RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-10-21 04:14:11

hannahallencreutz blogg

hannahallencreutz blogg på Nouw

imorgon är en annan dag

2019-02-21 17:15
Från hannahallencreutz
Hej! <3 

Hur mår ni? Jag har haft en grå dag. Redan när jag vaknade kände jag på mig att det var en sämre dag. Ni vet en sån dag där man inte gör mycket, men det lilla man faktiskt gör blir antingen dåligt eller misslyckat. När det enda man känner för är att rymma och bara försvinna. Göra något annat. Uppleva något annat. En sån dag. Inte kul alls och därför kände jag ett stort behov av att komma in hit, den enda plattformen som egentligen inte ökar min ångest. Men på grund av denna gråa dag så tänkte jag istället för som jag kanske brukar ha gjort - det vill säga söka upp massa deprimerande citat och bilder - istället söka upp lite gladare citat och bilder. Hittade även denna text i mitt arkiv från i julas. Den gjorde mig glad iallafall. Jag hoppas att morgondagen blir bättre, och jag hoppas verkligen att ni mår bra och att er dag inte har varit lika grå som min. Kram! <3

frånvaro och 2018/2019

2019-01-06 20:22
Från hannahallencreutz

Hej på er! Jag har inte skrivit här på jättelänge. Inga speciella anledningar förutom att min psykolog frågade ifall det skulle kännas bra om alla i min närhet skulle hitta denna bloggen. Jag sa nej, för jag är inte tillräckligt säker i mig själv, och jag bryr mig fortfarande för mycket om vad andra tycker och säger om mig. Denna bloggen är så privat och utlämnade, något jag kanske inte tänkt på så mycket. Att jag ska känna mig trygg och lycklig i mig själv är ett mål jag har nu inför det nya året. Att må bra i mina relationer, både gentemot mig själv och andra människor.


Jag har till största del mått bra detta året, men jag känner att personligen har mycket fokus legat på fel saker. Passa in, se bra ut, vara social, ha kul, få bra betyg och att vara bästa möjliga dotter, syster och vän, etc. Inte rätt saker överhuvudtaget. Men jag har börjat nu i dagarna att avfölja en massa konton på Instagram. Konton som är onödiga, som jag inte inspireras av, som ger mig ångest, och så vidare. Det är väldigt bra att göra det, tror jag. JAg tror också att ett slags lugn infinner sig i kroppen automatiskt om man inte ständigt matas av alla ideal eller liknande. Mitt mål är att endast följa konton som ger mig inspiration till att utvecklas mer som en person. Om ni vill skulle jag kunna göra ett separat inlägg om vilka metoder som har funkat bäst för mig hittils för att få en bättre självkänsla och för att må bättre i mig själv i stort? Skriv gärna här nedan om det vore intressant. <3


I höstas bestämde jag mig för att börja gå till en psykolog, endast för min egen skull. Min personliga utvecklings skull. Det har varit väldigt bra, jobbigt också, men jag är långt ifrån färdig med det. Det är något som kommer ta lång tid för mig. Att ha gått till en psykolog under gymnasiets första tid har varit nödvändigt för att jag ska ha överlevt känns det som. Jag hade många förväntningar och jag hade så mycket jag ville göra. Jag började på en helt främmande skola alldeles ensam, kände ingen. Det är en utmaning. Från att komma från en håla där alla känner alla, både till för- och nackdel, var det en drastisk förändring. Allting blev inte som jag hade hoppats på, men jag vet att saker löser sig och jag går in i 2019 med en längtan till att lära känna alla dessa människor.


Det har också varit ett omtumlande år då jag tror att jag burit på ett brustet hjärta i stort sett hela året. Ush, det låter verkligen inte kul, men jag tror att det är så. Det brustna hjärtat har legat lite i skymundan men det har hela tiden funnits där och gjort sig påminnt ändå. Jag har aldrig varit säker på exakt varför, men jag kände på nyårsafton att något inte stämde. Jag kände mig så tom när jag skulle gå hem ifrån festen jag hade varit på, efter att ha haft en jättebra kväll. Jag vet inte, men det var verkligen något som skavde i mitt hjärta. Jag vet vad det handlar om nu vid närmare eftertanke och grävande bland mina känslor och i mitt huvud, men jag vill inte känna såhär, och det är det värsta. Men den känslan jag kände på nyårsnatten är en känsla jag har känt många gånger under slutet på 2017 och hela 2018 och det är många aspekter som orsakar denna känsla, inte bara en. Det handlar om vänskaper, kärlek, självkärlek/-hat, allt. Jag vill inte ta med den känslan in i 2019, men vissa människor, känslor och händelser sätter spår inom en, och så är det. Det kanske inte finns någon förklaring till varför, men denna gången måste jag nog lära mig att acceptera det utan en förklaring.


Å andra sidan har jag funnit mig själv på en helt ny nivå detta året. Jag har hittat saker jag tycker är bra, viktiga och roliga att göra. Jag har lärt mig mycket om mig själv och andra och det är jag väldigt glad över. 2018 lämnar verkligen med så viktiga lärdomar, roliga saker och en påbörjan av ett lyckligt liv. Jag kommer fortsätta skriva här på bloggen, men endast när jag känner för det, har tid och lust. Bloggen får aldrig bli ett måste! Aldrig aldrig aldrig.

​Jag hoppas innerligt att ni mår bra, och att ni som har haft lov har haft ett skönt sådant. Nu laddar vi om inför en omstart. Let's go! Och skriv som sagt gärna ifall det vore en bra idé med ett "mina metoder för bättre självkänsla-inlägg'"! 

Nu ska jag duscha och göra mig i ordning för natten, och imorgon ska jag på spa, yay! <3

"Det är du som måste bestämma dig för vem du vill vara, hur du ska uppfattas ...

2018-12-11 20:29
Från hannahallencreutz

Hon faller med sitt tunga huvud mot hennes lättsamma och fluffiga lakan. Huvudet är tungt eftersom det går på högvarv, mest hela tiden. Huvudet är så värdefullt. Allt hon äger och har finns där i. Det råder dessvärre inte en enda lugn stund i det där huvudet. Men trots hur plågsamt det kan vara tidvis, är det ändå hennes alldeles egna superkraft. En superkraft hon fruktar så mycket att förlora, för vad vore jag utan den? tänker hon.

Hennes gärna är som ett bibliotek. Folk kommer till henne för att få hennes råd och idéer på saker och ting. De lånar erfarenheter, händelser och uppmaningar av henne för att göra sig redo för vad livet kommer ta dem någonstans. Det gör ingenting för henne. Det är helt okej att folk vänder sig till henne för att få svar på varför de känner som de gör. Hon mår lite bra av att vara andras hobbypsykologer emellanåt också. Det utökar hennes bibliotek. Hon får större förståelse gentemot andra personer och hennes erfarenheter expanderar genom andra människor.


Hennes tankar förvrängs och blandas ihop. Och det är de som oftast blir slutprodukten av alla hennes texter bestående av en massa ord. För det är så hon skildrar på tankar och verklighet; genom att skriva ner det och se det svart på vitt framför sig. Hon kan inte förstå vad hon själv vill om hon inte får se det i skrift. Hon kan inte hjälpa sig själv på samma sätt om hon kan hjälpa andra utan att se det i skrift. Hon förstår inte annars. Hon undrar om alla är så här. Men hon vet av egen kännedom att nej, alla är inte som henne. Det vet hon ju, men hon kan inte bestämma sig över ifall det verkligen är en superkraft hon bär på. Eller tycker folk att jag är jobbig? Jobbig som tänker på allt i mycket högre hastighet. Reflekterar över allas små rörelser. Analyserar allas måenden. Är det jobbigt för andra att hon alltid ligger flera steg före i allt tänkande?

Det är positivt, ett privilegium, att vara någon som folk vill ha hjälp från, tänker hon samtidigt som hon sitter med både ett block, sin dator och sin mobil i knät och skriver ner tankar och funderingar. Hennes hjärna går på högvarv, mest hela tiden.

Hennes främsta funderingar och tankar handlar om ifall hennes skrivande ens är värt någonting. Är det inte lite töntigt? Hon förväntar sig att folk ska tycka att hon är en tönt, att de ska skratta åt henne, att folk skulle tro att hon tror att hon är bättre än andra. Det hon har att vända sig mot när dessa självkritiska tankarna kommer är att hon är en bra vän. Hon finns där dygnet runt och hon gör det klart för sina vänner att hon vill veta hur de har det. Men de självkritiska tankarna tar ofta över, så hon måste komma på något annat som kan växla hatet till något fint. Hon pratar med en vän om att det vore så skönt om man inte kände så mycket hela tiden, eftersom det är som en ständigt pågående tvättmaskin inuti kroppen. Allting går så fort och allting bara blandas och förväxlas. "Det är inte så.., påstår hennes vän.

..det är bara i ditt lilla huvud som du tänker detta, mitt bland allt annat du bär på. Du kan inte tänka så mycket på vad andra ska säga och tro om dig. Det är du som måste bestämma dig för vem du vill att du ska vara, hur du ska uppfattas som. Det kan ingen annan bestämma för dig, om inte du låter dem då såklart!" fortsätter hon.

Det träffar hårt. Orden träffar hårt och hon börjar reflektera kring varför man anser sig själv vara så dålig på saker man gör, vad man säger eller hur man beter sig i sociala sammanhang. För faktum är att man är rätt bra på rätt mycket egentligen. Och aldrig någonsin skulle hon låta sig själv säga till hennes nära och kära, till en främling eller ens någon hon avskyr, att den personen inte är kapabel till att göra underverk. Hon skulle aldrig dra ner dem till jorden när de fylls med fantasier som hon kan se gör dem glada och gör så att de svävar bort i tankarna. Varför skulle hon då göra så mot sig själv? Den ständiga frågan och det ständiga mysteriumet.


Nästa dag bestämmer hon sig för att falla fritt mot de lättsamma och fluffiga lakanen med huvudet lite högre upp. Hon ska inte låta sig själv tryckas ned av varken sina egna eller andra människors ord. Det ska inte tränga sig igenom det tunga huvudet - som hon fortsätter låter gå på högvarv, mest hela tiden. Hon tänker att ett bibliotek består av många olika böcker, likaså består hennes hjärna av tusen olika sidor av henne. Och man kan inte tycka om alla böcker, precis som man inte kan tycka om alla delar av sig själv. De självkritiska tankarna är ypperliga exempel på sådana tankar hon inte tycker om. Men det är okej, för de måste få finnas. De finns. Och det är de som gör att hon vill utvecklas oavbrutet. Det är helt okej att de självkritiska tankarna finns, bara de inte skenar iväg och får en att må dåligt över sig själv, intalar hon sig själv precis innan hon stänger ögonlocken och somnar. Det är okej att de självkritiska tankarna finns i viss mån i och med att det hjälper en att inte upprepa sina misstag, lära sig av sina fel och ändå göra det mesta man gör med känsla. När hon blundar lovar hon sig själv att tro på dem orden lika mycket som hon tror på alla andras förmåga till lycka och framgång.

Som jag skrivit i texten ovan så tycker jag inte att självkritiska tankar alltid är dåliga och i vägen. Jag tycker att de, i en viss mängd, kan vara bra för människan för att man ska fortsätta utvecklas, drivas framåt och lära sig nya saker - både om sig,själv, ens umgänge och samhället. Men, jag anser också att de självkritiska tankarna är giftiga när det börjar bli något självdestruktivt. När man slutar se skillnad på i utvecklande syfte och självhat. Det är en mycket hårfin gräns, det vet jag, men man måste göra den tydligare. Om den inte är tydlig finns det risk för att man hamnar i en bubbla som endast består av en själv som klankar ned på allting man gör, säger och tänker. Jag kämpar hårt med detta. Texten är skriven utifrån mig och vad jag känner. Detta är någonting som jag kämpar hårt med, jag är mycket medveten om att den hårfina gränsen måste finnas, men jag är också riktigt kass på att följa detta själv. Jag tror inte att det finns någon som alltid lyckas sluta med kritiken gentemot sig själv i rättan tid, men man kan bli bättre, och det, om något, tror jag är viktigt för ens personliga utveckling.

senaste instapoesin

2018-12-09 12:19
Från hannahallencreutz

Här nedan kommer lite av min senast sparade instapoesi. Älskar att scrolla igenom alla små texter som finns på Instagram. Det är verkligen en av de positiva aspekterna med Instagram; att det är så lätt tillgängligt. Om ni också skulle vara sugna på att få upp lite vardagspoesi i era flöden är det enda ni behöver söka på "instapoesi", "instapoetry", ja, ni förstår. Små nyckelord är det enda som behövs, och du kommer komma till himmelriket. Det finns sällan konton som heter detta, utan man börjar följa hashtags istället, men det funkar på i princip samma sätt. Skillnaden är bara att det inte är ett specifik konto som laddar upp som sagt.

Var det någon speciell som ni fastnade för? Skriv det isåfall, så spännande! Alla dessa fem är så fina så jag har nästan lite svårt att välja bara en eller två.. hehe! ​Kram och ha en fin fortsatt söndag. Se till att mysa ner er i detta vinter rusket. 

"honom väntar på att få känna sig påtaglig"

2018-12-07 16:05
Från hannahallencreutz

Jag sitter på spårvagnen från Korsvägen till Krokslätt 

och tänker på att behovet är så stort ibland

att man bara blir tokig.


Blir tokig på det vis att man börjar ta isär sig själv till pyttesmå delar

Ta isär sig själv och allt det man har kämpat för att bygga upp.


Vetskapen om att det inte är värt det ligger i bakhuvudet och skaver,

men man väljer ändå att strunta i det

och fortsätta, 

tills man är helt sönderdelad och man inte har något kvar att offra.


Jag sitter på spårvagnen från Almedal till Mölndal

och tänker att behovet är så stort ibland,

så fruktansvärt påtagligt


Det är så påtagligt att det nästan går att fysiskt ta på.

Jag visste inte att det var såhär behovet skulle kännas,

ett behov efter honom


Jag vet inte vem honom är men honom är någonstans

och väntar på att få känna sig lika påtaglig som behovet.


Då kan jag plocka ihop mig själv igen.

Min önskelista! <3

2018-12-07 09:07
Från hannahallencreutz

Godmorgon på er och godmorgon fredag! <3 Snart är det julen, förmodligen den mysigaste högtiden. Om man ska vara exakt är det endast 17 dagar kvar till självaste julafton. Räknar ni ner? Har ni en chokladkalender eller kollar ni kanske på julkalendern på tv? Oavsett vad vill jag verkligen att denna jul ska bli bra. Jag har längtat oerhört mycket, men inte på ett jobbigt och påtvingat sett. Det har liksom inte varit själva julaftonen i sig som har varit fokus i år, rättare sagt har det varit familjen, all god mat och alla smarriga sötsaker. Att få träffa efterlängtad släkt och att få ge och ta så mycket kärlek är något jag vill göra under hela julen, inte bara under en afton. Jag antar att det har med att växa upp och göra. Men jag är inte ledsen för att jag inte känner mig galen inför att tomten ska komma. Jag längtar bara på ett nytt vis detta året, och det tycker jag är skönt och mysigt!

Min största önskan denna jul är denna boken. På andra sidan natten av Michaela Forni och Michaela Hamilton. Så spännande bok. Det är en textsamling. Älskar att de nästan alltid inleder sina podd-avsnitt med en krönika, som oftast Hamilton skrivit. Och just därför skulle det vara jättemysigt om jag fick denna boken också! <3 Om jag inte skulle få den kommer jag nog unna mig den ändå!

Sen här ovan ser ni lite andra småsaker jag önskar mig. Jeansen vill jag gärna få då jag köpte ett par likadana fast svarta för ett tag sedan och jag älskar dem. Sen är Håkans kläder svinhäftiga tycker jag, så det hade varit fett om jag fick något av dem plaggen. Men badbomberna och axelrems banden är mest för att jag tycker att det är mysigt och snyggt. <3 Kanske lite inspiration till er också? Vad vet jag!

Önskar ni er något speciellt? Ikväll ska jag på en teater, spännande! Ha en fin fredag och kram! <3

musikens årsresumé.

2018-12-06 12:07
Från hannahallencreutz

Herregud. Jag vaknade upp av att Spotify hade gjort en spellista med mina mest spelade låtar detta året. Mycket nostalgi kom fram. Jag är en person som lever genom musiken och att lyssna på musik är så jag skapar minnen och kommer ihåg vad jag varit med om. Jag kopplar ofta händelser till musiken som jag lyssnade på mest kring den perioden. vissa artister kan jag inte lyssna på nu utan att bli gråtfärdig eller nedstämd på grund av att jag förmdodligen lyssnade på just den låten eller den artister under en jobbig period i mitt liv. Andra artister som typ Ricky Rich, (haha), kan jag inte lyssna på utan att få lyckorus i hela kroppen.

Några av mina mest spelade artister är bland annat Tjuvjakt, Lana del Ray, Södra Station, Drake, ZAYN, Rihanna, Post och Newkid - tillsammans med en bunt många fler. Jag älskar varierad musiksmak och olika artister som ni kanske märker, men det som är likheten i alla låtarna och artisterna är deras öppenhet och personliga del i låtarnat. Alla artister jag lyssnar på har ett fantastiskt sinne för igenkänningsfaktor. Jag kan inte lyssna på artister som bara har satt ihop några ord som sedan blir till en låt utan att ha haft en tanke bakom lyriken. De bästa låtarna är dem där man känner igen sig och starka känslor uppstår. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle klara mig utan musik. De är det jag alltid går tillbaka till när jag behöver tröst, veta att jag inte är ensam eller vill bli glad. Det finns något för allt och det tycker jag är så fint.

Det var förövrigt ett mycket bra musikår. Ibland var det lite dippar där det inte producerades någon bra musik, men utöver det tycker jag faktiskt att artisterna har överträffat sig själva många gånger.

Självklart har jag lyssnat på livets textgud också, men han är en klass för sig och kan inte jämföras med någon.

Har ni tittat igenom era mest spelade låtar under 2018? Hur sjukt egentligen att 2019 väntar runt hörnet? Om ni har koll på era mest spelade: dela gärna med er av dem här då! Kram!

”Där dog jag inte. - nej, där dog endast vår relation”

2018-12-05 20:38
Från hannahallencreutz

Vi ses då och då. aldrig ensamma. aldrig planerat. Vi känner inte varandra idag, men vi brukade göra det. Känna varandra alltså. Det är inte längre en jobbig känsla att stöta på dig, nu är det mer skitsamma. Kanske är det sorgligt att skriva så. Att ens tänka så. Men så känns det. Det är inte längre ett stressmoment att se dig tjugo meter bort i det allra hastigaste. Det känns inte längre som att en del fattas inom mig, som att någon ryckt ut en viktig del ur min kropp, när jag tänker på dig. Jag kan se dig nu och nästan behöva tänka efter ifall vår relation någonsin existerade, eller om det bara är något jag drömt. Men så är det ju såklart inte. Naturligtvis har det hänt, får jag säga till mig själv. Naturligtvis kände jag det jag kände just där och då. Kanske är det en del av processen av att förlåta, läka och acceptera; att man börjar tvivla på om det faktiskt någonsin hände.

Det är svårt att förstå att när någon lämnar ens liv, försvinner möjligtvis också delar av sig själv. När han försvann ur mitt liv försvann också många delar. Jag är glad för det idag och jag mår bra över det, eftersom dessa delar representerade någon jag inte vill vara idag. De representerade en valpaktig och naiv person. Någon jag idag har växt ifrån. Jag tror att man i första hand måste kunna acceptera det faktum att personer som lämnar en, tar också med sig de delarna av en som i första början tillhörde dem, för att därefter kunna infinna sig i vem man vill vara nu.


Jag vet hur förtvivlad jag blir när en relation tar slut. Oftast beror inte förtvivlandet på att det är just en speciell person som lämnar och försvinner, utan snarare att det är en fin relation som dör. Det är själva innehållet och utbytet som är det viktiga. Jag saknar inte dig, kan skriva då och då, tvärs och kors, i mitt skrivblock, men jag saknar dessvärre min bästa vän, vår relation och min drivkraft, kontrar jag med istället.


man saknar det som personen gav en. kärleken. uppmärksamheten. tilliten. Kärleken som tog slut. Uppmärksamheten som blev för matt. Och tilliten som gick i kras.


"Starka människor böjs inte. De bryts. och brister"

2018-12-03 21:13
Från hannahallencreutz

Jag sitter vid middagsbordet, omfamnar min tredje kopp kaffe och äter en lussebulle som mamma har bakat. Jag tänker tillbaka på min trötta måndag och jag kommer ihåg hur jag flertal gånger om dagen tänkte självkritiska tankar om hur jag inte räcker till, hur alla ser ner på mig samtidigt som de skrattar högt. Men jag kommer också ihåg hur jag ett flertal gånger om dagen kom på mig själv med hur lite jag bry mig om vad andra tycker om mig nu för tiden. Förr var hela jag ett öppet sår som ständigt blev strött med salt i. Det saltet bestod av folks dömande blickar och uppenbara ifrågasättanden. Jag visste knappt ut eller in och mitt hjärta hade panik. En panik som är svår att förklara, en panik som än idag jagar mig och vill åt mig. Paniken kommer eftersom min allra största rädsla här i livet är att återgå till det som varit. Det som är förbi nu. Jag är så medveten om att det är förbi och slut nu, men min panik, mitt ömtåliga hjärta, vet inte det. Framför allt undrar jag fortfarande varför jag grips av de självkritiska tankarna. Jag funderar på det och förösker gräva djupare.


Jag tror att det kan vara på grund av detta: Jag blir alltid förknippad med ordet stark. Att jag är en stark person. Jag tror på det då och då, men jag har äntligen lärt mig att även starka personer bryts. Just det, de bryts. De böjs inte. De fucking bryts. De går i tusen delar och sedan lagas de samman av limm med hjälp av dem människorna som väljer att stå kvar vid deras sida i både vått och torrt när som helst.

Ingenting träffar mig så hårt som denna dikt av Märta Tikkanen. När jag hörde den bli uppläst av Michaela Hamilton första gången blev jag berörd. Jag kunde direkt applicera den på en handfull olika händelser som skadar mig än idag. Händelser som jag bland annat associerar med hur folk sa till mig att jag alltid var så stark som klarade av allt. Det glädjer mig givetvis att folk ser mig som en stark person, men för den enskilde individen, jag själv, blir det ibland överväldigande och jag bryts ner i tusen delar. Mitt hjärta brister. Sen får jag börja om och bygga upp mig själv igen. Och för varje gång jag bryts, växer jag och nya delar kommer till. Det är så det är. Därför håller jag denna dikten väldigt kär, för den betyder mycket för mig. Om ni aldrig har blivit plötsligt berörda av en text, en dikt, något någon sagt, kan ni inte förstå känslan. Alla har blivit berörda någon gång, men det är en helt annat känsla som fyller upp kroppen när en oväntat blir berörd. Det är en känsla som känns lite som att någon har varit inne i ditt hjärta och sett efter vad just du har varit med om, för att sedan kunna överföra det på något lite mer abstrakt. Och att denna text, dikt eller något någon sagt följer med dig förevigt efter det är det häftiga och känslosamma i det hela. Men utöver det är det så gott att emellanåt kunna luta sig tillbaka på något tillitsfullt, precis som jag kan luta mig tillbaka på Märtas dikt.


första advent och förväntan.

2018-12-01 19:57
Från hannahallencreutz

Jag sitter vid köksfönstret med huvudet på sne i väntan på att det är farmors blåa lilla bil som ska rulla ner på gatan. Varje gång en bil svänger in mot gatan fylls jag med hopp, men det tar ytterligare en timma tills hon kommer. Det visste jag ju redan från början när jag satte mig på stolen vid fönstret, men jag hoppades att hon skulle komma tidigare, som en liten överraskning ni vet. Och hoppet är väl det sista som lämnar, framför allt hos en sjuåring.


Tillslut är det den blåa lilla bilen som rullar ner på gatan och jag ropar “nu kommer farmoooor” så att hela huset hör. Jag och min lillebror springer till dörren, låser upp den och slänger oss ut på den iskalla marken och vinkar som två galningar. Där och då var vi så glada och förväntansfulla. På det där viset som bara små barn kan vara. Och sådär höll det på år in och år ut, speciellt vid juletid.


Jag vaknar efter nio timmar skön sömn och kommer efter ett långt tag på att det är första december och första advent. Varför tog det så lång tid för mig att komma på det? Tänker jag för mig själv. Jag älskar ju julen, men det kanske är så som alla vuxna har sagt i alla år, att ju fler år man lever, desto snabbare känns och blir åren och högtiderna upplevs inte som lika speciella längre. Jag har alltid sagt “så vill jag inte ha det” och lagt armarna i kors och gått min väg. Jag vill alltid fyllas med samma glädje och förväntan vid min födelsedag och julafton som när farmor kommer på besök. Det är sådant som gör barndomen fin och ihågkommen. Och vitt jag vet så är jag fortfarande ett barn och jag vill inte sluta längta.


Idag kommer farmor och det är ungefär en timma kvar. Jag ska sätta mig vid köksfönstret och titta efter henne. Dessvärre finns inte den lilla blåa bilen kvar i bilden, men det får gå ändå. En tradition är en tradition.


Farmor <3