AmandaRubensson blogg

Vad gör du nuförtiden? Varför hör du aldrig av dig?...

Long time no see. Vill verkligen börja skriva igen, både tankar/känslor men också lite smått dokumentation av min vardag. Problemet är ju att jag gör ingenting annat än att skriva nuförtiden haha, så det blir liksom inte längre en "fritidssyssla". Men ett traditionellt blogginlägg ska nog gå vägen. Eller traditionellt och traditionellt, det blir mer av en liten "recap".

Igår hade vi sommarsittning, en slags tack-sittning till treorna som tog examen. Men personligen firade jag ett av tre år avklarade! Det har gått så fort. Skrämmande fort. Och det sjukaste är att när vi tittade på alla videoklipp från början av utbildningen, så kommer jag ihåg allt. Jag kommer ihåg varenda känsla, hur det kändes när vi skulle ringa vårt första telefonsamtal och störa människor "som journaliststudent". Jag kommer ihåg första ståuppan, hade manus som jag ville följa till punkt och pricka så jag såg istället ut som en robot. Jag kom ihåg första veckan när vår lärare sa att många av oss skulle förmodligen extrajobba som journalist eller sommarjobba med det här redan efter första året. Jag kände mest - aldrig i livet! Men nu sitter jag själv och räknar ned dagarna inför att jobba som journalist i sommar. Blir faktiskt rörd.

Som sagt - vi hade sittning. Hade det så kul och mysigt med min klass! Jag är så glad över de människor jag spenderar tid med om dagarna, vilka små stjärnor jag hittat. Och jag älskar min sommarklänning! Från BOOHOO. Kände mig som en maräng.

What else? Jag fyllde 24 i februari. Åldersnoja... Jag fick besök av fina Ida och Jennifer som kom på besök, tacksam för det. Några från klassen kom också och firade mig och det blev rätt så sent. Första och SISTA "riktiga festen" hos mig... mvh hon som hatar att städa.

Jag var också ut på min första korttidspraktik på Sundsvalls tidning. Där ska jag jobba i sommar! Det var roligt att få testa på jobbet "på riktigt" och inte bara sitta i skolbänken.

Nu senast hade vi två kurser i magasin och reportage. Då åkte jag till Falköping och intervjuade Ida från Inte din hora och skrev ihop något - läs det här .

Hur som helst, nu är jag hemma hos mina föräldrar några dagar innan jag ska tillbaka. Hoppas på soliga dagar, mycket bad och mycket mys med mina syskonbarn.

Jag tänkte göra en sammanfattning för 2018! Men det blir inte i rätt ordning utan jag tänker gå igenom allt lite hipp som happ.

Jag började i alla fall året med en sjukhusvistelse i två veckor. Fruktansvärd smärta! Jag hade en inflammation. Ena veckan på sjukhuset sov jag konstant, de enda pauserna jag tog var att kissa och äta, sedan få mer morfin och somna om för smärtorna. Något jag aldrig vill uppleva igen.

Det bästa med 2018 var definitivt att jag flyttade och började studera i Sundsvall. Jag är så himla glad att jag gjorde det här valet och började på journalistprogrammet. Ni vet känslan när man valt rätt? När alla bitar liksom faller på plats. Så känner jag verkligen. Jag har utvecklats sjukt mycket på den här korta tiden också. I mig själv som person men också min sociala person. Jag är så stolt för mycket jag gjort! Och jag är så himla glad för några av de nya personerna som kommit in i mitt liv. Jag bor numera också granne med en av mina närmaste vänner vilket är ett plus i kanten.

Extra roligt var redaktionsveckan som avslutades tätt innan jullovet började. Då hade vi egna skoltidningar där vi skapade nyheter. Det var så himla lärorikt och det blev många väldigt sena kvällar på skolan, mycket hets, panik och till och med gråt. Men också skratt och lycka när man postat någonting man är stolt över. Jag är extra stolt som fick ett särskilt pris vid sista seminariet för en av artiklarna jag skrev.

Många utekvällar har det blivit. Det har gått väldigt upp och ned! Vissa veckor har jag festat varje helg, andra bara varit hemma helg efter helg. Vissa helger efterfest till 06:00 och vissa helger gått hem vid 01:00 pga tråkig kväll. Upp och ned, så som livet ska vara. Extra glad för att min älskade Louise kom på besök.

En speciell grej var verkligen att bli bjuden på Linda-Maries bokrelease. Den fantastiska kvinnan har släppt boken "Så lärde jag mig att älska min kropp". Vi drack lite drinkar, lyssnade på hennes pojkvän Emil Assergård som spelade och minglade runt. Extra roligt att få hälsa på personer som jag skrivit lite med på Instagram såsom Felicia, Sara Songbird osv.

Sommaren bjöd på en hel del bad hemma hos mina päron. Jag känner att jag verkligen uppskattade tiden hos mina föräldrar i sommar, speciellt när jag visste att jag inom kort tid skulle flytta och inte kunna komma hem lika ofta. Försökte därför verkligen njuta av den här sommaren till fullo. Träffade min syster och hennes barn så mycket jag kunde och sov över ofta.

Jag och min vän Ida gick på Demi Lovatos konsert i Stockholm och maxade det genom att ta in på hotell och dricka lite bubbel, äta gott och bara mysa! Fick en sån udda känska när jag sen läste om Demi Lovatos hälsa och att hon hamnat på rehab igen... Människor kan verkligen se ut att leva life och ändå må skit på insidan.

Men har också varit så sjukt lärorikt att göra det ändå, man får öva på att ta saker ​lite som det är. Om något inte blir perfekt från första början, ja so what liksom. Man kan inte vara perfekt från dag 1. 

Jag har precis flyttat!!

Flyttat till Sundsvall. Daget känns så skumt men också rätt! Jag har påbörjat journalistprogrammet och är nu några steg närmare att få arbeta med ord och bild. Snart är insparksveckorna över, på Fredag är det sittning, det ska bli riktigt roligt!

Min syster kom också och hälsade på mig nyligen. Vi gick på bio och såg 'The Nun'. Så mycket jumpscares! Älskar ju skräckisar!

Bor förövrigt två våningar under den här damen numera. Så surrealistiskt! Vi har alltid haft "distans"relation haha. Alltid minst en timme mellan oss men nu är det knappt en minut att gå ;) Valde den absolut charmigaste bilden också!!! Har fått hjälp med handling av min fina vän dessa dagar när jag varit sjuk och inte orkat handla själv!

Jag sitter i TV-soffan med mina två syskonbarn. Två flickor på 11 och 8 år. När vi sitter i soffan spelas en reklamfilm upp. Det är en tjej som springer på stranden. Hon är smal, hårfri och med solljus som faller på hennes kropp så att hon nästan glänser. Hon ser lycklig ut samtidigt som hon tar fram en rakningsprodukt framför kameran och visar hur hennes perfekta hårfria ben blir ännu mer hårfria av hyveln. Vi tre sitter tysta. Och jag vet ju vad barnen tänker. Jag vet ju varför de blev tysta när de såg hennes kropp kliva upp ur vattnet.

8 år och 11 år. Då är man fortfarande ett barn som leker med slime och tycker att vuxenfilmer är tråkiga. Det är en självklarhet. Men lika självklart som det är för barnen att leka, lika självklart är det att hata sin kropp. För det har ju redan börjat. "Jag är tjock", hör jag ena flickan utbrista vid julbordet. Trots att jag kan se hennes revben. Den andra flickan blir sur när jag använder ordet tjock (neutralt) om mig själv, och säger "men moster... du är inte tjock.. du är ju FIN!".

Jag känner en hopplöshet. För det här är ju ingenting nytt. När jag var liten kände jag likadant. Jag skapade en självhats-blogg som var lösenordsskyddad, där jag skrev ned allt jag hatade med min kropp. Jag känner mig uppgiven när jag förstår att det inte blivit bättre. Snarare sämre. Faktum är att ätstörningarna sjunker i åldrarna.

Vi pratar hela tiden om att krossa idealet. Vi beklagar hur barn mår. Men vad GÖR vi? Gör vi någonting som motarbetar det här?

Någon kändis skriver om hur hon tycker det är fruktansvärt att barn mår dåligt i sina kroppar. Nästa dag lägger hon upp tips om hennes favoritprodukt som får underlivet sådär babylent som alla vill ha det. Eller för att i nästa sekund göra reklam för en produkt som minskar hungern.

Människor som i grupp pratar om hur man klär sig smalare. Undvik ränder åt fel håll, då ser du bredare ut. Ha svarta kläder, då ser du smalare ut.

Någon skolsköterska träffar barn på löpande band som berättar om hur de lider av ångest i fjärde klass. De får prata med barn som blir mobbade för att de är tjocka. Samtidigt berättar skolsköterskan för en annan elev att hon numera ligger ett poäng från att vara överviktig enligt BMI-kurvan, och att hon "borde tänka på vad hon stoppar i sig så att hon inte blir tjock". Skolsköterskan som ska vara den som håller barnen friska, är den som bidrar till att barnen blir sjuka. Sjuka i ätstörningar och kroppshat.

Föräldrar som kritiserar sina kroppar på badhuset, framför sina barn. "Usch så tjock jag är, nu är det dags att ta tag i vikten". Så säger föräldrar framför sina barn. Barn som tycker att deras mamma är den finaste personen på jorden. Mamman som man ser upp till, som man vill klä sig som, bli som och göra som. Bantar du mamma, så bantar jag.

Vi pratar hela tiden om förändring. "Nu får det vara nog!". Vi kritiserar butiker för sina skeva storlekar. Men vad gör vi själva egentligen? Vad sänder vi ut för budskap till våra barn, syskonbarn, vänner och främlingar runtom? Det är lätt att skylla kroppsidealet på "samhället". Då behöver en själv inte göra någonting. Vi har bara glömt en viktig faktor. Att det är personer som du och jag som bygger upp samhället. Vi är samhället, och det är personer som du och jag som avgör hur mina syskonbarn ska känna inför sina kroppar. Om inte du eller jag är beredd att förändra sättet vi pratar på, agerar eller tänker, varför skulle då andra vara det?

Jag kom in på universitetet!!!

Är sååå himla glad! Inte bara över det men bara allt som sker runtom mig just nu. Allt känns så rätt och skönt. Och om jag får vara sån - jag är verkligen värd att ha en bra tid nu. Jag har gått igenom mycket skit och det känns som att det äntligen har vänt. Inte bara situationsmässigt men också hur jag mår, min inställning till mig själv och andra, livet - ja allt! Jag ser mitt eget värde. Jag vet vad jag är värd. När man vet sitt eget värde och kan utestänga all negativitet och allt som får en att känna oro så blir allt så himla mycket bättre.

Jag ska alltså läsa ett medieprogram, journalistprogrammet, och är riktigt taggad på det.
Jag är taggad på att ta mitt skrivande till "nästa nivå". Det har alltid varit en passion för mig att skriva, jag minns redan i typ 5:an när vi skulle skriva egna berättelser och jag skrev en på drygt 60 sidor medan resterande i klassen nöjde sig med 7-8 sidor. Ibland känns det som att vissa tycker att en är störd, haha. Typ "hur kan man välja att lägga sån tid/energi på att skriva så mycket på sin fritid". Ibland undrar jag också om jag är lite störd haha. Jag tror i alla fall att jag tagit rätt beslut kring utbildningen. Det har alltid varit en självklarhet i alla fall att jag skulle välja någonting under media-paraplyet. Jag har bokat in en fika med Frida (Aftonbladet) som faktiskt gick exakt samma utbildning. Tänkte att det vore trevligt att få en liten boost innan studierna börjar, få lite inspiration och bara bolla lite tankar. Vi är ju från samma trakter också, och träffades genom ett projekt jag deltog i som hon arbetade med.

Så just nu är det två saker som gäller: 1. Semester från mitt sommarjobb 2. Flytta till Sundsvall.
Semesterveckan ska jag spendera hos Louise, vi ska hitta på lite allt möjligt! När jag kommer hem ska jag direkt sätta igång med flyttlasset och fixa i den nya lägenheten. Jag kan inte förstå att jag alltså kommer att bo i samma trappuppgång som en av mina närmaste vänner @emmanygren. För första gången kommer vi INTE ha en distansrelation! I alla fall under en period!

PS Ingen kan väl ha missat bränderna?... Jag vaknade idag av en fruktansvärd rök här, och då brinner det ändå en bra bit härifrån! Jag kunde inte gå utanför dörren, det ligger som en dimma över hela staden... Så himla tragiskt. Ni som läser borde verkligen söka upp information och swisha till de som behöver pengar för att orka släcka bränderna i bland annat Ljusdal. De behöver mat, något att dricka, pengar och gärna fler volontärer.

Empowerment betyder att genom att göra någonting, så får man mer makt. Till exempel: Genom att ge kvinnor rösträtt, får de fler rättigheter. Genom att låta kvinnor arbeta, ger vi kvinnor fler rättigheter. Och så vidare.

Numera används ordet "empowering" om lite vad som helst, så länge det sker under begreppet "fri vilja". Förstora dina bröst, förstora dina läppar, sminka dig, raka dig, bli slagen i sängen & bär dina klackar - SÅ LÄNGE DET ÄR FÖR DIN SKULL! För då är det empowering! Men fungerar det verkligen så? Och vad är egentligen "för sin egen skull"? Rent psykologiskt finns inget fritt val för människan, som är helt avskilt från kulturell och social kontext.

Patriarkatet har lärt kvinnor att sminka sig. Att raka sig, för att kroppshåret är äckligt. Att köpa anti-aging produkter, för att kvinnor ej får åldras. Bära högklackat, trots att det är rent av ohälsosamt för kroppens anatomi, för att det är sexigt. Att bära bh, trots att det också rent av ofta är ohälsosamt för kroppens anatomi, för att våra bröstvårtor är farliga. Att vaxa oss trots att det gör ont. Att vara sexiga för mäns behag, och så vidare. Och allt detta brukade vi kritisera, utan någon rädsla för att "kliva på någons fötter". Men i och med den nya "internet-feminismen" som kommit, som kanske framförallt framhävs av influencers, så tycker jag vi är på väg mot en farlig inriktning. En farlig inriktning som menar att allt det jag radat upp ovan, kan vara empowering, kan alltså ge makt åt kvinnor om det kommer ur "fri vilja".

Egentligen det man säger och lär kvinnor är att, sålänge du är okej med patriarkatets förtryck och tycker om det - så är allt good and fine! Vilka tror ni detta hjälper? Det hjälper inte kvinnor. Inga kvinnor kommer att bli frisk från ätstörningar för att kvinnor smalhetsar för att "de vill det". Inga bröst kommer sluta sexualiseras för att vi opererar våra bröst för "vår egen skull". Detta hjälper, egentligen, bara "männen" som grupp & patriarkatet. Eftersom det vi gör är att göra exakt vad patriarkatet säger åt oss att göra - med ett leende. Och så inbillar vi oss att vi gör revolution, genom att totalt böja oss för normerna och snarare lära oss att tycka om dem.

Och vart kommer dessa känslor från? Hur kommer det sig att den "fria viljan" så ofta egentligen baseras på mainstream åsikter och väldigt sällan handlar om unika enskilda viljor? Varför vill vi bära smink? Varför vill vi bära högklackat? Det är säkert många som läser mitt blogginlägg och blir lite förbannad. För du mår ju faktiskt bättre av att ha smink. Du känner ju dig faktiskt fräschare när du rakar dig - precis som jag gör. Men jag vill ta steget längre och fråga varför? Varför mår vi bra av att göra patriarkala saker, såsom att bära skor eller plagg som till och med kan vara obekväma, bara för det yttre? Är det verkligen bara för sin egen skull? Och om det är för sin egen skull: varför är det så viktigt att se sexig eller snygg ut? Såklart det bottnar i samhället och normer. Hade normen varit att det är fult med högklackat eller smink, att det var ofräscht och sågs som ohygieniskt att raka sig, så hade väldigt få fortsatt med detta.

Mitt syfte med blogginlägget är såklart inte att lägga skuld eller få kvinnor att känna sig dumma eller sluta med saker som skapar bra självkänsla. Om ni följer mig så vet ni att jag också sminkar mig, att jag också lägger ut bilder på mig själv och så vidare.

Men det är faktiskt skillnad på att uppmuntra något VS att problematisera. Det ÄR viktigt hur vi pratar om dessa fenomen. Det är skillnad på att raka sig utan att kommentera det VS att göra samarbeten med raknings-produkter och uppmuntra människor att ta bort sitt kroppshår för att det är äckligt. Att ge någon slags inbillning av att "JAG känner mig så sexig när jag är nyrakad för att JAG känner så och det beror inte ALLS på samhället!!" gynnar faktiskt inte någon alls. Det är extra viktigt när vi pratar med unga flickor. När en flicka frågar sin mamma "varför rakar/sminkar du dig?", och du svarar "jag rakar mig för det gör mig fräschare!" så lär du faktiskt henne att = ditt kroppshår är äckligt - raka dig! Berätta istället om utseendehets och hur samhället inbillat sig att kvinnor ska vara hårlösa precis som de är innan puberteten. Och problematisera det ofta. Även om det såklart inte kommer att få henne att ej raka sig - en flicka gör som sin mamma gör, en flicka gör som andra kvinnor gör. Men det kommer iaf så ett frö i henne - och slippa få henne att känna att problemet är kroppshåret, utan istället samhället.

Patriarkatet och makthavande personer skiter fullständigt i din anledning till att du rakar dig, gör ingrepp, eller går på andra saker som skapats i kapitalismens och utseendefixeringens namn, de är bara glada att du dels köper deras produkter & dessutom uppmuntrar andra att göra detsamma.

Uppmärksamma att det INTE är frigörande strukturellt att raka sig, att sminka sig, att visa upp snygga normkroppar eller att göra skönhetsingrepp. PRATA om hur sjukt det är, att vi känner ett sånt behov av att göra operationer i fullt friska kroppar, för att anpassas till samhällets ideal. PRATA om hur skevt det är att kroppshår som fyller en sån bra kroppsfunktion, blivit någonting så äckligt i samhällets ögon. SLUTA lura varandra till att vi på något sätt når jämställdhet eller gör ett "feministiskt agerande" när vi opererar våra hängiga bröst till fasta. Gör vad du vill med din kropp - men lura inte andra kvinnor/flickor på vägen dit att tro att vi når målet genom rakhyvlar och bröstförstoring.

Åkte till Söderhamn för att träffa @emmanygren en sväng i veckan. Vi hade det riktigt mysigt. Vårt standardhäng kan man säga haha som innefattar: god mat, goda snacks och riktigt bra skräckisar. Vi brukar hitta så bra filmer att se när vi umgås. Speciellt psykologiska thrillers! Det är typ den bästa genren skräckfilm/thrillers enligt mig.

Som en liten update på föregående inlägg kan jag säga att mitt ansikte redan är såå mycket bättre efter bara typ en vecka av nya hudkrämer som är speciellt framtagna för rosacea-hud. Så himla glad att jag äntligen förmodligen hittat lösningen och varför min hud alltid varit så krånglig. Men uppdaterar mer längre fram när jag vet hur huden långsiktligt förändras...!