RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-11-13 16:27:12

nadablogg

Rehab

2018-09-20 17:41

Befinner mig på spanska solkusten där jag är på så kallad klimatvård. Mycket trevligt. Men måste ändå nämna vad jag har noterat. Just det faktum att även solen har sina fläckar, i detta fall mitt rum. Alldeles nyss simmade det en svart mask/ larv i min toalett. Har tidigare noterat massa döda maskar i badrummet . Har även noterat den skarpa doften av mögel. Vilket antagligen är anledningen till att jag vaknar upp på morgonen med tilltäppt näsa.  Att täcket var svettgult redan innan jag anlände, att filten såg ut som en relik från andra världskriget. Att maten som serveras kommer från ett äldreboende, var något som jag misstänkte, låt oss säga pga smak och konsistens. Den misstanken blev bekräftad igår. Maten lagas på äldreboendet precis på andra sidan gatan där vi bor. 

En deja vu, där doktor sol möter Mussepigg, och jag är mitt lamaste jag.

2018-06-16 01:38

Är 35 år och hamnar på en fest där det bestående intrycket är att värden upprepade gånger ropar att: Ikväll ska jag fan knulla!! Vet inte hur tjejen ser ut för att hon är sminkad som Musse pigg, och brun som doktor sol på tv 4.  Jag vinner ett spel som heter: Med andra ord, trots att jag tycker mig göra mitt livs sämsta insats, känner mig inte ens smart, detta för att omgivningen är så konstig. Finns det sådana här människor tänker jag gång på gång.  Vad gör jag i denna miljö, varför har jag inte barn och familj som alla andra. Varför bröt jag min långa vit av tre joggingturer i veckan för det här? Förfest och kväll på potatisfestivalen. Hela kvällen känns som deja vu.


Ditbjuden av en före detta kollega, som tycks ha kul i sina spritfyllda kinder, och sociala beteende.

Hamnar på en rockbar, och efter en stund blir jag lämnad själv. Min gamla kollega springer iväg för att ta en drill på toaletten. Jag blir kvar med tre tjejer under 25 och den enes mamma, tre av dem pratar med varandra, hon som sitter mitt emot mig sitter tyst och sippar på sin drink. Jag känner socialt ansvar, tänker att jag måste säga något. Musiken dunkar så jag hör inte ens mina egna tankar, till sist frågar jag hur hon känner Robert, för att Robert är min före detta kollega som bjudit hit mig till denna misär. Hon svarar att hon träffade Robert för första gången idag, men att hon känner någon som känner Robert. Jag känner mig som en idiot för att jag formulerade min fråga på det sättet. Borde naturligtvis frågat: vem är det du känner? Alla, eller Alexandra som hade hand om förfesten? Förövrigt en värd som kände igen mig, men som jag aldrig sett. Trots att vi bor i samma förening, och gått på en gemensam kurs sittandes på samma rad.


Nåväl när tjejen svarade att hon träffade Robert för första gången ikväll, gav jag upp min bristande social skills helt. Tänkte: jag sveper ölen och är tyst. Jag orkar inte mer. Nu låtsas jag som att jag aldrig frågade, tänker att jag sitter själv på en strand i Malaysia och njuter av en öl till ljudet av vågorna i solnedgången.  Det är bara jag och min öl. Jag kommer aldrig träffa denna människa igen.


Som om inte detta var nog tvingades jag att säga hej till en före detta dejt. En snäll människa som gav mig krupp då hon var min sociala motsats. En Inga Gill Johnsson. Alternativt min Fasters moster eller något liknande som talar oavbrutet och stjäl allt mitt syre ur luften. Efter en date på tre timmar monolog vandrar man ut som en full humla och fundera på om man lever eller inte. Tänker att man vill sitta i isoleringscell i 3000 år för att hämta andan. Mitt i detta kaos, efter att ha svept sin andra öl ser man sin bror, och tvåbarns far gå förbi. Jag springer upp, jagar ikapp honom, och flyr från den sociala katastrofen jag skapat, och tänker, ser jag i syne.  Vad gör du här min bror, frälsare i nöd och räddare! Min bror samtalandes med sin svärfar! Jag hälsar glatt på dem båda. Hållandes en öl i den ena handen och Roberts jacka i den andra handen.  Visar sig att min bror är där med sina kollegor. Annars helt osannolikt att se honom på detta ställe.


Robert kommer tillbaka från sin drill, och har något konstigt resonemang om att jag och min bror är olika, vi har lika ögon, men min bror har bredare näsa. Sant. Men den uppenbara skillnaden är att min bror är byggd som en atlet. Vi är lika långa men min bror väger 25 kg mer. Jag ser ut som en statist till en film om förintelseläger. Det är skillnaden.


En stund senare ser jag Robert stå och dansa med en tjej som är blond på alla sätt som finns. Jag går fram och lämnar jackan, säger hejdå, och beger mig hem.  Varför har jag inte bara barn och familj, varför råkar jag ut för det här. Det är det enda jag tänker. Eller ja. En tanke till, kan jag beskriva denna misär i ord? Eller är det som jag tror, att min förmåga att skriva försvann med cellgifterna, att min hjärna är krympt och lam i minst tre år framöver. Att min associationsförmåga försvunnit, jag känner mig annorlunda.  Att skriva denna ointressanta smörja, det är ju sämre än Marcus Birros gränder. För övrigt upplevde jag att folk tittade konstigt på mig, många la märke till mig. Var det gubbkepsen? min långa jacka? eller att jag var smalast på platsen? jag vet inte. Men obehagligt var det. Kände mig som en Stig H, med en släng av Hedlund.  Nu ska jag sova i tusen år. Eller åtminstone i sex timmar. Sedan kommer jag att vakna i ångest över denna skit-text. Välkommen till, mitt liv…


/ Bitter- Otto








Slutsats: Min läkare tycker att jag ska se ut som clownen Bozo

2018-01-29 17:26

Säger inte att mitt liv är tråkigt. Men jag känner att jag lever. Hade bjudit hem en dejt, men det slutade med att jag åt trerätters med en man som heter Robert. Visserligen en gammal kollega, så det var trevligt, men ändå, stor kontrast. Bloggen som är motsatsen till instagram. La upp ett stolt foto över att jag gjort min första joggingtur på sex kilometer i terrräng efter min avklarade cellgiftsbehandling. Valde att inte instagrama mina spyor från joggingturen, spyor  som är ett resultat av medicinen Methrotrexate . Medicinen som ger muntorrhet och illamående som biverkningar, dessa har jag känt av, men inte att mina leder blivit bättre. Tvärtom.  Test av medicin i tre månader. Tre månader av illamående, trötthet, minskade joggingturer, fler bilturer och jobbiga mornar. Bassängträning två dagar i veckan och ändå bli markant sämre, nästan vecka för vecka. Reumatism, en pissjukdom som stör min vardag och ständigt tvingar mig att ändra bilden av mig själv och anpassa mina intressen.


Jag gör allt jag ska, ändå blir jag sämre. Det skaver inne i höger axel, blir irriterat vid rörelse. Har inte kunnat rotera axeln på två veckor. Idag ska jag göra ett nytt försök att rotera ledkulan så att jag kanske kan raka mitt huvud. Det skulle kännas väldigt handikappande att tvinga be någon annan att raka ens huvud. Att inte kunna klara av det själv.  Särskilt då jag inte har något val av frisyr. Dock verkar min läkare tro att att jag kan variera frisyr då hon frågade om jag måste ha rakat som frisyr. Lite surt svarade jag henne, vad har jag för val? Jag blev lite stött. Vad tror hon om mig liksom, att jag vill se ut som Clownen Bozo??


Tid för ultraljud, ortoped och ny medicin. Till dess kortison och sjukgymnastik.  Känner mig på riktigt som ett vrak, som en skugga av mitt forna jag. Det finns ett jag innan medicinen Enbrel kom in i mitt liv, ett liv med Enbrel och nu en ny fas efter Enbrel och cancer. Får glädjas åt de tio åren jag hade Enbrel, och att jag överlevt cancer.  Men just nu känner jag mig som en fånge i min egen kropp.  Väldigt lite av det som jag vill göra, kan jag göra med min kropp. Om jag varit helt frisk skulle jag garanterat tränat någon timma om dagen, bara för att det är gött. Nu står jag här hemma med mina 3kg hantlar och gör 100 repetitioner för att bli trött. Använder jag tyngre hantlar får jag inflammation i mina armbågar.  Just det ja. Min flickvän har gjort slut också, så nu ska jag ut på marknaden igen. Stel, med värk och en kroppsform som Mr Burns från Simpsons. Sjukt attraktivt, kommer säkert gå fantastiskt bra.  Ungefär lika bra som Donald Trumps chanser att bli ordförande i Feministiskt initiativ, eller ta ett bad med Kim Jong-Un. 


Det är ju viktigt att ha något att se fram emot, har jag hört!  Så jag har beställt en Wok. Eller snarare världens bästa Wokpanna med 30 års garanti! Kan det bli bättre?



Sjukhus och buljong

2016-09-12 08:25

Det är trevligt med buljong, men kanske inte att hela ens lägenhet luktar buljong. Min lägenhet luktar buljong, köttbuljong. Jag kokade sådan igår efter Per Morbergs recept. En hel dag tog det, och priset är nästan det dubbla mot Bong. Värt.  Apropå kött så kom jag precis hem från Laboratoriet på stadens sjukhus. Jag börjar vänja mig vid rollen att inte vara lättstucken. Det har jag annars alltid varit. Men nu är mina kärl hårda och ärriga, Så det tog en stund. Och efteråt gav tanten på labb påståendet att det måste ha gjort ont. Hon hade nämligen först gått igenom kärlet och därefter gått tillbaka lite och letat förklarade hon. Jag svarade att det hade gjort lite ont. Men om hon inte hade nämnt det så hade jag inte reflekterat över att det gjort ont. Jag menar så har det varit på 20 av de 30 senaste sticken säkert. Dock reflekterade jag över att det inte var den minsta nålen i lådan som hon hittat.


Nu har jag varit sjukskriven sedan V.25 midsommarveckan. Det är en konstig känsla. Ännu mer skumt känns orsaken till sjukskrivningen. Cancer. Vem får det? Inte jag i alla fall, har jag tänkt. Det är en sjukdom som drabbar alla andra men inte en själv. Så tror jag dom flesta tänker. Man vet att en av tre kommer att få cancer under livet. Men man tänker inte att det gäller en själv.  I alla fall inte innan man fyllt 70. Nu har jag vant mig vid tanken, eller ja det gjorde jag ganska snabbt. Efter första behandlingen då jag mådde piss och blev inlagd på Onkolog och hematolog -avdelningen på Borås lasarett. Vilket för övrigt var en skum känsla eftersom jag varit där med klassen då jag läste till undersköterska 2009, vi tittade på dessa avdelningar, fick olika färgval på väggarna förklarat för oss etc.


Under min första behandling var jag lite naiv. Jag frågade SSK om det var ok att jag tog någon joggingtur då och då på de dagar jag mådde bra. Det var det inte. Hon tycktes ställd av frågan. Idag funderar jag inte så mycket på joggingturer, det känns så orealistiskt.  Men jag saknar dem. Särskilt denna höst som bjudit på så fantastiskt väder. Nu får jag promenera istället de dagar jag kan, och det gör jag. Jag har inte panik över min dåliga kondition eftersom att jag vet orsaken, och egentligen så är inte konditionen någon katastrof. En bra dag skulle jag kunna promenera någon mil i alla fall. Kanske två. Men jag nöjer mig med 5-8 km eftersom att jag inte ska anstränga mig. Varför vet jag inte. Det måste jag fråga. Är det för att min körtelfeber fortfarande var kvar efter 1,5 år. Eller är det på grund av cancern. Om jag varit frisk så skulle jag aldrig ha tillåtit mig att ha denna usla kondition jag har idag. Jag bor på tredje våning och ännu är inte trappan jobbig i alla fall. Jag reflekterar inte ens över att den finns. Jo en dag, då jag hade drygt 100 i vilopuls och bar ned min grill till bilen, och därefter upp för att hämta matkassar i två omgångar, allt för att jag ville grilla hemma hos pappa. Då kände jag av trappan lite. Blev något andfådd. Det var obehagligt, så ska inte ske. Jag blir ständigt förvånad över hur folk pustar i min trappa. Hade det hänt mig i friskt tillstånd då hade jag fått fullkomlig panik. Jag hade gått i varenda trappa som jag kunde hitta. Snarare än att undvika trappor som de flesta verkar göra, som tycker att det är jobbigt att gå i trappor.


Jag är glad över att jag har min aptit kvar. Jag lägger extra mycket pengar och tid på mat. På dagar som jag mår bra så testar jag gärna något nytt recept. Idag är det dagen innan behandling, så idag kommer det bli focus på ordentlig städning, matlådor och promenad. Vis av tidigare erfarenhet så kommer det inte bli någon promenad tis-fre. I bästa fall kommer jag ligga hemma på sängen 90 % av dygnet och må illa. I värsta fall kommer det att ske på Borås lasarett, serveras smaklös mat i babyportion där det krävs tre rätter för att bli mätt.


Jag är ju reumatiker också och sedan fem dagar tillbaks så är min reumatiska värk och stelhet tillbaka. Hoppas att det bara är ett tillfälligt skov. Hade nästan glömt hur det känns att vara reumatiker. Utan medicin eller varm dusch så kommer det nog bli hyfsat tungt, men man vänjer sig, det blir vardag det med. Normalt sett brukar jag starta dagen med en varm dusch om jag har värk. Då kan jag stå där i duschen, bli röd som en kräfta, badrummet är fyllt av rejäl ånga och jag slutar först att duscha när jag börjar må illa. Nu är det mer problematiskt att göra så. Dels så har jag en Picc line i armen, som måste täckas om jag ska använda ”regnduschen” vilket krävs då det inte är något tryck i duschmunstycket till duschslangen. Dessutom fixar inte min hud att duscha varje dag nu, särskilt inte i 20 minuter med varmt vatten. Duschar var tredje dag, med svag stråle och relativt snabbt och effektivt.


För övrigt drömmer jag om japanska sylvassa kockknivar. En dyr hobby som inte matchar min sjukskrivning, eller min garderob. Inser att jag egentligen borde lägga pengar på kläder. Fråga inte hur det gick till men du sitter jag här med en räkning på 2000kr för TYSKA kockknivar. Egentligen så borde dessa pengar gått till två par jeans eller 6-7 nya t-shirts. Mina t-shirts är katastrof och många är minst 10 år gamla. Vissa 15 år. Kvalité, visst! Men dom är inte så fina längre. En ny vinterjacka borde jag också skaffa mig. Vad vill jag köpa? En fjärde kockkniv, minst!


För övrigt så skulle det vara sjukt kul att lära sig svetsa. Så det måste pappa lära mig när jag blir frisk. Jag ska göra en bucket list. Några punkter är givna. Jag ska lära mig att Svetsa, Borra, och skruva på ett bra sätt. Jag vill kunna tillverka enklare möbler. Fantastiskt roligt. Skapa saker är något som är roligt och som jag borde göra mer!    


// Otto 



 

ironi och humor i dagens funderingar

2016-07-03 19:06

Dagens två funderingar:

1) När jag var liten var jag rädd för kroppen. Blod. Prat om kroppen, filmer innefrån kroppen etc. Fick lämna en biologilektion för att jag höll på att svimma när det visades flimmerhår i halsen i klass 8. När jag var ännu yngre höll jag på att svimma på en utställning på sjukhuset där dom berättade om huvudet med hjälp av en vattenmelon. Jag tittade på vattenmelonen, lyssnade på informationen, började må illa och svimmade. I morgon ska jag opereras. Det är ganska roligt ändå. humor.


2) lyssnat på stand-up. Utan att skratta. Fått storhetsvansinne och tänkt. Jobbar dom verkligen med det här?? Är det här verkligen kul? Det här kan jag också göra. Vilket jobb ändå! frihet under ansvar. Nä nu ska jag bli frisk. Så att jag kan pröva mina vingar och se om jag har timing. I mina bästa stunder tror jag det. Men oftast inte. Upp till bevis, fegis!  


/ Otto (inte så bitter) 


PS: Dags att bryta bekvämighetszonen, och utvecklas 

Jo då, hyfsat bitter!

2016-04-11 09:26

Står framför spegeln och försöker att återskapa den min som jag visade upp i fredags morse. Uppenbart är att det inte var någon trevlig syn. Mitt bekymmersveck var så starkt och djupt att jag numera måste ha ett hål i mitt skallben. Ansiktsuttrycket  var ihåligt och fågelholksliknande. Ungefär som jag stum av förundran begrunade en livs levande Marisan!


Det som föranledde mitt ansiktsuttryck var att en kollega föreslog att hon skulle ta med Karaoke på MIN 70-talsfest. Här har man gjort allt för att försöka få till en trevlig fest. Skapat ett tema för att minska risken till att det pratas jobb. tänker mig att man pratar mindre jobb om man inte ser ut som arbetskamrater. Jag har sett till att inte bjuda folk som inte går ihop med mitt Marcel Proust psyke eller min Bertil enstörings mentalitet. Så kommer det här. Hur säger man nej till någon som tror sig ha kommit på världens bästa idé, typ i nivå med elektriciteten. Karaoke, kan det bli mindre jag? Jag blev stum som en fisk, och tänkte, hur tänker du? Vad ska mina grannar säga? jag som är konflikträdd och allt, jag vill inte störa någon med falsksång. Skit samma. Någon eller några tycker säkert att det är kul med karaoke, så vem är jag att säga nej. 


Men förslaget kändes helt osannolikt. ungefär lika passande som om jag skulle träffa på mina tjejkompisar vid havet, sittandes på en vacker filt, med bubbel och Rosé på kylning, ätandes perfekta jordgubbar, på årets soligaste dag, till tonerna av mjuk soul. Så kommer jag där och säger mig ha världens bästa idé. Langar upp en oerhört rökig skotsk whisky, som kanske kan vara äkta, i alla fall om man ska tro på den trevlige kille som gav mig flaskan som tack för att jag vaktade en väska åt honom på toaletten på en klubb i Montenegro. Visst trevligt med bubbel, men låt mig först bjuda lite på denna vara, samt ha en liten lektion om dessa visserligen varma och ljumna öl, eftersom dom skvalpat runt i min cykelkorg hela dagen. Jo då se här, låt er bli exalterade av mina Georgiska veteöl, röda och gula etiketter med hammaren och skäran och allt. Ett recept från den gamla sovjettiden som numera har återupptagits i produktion! Visst är det fantastiskt, ta för er. Whisky och öl åt folket. Bubblet, äh, det kan ni väl vänta lite med? 


Vad har hänt mer i helgen? Jo ytterligare en ganska menlös date. Kaffe i solen vid Grönsakstorget och inredningstittande på Artillerigatan. Nära på noll kemi mellan oss, och kallprat som jag är sämst på. Dessutom håller jag på att bli flint. Min frisör har slutat med att tunna ut håret, så gjorde han alltid förr. Men sist sa han: jag har ändrat din frisyr lite, jag har sparat lite längre här ovanpå, så att du kan kamma över lite, så blir dina tunnhåriga fläckar mindre tydliga. En sak är säker, världen blir på något diffust sätt mer greppbar när man blir äldre. Fram tills dess att jag själv började tappa hår så var Kennedy  Bakircioglus frisyr en obegriplig gåta, idag förstår jag honom. När ska man släppa taget om sitt hår? Han släppte taget alldeles för sent. Men när är rätt? Det är bara att inse att man blivit gammal när man funderar på vilka som passar i tunnhårighet: Kjell Bergkvist, Lennart Ekdahl, Steffo Törnqvist, Clint Eastwood. Å andra sidan passar Björn Ferry i rakat, vad är rätt för mig? eller värst av allt, kanske blir inget rätt. Typ Jason Alexander, vad han än gör med sitt hår så blir det fel. Samma gäller Leif loket Ohlsson och Lasse Kronér. Kanske borde jag skriva på min dejtingsida att jag håller på att bli flint. Så slipper mina dejter bli förvånade när dom ser mig, för det tänker jag att dom blir det idag när vi träffas i verkligheten, på bild ser det ut som om jag har en kalufs. 


Känns helt osannolikt att jag ska hitta någon som passar mitt sinne och delar min humor. Börjar bli tråkigt att leta. Dessutom verkar folk tro att jag ska vara rolig, och det är ju en ganska stor missuppfattning. Jag rolig. Nä jag är oftast ganska tyst. Med en lätt hypokondrisk sida.


För ett tag sedan upptäckte jag gropar i mina naglar. Googlade, och det var extremt likt psoriasis- naglar. Vågar knappt kolla upp detta, men ska nog göra så, någon dag. Natten till fredag hade jag stickningar och domningar i hela kroppen, fötter och händer somnade, och det ilade i kroppen på ett obehagligt sätt. Började att googla, men det var för obehagligt så jag la ned. vid 03:00 stod jag inte ut längre, utan tog värktabletter. Något som jag har svårt för att göra. Tycker inte om att ta dem.  För några månader sedan vaknade jag med en extrem smärta i mitt bröst, smärtan gick ut i höger arm, jag kunde inte röra mig, blev helt genomblöt av svett, och kunde inte ta några riktiga andetag. Ingen aning om vad det var, men det varade i 40 minuter, och värken gjorde att jag inte kunde få tag på min telefon.  Fast det spelar ingen roll, jag hade aldrig ringt vare sig sjukvårdsupplysningen eller akuten, hade känt mig löjlig. Ringa för smärta i bröstet när man är 30+ , det gör man bara inte. På morgonen mådde jag som vanligt igen. Kan inte varit hjärtat, jag är för ung. Intalat mig att jag måste dragit till någon muskel på något sätt.   


Kanske skulle få med det här i min dejtingprofil på något sätt, "fysiskt vrak"  så kan jag krångla till det ännu mer för mig själv. 


Status: jo då, Hyfsat Bitter!







Motvalls och svår

2016-03-14 18:18

varit på en utvecklingsdag med jobbet. Allt var helt ok, och jag inser alltid på dessa dagar hur bra kollegor jag själv har. Sånt inser man efter att ha blivit indelade i diskussionsgrupper med folk man inte känner, Och känslan över att ha grymt bra kollegor den infann sig även idag. 


Efter lunch blev vi lovade aktivitet med instruktörer från ett lokalt gym. Jag andade oråd redan från början, och mina farhågor besannades. Rörelser till musik. för mig finns det inget värre. Det är då jag inser hur rörelsehindrad jag är. Det är inget jag vänjer mig vid, jag kokar inombords. Ilskan och frustrationen är total över att inte ha möjligheten att röra sig som jag vill. Att stå bland människor som kan röra sig, och själv försöka röra sig till musik, fast du har så mycket värk att du måste göra alla rörelser mycket långsammare än alla andra, vilket gör att du hamnar i otakt, eller att du inte kan röra armarna över midjehöjd på ett normalt sätt. att alla rörelser över midjan innebär viss smärta, och just denna dag mycket smärta, eftersom något hänt med höger armbåge, den värker kraftigt så fort den ändrar läge. Att skriva denna text, det känns som ett hugg nästan på varje tangentnedslag, men det är helt ok, för det är inte tråkigt att skriva. 


Att dansa när höfterna ahr en minusrotation både inåt och utåt, samtidigt som du inte kna röra armarna i rörelser ovanför midjan på ett naturligt sätt, samt att det inefattar hyfsad smärta. Vad återstår då av dansen? Jo att ta de steg som går att ta, samtidigt som man i andras ögon verkar loj och inte tar uppgiften på allvar. Jag vägrade att stå där och försvara mig varför jag inte deltog fullt ut. Ville inte ha ögon på mig, eller frågor till mig. Insåg att det var bättre att lämna lokalen och ta en promenad i det fina vädret, så det gjorde jag. fantastikt mycket skönare. Dessutom har jag aldrig förstått mig på människor som tränar inne, när det är skönt väder ute, och visst är det så att vi alla är olika och ibland mår bra av saker som är individanpassade.  Jag mår bättre av att promenera ute, än om jag skulle gå med andra fram och tillbaka inne.


När jag kom tillbaka från min promenad blev det Yoga. "Lyft armarna över huvudet" Inte en chans jag vägrade att sitta där pch kämpa med armarna och min smärta som ett miffo. Nästa: "slappna av och fokusera på armarna. det är ju alltid som svårast med smärta när man ska slappna av och exempelvis sova. Det är då man känner att man ändå har rätt så ont. Kanske hittar man lite nya smärtpunkter som under rörelse, doldes av den punkt som då smärtade mest. 


Instruktörens förklaring sedan: Att det var säkert vissa av er som var tveksamma innan dansen, men det är bra att utmana sig själv och göra sådant som man inte känner sig hemma i, det är utvecklande. Säkert så. Men först måste jag trivas nog med mig själv för att bli så stark att jag kan stå bland folk med full rörlighet och göra rörelserna utefter min förmåga. Där är jag inte än. Jag vill inte få min nedsatta rörlighet bekräftad genom att se andra röra sig obehindrat. Det gör för ont. Av den anledningen tycker jag inte om gymmiljön. Jag älskar egentligen att träna, men när kroppen inte fixar det i den utsträckning som jag vill, då blir jag frustrerad och arg. 


Att utmana mig själv, det ska jag göra inom något som är kul men skrämmande. vad det handlar om, det berättar jag inte, för jag är av uppfattningen att man inte ska tala om saker som man ska företa sig. Då ökar risken att sakerna inte blir genomförda. (Folk kan sätta griller i huvudet på en) Fast vågar jag genomföra det jag tänkt, då ska jag berätta, tror jag, fast det kanske beror på resutltatet, även om det inte är något idrottsrelaterat. 


Dagens sanning: det är alltid högt till tak om man ligger ned. Så tycker jag att utbildningsdagen var i stort. Det gick ut på att vara överenns och det som sas var bra, men hade önskat större djup och problematiserande. 


Dagens sämsta: Chefen som höll i allt hade bjudit in en kille för att föreläsa om sitt kommunikationssätt, som bestod av att han hade en laserpenna bakom ena örat och pekade på en tavla med symboler som hans assistent översatte till tal. Vid tillfälle frågade Chefen honom vilket intryck han hade av assistenterna inom kommunen. Sedan fick han inte chansen att svara, hon svarade åt honom. Att han säkert tyckte att vi var bra, för vi är bra, men kan alltid bli bättre! Strax innan hade föreläsaren berättat om svårigheten att prata med nya människor, eftersom att et tar lång tid att få fram orden, han hade även förklarat hur illa han tyckte om folk som pratade över huvudet på sin brukare. 


Dagens märkligaste var när gyminstruktören började prata om att hjärnan blir glad av att skratta, och ställer in sig på att vara glad om man skrattar mycket, så man ska sätta igång och fejkskratta för att lura hjärnan. Hon ville att vi skulle skratta i grupp, få gjorde så. Så hon gav upp. Fejkskratt är bland det värsta jag vet. Skratt ska komma från hjärtat, och bubbla fram, inte från hjärnan. jag skrattar sällan, ler mest. men när jag skrattar då bubblar det fam, det är gött! 


Dagens bästa: ett leende föder ett leende, det går inte att värja sig!

Tisdagstankar

2015-12-16 00:02

Varit på julbord med jobbet och insett att jag har en personlighet lika upplyftande som åsnan Ior. Första tanken, usch vad mycket folk, värre än ett köpcenter. Är det ok, om man går innan det börjar? Hur säger jag det på ett bra sätt? Sedan stod jag där vid alla fat av mat, och funderade på om jag skulle hitta någon ny smak, något att ägna en positiv tanke. Det mesta var gott, men smakade ungefär som förväntat, ingen smaksensation någonstans. När skrattade jag med hjärtat senast, kände genuin glädje? Minns faktiskt inte. Ibland kan jag inse att jag är lite av en social katastrof, så långt ifrån en stämningshöjare det bara går. Såg en gammal klasskamrat i matkön 1,5 meter framför mig. En klasskamrat som jag inte varit så nära på över 15 år. Sa jag hej? Nä. Det orkade jag inte. Låtsades som om jag inte kände igen henne/ såg henne. Hon noterade inte mig heller. Skönt. Folk som bara ser mig, utan att veta vem jag är, eller är ytligt bekant med mig, måste tycka att jag verkar vara en oerhört grå person. Och det är rätt sant. Jag är inte den man säger: Oj vilken trevlig kille om. Entusiasm, det är något främmande för mig. Nu är min lägenhet snart renoverad och klar, så jag behöver ett nytt mål. Något som lättar trycket över bröstet, och skapar positiva tankar. Något att fastna vid, en tid framöver. Att bli stabil på att jogga milen under 45 minuter. Det är ett hälsosamt, bra och tydligt mål. Samt träna rörlighet och styrka i mina axlar-armar och samtidigt äta rätt. Alltså mer. Det vore en bra sysselsättning. Men då måste jag övertyga mig om att det är värt något. Få bort min likgiltighet. Men min ibland numera smärtande axel, även med medicin, den oroar mig. Och det är positivt. En känsla.

Tydligen ska jag få ultraljud på min mjälte så här ett år efter körtelfebern. Uppföljningen av hur min mjälte mår har tydligen fallit lite mellan stolarna. Och det är inget jag tänkt på. Men snart är det dags.

Jag vill bli bra på något. Det är jag inte idag, och det kan jag ha prestationsångest över. Jag vill hitta min nisch i livet. På pappret är jag en duktig undersköterska. I verkligheten hade jag inte passat för att arbeta på vare sig sjukhus eller vårdcentral.

I går skickade jag lite synpunkter till en chef gällande verksamheten. Han verkar ha tagit till sig av mina synpunkter. Men det jag ser, är hur hafsigt jag skrev brevet, hur jag borde formulerat mig annorlunda. Det gnager mer i mig, än den positiva känslan att han faktiskt lyssnade på mina synpunkter. Jag har oerhört lätt för att störa mig på mig själv. Hittar mest brister. Att vara nöjd, alltså med sig själv, inte materiellt. Den känslan. Hur hittar man den? Det är jag tveksam till att jag någonsin kommer att göra. Men bäst rent socialt, det är jag i alla fall när jag inte känner någon. Men att sitta med främlingar på ett bröllop tillsammans med mina vänner. Det är jag sämst på. Skäms i stunden och skäms fortfarande.

Ibland vill jag inbilla mig att jag har en viss känsla för humor. Planerad humor. För spontan det är jag inte. Men efter responsen av mina svar på folks presentationer när det kommer till nätdejting. Så kanske jag ändå har någon form av humoristiskt tajming. Men i verkligheten är jag rätt blek, och personlighetsmässigt kräsen. Bästa dejterna hittills var med en kommunist. Hon arbetade för partiet, men hade tidigare jobbat på svenska fotbollsförbundet. När jag sedan undrade om det inte var ett stort steg att ta att gå över att arbeta aktivt för kommunisterna efter att tidigare ha arbetat med fotboll. Då svarade hon: nä det är ungefär samma sak, den enda skillnaden är att jag nu arbetar för revolution; samtidigt som hon gjorde klickande ljud med tungan samt proffstecknet, och stoppade in en snus. Just här hade jag väldigt svårt att hålla mig för skratt. Fick kvälja ett skratt och var nära att få en laxbit i vrångstrupen. Hur många röster får KPML, 15.000? Nej förlåt, dom fick 10.000 röster år 1979 när dom var som störst. Idag ställer dom inte ens upp i riksdagsvalet. Revolution kamrater! 

Nä, men en bra låt till det här kanske? 


//BitterOtto

Slut

2015-02-19 11:10

Nu lägger jag ned. Det blir inga fler inlägg.

Psalm

2015-02-19 11:09

Om jag skulle skriva en bok skulle den heta....

2015-01-15 11:26

MR Kuk och hans vänner, där har vi det. Den säljande titeln. Men saken är faktiskt den att jag känner mannen som går under synonymen MR Kuk. Men nog om det, för en stund.


Kap 1Köttfärssåsen

Som titeln antyder så handlar boken också om oss vänner, mig inkluderad. Det är nu juni månad år 2013 och jag har fyllt 30 i år, och det har precis gått ett par grå och orkeslösa dagar efter midsommar när jag t träffade två av mina barndomsvänner Tallin och Dalmasen, som också är födda år 1983. Vi möttes upp i min lilla stad hemma hos Tallin. Min bror Bärra var också närvarande. Dalmasen har ett oerhört bra detaljminne. Han hänger upp sig på saker. Överdriver. Skrattar. Slår sig för knäna. Gör miner. Skickar ut anklagelser. Berättar om märkliga situationer som han, eller andra befunnit sig i. berättar om ångest. Därför var han givitvis även denna gång kvällen och nattens höjdpunkt. Allt började med en berättelse som fick oss alla inklusive Dalmasen själv att vrida sig och gråta av skratt. Nämligen berättelsen om O och Urk. O är två år äldre än oss och fattade tidigt tycke för olika substanser. Så gjorde även Urk. Urk är också född 1983. Uppväxt på samma lilla ort som vi och gått i samma klass/ parallellklass som oss från förskolan tills mitten av gymnasiet. Även han mycket liberal i dessa frågor.


Dalmasen är en social kameleont som är skötsam. Han arbetar som Socionom, är duktig, seriös enkel, anspråkslös och går hem i alla läger. Han har som sagt en stor variation av vänner. Urk är en av hans äldsta och O är en av Urks äldsta vänner. Nåväl, nu till historien om Urk och O som fick oss att vika oss dubbla.


Dalmasen berättade att han en dag hade hamnat i en diskussion om olika droger och dess effekter med O och Urk. Efter ett tag börjar O och Urk propagera för att heroin inte alls är så farligt, egentligen är det bättre än hasch och andra droger. Dalmasen tror inte sina öron och frågar dem om de inte själva hör hur illa det låter. Dalmasen ”- Heroin! Det var det värsta som man hörde om när man var liten”

Urk och O hugger tillbaka och menar att exempelvis Hasch är mycket mer beroende framkallande. Sedan fyller en mycket uppeldad och lite stött Urk i ”DU, FRÅGA NÅGON SOM VET! JAG HAR TAGIT HEROIN DOM SENASTE TIO ÅREN!!


Detta argument i stridens hetta fick oss alla att bryta ihop totalt. Det är svårt att skjuta sig själv i foten mer än så. Argumentet slog tillbaks emot honom med full kraft, övrig diskussion överflödig. // Otto (not so bitter today)

Jag är en mes

2014-12-28 10:20

Som sagt. Jag har inte flyttat till Afrika. Dock har jag flyttat inom min stad, och det känns numera underbart. Min klump i magen har släppt. Min lägenhet har varit tyst sedan måndag den åttonde december. Ventilationssystemet fungerar numera som det ska.


Min yngsta kusin på pappas sida lever ett spännande liv som jag är lite avundsjuk på. Hon läser den utbildning jag velat läsa, utbildningen jag kom in på men valde att inte börja. Min kusin har varit i Egypten 5-6 gånger bara i år. Hon har startat en kvinnogrupp, möter gräsrötter inom mänskliga rättigheter och har blivit förhörd av Egyptisk säkerhetspolis i samband med att hon kommer in i landet. Hon har glatt svarat att hon är ”turist” och älskar Egypten och att hon längtar så efter landet varje gång hon kommer hem. Säkerhetspolisen har blivit smickrade och glada över hennes svar och allt har varit lugnt. För säkerhets skull ska hon åka till Egypten någon dag och bara turista, så att det syns i henne pass att hon bara är en turist som älskar Egypten. Varje gång hon ska besöka en kvinnogrupp eller en grupp på gräsrotsnivå inom mänskliga rättigheter så måste hon först höra med dem om det är ok att hon kommer, att hon inte äventyrar deras arbete och säkerhet.


Fast det är klart, jag är ju lite av en mes. Tyckte att det var nog spännande att några av mina vänner blev rånade på en svartklubb i någon källare då vi besökte Istanbul nu i november.  Några andra ur mitt kompisgäng följde med ett gäng turkar som tagit oss till en bar tidigare, vidare ut i nattens äventyr. Turkarna som dom följde med var inte välkomna någonstans, inte på en enda klubb, kanske var dom kurder, jag vet inte. Dom hade till sist lackat ur och han som såg ut som en storväxt handbollsspelare, han som var klart påtänd, och gav svaret att han dödade folk, på frågan, vad jobbar du med? Han slog till sist ned en vakt och det blev världens tumult. Min bror och några av mina vänner hade hastigt fått skynda därifrån. Vad gjorde jag? förmodligen stod jag och åt kebab när allt detta hände, eller så hade jag redan gått och lagt mig. Jag hade sedan tidigare dömt ut den aggressive ” handbollsspelarliknande torpeden som opålitlig, då han nästan tvingade mig oss att äta musslor som han köpt på gatan, musslorna förvarades i en genomskinlig plastpåse. Gång på gång sa han att han inte var terrorist, han var ateist. Ibland skrattade han sedan placerade han huvudet mellan benen då han satt på huk, rynkade pannan, skakade på huvudet och fick en tår i ögonvrån och sa att: Life is very hard.  


Vi har fått vägglöss på mitt jobb, jag känner mig oskyldigt utpekad, just på grund av mina många resor under året, men framförallt mina myggbettsliknande utslag, och att jag ibland vistas hos min flickvän på annan ort, samt att jag har flyttat. Jag tänker lite tvärtom. Skulle mina utslag bero på vägglöss så skulle vi hittat någon lus under flyttstädet, om inte innan, då mina utslag varat över ett år nu. Särskilt med tanke på hur lätt jag upptäckte dem på jobbet. Det är dessutom genom blodprov konstaterart att jag har allergi. Genom hudprovet på ett av dom myggbettsliknande utslagen hoppas jag får reda på vilken sorts allergi. Även om jag ”vet” att jag inte har löss hemma så är jag nojig. Har plockat bort matta i sovrum, tvättat kläder, bäddat med vita lakan så att spår ska kunna synas. Flyttat ut sängen till mitten av rummet så att jag har fri sikt över lister och liknande. Vaknar jag under natten tar jag upp mobilen och lyser ett varv med lampan för att lugna mina nerver. Jag ska börja skilja på arbetskläder och vardagskläder hemma. Känner mig glad över att precis ha köpt tvättmaskin till lägenheten. Känner ett visst obehag inför att gå till jobbet. Så: Hello Africa here I Come, skulle inte tro det. Jag är en mes ….som tycker om god mat….


Jag har dock vågat bestämma nyårsmat, och Ska fira med min flickvän hos min bror och hans fru tillsammans med hennes syster och dotter.


Meny:

Förrätt:  Ceviche på räkor.

Varmrätt: Entrecote med haschbrown, stuvad spenat, BBQ-sås och bearnaise.

Efterätt:  Gammeldags chokladpudding med grädde och bär


// Otto  

Vad har hänt, och hur svårt kan det vara?

2014-12-05 11:03

Vad har hänt? Jag har köpt bostadsrätt, flyttat, träffat en tjej, fått återkommande allergiska besvär och sålt min cykel för 250kr. Men framförallt har jag fått en ny chef. Inte bra. Fröken Asberger eller fru fyrkant med noll förmåga att läsa av en grupp.  Lika mysig som en kakelplatta utan golvvärme. Karisma som en löpandeband-fabrik. Hon meddelade kort att min tjänst kan komma att sänkas från 100 till 80 % bara sådär. Det har hon rätt att göra. Oavsett om assistansbeslutet är det samma. Jag blev mindre glad, undrade vad hon sysslade med, då hon talade om att flyt-timmar inte har existerat på flera år, att årsarbetstid inte finns där jag jobbar, och att medlemmarna inom facket (300 st) röstat EMOT att man ska få önska hur många procent man vill jobba då det nya systemet smart bemanning drar igång till våren.   


Min första tanke. Jag ska gå med i facket. Läsa in mig på mina rättigheter. Om jag sedan inte tycker om mina rättigheter, om rättigheterna inte är tillräckliga, då ska det synas. Jag ska försöka ställa till med ett himla liv. Men å andra sidan vill jag inte bli en offentlig figur.


Tanke nummer två: bara svälja skiten och skaffa ett annat jobb. Hade jag haft fysiken med mig, så hade jag sökt annat jobb. Något helt annat. Fast jag älskar mitt jobb.  Tanke nummer tre: hitta ett liknande jobb de resterande 20 %. Tanke nummer fyra, skriva en barnbok, hur svårt kan det vara? Som för övrigt skulle bli titeln på boken. Alltså vi pratar inte om något mästerverk, ingen Astrid Lindgren eller Alfons Åberg, bara att få något publicerat. Hur svårt kan det vara?    


Till dess: på nästa APT ska jag jobba för en god stämning, man vinner inget på att sura. Det mest konstruktiva är att försöka få henne att trivas och känna sig avslappnad i vår arbetsgrupp. Det är svårt att fatta tuffa beslut mot folk som man tycker om och känner för. Men framförallt vill jag ha ett trevligt möte nästa APT och framöver, det är segt som det är. Uppenbart är att hon inte prioriterar kaffe i sitt liv. Jag kommer sitta med en medtagen termos. Om jag hinner, så ska jag bjuda på någon form av bakelse, dock inte något som kräver fat, grädde eller vaniljsås. Tror inte att det skulle vara populärt då det skulle stjäla tid från APT…….


PS: blir nog bra till sist, men just nu känns min chef som en avbytare som fått hoppa in i Champions League-finalens nittionde minut med två väldigt skeva vänsterfötter som riskerar att förstöra allt.


Over and Out // BitterOtto

Bob Dylan - Sara Live 1975

2014-10-23 10:46

Deep Purple - HELP 1968 HD

2014-10-23 10:22