RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-07-04 23:50:41

ettbarnihimlen blogg

ettbarnihimlen blogg på Nouw

Sjukskriven

2019-03-20 17:02
Från ettbarnihimlen

Så var det ett faktum. Jag som rännt runt i korridorerna på förlossningen och känt mig lätt som en fjäder, nåja sanning med modifikation fick idag en rutinkontroll hos min MVC läkare. Den visar på påverkad livmodertapp. det trots att jag inte igår några som helst känningar. Så nu ska jag gå hem på 100% sjukskrivning med omedelbar verkan.

Känns inte alls bra. Inte mest för att jag absolut måste jobba men för att Vilder måste vara heltid på förskolan vilket han ju sluppit i 2 månader nu medans jag jobbat. Vi Har haft det så mysigt hemma även om det ju är tungt på ett helt annat sätt att jaga tvååring än att förlösa bebisar.

Nu så har ettan som legat med huvudet ner hela tiden dessutom fått för sig att det var en bra idé att vända sig i säte. Så nu är det hotande snitt om något skulle hända innan den eventuellt (om det finns plats för det) vänder sig rätt igen.

Inga direkt roliga besked idag med andra ord. Men åtminstone fick ni en uppdatering. det var verkligen inte igår!

Vecka 17

2018-12-29 21:06
Från ettbarnihimlen
Vecka 17 är här och oron kom som ett brev på posten med den. Det är 3 veckor sedan kub nu, och jag tycks inte klara att hålla mig harmonisk i längre intervaller än så. Ännu känner jag inga tydliga fosterrörelser och de jag känner kommer bara från tvåan. Att jag dessutom inte hittar ettan med doppler gör ju att det är svårare att slappna av. Även om jag vet att det faktum att moderkakan ligger fram för ettan bidrar till både att sparkar känns mindre och att doppleranvändande blir svårare.


Hur som. Tvåan hittar jag med hjärtljudsmonitorn lätt som en plätt och det finns ingenting som tyder på att allt inte skulle stå rätt till där inne egentligen. Det är mer mellan öronen som något är galet än i magen.

Här hemma går namndiskussionerna hett till just nu. Siri tycker att en eventuell lillasyster ska heta Lina, jag är helt förälskad i Timya och Frans står fast vid vårat gamla Enya. Vi har dock 3 pojknamn som vi bara älskar. Det ska bli spännande att se vad som kikar ut sen när det väl är dags. Vi planerar inte att ta reda på barnens kön. Det känns så oviktigt som det bara kan bli just nu.


Ett par dagar innan examen väntar nästa ultraljud och då hoppas vi helt enkelt att allt fortsätter se lika bra ut som det gjort hittills. Inget tyder på något annat.


Jag är så kär i innehållet i den där magen redan och jag kan inte vänta på att få träffa våra små!

Julen har passerat

2018-12-25 20:23
Från ettbarnihimlen
Och i år känns det som att det för första gången inte legat en slöja av sorg över huset när jag pyntat . Inte en syl av sorg i bröstet när jag skrattat.

 

Jag har tänkt på mina flickor, det gör jag varje dag. Det går liksom inte att låta bli. Men julen har inte varit jobbigare än andra dagar. Inte jobbig alls. Jag har så mycket att glädjas för. Och hur gärna jag än hade velat ha mina tjejer här så är livet inte kantat av ångest till vardags längre. Och denna gång inte ens till fest. Julen som är barnens högtid. Den dag på året då fyra små fötter för lite borde kännas extra tungt i bröstet. Men inte i år. Jag tänker på mina tjejer. Ler, och känner att dom är med mig. Jag behöver inte sörja. Inte som förr. För de är som att trotts att det evighetslånga avstånd som finns emellan oss så är dom precis här ändå. En annan dag känns det säkert annorlunda. Men idag är dom så nära att det känns som jag skulle kunna ta på dom. 

Känslan och frågan om jag borde ha dåligt samvete har svept förbi. Men jag har beslutat mig för att det inte finns något att ha dåligt samvete för. Jag bär mina flickor i hjärtat varje dag. Jag mins dom med ett leende. Wilyas lilla grepp som rymdes på min tumnagel. Meyas mjuka hud under mina fingrar. De finns här och i magen har de sett ut två små själar till att förgylla vår familj. Man kan inte vara annat än tacksam och de gjorde ett himla fint jobb när de valde ut lillebror.

Sammandragningar

2018-12-22 20:52
Från ettbarnihimlen
Ligger i sängen och klappar på magen som lever om. Jag har ganska mycket sammandragningar redan, inget som gör ont eller som gör mig orolig. Det är nog mest bara mysigt. Magen petar ut så charmigt och man kan så lätt se och känna hur stor den blivit. Jag ligger och klappar på magen och berömmer livmodern över hur stark den är redan "heja dig, det blir en baggis att krysta ut de där ungarna sen".

Det är fortfarande lila overkligt. Jag bär två. Slutar på topp. Jag vet att sannolikheten var ganska stor att två skulle fästa men ändå kan jag inte förstå att det är sant. Jag är i vecka 16 och bägge liven hänger sig kvar. I hallen står en vagn som vi på någon minut kan lägga tvillingar i och i förrådet står två helt nya babyskydd. Detta kommer gå vägen. Jag känner det i hela kroppen och jag ryser av lycka när jag tänker på det. Jag har inte ens vett att oroa mig!


Vecka 16

2018-12-21 15:35
Från ettbarnihimlen

Idag inleder vi vecka 16 och tiden flyger förbi just nu. Känns som att vi precis var på kub och ändå så har det gått två veckor. Det är en skön kontrast mot hur veckorna segade sig fram i början. Magen börjar synas på riktigt nu och jag känner mig inte längre bara tjock. jag tycker mig ha känt lite fladder där inne ifrån tvilling 2. Ettan har moderkakan i framvägg och därifrån är det lugnare. Jag ser så mycket fram emot att få nypa tag i en liten fot eller klappa på en liten putande rumpa. Det känns inte så långt borta. Idag säger appen att en bebis mäter 14 cm från huvud till fot, 28 cm bebisar där inne. Inte så konstigt att det putar.

Jag fick hem massa nya gravidkläder igår och idag firade jag in vecka 16 med att plocka upp som och dessutom dokumentera magen ordentligt för första gången. Jag är så omåttligt stolt och lycklig över den där magen. Jag skall äntligen få bli mamma till 4 jordlingar. Min dröm och min familj skall äntligen bli komplett. Jag har inte ens vett i skallen att vara orolig just nu. Allt känns för bra för att vara sant. Och till råga på allt så är jag färdig barnmorska om mindre än en månad. Nyp mig någon!

Om drygt tre veckor är det dags för organscreening och vi är så gott som halvvägs nu!


Skyldig er en uppdatering

2018-12-18 19:55
Från ettbarnihimlen

Jag känner verkligen det... min blogginspiration har rasat genom marken på senare tid och har jag varit minsta sugen att göra ett inlägg så har jag ändå känt att jag inte har något vare sig roligt, intressant eller trevligt att dela med mig av. Jag har varit slutkörd. Fysiskt så har kroppen velat lägga sig under täcket och vakna i juni. Psyket har varit bra trots allt men med mycket oro.

Vi åkte till cypern igen. Efter missfall med våra sista embryon i juli så slet vi som djur för att få ekonomin att gå ihop för nytt försök innan vi hade varit tvungna att vänta till nästa långa semester.

Efter att i september ha brutit ihop då jag fått veta att jag nu mer är steril, antagligen efter mina två senaste missfall så har bägge mina äggledare totalt blockerats så gav vi vår donator ett sista försök.

Vi vände på kronorna och efter tre weekend resor tur och retur till cypern så hade donatorn lyckats prestera 3 stycken femagars blastocyster som alla sattes in i mig.

Nervösa veckor väntade och detta blev resultatet

Lyckan total! Och skräcken likaså. Minst sagt skräckblandad förtjusning. HCG värdena steg explosionsartat och jag började oroa mig rejält för att tre kanske skulle ha fäst. Vi fick ultraljud 5 veckor senare och känslan är obeskrivlig.

Efter KUB i vecka 13+0 vågade vi äntligen pusta ut och vi släppte en reveal video på Youtube.

Har du orkat läsa såhär långt så kanske du orkar se den också. Jag delar den nedan

Lyckan vet inga ord och vi känner att vi kanske äntligen får bli den familj som vi alltid drömt om. Kompletta om än ärrade och lyckliga mitt i sorgen som gäller över med ganska glesa intervall nu trots allt. Två gånger om året faller jag djupt, vid flickornas årsdagar.  Annars så andas jag så lätt. Jag är om exakt en månad färdig barnmorska och ingengång har jag nog känt mig såhär hel. Jag är där jag vill vara, med de jag vill vara och jag har allt jag kan önska och lite till. En del av allt jag har bär jag i hjärtat, resten håller jag nära fast utanpå.

Update

2018-07-17 16:53
Från ettbarnihimlen
Det har ekat tomt här men min Instagram är desto mer uppdaterad. Vi blev gravida. Det blir jag ju alltid men det sket sig lika fort. Skittråkigt men jag börjar ju kunna detta nu.

Vi har sedan letat kliniker, funderat på hur vi ska gå vidare. Vad blir nästa steg. Min läkare ringde nu. Min fantastiska Dr Murat, han var genuint ledsen för våran skull. Men han skulle prata med vår gamla donator och tårarna sprutar! Det har känts så jävla vemodigt att behöva använda ytterligare en. Denna kvinnan har liksom världens bästa ägg!

Och nu finns det ingen tvivel mer. Jag överlever alla kassa samtal med koordinator, allt för att få samma donator. Det känns så skönt. Det får vara krångligt och bökigt helt enkelt. Vi får lösa det bara!

Nidis?

2018-06-27 05:49
Från ettbarnihimlen
Inatt på flygplanet när de andra sov så kände jag hur det drog till i magen. Jag känner igen det. Kände samma sak förra gången. När Vilder fäste. Och på samma dag dessutom.

Jag tänkte lungt för mig själv, klappade magen och borrade in näsan i snusande Vilder... nu fäste dom.

Och så när jag nu skulle ta medicinen på morgonen. Myclet riktigt är där då en liten blödning. Precis som förra gången efter det där suger i magen. Tänk om jag känt mina små embryon borra in sig i slemhinnan.

Andas! Får se hur länge jag fixar att hålla mig ifrån att testa.

Transfer

2018-06-25 11:49
Från ettbarnihimlen
Då sitter vi här på kliniken och vöntar. Vår insättningstid är om tio minuter. Men hallå, detta är Cypern

Vår läkare tog just in en annan patient och sen ska han byta om för operationssalen och jag skall få kläder och rum och hela baletten. Så jag gick just lite trotsigt sådär på toaletten pxh tömde blåsan. Jag vet att den kommer vara mer än full ändå när det väl blir dags för transfer!


Kort stubin

2018-06-23 10:41
Från ettbarnihimlen
Jag vet inte om det är progesteronet eller om det är nervositeten... men tålamodet är i bott just nu. Försöker njuta av solen de få dagar vi har kvar, men idag är det för varmt, för vindstilla. Outhärdligt. Jag skall undvika att sola för mycket på grund av min starka antibiotika och det hade känts mest lockande att ligga kvar i ACn i lägenheten idag.

Men vi drog iväg med bilen, en liten tur till småbyarna omkring. Nu fastnade vi på en fruktmarknad och jag sitter i bilen och tjurar över att där inte finns någon skugga. Jag vill bara snabbspola två veckor framåt så jag vet vart detta landar och just nu känns regn och snålblåst och niogradia nätter faktiskt rätt gött. Snart kommer vi Sverige! 

Två dagar till insättning. Måste bara stå ut lite till! Och Frans får stå ut med mig.