RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-08-25 23:55:00

Mamma till 3 W

wildesmamma blogg på Nouw

Sjukstuga.

2019-04-10 21:16
Från wildesmamma

Nu är vi inne på andra veckan med snor, feber och hosta..

SÅ drygt när barnen drabbas, och gubben, men mest av den anledning att han får "mancold" varje gång han blir sjuk och behöver fasen mer tillsyn och omvårdnad än vad barnen behöver..

Förra måndagen vaknade vi som vanligt runt 7, men Williot var riktigt täppt och när vi klev upp fick han svårt och andas och blev väldigt skarp i bröstet, typ krupp. Försökte hålla mig lugn, lindade in honom i en filt och ställde mig i dörröppningen med honom.
Han fortsatte att ha tungt att andas och vid 8 ringde jag till bvc och även till Tommy och sa att han fick komma hem.
BVC fixade en tid till 9.20 och Tommy var hemma strax innan så jag klädde på Williot och drog i väg.. Fick träffa en suverän läkare som lyssnade på mig och kollade igenom Williot. Han konstaterade att vi behövde inhalera lite så Williot fick första inhaleringen vid 10, sen fick vi vänta ett tag, sen fick han inhalera igen vid 10.30. Det blev lite bättre och vid 11 började vi dra oss hemåt.


Läkaren sa att vi fick komma tillbaka om han behövde inhalera igen och blev han sämre eller att inhalationerna inte hjälper så skulle vi åka till Falun. Vi åkte som sagt hem, sov några timmar och vid 15.30 så var han lika tungandad igen.. Så vi bestämde att det var bättre att åka till Falun direkt.

Packade in oss i bilen och lämnade av Wilde i Nås men tog med oss Wilton som även han hade fått feber.

Gick hyffsat fort på akuten och vi fick eget rum direkt och vid 22 var vi på väg hem igen efter att Williot fått inhalera 2 ggr igen.

Dom var inte så oroliga eftersom han åt som han skulle och inte var så väldigt påverkad på andningen när vi var där.



Tisdag vaknade vi och han var ännu sämre än dagen innan men vi behöll lugnet och sa att om det inte ger sig så ringer vi ambulans så han får inhalera.. Men det behövdes aldrig. Hela veckan gick och på fredag var alla barnen feber- och snorfria så på lördag drog vi till Avesta för att gratulera Nilo som blev 8 år <3 Var meningen att vi skulle sova kvar där men då vi hade kanin, bur och grejer med så hade vi packat alla våra grejer i mamma o pappas bil och sen glömt att ta ur det innan dom åkte hem från Avesta så vi fick åka hem på kvällen/natten iaf. Kom hem vid 1 på natten och Wilde gnällde över lite ont i mage och bröst..



Vaknade vid 10 på söndag och då var både Wilde och Wilton riktigt skarpa i bröstet, precis som Williot hade varit på måndag.. Så Wilde har varit hemma från skolan ända till idag med 39 graders feber och Wilton har smygfeber och hosta han med.. Värst är det på nätterna..

Jag är också förkyld och även Tommy. Riktigt sjukstuga har det varit nu i över en vecka. Trodde vi skulle klara oss med tanke på att vi är långt in i april men tydligen inte..

Annars har det väl inte hänt så mycket. Lagar mat, städar, fixar, plockar, städar, tvättar, lagar mat, byter blöja och sover är det enda jag gör känns det som så igår ringde jag kommunen och ställde mig som vikarie. Jag pallar inte att gå hemma jämt. Varför är det bara jag som ska pausa livet för att jag är mamma? Tommy är precis lika mycket förälder som jag, enda skillnaden är att han har svårt att amma Williot.. Men det är tur att det finns så smarta grejer så det går att lösa ;)

Mest trött på att ALLA tar för givet att JAG ska gå hemma bara för att jag är mamma. Att det är så självklart att Tommy ska jobba.
Tyvärr är även Tommy alldeles för inställd på det också, men nu står jag som vikarie och vi får se hur mkt jag ska eller kommer att jobba. Jag är glad att möjligheten finns iallafall.

Idag var Tommy hemma för att han är förkyld, han låg i sängen till 11 och sen vid 14 gick vi ut en sväng och skulle sätta upp stolpar till staketet vi ska sätta ut mot vägen... 1 (!!!) stolpe hann vi sätta innan grannen kom ut och sa att han var utan el.. JAHA!?? Ringde fortum/ellevio/vattenfall som kom ut och kollade. Jora, vi hade lyckats träffa kabeln som går i backen, kabeln som då är 3cm i diameter och som är långt ner i backen... Med EN!!! jävla stolpe!!!! Lagom glad! Vid 18.30 var felet åtgärdat så vi får väl se hur många tusenlappar fattigare vi blir..


Brinn för Josefin - Metoo - och allt som hör till.

2019-03-27 10:19
Från wildesmamma

Jag hatar det, jag hatar att det förekommer och jag blir förbannad.

Fysisk och psykisk misshandel, sexuellt utnyttjande och allt annat skit.

Jag känner flera som har blivit utsatta, på ett eller annat vis. Kränkningar, glåpord, en snyting, sex mot sin vilja, smekningar, hån, nedtryckningar, slag, hårda ord, misshandel, hat och allt däremellan. Det är avskyvärt.

Psykisk misshandel kan vara precis lika illa som fysisk, om inte värre ibland. Jag kan yttra mig, lite om båda, i tonåren med pojkvänner som jag såg upp till och som jag var så beroende av, även medberoende i deras alkoholberoende.

Så här i efterhand så har jag insett hur destruktiva förhållanden jag haft och hur illa jag faktiskt blivit behandlad. Där och då förstod jag det inte och jag har nog inte förstått det förrän på slutet heller egentligen. Det är långt ifrån vad vissa får gå igenom, men lite är inte okej inte ens under alkoholens påverkan.
Jag har nog inte varit så snäll jag heller och har nog i vissa lägen provocerat fram vissa saker, även om det inte är någon ursäkt.
Jag kan berätta lite om vad jag gått igenom, även om det är sååå lite mot vad andra går igenom. Men det är inte så många som vet allt.

Det började väl när jag var 15 och blev så där löjligt kär i en kille, vi fattade väl tycke för varann ganska snabbt och jag hade bästa vännen i samma by som honom, så vi umgicks ganska mycket. Han var väl ganska glad i spriten och var ut så fort det fanns en ursäkt och jag likaså. Jag minns inte så himla mycket från den tiden (jag har nog förträngt det mesta) men varje fylla så resulterade det i hårda ord och han talade om för mig flera gånger hur tjock jag var, att ingen ville ha mig som jag såg ut osv. Han visade det ganska tydligt med att ragga på och vara med andra tjejer trots att vi var tillsammans, men jag såg åt andra hållet och insåg väl inte hur illa han gjorde mig, där och då. Under en fest på sommaren står han inför alla sina vänner och kallar mig Hora, klamydiafi**a och lite andra trevliga ord, skrattar och vänder mig ryggen. Jag minns att allt blir svart, jag är så jävla arg. Går fram och ger honom en spark mellan benen och springer därifrån. Det händer även en annan grej här, som bara vissa vet och som jag aldrig ens berättat för mina föräldrar (förlåt att ni får läsa det här, även om ni säkert förstått det i alla år). Jag mår så dåligt här och han hade sårat mig så jävla mycket, så jag springer - tar mig ciderflaska och slår sönder och drar över armen. Ett stort glipande, blödande sår. Jag hatar honom. Jag hatar mig själv för att jag stannar och jag hatar livet.

Efter ett år tog det slut, men jag hängde kvar som en igel, vi sågs lite då och då, när hans dåvarande tjej var bortrest eller på annan ort så åkte jag dit. Vi festade tillsammans en helg och jag minns hur han ger mig en smäll, en öppen handflata över kinden som kom från ingenstans, för att jag fanns typ. Jag slog reflexmässigt tillbaka, sprang därifrån och ringde pappa som kom och hämtade mig...

En annan kväll ringde han och talade om att han skulle ta sitt liv, hans tjej och hans föräldrar var som galna (även jag), jag hjälpte till att leta och jag kunde tillsammans med en gemensam vän, lokalisera honom på ett ungefär, vi åkte dit och tillsammans med polis och ambulans fick han hjälp. Han hamnade i säter ett tag och hans mamma bad mig i stort dra åt helvete och talade om att allt var mitt fel och att det var jag som hade fått honom att må så dåligt, kanske var det så, men det var mig han hörde av sig till, det var mig han ropade på när han behövde hjälp och det var jag som fanns där under tiden han blev friskare.
Vi hördes lite till och från i nån månad efter han kommit hem men sen rann allt ut i sanden när jag träffade en ny kille.

Denna kille var väl kanske inte heller den bästa, jag drog till lite trasiga killar, äldre med lite problematik - tydligen.
Vi träffades genom gemensamma vänner, under festande och alkohol. Här blev skolan ganska lidande och jag skolkade väl lite till och från, här var jag 17 år och gick på gymnasiet. Jag var inte ett dugg intresserad av skolan och jag var, än en gång, upp över öronen kär.
Festande på helgerna, onsdagar, ibland torsdagar och ibland tisdagar. Fanns det en ursäkt att dricka så gjorde vi det, han och jag och våra vänner. Sommaren gick och vi fortsatte hänga och här nånstans blev jag varse om att det även var droger inblandade i allt festande. Jag var rasande varje gång och hotade med att lämna men kom krypande tillbaka. Vi var på festival, fester, bilträffar, dansbandsveckan osv osv. Under dansbandsveckan minns jag att han försvann för att träffa en vän och kom tillbaka helt annorlunda, han hade varit iväg och tagit droger (rökt på). Jag blev galen och här nånstans kommer en killkompis och ser vårat bråk och tar med mig därifrån och jag sover hos honom. Dagen efter kryper jag tillbaka till pojkävnnen, han ber om ursäkt och gråter oavbrutet över vad han gjort. Han var aldrig elak mot mig, inte egentligen, men jag mådde så psykiskt dåligt och han gjorde det ännu värre ibland, svek och även här otrohet visade det sig till slut. Han träffade en ny tjej bakom ryggen på mig och när jag fick reda på detta fortsatte vi väl att ses ganska kontinuerligt, det var ju inte mitt fel att han var otrogen mot henne. Till slut berättade jag för hans föräldrar och hans ena syster att han höll på med droger, det blev ett jäkla liv och jag var dum i huvudet enligt flera av hans vänner. Vi fortsatte dock att ses, men här bara som vänner, han var fortfarande kär i mig påstod han.

Vintern gick och i mars 2007 ramlade Tommy in i mitt liv. Jag insåg här nånstans vad kärlek faktiskt var och jag blev sedd för vem jag var och Tommy räddade nog förmodligen livet på mig. Det är svårt att tänka tillbaka men jag tror faktiskt att hade inte Tommy klivit in i mitt liv, där och då, så hade nog mitt liv sett helt annorlunda ut idag, men dåligt umgänge, alkohol och kanske droger. 

Jag är så otroligt tacksam över att han finns, Tommy. Att han fanns där då, vintern för 12 år sen och att han funnits där varje dag sedan dess, älskat mig och sett mig för den jag är och inte allt som varit. 

Idag så kan jag se tillbaka på mina tonår och önska att jag gjort saker annorlunda, att jag lyssnat och försökt förstå dom runt om mig som försökte hjälpa mig och försökte få mig att förstå vad jag var i för skit. Men på samma gång så är jag "glad" över allt jag gått igenom, för det är ju allt detta, som gjort mig till den jag är idag, som tagit mig dit där jag är. 


Tillägg: Pojkvän nummer 2 har jag idag ett gott öga till och vi har inget otakt alls med varann. Vi är vänner och kan nog båda säga att vi lärt oss massor sen dess.. Han har idag en fantastisk fru och barn och är en helt annan människa än han var då. 

Pojkvän nummer 1 har jag inte haft kontakt med sen 2005 men har sett honom nån gång men könner inget som helst behov av att ha nån form av vänskapsrelation eller kontakt med honom. 



Syskon

2019-03-21 22:10
Från wildesmamma

​Det här med syskon och flera barn är en ganska känslig fråga. Jag tycker inte att man kan fråga vem som helst: Är det inte dags för fler barn snart? Eller typ: Det är väl dags att skaffa en till, tänk vad ensam hen kommer bli när hen blir större.

Och ja, vi har fått höra dessa meningar med flera innan WIlton kom. Ganska känsligt då Wilde tog 2 år att få till, när han väl föddes gjorde jag en abort ganska strax därefter sen när vi väl tog beslutet att skaffa ett syskon så fick jag missfall 2014. 

Wilton föddes sen 2017 så det tog ju sin lilla tid och det var många gånger som vi inte ens visste om vi ville ha fler barn. Vi var väldigt nöjda med bara ett barn och Wilde fick vara med och hänga med på det mesta, jag kan känna idag också att allt var så mycket lättare med bara ett barn och med det sagt så ångrar jag absolut inte beslutet i att skaffa fler barn. Det är det bästa jag har gjort och jag är så glad över att kunna få barn och att vi har fått 3 friska och krya pojkar. 


Många vet inte att jag har syskon när jag berättar det. Detta är nog mycket för att mina syskon är så mycket äldre. Min bror är 17 år äldre än mig och min syster är 18 år äldre än mig. 

När jag växte upp så träffade jag min bror kanske 2-3 gånger per år, ibland oftare såklart men även mer sällan ibland. Syrran träffade jag oftare och var även hos henne 1 vecka varje sommar tillsammans med Linda. 

Jag har liksom inte "haft" syskon på det viset som många av mina vänner har haft, då dom bott borta jämt.

Men idag så har vi en toppen relation och jag är så otroligt tacksam över att ha syskon, att kunna prata med nån om allt och inget och att kunna ha nån att vända sig till när man inte vill prata med sambo eller föräldrar. Syrran och jag har väl mer kontakt än vad jag och brorsan har, men det är aldrig något som ligger i vägen för att vi ska ha en bra relation. Brorsan har dessutom barn som är lika gamla som Wilde (Nova är 9 och Nilo blir 8 nu i april) så tack vare det är kontakten med brorsan så enkel då vi är på samma plats i just den biten i livet. 

Syrran har lite äldre barn (Engla 12 och Gabriel som blir 16 i sommar) men med henne så kan jag prata om allt och vi har en helt annan sorts relation. Hos henne har ju även Tommy bott när han jobbat i Stockholm så hos henne är det lite mer "som hemma". 

Syskon är det bästa man kan ha och jag är så glad att jag har 2 stycken!! 


Wilde var som sagt ensam i 6 år innan Wilton kom, sen kom Williot strax därefter och jag vet inte vad det var men det kändes bara rätt att skaffa fler barn och även att skaffa dom tätt. Jag vill även ha fler barn men folk höjer redan på ögonbrynen och fäller konstiga kommentarer om att vi har 3 barn och hur skulle det inte bli om vi skaffade fler? Men ingen annan ska ju kunna bestämma över oss och hur många barn vi ska ha. Nu börjar klockan ticka då Tommy passerat 40 och jag 30 men vi har nått år på oss än och om det känns rätt i framtiden och allt går vägen så vem vet? Det kanske blir en till pojke eller en liten flicka i framtiden. 

Men imorrn ska jag till barnmorskan iaf och sätta in en spiral (hade det innan Wilton också). Så än blir det inga fler barn iaf. 


Nu ska jag ta och krypa ner i sängen bredvid Williot som somnade helt själv utan bröstet eller nått ikväll. Tummen upp på den. 



Nu var man visst 30...

2019-03-10 19:45
Från wildesmamma

Den här helgen har verkligen flugit förbi.

Torsdag fick mamma komma hit med bilen så jag fick låna den och hämta Wilde då våran står i Nås upphissad på en billyft utan växellåda... (Jäkla skitbil)
Jag hämtade Wilde och sen drog vi ner på Ica för att handla allt till helgen.

Fredag kom mamma hit vid 12.30 och vi började göra i ordning mellanlägg och grejer till smörgåstårtorna.
Lite senare på fredagen dök Johan, Kristin, Rasmus och lilla Astrid upp. Vi fikade och umgicks lite och sen fortsatte jag och mamma med smörgåstårtorna innan vi åt.

Lördagen klev jag upp vid 7.30 (barnen vaknade strax efter 7). Vi städade och fixade iordning här hela förmiddagen sen vid 12.30 började det att ramla in folk. Fikade och umgicks hela dagen. Presenter, blommor och fina människor <3

Lördag kväll umgicks vi med brorsan, Bella och barnen som sov kvar <3 SÅ mysigt. Vi tittade på Mello och drack Prosecco :)

Idag har vi haft lite besök, brorsan m. familj åkte hem och vi har plockat och städat undan sviterna efter helgen.


SÅÅ himla trevlig och alldeles lagom hektisk helg! Glad för alla presenter och alla fina människor som varit hit för att gratulera mig. Även om jag inte riktigt kan fatta att jag faktiskt fyller 30 år idag! Helt galet, men så mycket jag hunnit med under mina 30 år och vad nöjd jag är med var jag är i livet.

Det finns absolut saker som jag önskat att jag gjort annorlunda eller saker som jag ångrat att jag inte gjort alls. Saker som jag kanske inte skulle gjort lika men jag är ändå "glad" över allt jag gjort för det är ändå alla stigar som har lett mig dit där jag är idag. En trasslig tonårstid med fel umgänge lite då och då. Jag har väl även varit väldigt "svår" och envis och gjort saker och ting svårt för folk runt omkring mig men jag tror allt blivit bra i slutändan ändå.

Jag var "bara" 18 år när jag träffade Tommy men jag träffade nog honom i alldeles rätt tidpunkt i livet och jag är ganska så säker på att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för honom. Jag vet inte ens om jag varit vid liv om det var för honom. Jag var ganska deppig och i lite halv dåligt läge i livet (inga droger eller liknande) och i nedåtgående spiral när jag träffade Tommy.

Han var inte alls den jag trodde att jag skulle falla för eller fastna för, men in i mitt liv kom han och följde med mig hem den där lördagskvällen och sen dess har han varit kvar och jag är så sjukt tacksam över det på så många sätt.

Vi har hunnit med att bo i Nås, Järna, Vansbro, Borlänge och Stockholm. Vi har bråkat, gråtit, kämpat och skrattat åt och med varandra i 12 år, vi har gått igenom en fertilitetsutredning, fått 3 fina barn, gjort abort och fått missfall. Vi har gjort så mycket men ändå så lite och jag hoppas för allt i världen att vi ska hinna med så mycket mer (och kanske fler barn hehe).

Idag fyller jag 30 och igår för 12 år sen så träffade jag Tommy.

Jag kan inte ha ångest utan bara känna glädje över att fylla 30 år! TACK allihopa för allt ni gett mig och fortsätter ge mig varje dag genom att finnas i mitt liv <3

Förlossningen och första tiden hemma

2019-03-06 22:26
Från wildesmamma

Nu är det över 2 månader sen Williot föddes och jag har tänkt så länge att jag ska skriva om förlossningen men det har liksom inte blivit av. Dels för att det är krångligt att skriva på mobilen och dels för att Tommy aldrig har datorn hemma och för att jag inte har hittat journalpapperena förrän nyligen.


Allt började iaf den 19/12 av att jag vaknade på morgonen vid 4 av att jag hade som mensvärk. Gick på toa och slemproppen släppte lite grann, jag fortsatte ha lite mensvärk hela dagen men inget mer hände. Så här höll det på hela dagarna fram till lördagen.

På lördag kom även min syster med familj hit, så vi skämtade om att nu kan allt starta eftersom dom är här och kan ta barnen (som annars brorsan skulle ta).

Söndagen åt vi mat, umgick och fixade inför julafton. På kvällen runt 20 började bebis böka runt som sjutton i magen, som han gjort typ 1 ggn i veckan dom sista veckorna... Mamma frågade flera gånger om det var på gång men jag sa nej och det kändes verkligen precis som det gjort innan. Jag gick och la mig flera ggr bara för att avlasta revbenen och för att det var så knöligt.

Vid 23.30 gick vi och la oss och jag förberedde syrran på att det KAN vara nått på gång även om jag inte tror det.. Varför skulle bebis komma på julafton när han inte kommit nån av dom andra 13 dagarna jag hade gått över tiden?!

Jag somnade till och vaknade ganska så direkt av att jag fick en värk.. Tommy satt i tvrummet och såg på tv.. Låg och väntade och strax efter kom en till värk och 5 min senare ytterligare en värk.. Ringde en signal till Tommy som kom in direkt och jag sa att nu är det dags..


Ringde till förlossningen och i samma veva som nästa värk kom så känner jag hur det rinner till, precis som när jag skulle få Wilton. Så jag sa till hon jag pratade med att nu gick nog vattnet.. Så hon sa direkt att vi skulle åka in eftersom vi har så långt att åka (12mil).


Kom in till förlossningen vid 2 ungefär och dom kollade bindan och kunde inte riktigt konstatera om det var vatten eller en flytning. Dom gjorde en undersökning och jag var öppen ca 4 cm. Hinnblåsan buktade utåt så barnmorskan var osäker på om det var vattenavgång.

Tiden efter gick ganska sakta och barnmorskan var in lite då och då och tittade till oss..
Vid 5 börjar värkarna göra ONT så pass att jag ville ha lustgas.

Tiden fortsätter gå ganska sakta och jag kämpar på med lustgas och glesa värkar (ibland var 3dje minut och ibland var 10e minut..)
Värkarna gör riktigt ont och kommer ibland så tätt att jag inte hinner med att andas riktigt, får panik inför värkarna och tycker att det är jobbigt så jag ber om Eda..

06.10 sätts edan och det är verkligen en skänk från ovan, vilken skillnad och vilken grej. Jag har haft eda vid båda mina tidigare förlossningar men aldrig upplevt att den hjälpt riktigt, men den här var verkligen suverän!

Jag hann till och med slumra till och jag fick titta på kurvan för att se när värken kom, så lite kändes det. Jag var rädd att allt skulle avta och att jag skulle sluta öppna mig..

Vid 06.45 kommer nya barnmorskan och sköterskan in och kollar läget och vi pratar igenom massor om hur jag vill ha det och hon var SÅ gullig! Hon tog min oro på allvar och vi pratade om tidigare förlossningar... Hon undersöker igen och jag var öppen 7cm och bebis låg fortfarande väldigt högt upp och var ruckbar. Jag berättade att förra förlossningen drog ut på tiden och jag fick värkstimulerande dropp som gjorde att jag tappade kontrollen helt.

Efter vi pratat så går hon (Åsa) ut och jag är uppe och går, kissar, sitter på nån pall, kissar, gungar på sängkanten, går runt och försöker få bebis att sjunka ner lite så att det ska hända lite..

09.35 görs en ny undersökning och det har väl inte hänt så jättemycket, kanterna är lite mjukare och hinnblåsan buktar inte ut längre så nu har iaf vattnet gått ordentligt.

Läkaren tycker att hjärtljuden droppar av lite så dom sätter ctg för att att kunna hålla bättre koll (barnmorskan tycker detta är onödigt då allt ser fint ut enligt henne).

09.40 får jag värkstimulerande dropp och Åsa informerar om att jag kan säga stopp och dom slår av det direkt. Allt ska ske i min takt så länge det går.

Vid 10.30 börjar jag bli lite orolig att Åsas skift ska hinna ta slut innan bebis är ute men hon är ganska säker på att bebis kommer innan hon ska gå hem vid 13.30.

Vid 11 börjar det trycka på neråt och värkarna börjar ändra karaktär, jag får trycka på mer i edan och barnmorsakan masserar undan kanten på livmodertappen som ligger i vägen (vilket den gjort alla 3 förlossningar). Efter detta är gjort så gör värkarna riktigt ont men med Tommys hjälp och barnmorskans instruktioner så lyckas jag andas mig igenom det och vid 11.20 får jag krystkänsla och krystar spontant på värktopp. Krystar några gånger och känner verkligen hur han åker neråt. När han är halvvägs ute så vilar jag lite och sen på nästa värk kommer han ut.

En liten kille på 4360gr och 52 cm föds kl. 11.43 på JULAFTON!

Klarade mig helt utan bristningar och den här förlossningen var helt otroligt bra och jag skulle så gärna vilja ha fler barn just för att få föda fram ett till. Dom andra 2 förlossningarna har varit rena rama skräckupplevelsen och jag har verkligen haft panik inför denna, men allt gick superbra och mycket tack vare barnmorskan.

Både jag och Tommy tyckte dock att det gick bättre och han kunde också guida och hänga med på ett helt annat sätt denna gång.

Så tacksam över att få ha haft en bra förlossningen efter 2 som inte har varit så bra..

Vi ville åka hem på julaftonskväll men då läkaren var själv på förlossningen, neo, antenatalen (stavning?!) och akuten så var inte vi något prio så på juldagen fick vi äntligen åka hem till storebrorsorna.


Wilde var sig lik, men Wilton blev så STOR när vi kom hem. Vi åkte ifrån en bebis och kom hem till ett stort barn.

Firade lilla julafton och barnen fick öppna julklapparna från oss och vi fick några julklappar också :)

Annandag fick vi åka till Falun för att bli utskrivna och Williot hade bara gått ner 6% vilket var helt godkänt, så han vägde 4118 gram.
När vi kom hem så hade syrran, mamma o pappa och brorsan åkt till Leksand på hockey.

Julen gick och nyår spenderade vi hemma i lugn och ro.


Nu har Williot hunnit bli 2 1/2 månad och jag tycker tiden har gått så sjukt snabbt. Vi har även blivit med hund, lånehund dock men hon har verkligen fångat våra hjärtan.

Dagarna rullar på, vi lämnar Wilde i skolan kl. 8, hem och äter frukost, leker och myser fram till 10.30, lägger oss och sover (alla 3) fram till 12.30, käkar lunch sen hämtar Wilde på skolan, läser läxor, käkar mellis, leker och lagar mat, badar eller pysslar sen är det läggdags för dom 2 stora. Williot äter och sover mest hela tiden så han har inte så mkt rutiner än. Han lägger sig när vi lägger oss och ammas några gånger på natten för att sen vakna riktigt runt 7.30.

Vi har hunnit varit till stockholm några gånger, Romme och åkt slalom, lekt och hälsat på folk, till Lindesnäs för att åka bob och slalom, Wilde har börjat med innebandyn igen efter jul och även friidrott, han har åkt skridskor i skolan och även längdskidor, dom badar även 1 gång i veckan. Tommy jobbar typ hela tiden och jag försöker få dagarna att rulla på..

Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera nu framöver... Jag fyller ju 30 på söndag (ÅNGEST!!!) och fick en förtidig present av Tommy och barnen (en dator) så nu ska bloggen komma igång igen tänkte jag. Det är så roligt att kunna gå tillbaka och läsa och titta på bilder från när Wilde var liten, nu även Wilton och snart Williot.

Idag har vi haft lekdejt med Irina och Lucas, så mysigt när man har vänner som har småbarn också. Wilton och Williot har många kompisar framöver <3


19 dagar kvar...

2018-11-22 20:32
Från wildesmamma

Idag är det 19 dagar kvar till beräknad födelse och jag känner inte ett skvatt att det skulle vara nått på g..
Lite molvärk ibland om jag hållt igång för mycket men inga förvärkar, ingen slempropp som släppt och inga som heöst känningar. Jag hoppas verkligen inte att jag ska gå över tiden...

Tommy har varit hemma den här veckan på dagarna och jobbat kvällarna vilket varit skönt. Vi har fått lite tid till att fixa här hemma och jag har fått avlastning med att skjutsa/hämta Wilde varje dag vilket varit väldigt skönt då jag varit såååå trött sista veckan. Sover dåligt på nätterna och Wilton vaknar ffa 5-15ggr per natt, jag är upp o kissar plus att jag vaknar varje gång jag vänder eller vrider mig i sängen.

jag är stor som ett hus och inget är direkt roligt eller trevligt längre.
Vilket i sig gör att jag blir deppig och trött också..

Imorrn ska jag till Christina (Barnmorskan) och kolla läget på bebis, som det är full fart på hela dagarna..

Wilton och Wilde är det full fart på, Wilton vaknar som sagt ffa på nätterna så vi sover middag varje fm tillsammans.
Wilde går i skolan varje dag och börjar komma igång med läsning och skrivning, superkul! Gympa är favorit i skolan och rasterna :) Han leker lika mycket med tjerna som med killarna även om han har mer uttalade vänner bland killarna..

Idag har jag packat det sista i BB-väskan och även en väska till barnen. Som det ser ut nu och om förlossningen startar dagtid så får barnen vara hos sina kusiner i Avesta. Det känns skönt för då kanske inte Wilde tänker så mkt på hur allt går för oss hela tiden utan har fullt upp med att leka :)

Har även försökt städa idag, hann klart med köket, hallen och vardagsrummet iaf, imorrn ska jag ta resten av huset och torka alla golv. känns skönt att få det rejält städat innan bebis anländer och även innan jul, för jag vet inte hur mkt jag hinner/orkar när bebis väl är här..

Nu ska jag ta och sova, klockan är 20.30 och jag är totalt slut..

Igår blev vi dessutom klara med nästan alla julklappar SÅ SKÖNT!

Närmar sig slutet...

2018-11-14 09:07
Från wildesmamma

Graviditeten närmar sig slutet och jag har varit så dålig på att dokumentera den. Både här i bloggen, på instagram/facebook och i vanliga kalendern.

Idag går vi in i v.37 vilket innebär att det är mindre än 4 veckor kvar till beräknad förlossning, bebis kan komma om 2 veckor, eller om 6 veckor.

Om jag är nervös? så inåthelvete rent ut sagt, på samma gång längtar jag efter att få se vem som gömmer sig där inne. Vi "vet" ju att det är en till kille iaf, men hur ser han ut? Kommer han va lik mig? Tommy? Rödhårig? Ljushårig eller mörkhårig?

Wilde och Wilton var så olika när dom föddes. Wilde var ljushårig, liten och så enkel från första stund.
Wilton kom ut, 1kg tyngre än Wilde, mörkhårig och med ett humör redan på BB.

Graviditeten i sig har väl varit ganska enkel lär jag säga, jag har inte mått dåligt eller haft ont mer än nu på slutet. Humöret börjar svika och allt börjar bli tungt. Men jag mår så otroligt mkt bättre psykiskt än jag gjorde med Wilton. Då jobbade jag heltid, Tommy var i Stockholm och jobbade och jag hann knappt mer än hem förrän jag skulle till jobbet igen. Jag gick in i en form av graviditetsdeprission och blev sjukskriven 1 månad innan jag skulle gå hem på graviditetspenning.
Hade jag inte haft så bra kollegor och trivts så bra på jobbet dom jag gjorde, så hade jag aldrig orkat så länge som jag gjorde.
Tacksam än idag över hur förstående alla var.

Som sagt, nu mår jag bättre, men nu längtar jag verkligen efter att få börja jobba, träffa människor och göra nått annat än att "bara" vara mamma. Jag behöver vara jag.
Varför vi skaffar ett till barn? Ja för att vi är två inkomsttagare, vi är två föräldrar och vi är två som kan uppfostra våra barn.
Jag kommer vara hemma till i sommar typ, sen får Tommy vara hemma en stund.

För övrigt så rullar allt på som vanligt. Lämnar Wilde i skolan, hem o öter frukost, leker med Wilton en stund, sover middag, äter lunch, hämtar Wilde i skolan, leker, lagar mat, äter middag, kvällsaktiviteter, lägger barn, somnar i soffan...

Förresten, jag bara måste säga TACK!!! TACK till mina fina vänner som för npgra veckor sen hade fixat med en BABYSHOWER!! Så otroligt överraskad jag blev och jag hade verkligen inte en aning om vad som var på gång. Det finns inte ord som kan förklara hur glad jag blev och hur tacksam jag är! Jag är så dålig på att höra av mig till folk och vardagen liksom rullar på så man hinner knappt träffa nån så det beyydde så otroligt mkt att se alla samlade för MIN skull! TACK!!

Nu ska jag ta och mysa ner mig bredvid Wilton och passa på att sova. Man vet ju aldrig hur nästa bebis blir och hur man får till middagssovning mm med 2 små barn så det är lika bra att passa på att sova :p

.Valtider.

2018-08-31 08:59
Från wildesmamma

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Partier hit och partier dit. skitsnack här och smutskastning där. Jag har lite svårt för det här valet. Jag tycker hela valkampanjen bygger på att kasta skit på varandra. Jag förstår inte varför man kan lyfta det partierna gör bra istället för vad alla andra gör dåligt.

Jag vet på ett ungefär vad jag ska rösta på, men jag kommer nog inte bestämma mig förrän till nästa helg.

Om vi börjar såhär. Jag har aldrig någonsin sett ett parti få så mycket skit som SD, i vissa fall befogat (eller i väldigt många fall) och ibland ganska obefogat.

Vad har hänt? Jo SD är nu med och krigar bland de 3 största partierna i Sverige.

Varför? Jo för dom får så otroligt mycket uppmärksamhet i media, sociala medier och i folks munnar.

Resultatet? Vi får in ett parti som folk TROR ska lyfta Sverige.

Jag tycker inte om SD, dom lyfter EN fråga som 1/5 av sverige nappar på. Men resten av deras politik då? Allt annat dom står för? Läs gärna deras partiprogram.

Om du är homosexuell, glöm adoption och giftermål.
Ensamstående och vill skaffa barn? Glöm det.

Men jag skriker inte ut på facebook: rösta inte på sd för dom är dumma i huvudet, eller moderaterna, mp, L osv.

Jag har mina åsikter, absolut. men jag tycker inte man behöver kasta skit och smutskasta andra UTAN att presentera fakta. Det blir så mkt mer verkligt om man har fakta att komma med.

Jag läser flera inlägg dagligen: Rösta inte på moderaterna om du är rädd om familjen, hur kan du rösta på S som dragit ner Sverige, hur kan du rösta på Mp som förstör för oss på glesbygden, sd är rasister, moderaterna likaså... Men jag läser aldrig grunden till dessa uttalanden eller fakta. Vilket inte gör det så trovärdigt i mina ögon.

Presentera fakta, hänvisa till trovärdiga källor. Kasta INTE skit.

Hur ska våra barn lära sig att det INTE är okej att snacka skit om andra när det är det enda som florerar på sociala medier just nu? Skitsnack, skitsnack och åter skitsnack.

Jag försvarade nyligen detta på facebook vilket resulterade i att en nära vän tog bort mig (jag tror och hoppas att vi är vänner på riktigt ändå ;) ) men jag tycker man inte vinner nått på att snacka skit, enda som händer är ju att jag själv då får dåligt rykte eller att det får motsatt effekt, den jag vill sänka får mer uppmärksamhet och folk tycker synd om hen istället.

Jag tycker absolut att vi ska tycka, tänka, argumentera och slåss (med ord) för det vi tror på, men med fakta. Aldrig någonsin har det varit sån brist på källkritik som idag. Folk tror på allt dom läser på facebook, afronbladet, instagram osv. Man klickar lätt på "dela" och så har nyheten nått ut till 100tals människor. Om det är sant eller inte är inte så noga, det stod ju på facebook.

Jag erkänner, jag har själv varit där. Det är sååå lätt att bara klicka på dela utan att tänkapå konsekvenserna eller vad som kan hända. Efterlysningar som görs av privatpersoner kan ofta vara till för att röja en skyddad identitet, men vi är så godtrogna att vi bara delar vidare för nån annan gjorde ju det.

Lite lika är det med politiken, man nappar på det som LÅTER bra, men hur det ser ut i grunden är det inte många som vet för man tror på det som delas, även om det kanske inte har en gnutta sanning.

Vad jag vill ha sagt med allt? Fortsätt argumentera, diskutera och tro på det DU står för. Men för att få med dig andra, kom med fakta.

Jag själv har hindrat några från att rösta på sd (hoppas jag) genom att läsa upp deras värderingar och var dom står i andra frågor utom flyktingpolitiken. Det hjälper inte att bara säga: rösta inte på sd för dom är dumma i huvudet.

Nu ska jag sluta mummla och se hur många fler "vänner" som ryker från Facebook ;)
Anledning till "" tecknen är för att jag hoppas att man är vänner på riktigt även om man ryker från Facebook.

Ett - tu - tre.

2018-08-31 08:17
Från wildesmamma

Nu är det 6 månader sen nästan sen jag skrev något här.

Jag kan väl börja med att säga att det har hänt massor sen dess.

Vi kan väl börja med den stora grejen att barn nummer 3 är på väg och beräknas anlända nån vecka innan jul. Helt galet.

Jag kommer vara 3 barns mamma innan jag är 30 år, hur gick det till?!

Första veckorna gick jag runt och var livrädd över hur Wilton ska reagera. Han kommer vara 16 månader när lillebror kommer. Ja just ja, jag glömde säga det,det blir en till kille. Jag gjorde nämligen misstaget att googla på psuedotvillingar, som det heter när man får barn som det är max 18 månader mellan. Det fanns nästan inget positivt alls att läsa, studier visar på olika saker och psykologer hävdar att man hämmar barn nummer 1 genom att skaffa barn tätt.

Men vet ni? Mina syskon är det 14 månader mellan, min bror har 15 månader mellan sina barn och jag har flera bekanta som förespråkar att skaffa barn tätt och vilken otrolig nytta och gemenskap barnen har när de växer upp så jag väljer att se till allt positivt istället.

Det kommer bli tufft, väldigt tufft förmodligen. Men jag har hjälp av en otrolig sambo, som förvisso ligger på minus ibland, men som är helt fantastisk för det mesta och jag har vänner och familj runt mig. Så nog ska vi fixa det här. Och vet Ni, dom har småkillarna kommer ha väääärldens bästa storebror.

Jag gick in i vecka 26 igår tydligen, jag har så otroligt dålig kolla på veckorna denna gång, men det är väl viktigast att jag vet när bebis ska komma.

Förövrigt så håller vi väl på med huset just nu. Det är mkt jag vill ha klart innan december. Men vi får ta det som det kommer. Tommy börjar nog snart jobba i Limedsforsen igen så då får vi kanske lite mer tid till att fixa hemma.

Annars har vi spenderat hela sommaren i Venjan, nästan 4 veckor. Badat, solat, badat, åkt båt, fiskat, badat och umgåts med familj och vänner.

Wilde börjar 1a klass om nån vecka, heeelt galet. Men han längtar och jag är övertygad om att han kommer fixa det galant.

Den här veckan har vi varit i Stockholm. Passade på att åka in till stan igår och gå på Aquaria när syrran ändå var ledig. Idag ska vi åka hem för i helgen är det flygfest.

Syskonen med familjer kommer hem och vi ska även ha 1års kalas för vår lilla plutt som blir 1 år den 13e augusti ♡

Ska försöka få till att umgås lite med kusin Jonas och hans Mia i helgen också då dom är hemma från Gotland över helgen.

Jobb, jobb och jobb..

2018-03-18 20:26
Från wildesmamma

​Det här med jobb tycker jag är så jobbigt. Jag trivs med att vara hemma, MEN jag saknar kollegor, samhörighet och det sociala.

Jag har svårt att ta mig ut på saker på dagarna, det känns som jag inte hinner.. Men egentligen gör jag det men det är svårt att bara slänga sig i bilen och åka nånstans. Jag skulle ha hälsat på på jobbet, vänner med mera men det blir liksom inte av.

Fast och andra sidan så har jag nog inte så mycket till vänner kvar, jag har några som jag vet finns där, oavsett vad vi gått igenom eller vad dom går igenom för tillfället. Dom är ett samtal bort och vi kan ramla in hos varann på en kaffekopp bara för att..
Sen finns det dom som är lite mer komplicerade, där jag hör av mig lite då och då men inte direkt får något gensvar..
Kanske vi har kommit till den punkt då vi inte är på samma plats i livet och inte har samma prioriteringar.
Jag har aldrig varit den som haft många vänner och jag har väl aldrig riktigt känt något behov av det, men ibland skulle det vara skönt att bara få ventilera med nån annan än Tommy eller nån i familjen.

Jag behöver vara JAG, inte mamma, inte sambo. Bara jag. Sandra.
Den där tjejen som för 10 år sen ändå hade väldigt mycket för mig och var ute bland folk hela tiden. Kanske inte alltid det bästa sällskapet, men jag var ute på nått i stort sett varje helg och hade roligt. Nu sitter jag mest hemma, ruttnar.

Jag behöver komma ut, jobba eller träffa folk.
Nu när våren kommer så kanske man kan komma utanför dörren lite mer.
Tror jag inte riktigt har tagit mig ur depressionen än som jag hade när jag var gravid.
Det är så mycket som jag inte har kontroll över. Tommys jobb som aldrig går att planera, man vet aldrig var han e från ena dagen till den andra.. Jag har svårt för att inte ha kontroll.
Wilton håller på att sluta amma och gå över till bara vanlig mat vilket gör att han är svår att trösta ibland och man måste planera så mycket mer när man ska nånstans... Förut räckte det med att jag var med men nu måste man planera och komma ihåg att tina upp mat ur frysen osv.. Men det är rätt skönt ändå, för amningen blir ju ett problem för mig också, när jag sitter fast och inte kan göra nånting utan att tänka på att Wilton ska ha mat om 2 timmar, eller 4.. Nu kan Tommy ta han på ett helt annat sätt än innan..
Jag funderar på att sätta upp mig som vikarie igen, får se om det blir bara på Varglyan eller om det blir bara i Vansbro.. Jag orkar inte stå i hela kommun och hålla på och flänga runt och åka utan det blir på ett, max 2 ställen..
Sen jobbar ju Tommy också så det blir ju så att man måste ha lite framförhållning eller kunna planera vilket inte är det lättaste när man är vikarie, för då är det oftast samma dag man behövs..

Här hemma rullar det väl på som vanligt typ, det känns som jag gör allt.. Vilket visserligen är förståeligt när jag går hemma hela dagarna, men jag tycker inte att jag göra annat än städar, diskar, tvättar, plockar, städar, matar osv.. Plockar ihop och resten av familjen släpper allt där dom står och jag får plocka ihop allt igen.. På samma gång har jag sånt jäkla kontrollbehov så jag knappt kan låta tommy göra saker utan att gå efter och kolla så han har gjort rätt. Vilket i sig är fruktansvärt drygt för jag måste kunna släppa på kontrollen och låta han ta mer plats..

Tommy jobbar just nu på Printoth med att serva och laga pistmaskiner.
Vilket innebär att han ena dagen kan vara i Limedsforsen och nästa dag i Åre och den tredje dagen i Branäs.
Det i sig gör att jag går in i "defensive mode".. Jag blir lite halvsur, putt och stöter bort han för att det är lättare att vara lite sur om han ska vara borta. Det låter hemskt när jag skriver det, men jag får sån jävla separationsångest annars.

På ett sätt har det varit nyttigt att "gå in i väggen", att krascha och att få rannsaka sig själv, hitta alla sina brister och kunna lyfta fram dom och sina STYRKOR! För fan vad jag kan saker, bara jag vill och orkar. Jag är faktiskt suvären på väldigt mycket saker, men jag har minst lika många brister. Men det känns skönt att vid en ålder på 29 år faktiskt kunna se dom och acceptera de flesta brister som man har.
Jag är sjukt spontan vilket märks hemma... Jag kan möblera om flera gånger om och blir sällan nöjd.,
Vilket har lite att göra med att jag inte riktigt trivs i huset vi bor i, det är för litet. Jag vill ha fler rum, Vilket gör att jag försöker få till alla andra rum till att rymma allt jag vill ha i huset vilket typ aldrig blir bra.. Men nu tror jag att iallafall vardagsrummet är bra. Det känns nästintill perfekt!!

Annars är det mesta tipp topp, Wilde trivs i skolan och har precis avslutat 9 veckor med simundervisning (FANTASTISKT TYCKER JAG), han har börjat på Parkour och blir större och större i sätt och beteende. Han har börjat få vara själv hemma kortare stunder och verkar trivas bra med att få vara "stor" som den storebror han är. Frihet genom ansvar.
Dom hade brandövning på skolan för nån vecka sen och Wilde hade blivit livrädd och helt knäckt. Efter det har det blivit mycket säkerhetssnack och han vill gärna veta hur allt fungerar lite mer nu än innan.
Han blir rädd när ljusen brinner och när det ryker av saker som han inte vet vad det är.
Man får inte tända tändstickor eller elda om man inte måste.

Annars är han en envis, glad och nyfiken 6åring som verkligen har tagit sig an rollen som storebror.
Han är helt fantastisk med Wilton, vilken kille han är! Så omtänksam och gosig hela tiden.

Wilton växer också massor, han vägde 8.8kg sist vi var till BVC och är nog säkert närmare 10kg nu. Han utvecklas så snabbt på vissa saker och jag vill bara bromsa tiden. Han är ju för sjutton 7(!!!) månader redan!

Han kryper snart, han börjar så smått ta sig framåt och han jollrar och gör sig hörd. Han är extremt envis och visar verkligen var han vill genom att skrika eller kasta sig bakåt. Han är verkligen en kille med en stark vilja.
Han älskar mat, men bara sånt jag lagar, ingen köptas barnmat går ner. Han ryser och får kväljningar så vi (JAG) lagar all mat just nu.. Fruktpuré och gröt äter han iallafall och det är skönt, för skulle jag fixa mat 4-6 gånger per dag så skulle jag bli galen!

Hans dag ser ungefär ut såhär.
07.00 amning
09.00 gröt
10.00-12.00 sover
12.30 lunch (lagad mat)
15.00 mellis (ammas eller frukt)
17.00 middag (lagad mat)
20.00 eller senare, gröt eller tilläggsersättning
21.30 sover för natten.

Sen ammar han allt mellan 1 - 10 ggr på natten fortfarande
och ibland nån gång mitt på dagen..

Det är lite bättre om jag ger han gröt alldeles innan han somnar, men det funkar sällan då han är för trött för att äta.. Så ibland för han gröt vid 20 och sen ersättning vid 21.30-22.. Försöker hitta rutin på det hela.. Började med det här för typ 2 veckor sen då han inte visade så stort intresse för amningen..

Nej nu ska Tommy ha datorn så jag lär väl sluta skriva. Lägger in bilderna senare från telefonen om det går.


KRAAAM <3