Det är svårt att se internet som en plats full med möjligheter när alla verkar vara någon annan, eller ingen. Och när man är anonym finns inga konsekvenser. Du kan säga vad du vill, på vilket sätt du vill utan att något händer.
Men något kanske händer, någon kan bli förolämpad, sårad eller till och med driven att ta sitt eget liv.
Det sistnämnda blev väldigt uppmärksammat för några veckor sedan när en ung man tog sitt liv framför en webbkamera. Han hetsades till att göra det på forumet där han länkade till en live-stream från sin webbkamera.
Anonymiteten blir farlig trots att den oftast bara handlar om att du inte kan se ansiktet på den du pratar med.
Anonymiteten blir ett sätt att göra sig av med ilska och aggression utan att ha sönder något eller såra någon man känner. Det är enkelt att ta känslorna från sina problem och lägga dem på någon annan när de inte kan se vem som gör det.
Många tror att om man skulle behöva registrera sig och ange sitt riktiga namn skulle kommentarerna minska med 90 procent. Men det är svårt på stora sajter där alla inte vill lämna ifrån sig personlig information utan hellre vill vara anonyma.
Youtube är en sajt där kommentarer förekommer otroligt ofta och mycket. Hur bra någons material än är finns det alltid någon som ogillar det, och bara för hatets skull lämnar en kommentar i stil med: ”This must be the most stupid shit I have ever seen. I hate your video, and I hate you. Go die in a creative way and do us all a favor.”
Det här beteendet kallas för trolling och den som gör det kallas för troll. Deras enda uppgift är att genom kränkande elaka kommentarer med väl valda ord och ofta mycket fint stavat språk (vilket kanske tyder på att det är intellektuella som använder sig av sitt språk för att förolämpa? Och är ett avancerat språk mer kränkande än en kommentar full med stavfel?) skapa mer hat som till slut kan bli ett krig, ett så kallat ”flame war”, av argument som alltid slutar med att trollet vinner. Om någon argumenterar emot lyckas trollet med det den ville skulle hända.
Det känns som att alla bra sidor med anonymiteten har försvunnit och ersatts med hat och illvilja. Anonymiteten hindrar empatin. Internet börjar nu mycket mera likna helvetet.
Vilka ord i dag är tillräckligt fula för att såra någon? Om man jämför dagens användning av svordomar med hur det var förr i tiden har det skett en oerhörd förändring.
Förr i tiden, då religionen var starkare i landet ansågs svordomar som väldigt skarpa ord och reaktionen på när någon använde sig av dessa ord var mycket större än den är i dag.
Ord som till exempel fan, som förr i tiden var en stor synd att bruka, kan man ofta i dagens samhälle se som ett slags utfyllningsord. Meningar som ”vad fan ska vi göra?” eller ”hur fan gick det till?” är inget som vanligtvis ger en reaktion på själva innebörden av ordet fan om det uttrycks i en neutral ton. Men däremot om betoningen på fan skulle vara starkare än resten av orden skulle det tas som ett skarpare ord.
Frågan är om vi i dag har börjat använda svordomar så pass mycket att de har förlorat sin kraft om de inte sägs i en arg ton?
I själva verket spelar orden i sig inte någon större roll för att uttrycka sin ilska. Själva betoningen, meningsuppbyggnaden och hur man säger sina ord är det som gör att vi förstår vad en människa är på för humör. Det är snarare vad som är sista skriket att använda för fula ord som avgör hur fula orden är.
Ord som ”helvete” är ett ord som i dag likväl kan användas i ”snälla” sammanhang trots att det från början var ett fult ord som var en synd att använda sig av.
Om någon i dag skulle säga: helvete vad fin du var i dag! med en glad röst, skulle de flesta antagligen ta det som en komplimang. Innebörden i ordet helvete förlorar sin negativa energi då det används för att förstärka något positivt.
I dag är det tillåtet att använda sig av svordomar, i de allra flesta fall är det inte ens någon som reagerar på dem, och om man mot förmodan skulle kommentera någons användande av svordomar ser man det som ett gammaldags uppträdande.
Svordomarna har i dag förlorat sin kraft. Barn lär sig att svära redan på dagis, för barnen är svordomar bara vanliga ord som de hör sina föräldrar och äldre syskon använda och tar efter. För de vuxna har dessa ord säkert fortfarande en innebörd, men om man som litet barn har börjat använda dem som vanliga ord från barnsben kommer deras innebörd antagligen att förbli lika oväsentlig.
Inbjudna till samtalet var utöver Nynäshamns Postens chefredaktör Niklas Milberg även läraren i samhällskunskap vid gymnasieskolan i Nynäshamn Kerstin Nilsson, den folkpartistiske kommunpolitikern Daniel Adborn samt Peter Norrbohm, kunnig journalist med gedigna erfarenheter från både dags- och organisationspress och därtill från – Grönköpings Veckoblad!
En aktiv publik svarade samfällt ja på frågan om de läste lokaltidningen, men väsentligt färre ville svara ja på nästa fråga – om de var helt nöjda med samma tidning. I likhet med stora delar av publiken reflekterade Peter Norrbohm över lokaltidningens uppgift i stort; att beröra, att överraska, att ta sig an underifrånperspektivet. Och att förhålla sig kritisk till den politiska makten.
- Riktigt kul är att tidningen i Nynäshamn har så många pigga insändare, konstaterande han samtidigt som han underströk betydelsen av att varje lokaltidning med självaktning bör hålla sig med en ledarsida. Tidningens uppgift – som tredje statsmakt – är att ta ställning, att drivas av en egen vilja till debatt!
Kerstin Nilsson berättade att hennes elever förväntade sig – och särskilt inför det nyss avslutade kommunvalet – mera information om vad skilda politiker står för, och att flickorna i synnerhet ansåg att bevakningen av idrottsarrangemang missgynnade den kvinnliga idrotten. Hon ansåg också att lokaltidningen kan spela en större roll i undervisningen.
Daniel Adborn tyckte å sin sida att lokaltidningen i stort svarade mot hans förväntningar, även om han gärna ville se ännu fler av sitt eget partis representanter refererade och porträtterade i tidningen:
– Sen kan man väl säga att det inte bara är politikerna som ska granskas, det bör väl också gälla tjänstemännen?
Chefredaktör Niklas Milberg berättade om sin tidnings förutsättningar; det vill säga att lokaltidningen i Nynäshamn är en bra affär för sina ägare, men för att behålla lönsamheten, och stabiliteten, är man tvungen att hålla sig till en budget som i stort inte tillåter mera än vad dagens tidning medger.
– Jag har dock antecknat en rad synpunkter som kommit fram i det här samtalet, framhöll han avslutningsvis.
Inför frågan vad som skulle hända om lokaltidningen skulle förlora sitt nuvarande monopol, svarade Milberg att det skulle vara journalistiskt spännande och utmanande - men det var långt ifrån något som han önskade. Tidningens uppgift var ju dubbel – att både sälja annonser, och journalistik.
Laget är uppdelat i två gäng som i år har spelat 24 matcher var med en målskillnad tillsammans på 218-61. Då är även cuper inräknade.
Killarnas stora spelglädje, uppoffrande spel, träningsvilja och fina kamratskap har varit grunden till framgången. Lagen har även fått mycket beröm för sin skicklighet av motståndarlagens ledare.
Laget består av Dyla Jaf, Molle Harila, Albin Persson, Kalle Bergendahl, Walid Qtaifan, Noah Perlefelt, Malte Wallen, Filip Öberg, David Svensson, Wiktor Nilsson, Lukas Backlund, Mats Desaulty, Billy Sjödin, Herman Höög, Rasmus Augustsson-Kinn, Joel Liljegren, Göran Bagge. Saknas på bilden gör Pontus Stenudd, Håkan Retz, Hampus Johansson och Mattias Clerwall.
Vi fick var sin blå druva som vi skalade. Vi kunde då se att druvköttet var ljust. Det smakade sött. Varvid vi förstod att även vita viner kan göras från blå druvor.
Därefter smakade vi på skalet och blev alldeles sträva i munnen. Därmed insåg vi varifrån strävheten i vinet kommer och varför en del viner är strävare än andra.
Så blev det kärnornas tur att bli avsmakade. Sedan visste vi varifrån beskan kommer.
Vi provade viner från fyra olika druvor. Det var Cabernet Sauvignon, Pinot Noir, Syrah och Tempranillo. Ett papper med karakteristika för de fyra druvorna delades ut. Där beskrevs färg, doft och smak.
Det blev vår uppgift att avgöra vilket vin, som var från vilken druva samt rangordna vilket som var godast och vilket som var dyrast. De flesta av oss prickade Pinot Noir eftersom det var ljusast, sedan blev det svårare. Frågor som: Luktar detta vin brända charkuterivaror eller dill?
Allra svårast hade vi att enas om vilket som var godast. Det blev nog lika många för varje vinsort. Ändå sämre gick det med hur dyra vinerna var. De flesta gissade på det mörkaste och fylligaste vinet. Vilket var gjort av druvan Cabernet Sauvignon. Det visade sig vara helt fel.
Vi hade lärt oss mycket genom att Denny delat med sig av sina stora kunskaper på ett oerhört pedagogiskt sätt.
