Så var det ett faktum. Jag som rännt runt i korridorerna på förlossningen och känt mig lätt som en fjäder, nåja sanning med modifikation fick idag en rutinkontroll hos min MVC läkare. Den visar på påverkad livmodertapp. det trots att jag inte igår några som helst känningar. Så nu ska jag gå hem på 100% sjukskrivning med omedelbar verkan.
Känns inte alls bra. Inte mest för att jag absolut måste jobba men för att Vilder måste vara heltid på förskolan vilket han ju sluppit i 2 månader nu medans jag jobbat. Vi Har haft det så mysigt hemma även om det ju är tungt på ett helt annat sätt att jaga tvååring än att förlösa bebisar.
Nu så har ettan som legat med huvudet ner hela tiden dessutom fått för sig att det var en bra idé att vända sig i säte. Så nu är det hotande snitt om något skulle hända innan den eventuellt (om det finns plats för det) vänder sig rätt igen.
Inga direkt roliga besked idag med andra ord. Men åtminstone fick ni en uppdatering. det var verkligen inte igår!
Hur som. Tvåan hittar jag med hjärtljudsmonitorn lätt som en plätt och det finns ingenting som tyder på att allt inte skulle stå rätt till där inne egentligen. Det är mer mellan öronen som något är galet än i magen.
Ett par dagar innan examen väntar nästa ultraljud och då hoppas vi helt enkelt att allt fortsätter se lika bra ut som det gjort hittills. Inget tyder på något annat.
Jag är så kär i innehållet i den där magen redan och jag kan inte vänta på att få träffa våra små!
Jag har tänkt på mina flickor, det gör jag varje dag. Det går liksom inte att låta bli. Men julen har inte varit jobbigare än andra dagar. Inte jobbig alls. Jag har så mycket att glädjas för. Och hur gärna jag än hade velat ha mina tjejer här så är livet inte kantat av ångest till vardags längre. Och denna gång inte ens till fest. Julen som är barnens högtid. Den dag på året då fyra små fötter för lite borde kännas extra tungt i bröstet. Men inte i år. Jag tänker på mina tjejer. Ler, och känner att dom är med mig. Jag behöver inte sörja. Inte som förr. För de är som att trotts att det evighetslånga avstånd som finns emellan oss så är dom precis här ändå. En annan dag känns det säkert annorlunda. Men idag är dom så nära att det känns som jag skulle kunna ta på dom.
Känslan och frågan om jag borde ha dåligt samvete har svept förbi. Men jag har beslutat mig för att det inte finns något att ha dåligt samvete för. Jag bär mina flickor i hjärtat varje dag. Jag mins dom med ett leende. Wilyas lilla grepp som rymdes på min tumnagel. Meyas mjuka hud under mina fingrar. De finns här och i magen har de sett ut två små själar till att förgylla vår familj. Man kan inte vara annat än tacksam och de gjorde ett himla fint jobb när de valde ut lillebror.
Det är fortfarande lila overkligt. Jag bär två. Slutar på topp. Jag vet att sannolikheten var ganska stor att två skulle fästa men ändå kan jag inte förstå att det är sant. Jag är i vecka 16 och bägge liven hänger sig kvar. I hallen står en vagn som vi på någon minut kan lägga tvillingar i och i förrådet står två helt nya babyskydd. Detta kommer gå vägen. Jag känner det i hela kroppen och jag ryser av lycka när jag tänker på det. Jag har inte ens vett att oroa mig!
Idag inleder vi vecka 16 och tiden flyger förbi just nu. Känns som att vi precis var på kub och ändå så har det gått två veckor. Det är en skön kontrast mot hur veckorna segade sig fram i början. Magen börjar synas på riktigt nu och jag känner mig inte längre bara tjock. jag tycker mig ha känt lite fladder där inne ifrån tvilling 2. Ettan har moderkakan i framvägg och därifrån är det lugnare. Jag ser så mycket fram emot att få nypa tag i en liten fot eller klappa på en liten putande rumpa. Det känns inte så långt borta. Idag säger appen att en bebis mäter 14 cm från huvud till fot, 28 cm bebisar där inne. Inte så konstigt att det putar.
Jag fick hem massa nya gravidkläder igår och idag firade jag in vecka 16 med att plocka upp som och dessutom dokumentera magen ordentligt för första gången. Jag är så omåttligt stolt och lycklig över den där magen. Jag skall äntligen få bli mamma till 4 jordlingar. Min dröm och min familj skall äntligen bli komplett. Jag har inte ens vett i skallen att vara orolig just nu. Allt känns för bra för att vara sant. Och till råga på allt så är jag färdig barnmorska om mindre än en månad. Nyp mig någon!
Om drygt tre veckor är det dags för organscreening och vi är så gott som halvvägs nu!
Jag känner verkligen det... min blogginspiration har rasat genom marken på senare tid och har jag varit minsta sugen att göra ett inlägg så har jag ändå känt att jag inte har något vare sig roligt, intressant eller trevligt att dela med mig av. Jag har varit slutkörd. Fysiskt så har kroppen velat lägga sig under täcket och vakna i juni. Psyket har varit bra trots allt men med mycket oro.
Vi åkte till cypern igen. Efter missfall med våra sista embryon i juli så slet vi som djur för att få ekonomin att gå ihop för nytt försök innan vi hade varit tvungna att vänta till nästa långa semester.
Efter att i september ha brutit ihop då jag fått veta att jag nu mer är steril, antagligen efter mina två senaste missfall så har bägge mina äggledare totalt blockerats så gav vi vår donator ett sista försök.
Vi vände på kronorna och efter tre weekend resor tur och retur till cypern så hade donatorn lyckats prestera 3 stycken femagars blastocyster som alla sattes in i mig.
Nervösa veckor väntade och detta blev resultatet
Lyckan total! Och skräcken likaså. Minst sagt skräckblandad förtjusning. HCG värdena steg explosionsartat och jag började oroa mig rejält för att tre kanske skulle ha fäst. Vi fick ultraljud 5 veckor senare och känslan är obeskrivlig.
Efter KUB i vecka 13+0 vågade vi äntligen pusta ut och vi släppte en reveal video på Youtube.
Har du orkat läsa såhär långt så kanske du orkar se den också. Jag delar den nedan
Lyckan vet inga ord och vi känner att vi kanske äntligen får bli den familj som vi alltid drömt om. Kompletta om än ärrade och lyckliga mitt i sorgen som gäller över med ganska glesa intervall nu trots allt. Två gånger om året faller jag djupt, vid flickornas årsdagar. Annars så andas jag så lätt. Jag är om exakt en månad färdig barnmorska och ingengång har jag nog känt mig såhär hel. Jag är där jag vill vara, med de jag vill vara och jag har allt jag kan önska och lite till. En del av allt jag har bär jag i hjärtat, resten håller jag nära fast utanpå.
Vi har sedan letat kliniker, funderat på hur vi ska gå vidare. Vad blir nästa steg. Min läkare ringde nu. Min fantastiska Dr Murat, han var genuint ledsen för våran skull. Men han skulle prata med vår gamla donator och tårarna sprutar! Det har känts så jävla vemodigt att behöva använda ytterligare en. Denna kvinnan har liksom världens bästa ägg!
Och nu finns det ingen tvivel mer. Jag överlever alla kassa samtal med koordinator, allt för att få samma donator. Det känns så skönt. Det får vara krångligt och bökigt helt enkelt. Vi får lösa det bara!
Jag tänkte lungt för mig själv, klappade magen och borrade in näsan i snusande Vilder... nu fäste dom.
Och så när jag nu skulle ta medicinen på morgonen. Myclet riktigt är där då en liten blödning. Precis som förra gången efter det där suger i magen. Tänk om jag känt mina små embryon borra in sig i slemhinnan.
Andas! Får se hur länge jag fixar att hålla mig ifrån att testa.
Vår läkare tog just in en annan patient och sen ska han byta om för operationssalen och jag skall få kläder och rum och hela baletten. Så jag gick just lite trotsigt sådär på toaletten pxh tömde blåsan. Jag vet att den kommer vara mer än full ändå när det väl blir dags för transfer!
Men vi drog iväg med bilen, en liten tur till småbyarna omkring. Nu fastnade vi på en fruktmarknad och jag sitter i bilen och tjurar över att där inte finns någon skugga. Jag vill bara snabbspola två veckor framåt så jag vet vart detta landar och just nu känns regn och snålblåst och niogradia nätter faktiskt rätt gött. Snart kommer vi Sverige!
Två dagar till insättning. Måste bara stå ut lite till! Och Frans får stå ut med mig.
