Fredrik Tysks hemsida och blogg!

En vacker majkväll på väg från Uppsala till Örsundsbro.Resan inleddes med att jag och Åsa åkte bil (med båten lastad på sin båttrailer bakom bilen) från Dalarna till Skebäck, som ligger vid Örebro. I Skebäck sammanstrålade vi med Jonas som hade tagit sig direkt dit från sitt arbete. I Skebäck så sjösatte vi båten med hjälp av en trailerramp hos Skebäcks Varvsförening, där vi sedan parkerade både bilen och båttrailern, så att båtresan kunde inledas. När båten väl var sjösatt så fortsatte vi in till Örebro gästhamn, genom att färdas på Svartån/Örebro kanal, vilket innebar att vi även blev uppslussade genom Örebro sluss. Efter att vi ätit en sen middag i Örebro så övernattade vi i båten i Örebro gästhamn. Om jag inte missminner mig, så var vi både den första övernattande fritidsbåten i Örebro gästhamn och den första fritidsbåten i slussen för säsongen. Kvällsslussning i Örebro.Denna dag inleddes med ihållande regn som även hittade in i båtens förliga delar, så att det blev en blöt morgon. Innan avgång så tog jag en promenad för att bunkra upp med både mat och diesel. Så med de två dieseldunkarna lastade på en liten kärra tog jag en morgonpromenad i Örebro. När jag väl kom tillbaka efter morgonpromenaden så ville visst inte båten starta, då det var slut på strömmen i det ena batteriet, trots att båten varit ansluten till landström under hela natten, men som tur var så var änne det andra av de två batterierna välfyllt. Så när Volvo Penta motorn med sina tre cylindrar väl hade brummat igång, så slussade vi ned oss genom Örebro sluss, som vi blivit uppslussade genom under föregående kväll. Efter ett tag så tog jag mig en titt på hur det kom sig att båtens ena batteri kunde ha blivit urladdat, trots att jag alldeles precis innan turen hade installerat landström i båten och införskaffat två nya och fräscha batterier. Det visade sig då att det var en av de tre utgångarna på landströmcentralen som inte fungerade perfekt/glappade, så efter att jag kastade om ett par kablar vid landströmcentralen så fungerade laddningen klanderfritt under resterande del av resan, vid de tillfällen som jag använde mig utav landström. Efter att vi lämnat Svartån/Örebro kanal bakom oss så kom vi ut på Hjälmaren, där vi efter en stunds båtresa hade nått fram till Vinön, där vi tog en liten promenad och kunde konstatera att det mesta var stängt så där en fredag i början av maj. Sedan gick färden vidare österut, så att vi passerade resterna av den gamla Kalklinbanan som tidigare fraktat kalk från Forsby kalkbrott till Köping. Numera är det dock bara betongstolparna som står kvar av den drygt 41 kilometer långa linbanan, som bland annat korsat Hjälmaren. Dessa stolpar står kvar som ett landmärke och vittnar ännu om en epok som flytt.   Efter att vi passerat mellan linbanans betongstolpar som står uppradade på en prydlig rad i Hjälmaren och då vi även passerat under riksväg 56 så befann vi oss Östra Hjälmaren. Färden gick så långt österut som det var möjligt att ta sig med båt i Hjälmaren, alltså fram till Rosenfors där vi stoppades av dammar och kraftverk, så att vi vände om västerut igen, utan att gå i land innan vi vände om. Efter att vi fortsatt en bit tillbaka västerut och gjort något kortare stopp vid en brygga, så kastade vi i ankaret i en vik för att sova några timmar, i väntan på nytt gryningsljus, då det hade hunnit börja bli mörkt.Hjälmarens östra delar.Här stoppas vi av första dammen i närheten av Rosenfors kraftverk, längst österut i Hjälmaren.På lördagsmorgonen hade jag ställt väckningen på telefonen så att den ringde jättetidigt, för att vi skulle hinna fram till Notholmen för att där påbörja vår färd ner längs Hjälmare kanal klockan 8:30. Så jag steg upp innan tuppen på lördagsmorgonen och fick se en vacker gryning i de östra delarna av Hjälmaren. En av resans vackraste scener utspelade sig under denna gryning, då ett rådjur kom simmande i vattnet framför oss, då det antagligen korsade det relativt smala vattendraget som vi för tillfället färdades på. Dock kunde jag konstatera att det var en miss i planeringen att vi inte fortsatte ända fram till Kvisslaholmen och övernattade vid Kvisslaholmen, där ”Östra Hjälmarens Motorbåtsklubb” har en klubbstuga och gästhamn, då vi inte hade långt från vår ankringsplats till gästhamnen vid Kvisslaholmen. När vi kommit längre västerut och framförallt efter att vi passerat under riksväg 56 så möttes vi av en ganska grov sjö på Hjälmaren, som dieselmotorn fick kämpa sig fram på, så att båten gungade med besked medan jag försökte hålla kursen mot Notholmen. Detta medan resterande delar av besättningen ännu vilade i sina bäddar under den ännu tidiga morgonen. Framme vid Notholmen var det två segelbåtar (varav en av dessa hade vi även skymtat på avstånd under föregående dag) med besättningar som också planerat att slussa sig ned genom Hjälmare kanal, så att vi alla tre slussade gemensamt nedför kanalen, då alla tre båtarna rymdes i en och samma slussbassäng. Denna lördag i början av maj var den första dagen som man kunde boka slussning i Hjälmare kanal (utan någon specialbeställning) för säsongen. Eftersom att det bara var lågsäsong då vi slussade ned oss, så var det inte varje dag man kunde boka slussning (utan någon specialbeställning), utan det var bara vissa lördagar som det gick att boka slussning under den tiden på året då vi färdades genom Hjälmare kanal, så nästkommande tillfälle som man kunde färdas på kanalen (utan någon specialbeställning) var först två veckor senare. I Hjälmare kanal kryllade det av fiskare längs en kortare del av kanalen, då det tycktes pågå en fisketävling för dagen. Det var inte bara fisk som tycktes finnas i kanalen, utan i kanalen flöt det även runt en hel del större partier med mossa (eller dylikt) som antagligen kommit från dess kanter, gissningsvis eftersom att det ännu var tidigt på säsongen. En av Hjälmare kanals större sevärdheter är ”Hjälmare torrdocka” vid kanalens besökscentrum, som är belägen vid det största slussområdet i Hjälmare kanal, vilket är beläget i kanalens nordligaste del. När vi väl slussat oss ned genom hela den relativt nyrenoverade Hjälmare kanal (som markförstärkts med hjälp av massor av pålar), så var vi framme i Arbogaån. Istället för att direkt svänga höger då vi kom ut i Arbogaån, vilket hade lett oss direkt ner mot Mälaren, så valde vi istället att svänga vänster, så att vi åkte motströms i vattnet in till Arboga. Strax innan Arboga finns en gästhamn innan man passerar, den relativt låga bron som leder väg E20 över Arbogaån, men vi som har en relativt liten båt kunde med god marginal ta oss hela vägen in till Arboga och till en av stadens centrala gästbryggor. I Arboga tog vi en promenad och tittade på staden och passade på att äta lunch på en restaurang. Efter besöket i Arboga så färdades vi längs med Arbogaåns lätt strömmande vatten ned till Kungsör vid Mälaren, dit vi anlände efter att vi passerat förgreningen in mot Hjälmare kanal och även ett flertal fiskande personer i små båtar i ån. Väl framme i Kungsör så blev det en glasspaus, innan vi fortsatte den sista biten fram till Köping. Väl framme i Köping så övernattade vi gästhamnen, som dock inte riktigt hade kommit igång för säsongen, då vi var där relativt tidigt på säsongen. Hjälmare kanal.Stora tuvor flöt i Hjälmare kanal.På söndagsmorgonen så fortsatte vi med tåg från Köping tillbaka till Örebro (vilket gick betydligt snabbare än att åka båt samma sträcka), där vi tog oss ut till Skebäck och hämtade bilen och båttrailern, vilka jag sedan körde upp till Dalarna och lämnade där, samtidigt som Åsa och Jonas kom hem till Dalarna där de bor. Även jag passade på att övernatta en natt i Dalarna, så att båten fick stå kvar ännu en natt i gästhamnen i Köping. Måndagen inleddes med att jag anlände till Köping med tåg. Sedan fortsatte jag med båten förbi Köpings industriområden och industrihamnar, så att jag kom längre ut på Mälaren och passerade under Kvicksundsbron, som jag även passerade knappt ett år tidigare. Detta då jag vid det tillfället precis hade färdats på Strömsholms kanal, vilket ni kan läsa om här. Vid Torshälla tog jag en liten avstickare in i Eskilstunaån och fortsatte fram till Torshälla kanals nedersta sluss. Redan under föregående år så besökte jag plasten med min båt, men kunde inte heller då slussa upp genom kanalen, eftersom att den redan då hade varit stängd i några år för att några slussportar behövde renoveras. Så vid mitt nya besök på platsen tänkte jag undersöka om renoveringen hade hunnit genomföras, men jag kunde bara konstatera att så inte var fallet. Däremot nu när jag skriver denna text (närmare ett år efter min båtresa på platsen), så lär slussportarna ha blivit renoverade, så att kanalen återigen är farbar. Dock lär jag inte kunna färdas längs hela Torshälla kanal med min båt, eftersom att några av kanalens broar lär vara så låga som cirka 1,2 meter över vattenytan. Torshälla kanal är alltså en kanal som sträcker sig från Mälaren in till de centrala delarna av Eskilstuna och som alltså följer Eskilstunaån, som alltså är den naturliga avrinningsvägen för vattnet från Hjälmaren till Mälaren. För väldigt länge sedan (på 1500-1600-telet) byggde man slussar längs Eskilstunaån så at ån blev farbar mellan Mälaren och Hjälmaren, i vad som hette ”Karl IX:s kanal” eller med andra ord ”Hertig Karls graf”. Detta var alltså innan nuvarande Hjälmare kanal byggdes, vilken inte följer vattnets naturliga avrinningsväg från Hjälmaren till Mälaren. Hjälmare kanal följer för övrigt inte heller sin ursprungliga sträckning helt och hållet. Detta då dess nordligaste del tidigare var belägen något längre västerut än dess nuvarande nordligaste kanalsträckning, då den dragits om i mer fast och bergig terräng, eftersom att dess tidigare stäckning var mera rasbenägen och lätt slammade igen. Fortfarande idag kan man se var den tidigare norra delsträckan av Hjälmare kanal anslöt till Arbogaån, vilket är en plats som är belägen strax väster om den plats där dagens Hjälmare kanal rinner ut i Arbogaån. Efter mitt besök nedanför Torshälla kanals nedersta sluss, så fortsatte jag med båten till Strängnäs där jag övernattade i gästhamnen. En vacker kväll på Mälaren, under min färd till Strängnäs.Under tisdagen tog jag en längre promenad i Strängnäs till ett köpcenter som är beläget en bit utanför stadskärnan, där jag införskaffade en elektrisk värmefläkt som jag kan ha som värmekälla i båten i gästhamnar då jag har tillgång till landström, eftersom att min gamla värmefläkt gått sönder. I gästhamnen i Strängnäs så träffade jag på en annan person som också bodde uppe i Norrbotten, nämligen en man som campade med husbil vid gästhamnen. Under kvällen gick min båtresa sedan vidare förbi Stallarholmen (utan att jag gick i land vid Stallarholmen) till Mariefred. Strängnäs.Under onsdagen så inledde jag dagen med att titta på Gripsholms slott (i den mån man kunde utan att betala inträde). Dessutom tog jag en promenad i Mariefreds stadskärna och tittade lite på den smalspåriga järnvägen och dess järnvägsfordon i Mariefred. Tyvärr vill jag minnas att det inte var någon trafikdag på den smalspåriga museijärnvägen under den dag som jag besökte orten. Senare under onsdagen så korsade jag Mälaren i ganska nordlig riktning då jag fortsatte till Enköping, dit jag anlände efter en fin resa längs Enköpingsåns vassbeklädda stränder. Jag var själv lite skeptisk till hur pass stora båtar som kunde färdas i Enköpingsån då jag for in mot Enköping, med tanke på hur pass mycket vass det var längs åns stränder. Men när jag väl kom fram till Enköping så visade det sig att ån visst var farbar med betydligt större båtar än min lilla plastsnipa, då det fanns en stor småbåtshamn vid staden, som ju benämns som: ”Sveriges närmaste stad”. Därutöver såg det ut som att det varit en före detta industrihamn även i Enköping. Då man ankommer till orter med båt så möts man ofta först av en inte allt för vacker syn då man ofta först kommer till industriområden och industrihamnar/djuphamnar i utkanten av orternas centrum. Sedan brukar man oftast kunna fortsätta förbi dessa områden med fritidsbåt, för att sedan mötas av en betydligt finare gästhamn, även om det inte alltid är så i alla orter. Tyvärr är det inte alltid vackert att anlända till en ort via sjövägen, ibland möts man förts av flertalet risiga båtar och områden som ser allmänt risiga och fula ut. Tyvärr var inte Enköping så värst vackert att anlända till då jag väl kom ut ur den skymmande vassen (som var högre än min lilla båt). Men gästhamnen låg centralt och bjöd på bra service för både husbilar och gästande båtar. Det är ju praktiskt att båtgäster och husbilsbesökare många gånger delar på gästhamnarna och dess faciliteter, som i exempelvis Enköping. Detta då både de som reser med båt och de som reser med husbil efterfrågar ungefär samma saker, som ett eluttag, toalett, dusch och färskvatten, vilket ju leder till att det är fler som delar på kostnaderna, så att anläggningarna kan städas, kostas på och hållas fina. När det gäller båtar så upplever jag ju att väldigt mycket är dyrt. Som exempelvis om man ska köpa något till båtmotorn så är det ofta dyrare än om jag skulle ha köpt det till en bilmotor. Liksom en liten inombordsmotor till en båt kan kosta lika mycket som en ny liten bil av billig sort, som exempelvis en Dacia, trots att bilen har ungefär lika många hästkrafter som båtmotorn. Däremot har jag träffat på det omvända vad det gäller priser i gästhamnar, då det inte alls är ovanligt att det är billigare att övernatta med en båt än en husbil. Kanske beror det på att det ofta är båtklubbar som driver gästhamnarna, eller kanske är det så att man vill gynna båtgäster för att om det är båtar i hamnen så kan det ju locka till sig besökare som kommer och tittar på båtarna, ty en hamn utan båtar är ju inte så roligt att titta på. Alternativt så är det så att de som äger gästhamnarna tänker att båtgästerna konsumerar mer pengar på andra saker på orten om de kommer, som på exempelvis restauranger och bränsleinköp och annat. Mariefred.Under torsdagen så fortsatte jag tillbaka genom Enköpingsån och vidare ut på Mälaren fram till Bålsta. I Bålsta hittade jag ingen fin gästhamn i den inre hamnen, men en brygga som man fick stå vid i ett dygn (har jag för med). Dock saknades naturligtvis landströmsanlutning vid bryggan, men jag övernattade i alla fall vid den lilla bryggan som bara hade plats för någon enstaka båt, men det fanns i alla fall plats för min båt nu när det inte var någon högsäsong då jag var på platsen. Eventuellt så kanske det fanns några fler gästplatser i Frösundaviken vid inloppet mot Bålsta, men det hade i så fall inneburit en längre promenad då jag skulle in till Bålsta. Fredagen inleddes med en promenad till Åbergs museum i Bålsta som är inrymt i en gammal före detta bondgård, där mycket visas från Lasse Åbergs fantastiska karriär. Det var visserligen en hel del konst och ”Musse Pigg-saker” på muséet, samt en djungelkoja med anknytning till ”Trazan & Banarne”, men de som tilltalade mig mest var avdelningen med attiraljer från ”Stig Helmer” och annat med anknytning till Sällskapsresefilmerna. I denna avdelning fanns flera av Stig Helmers kläder, som exempelvis hans anorak, som han använde i filmen ”Sällskapsresan II – Snowroller”. En intressant upptäckt var att denna anorak, som är försedd med flera olika märken från olika besöksmål, minsann hade ett märke från ”Hotell Lerdaldshöjden” i Rättvik, som är ett hotell där både min mamma och syster har jobbat en del. Då Åbergs museum även innehåller en trevlig restaurang med både servering inomhus och i trädgården, så passade jag på att äta lunch vid muséets uteservering. Efter museibesöket så fortsatte jag båtresan upp mot Stäket, där jag smidigt nog tog mig under en lägre landsvägsbro, utan att den behövdes öppnas för mig. Men på andra sidan bron var det en mindre liten motorbåt som låg och drev med trilskande motor, så jag gjorde ett bärgningsförsök av den drivande båten, innan båten drev in mot bron, men tyvärr råkade min gasvajer gå av i min båt i samband med bärgningsförsöket, så att jag endast kunde hålla tomgångsvarv på min egen båtmotor. Turligt nog, så ordnade det i alla fall till sig för den drivande båten, så att den kom in till land och fick fart på sin båtmotor. För min egen del så tog jag ju mig sakta framåt på tomgångsvarvtalet, och tänkte först stanna till under en större bro för att undersöka vad som hänt med min gasvajer, men där under bron så visade det sig att någon fågel (antagligen en fiskmås eller någon liknande fågel) låg och antagligen ruvade på ägg, så jag fortsatte vidare fram till en större brygga. Väl framme vid bryggan så kunde jag konstatera att min gasvajer gått av i gasreglaget, så jag fortsatte tillbaka till Stäket och övernattade där. Men innan jag hann lämna bryggan som jag varit en stund vid, så kom en annan båt som blev inbogserad av en båt till bryggan där jag var, eftersom att den bogserade båten hade råkat få slut på strömmen i sin batteribank, så att den inte kunde startas. Så båten blev inbogserad till bryggan för att kunna ansluta sin landströmskabel och därmed kunna ladda upp sin batteribank vid bryggan. Så det var visst många båtar som krånglade denna försommarkväll… Attiraljer från Sällskapsresefilmerna.Lördagen inleddes för mig med en kort, men långsam båtresa från Stäket till Kungsängen på tomgångsvarvtal. Där lämnade jag båten och tog pendeltåget fram och tillbaka ner till Älvsjö, där jag införskaffade en ny gasvajer, som jag sedan lyckades montera i båten vid en brygga i Kungsängen. Det visade sig i efterhand att jag visst hade råkat skruva bort onödigt mycket saker i båten för att byta gasvajern, då jag exempelvis inte alls hade behövt montera bort kylskåpet, vilket jag hade råkat göra. Turligt nog, så lyckades jag få den nya gasvajern på plats. Detta genom att tejpa ihop den nya gasvajern med den gamla vajern, och smörja in den nya vajern med diskmedel, så att det bara var att dra i den gamla gasvajern, så att den nya vajern liksom drogs på plats. När den nya vajern väl var på plats, så hade en bekant till mig (som heter Patrik) hunnit anlända till båten. Vi fortsatte båtresan upp till Sigtuna, där vi förtöjde båten i en gästhamn, innan vi gick och åt en sen kvällsmiddag, som bestod av varma mackor i gamla och anrika Sigtuna Stadshotell, innan vi övernattade i båten i Sigtuna. När vi väl kom tillbaka till båten efter den sena middagen, så visade det sig att min brandvarnare i båten hade stått och tjutit i den sena kvällen. Antagligen tjöt brandvarnaren för att vi ställt upp temperaturen högt, på den landströmsdrivna elvärmefläkten i båten, så att det skulle vara varmt och skönt i båten då vi anlände till båten efter middagen. Då det senare under båtresan visade sig att brandvarnaren skulle komma att larma fler gånger, utan någon rökutveckling i båten, så var det nog bara ett falskt alarm även denna gång, och inte så att någon rökutveckling hade inträffat. Hur som helst, så fick vi i alla fall upp en behaglig värme i båten, trots den svala försommarkvällen. Vid samtal med våra närmaste båtgrannar under efterföljande morgon, så påstod de att de inte hade hört brandvarnaren i min båt. Så det var ju skönt att höra, att min brandvarnare antagligen inte hade stört dem, även om de själva blev lite förvånade att de inte hade hört en tjutande brandvarnare i en båt, som var så nära deras egen båt.Söndagen inleddes med frukost i trädgården vid ”Tant Bruns Kaffestuga” i Sigtuna, som bjöd på en hel del nostalgi. Sedan gick båtresan vidare genom bland annat Fyrisån in till Uppsala. För vår del så var det endast Vindbron som behövdes öppnas, för att vi skulle ta oss så långt in i Uppsala som är möjligt, innan man möts av en liten fors i Fyrisån. Vindbron är för övrigt en relativt ny bro för gångtrafikanter och cyklister. Inkörningen till Uppsala bjöd inte på så värst vackra vyer, utan det var en hel del gamla, slitna och allmänt fula båtar som stod uppställda längs Fyrisån på väg in mot Uppsala. I Fyrisån i Uppsala, så såg jag trots detta, en båt som liknade min egen båt, nämligen en Bella 7000.   I Uppsala så var det mycket folk i rörelse i närheten av den plats där vi förtöjde båten. Detta då jag tror att en fotbollsmatch avslutades, ungefär samtidigt som vi anlände till Uppsala. I Uppsala så lämnade Patrik båten, efter att vi ätit lunch i båten på väg in mot staden. En lunch som bestod av nylagad tacopaj, som gräddats i Omniaugnen ombord i båten, under färden in mot Uppsala. Själv tog jag en promenad för att se mig om i Uppsala, innan jag sedan fortsatte tillbaka längs Fyrisån, efter att jag varit så långt upp i Fyrisån som den var farbar, innan jag möttes av den nyligt nämnda lilla forsen. Naturligtvis så fick jag kalla på brovakten igen, för att kunna ta mig under Vindbron även denna gång.   Färden gick sedan vidare till Örsundsbro, under en försommarkväll som bjöd på fina färger på himlen. Sista etappen upp till Örsundsbro (där jag övernattade) följde Örsundaån, där jag tror att jag såg en eller flera bävrar.I Fyrisån mellan Uppsala och Mälaren.Måndagen inleddes med en kortare båtresa från Örsundsbro genom Örsundaån upp till Alstasjön, där jag vände om, efter att jag tillbringat en stund ute på Alstasjön. Efter att jag varit långt in i Alstasjön och vänt, så gick färden vidare tillbaka genom den lummiga Örsundaån och vidare förbi Skoklosters slott och förbi Stäket fram till Kungsängen, där jag övernattade under natten mot tisdagen.

På Luciamorgonen den 13:e december så passerade MS Vesterålen den norra polcirkeln på sin nordliga resa mot Kirkenes och något senare under Luciadagen så passerade fartyget dessa snöklädda berg, till ljudet av de starka dieselmotorerna som tappert rörde upp krusningar på havet, då de ihärdigt förde fartyget längre och längre norrut på det decemberkalla havet.Hurtigruten startades 1893 som en färjelinje längs den norska kusten mellan Trondheim och Hammerfest, vilket betyder att Hurtigruten firade 125 årsjubileum under 2018. Redan från början var Hurtigruten tänkt som en kombinerad färjelinje för både passagerare och gods, vilken den fortfarande är. Numera trafikerar Hurtigruten en stor del av den norska kusten, då den utvidgats både norrut och söderut sedan trafikstarten 1893, då trafiken numera sker mellan Bergen i Hordaland fylke och Kirkenes i Finnmark fylke, längs 34 olika hamnar (även om trafiken skiljer något under olika säsonger på året). Som namnet ”Hurtigruten” antyder så var färjelinjen vid trafikstarten en förhållandevis snabb förbindelse mellan norska hamnar, så en viktig uppgift för färjelinjen var postdistribution. Genom åren så har rutten förändrats en del, då den haft olika anlöpshamnar längs den norska kusten under olika tidsperioder, och periodvis har den sträckt sig ända ner till Stavanger i södra Norge och periodvis har även ögruppen Svalbard berörts av Hurtigrutens trafik. Ombord på MS Vesterålen finns en liten utställning om Hurtigruten och dess historia, samt en karta som visar vilka platser som Hurtigruten har trafikerat längs den norska kusten genom åren.Hurtigruten har även tidigare trafikerat Svalbard, och nuförtiden trafikeras Svalbard en hel del av Hurtigrutens renodlade kryssningstrafik på sommarhalvåret.Dagens trafik längs färjelinjen sträcker sig alltså från Bergen i söder upp till Kirkenes, som ligger nära ryska gränsen i nordost. Förr i tiden så trafikerade Hurtigruten flera hamnar som saknade landsväg till övriga vägnätet i Norge, men numera så har samtliga hamnar som Hurtigruten trafikerar landsvägsförbindelse med övriga Norge. Numera är en väldigt stor del av passagerarna som reser med Hurtigruten turister (precis som mig), som kommer för att uppleva det fina landskapet, den goda maten och midnattssolen, alternativt det vackra norrskenet. Även om det är många turister som reser med Hurtigruten, så reser även en del lokala resenärer med fartygen, inte minst med tanke på att det fortfarande går snabbare att färdas sjövägen mellan vissa orter än att köra bil, då bilvägarna kan innebära långa omvägar längs exempelvis långa fjordar. Ända sedan begynnelsen har Hurtigruten fyllt en viktig funktion som fraktfartyg, något den ännu fyller en viktig funktion som, då det fraktas en hel del pallgods med Hurtigruten och de flesta av fartygen som trafikerar kuststräckan kan även ta ombord personbilar. Eftersom att en tur från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen tar knappt elva dygn att genomföra, så trafikeras sträckan dagligen av elva olika fartyg som vart och ett följer samma tidtabell. Detta innebär att varje kväll så lämnar ett nytt fartyg Bergen för att ta sig ända upp till Kirkenes där det vänder om, innan det är tillbaka i Bergen igen efter en elva nätters lång resa, och således är redo för nästa tur längs den norska kusten. På det sättet får majoriteten av hamnarna (Vadsö är dock en hamn som bara angörs på färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen) längs kusten både en nordlig och en sydlig avgång med Hurtigruten varje dag. Rederiet ”Hurtigruten AS” (som är det rederi som idag trafikerar Hurtigruten) bedriver dels trafiken längs den norska kusten, men även en ren kryssningstrafik med expeditionstema där de framförallt bedriver kryssningstrafik i områdena kring Arktis, Svalbard, Island, Grönland och Nordamerika då det är sommar på den norra delen av jordklotet. Medan rederiet under den andra delen av året då det är sommar på den södra delen av jordklotet istället framförallt inriktar sin renodlade kryssningstrafik på områden kring Antarktis och Sydamerika. Eftersom att den renodlade kryssningstrafiken också kräver några fartyg, så använder sig rederiet av fler än de elva fartyg som krävs för att trafikera enbart den norska kusten. Hurtigruttrafiken längs den norska kusten lär alltid ha fått ett bidrag från den norska staten för att trafiken ska kunna bedrivas, då den totalt sett inte varit kommersiellt lönsam för rederierna som bedrivit trafiken. Nyligen har en kommande tioårsperiod upphandlats för trafiken längs den norska kusten, som innebär trafik med elva olika fartyg (som lämnar Bergen varsin dag). I den upphandlingen var trafiken uppdelad i tre delar, där de olika delarna innebar följande: A. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten. B. Trafik med fyra av de elva fartygen längs den norska kusten. C. Trafik med tre av de elva fartygen längs den norska kusten. Denna upphandling som benämns: ”Kystruten Bergen-Kirkenes”, resulterade i att ”Hurtigruten AS” kommer att få bedriva trafiken med sju av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021, medan rederiet ”Havila Holding AS” kommer att få bedriva trafiken med fyra av de elva fartygen som kommer att trafikera ”Kystruten Bergen-Kirkenes” från 2021. I den nya upphandlingen ställs det även bland annat krav på avgasutsläppen från fartygen som används i trafiken, så Hurtigruten AS kommer inför denna trafikeringsperiod att bygga om maskineriet i flera av sina fartyg så att de får gasdrift i kombination med hybriddrift, samt stationär landströmsanslutning (som de kan använda i vissa hamnar). Fartygen som kommer att användas av ”Havila Holding AS” kommer att vara nybyggda fartyg. Fartygen som ”Hurtigruten AS” använder sig utav längs den norska kusten och för sin renodlade kryssningsverksamhet är följande fartyg (genom att klicka på respektive fartyg så kommer man till en informationssida om respektive fartyg på rederiets svenska webbsida): Namn: Byggd år: Dagens användningsområde och lite annan fakta: MS Finnmarken 2002 Längs den norska kusten, men i framtiden kommer det att gå i kryssningstrafik. Fartyget kommer att genomgå en stor ombyggnad 2020. MS Fram 2007 Kryssningstrafik. Fartyget kommer att renoveras 2020. MS Fridtjof Nansen Beställd/under byggnation. Tänkt att användas för kryssningstrafik. MS Kong Harald 1993 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016. MS Lofoten 1964 Längs den norska kusten, men 2021 slutar fartyget att trafikera den den klassika rutten längs den norska kusten mellan Bergen och Kirkenes. Fartyget renoverades omkring 2003 och en mindre renovering genomfördes så sent som i början av 2019. MS Midnatsol 2003 Längs den norska kusten under sommarhalvåret och i kryssningar under vinterhalvåret, då dess användningsområde växelvis skiftas med MS Spitsbergen. I framtiden kommer MS Midnatsol att gå i kryssningstrafik under hela året. MS Nordkapp 1996 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016. MS Nordlys 1994 Längs den norska kusten. Fartyget kommer att renoveras under våren 2019. MS Nordnorge 1997 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016. MS Nordstjernen 1956 Kryssningstrafik, framförallt vid Svalbard. Fartyget renoverades 2000 och 2014. MS Polarlys 1996 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades 2016. MS Richard With 1993 Längs den norska kusten. Fartyget renoverades hösten 2018. MS Roald Amundsen Beställd/under byggnation. Tänkt att användas för kryssningstrafik. MS Spitsbergen 2009 Längs den norska kusten under vinterhalvåret och i kryssningar under sommarhalvåret, då dess användningsområde växelvis skiftas med MS Midnatsol. Fartyget sattes in i Hurtigrutens trafik 2016 och hade då genomgått en stor ombyggnad. I framtiden kommer MS Spitsbergen att gå i kryssningstrafik under hela året. MS Trollfjord 2002 Längs den norska kusten, men i framtiden kommer det att gå i kryssningstrafik. MS Vesterålen 1983 Längs den norska kusten. Fartyget kommer att renoveras hösten 2019. Hamn/plats: Bergen Florø Måløy Torvik Ålesund Hjørundfjorden/Urke (Trafikeras endast under hösten och därtill endast vid den nordgående färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen. Hurtigruten lägger antagligen inte till vid någon kaj här, så landstigning sker troligen med en mindre båt som ansluter invid Hurtigruten). Geirangerfjorden (Trafikeras endast under sommaren och därtill endast vid den nordgående färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen. Hurtigruten lägger inte till vid någon kaj här, så landstigning sker med en mindre båt som ansluter invid Hurtigruten). Molde Kristiansund Trondheim Rørvik Brønnøysund Sandnessjøen Nesna Ørnes Bodø Stamsund Svolvær Trollfjorden (I alla fall i ena färdriktningen kör fartyget in och vänder i Trollfjorden under sommarmånaderna, under förutsättning att vädret tillåter det). Stokmarknes Sortland Risøyhamn Harstad Finnsnes Tromsø Lyngenfjorden (Fartyget kör in och vänder i fjorden om vädret tillåter, dock endast under våren och därtill endast vid den sydgående färden från Kirkenes till Bergen och inte i den motsatta färdriktningen). Skjervøy Øksfjord Hammerfest Havøysund Honningsvåg Kjøllefjord Mehamn Berlevåg Båtsfjord Vardø Vadsø (Angörs dock bara på färden från Bergen till Kirkenes och inte i den motsatta färdriktningen). Kirkenes I flera år har jag varit sugen på att göra en resa med Hurtigruten längs den norska kusten från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, en tur som alltså tar elva nätter, som ofta påstås vara: ”Världens vackraste sjöresa”. Så i några år har jag emellanåt kikat in på Hurtigrutens svenska webbplats för att hitta en lämplig resa. Ofta förekommer det olika erbjudanden på webbplatsen. Tre erbjudanden som jag sett att erbjudits flera gånger är något av dessa tre erbjudanden: 1. 20 procent rabatt på priset på resan. 2. Kostnadsfritt anslutningsflyg från Stockholm alternativt Göteborg till Hurtigruten i Bergen, och sedan tillbaka till Stockholm alternativt Göteborg igen. 3. Kostnadsfritt singeltillägg, så att man får en egen hytt om man reser själv, utan att behöva betala något extra trots att man inte behöver dela hytt med någon. Jag har även under åren som jag letat efter en resa med Hurtigruten kunnat notera att priserna varierat stort beroende på vilken tid på året som man reser, med vilket fartyg man reser, i vilken hyttkategori man reser, reselängden, efterfrågan, samt huruvida det har funnits något specialerbjudande för tillfället, som man kunnat dra nytta utav. Det är framförallt de ljusa sommarmånaderna, som tycks vara dyrast, och antagligen populärast att resa med Hurtigruten längs den norska kusten. Vad det gäller fartygen så tycks det vara billigast att resa med MS Lofoten, som både är det äldsta och minsta fartyget som trafikerar den norska kuststräckan i Hurtigrutens trafik. Som en liten kuriosa så kan jag ju nämna att dieselmotorn som är monterad i MS Lofoten är originalmotorn från dess att fartyget byggdes under första halvan av 1960-talet, så det är inte omöjligt att det kanske är så att dess dieselmotor är den dieselmotorn i världen som har flest drifttimmar, då den har passat över 311 000 drifttimmar (vilket motsvarar mer än 35 år)! Då jag har letat efter resor med Hurtigruten längs den norska kusten under flera år så har jag kunnat konstatera att jag hittat resor från cirka 7 000-8 000 kronor (får några år sedan) till över 219 000 kronor, baserat på en person i en egen hytt på sträckan Bergen-Kirkenes-Bergen. Så visst kan man säga att det kan vara dyrt att resa elva nätter med Hurtigruten, men däremot tycker jag inte att det är rätt att säga att det alltid är dyrt att resa med Hurtigruten längs den norska kusten, då jag ju även lyckats hitta biljettpriser från cirka 7 000-8 000 kronor för en resa där helpension (frukost, lunch och middag) ingår, samt en egen hytt i elva nätter. Så med tanke på att priserna varierar en hel del, så är det ju bra att tänka på att saker som efterfrågan, säsong, fartyg, hyttkategori, reselängd  och eventuella specialerbjudanden påverkar priset en hel del. För min del så tänkte jag först åka med MS Lofoten, eftersom att MS Lofoten oftast är billigast att åka med. Men när jag sedan läste om att en resa med MS Vesterålen skulle innebära att man skulle få veta en del om arbetet ombord och veta mer om fartyget, så föll slutligen valet på MS Vesterålen för min del (även om jag vid bokningstillfället tvekade om jag istället skulle välja att boka en resa med det lyxigare fartyget MS Finnmarken). Så jag bokade en decemberresa med MS Vesterålen, vilket kostade 15 645 kronor. Jag kunde dock ha rest med samma fartyg på samma resa för cirka 5000 kronor billigare, men jag tog inte någon utav de billigaste hyttkategorierna, utan istället valde jag en hytt med fönster på översta däck (av de däck som erbjuder passagerarhytter) och dessutom såg jag till att WIFI inkluderades i biljettpriset. Så i december så började jag resan med en bilresa ner till mina föräldrar i Dalarna, som jag passade på att hälsa på under några dagar, innan jag fortsatte min bilresa till Bergen i Norge.   Som en paus under bilresan till Bergen så passade jag på att besöka Norsk Jernbanemuseum, som är ett järnvägsmuseum som är beläget i Hamar, där det i museet ska finnas ett ställverk som är äldre än ställverket som betjänar Narviks station. Norsk Jernbanemuseum, som är Norges nationella järnvägsmuseum visade sig vara mindre än det svenska järnvägsmuseet i Gävle, så det räckte med några timmar för att hinna gå igenom järnvägsmuseet. Nu var det ju vinter då jag var där, så det lär ha varit mindre aktiviteter än på sommaren invid järnvägsmuseet, då man sommartid exempelvis även kan åka med en liten järnväg utanför Norsk Jernbanemuseum. Efter att jag lämnat Hamar bakom mig, så fortsatte jag med bilen till Bergen. Innan jag kom fram till Bergen så passade jag dock på att övernatta en natt i bilen, strax efter att jag passerat genom den 24,5 kilometer långa Lærdalstunneln. Lærdalstunneln är faktiskt världens längsta biltunnel och den är belägen längs europavägen E16. För mig var detta min andra gång som jag passerade genom denna tunnel, som öppnades hösten 2000. Ställverket från Reinsvoll station som finns på Norsk Jernbanemuseum i Hamar lär vara något äldre än det ställverk som ännu betjänar Narvik station.Denna dag parkerade jag bilen uppe på parkeringshuset ”ByGarasjen”, som är beläget nära såväl Europavägen E16, järnvägsstationen, busstationen och den stora gallerian ”Bergen Storsenter” i Bergen. Sedan tog jag en promenad till hamnen, dit det södergående Hurtigrutfartyget strax skulle anlände. Så när MS Vesterålen väl la till i hamnen, så passade jag på att bevittna dess tilläggning i Bergen, vilket blev den första gången under resan (antagligen även första gången någonsin för mig) som jag fick se MS Vesterålen, vilket var det fartyg som jag skulle resa med i närmare elva dygn framöver. Detta blev också den enda gången som jag fick se fartyget i rörelse från land, för när jag väl hade påbörjat min resa med Hurtigruten så var jag ju ombord på fartyget så fort det var i rörelse. Efter att jag bevittnat när fartyget lagt till i Bergen och fartyget hade börjat bunkra diesel, som skulle räcka under hela den elva dygn långa resan, som väntade både mig och MS Vesterålen, så passade jag på att se mer av Bergen, som är Norges näst största stad. Jag tog mig en tur med bergbanan ”Fløyen” i Bergen, vilken ledde mig upp en bit på ett berg, så att jag fick njuta av utsikten, innan jag for ner med bergbanan igen. I Bergen passade jag även på att besöka en julmarknad som var igång i staden, då det inte var så långt kvar till jul. Lite senare på dagen så gick jag tillbaka till bilen och lastade mina väskor på en liten kärra och traskade iväg till färjeterminalen vid hamnen i Bergen. Där checkade jag in och gick ombord på MS Vesterålen, men upptäckte att jag hade tilldelats en hytt på fartygets högra sida och inte den hytten på fartygets vänstra sida, som jag valt på webbsidan under bokningsprocessen. Jag hade nämligen valt en hytt på fartygets vänstra sida eftersom att normalt så lägger fartyget alltid till med den vänstra sidan mot kaj i hamnarna, eftersom att MS Vesterålen liksom de flesta andra av fartygen i Hurtigrutens flotta endast har en lastlucka för gods och bilar på den vänstra sidan. Så eftersom att jag ville kunna titta ut genom fönstret i min hytt och således se godshanteringen och hamnarna som vi skulle lägga till i, så hade jag alltså valt en hytt på fartygets vänstra sida, eftersom att hamnar skulle komma att besökas under olika tider på dygnet. Så redan då jag upptäckte att jag fått en hytt med fönstret på fartygets högra sida, så blev jag en sådan där besvärlig resenär som gick till receptionen och klagade och ville ha en hytt på fartygets vänstera sida istället, vilket jag naturligtvis fick utan problem. Jag hade visserligen bara blivit flyttad till fartygets högra sida, då det var ont om resenärer på denna resa och de flesta resenärerna brukade föredra att ha sin hytt på fartygets högra sida, där det vanligtvis är tystare. Detta då högersidan normalt är längre från arbetande terminaltruckar med skramlande lyftgafflar, biltrafik, gnisslande ramper och landgångar. Personligen så föredrog jag hellre att få titta på den skramlande terminalhaneringen från hytten, än att få en så tyst hytt som möjligt, antagligen till skillnad emot hur många andra resenärer prioriterar. När jag väl fått en hytt mot kajen och stuvat in väskorna i hytten så gick jag till restaurangen som låg längst fram i fartyget och åt en god middag som bestod av en god buffé. Efter middagsbuffén så var det ett informationsmöte i aktersalongen, där ett gäng från besättningen presenterades och där det berättades en del om den kommande resan, innan det blev dags att lämna Bergen. Som avslutning på kvällen gick jag ut på akterdäcket i den svala decemberkvällen, då förtöjningarna lossades klockan 22:30 när vi sakta började glida ut på havet och de höga förväntningarna skulle uppfyllas. Så småningom passerade vi under en bro och jag kunde konstatera att ljuskällorna från Bergens upplysta stadskärna blev allt mer avlägsna, i takt med att vi kom allt längre bort från färjeterminalen. Det var nu som denna sagolikt vackra resa började till ljudet av vågskvalp och dieselmuller! Klockan 22:30 lämnar MS Vesterålen färjeterminalen i Bergen med fyllda diseltankar och matförråd (även om matförråden ska komma att fyllas på längs färdvägen, för att kunna erbjuda lokalproducerad och färsk mat från olika delar av Norge) inför ännu ett äventyr längs den norska kusten fram och tillbaka till norrskenet, kylan och mörkret i Nordnorge.Hurtigruten gör som bekant ett flertal stopp under sin cirka elva dygn långa resa fram och tillbaka längs norska kusten. Längden på stoppen varier från 15 minuter till flera timmar. Rent generellt kan man säga att de längre stoppen görs på de större platserna och de kortare stoppen görs på de mindre platserna. En del av stoppen infaller naturligtvis på natten, eftersom att resan pågår dygnet runt, men om man reser hela sträckan både fram och tillbaka till Kirkenes så besöks de flesta hamnarna under olika tidpunkter på dygnet i vardera riktningen, så då brukar man kunna pricka in ett besök i varje hamn som inte är på natten. Det sas att det var helt okej att lämna fartyget (under förutsättning att man scannade sitt boardingkort då man lämnade fartyget och när man klev ombord igen) i alla hamnar, under förutsättning att man var tillbaka ombord på fartyget igen senast fem minuter innan avgångstiden, så jag passade på att kliva av fartyget för en kortare eller längre promenad i ett flertal hamnar. Detta innebar att jag fick se en hel del norska orter, vilket jag tycker att är en av de trevligaste sakerna med resan, nämligen att man får möjlighet att besöka många orter och se dessa platser. Ofta lät det en hel del i fartyget då de la till i olika hamnar, speciellt uppkom ett vibrerande ljud ibland, vilket jag tror att berodde på att de körde bogpropellrarna då detta ljud uppstod. Så under den tidiga tisdagsmorgonen så vaknade jag till och tittade ut genom hyttfönstret då vi besökte Florø, men sedan somnade jag om. Under tisdagsfrukosten erbjöds bland annat några riktigt goda varma mackor på frukostbuffén, men tyvärr var det bara denna morgon, som jag såg dessa på frukostbuffén. Under dagen så tog jag en kort förmiddagspromenad i Torvik. Väl framme i Ålesund så tog jag en längre promenad, som ledde mig upp till en utsiktsplats uppe på ett berg, efter att jag tagit mig upp för bland annat en lång trappa. Ålesund bjöd tyvärr på väldigt hala gator, så det var inte helt lätt att promenera där. Därtill gick jag något fel då jag skulle tillbaka till fartyget, så det var inte så långt tid kvar till avgångstiden då jag väl kom tillbaka till fartyget… Under kvällen så passade jag på att ta två kvällspromenader. Den första kvällspromenaden blev i Molde och den andra blev i Kristiansund, där jag kunde se MS Nordstjernen (som brukar användas till kryssningar vid Svalbard under sommarhalvåret) ligga förtöjd inne vid en kaj. Molnen hänger lågt i luften över Ålesund, när jag passade på att besöka ett berg med fin utsikt över staden, denna tisdag i december då Ålesunds gator var rejält hala av is.Dagen inleddes i Trondheim, där även det sydgående Hurtigrutfartyget MS Nordkapp stod inne vid kajen en stund samtidigt som MS Vesterålen. I Trondheim passade jag på att titta lite på staden efter att ha ätit dagens frukostbuffé.   På kvällen då vi ankom till Rørvik, så låg det sydgående Hurtigrutfartyget MS Finnmarken inne vid kajen medan vi var där, eftersom att MS Finnmarken ankom strax innan oss och avgick strax efter oss. Då vi var på väg att lämna Rørvik, så förstod jag något som jag inte hade förstått tidigare, nämligen att det var möjligt att besöka Hurtigrutens fartyg då de ligger inne i olika hamnar. Detta förstod jag eftersom att jag såg personer (som jag tror att reste med MS Finnmarken) som lämnade MS Vesterålen med kameror (strax innan vi skulle fortsätta vår färd med MS Vesterålen) och därtill så ropades det ut i högtalarna i MS Vesterålen, att vi skulle till att lämna Rørvik inom kort, så att besökande personer skulle kliva av fartyget innan fartyget fortsatte sin resa. Så jag tycker att det var lite synd att det inte gavs information tidigare om att möjligheten fanns att besöka de andra Hurtigrutfartygen då de låg i hamn. Detta då jag gärna hade besökt MS Finnmarken, vilket var det fartyg som jag slutligen framförallt övervägde att resa med, istället för med MS Vesterålen, innan jag bokade resan. Så jag hade gärna sett hur MS Finnmarken såg ut ombord. Senare under resan så ropades det ut ett flertal gånger att besökande gäster ombord på MS Vesterålen skulle lämna fartyget även då vi inte låg i hamnar tillsammans med andra Hurtigrutfartyg, så det lär säkerligen vara okej för allmänheten att komma ombord och titta på fartygen, då de ligger inne i olika hamnar. Jag noterade också att det stod vid entrén till MS Vesterålen att besökare skulle visa legitimation, så det verkar vara ganska vanligt med besök ombord på fartygen i olika hamnar och de som gick ombord tycktes bli tilldelad ett besökskort, så att besättningen antagligen kunde hålla koll på hur många som besökte fartyget. Trondheim.Under morgonen så passerades den norra polcirkeln, så på förmiddagen genomfördes en polcirkelceremoni ute på akterdäcket innan vi ankom till Bodø. I Bodø passade jag på att ta en långpromenad. Under promenaden i Bodø denna Luciadag i mitten av december så passerade jag en småbåtshamn, där jag kunde konstatera att många småbåtar tycktes få ligga i vattnet under hela vintern, liksom på många andra ställen i Norge, där inte heller vattnet tycks frysa i hamnbassängerna. Senare under kvällen, efter att vi med MS Vesterålen hade passerat en av resans längre öppna havsetapper så nådde vi fram till Lofoten. En trevlig sak med Hurtigruten är att det ropas ut i högtalaranläggningen strax innan man möter de andra av rederiets fartyg (om mötet sker ute på havet), så att man vet att man strax kommer kunna se ett mötande fartyg utanför fönstren. När mötet väl sker så brukar de båda fartygen blinka med sina lampor och tuta till varandra som en hälsande gest. Även då man ankom till hamnar så signalerade ofta fartygen ljudligt, liksom det även var vanligt att fartygen signalerade en stund innan avgångstiden, då det var dags att kliva ombord om man ville följa med fartyget. Då det varje dag avgår ett Hurtigrutfartyg från Bergen och ett från Kirkenes så innebär det att man vare dag möter två Hurtigrutfartyg, förutom den dagen som man avgår från Bergen, den dagen man är i Kirkenes och den dagen som man kommer tillbaka till Bergen, då man inte möter någon annan av Hurtigrutfartygen som trafikerar den norska kusten. Detta eftersom att det i både Bergen och Kirkenes är samma fartyg som man själv reser med som vänder om i de båda orterna då man är där. Mötena med de andra Huritigrutfartygen sker vanligtvis på morgonen och på kvällen, även om några av mötena sker i hamnar, och inte ute på havet. Eftersom att det normalt är högertrafik som tillämpas på sjön så sker mötena i normalfallet på fartygets vänstra sida, vilket kan vara ännu en anledning till att ha hyttfönstret ut mot vänstersidan. Ombord i MS Vesterålen så fanns det utskrivna A4-papper (som man fick ta för sig av) som upplyste om var alla möten med andra Hurtigrutfartyg längs den norska kusten var planerade att ske. Ombord på fartyget så delades det även ut ett dagsprogram som upplyste om tider för måltider, aktiviteter och informationsmöten ombord på fartyget. Efter att MS Vesterålen varit in en vända till kajen i Stamnsund så var det dags för kvällens Hurtigrutmöte. Denna kväll så mötte vi passande nog det förhållandevis lilla Hurtigrutfartyget MS Lofoten strax innan vi kom vi fram till Svolvær, som alltså ligger på Lofoten. MS Lofoten är inte bara det minsta och äldsta fartyget som trafikerar Hurtigruten mellan Bergen och Kirkenes, det är dessutom det enda av Hurtigrutfartygen som trafikerar sträckan mellan Bergen och Kirkenes som saknar stabilisatorer. Just denna kväll var det en del vågor på havet, så man kunde tydligt se hur MS Lofoten guppade fram ute på havet. Väl framme i Svolvær så avverkades denna resdags kvällspromenad. Efter att vi lämnat Svolvær och fartyget och dess besättning skickligt lyckats vända i det trånga hamnområdet i Svolvær, så dröjde det inte länge innan fartyget stannade till utanför den mäktiga Trollfjorden, där fartygets strålkastare lyste in mot fjorden och de mäktiga bergsväggarna, samtidigt som jag vill minnas att det spelades musik ute på akterdäcket. Under vintern så kör dock inte Hurtigruten in i den smala Trollfjorden, vilket fartygen ofta gör under sommaren om vädret tillåter. Som ett litet extra restips så kan jag nämna att en liten bit från Trollfjorden, så finns en norsk fjällstuga som heter Trollfjordhytta (se denna länk), vilken man kan besöka om man är i trakten. Ännu har jag inte besökt Trollfjordhytta, men planen är att besöka den framöver, då jag tror att den är fin, eftersom att fjällstugans huvudbyggnad är byggd så nyligt som under år 2018. Polcirkelceremoni ute på akterdäcket på MS Vesterålen tillsammans med Kung Neptun.Ett lugnt hav i mitten på december.Ombord på MS Vesterålen satt detta A4-papper uppsatt som en tavla, så att man kunde se var man skulle möta de andra Hurtigrutfartygen längs den norska kusten, och om man ville så fanns det även möjlighet att ta för sig av ett eget exemplar av denna informationslapp som upplyste om de annalkande mötena med de andra Hurtigrutfartygen längs den norska kusten.På förmiddagen blev det en kortare promenad i Finnsnes, där jag förvisso hade varit några veckor tidigare under hösten, då jag passerade orten med bil då jag var ut till Norges näst största ö (om man inte räknar med öarna vid Svalbard), alltså ön Senja. Detta eftersom att den enda bron som leder ut från det norska fastlandet ut till Senja går från orten Finnsnes. På kvällen besöktes Tromsø, där det också var väldigt halt, men jag lyckades i alla fall ta mig upp till ”Fjellstua”, där det finns ett café som även är en restaurang. Man kan förvisso ta sig till och från ”Fjellstua” via en kabinbana, men jag valde istället att promenera upp till ”Fjellstua” och sedan ned därifrån tillbaka till stadskärnan. Jag tror faktiskt att det är iordningställda trappsteg till en stor del av promenaden upp och ner längs bergsluttningen, men nu var det svårt att se så många trappsteg, eftersom att det var en hel del snö i omgivningen. När jag kommit ner från berget så gick jag förbi den mäktiga Ishavskatedralen, men eftersom att det kostade att gå in i den, så struntade jag i att gå in i den, utan istället så tog jag en längre promenad i Tromsø, så att jag precis hann med fartygets avgångstid. Eftersom att jag var något sen tillbaka till fartyget så läste jag slarvigt på skyltningen i den nybyggda färjeterminalen där Hurtigruten lagt till. Så först råkade jag visst leta mig ut till en helt annan båt än den jag skulle till. Det var visst en ”Hurtigbåt” och inte självaste ”Hurtigruten” som jag först irrade mig ut till, innan jag upptäckte mitt misstag och fick springa in i terminalbyggnaden igen och leta mig vidare till MS Vesterålen. Vid ett senare stopp under kvällen så tog jag fredagens kvällspromenad i den lilla orten Skjervøy. Tromsø i mörkret.Tromsø.Denna dag la MS Vesterålen till i Honningsvåg. Honningsvåg är beläget på samma ö som Nordkap. Från Honningsvåg kunde man fortsätta med en bussresa till Nordkap om man ville, men jag kostade inte på mig någon bussresa till Nordkap, eftersom att jag redan varit dit ett par gånger, varav mitt senaste besök där var så nyligt som i somras. Istället så tog jag mig en promenad upp på det 319 meter höga berget som ligger alldeles invid Honningsvåg. När jag väl tagit mig upp på berget, så fortsatte jag min promenad österut över fjället vidare fram tills att jag kom ner till landsvägen igen och då befann jag mig nästan i byn Nordvågen (även om jag inte gick ända in i byn), så därifrån fortsatte jag tillbaka längs landsvägen till Honningsvåg och klev på MS Vesterålen igen. Hurtigruten passerade aldrig norr om klippan vid Nordkap, utan istället så passerade Hurtigruten över den biltunnel som är belägen under vattnet och leder bilvägen ut till Honningsvåg och Nordkap från det norska fastlandet. Innan det var dags för middag så passade jag på att gå ut en liten vända i Kjøllefjord, där fartyget låg vid kajen i några minuter. Innan vi på kvällen kunde glida in i hamnbassängen i Berlevåg så fick vi invänta att Hurtigrutfartyget MS Kong Harald skulle hinna lämna Berlevåg, innan det blev vår tur att glida in i hamnen. Eftersom att MS Kong Harald blev något sen ut från hamnen i Berlevåg så blev också vi något sena in till Berlevåg, så jag gick aldrig av MS Vesterålen där, utan nöjde mig med att titta ut över hamnområdet ifrån fartyget. Honningsvåg den 15:e december 2018.På förmiddagen la MS Vesterålen till i Kirkenes, som ligget nära den ryska gränsen. För min del så tog jag en promenad i det snöbeklädda Kirkenes under denna söndag, då det mesta visade sig vara stängt i Kirkenes, som det är i de flesta norska orter på söndagar. Kirkenes ligger nära en gruva, men gruvan är dock stängd sedan några år tillbaka. Gruvan var i drift till en bit in på 1990-talet då den lades den ner, men cirka tio år senare så startade gruvverksamheten upp igen, men gruvverksamheten har sedan dess åter lagts ner igen, då lönsamheten dalade på grund av sjunkande malmpriser. Från Kirkenes som ligger vid havet finns en kortare järnväg som leder till gruvområdet. Järnvägen har använts för malmtransporter, men numera så saknar järnvägen trafik då gruvan inte är i drift. I Kirkenes finns ett nybyggt sjukhus och i orten finns det precis som i så många andra norska orter ett köpcenter som heter ”AMFI”. Det tycks finnas en hel del nybyggda hus kring Kirkenes, men jag upplevde det som att många hus stod tomma och att det var många byggprojekt som hade stannat av (då det stod en del byggbaracker på olika ställen) efter att gruvan åter lagts ner, efter återöppningen för några år sedan. När väl MS Vesterålen lämnade Kirkenes så styrde fartyget åter mot Bergen. Min tanke var att ta en kortare promenad på Vardø när vi väl skulle anlända dit framåt eftermiddagen, men på grund av besvärligt väder så valde man att inte gå in i Vardø åt något av hållen under resans som jag var med på. Även Berlevåg lät man bli att gå in till, då vi passerade platsen på söndagskvällen då det var en del vågor på havet. I Kirkenes.På förmiddagen så la fartyget till i Hammerfest där jag tog en liten promenad som ledde mig upp en bit på en stadsnära höjd. Under eftermiddagen och kvällen gjorde fartyget ett par kortare stopp i några hamnar innan vi kom fram till Tromsø igen, strax innan midnatt. I Tromsø fanns möjlighet att lyssna till en midnattskonsert i Ishavskatedralen, något som flera resenärer valde att göra. Själv passade jag istället på att ta en nattlig promenad i staden medan fartyget låg inne i hamnen. I Hammerfest var vattnet vackert belyst vid denna brygga, så att man tydligt kunde se om det var några fiskar i vattnet. I bakgrunden skymtar MS Vesterålen.Mitt i natten i Tromsø, där Ishavskatedralen skymtar i bakgrunden.Även under denna dag la fartyget till i ett flertal hamnar, så att man hade möjlighet att gå ut och upptäcka flera platser, under kortare stunder. Dagens höjdpunkt tyckte jag att var då vi la till i Stokmarknes, som kan påstås vara Hurtigrutens födelseort. I Stokmarknes finns nämligen Hurtigrutmuseet som är uppdelat i två delar. Den ena delen är en utställning i en byggnad om Hurtigrutens historia och trafik, medan den andra delen är det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmark som är byggd 1956 och som numera är placerat på land och fungerar som ett museum. Observera dock att detta är ett äldre Huritigrutfartyg som togs ur Hurtigruttrafiken redan 1993, så det är alltså inte samma fartyg som den betydligt modernare MS Finnmarken som är byggd 2002 och ännu trafikerar Hurtigruten. I det gamla Hurtigrutfartyget MS Finnmarken får man som museibesökare vandra runt på egen hand och upptäcka hur det såg ut ombord på ett Hurtigrutfartyg förr i tiden. Min spontana uppfattning var helt klart att allting inte var bättre förr.  För jag upplevde det gamla fartyget som ofräsch och inte alls så värst inbjudande, vilket inte är så konstigt med tanke på att det var cirka 25 år sedan fartyget togs ur den ordinarie trafiken. Men det var ju ändå roligt att få se även ett äldre fartyg. Inom en snar framtid ska en byggnad byggas runt den gamla MS Finnmarken vid Hurtigrutmuseet, så att den blir väderskyddad och placerad som inomhus. När jag väl kom tillbaka till MS Vesterålen efter museibesöket så upplevdes MS Vesterålen genast mycket modernare och finare än hur jag upplevt fartyget tidigare under resan, då MS Vesterålen är ett av de äldre fartygen i Hurtigruttrafiken, men efter att jag varit ombord i den gamla MS Finnmarken så kändes MS Vesterålen helt plötsligt modern. Under min Hurtigrutresa så kände jag mig aldrig rädd eller osäker trots att det stundtals blåste en del och vågade en del. Detta tack vare att det kändes som att man reste med ett stabilt och säkert fartyg, där säkerheten verkade vara hög med en hög prioritet. Men ombord på den gamla MS Finnmarken fick jag inte samma känsla för att den kändes lika stabil och säker MS Vesterålen. Tisdagskvällen bjöd på kvällspromenader i både Svolvær och i Stamsund innan det var dags att korsa en längre havsetapp på väg mot Bodø. Invid Risøyhamn.Under onsdagen blev det ännu en polcirkelceremoni, eftersom att vi ännu en gång hade korsat den norra polcirkeln. I Nesna och Sandnessjøen blev det denna dag ett par korta stopp med fartyget, så att jag hann gå i land en litens stund i de båda orterna, även om det tog en stund innan fartyget lyckades ta sig in till kajen i Sandnessjøen, då vindarna tog i en hel del. Lite senare på eftermiddagen så blev det ett lite längre stopp i Brønnøysund, där jag hann med en lite längre promenad. När vi på kvällen kommit fram till Rørvik så kom efter en stund även det norrgående Hurtigrutfartyget MS Richard With också in till samma kaj som vi lagt till vid. Nu när jag visste att man fick besöka Hurtigrutfartygen då de ligger i hamnar så passade jag på att besöka MS Richard With, som visade sig vara väldigt fin och fräsch, då den var alldeles nyrenoverad. Jag tyckte att det var trevligt att få se hur även MS Richard With såg ut ombord! Det var ganska lätt att gå vilse ombord på MS Richard With, med tanke på att jag inte hade så lång tid på mig, samtidigt som fartygets planlösning var helt okänd för mig, så jag visste inte alls hur fartyget såg ut ombord då jag klev ombord. Som tur var hittade jag ett papper med en däcköversikt när jag gick ombord på fartyget, så att jag kunde använda mig av däcköversikten som en karta ombord på fartyget. MS Richard With lämnade hamnen strax innan oss, så när MS Richard With lämnat hamnen så var det dags för mig att gå ombord på MS Vesterålen igen. Eftersom att det var en blåsig decemberkväll i Rørvik så använde sig både MS Vesterålen och MS Richard With av sina ankare i samband med att de la till vid kajen i Rørvik. Under kvällen så bjöds det på avskedsbubbel i aktersalongen på MS Vesterålen, eftersom att det var flera av passagerarna som skulle lämna fartyget under torsdagsmorgonen i Trondheim. En besättningsmedlem ur MS Vesterålens besättning kastar en liten tamp (som är fäst i en större tamp) till hamnpersonalen på land som ska hjälpa till att förtöja MS Vesterålen i Sandnessjøen.När jag klev upp på torsdagsmorgonen så var vi framme i Trondheim, där även Hurtigrutfartyget MS Nordnorge låg vid samma kaj som oss, även om jag aldrig var och besökte det. När MS Vesterålen senare under torsdagen lagt till vid kajen i Kristiansund, så var vi ett gäng personer som fick komma in och titta ombord på kommandobryggan, varifrån fartyget manövreras. Tyvärr var det väldigt tomt ombord på kommandobryggan då vi låg i hamn i Kristiansund, då det bara var reseledaren som guidade oss uppe på kommandobryggan, då varken någon styrman eller kapten var ombord på kommandobryggan, vilket jag tyckte att var lite synd. Men det var ju i alla fall roligt att få se kommandobryggan i fartyget! I Kristiansund hann jag ut på en första kvällspromenad och kunde konstatera att Hurtigrutfartyget MS Nordstjernen ännu låg i hamn för vintervila i Kristiansund. Även i Molde hann jag kliva av fartyget i några minuter och ta kvällens sista promenad. Besök på MS Vesterålens kommandobrygga.MS Vesterålens kommandobrygga.Så var den sista resdagen kommen ombord på MS Vesterålen. Till skillnad emot de flesta andra luncherna ombord på fartyget, så var det vid denna dags lunch bestämda bord som man skulle sitta vid och maten serverades direkt på tallriken, precis som vi de flesta middagarna, under vilka det oftast var tänkt att man också skulle sitta vid speciella bord. Däremot så var det oftast annars fri sittning i restaurangen under luncherna, då luncherna oftast bestod av en lunchbuffé. I Bergen lämnade jag och de andra resenärerna fartyget, liksom reseledaren som var bland de snabbaste att lämna fartyget, då han skulle vidare med ett flyg från Bergen. Precis som då man klev ombord på fartyget i Bergen, så lämnade man också fartyget via en sorts passagerarbrygga som ledde direkt in i terminalbyggnaden, precis som då man går ombord på flygplan, alternativt kliver av flygplan på många flygplatser. Just på MS Vesterålen så ledde passagerarbryggan ut på ett av däcken som var utomhus på fartyget, men jag skulle tro att på några av de större Hurtigrutfartygen så leder nog passagerarbryggan direkt in i fartyget, då den var försedd med uppblåsbara bälgar runt dörren som dör tillfället ledde en in i den väderskyddade gångbryggan. Då man klev av fartyget så behövde man inte bära sina stora väskor själv, eftersom att man kunde ställe de utanför hyttdörren på morgonen, då man ändå var tvungen att lämna hytten för att den skulle hinna städas inför nästa resa. Sedan ordnade Hurtigrutens personal så att väskorna kom in i terminalbyggnaden och levererades på ett bagageband liksom på flygplatser. När väl alla resenärer hade lämnat byggnaden så blev det dock en väska kvar, som någon stackars resenär lär ha glömt…, så jag hoppas att någon upptäckte att de antagligen glömt sin väska, innan de kommit allt för långt ifrån färjeterminalen. Efter att jag rullat fram mina väskor genom stadskärnan på min lilla kärra ända till min bil så återstod bara en bit över 160 mil innan jag var hemma i Kiruna igen. Jag började bilresan hemåt redan under fredagen och stannade och övernattade i bilen då ja passerat Beitostølen längs väg 51, eftersom att jag där möttes av en vägbom som var stängd, eftersom att vägen var nattavstängd över fjället under den aktuella årstiden. Min hytt i MS Vesterålen.Ännu en bild tagen i min hytt i MS Vesterålen.Under lördagsmorgonen så fortsatte jag min hemresa via bland annat Dombås och Trondheims ytterområden. När jag väl hade följt E6 norrut i åtskilliga mil sedan jag lämnat Trondheimtrakten, och dessutom hade passerat den lilla orten Majavatn, så svängde jag av E6 och fortsatte via fylkeväg 274 och fylkeväg 273 tills jag kom ut på väg 73. Väg 73 följde genom Hattfjelldal och strax därefter passerade jag gränsen till Sverige och så småningom kom jag ut på europaväg E12 vid Tärnabytrakten. Sedan var det bara för mig att slingra mig upp i Sverige genom Slussfors, Sorsele, Arvidsjaurtrakten, Jokkmokk och Gällivare innan jag slutligen var framme i Kiruna, efter att jag även hade hunnit med att ta en paus och sova några timmar i bilen i Sverige också. Så här i efterhand så har jag förstått att man i de norska städerna Oslo, Stavanger, Bergen och Trondheim ska betala en dubbdäcksavgift, alltså en så kallad ”piggdekkgebyr” om man vill använda sig av dubbdäck i dessa städer. Trots att jag hade dubbdäck monterade på bilen och var vid ett par av nämnda städer, så hade jag inte satt mig in i hur ”piggdekkgebyr” fungerade. Riktigt hur man skulle betala avgiften förstod jag inte förens jag hade kommit hem, men så här i efterhand så har jag förstått att man i förhand ska betala dessa avgifter. Därtill har jag också förstått, att när man har betalat ”piggdekkgebyr” för en av dessa städer, så behöver man inte heller betala någon ny ”piggdekkgebyr”, om man kommer till någon annan av dessa städer under tiden som ens betalda ”piggdekkgebyr” fortfarande giltig, detta då städerna har ett gemensamt system som gör att en betald avgift är giltig i samtliga dessa fyra städer som använder sig av ”piggdekkgebyr”. Nu när jag betalat denna avgift i efterhand, så hoppas jag att jag är förlåten att jag missade att betala norsk ”piggdekkgebyr” på ett korrekt sätt, trots att jag var i det fina landet och smutsade ner luften genom att riva upp farliga partiklar med mina dubbdäck… Dubbdäcken såg då till så att jag inte blev inblandad i någon olycka på de hala och slingrande norska vägarna, så jag är ändå tacksam över att jag tilläts passera genom landet med däck som höll mig på vägen. Så efter nästan elva dygn ombord på MS Vesterålen så fick jag uppleva en stor del av den fina norska kusten, och jag vill verkligen också rekommendera andra att göra en resa med Hurtigruten! Som jag nämnde tidigare så varierar priserna en hel del på resorna med Hurtigruten längs den norska kusten, bland annat beroende på säsong, reselängd, efterfrågan, fartyg och hyttkategori. För min del så valde jag alltså att resa på vintern då jag gillar att besöka resmål under lågsäsong, då man ofta slipper trängsel, samtidigt som jag sett att det rent generellt är relativt billigt att resa med Hurtigruten då. Detta då det är färre resenärer ombord på fartygen, eftersom att det är svårare att se lika mycket av den fina norska kusten, eftersom att en stor del av båtresan sker i mörker, gentemot under de ljusa sommarmånaderna, där man istället färdas i midnattssolens sken under en stor del av båtresan. Naturligtvis var det ingen överraskning för mig att en stor del av denna resa skulle företas i ett mörkt vinterlandskap, då jag valde att resa under denna årstid både för att det var billigare och för att få se hur mörkt det egentligen är uppe i Nordnorge i mitten av december. Så nu har jag kunnat konstatera att det var lite mörkare uppe i Nordnorge än i Kiruna och Narvik i mitten på december, men inte heller uppe i Honningsvåg var det helt kolsvart på dagen. Så i vinter får det nog bli ett besök vid Nordkap den 21:a december, då det borde vara som mörkast där. Inför min resa med Hurtigruten så tvekade jag framförallt mellan att resa med något av de båda fartygen MS Vesterålen och MS Finnmarken. Detta då jag förstod det som att man ombord på MS Vesterålen skulle få veta mycket om fartyget och arbetet ombord på fartyget, men samsamtidigt hade jag förstått att MS Vesterålen är ett äldre och mindre fartyg, som inte är lika lyxigt som många av de andra av Hurtigrutens fartyg. Finnmarken däremot är ett nyare och större fartyg, som är ett av de lyxigare fartygen i Hurtigrutens flotta (även om det inte heller är någon riktig lyxkryssare) då den både har pool, två bubbelpooler, bastu och mycket mer. Nu valde jag alltså att resa med MS Vesterålen, och så här i efterhand ångrar jag mitt val av fartyg lite, då jag tror att jag hade uppskattat resan mera ombord på MS Finnmarken, då det fartyget erbjuder mer aktiviteter ombord. Jag valde alltså att resa med MS Vesterålen för att man skulle få veta mera om fartyget och livet ombord på Hurtigruten, vid en resa med detta fartyg. Därtill så var det ingen större prisskillnad oavsett om jag valde att åka med MS Finnmarken eller MS Vesterålen då jag reste, så priset hade inte alls någon avgörande betydelse vid valet mellan dessa två fartyg, vid mitt resetillfälle. Innan jag började min resa med Hurtigruten så hade jag tittat på några filmer på Youtube från några av Hurtigrutens fartyg, varav MS Vesterålen var ett av dessa fartyg som jag sett en film om på Youtube (en film ni kan se längre ner på denna sida). På filmerna hade man fått se en hel del inifrån fartygen och däribland dess maskinrum och kommandobryggor, och fått veta en hel del om de olika fartygen och hur de fungerade. Så efter att jag hade läst på Hurtigrutens webbsida att man skulle få veta mer om fartyget och livet ombord på fartyget, då man valde att resa med MS Vesterålen så hade jag en hel del förväntningar och förhoppningar om vad man skulle få se ombord på fartyget. Men tyvärr så uppfylldes inte dessa förväntningar. Jag hade ju fantiserat hur man skulle få komma in i maskinrummet och titta, liksom få titta upp på kommandobryggan där kaptenen eller styrmannen entusiastiskt skulle berätta om fartyget och visa runt. Istället så var det i aktersalongen i fartyget som flera av fartygets chefer (som exempelvis kökschefen, hotellchefen, maskinchefen och kaptenen) berättade en del om fartyget och livet ombord på fartyget. Det var ju i och för sig trevligt att lyssna på dessa, och jag fick bland annat veta att personalen arbetade 22 dagar ombord innan de sedan var lediga i 22 dagar innan de återigen återvände till fartyget. Likaså var det en trevlig föreläsning då styrmannen (som tidigare hade arbetat ombord på Hurtigrutens kryssningsfartyg MS Fram) visade bilder från både Grönland och Antarktis, samt berättade om resor runt om i värden från resor med MS Fram som han hade styrt innan han började köra MS Vesterålen. Han nämnde även att de som arbetade ombord på kryssningsfartyget MS Fram arbetade i två månader som sedan följdes av två lediga månader, vilket lät som ett toppenschema, som jag gärna också hade vilja arbeta enligt, så lite avundsjuk blev jag allt på deras schema… Så med facit i hand ångrar jag att jag inte gjorde resan med MS Finnmarken, men om jag nu hade gjort resan med MS Finnmarken så är jag nästan säker på att jag istället hade ångrat mig och grämt mig över att jag inte gjort resan MS Vesterålen istället. För om jag nu hade rest med MS Finnmarken så hade jag ju trott att jag skulle fått se så mycket mer av fartyget, om jag hade rest med MS Vesterålen istället. Då det var mörkt under en stor del av båtresan så sakande jag att man inte släckte ner i försalongen så att man lättare kunde se ut genom fönstren därifrån. Nu var det framför allt om man stod utomhus på en balkong i fören som man såg riktigt bra framåt, men där var det ju kallt att stå några längre stunder i decemberkylan. Ett alternativ om man ville se ut skapligt från fartyget var annars att bege sig till hytten där man kunde släcka belysningen och således se ut skapligt, men då var man ju begränsad till att bara titta ut åt ena hållet. Ett annat problem i försalongen på MS Vesterålen var att fönstren var så högt placerade att det var svårt att se ut genom dem för att titta mot land, om man satt i sofforna där, något som jag tror att är ett mindre problem på flera av de nyare fartygen. Då de nyare fartygen har fått mera utav riktiga utsiktssalonger att sitta och titta ut ifrån. Så även om jag skulle vilja rekommendera en resa med Hurtigruten längs norska kusten så skulle jag nog vilja rekommendera att genomföra resan med någon av de nyare fartygen MS Finnmarken (som ska renoveras nästa år, alltså 2020), MS Trollfjord, MS Midnatsol eller MS Spitsbergen. MS Vesterålen är för övrigt byggd redan 1983. Då MS Vesterålen och dess två syskonfartyg byggdes så var dessa lite mera av karaktären "lastfartyg", än vad dessa är idag. Något som ändrades redan 1988, då man byggde på fler passagerarhytter på dessa fartyg och således blev dessa fartygs karaktärer mer av "passagerarfartyg" än tidigare. Framförallt skedde ombyggnaderna 1988 genom att fartygen försågs med fler hyttplatser genom att man lyfte på en sorts modul med fler passagerarhytter på akterdäcket på dessa tre fartyg. Numera är det dock bara MS Vesterålen av dessa fartyg som används i Hurtigruttrafiken. Senast som MS Vesterålen fick en större uppfräschning var i mitten på 1990-talet, så fartyget börjar bli lite slitet, men till hösten så ska fartyget renoveras, så då blir det antagligen finare igen. Nu när jag reste i mitten av december, så var det förhållandevis få resenärer ombord på fartyget. Om jag har rätt uppgifter, så var vi bara 48 resenärer när vi lämnade Bergen (vilket lär ha varit ungefär lika många som de som arbetade i fartygets besättning). Men under resans gångs så klev ju nya resenärer ombord på fartyget, liksom andra resenärer lämnade fartyget, så stundtals var vi betydligt fler ombord. Vissa delsträckor var det många norska resenärer med som reste en del av sträckan, medan andra delsträckor så lyste de norska resenärerna i princip helt med sin frånvaro. Vid något tillfälle under resan så tycktes det även medföra konferensresenärer som passade på att konferera ombord på fartyget i en konferenssal. Vi var ett antal kryssningsresenärer som reste hela sträckan ända från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen, även om inte alla kryssningsresenärer reste hela sträckan fram och tillbaka. Bland kryssningsresenärerna så var medelåldern relativt hög (även om det fanns deltagare i alla åldrar) och därtill så var det en salig blandning av nationaliteter som personer från både Frankrike och Australien, även om en stor del av resenärerna bestod av tyskar. Då man som mig reste hela sträckan från Bergen till Kirkenes och tillbaka till Bergen igen under vintern så ingick ”norrskensgaranti” i resan, vilket innebar att man skulle få en ny kortare resa med Hurtigruten, om de inte skulle synas något norrsken under hela kryssningen. Detta då det är relativt norrskenssäkert i Nordnorge under denna årstid, samtidigt som många resenärer aldrig hade sett norrsken tidigare och reste med Hurtigruten under vintern för att få uppleva norrskenet. Av denna anledning så hade man till och med installerat ett så kallat ”norrskensalarm” i hytterna, så att det skulle larma när norrsken uppstod. Dock gick det naturligtvis att stänga av ”norrskensalarmet” om man inte ville bli väckt för att det var norrsken. Då jag själv har fått se många fina norrsken här uppe i norr och då jag ofta har norrsken utanför fönstret där jag bor, så var ju inte så värst intresserad av att titta på norrsken, så jag lät ”norrskensalarmet” vara avstängt. Så då många resenärer hoppades att få se norrsken, så hoppades jag istället på att norrskenet skulle utebli, så att jag skulle kunna åberopa norrskensgarantin och få en ny trevlig resa…, men naturligtvis blev det ju lite norrsken så att inte norrskensgarantin kunde åberopas. En trevlig del av en resa med Hurtigruten är självklart den lokala maten ombord!   Oftast bestod lunchen och frukosten av en buffé, där man vanligtvis kunde hitta något gott. En favoritsak som jag fann redan under den första frukostbuffén, men som jag tyvärr inte fann något mer under resan, var några riktigt goda varma mackor i form av toast. Middagarna bestod däremot oftast av en trerättersmeny där maten redan var upplagd på tallriken. Middagsmenyn lär vara densamma ombord på samtliga av Hurtigrutens fartyg längs den norska kusten (förutom på MS Lofoten som har sin egna mera nostalgiska meny), men däremot lär antagligen maten ändå kunna variera en del beroende på vilka som arbetar ombord på de olika fartygen. Maten var vanligtvis god och vällagad, men någon gång serverades någon köttbit som var alldeles för blodig för min smak, då den var så blodig att dess blod blodade ner och färjade den goda bearnaisesåsen rödaktigt. Ett av orosmomenten inför resan för min del, var att mycket av maten som serveras ombord har anknytning till havet och består ofta av fisk och andra saker som lever under vattenytan, något som inte jag är så förtjust i. Så efter att jag hade petat lite i den första fiskmåltiden som jag serverats till middag och lämnat majoriteten av fisken kvar på tallriken, så fick jag därefter några färjade lappar stående på bordet, som betydde ungefär: ”vid detta bord sitter det någon som är så kräsen att den inte vill äta något som levt i havet”. Så i fortsättningen serverades jag istället vegetarisk mat vid de flesta middagar, istället för varelser från havet, vid de tillfällen då det var havslevande varelser på middagsmenyn. Så även om jag inte var så värst förtjust i ”havets läckerheter”, så var jag desto mer förtjust i de goda efterrätterna som serverades till alla måltider! Då det var buffé så rådde fri sittning i restaurangen, men då det var mat upplagd på tallrikarna så hade man istället tilldelade bord. Då det var få andra kryssningsresenärer med på resan från de nordiska länderna, så fick jag istället oftast sitta med ett gäng som till stor del kom från Frankrike. Med tanke på att jag är så dålig på språk (inklusive engelska), så var det inte helt lätt att föra konversationer med dessa, men bordskamraterna var ju trevliga i alla fall, och faktum var att en av de från Frankrike kunde en del svenska. Men om jag hade rest under en populärare säsong, eller med ett fartyg med fler resenärer, så är ju sannolikheten större att jag som ensamresenär hade placerats tillsammans med andra som jag haft lättare att konversera med. Ombord på fartyget fanns även en dygnetruntöppen kioskservering, som framförallt vände sig till de som reste en kortare sträcka med fartyget. Detta då måltider i den stora huvudrestaurangen inte ingick i biljettpriset då man reste en kortare sträcka, även om det även för dessa resenärer fanns möjlighet att köpa till måltider i fartygets huvudrestaurang. Eftersom att måltiderna i huvudrestaurangen inkluderades i mitt biljettpris så blev det aldrig att jag handlade något i kioskserveringen. Då Huritgrutens fartyg är mindre än många andra kryssningsfartyg så innebär det att dessa fartyg kommer in i relativt trånga hamnar och kan passera under många broar. Så en av de mysiga sakerna med att resa med Hurtigruten är att man ofta får passera under landsvägsbroar och ofta befinner sig förhållandevis nära de vackra stränderna.Helt klart kommer det att bli någon mer resa med Hurtigruten framöver för mig! För det är en fin resa och jag gillar att kunna stå ute och titta på ett sagolikt vackert landskap till ljudet av stora mullrande motorer! Likaså gillar jag att bli vaggad till sömns av havets böljande vågor och faktum är att jag lär ha sovit bättre ombord på Hurtigruten än hemma! Därtill är det ju även en trevlig bonus att man belönas med en liten rabatt på kommande resor med Hurtigruten, enligt Hurtigrutens lojalitetsprogram, då man genomfört en resa som den som jag deltagit på. För er som är nyfikna och vill veta mer om Hurtigruten, dess fartyg och resor, samt kanske rent av själva drömmer om att göra en resa med Hurtigruten, så rekommenderar jag ett besök på någon av rederiet webbsidor som finns på många olika språk, som exempelvis svenska och norska. Själv föredrar jag dock att besöka rederiets norska webbsida som är tydligt inriktad till både de resenärer som reser som kryssningsresenärer och till de resenärer som bara använder sig av Hurtigruten som ett transportmedel för en kortare sträcka. Då flera av Hurtigrutens fartyg har ett bildäck så att man kan ta med sig bilen på flera av fartygen, så kan man boka såväl bilplats och motorcykelplats via rederiets olika webbsidor, även om den svenska webbsidan tycks vara mer tydligt inriktad mot kryssningsresenärer än för de som använder sig av Hurtigruten som ett transportmedel för en kortare sträcka. Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens svenska webbsida: www.hurtigrutenresan.se Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens norska webbsida: www.hurtigruten.no Genom att klicka på följande länk så når man Hurtigrutens internationella webbsida: www.hurtigruten.com Något som jag inte funnit någon information om via Hurtigrutens webbsidor, är att det exempelvis ombord på MS Vesterålen finns cyklar som man kan hyra för en mindre slant. Jag kan tänka mig att det kan vara trevligt att hyra dessa cyklar då man ankommer till några hamnar för att utforska orterna, om man reser på sommaren. Men för min del så testade jag aldrig att hyra någon cykel, då det ofta var halt då vi anlände till hamnar.   För min del så blir nog min nästa resa med Hurtigruten av en annan karaktär, än den resan som jag genomförde i december. Min tanke är nämligen att jag vill testa att åka med samtliga av Hurtigrutens fartyg som går längs den norska kusten, under en och samma resa. Genom att bara åka en kort delsträcka, någonstans mitt på sträckan mellan Bergen och Kirkenes, så är det ju möjligt att åka med samtliga dessa fartyg på mindre än en vecka. Detta genom att man först åker en etapp i sydlig riktning, för att sedan kliva av fartyget och fortsätta tillbaka norrut med nästa fartyg till den plats där resan inleddes, för att där återigen kliva av fartyget där och fortsätta på samma sätt under nästa dag. Så om man reser på samma sätt i närmare en vecka så borde man ha fått möjligheten att testa att resa med samtliga dessa fartyg som är i omlopp längs den norska kusten, även om man naturligtvis bara får uppleva en kortare sträcka av den långa och fina kuststräckan. Eftersom att MS Midnatsol används längs den norska kusten på sommarhalvåret och på längre expeditionskryssningar under vinterhalvåret, samtidigt som MS Spitsbergen används längs den norska kusten under vinterhalvåret och på längre expeditionskryssningar under sommarhalvåret, så innebär det ju att de löser av varandra en gång på hösten och en gång på våren. Så min förhoppning är att kunna göra en sådan resa längs den norska kusten just i samband med att MS Midnatsol och MS Spitsbergen löser av varandra i Bergen, så att jag kan inleda en dylik tripp med förslagsvis MS Midnatsol och avsluta trippen med MS Spitsbergen, så att jag kan hinna med att resa med tolv olika fartyg, trots att det bara är elva olika fartyg åt gången i omlopp i Hurtigrutens trafik längs den norska kusten. Min tanke är dock att vänta med denna tripp tills hösten 2020, då både MS Vesterålen och MS Finnmarken har hunnit bli nyrenoverade, precis som flera andra av Hurtigrutens fartyg. Det är ju stora förändringar på gång inom den trafik som bedrivs av Hurtigruten, delvis så renoveras flera av Hurtigrutens fartyg och därtill så har rederiet beställt tre nya fartyg som ska användas i deras renodlade kryssningstrafik, varav det första lär levereras redan i år. När det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar att gälla år 2021, så ska ju Hurtigruten AS bara trafikera sträckan med sju fartyg, då ”Havila Holding AS” ska stå för driften av de andra fyra fartygen, så då kommer Hurtigruten AS istället att styra över flera av sina fartyg till deras renodlade kryssningstrafik. Så det är inför användandet som kryssningsfartyg som nu bland annat MS Finnmarken ska byggas om och anpassas, då både MS Finnmarken, MS Trollfjord, MS Midnatsol och MS Spitsbergen i framtiden bara lär komma att användas i Hurtigrutens kryssningstrafik i normalfallet. Men innan det nya trafikeringsavtalet för ”Kystruten Bergen-Kirkenes” börjar gälla år 2021, så är det tänk att MS Finnmarken ska hinna med några månader i nyrenoverat skick längs den norska kusten i Hurtigrutens trafik, så det är då någon gång som jag tänkt genomföra min nästa tur med Hurtigruten. Därutöver vill jag naturligtvis också någon gång i framtiden komma ut och provåka ”Havila Holding AS” fyra nybyggda fartyg som också ska trafikera den norska kusten framöver. Förutom att göra fler resor längs den norska kusten så skulle jag gärna vilja besöka Svalbard någon gång, och då är det ju inte alls omöjligt att det kan komma att ske med något av Hurtigrutens fartyg, då de har flera kryssningar som angår Svalbard. Så jag vill med dessa rader få passa på att tacka för en fin resa ombord på ett fartyg med trevlig personal, som alltså inspirerat mig till fler resor ute på haven! /Fredrik

Både järnvägsbron och landsvägsbron öppnades för oss i Långbron, då vi gled in mot Långbrons sluss i Dalslands kanal.På den klickbara och zoombara kartan (som kan visas i form av vanlig karta, sjökort alternativt flygfoto) här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk. På denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarn och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal.På denna klickbara länk finns en bra karta som visar kanalsystemet och var de olika slussarna och gästhamnarna är belägna längs Dalslands kanal (även om just Mustadfors gästhamn är något felplacerad på kartan).   För den som vill se fler kartor över Dalslands kanal och dess omgivning så rekommenderar jag ett besök på denna klickbara länk, som leder till flera olika kartor på Dalslands kanals webbsida. När jag inte var gammal så minns jag en semester då vi var nere i Dalsland och tittade på den berömda akvedukten i Håverud. Det lär ha varit min första kontakt med Dalslands kanal. Sommaren 2004 så var vi återigen på familjesemester nere i trakterna och trampade dressin från Årjäng och några mil neråt mot Bengtsfors, innan vi återigen vände om till Årjäng med dressinerna och avslutningsvis kunde rulla snabbt in mot Årjäng i en lång nedförsbacke. Under den dressinturen minns jag att det drog in ett åskväder över trakten då vi var ute och trampade dressin. Under samma resa under sommaren 2004 så minns jag att vi även paddlade kanot en kortare sträcka i Årjäng, vilket kan ha varit min första färd på Dalslands kanal. Våren 2009 så gjorde jag en ny dressintur i trakten. Denna gång från Bengtsfors ända fram till Årjäng och tillbaka till Bengtsfors, eftersom att jag inte hade trampat hela sträckan tidigare, då inte alla var lika förtjusta i att trampa dressin som mig under sommaren 2004. Så denna gång då jag var ensam ute och trampade fick jag möjlighet att trampa en längre sträcka och således genomfördes en tur som numera inte är möjlig att trampa i sin helhet, eftersom att spåret rivits upp i de mer centrala delarna av Årjäng, till förmån för bland annat en cykelbana/gångbana. Så efter att ha åkt genom Strömsholms kanal några veckor tidigare under sommaren 2018, samt genom såväl Lemströmskanalen, Dalarö kanal, Falsterbokanalen, Trollhätte kanal, Göta kanal, Dragets kanal, Väddö kanal och Svartsundsrännan under en båtresa under 2017 så var det nu dags att utforska den under 2018 150-årsjubilerande Dalslands kanal och dess vattensystem. Kanalen och dess vattensystem består av ett flertal sjöar, som är förbinda via slussar och kanaler som förgrenar sig i olika riktningar och i huvudsak är belägen i Dalslands och Värmlands landskap, även om sjösystemet sträcker sig ända in i Norge. Denna dag började jag och min mamma med att åka bil från Dalarna (där båten stått i några veckor och där mina föräldrar bor) ner till Dals-Ed, där vi sjösatte båten (som vi hade på dess båttrailer bakom bilen) vid småbåtshamnen i utkanten av det lilla samhället. Under resan hann vi även med ett lunchstopp på IKEA-restaurangen i Karlstad och även gå in på Biltema i samma stad och köpa bland annat en ny flaggstång till båten, då jag råkade braka av den under förra kanalresan i Strömsholms kanal, då den trasslade in sig en tamp i en slussbassäng. På vägen ner till Dals-Ed så passade vi även på att tanka båten på en bensinstation. Det var dock inte någon väldigt stor väg till småbåtshamnen, så strax innan vi var framme vid småbåtshamnen blev vi tvungna att vända, eftersom att då vi följde bilens navigationssystem så blev vi vägledda att åka under en låg järnvägsviadukt, som dock var lägre än båten då den var lastad på sin båttrailer, så vi fick ta en liten omväg innan vi kom fram till småbåtshamnen. Väl framme vid småbåtshamnen så förberedde vi båten inför resan och sjösatte den på en av hamnområdets sjösättningsramper, innan vi parkerade båten och båttrailern på hamnområdet, där vi även fick betala en parkeringsavgift för att få lämna bilen och båttrailern. Det visade sig vara en hel del andra båtar (om än framförallt mindre båtar) som också använde sig av sjösättningsrampen, så det var relativt mycket aktivitet på sjösättningsrampen under denna augustieftermiddag i hamnen, där flaggor vajade som upplyste om eldningsförbudet som rådde under den varma sommaren. När båten väl låg i sjön Stora Le, så började vår båtresa längs Dalslands kanal, en båtresa som inledningsvis gick i nordlig riktning upp till Nössemark, där vi stannade i gästhamnen och övernattade i båten under natten. Strax innan vi anlände till Nössemark så kom ett flygplan och flög om oss och landade på vattnet strax framför oss. I Nössemark ligger gästhamnen i anslutning till campingplatsen, så att man delar toaletter och andra gemensamma saker med campinggästerna, så det tycktes vara både en del andra båtgäster där och ett antal campinggäster. Att gästhamnar och campingplatser (eller vart fall husbilsuppställningsplatser) ofta är gemensamma anläggningar tycks vara vanligt såväl längs Dalslands kanal och på andra platser. Det tycks ju vara smart, då det således blir fler personer som kan vara med och dela på kostnaderna för att ha toaletter, sophämtning, duschar och andra bekvämligheter, och det är ju i stort samma saker som både de som reser med båt respektive husbil har behov utav. Vi anlände till gästhamnen i Nössemark ungefär vid stängningsdags, men vi hann i alla fall in och betala hamnavgiften innan receptionen bommade igen för dagen, och därtill så hann vi även köpa någon mycket dyr och liten chipspåse som vi åt ute på båtens akterdäck när mörkret föll över platsen. Strax innan vi är framme vid gästhamnen i Nössemark så kommer ett flygplan och flyger om oss innan det landar framför oss på sjön Stora Le.Ett flygplan är på väg att landa på sjön Stora Le.På torsdagsförmiddagen tog vi en liten promenad i Nössemark i väntan på att lanthandeln i den lilla byn skulle öppna. När Lanthandeln väl hade öppnat så besökte vi den och handlade en del mat inför vår fortsatta båtresa, innan vi fortsatte vår båtresa. När vi väl kommit iväg med båten och passerat linfärjeleden som går mellan Sund och Jaren, så åkte vi först långt in i Kopparviken. Därefter fortsatte vi genom det smala sundet in i Kölvikstjärnet, där vi badade en liten stund innan vi fortsatte tillbaka genom det smala sundet och fortsatte vår båtresa norrut så att vi kom in i Norge. I Norge så fortsatte vi upp mot Engsvika, ända tills någon med hög röst (på land) ropade något till oss. Antagligen ropade den till oss för att varna oss, då vi var på väg mot ett område som han antagligen anade att skulle vara alldeles för grunt för vår båt. Så vi tackar så mycket för varningen! Således vände vi om och fortsatte sedan en vända i n i Sørvika innan vi åter vände om och sedan körde till gästhamnen i Otteid, där vi förtöjde båten i några minuter och gick i land och såg oss omkring lite, innan vi fortsatte vår båtresa. Sedan fortsatte vi tillbaka in i Sverige och körde in i en vik vid Långevik, där vi kastade i ankaret i det ljumna vattnet och stoppade Volvo Pentamotorn för lite lugn och ro, då vi passade på att äta middag i viken där vi ankrat. Sedan fortsatte vi med båten vidare norrut längs Bryntopsöns västra sida och vidare längs Hästöns västra sida. Tyvärr så tog det drastiskt stopp med ett brak invid Hästöns västra sida, då vi i låg fart råkade köra på grund på stenar med båten, då det visade sig vara svårframkomligt med båt på öns västra sida, eftersom att det visade sig vara ont om vatten i sjöarna Stora Le och Foxen (som sitter ihop och således har samma vattennivå). Som tur var så blev det inga alvarliga skador på båten, så vi kunde fortsätta vår båtresa, genom att först köra lite söderut och sedan fortsätta söder om Hästön innan vi återigen kunde fortsätta norrut igen, men på östra sidan av Hästön. När det hade börjat skymma så nådde vi fram till gästhamnen vid Töcksfors där vi övernattade i båten under natten. Efter att ha betalt gästhamnsavgiften så fortsatte vi vår båtresa fram till den nedre slussen i Töcksfors, där vi betalade slussavgifter för hela vår kanalresa och där vi blev uppslussade genom den nedre slussen och kunde fortsätta vår båtfärd vidare fram till den övre slussen. Sträckan mellan den nedre och övre slussen i Töcksfors är cirka en kilometer, så vanligtvis använder sig slussvakterna av en båt för att ta sig mellan de båda slussarna i Töcksfors och invid slussarna finns anropskåp, som man kan anropa slussvakterna via, i fall att de inte är på plats vid den slussen som man ankommer först till. Mellan de båda slussarna är ett stort köpcenter beläget, som antagligen ska locka dit många norrmän, då orten ligger nära norska gränsen invid den stora vägen E18 som går mellan bland annat Oslo och Stockholm. Invid köpcentret finns ett flertal gästplatser (som alltså som är belägna mellan slussarna) som man kan förtöja båten vid, så att man kan gå och handla i det stora köpcentret om man vill. Innan vi blev uppslussade genom den övre slussen fick vi invänta en annan båt som också hade kommit till den nedre slussen och ville slussa sig upp genom de båda slussarna i Töcksfors. Så efter en stunds väntan nära en fin fontän (vilket det finns vid många slussar i Dalslands kanal), så blev vi uppslussade genom den övre slussen tillsammans med den andra båten, som troligen hade en besättning som bestod av flera generationer av familjemedlemmar. När vi lämnat den övre slussen så fortsatte vi upp till sjön Östen som är den sjö i Sverige som ligger högst belägen av de vatten som man kan nå med båt från havet genom slussar, utan att behöva ta till landtransporter. Sjön Östen är således belägen drygt 110 meter över havet och blev nåbar med båt så sent som 1915, då slussarna och sträckan dit är en yngre del än många andra delar av Dalslands kanals vattensystem. Längs vår båtfärd upp till sjön Östen så åkte vi under några öppningsbara broar som man själv hade fått öppna på egen hand om de behövde öppnas för att man skulle ta sig fram, men eftersom att vår båt inte är så hög, så tog vi oss under broarna även då de var stängda. Eftersom att man vid behov av broöppning själv måste gå i land och öppna, respektive stänga broarna, så finns väntbryggor på båda sidorna om broarna. Uppe vid sjön Östen passade vi på att åka in i några vikar, varav den ena var Kyrkeviken. Vi passade även på att gå i land i Östervallskog och promenera upp till byns lanthandel, där vi passade på att handla. Sedan vände vi tillbaka neråt mot Töcksfors igen, men innan vi avlutade båtåkningen för dagen så var vi in en vända i Håviken, efter att ha passerat genom Öbyviken. Efter att vi lämnat Håviken så åkte vi till väntbryggan vid Töcksfors övre sluss och förtöjde båten därintill inför natten, då vi passade på att övernatta där, eftersom att slussarna var stängda för dagen då vi kom dit. Under kvällen tog vi en promenad till det stora köpcentret i Töcksfors, där vi handlade några varor. Men det tog lång tid innan vi hittade in i varuhuset eftersom att varuhuset höll på att byggas om och således var man tvungen att gå in genom parkeringsgaraget som låg i varuhusets källarplan, då huvudentrén för tillfället var stängd. Men vi förstod inte först att man var tvungen att gå in genom parkeringsgaraget, så vi traskade ett varv runt hela den stora byggnaden innan vi hittade in, men vi hann i alla fall in innan varuhuset stängde för kvällen. Efter att vi spenderat en natt i båten invid väntbryggan vid Töcksfors övre sluss så blev vi nedslussade genom de båda slussarna i Töcksfors på lördagsförmiddagen. Då vi hade kommit ner genom den nedersta av slussarna i Töcksfors så passade vi även på att tanka båten vid sjömacken som slussvakten också bemannade. Sedan fortsatte vi med båten till gästhamnen i Holmerudsfors, där det även finns ett litet café. Tyvärr var caféet inte öppet den dagen då vi var där, så vi fortsatte vår båtresa in i Fölsbyviken vid Fölsbyn, där vi vände om strax innan vi var ända framme vid land. Sedan fortsatte vi en bit in i viken mot den lilla byn Haget, men då vi bara kommit ungefär halvvägs in i den viken så smällde det till och då stod vi på ett stort stenblock med båten… Det visade sig att de som vi slussat tillsammans med genom den övre slussen i Töcksfors under förmiddagen under föregående dag, hade ett hus/en stuga alldeles invid den platsen där vi nu hamnat på ett grund, så nu kom de ut till oss och hjälpte oss att putta av båten från grundet så att den började flyta igen… De som hjälpte oss att få bort båten från grundet kände visst redan till grundet som fanns utanför deras stuga/hus… Så efter att vi nu varit med om en andra grundkänning i samma sjösystem, så blev det mindre färder in i små fina vikar under resterande del av kanalresan, men således så slapp vi grundkänningar under resterande del av kanalresan. Slussvakten uppe i Töcksfors hade ju nämnt för oss att det var ont om vatten i framförallt Stora Le och Foxen, i vilka vi nu hade grundstött två gånger i. Med tanke på att slussvakten nämnde att det saknades cirka 170-180 cm vatten i sjöarna (även om jag inte är så säker på att det riktigt var så jätte mycket vatten som saknades) så kan man ju förstå att vissa ställen som såg farbara ut på sjökortet, inte var det för tillfället. Att ekolodet i båten inte fungerade var ju inte heller till någon hjälp, även om ett traditionellt ekolod antagligen inte hade räddat oss från dessa grundstötningar. Så framöver ska jag nog investera i någon sorts framåtseende ekolod, så kanske man kan minska risken för att råka köra på stenar som gömmer sig under vattenytan, då man vill utforska nya fina vikar och spännande platser. Men även denna gång gick det ju förhållandevis bra med båten, så att vi kunde fortsätta vår kanalresa ner till Lennartsfors under kvällen där vi övernattade i gästhamnen. Under kvällen så passade vi på att ta en promenad i den lilla orten Lennartsfors. På söndagsförmiddagen så fortsatte vi genom den smala bergskanalen som ledde oss in till slussarna i Lennartsfors. Efter att vi blivit nedslussade vid Lennartsfors så fortsatte vi vår båtresa fram till Gustavsfors. Där passade vi på att äta lunch utomhus vid en av hamnkrogarna i den lilla orten, innan vi blev uppslussade genom slussen vid Gustavsfors, efter att vi dessutom hade hunnit besöka även denna lilla orts lanthandel och införskaffa några varor. Vid Gustavsfors så var det många kanotister som var ute och paddlade eftersom att det finns kanotuthyrning i Gustavsfors. Efter ytterligare ett par timmar i båten ute på en sjö som heter Västra Silen, så var vi framme vid Årjängs gästhamn, som är belägen vid småbåtshamnen i Årjäng. På kvällen så tog vi en promenad i Årjäng och såg bland annat Årjängstrollet, vilket jag minns från familjesemestern i Årjäng under sommaren 2004, men sedan dess så lär det ha hunnit flytta på sig en bit (i samband med en centrumombyggnad 2008). Vi övernattade i båten i Årjängs gästhamn, där vi tycktes vara den enda gästbåten, även om det också var några övernattande husbilar i hamnområdet. Årjängstrollet i Årjäng.En informationsskylt på Årjängstrollet i Årjäng.Vi inledde dagen med en båtresa på Västra Silen fram till Krokfors, där vi blev uppslussade tillsammans med några kanoter till Östra Silen. Det visade sig att det var väldigt många kanotister i Östra Silen. Vi fortsatte med båten till gästhamnen i Sillebotten där vi gick i land en stund, även om vädret för tillfället knappast visade sig ifrån sin bästa sida, då vinden låg på rätt in mot gästbryggan så att det var något besvärligt att både lägga till vid bryggan och sedan ta sig där ifrån, då vi skulle lämna platsen lite senare. Inte nog med att det blåste en del, utan det föll även en del regn vid denna plats. Efter att vi lämnat Sillebotten så fortsatte vi söderut en bit i sjön Östra Silen, men vi vände om innan vi kommit så värst långt söderut, då inte min mamma ville riskera att köra på grund ännu en gång. Framåt kvällen så tog vi oss upp till Signebyn, som också ligger i Östra Silen. I Signebyn så passade vi på att äta middag, efter att jag hade fått skruva lite med fotogenköket som återigen hade börjat krångla (som tidigare på säsongen), men som jag turligt nog fick fart på igen. Varken i Signebyn eller i Sillebotten såg vi till några andra långväga gästbåtar som hade letat sig upp i denna del av kanalsystemet. Utan i Östra Silen och Västra Silen verkade det mestadels vara många kanoter och några enstaka lokala motorbåtar som var ute och åkte, men som jag anar att hade sina hemmahamnar i dessa sjöar. Visserligen verkade några av dessa båtar ha utländska besättningar, då det var några utlandsregistrerade bilar i hamnen i Signebyn, men antagligen var det personer som bodde i andra länder som hade sommarstugor i trakten som hade sina båtar och bilar i hamnområdet. Att det tycks vara många personer från såväl Norge, Tyskland och Holland som har sommarstugor i denna del av landet tyckte jag mig ana, inte minst med tanke på att man ute på vägarna i dessa områden såg många bilar som var registrerade i dessa länder. Att det var relativt sent på båtsäsongen, samt att många lär ha hunnit avsluta sina semestrar och därtill att inte allt för höga båtar kunde ta sig upp i Västra Silen och Östra Sillen, kan ju ha varit anledningar till att jag upplevde att det inte var så många gästbåtar i dessa sjöar. Under natten så övernattade vi i båten i Signebyn. På förmiddagen så gick båtresan vidare ner till den lilla ön Restön i Östra Silen. På ön har nämligen IDUN:s båtsällskap (alltså samma båtsällskap som har hand om båthamnen i Signebyn) en liten hamn med båtbryggor och grillplats, så vi passade på att gå i land en vända på ön, innan vi sedan fortsatte tillbaka till slussen i Krokfors, där vi blev nedslussade till Västra Silen igen. Väl framme i Västra Silen så fortsatte vi vår båtresa till Gustavsfors, där vi återigen passade på att äta lunch vid en av hamnkrogarna vid gästhamnen i den lilla orten, efter att vi hade blivit nedslussade i Gustavsfors sluss. Eftersom att vi hade testat en av hamnkrogarna i Gustavsfors några dagar tidigare, så passade vi på att testa en annan hamnkrog invid gästhamnen, för att få variation. Efter att vi ätit färdigt så fortsatte vi vår båtresa fram till Bengtsfors gästhamn, där vi passade på att bo två nätter i båten. I såväl Bengtsfors som i Gustavsfors så förbereddes det för fullt inför den årligen återkommande kanottävlingen ”Dalsland Kanotmaraton+”, som skulle genomföras i trakterna under lördagen den 11:e augusti 2018. Så i dessa orter, och längs sjöar och kanalsträckningar i närheten av dessa platser så fanns det måna markeringar i form av uppblåsbara bojar ute i vattnet som markerade tävlingsbanan, då vi var där. Kanottävlingen lär vara en stor folkfest som lockar många deltagare. Det lär vara mestadels motionärer som deltar i tävlingen, men även en del elitkanotister. Tävlingen finns i olika klasser där den längsta klassen innebär en sträcka på 55 kilometer, vilket är en sträcka som sträcker sig från Baldersnäs Herrgård fram till Bengtsfors via bland annat Gustavsfors, vilket är en sträcka som även inkluderade ett par lyft av kanoterna mellan olika vatten. Framåt helgen skulle man inte få använda sig utav gästhamnen i Bengtsfors, eftersom att den skulle ingå i tävlingens målområde, eftersom att tävlingens mål skulle vara i Bengtsfors gästhamn, men vår plan var ju att lämna gästhamnen redan under torsdagen, så det skulle inte behöva påverka oss. Under tisdagskvällen så passade vi på att se oss om i Bengtsfors.Vid Restön i sjön Östra Silen finns det båtbryggor och på ön finns det andra bekvämligheter, så det är ett smidigt och fint ställe att ta en paus på, även om man bör tänka på att det inte är så värst djupt vid alla bryggor vid ön.Vårviks kyrka ligger vackert belägen på en ö i sjön Västra Silen.Under inledningen av denna dag så kom det en svanfamilj på besök utanför båten. Förutom att träffa svanarna, så hann vi även med att utforska mer av Bengtsfors under inledningen av denna dag.Vi hann bland annat promenera upp på det centralt belägna ”Majberget”, där såväl ett hembygdsområde och ”Halmens Hus” finns belägna, vilka vi besökte. Som jag nämnde tidigare kan man cykla dressin norr om Bengtsfors mellan orterna Årjäng och Bengtsfors, men söder om Bengtsfors får man inte cykla dressin, eftersom att järnvägen söder om Bengtsfors ännu trafikeras av tåg. Så under sommaren går det två tågavgångar i vardera riktningen mellan Bengtsfors och Mellerud (där man kan byta till andra tåg om man vill), längs den oelektrifierade sträckan som till en stor del följer Dalslands kanal, vilket innebär en hel del vackra vyer. Järnvägen heter ”Dal–Västra Värmlands Järnväg” och förkortas således ”DVVJ”, men med tanke på namnets förkortning och de vackra vyerna så benämns den numera ofta som ”De Vackra Vyernas Järnväg”. Vanligtvis sker tågavgångarna med dieselmotorvagnståg av modellen Y1. Det tycks vara populärt att åka med passagerarbåt i ena riktningen mellan Bengtsfors och Håverud (eller en del av sträckan) och tåg åt andra hållet. Detta då man kan köpa en kombinationsbiljett så man reser med tåg åt ena hållet, samt båt åt andra hållet, tack vare att sträckan mellan Håverud och Bengtsfors trafikeras av de båda båtarna ”M/S Dalslandia” och ”M/S Storholmen”. Dessa båda båtar trafikerar sträckan växelvis, så att ena dagen är det ”M/S Dalslandia” som kör från Bengtsfors till Håverud, samtidigt som ”M/S Storholmen” kör i motsatt riktning från Håverud till Bengtsfors och således möts längs sträckan mitt på dagen. Därutöver så trafikerar för övrigt även båten ”M/S Nils Ericson” Dalslands kanal, då den dagligen startar i Håverud och kör en bit uppströms i kanalen innan den åter vänder om tillbaka till Håverud. Under onsdagen passade vi på att göra en dagsutflykt till Mellerud, då vi tog dagens första tåg till Mellerud och dagens sista tåg från Mellerud tillbaka till Bengtsfors. Således hann vi besöka Mellerud, som för dagen även besöktes av ett flertal kraftiga regnskurar, men vi hann i alla fall se en hel dal av Mellerud och även äta lunch där. När vi kom tillbaka till båten i Bengtsfors och jag försökte prova att starta båten, för att ladda dess batteri en stund, så visade det sig att båten inte ville starta. Detta eftersom att det var ont om spänning i dess batteri, eftersom att antagligen batteriet inte var i toppskick och vi dessutom hade förbrukat i en del ström i båten genom att använda kylskåpet och andra elektriska saker i båten. Tyvärr så är inte båten utrustad med landströmsanslutning, så framöver är tanken att fixa så att båten kan anslutas till landström. Men båten har i alla fall dubbla batterier, så jag brukar vanligtvis se till att det ena batteriet hålls välladdat, så att man alltid ska kunna starta båten med det välladdade batteriet, även om det andra batteriet skulle råka bli urladdat, då man inte har motorn igång. Men nu bar det sig så olyckligt att det ena batteriet hade blivit överhettat redan innan vi kom till gästhamnen uppe i Töcksfors, antagligen för att det hade blivit någon kortslutning i det. Så nu hade vi bara ett batteri att förlita oss på, eftersom att jag kopplat ur det andra batteriet som krånglade. Så nu när vi inte fick igång båten, så besökte vi en bensinmack på orten i hopp om att de skulle ha någon portabel starthjälp att låna ut, vilket de dock inte hade. Så därför åkte vi med en buss fram till den lilla orten Bäckefors och vidare med en annan buss därifrån till Dals-Ed, där vi hämtade bilen (men lät båttrailern stå kvar i Dals-Ed) och körde tillbaka till Bengtsfors, så att vi senare kunde ladda båtens batteri med hjälp av bilen. Väl framme i Bengtsfors så hade kvällen hunnit bli sen, så vi parkerade bilen på en parkeringsplats och gick och la oss i båten för att sova. Jag vill minnas att dagen inleddes med att min mamma begav sig till ett café och köpte nybakat frukostbröd, samtidigt som jag tog med mig det fungerade båtbatteriet (men som det var dålig spänning i numera) till bilen, där jag laddade batteriet en stund, med hjälp av startkablar från bilen. Sedan fick vi således fart på båtmotorn och inledde dagens båtfärd med att bege oss till den närbelägna bensinmacken, som även var en sjömack, då den även erbjöd bränslepumpar vid en brygga vid vattnet, där vi passade på att tanka båten. Därefter fortsatte vi kanalresa neråt genom Bengtsfors, där vi gjorde ett kort stopp vid en brygga, efter att vi passerat dagens första sluss och således befann oss i de något sydligare delarna av Bengtsfors. Efter det lilla stoppet så fortsatte vi längs kanalen, och således även genom Upperudsälven, då kanalen till en stor del följer Upperudsälven. Efter ett tag hade vi även passerat slussen invid pappersbruket i Billingsfors och vi befann oss då på Laxsjön. Ute på Laxsjön så åkte vi norrut i sjön och kastade så småningom i ankaret och satte oss och åt lunch i båten, då vi befann oss i en vik strax utanför Skåpafors. Sedan fortsatte vi till bryggan vid Baldersnäs Herrgård, där vi la till vid bryggan en stund och promenerade upp till herrgården och tittade in i några byggnader utanför herrgården, där man kunde inhandla souvenirer. Sedan fortsatte båtfärden vidare till gästbryggan vid ”Laxsjöns Camping & Friluftsgård”, där vi gick i land och köpte glass, innan vi fortsatte till Långbrons gästhamn, där vi också gjorde ett kort stopp och passade på att gå i land en vända. Därefter fortsatte vi till slussen i Långbron som vi slussades igenom, efter att både järnvägsbron och landsvägsbron hade öppnats för oss (även om vi möjligtvis hade kunnat ta oss under den ena bron, eller kanske till och med de båda broarna även i stängt läge), då båda är belägna strax innan slussen, då man kommer från Laxsjön. Sedan var vår tanke att vi skulle stanna för natten i Mustadfors gästhamn, som enligt vår karta såg ut att vara belägen strax efter slussen i Långbron. Men när vi var vid slussen i Långbron så fick vi veta att Mustadfors gästhamn är belägen nedanför nästa slussområde, alltså det vid Dals-Långed, där det är fyra slussbassänger som alltså skulle passeras, så mellan Långbron och Dals-Långed finns det alltså ingen gästhamn. Vi tyckte ju att vi var ute i god tid, då vi gled in i vad vi trodde att var dagens sista sluss, alltså slussen vid Långbron. Detta då vi inte ville vara ute i sista minuten innan slussarna skulle stänga för dagen. Men då vi fick veta att det var ytterligare fyra slussbassänger som vi skulle passera innan kanalen skulle stänga för dagen, då blev det direkt mera stressigt. Detta med tanke på att en passage igenom alla dessa fyra slussbassänger innebar en tidsåtgång på cirka en timme. Men jag tror faktiskt att vi hann igenom samtliga dessa slussbassänger innan klockan var slagen sju på kvällen (då jag vill minnas att de stängde slussarna för dagen). Detta trots att vi även fick möta andra båtar vid slussområdet. På kvällen övernattade vi i båten i Mustadfors gästhamn, som ligger invid en husbilsuppställningsplats i utkanten av den lilla orten Dals Långed. Då vi kommit till Mustadfors gästhamn så blev det en paus i vår kanalresa i några dagar. Detta eftersom att jag skulle upp till Dalarna och cykla Cykelvasan under lördagen och dessutom skulle min mamma hem och börja arbeta igen, så istället skulle min pappa komma ner och åka båt tillsammans med mig i några dagar, då han nu fått semester. Så på fredagsmorgonen så fortsatte jag och min mamma med buss upp till Bengtsfors, varifrån vi sedan fortsatte med bilen vidare till Dalarna under dagen. Under bilresan passade vi på att ta vägen via Mora och hämta ut nummerlappen inför Cykelvasan som jag skulle genomföra under följande dag. Så efter att jag genomfört Cykelvasan, så fortsatte jag och min pappa ner från Dalarna till Mustadfors gästhamn med bil under söndagen. Med oss hade vi också ett fungerande batteri som min pappa i vanliga fall brukar använda till sin traktor. Som tur var, så kunde vi när vi kommit fram till båten konstatera att den ännu stod kvar utan några problem i gästhamnen där jag och min mamma lämnat den några dagar tidigare. Så min oro hur det hade gått med båten och dess förtöjning var obefogad, då jag hade oroat mig för att båten kanske hade slitit sig. Detta eftersom att det visst hade varit väldigt blåsigt i trakten, så man kunde se flera stora träd som hade fallit runt om i Dalsland med omnejd. Så det var kanske tur att vi inte hade tänkt att åkta båt när det var som blåsigast. Då vi kommit fram till båten, så kom vi på att det hade varit bra om vi hade haft en adapterkontakt så att vi kunde använda oss av vår medhavda batteriladdare i eluttagen som vanligtvis finns i gästhamnarna. Eftersom att batteriladdaren har en vanligt 230 volts kontakt, medan eluttagen i gästhamnarna oftast består av 230 volts så kallade ”CEE-uttag”, så hade det varit bra med en adapterkontakt så att vi kunde använda vår batteriladdare i gästhamnarna. Därför tog vi en biltur upp till Bengtsfors på kvällen för att se om vi skulle finna någon sådan adapterkontakt, men vi lyckades inte få tag i någon adapterkontakt under söndags kvällen. Men tack vare bilturen så fick vi i alla fall titta på några husbåtar som man kunde hyra strax utanför Bengtsfors. Så här i efterhand så visade det sig att det ändå gick bra under hela resan, trots att vi aldrig fick tag i någon adapterkont till batteriladdaren. Detta tack vare att vi nu hade ett fräscht batteri i båten. Så då vi kommit tillbaka från Bengtsfors, så övernattade vi i båten, i samma hamn som jag och min mamma redan bott en natt i båten, några nätter tidigare. På måndagsmorgonen så fortsatte vi vår båtresa och ganska omgående så blev det dags för oss att slussa oss ner i Mustadfors sluss, vilket jag tror att blev min pappas första slussning någonsin, förutom då han åkt med som passagerare igenom slussar. Därefter så la vi till vid en brygga vid Högsbyn, där vi promenerade upp och tittade på gamla hällristningar, som det finns gott om i trakten. Efter att ha passerat genom ytterligare en sluss så passerade vi inloppet mot akvedukten i Håverud, men vi passerade bara inloppet på långt håll och fortsatte först längre söderut i sjön Åklång, där vi stoppade dieselmotorn och kastade i ankaret vattnet och satte oss ner för att äta lunch. Denna gång vill jag minnas att lunchen bestod av bröd som vi nyligen värmt i Omniaugnen (som är som en liten ugn som man kan ha på en spisplatta) och soppa. Efter lunchen vände vi om en liten bit, så att vi styrde in i kanalen igen och siktade mot slussarna och akvedukten i Håverud. Men först fick vi vänta ett tag innan det blev vår tur att börja slussa, då slussvakten var ensam på platsen och hade flera båtar som skulle slussas igenom slussarna. Den mest fascinerande delen av Dalslands kanal är enligt mig i Håverud. I Håverud finns hela fyra stycken slussbassänger och mellan den första och andra slussbassängen så passerar kanalen över en 150 år gammal akvedukt (alltså i detta fall en bro för båtar), som visserligen nyligen renoverats. Som om inte detta vore nog, så löper numera en fast landsvägsbro och en öppningsbar järnvägsbro långt över kanalens slussområde i Håverud. Dagen till ära så var det även ett tyskt filmteam på platsen och filmade, så slussvakten frågade oss om det var okej att de filmade oss då vi skulle slussa och passera över vad som lär vara kanalenens mest kända sevärdhet, nämligen akvedukten i Håverud. Vi sa att det var helt okej att de filmade oss, men det blev aldrig så att de filmade oss, då jag tror att de hann avsluta filmningen för dagen, redan innan vi blev nedslussade. Alldeles innan det blev vår tur att bli nedslussade, så kom jag på att jag hade glömt systemkameran inne på en toalett vid slussområdet, så jag fick springa dit och se om den var kvar där, men det var den inte. Men när jag gick in i en av butikerna i samma byggnad, så kunde jag se att min kamera låg bakom kassadisken, så det var bara för mig att gå dit och berätta att jag glömt min kamera inne på toaletten, också fick jag med mig kameran och kunde bege mig upp till båten igen. Efter att vi blivit nedslussade genom slussarna och passerat akvedukten i Håverud tillsammans med några kanoter, så passade vi på att stanna till en stund i gästhamnen i Håverud, innan vi fortsatte till de båda slussarna i Upperud, där vi också blev nedslussade, innan vi la till i Upperuds gästhamn för kvällen. När båten väl var förtöjd så promenerade vi till Åsensbruk och handlade i dess matvarubutik. Men byn upplevdes som relativt folktom och många hus stod tomma i det lilla samhället där pappersbruket stängts under år 2009, så det kändes som att bygden haft sina glansdagar för länge sedan. Till och med ortens pizzeria tycktes ha slagit igen. Efter besöket i Åsensbruk så promenerade vi vidare till Håverud, där vi passade på att äta middag i en av restaurangerna invid kanalen, innan vi promenerade tillbaka till båten i Upperuds gästhamn. Således blev det en ganska lång kvällspromenad som tog oss runt sjöarna ”Nedre Upperudshöljen” och ”Övre Upperudshöljen” (som visserligen bara är olika delar av samma sjö), innan vi var tillbaka vid båten och övernattade i den. På förmiddagen började vi dagen med att ta en promenad från båten (som låg i Upperuds gästhamn) tillbaka in till Håverud, där vi tittade på Kanalmuséet i Håverud, innan vi promenerade tillbaka till båten. När vi väl började åka med båten så åkte vi först den korta biten fram till Dalsland Konstmuseum, där vi la till vid dess brygga och jag tog en kort promenad upp till Dalslands Konstmuseum, dock utan att gå in där. Sedan siktade vi mot Snäcke kanal (som numera är en del av Dalslands kanal) och passerade Snäcke sluss, innan vi så småningom la till en stund vid Dalslands Gästgiveris gästbrygga. Där tog jag en promenad upp mot gästgiveriet, medan min pappa istället fixade med den krånglande vindrutetorkaren som inte ville fungera något vidare i regnvädret. Efter det korta stoppet vid Dalslands Gästgiveri så fortsatte vi färden förbi en mycket liten linfärja, som används för att ta sig mellan fastlandet och den lilla ön Henriksholm som ligger i sjön Ånimmen. Senare fortsatte vi till Strömmens sluss, vars slussvakt hade blivit förvarnad av slussvakten vid Snäcke sluss att vi var på gång. Efter att vi blivit uppslussade vid Strömmens sluss så fortsatte vi till hamnen i Fröskog. Tyvärr var det ont om lediga gästplatser i Fröskog, eftersom att det stod någon större båt (som såg ut att vara långtidsuppställd) på någon av de få gästplatserna där. Så vi lånade istället en hyrd båtplats i hamnen och förtöjde båten där, medan vi åt middag ombord i båten. Då jag passade på att gå upp på land och se mig om i omgivningen, så kunde jag se att det fallit en hel del träd invid hamnen, då det hade varit blåsigt i området. Under den senare delen av kvällen då mörkret börjat falla och vi hade ätit middag, så fortsatte vi med tända lanternor ner till den övre väntbryggan vid Strömmens sluss, eftersom att det var så ont om lediga gästplatser i Fröskog. Vi övernattade sedan vid den övre väntbryggan vid Strömmens sluss. Under onsdagen så passerade vi nedåt genom Strömmens sluss och Snäcke sluss. Vid Snäcke sluss så bjöd slussvakten på glass, då säsongen snart var slut. Sedan så slussade vi oss igenom den förhållandevis stora slussen i Köpmannebro och sedan väntade Vänern på oss. Väl ute på Vänern så vågade det en del och vi körde först till Sunnanå hamn (som ligger strax utanför Mellerud) och la till där en sund, innan vi bestämt oss för hur vi skulle fortsätta vår resa. Jag lyckades övertala jag min pappa att styra ut på Vänern ingen, så vi åkte till ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Färden dit var ganska gungig då vi till stor del hade vågorna emot oss, så min pappa som lätt blir sjösjuk uppskattade inte resan ute bland vågorna, då han lär föredra att hellre åka på smala kanaler och små sjöar, än på de lite större vattnen som ofta vågar desto mer. När vi kom fram till ”Dalbergså Camping & Gästhamn” så passade vi på att äta middagen som jag hade förberett ute på den gungiga sjön. Sedan tog vi en kort promenad i närområdet, då min pappa tyckte att det fick räcka med båtåkning för denna dag och han tyckte därtill att vi kunde dra upp båten på land i närheten av ”Dalbergså Camping & Gästhamn”. Men det var en bra bit därifrån till någon busshållplats om vi sedan skulle åka och hämta bilen, och därtill så såg vi inte heller till någon sjösättningsramp i närheten. Så när min pappa hade kontrollerat följande dags väderleksprognos och konstatera att det antagligen skulle bli blåsigare under morgondagen så kom vi fram till att vi ändå kunde fortsätta med båten tillbaka till Sunnanå hamn under kvällen.  För där kunde vi sedan dra upp båten på land, och dessutom kunde vi ta oss relativt smidigt från den hamnen med kollektivtrafik när vi sedan skulle hämta bilen som ju stod parkerad i Dals Långed. Själv var jag dock inne på att vi skulle fortsätta till Vänersborg med båten, varifrån vi också kunde ta oss smidigt med kollektivtrafik till bilen i Dals Långed, och sedan dra upp båten på land vid någon sjösättningsramp i Vänersborg. Men då det var längre till Vänersborg, än till Sunnanå hamn så ville inte min pappa åka dit, då han inte alls uppskattade att guppa i vågorna på Vänern, så det var ju synd att inte Vänern var lika spegelblank, som då jag och min vän Daniel korsade Vänern från Vänersborg till Sjötorp under 2017. Så under kvällen fortsatte vi med båten på Vänern i vågorna som till stor del följde vår färdriktning (samtidigt som nog sjön hade hunnit lugna ner sig en aning) tillbaka till Sunnanö hamn, där det kom att bli två övernattningar i båten. I hamnen var det en hel del båtar, varav bland annat en husbåt, som det tycktes bo en man i. Denna dag så blev det inget båtåkande, då min pappa hellre föredrog en bilresa än en dag i båten guppandes på Vänern till exempelvis Vänersborg. Så denna dag började vi med en något stressig promenad från Sunnanå hamn till järnvägsstationen i Mellerud, varifrån vi sedan fortsatte med tåg till Åmål. Från Åmål så fortsatte vi med buss vidare till Dals Långed, där vi hade parkerat bilen några dagar tidigare. Sedan fortsatte vi med bilen till Töcksfors och åt lunchbuffé i det stora köpcentret i Töcksfors, innan vi fortsatte med bilen till den lilla byn Båstnäs, som ligger en bit utanför Töcksfors. I Båstnäs så finns nämligen ”Bröderna Ivanssons bilskrot”, som är en gammal bilskrot, som numera är som en gammal ”bilkyrkogård”, då bilarna är tämligen övergivna liksom de intilliggande husen. Numera så har bröderna Ivansson avlidit och platsen ute i skogen har blivit som en stor sevärdhet som lockar besökare från stora delar av världen. Besökare som promenerar runt bland bilvraken, där naturen så sakteligen börjar att ta över platsen genom att träd växer genom såväl bilar och genom dess attiraljer, som numera även skildrats i bokform. I mina ögon var det visserligen en speciell och annorlunda plats som är väl värd att besöka, men det var ändå inte någon direkt mysig, trevligt och prydlig plats, där bilar låg huller om buller. Inte ens min pappa som normalt gillar gamla skrotbilar, tycktes uppskatta doften av dessa gamla bilar som stod i skogen och rostade. Så om någon en dag i framtiden ska miljösanera denna plats, då lär den ha mycket jobb att göra. För den intresserade så lär det finnas en båtbrygga i närheten av bilkyrkogården, så att man kan ankomma till bilskroten med båt om man färdas på Dalslands kanal. Efter besöket vid den gamla bilskroten så fortsatte vi med bilen längs en liten grusväg som tog oss in i Norge, innan vi kom ut på större vägar som så småningom ledde oss tillbaka till Sverige och till Dals-Ed. I Dals-Ed så tittade vi på ”Eds MC- och Motormuseum” som är inrymt i en källare i ortens centrum. Där var det en hel del gamla motorcyklar, men också en del andra gamla saker, som exempelvis en sorts grammofonspelare, vari det låg en skiva med Rättviks spelmanslag. Detta var ju ett lustigt sammanträffande då det innebar att min pappas farfar (som varit död sen 1970-talet) antagligen spelade på skivan, eftersom att han var med i Rättviks spelmanslag, då han var musikalisk och dessutom var en så kallad ”riksspelman”. Efter besöket vid ”Eds MC- och Motormuseum” så hämtade vi båttrailern som sedan några veckor stod parkerad i gästhamnen i Dals-Ed och sedan fortsatte vi med den och bilen till Sunnan hamn, där vi övernattade ännu en natt i båten, i den fina hamnen där det verkar exploateras och byggas många fina hus. På förmiddagen drog vi upp båten på dess båttrailer, vid en av Sunnanå hamns sjösättningsramper, och plockade iordning i båten och tömde den på en del grejer, efter sommarens lite längre båtresa. Sedan for vi upp till Dalarna där vi började med att stoppa in båten och dess båttrailer i en varmbonad byggnad, vari jag hyrt en plats till båten. Detta för att båten skulle få övervintra på en varm och skön plats, inför nästa sommar och nya äventyr. Efter att båten var instoppad för vinterförvaring så fick jag anse att denna båtresa och båtsäsong var slut, då jag och min pappa sedan fortsatte hem till hans och min mammas bostad på en annan plats i Dalarna. Efter denna tur på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal, så var ännu en av de längre kanalerna i Sverige avverkad med min plastsnipa. Dalslands kanal visade sig vara en fin vattenväg (liksom de andra kanalerna som jag rest på), som jag gärna rekommenderar andra att också resa på! Tyvärr var det lite ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet under denna varma sommar, men vad jag förstått så är det inte helt ovanligt att det kan vara något ont om vatten i vissa delar av kanalsystemet, även under något blötare somrar än den torra sommaren 2018. Dalslands kanal visade sig vara en kanal som många kanotister tycks ha upptäckt, då det i delar att kanalsystemet var väldigt många kanotister från olika delar av världen. Kort sagt så tycks marknadsföringen av kanalen ha lyckats bra mot personer som vill uppleva den svenska vildmarken från kanot och det tycktes vara smidigt att hyra kanoter längs kanalen, då det var tydligt att det var många som hade hyrt kanoter invid kanalen. Det lär även finnas möjlighet att köpa ett kombinationserbjudande, som innebär att man hyr dressin åt ena hållet och kanot åt andra hållet, vilket jag anar att leder till en trevlig tur. I de hyrda kanoterna låg det ofta plasttunnor med lock, i vilka kanotisterna praktiskt kunde stoppa sin packning, så att den inte skulle riskera att bli blöt. Dalslands kanal tycks verkligen vara en riktigt kanotvänlig kanal, med tanke på att man tillåts att slussa både uppför och nedför med kanoter i slussarna (mot en avgift), vilket inte tillåts i alla kanaler. Om jag tillåts att dra några jämförelser mellan Dalslands kanal och Göta kanal (vilken jag bedömer att är något mer välkänd och mer vältrafikerad än Dalslands kanal), så tillåter ju Göta kanal något större båtar än Dalslands kanal. Men båda kanalerna har relativt moderna slussar, där majoriteten av dem i de båda kanalerna regleras hydrauliskt, även om de båda kanalerna har låtit behålla några slussar där det endast är handkraft som gäller för att manövrera slussarna. I Dalslands kanal så ingår inte hamnavgifterna i slussavgiften, vilket de till stor del gör i Göta kanal. I gengäld så är det dock billigare att passera samtliga slussar i Dalslands kanal än i Göta kanal, då en tur och returbiljett för slussarna i Dalslands kanal för en båt som mäter cirka sju meter (som min båt) kostar 2700 kronor, vilket är mindre än halva priset gentemot en tur och returbiljett genom hela Göta kanal (som däremot innehåller fler slussar). Vanligtvis kunde man betala hamnavgifterna med hjälp av Swish i Dalslands kanal, vilket ju var smidigt. Detta blev alltså min sista båtresa med båten under 2018. Så under söndagen efter kanalresan fortsatte jag till Sälen och promenerade Ultravasan, och därmed efter målgången i Ultravasan kunde jag konstatera att jag hade klarat av en så kallad Vasatrippel. Detta då jag hade klarat av tre lopp från Sälen till Mora under samma år, nämligen Vasaloppet på skidor, Cykelvasan på mountainbike och Ultravasan som en rask promenad. Därefter var min semester slut för denna gång och då jag fortsatte hemåt upp till Kiruna, så kunde jag konstatera att det hade varit en fin sommar. Något som inte minst de stora branddrabbade områdena vittnade om (där man inte ens fick svänga av in på skogsbilvägarna för tillfället), då jag i trakterna av Kårböle passerade genom några av dem, under söndagen på min bilresa hemåt. Som avslutning kan jag nämna att under sommaren 2019 så blir det nog en längre båtresa via ett flertal kanaler och andra platser. Detta då jag tänkte färdas med min båt mellan Örebro och Arvika (även om färdriktningen ännu inte är bestämd) via bland annat Hjälmare kanal, Enköping, Uppsala, Strömma kanal, Göta kanal, Kinda kanal, Karlstad och Säffle kanal. Så för tillfället pågår planeringen inför den resan, då resan lär ta flera veckor att genomföra, med tanke på att sjövägen mellan Örebro och Arvika är betydligt mycket längre än fågelvägen mellan nämnda platser. /Fredrik Skogen är svart av sot, efter den varma sommarens skogsbrand längs länsväg 296 mellan Kårböle och Ytterhogdal.

Lisas stuga i Vistasdalen.Under sensommaren/hösten 2012 så promenerade jag cirka 50 mil, då jag följde Kungsleden från Hemavan upp till Abisko. Den turen tog cirka tre och en halv vecka och inkluderade Kungsleden från Hemavan upp till Abisko, dessutom hann jag även med några tilläggsetapper till Kungsledens ordinarie sträckning. Som en tur runt sjön Tjulträsket vid Ammarnäs, samt att jag promenerade på södra sidan om Stora Luleälven från Saltoluokta fjällstation upp till Suorvadammen, där jag korsade älven och fortsatte längs landsvägen fram till Vakkotavare fjällstuga, en etapp som tog mig två dagar istället för att jag tog båten m/s Langas över vattnet och landsvägsbussen upp till Vakkotavare, som är brukligt av Kungsledenvandrare. Då jag kom fram till Vakkotavare den gången så var min packning blöt efter en olycklig vadning, då jag råkat falla ner i vattnet, så då spenderade jag den första natten någonsin i en av alla de fjällstugor som Svenska Turistföreningen äger och bemannar under säsongerna, då många vistas i fjällvärlden. Visserligen hade jag några nätter tidigare spenderat en natt i Tsielekjåkkstugan, som lär vara den första av Svenska Turistföreningens fjällstugor som jag någonsin övernattat i, men den stugan marknadsförs inte så väl, också saknar den stugvärd, men den natten då jag bodde i den så var vi ändå fyra personer och en hund som hade hittat fram till den stugan i ett blött regnväder och övernattade i den. Nåväl, då jag kom fram till Vakkotavare så var det jag, en annan turist och stugvärden som övernattade i stugan och det blev alltså min första övernattning i en av alla de bemannade fjällstugor som Svenska Turistföreningens rår om, och jag kunde ju konstatera att det var riktigt skönt att få värma sig och torka upp min utrustning i fjällstugan. Visserligen så var min ursprungliga tanke var att bara övernatta i tält då jag traskade längs Kungsleden, men ambitionen om att bara bo i tält hade jag brutit långt innan jag nådde fram till Vakkotavare, då jag redan hade hunnit med att bo i både stugor och fjällstationer redan innan jag nådde fram till fjällstugan Vakkotavare. Så även under min fortsatta färd upp till Abisko så blev det några övernattningar under tak, även om det inte blev några fler övernattningar inomhus i Svenska Turistföreningens fjällstugor under den turen. Numera så tycker jag att det är trevligt att få komma in i fjällstugor, i synnerhet under den kalla eller mörka delen av året. Så även om jag inte har något emot att tälta på sommaren, så bor jag gärna i fjällstugor under de andra årstiderna, för det är ju skönt att få komma in och värma sig, torka utrustningen och lyssna på eldens sprakande, även om det innebär en del städning innan man lämnar stugplatsen. Så sedan 2012 så har det blivit ett flertal övernattningar i Svenska Turistföreningens fjällstugor, men också i norska fjällstugor som vanligtvis ägs av lokalföreningar som tillhör ”Den Norske Turistforening”, alltså ”DNT”. Det finns betydligt fler fjällstugor som är anslutna till ”Den Norske Turistforening”, än Svenska Turistföreningen, och medan de flesta svenska fjällstugorna vanligtvis är bemannade med en stugvärd, så är vanligtvis istället de norska fjällstugorna obemannade, så att man får låsa upp dem själva med en så kallad ”DNT-nyckel”, som passar i många av de norska fjällstugorna. Även om en del av de norska fjällstugorna är låsta med specialnycklar som man måste låna, men i gengäld så är några av de norska fjällstugorna olåsta. Detta innebär ju att man i många fall inte behöver ta hänsyn till några speciella öppettider av de norska fjällstugorna, även om undantag finns, då vissa är stängda under vissa perioder. En bra webbsida som visar blanda annat var de norska fjällstugorna och fjällstationerna är belägna, och därtill berättar om dem är: ”ut.no”, vilket är en väldigt bra sida att använda sig utav då man planerar en fjälltur i Norge. Under min tur längs Kungsleden så passerade jag ju ett flertal av Svenska Turistföreningens fjällstugor som är bemannade, och även om jag bara bodde i en av dem, så passade jag på att gå fram till alla dessa stugplatser som jag passerade, och vanligtvis så hälsade jag i alla fall på dess stugvärdar, om de var hemma. Eftersom att flera av de svenska fjällstugorna har en butik där man kan handla mat och godis så passade jag då på att handla i de fjällstugor som hade en butik och där stugvärden samtidigt var hemma. På så sätt så behövde inte packningen bli så onödigt tung. Så både då och under andra senare avverkade turer i svenska fjällen, så har jag använt mig utav butikerna i fjällstugorna för att inte behöva bära så tungt, samtidigt som det känns roligt att gynna verksamheten så att butikerna kan bli kvar och förhoppningsvis även utvecklas till framtiden. Därtill känns det som att man med godare samvete kan passa på att låna Svenska Turistföreningens dass vid fjällstugorna, då man i alla fall är både medlem i föreningen och handlar i deras butiker, där dessa finns och har öppet. Således så besökte jag alla bemannade fjällstugeplatser som låg längs Kungsleden under 2012, och därtill har jag besökt andra fjällstugor i andra delar av landet under exempelvis mina två turer till Padjelanta nationalpark, min skidtur genom Jämtlandsfjällen i våras, samt ett par vandringar i Ritsemtrakten, och därtill ett besök vid fjällstugan Kårsavagge som jag och min mamma övernattade i för några år sedan. Så i våras hade jag bara några få av Svenska Turistföreningens bemannade fjällstugor kvar att besöka innan samtliga dessa var besökta. Därtill kan jag ju nämna att jag även övernattat i samtliga öppna stugor i Muddus nationalpark, vilka är obemannade och upplåsta, vilka sköts av Laponiaförvaltningen. Dessutom har jag även varit förbi alla sju stugområden i Padjelanta nationalpark där stugorna sköts av Badjelánnda Laponia Turism”, så trots att jag inte övernattat in någon av dessa stugor så har jag handlat i butikerna som finns hos flertalet av dess stugvärdar. Något som jag framförallt minns från mina turer i Padjelanta nationalpark, är de goda nybakade bröden som heter: ”Gahkko” på samiska, vilka jag handlat av flera stugvärdar i nationalparken. Så under 2018 så var det dags att besöka de sista bemannade fjällstugeområdena hos Svenska Turistföreningen innan samtliga dessa var besökta av mig. Så i april passade jag på att besöka en av de närmaste fjällstugorna, sett till Kiruna där jag bor. Nämligen fjällstugan Abiskojåkka som ligger alldeles i anslutning intill fjällstationen i Abisko. Detta är en fin stuga, som ligger vackert belägen invid den porlande jokken. Stugan är det senaste tillskottet bland Svenska Turistföreningens fjällstugor, då den börjat klassas som fjällstuga ganska så nyligen, men det är inte någon nybyggd byggnad, då den sedan början av 1900-talet tillhört Svenska Turistföreningen och bland annat kallats ”Annexet”. Men nu sedan en tid tillbaka så har man byggt om byggnaden, så att den påminner om många andra fjällstugor och bland annat har gasolkök i köket. Stugan har visserligen 230 volts elektricitet och därmed elvärme, vilket de flesta andra fjällstugor saknar. Men i ett av sovrummen, så har man låtit bli att installera elektricitet, så i det rummet är det verkligen som att bo i en fjällstuga (även om jag övernattade i ett av dess andra sovrum), då man är tvungen att elda i kaminen för att få värme och inte heller bara kan trycka på en strömställare för att få ljust. Vanligtvis brukar det även finnas en stugvärd även i denna fjällstuga, men just då jag bodde i den i slutet av april, så var det dock ingen stugvärd på platsen. Så jag fick istället visa upp min betalningsbekräftelse inne i den intilliggande fjällstationen, där jag efter min natt i fjällstugan även passade på att äta frukostbuffé. Eftersom att jag besökte stugan under lågsäsong, så var jag den enda gästen i stugan och jag kunde konstatera att det enligt gästboken inte verkade ha varit så många besökare under den aktuella vårvintersäsongen heller, men däremot så vittnade gästboken om att det hade varit många besökare i fjällstugan under föregående sommar. Som jag förstått det så har man iordningställt denna fjällstuga för att besökare, ska kunna prova på att bo i fjällstuga (och kanske även få mersmak och vilja uppleva fler fjällstugor), samtidigt som den är belägen lättillgängligt så att man kan nå fjällstugan utan någon lång promenad, då den ligger nära parkering, bilväg, busshållplats och järnvägshållplats. Inte långt efter min övernattning i fjällstugan Abiskojåkka så var det dags att bocka av ännu en för mig obesökt fjällstuga, nämligen Pältsastugan, som ligger i närheten av Treriksröset. Så jag började med att ta en biltur via Karesuando till den lilla orten Kilpisjärvi i Finland. Där skidade jag över sjön med samma namn som orten, och vidare fram till Treriksröset (dit det till stor del var dragna skidspår ända ifrån Kilpisjärvi) och vidare över sjön Golddajávri fram till den norska fjällstugan Goldahytta, efter att jag stannat till en stund vid Treriksröset, där jag för övrigt även träffade på fler skidåkare. Skidturen över sjön vid Kilpisjärvi följde i stort samma sträcka som jag, mina föräldrar och min syster hade åkt båt, då vi bilat upp till Kilpisjärvi för att besöka Treriksröset sommaren 2003, under vad som var min första resa någonsin uppe i såväl Västerbotten, Norrbotten, Nordnorge och Jämtland. Den gången åkte vi båt över sjön som jag nu skidade på vid Kilpisjärvi. Efter den nämnda båtresan för flera år sedan, så vandrande vi den korta sträckan som återstod fram till Treriksröset, innan vi åter vände om och vandrade tillbaka från Treriksröset till båten, som återigen förde oss tillbaka till Kilpisjärvi. Treriksröset (som ligger längst upp i Sverige och förbinder såväl Sverige, Norge och Finland) hade jag alltså redan besökt en gång tidigare, innan årets tur dit, även om det då var högsommar med massor av mygg och nu istället var ett snötäckt landskap som jag nu tog mig fram igenom. Framme vid Goldahytta (vilket egentligen innebar en omväg på min skidtur mellan Kilpisjärvi och Pältsastugan) så hade jag avklarat denna turs första dagsetapp. Vid Goldahytta som ligger i Norge och ägs av ”Troms Turlag” (som tillhör ”Den Norske Turistforening”) finns två stora stugor och ett övernattningsrum i en uthusbyggnad. Eftersom att det verkade bo några i den nedre huvudbyggnaden, så övernattade jag i den övre av de stora byggnaderna, i vilken jag tog mig in genom att använda mig utav min DNT-nyckel. Under nästkommande dag så fortsatte jag min skidtur tillbaka till Treriksröset, där det även finns två finska stugor, varav den ena är en öppen övernattningsstuga och den andra stugan är en finsk övernattningsstuga som måste förbokas. Efter en paus invid stugorna så skidade jag vidare till Svenska Turistföreningens nordligaste stuga, nämligen Pältsastugan, vars huvudbyggnad är byggd på 1990-talet. Väl framme vid stugan så tilldelades jag ett eget rum av den trevliga stugvärden som berättade att hon bodde i Uppsalatrakten. Av besökarna vid stugan så var det bara jag och stugvärden, som bodde i Sverige, då de andra besökarna bodde i Finland och Norge, vilket inte var så konstigt. För trots att stugan ligger i Kiruna kommun, så hade jag ju cirka 28 mils bilkörning fram till Kilpisjärvi i Finland, dit man lättvindigt når med bilväg om man vill skida till Pältsastugan, samtidigt som bilvägen bara är ungefär hälften så lång från Kilpisjärvi till den betydligt större norska staden Tromsø. På kvällen samlades vi gäster i huvudbyggnadens storstuga, då stugvärden bjöd på en god sockerkaka som hon bakat inne i stugvärdsstugan, så det var ju både trevligt och gott! Invid Pältsastugan finns vattenfallet Pältsafallet, där konstnären Tony Bernestedt (från Karesuandotrakten), har placerat ut sin egenhändigt tillverkade staty som föreställer en kvinna. Så efter att jag vaknat efter en natt i Pältsastugan, så gjorde jag ett försök att finna statyn. Dock utan att lyckas finna den. Kanske var det så enkelt att statyn doldes av den stora snömängden i trakten, annars så var det kanske så att jag letade på fel ställe efter statyn. Lite senare på dagen så fortsatte jag min skidtur från Pältsastugan (som inte ligger helt ödsligt belägen, då det även finns fler byggnader i dess närhet) tillbaka till bilen i Kilpisjärvi. Under skidturen till bilen, så passade jag på att ta en liten paus vid en raststuga vari en brasa brann. Raststugan (vari brasan brann) är belägen invid sjön Kilpisjärvi som jag nådde fram till efter att jag kommit ner från fjället och således bara hade en plan skidtur över dess is, innan jag nådde fram till bilen. I Kilpisjärvi passade jag på att fika innan jag fortsatte tillbaka hem till Kiruna med bilen, efter en skidtur som stundvis var något kämpig, då det var aningen varmt ute emellanåt och därtill snöfall emellanåt, så det var stundtals kämpigt skidföre och stundtals kunde man sjunka ner djupt i snön, om jag inte missminner mig. Något som jag har förstått så här i efterhand, är att man ska gilla att hålla bastun varm ända från förmiddagen till sena kvällen, om man är stugvärd i Pältsastugan. Eftersom att stugan besöks av många finska besökare, men även av en hel del norska besökare, varav en del är ute på den cirka 250 mil långa turen ”Norge på langs” från Lindesnes fyr i sydligaste Norge upp till Nordkap i nordligaste Norge. Efter en sommar som för mig bland annat innebar några båtresor och en promenad upp på Kebnekaises både nordtopp och sydtopp, så var september kommen och då var det inte långt tid kvar utav sommarsäsongen, innan Svenska Turistföreningens fjällstugor skulle stänga igen. Så då började det bli lite stressigt då jag hade några av dessa fjällstugor kvar som jag ville hinna besöka i år. Så i september tog jag bilen till Nikkaluokta, som ligger strax utanför Kiruna och promenerade därifrån fram till Tarfalastugan som är en av Svenska Turistföreringsens fjällstugor, vilken jag var osäker på om jag tidigare hade besökt tidigare. Jag visste att jag hade varit till Tarfala, då jag var uppe vid Kebnekaise med scouterna under sommaren 2005. Det var nämligen så att vi vid det tillfället tältade i flera nätter vid Kebnekaise fjällstation. Där besteg flera av oss Kebnekaises sydtopp, men vi hann även med fler utflykter i området, då vi var där under sommaren 2005. En av dessa utflykter som vi hann med, var att vi en dag promenerade fram och tillbaka till Tarfala, som ofta är en blåsig plats. I Tarfala finns en forskningsstation, samt väderstation, och inte långt ifrån forskningsstationen så ligger Svenska Turistföreningens fjällstuga Tarfala, även kallad: "Tarfalastugan". Jag var dock osäker på: Huruvida vi bara hade promenerat fram och tillbaka till forskningsstationen, eller om vi även hade tagit oss den sista biten ända fram till fjällstugan. Men så här i efterhand så har jag tittat på några äldre bilder från 2005-års utflykt till Tarfala och kunnat konstatera att jag minsann redan då verkade ha tagit mig hela vägen fram till själva fjällstugan. Något jag däremot inte hade gjort tidigare, var i alla fall att övernatta i Tarfalastugan. Så för min del så blev min första övernattning i Tarfalastugan nu i september, då jag bodde en natt i stugan, innan jag promenerade tillbaka till bilen i Nikkaluokta, i ett något regnigt väder. Men även regnväder har ju sina fördelar, eftersom att jag fick beskåda en riktigt fin regnbåge innan jag var tillbaka i Nikkaluokta. En positiv överraskning vid Tarfalastugan, var att stugvärden hade en liten butik, som jag kunde handla i, trots att det inte framgick av Svenska Turistföreningens hemsida att fjällstugan hade någon butik. Eftersom att det sedan tidigare finns elektricitet framdraget till forskningsstationen vid Tarfala, så har man nu dragit fram elektricitet även till Tarfalastugan. Även om inte elektriciteten ännu var inkopplad i Tarfalastugan då jag besökte den, så kommer den inom kort att bli en av några få av Svenska Turistföreningens fjällstugor som har elektricitet (förutom att flertal av stugorna har 12-volts solcellsanläggning för bland annat belysning).Redan den varma sommaren 2014 så tänkte jag ta mig en tur genom Vistasdalen, så då tog jag mig till Riksgränsen och tänkte sedan vandra därifrån med tält via bland annat Unna Allakas, Alesjaure, Tjäktjastugan, Nallostugan och Vistasstugan fram till Nikkaluokta. Men jag märkte redan innan jag kommit fram till Unna Allakas att jag hade för ont om tid på mig för den turen vid det tillfället, eftersom att det tog lång tid att passera flera vad mellan Riksgränsen och Unna Allakas. Så då jag väl nådde fram till Unna Allakas så valde jag då att gå in i Norge, där jag tältade utanför den norska fjällstugan Čunojávrihytta (då jag inte heller hade någon DNT-nyckel till de norska fjällstugorna vid det tillfället), innan jag fortsatte via Hunddalshytta och slutligen tältade vid Katterat järnvägsstation, innan jag tog tåget hem igen. Så den turen tog jag mig aldrig genom Vistasdalen, utan det blev vid det tillfället en helt annan tur än vad min ursprungliga plan var då. Något som jag också lärde mig av den turen var att det är bra att ta med sololja på sommarturer i fjällen, då det visade sig bli en riktigt varm tur, så att jag brände mig av solen, då jag inte hade med mig någon sololja, men väl en hel del varma kläder. De varma kläderna fick jag inte mycket nytta av, under den varma julituren. Så numera vet jag att det kan vara både kallt och varmt i fjällen, så nu försöker jag ofta att packa med saker för både varmt och kallt väder, då jag ska vara borta under en längre tid i fjällen. Nu i september i år, så gjorde jag dock ett nytt försök att ta mig genom Vistasdalen, som jag hade hört att skulle kunna vara vacker. Samtidigt så var ambitionen att jag skulle ta mig förbi de två sista bemannade stugplatserna som drivs av Svenska Turistföreningen, som jag aldrig tidigare hade besökt, nämligen Nallostugan och Vistasstugan. Detta trots att de ligger relativt nära Kiruna, där jag bor. Så på måndagseftermiddagen den 24:e september så tog jag persontåget till den norska järnvägshållplatsen Søsterbekk, där tågmästaren Ida släppte av mig i ett snöigt vinterlandskap. Jag började min tur med att se sig mig omkring i hållplatsbyggnaden och titta runt lite i närområdet kring hållplatsen, som ligger invid en äldre järnvägsbro som ersatts av en ny linjesträckning redan för cirka trettio år sedan. Men trots att det var cirka trettio år sedan den gamla linjesträckningen och bron användes, så ligger några bitar av det gamla spåret kvar. Efter att jag kikat runt en del i området kring järnvägshållplatsen så vandrade jag ner längs den gamla rallarvägen till järnvägsstationen Katterat, men innan jag kom fram till järnvägsstationen så besökte jag området kring den norska fjällstugan Vokterboligen, som jag dock inte tog mig in i, eftersom att det krävs en specialnyckel till den byggnaden. När jag väl hade kommit fram till järnvägsstationen i Katterat så hade jag ju först gått lite nerför innan det bar uppåt till stationsbyggnaden, men längst där nere innan det bar av uppför igen, så var det skönt nog snöfritt, men redan uppe vid stationsbyggnaden så var marken snötäckt igen. I järnvägsstationen så träffade jag på en tjej och en hund som var ute och gick ”Norge på langs”, de hade visst startat nere vid Lindesnes fyr i maj och hade nu cirka en månad kvar till Nordkap som var deras mål. Nu när det gått mer än en månad sedan jag träffade på dem, så har jag också kunnat se att hon kommit fram till Nordkap, så det var ju roligt att de lyckades med sin långpromenad! För min del så fortsatte jag min promenad upp till Hunddalshytta, under den mörka och snöklädda kvällen. Trots att det var ett snöbeklätt landskap som jag vandrade genom, så gick promenaden smidigt tack vare att jag kunde följa en grusväg under nästan hela sträckan, då det finns en grusväg mellan Katterat och ett vattenkraftverksintag, som ligger nära fjällstugan Hunddalshytta. Som kuriosa kan jag ju även nämna att denna grusväg inte sitter ihop med några andra vägar, utan denna väg är en ensam väg mellan järnvägsstationen och vattenintaget till vattenkraftverket. Vid tiotiden på kvällen, så var jag framme vid Hunddalshytta, där jag övernattade i dess mindre byggnad (vilket jag även gjort vid ett tidigare tillfälle), då det verkade övernatta några andra i dess huvudbyggnad. På tisdagsmorgonen så fortsatte jag min fjällpromenad i den prydligt snöklädda fjällvärlden. När jag gick iväg från Hunddalshytta så gjorde jag det i princip samtidigt som ett tyskt par, som övernattat i fjällstugans huvudbyggnad. De berättade att de var på väg till Čunojávrihytta, under denna dag, men de hade visst även med sig tält vill jag minnas, då de inte heller trodde att de svenska fjällstugorna i närområdet skulle vara öppna fortfarande. Ganska omgående så traskade jag ifrån dem, på det snöklädda fjället, men jag såg också ytterligare en person uppe på fjället som dock verkade komma uppifrån fjället och traska ner mot Katterat järnvägsstation. Men jag vet fortfarande in varifrån denna person hade kommit, men jag anar att även denna person hade bott i Hunddalshytta tillsammans med det andra paret, eftersom att det var spår från det hållet, som jag inledningsvis på dagen kunde följa. Så min gissning är att personen gått från Hunddalshytta och tagit sig upp på fjället i riktning mot Čunojávrihytta, men sedan vänt neråt mot Katterat järnvägsstation då snömängden var relativt djup. Under dagen så tog jag en liten paus i Oallavagge, som är en liten raststuga mellan Hunddalshytta och Čunojávrihytta. Framåt kvällen kom jag fram till Čunojávrihytta där jag övernattade i dess relativt nybyggda annexbyggnad, som lär vara byggd 2016. Annexbyggnaden var riktigt fin och hade solcellsbelysning och möjlighet gavs även att ladda både min nödsändare och mina telefoner i stugan. Min ambition var ju inledningsvis att hinna ända till Unna Allakasstugan under denna dag, men då det var en hel del snö att pulsa i, så nöjde jag mig att ha kommit fram till Čunojávrihytta under denna dag. Dock förblev jag ensam vid stugplatsen under hela natten, eftersom att ingen annan kom fram till stugplatsen då jag var där, så jag vet inte var det tyska paret tog vägen, men de nämnde visserligen att de funderade på att övernatta redan i raststugan Oallavagge, så kanske övernattade de där, eller så vände de om efter att ha fått kämpa en hel del i den djupa snön. Under onsdagen så fortsatte min fjällpromenad vidare in i Sverige och fram till Unna Allakasstugan, där det visade sig att det för tillfället var samma stugvärd (och dess hund), som i den svenska Sitasjaurestugan, då jag bodde i den, under sommaren 2017. I fjällstugan var det även några andra stuggäster, så denna natt fick jag dela rum med flera andra gäster, då stugvärden redan städat ur några av stugans rum, eftersom att hon inte trodde att det skulle komma så många fler gäster innan fjällstugan skulle stänga för i år.Några tjejer som bodde i Kirunatrakten hade traskat med tält från Abisko till Unna Allakasstugan och övernattat där samtidigt som mig. De hade tänkt att fortsätta till Katterat, men övervägde att vända om tillbaka till Abisko, då det var mycket snö i trakten, men då jag tipsade de om att de ju kunde gå via några fjällstugor till Fjellbu i Norge, istället för till Katterat, så fortsatte de antagligen sin tur vidare dit, istället för att vända om. Själv så fortsatte jag min tur vidare över fjället fram till Alesjaurestugorna, där det var ett fåtal andra stuggäster enligt de trevliga stugvärdarna som var på plats där. Eftersom att jag inte var helt utmattad trots att jag pulsat i djup snö fram till Alesjaurestugorna, så bestämde jag mig för att fortsätta vidare till Tjäktjastugan under denna dag, efter att jag hade fikat en stund i Alesjaurestugans café. Eftersom att det tidigare under dagen hade gått några i motsatt riktning från Tjäktjastugan till Alesjaurestugan, så gick det förhållandevis bra att följa dess spår under början av min tur fram till Tjäktjastugan. När jag väl kom fram till Tjäktjastugan så möttes jag av ett varmt rum där, tack vare att en brasa var tänd åt mig i ett rum, eftersom att en av stugvärdarna i Alesjaurestugan hade förvarnat om att jag var på väg till Tjäktjastugan. Så det var ju skönt att få komma fram till ett varmt rum trots att ingen annan övernattande gäst var på plats i stugan, nu när jag ankom så sent på kvällen att jag inte ens träffade en stugvärd då jag anlände på kvällen. Men fint nog så möttes jag av en lapp på dörren. En lapp som var skriven på engelska och som hänvisade mig till ett varmt rum. Lappen var skriven på engelska, eftersom att stugvärdsparet trodde att jag var ”tysk”, då antagligen stugvärden i Alesjaurestugan hade meddelat något i stil med att ”Fredrik Tysk”, var på väg till Tjäktjastugan, och således blev det nog en lätt förväxling mellan mitt efternamn och min nationalitet. På fredagsförmiddagen så träffade jag på stugvärdsparet i Tjäktjastugan, som även hade sällskap av två snickare som var i Tjäktjastugan och bland annat byggde på en extra säng uppepå tvåvåningsvagnarna, så att de fortsättningsvis skulle bli trevåningssängar i stugan och därmed en ökning av stugans kapacitet. Detta eftersom att det ofta är många nattgäster i denna stuga som ligger invid Kungsleden, även om beläggningen var låg i stugan under just den natten som jag bodde i stugan. Stugvärdsparet pratade om att det hade hittats en död tjej i Kebnekaisetrakten, en tjej som kom ifrån Koreatrakten, och vilken nyhetsreportage rapporterat om som saknad, redan under någon dag tidigare. Turligt nog hade jag nog inte varit där vädret varit som kämpigast, även om jag hade fått pulsa i en del snö och fått användning av såväl skidglasögonen och min så kallade ”rånarluva” under min sommartur som hade utvecklat sig till att bli som en vintertur. Stugvärden i Tjäktjastugan berättade också om att vandrare hade fått flygas ut från fjällen med hjälp av helikopter, på grund av snön som hade kommit. Från Tjäktjastugan så fortsatte jag genom ett bergspass vidare till Nallostugan, där det bara var en ensam stugvärd på plats, och inga andra gäster. Passagen genom bergspasset gick förhållandevis bra med tanke på den rikliga snömängden som rådde på platsen. Periodvis så gick det lättast att promenera längs en strömmande jokk, eftersom att det inte var så mycket snö vid jokken. Väl framme vid Nallostugan så skickade jag även ett meddelande till stugvärden i Tjäktjastugan med hjälp av min nödsändare (som man kan skriva både SMS och korta mail med), så att stugvärden där visste att jag tagit mig fram till Nallostugan. I Nallostugan passade jag på att läsa en bok om stugvärdskapet, som en stugvärd hade skrivit. Boken som fanns placerad i Nallastugan handlade framförallt om stugvärdens stugvärdskap i en stuga i Västerbottensfjällen, under en vinter som var relativt nyligt, även om hon berättade i boken att hon hade varit stugvärd i Vistastrakten tidigare. På lördagen så fortsatte jag min fjällpromenad vidare till Visatasstugan, där jag blev den enda nattgästen, precis som under mina föregående två nätter. Natten som jag övernattade i Vistasstugan var den absolut sista natten som de svenska fjällstugorna i området höll öppet, så det pågick en hel del slutstädning av stugvärdarna i samband med mina besök i de svenska fjällstugorna under denna fjälltur. Väl framme vid Vistasstugan så kunde jag konstatera att jag nu hade besökt Svenska Turistföreningens samtliga fjällstugeområden som är bemannade av stugvärdar, även om jag bara övernattat i knappt hälften av dessa. Strax innan jag anlände till Vistasstugan, så upphörde snön på marken där jag gick, så efter att ha fått pulsa i snö som ofta i genomsnitt varit kring 20 centimeter djup (även om snödjupet varierat från ingenting och ända upp till midjan) under nästintill hela min tur från Søsterbekk, fram tills Vistasstugan, så fick jag äntligen en lättare promenad på en snöfri stig, under den sista biten fram till Vistasstugan. Under söndagen så fortsatte jag min tur i riktning mot Nikkaluokta. Men redan innan jag inte ens gått hälften av sträckan till Nikkaluokta, så stannade jag till för natten i ”Lisas stuga” efter att jag vadat över jokken som skiljer Lisas stuga från vandringsleden.Lisas stuga är en liten olåst stuga, som numera Länsstyrelsen i Norrbottens län äger, men som ursprungligen sjuksköterskan Lisa Zetterström fick tillåtelse att uppföra i början på 1930-talet. Lisa som bodde nere i Skåne (men härstammade från Mellansverige) älskade att vistas i fjällen, så hon bad om tillåtelse att få arrendera en liten plätt mark på en fin plats i Vistasdalen, vilket hon fick tillåtelse till. Invid stugan så uppfördes även en liten bod. Lisa som var född nästan 100 år innan mig, nämligen 1889, använde sin stuga som sommarstuga under flera år, då hon genomförde långa vandringar i Lapplandsfjällen. Då jag var i Vistasstugan så läste jag en text om Lisa och hennes stuga, så det inspirerade mig ännu mer till att besöka hennes stuga, även om min ursprungliga plan också var att genomföra ett besök vid denna stuga. I texten som jag läste om henne och hennes stuga beskrevs att hon ofta var ute på själv på sina fjällvandringar och att dagsetapperna ofta kunde vara tuffa, vilket även en yngre släkting till Lisa vittnade om i texten, då hon vid ett tillfälle fått följa med Lisa på en fjälltur. Så jag kunde konstatera när jag läste texten om Lisa, att vi hade en hel del gemensamt, även om det nästan skilde hundra år emellan oss, och hon avled nästan tio år innan jag föddes. Vi båda var uppväxta i samma landsdel, vi båda gillade fjällen, vi båda ville ha en stuga i norr, vi båda brukade vara ute på relativt tuffa turer ensamma, liksom vi båda för övrigt verkade vara något ensamma och säregna. Ett orosmoment för mig var huruvida jag skulle lyckas ta mig över jokken invid stugan, eller om rent av vadet skulle vara för besvärligt för mig. Men turligt nog så var jokken utan problem vadbar utanför stugan, då jag var där i månadsskiftet september/oktober, även om vattnet nådde över skaften på mina kängor.Väl framme i stugan så kunde jag konstatera att stugan inte längre är så fräsch, då det tycks läcka in vatten genom taket ovanför våningssängen, vars madrasser inte längre var kvar i stugan. Troligen var det våningssängens madrass/madrasser som jag fann i det lilla uthuset, bland en massa annat skräp. Därtill så verkade det som att möss/råttor hade ätit sig igenom filtarna som fanns i stugan, då det var hål i dem och även en hel del skit på dem från möss/råttor. Vad jag känner till så renoverades stugan senast 1987, så det vore ju läge för en ny renovering av stugan, om den ska förbli användbar och fin igen. Inte minst med tanke på att en lapp upplyser om att murstocken är i dåligt skick, så att man ska elda varsamt. Det var inte så gott om torr ved varken i, eller intill stugan, även om det fanns lite grann av den varan. Så jag gjorde en brasa av en blandning av torrare och blötare ved och ris i den gamla gjutjärnskaminen som var placerad i stugans öppna spis. Denna bristfälliga ved r esulterade i att det att det aldrig blev så värst varmt i stugan, så jag låg mestadels och frös i min sommarsovsäck under natten, även om jag kanske kunde sova lite, innan det återigen hade ljusnat. Så även om jag varken blev förtjust eller förälskad i den lilla stugan, så var det ju fint att stugan fanns för de sex fransmännen som råkade navigera in i fel fjälldal i vintras, då de var på väg till Kebnekaise och lyckligtvis kunde söka skydd från ovädret i stugan, som de istället råkade hamna vid. På måndagen, som blev min åttonde dag på fjällturen, så fortsatte jag ner till Nikkaluokta och fortsatte sedan hem till Kiruna i min bil som jag sedan tidigare hade parkerat i Nikkaluokta. Eftersom att bussen mellan Nikkaluokta och Kiruna hade slutat gå för säsongen, så hade jag sedan tidigare förberett min hemresa från Nikkaluokta till Kiruna, genom att köra min bil till Nikkaluokta och parkera den där, medan jag vid det tillfället sedan fortsatte tillbaka till Kiruna med bussen, som vid det tillfället gick mellan Nikkaluokta och Kiruna för sista dagen under sommarsäsongen. När jag väl kom fram till Nikkaluokta så kunde jag inte låta bli att reflektera över att det verkar vara något galet med avståndsskyltarna (i Nikkaluokta med omnejd) som anger avståndet till Vistasstugan. För avståndet som anges på de olika skyltarna i både Nikkaluokta (och där sommarleden från Vistasstugan kommer ut på landsvägen) varierar en hel del mellan de olika skyltarna, som dessutom i vissa fall står bredvid varandra och anger avståndet längs sommarleden. Således har jag numera besökt alla 44 stycken stugområden, där Svenska Turistföreningen har bemannade fjällstugor. Några av dessa fjällstugor kan dock ibland vara obemannade emellanåt, under framförallt vintersäsongen, men ändå så är man välkommen att besöka några av dem. Så även om den senast beskrivna turen genom Vistasdalen inte alls blev som jag hade tänkt mig, så kom jag i alla fall fram till både Nallostugan och Vistasstugan under den turen. Tanken med min senaste tur genom Vistasdalen, var från början var att göra en relativt lång och ambitiös tur som skulle slingra sig fram genom Vistasdalen med långa dagsetapper. Men då turen blev som en vintertur med snö nästan hela vägen fram till Vistasstugan (varifrån jag slapp gå i snö), så planerade jag om turen efter hand, så att dagsetapperna oftast blev relativt korta, vilka gick att genomföra trots att en hel del snö låg på backen. /Fredrik

Utsikt mot Låktatjåkko Fjällstation.Det har nästan blivit som en liten tradition för mig att ta mig upp till Låktatjåkko fjällstation på vintern, så även i vintras blev det en tur dit för mig, denna gång i slutet av april. Låktatjåkko fjällstation som ligger belägen på 1228 meter över havet, är Sveriges högsta fjällstation. Fjällstationen ligger cirka nio kilometer från Björkliden och drivs av Lapland Resorts, som även driver Björklidens fjällanläggning och Riksgränsens fjällanläggning. Man kan ta sig upp till fjällstationen längs lite olika färdvägar, men de vanligaste alternativen är att man antingen tar sig upp till fjällstationen från Björkliden eller från järnvägshållplatsen Låktatjåkka, som ligger vid Malmbanan. På sommaren finns det för övrigt även en stig till fjällstationen från fjällstugan Kårsavagge, även om jag aldrig gått den stigen.Vintertid hade jag tidigare bara tagit mig upp och ner till fjällstationen från Björkliden och inte ifrån järnvägshållplatsen Låktatjåkka. Däremot hade jag en gång tidigare gått från järnvägshållplatsen Låktatjåkka upp till fjällstationen på sommaren, men den gången så fortsatte jag ändå ner till Björkliden efter besöket i fjällstationen, så ner från fjällstationen hade jag aldrig tidigare tagit färdvägen till Låktatjåkka hållplats. Men nu i vintras så bröt jag min vintertradition, som har blivit att skida upp från Björkliden till fjällstationen och sedan ta mig ner längs samma vägval, detta eftersom att jag denna gång istället åkte bil och parkerade ute på E10:an, i höjd med järnvägshållplatsen Låktatjåkka, och därifrån skidade jag med mina turskidor längs en vinterled som är en kombinerad skidled och snöskoterled, upp till fjällstationen. Till en början så korsade jag Malmbanan, genom att korsa den uppe på ett snögalleri, där det byggt som en övergång över spåren och snögalleriet, och sedan bar det av uppåt till fjällstationen i cirka sju kilometer. Längs leden upp till fjällstationen så passerade jag en raststuga, också hann jag även med ett se såväl andra skidåkare, som en hel del snöskoteråkare, där någon av snöskotrarna verkligen verkade få kämpa, då den skulle ner för den branta backen då snöskotern även hade en skoterpulka att släpa på, som inte skulle vicka när den for fram längs bergets brant. Väl uppe vid fjällstationen visade det sig att fjällstationen led av vattenbrist, på grund av att det var ont om vatten där fjällstationens vattenledningar började, så istället för porslin så användes istället engångsartiklar till matserveringen, för att minimera disken, då det var ont om diskvatten. När jag väl kommit upp till fjällstationen så passade jag på att njuta av såväl soppa, som fjällstationens klassiker, nämligen en riktigt god våffla innan det blev dags för mig att ta mig ner från fjällstationen igen, längs samma led som jag kommit upp längs. Tyvärr var det något dimmigt då jag skulle ta mig ner från fjällstationen, men jag hittade i alla fall ner igen till bilen. Leden som jag testade denna gång var alltså cirka sju kilometer lång och därmed alltså ett par kilometer kortare än leden från Björkliden, som är cirka nio kilometer lång (även om det är värt att poängtera att det finns flera olika leder att välja mellan Björkliden och den högt belägna fjällstationen). Jag vill även påstå att denna led som jag valde vid detta tillfälle upplevdes som en såväl snabbare och som en lättsammare färdväg att ta sig upp till fjällstationen, än leden från Björkliden som går lite mera upp och ner, samtidigt som den även är längre. På vintern tycks det variera en del hur man tar sig upp till fjällstationen, många åker nämligen snöskoter eller skidor, men en del väljer i stället att åka bandvagn, då det erbjuds bandvagnsturer mellan Björkliden och fjällstationen på vintertid (även om inte jag testat att åka med någon av dessa bandvagnsturer), också verkar en del ta sig upp med snöskor till fjällstugan. Så när vädret är bra, så är det många som kommer upp till fjällstationen för att äta lunch, då man kan välja på många olika färdsätt för att ta sig upp till fjällstationen på vintern. Förr i tiden har det även funnits en liten skidlift vid fjällstationen, men den är inte ibruk längre, men den var inte speciellt lång och således inte något man kunde ta sig så långt med.Våffla och soppa i Låktatjåkko fjällstation, som för ovanlighetens skull serverades på engångsartiklar istället för på porslin, eftersom som att diskvattnet sinat.Som nämnts så har jag ju vid ett flertal tillfällen tagit mig upp till fjällstationen, och då framförallt under vintertid, men även vid något tidigare tillfälle på sommaren, då fjällstationen både har öppet några månader under vintersäsongen och några månader under sommarsäsongen. Men något som jag aldrig tidigare hade testat på att göra, var att övernatta i fjällstationen, något som jag hade förstått att skulle vara en trevlig upplevelse då det även inkluderas såväl middag som frukost i övernattningens pris. Vid månadsskiftet augusti/september i år så hade jag besök av min vän Daniel som skulle få se fina fjäll och höstfärger.  Så fredagen den sista augusti i år, så åkte vi bil till samma parkeringsplats, där jag parkerat i närheten av järnvägshållplatsen Låktatjåkka i vintras. Sedan knatade vi på upp till fjällstationen i relativt högt tempo, eftersom att vi inte var så tidigt ute och vi ville ju hinna fram i tid till middagen, så att vi skulle hinna med att avnjuta middagen inklusive dess förrätt och efterrätt. Vi valde mellan att åka upp till fjällstationen under fredagen eller lördagen, men då det visade sig att det hade hunnit bli fullbokat i fjällstationen inför lördagskvällen (då det visst var Björklidenfestivalen under helgen), så fick vi hinna fram till fjällstationen redan under fredagen, även om det blev lite stressigt, men vi hann upp till fjällstationen i tid innan det var dags för middag. Strax innan vi nådde fram till fjällstationen så kunde vi se färsk snö på backen lite här och var, vilket var rester från ett snöväder som hade varit i området innan vi var framme, men vi slapp gå i snöväder. Under fredagskvällen så åt vi trerättersmiddagen som ingick i övernattningen innan vi övernattade i ett litet rum uppe på fjällstationens övervägning.Efter frukostbuffén på lördagsmorgonen så inledde vi dagen med att gå upp på toppen av berget Låktatjåkka, tillsammans med en annan person som också övernattat i fjällstationen. Toppen som är belägen 1404 meter över havet, ligger strax intill fjällstation och därifrån bjöds man på en fin utsikt mot bland annat Torneträsk i ena riktningen och Norge åt det andra hållet. För min del var det faktiskt första gången som jag var upp på själva toppen av Låktatjåkka. Efter vår lilla toppbestigning så gick vi tillbaka till fjällstationen (där det för övrigt även finns en liten olåst byggnad som fungerar som säkerhetsrum, om man skulle behöva söka skydd om man exempelvis överraskas av en snöstorm) och senare vidare till bilen. Ner till bilen gick vi efter att vi funderat på hur vi skulle fortsätta vår tur, då vi valde mellan att fortsätta till någon fjällstuga, eller om vi istället skulle hitta på något annat. Valet föll på att åka vidare med bilen in till Norge och sedan ta en promenad till den lilla norska fjällstugan Storsteinshytta, som ligger i Norddalstrakten i Narviksfjällen. Storsteinshytta som ägs av ”Narvik og Omegn Turistforening” är liksom de flesta andra norska fjällstugorna låst och obemannad, men just denna stuga är inte låst som de flesta andra stugorna med ett standard DNT-lås (som jag har en nyckel till), utan till just denna stuga måste man ha en specialnyckel, vilken jag lyckades få fatt i, genom en del ringande och SMS:ande. När vi kommit ner till bilen så kunde vi konstatera att det var många bilar vid parkeringsfickorna (som inte alls rymde alla bilar som stannat till vid vägen, så att istället en stor del av körbanan blockerades av parkerade bilar) där vi stannat, så här skulle det verkligen behöva göras en större parkeringsplats då parkeringsfickorna utnyttjas av både stugbesökare i närheten, samt personer som ska till både Låktatjåkko fjällstation och Trollsjön, eftersom att leden från parkeringsfickorna inledningsvis är gemensam till såväl Låktatjåkko fjällstation, som till Trollsjön. Innan vi nådde fram till parkeringsfickorna så korsade vi även järnvägen vid hållplatsen, där den markerade vandringsleden konstigt nog korsar järnvägen, utan att det finns någon direkt järnvägsövergång, så även en bättre järnvägsövergång borde fixas till på platsen, då det är många vandrare som korar järnvägen här.När vi satt oss i bilen så fortsatte vi in i Norge och vidare till Narvik, där vi hämtade upp en nyckelknippa. Sedan fortsatte vi längs E6:an ytterligare en liten bit söderut, innan vid svängde av in mot Skjomen, och fortsatte fram till Fjellbu, där vi först tog en tur upp för en asfaltsbelagd rejäl serpentinväg som slingrade oss fram upp på fjället. Jag erbjöd att Daniel skulle få testa sina medhavda rullskidor uppför den slingriga serpentinvägen, vilket var ett erbjudande som han tyvärr avböjde… Efter att vi slingrat upp för serpentinvägen så vände vi om igen och rullade ned till Fjellbu igen, där vi istället fortsatte med bilen in i Norddalen. Vi körde så långt man kunde komma med bilen in i Norddalen, och där parkerade vi bilen och påbörjade en promenad till Storsteinshytta. På min karta var det visserligen en markerade led fram till Storsteinshytta, men leden var väldigt diffus och vi råkade visst inledningsvis gå alldeles för långt ned i terrängen fram tills vi upptäckte vårt misstag vid en damm, där det blev till att lägga om färdriktningen och börja plocka höjdmeter. Så till slut nådde vi fram till den lilla stugan, efter att ha passerat ett kallt vad och antagligen hunnit avverka en betydligt längre sträcka än de cirka två kilometrarna som fågelvägen skulle vara mellan den plats där vi lämnat bilen och stugan, men fram kom vi i alla fall, även om det hann hinna bli relativt mörkt innan vi var framme. Så till slut nådde vi fram till denna lilla stuga som jag aldrig tidigare besökt även om jag varit på väg till den vid ett par tidigare tillfällen, utan att det blivit av att jag kommit dit, utav olika anledningar. Den lilla låsta stugan överraskade mig faktiskt positivt, med tanke på att den var finare än vad jag hade vågat tro, även om den ännu mindre säkerhetsstugan/nödstugan (som också fanns på platsen) var mindre elegant och fin. Eftersom att stugan var så liten så gick det snabbt att få upp rejält med värme i stugan, då vi eldade i dess gjutjärnskamin. Kanske gick det lite överraskande snabbt att få upp värmen i stugan, då det rent av råkade bli hett i stugan, innan vi kröp ner i bäddarna, efter att ha ätit tacos som vi tillagade på stugans gasolkök.Även då vi vaknade på söndagsmorgonen, så var det fortfarande relativt varmt i den lilla stugan, som vi lyckats värma upp rejält under lördagskvällen. Efter att vi ätit frukost så fortsatte vi vår tur, genom att traska över det kalla vadet igen och vidare fram till bilen, dit det framförallt var nedförsbacke denna gång, och nu gjorde vi ett betydligt kortare vägval genom terrängen mellan stugan och bilen, än vad vi hade råkat göra under lördagskvällen. Väl framme vid bilen så upptäckte jag att jag visst hade lämnat kvar min lilla gasolbehållare i bilen, trots att jag släpat med mitt lilla gasolkök upp till stugan, ifall att det inte skulle finnas något fungerande gasolkök i Storsteinshytta. Men som tur var så fanns det ju ett fungerande gasolkök med tillhörande gasol i stugan, så jag behövde ju aldrig använda mig utav mitt eget lilla gasolkök, som tur var, nu när jag visst hade glömt dess gasol i bilen. Efter att vi kommit fram till bilen så åkte vi tillbaka till Narvik och lämnade tillbaka nyckeln till stugan där, innan vi fortsatte tillbaka mot Kiruna. Nästan framme i Kiruna så valde Daniel att avverka en bit av sträckan på sina medhavda rullskidor, innan han återigen ville åka bil den återstående biten fram till Kiruna, efter att ha skidat sig fram en bit av sträckan. Väl framme i Kiruna så hann vi hem och äta middag, innan jag framåt kvällen fick skjutsa Daniel till tåget, då han fortsatte med tåg till Luleåtrakten, då han skulle tillbringa några dagar i Luleåtrakten innan han skulle vidare söderut i landet. Men då han klev av tåget vid Sunderby Sjukhus (i Luleåtrakten), så råkade han tyvärr glömma sina rullskidstavar ombord på tåget, men som tur var hade de blivit avplockade i Luleå, så att han kunde gå förbi växlingspersonalens byggnad och hämta upp dem, efter att jag hade lyckats lokaliserat var de hamnat efter ett flertal telefonsamtal. Så om man nu ska glömma några stavar på något tåg, så var det ju lämpligt att det fick ske på ett tåg på väg till Luleå, där jag hade de rätta kontakterna för att få fatt i stavarna… /Fredrik I närheten av Storsteinshytta, i september 2018.

En slussning i Strömsholms kanal som inte sker helt exemplariskt...Under höstterminen 1998 (då jag gick i femte klass) så började jag i scouterna, och om jag inte missminner mig så lyckades jag skära mig i fingret redan under den första kvällen, som jag vill minnas att vi tillbringade nere vid Enån i Rättvik… Visserligen var det inte första gången som jag började i scouterna, utan några år tidigare hade jag också börjat, men den gången var jag bara med någon gång eller kanske några gånger, innan jag slutade, liksom den där gången då jag inte heller var så värst gammal och började på dykarkurs i Leksand och hann sluta redan långt innan vi fick börja dyka med tuber, vilket jag såg fram emot (så ännu har jag aldrig testat att dyka med någon dykarutrustning). Men den där höstkvällen 1998, var trots den något blodiga inledningen inte något som avskräckte mig från att fortsätta i scouterna, då jag var med i scouterna fram till sommaren 2005, då mitt sista deltagande i scouterna blev en resa med nattåget längs ”Stambanan genom övre Norrland” och ”Malmbanan” upp till Kiruna där flertalet av oss som var med traskade upp på Kebnekaises sydtopp, vilket blev mitt sista deltagande i scouterna och således första gången som jag för övrigt också besökte Kiruna. Så det blev liksom en ganska symboliskt lämplig avslutning på min tid som scout, då man på sätt och vis kan se det som att jag blev kvar här uppe i norr och på tågen på ”Malmbanan”. Som scout kunde man ofta delta i något läger på sommaren, men det där med att åka på läger var inte riktigt något som jag gillade och deltog i så värst mycket. Sommaren 2001 var det ju ett stort scoutläger vid Rinkaby i Skåne (det som jag tyckte att verkade mest roligt med det var nog tågresan till och från lägret), men jag valde att inte vara med på det, liksom en del andra sommarläger som jag avstod genom åren, då jag hellre var med på hajker och andra aktiviteter. Väldigt slarvigt kan jag ju nämna att på ett läger så är man ju oftast på en och samma plats under flera dagar, där man ofta bygger upp ett basläger med tält och andra saker, medan hajker oftare är lite kortare äventyr, ofta i form av att man promenerar från ett ställe till ett annat, även om det absolut inte alls behöver vara på det sättet, även om min personliga erfarenhet ofta är denna. Men hur som helst så var jag i alla fall med på ett scoutläger på ön Vässarö i Roslagens skärgård under sommaren 2000, och i ärlighetens namn kan jag inte påstå att det var något utav de roligaste sakerna jag upplevt under tiden som scout, och som jag tidigare nämnde så var jag ju även med scouterna upp till Kebnekaise under sommaren 2005, vilket jag personligen tyckte att var en betydligt trevligare och mera minnesvärd upplevelse. På tal om läger så orienterade jag ju en del när jag var mindre, och en sommar så anmälde jag mig till något sorts orienteringsläger, som mina föräldrar betalade, vilket jag valde att ändå inte vara med på, men i efterhand så fick jag ändå en T-shirt från lägret (som en vän hade tagit hand om) som ingick i min inbetalda deltagaravgift, men den T-shirten kändes aldrig bra att använda, då jag ju liksom skämdes för att ha anmält mig till lägret utan att varit med/vågat delta… Den nyligen nämnda Kebnekaiseresan var absolut inte det enda trevliga upplevelsen med scouterna. Personligen så skulle jag här vilja nämna ännu en aktivet som var en av höjdpunkterna under scouttiden, nämligen paddlingen som vi genomförde i Strömsholms kanal under sommaren 1999, alltså för nästan 20 år sedan… Det var nämligen så att det var en scoutledare som var uppväxt i Surahammar (som ligger längs Strömsholms kanal), så han och hans dåvarande partner tog med oss scouter på ett kanotäventyr i den då för mig okända Strömsholms kanal. Tanken var att vi skulle paddla ifrån Virsbo ut till Strömsholm vid Mälaren under cirka fem dagar. Så vi blev skjutsade av några föräldrar och ledare till den lilla orten i Virsbo i Västmanland (som är belägen ganska mitt på Strömsholms kanal, som sträcker sig från Smedjebacken i väster till Strömsholm vid Mälaren i öster). I Virsbo så började vi vår paddeltur och kom en bra bit redan under den första dagen, innan vi övernattade vid ett slussområde på kvällen. Nästa dag kom vi ju också en bit…, men tempot som var beräknat att vi skulle hålla genom kanalen lyckades vi inte hålla, så redan under den andra dagen hade vi kommit efter i vår tidsplan, som var beräknad att vi skulle hålla för att hinna ta oss fram till Strömsholm på den beräknade tiden. För min del så var ju jag en av de äldre i scouterna i gänget på hela 12 år, medan ett flertal var ett eller ett par år yngre. Själv så tyckte jag att turen var riktigt trevlig, men jag minnas att många tyckte att den var alldeles för tuff och kämpig, så jag minns hur flera var både trötta och lessna emellanåt, så vi blev alltså tvungna att dra ner på tempot och någon dag minns jag att vi inte paddlade något alls, utan att vi istället var i land och bodde två nätter på en camping och passade på att ta en promenad in till Surahammar. Tyvärr var det flera personer som valde att avbryta kanalresan efter hand, då turen var tuff, så det slutade med att jag och två andra personer fick paddla i en kanot och ha en annan kanot på släp, då deltagare avslutade äventyret i förhand, och det därmed blev tomma kanoter (eller i alla fall kanoter utan några personer i) som skulle tas med till målet för resan. Med bland kanoterna var det också en liten roddbåt med en motor som olika personer (föräldrar eller möjligen också någon ledare) turades om att köra, men problemet var dock att dess motor krånglade, så till en stor del blev det till att ro sträckan istället för att dra nytta båtens motor, för de som bemannade denna båt. När vi hade varit ute så länge som det var meningen att vi skulle vara borta, så hade vi till slut nått fram till Hallstammar där vi avlutade kanalresan med att bada vid utomhusbadet vid campingen där, efter en kanalresa där vi hade burit kanoterna/rullat dem på kanotvagnar förbi vissa slussar, samt slussat oss nedför några andra av slussarna längs kanalsträcken som vi avverkat (som bara var medströms och således bara innebar slussning nedför). Eftersom att tempot som var beräknat inför kanalresan inte hade upprätthålls, så nådde vi dock alltså bara fram till Hallstammar och inte ända fram till Strömsholm, som den ursprungliga tanken var med kanalturen, så det blev alltså en liten besvikelse för mig och således tog jag mig inte fram till Strömsholm under denna kanalresa, så det fick bli ett mål inför framtiden att försöka ta sig igenom kanalen på något sätt. I efterhand har jag ju också hört scoutledare som tyckte att det var ett för tufft äventyr som vi kom ut på, med tanke på vår ålder, men jag tycker ändå att det var en av höjdpunkterna under tiden i scouterna (även om det kanske ännu en gång ska poängteras att jag var en av de äldre scouterna i gruppen som var ute och paddlade), även om jag inte skulle bli förvånad om någon valde att sluta efter turen, som upplevdes som tuff för flera personer. Detta var dock inte den enda gången som vi var ute och paddlade med scouterna, men detta är den mest minnesvärda och trevligaste kanotturen som jag varit med på med scouterna, även om jag även varit ute på fler trevliga kanotturer med souterna. Men det skulle dröja fram till sommaren 2010, innan mitt nästa försök att ta mig igenom Strömsholms kanal skulle komma att genomföras. Våren 2010 hade jag nämligen köpt en äldre bensindriven motorbåt (med inombordsmotor) i Torshälla utanför Eskilstuna, samt en begagnad båttrailer i Landskrona. Men redan under min premiärtur med båten i Siljan så råkade jag köra på en sten, så att skeddan (alltså fenan som sitter längst ner i vattnet under motorns drev) gick av. Men hur det än var, så kom jag i alla fall under sommaren 2010 i väg upp till Norrbotten en tur med båten, som var upplastad på båttrailern. Men det blev bara en båttur med båten uppe i norr, då jag råkade skada ett av båtens sidofönster mot en brygga, därutöver så började dess generator krångla, även om jag lyckades ta mig tillbaka in till land den gången och inte nog med det, utan även båttrailern visade sig snedslita däck något enormt, så att jag även råkade ut för punktering, då det verkade som att den hade minst en vind axel. Så även om jag skaffade en annan generator till båten så blev det inte något mer båtåkande i norr med den båten. Under 2010 så bytte vi också nederdelen på båtens drev som alltså hade en skadad skedda (sedan min premiärtur i Siljan), men då råkade vi visst montera ett drev med en alldeles för hög utväxling så att inte motorn orkade varva som den skulle kunna göra, så vi fick stoppa tillbaka delar från de skadade drevet in i det nyinförskaffade drevet, då vi upptäckte att de hade olika utväxlingar. Hur som helst, så skulle jag och min mamma göra ett försök att åka genom Strömsholms kanal i augusti den där sommaren 2010. Vi var dock lite sent ute, men vi skulle i alla fall hinna genom kanalen uppifrån Smedjebacken ner till Mälaren innan kanalen stängde för säsongen, så vi införskaffade sjökort och annan dokumentation innan vi gav oss av ifrån gästhamnen i Smedjebacken, efter att vi sjösatt båten där. I Strömsholms kanal så får man liksom följa en slusstidtabell, då slussningarna sker på bestämda tider, då liksom slussvakterna inte bara bemannar en enda sluss, utan istället följer de med kolonnen med båtar, genom att ta sig mellan de olika slussarna, vilket de vanligtvis gör med bil. Så vi som började vår båtresa uppe i Smedjebacken hade först ett antal sjöar att passera innan vi skulle vara framme vid första slussen vid Semla som ligger i Fagerstatrakten. Fram till första slussen så anlände vi med god tidsmarginal och blev liggande en längre stund invid dess väntebrygga strax ovanför slussen, där det redan låg en annan båt (som vi legat bakom i princip hela vägen från Smedjebacken) med bland annat en hund i, som också väntade på slussning. Men ungefär här någonstans så började de större problemen för oss. Vår båt började att gå riktigt dåligt i motorn, även om det inte kom som någon superöverraskning, då motorn knappast tillhörde båtens bästa sidor… Han i den andra båten som också väntade på slussning och som för övrigt var från trakten, anade att det var vår tändspole som var dålig, eftersom att den var varm, själv vet jag ännu inte exakt vad problemet var, men jag vill minnas att båten i alla fall led av dåliga tändkablar, speciellt vid dess anslutningar. Hur det än må vara, så lyckades vi i alla fall att ta oss igenom samtliga slussar som vi hade tänkt att passera under denna sena eftermiddag, även om det inte gick helt klockrent, då en trevlig slussvakt blev tvungen att dra oss i en tamp från sidan av kanalen längs vissa sträckor vid slussbassängerna, då vår motor inte var allt för samarbetsvillig. Men vi kom i alla fall på något vis ända fram till gästhamnen vid Västanfors båtklubb i Fagerstatrakten, där vi övernattade i båten på natten, efter att ha lyckats fästa en boj i en aktertamp. De i den andra båten som vi slussade med, bodde ju i Fagerstatrakten, och snällt nog var de så hjälpsamma och snälla att de fixade fram en begagnad tändspole till vår båt (med hjälp av någon bekant), med förhoppningen att båten skulle gå bättre, så att vi problemfritt skulle ta oss ut till Mälaren. Så på morgonen därpå lämnade vi gästhamnen där vi övernattat och i samband med att vi lämnade gästhamnen så fick vi också lite hjälp med att lämnane hamnen, från besättningen från en betydligt finare båt som också låg i samma gästhamn som oss, och som också var på väg mot Mälaren, precis som vi, även om den fina och snabba båten gav sig av en stund senare från gästhamnen än oss. Vid inledningen på dagen så brummade i alla fall vår båtmotor på okej, men det tog inte lång stund innan den började att gå allt sämre, så till slut konstaterade vi att den gick för dåligt för att genomföra kanalresan, så vi vände om tillbaka till gästhamnen vid Västanfors båtklubb och fick då se den andra båten (som hjälpt oss på morgonen med att lämna hamnen) fortsätta ut mot Mälaren, vilket var ett mål som jag inte heller denna gång fick uppleva. Utan istället fick vi ta tåget tillbaka till Smedjebacken, där vi hämtade bilen och båttrailern innan vi fick fortsätta med ekipaget till båthamnen där vi lämnat båten och då alltså fick vinscha upp båten på båttrailern och konstatera att denna båtresa fick ett abrupt slut. Snällt nog så fick vi i alla fall tillbaka pengar hos hamnkontoret i Smedjebacken då vi berättade att vi hade betalt slussavgifter hos dem för att ta oss ända ut till Mälaren från Smedjebacken, men att vi nu bara hade kommit genom ett par slussar. Tacksamt nog så fick vi då tillbaka mellanskillnaden från det belopp vi hade betalt, gentemot hur många slussar som vi faktiskt hade slussat oss igenom, denna gång. Vi var ju även ute så pass sent på säsongen, så vi skulle ju inte heller hinna ta oss igenom kanalen vid något senare tillfälle under samma sommar. Efter denna strapats blev det aldrig några fler långresor med denna båt, utan det blev bara några kortare resor på Siljan med omnejd, då den vid ett tillfälle började koka strax utanför hamnområdet i Rättvik och vid ett annat tillfälle så råkade jag köra på grund med båten under bron vid Gråda. Så våren 2013 så sålde jag bort båten och trailern till en man i Jämtland, så jag hoppas att han har haft mera lyckosamma båtresor med båten…Själv så började jag istället att se mig om desto mer efter någon annan lämpligare båt för mig, så sommaren 2015, så var jag ute och tittade på ett flertal båtar, utan att det blev någon affär. Men våren 2017, så slog jag äntligen till på en båt, nämligen en Bella 7002 från 1998, som jag köpte i finländska Åbo och sedan gav mig ut på en lång båtresa med, vilket ni kan läsa mer om på denna länk. Efter min långa båtresa under förra året så hamnade min båt uppe i Haparanda, så efter båtresan så köpte jag en båttrailer till båten. Så i våras drog jag ner den till Rättvik i Dalarna, efter att båttrailern fått lite ombyggnader hos återförsäljaren i Kramforstrakten. Så årets första båttur med båten blev en liten dagsutflykt från Rättvik till Tällberg och tillbaka till Rättvik och lite båtåkande i Rättvikstrakten innan båten fick komma upp på land igen. Men sedan på torsdagen den femte juli i år, så var det dags för årets första lite längre båtresa, då tanken var att jag skulle ta mig genom Strömsholms kanal fram och tillbaka, då målet var att starta i Smedjebacken och åka ut till Mälaren och sedan vända om igen tillbaka till Smedjebacken. Så på torsdagsmorgonen så började jag med att åka och hämta båten som i några veckor fått stå på land under ett tak i Rättvikstrakten hos min vän Jonas. Sedan fortsatte jag med båten bakom bilen fram till Smedjebackens hamn, där jag efter att ha letat mig fram till den lämpligaste av iläggningsramperna började förbereda båten för att sjösätta den och passade på att köpa en tur och returbiljett för kanalresan i hamnkontoret i Smedjebacken, i väntan på att min syster och en stor del av hennes familj skulle anlända, vilket de gjorde efter en stund, då de skulle vara med ombord i båten under torsdagen. Till att börja med så sjösatte vi båten, och sedan så tog vi både min bil och deras bil till Västanfors vid Fagersta och parkerade deras bil där, och fortsatte tillbaka med min bil till Smedjebacken och hann i samband med det även med att fylla upp ett par dieseldunkar till båten och handla mat inför dagens båtresa. Vid båten så var det hunden Håkan som var ivrigast att komma ombord, då han inte valde att gå in genom den normala ingången i båtens akter, utan istället sprang ombord på fören av båten och sedan tog sig upp på taket och föll in genom den öppna takluckan och ner på de nyinköpta jordgubbarna… Till slut kom vi iväg ut på sjöarna Norra Barken och Södra Barken, efter att vi lämnat bryggan i Smedjebacken i strålande fint väder och kunde genomföra vår dagsetapp från Dalarna ner i Västmanland, även om vi kom iväg lite senare än vad den ursprungliga tanken var. Men vi hade ganska gott om tid, så under färden ner mot första slussen vid Semla, där vi skulle vara vid klockan 16:30, så hann vi även med att stanna till en stund ute på vattnet, så att några passade på att bada. Under färden hann vi även laga dagens middag som bestod av pasta och köttfärssås, även om själva ätandet fick ske i omgångar, då vi var i närheten av den första slussen. Vi var visst den enda båten som ville slussa nedåt vid detta tillfälle, men innan det var dags för oss att slussa nedåt så mötte vi den norrgående båtkolonnen som bestod av ett par båtar som var på väg uppströms i kanalen, en kolonn som dock var lite sen, så vår nedslussning blev också något sen innan den kunde påbörjas, men det spelade ju ingen roll då vi ju ändå hann igenom alla slussar i Fagerstatrakten under denna kväll, och igenom fler slussar än så var det ju ändå inte tänkt att man skulle hinna enligt slusstidtabellen i alla fall, så min tanke var ändå bara att ta mig fram genom sista slussen i Fagerstatrakten och sedan övernatta i båten. Mellan några av slussarna såg vi dock ett träd/en stock som låg i vattnet och när vi pratade med slussvakten så hade visst någon annan båt (troligen någon av de vi nyligen mött) råkat köra på något i trakten, så det kanske var trädet/stocken som vi såg som den hade råkat vara på. Min ursprungliga tanke var att övernatta i samma gästhamn som vid min förra resa på kanalen, nämligen vid gästhamnen vid Västanfors båtklubb, men istället så övernattade jag strax nedanför dagens sist passerade sluss, nämligen strax nedanför Västanfors hembygdsgård, där några gästhamnsplatser hyrs ut av Strömsholms kanalbolag. Väl framme vid gästbryggan så var det bara jag som skulle övernatta i båten, då de andra skulle åka hem igen, vilket var anledningen till att vi kört ner deras bil till Västanfors på förmiddagen. Så eftersom att vi hade parkerat bilen vid Västanfors båtklubbs gästhamn, så tog vi en liten kvällspromenad fram till deras bil, där vi sa: ”Hejdå”, till varandra. När jag ”vinkat av dem”, så fortsatte jag min promenad fram till järnvägsstationen Fagersta C, för att se hur långt bort det var dit, då tanken var att min vän Jonas, skulle komma dit under den tidiga fredagsmorgonen. Jag kunde konstatera att det inte var så superlångt till järnvägsstationen och under min promenad tillbaka till båten i igen så passade jag på att fylla på båtens matförråd vid en Cirkel K-mack. Under kvällen blev det till att ta tag i disken och städa upp i båten, även om jag även råkade ställa till med en del glassplitter då jag råkade tappa ett glas på golvet i båtens öppna sittbrunn i aktern. Jag var den enda övernattade båten vid den aktuella gästbryggan som jag övernattad invid, som för övrigt låg vid en hamnkrog. På fredagsmorgonen vaknar jag inför en ny dag i båten och denna dag ska jag få nytt sällskap i båten, nämligen av min vän Jonas som kör bil till Smedjebacken, för att där fortsätta med tåg till Fagersta C, där jag ska möta upp honom. Tyvärr så är han något sen till Smedjebacken, så att han parkerar bilen i närheten av järnvägsstationen istället för vid båthamnen, som den ursprungliga planen var, då vi ju har tänkt att anlända till båthamnen med båten på söndagskvällen. Men då han får information om att tåget han ska åka med kommer att bli försenat på grund av ett spårfel, så parkerar han om bilen, så att den blir parkerad vid båthamnen i Smedjebacken istället för vid järnvägsstationen, då han enligt informationen om tågförseningen bedömer att han ska hinna med omparkeringen. Men när han tagit sig tillbaka till järnvägsstationen får han vänta länge på att något tåg ska dyka upp och till slut konstateras det att tåget minsann rullat iväg från järnvägsstationen tidigare än vad den beräknade förseningen från början var beräknad till, så nu hade han alltså missat tåget, då det inträffat som så lätt kan inträffa, nämligen att tåget som hade en ny beräknad avgångstid till en viss tid, lyckades komma iväg tidigare än den beräknade förseningen. Så precis som vanligtvis utropen lyder vid tågförseningar, om att tiden är preliminär och kan komma att ändras både framåt och bakåt, så kom alltså detta tåg iväg tidigare än vad dess försening var beräknad till i början. Således befann jag mig vid båten vid Västanfors och min vän och tillika slusshjälp i Smedjebacken, då tåget hade avgått. För mig började det nu att bli hög tid att snart ge mig av i min långsamma båt, då jag hade cirka 20 kilometers båtresa framför mig till dagens första sluss som var vid Virsbo och som skulle slussas igenom klockan 09:40, så det började bli tajt att invänta Jonas om han så skulle köra bil fram till mig och antagligen omöjligt om han skulle ta nästa tåg till mig, så vi bestämde att jag själv skulle köra båten till Virsbo, dit Jonas i stället skulle köra sin bil och möta upp mig strax intill dagens första sluss, för det var ju först vid slussen som jag skulle komma att behöva hans hjälp. Så jag lossade själv tamparna från bryggan och gled ned till Virsbo över framförallt ett flertal lite större sjöar som Stora Aspen, Lilla Aspen och Åmänningen innan jag kom fram till slussen i Virsbo, där för övrigt min kanotresa på kanalen under sommaren 1999 började. Men denna dag var det alltså inte någon kanotresa som väntade mig i Virsbo, men väl min vän Jonas som redan var på plats strax ovanför slussbassängen, där han klev ombord i båten en liten stund innan det var tid för slussning. Även här var vi den enda båten som skulle nedåt genom slussbassängen, så vi slussade tidtabellsenligt oss genom slussen och kom ut på den lilla Virsbosjön. Vi åt varma smörgåsar som vi tillagade på det fotogendrivna Wallasköket, som dock började krångla därefter, och som inte ville fungera något mer på denna båtresa (även om jag senare fått igång det igen). Strömsholms kanal går till stor del genom Kolbäcksån, så vi bjöds inledningsvis på en fin kanalresa genom Västmanland, bland gamla stora byggnader, där en del av dem var i fint skick, medan en del av dem istället var fallfärdiga. Förmiddagen fortsatte enligt slusstidtabellen genom ett flertal slussar, där avstånden mellan slussarna varierade och så småningom kom vi fram till sjön Stora Nadden och därefter den lite mindre sjön Lilla Nadden, där vi fick göra ett vägval om man ville fortsätta in mot gästhamnen i Ramnäs eller in i den smala kanalen som ledde vidare ner mot nästa sluss, som alltså var vid Ramnäs. Eftersom att vårt mål var att fortsätta kanalresan så fortsatte vi in i den smala kanalen vidare mot slussen (i denna smala kanal kunde vi i det harmoniska landskapet dock se en gammal fritidsbåt som sett sina bättre dagar och nu låg vid sidan och förfulade den harmoniska kanalen som löpte fram i den täta skogen), men eftersom att det var en lång inplanerad gångtid från föregående sluss till slussen vid Ramnäs (antagligen för att det var inplanerat att man där skulle hinna med en lunchrast), så passade vi på att göra en avstickare in mot vänster då man kunde svänga in mot vänster, ungefär mitt i den smala kanalen som ledde mot slussen. Där inne kunde man antingen komma till ett vattenkraftverk, alternativt till en bro om man istället körde i mera nordlig riktning, så vi åkte till bron och kunde konstatera att bron var för låg för att vi skulle kunna ta oss under den med vår båt, så vi vände om och fortsatte ut i kanalen igen och vidare mot slussen vid Ramnäs. Om vi hade kommit under den låga bron, så hade man kunnat ta sig upp till gästhamnen vid Ramnäs även denna sjöväg, då bron var en vägbro som ledde ut till en ö, som man alltså lär ha kunnat ta sig runt om man hade haft en väldigt låg båt. På andra sidan ön låg alltså Ramnäs gästhamn. Strax innan vi kom fram till Ramnäs sluss så passerade vi under en öppningsbar bro som, dock inte behövdes öppnas för oss, även om det var exakt på marginalen att vi kom under en av brons båda balkar, det var nämligen så precis att vi kom under bron att vi inte kom under bron först, men då Jonas ställde sig långt bak på båten så tog vi oss under bron, utan att den behövde öppnas… Väl framme vid slussen som vi anlände till en liten stund innan det var dags att slussa, där låg det redan en träroddbåt som väntade på slussning. Om jag förstod saken rätt så var den äldre mannen i båten en norrman som höll på och rodde från Smedjebacken och var på väg till Stockholm. Ungefär när det var dags att börja slussa så ringde det i slussvakternas telefon. Det var nämligen så att det var två andra båtar som hade träffats på kanalen och övernattat vid Ramnäs gästhamn som också ville vara med och slussa, men som hade kommit i väg lite sent därifrån, så de ville gärna att slussvakterna skulle invänta dem. Slussvakterna frågade mig och Jonas om det var okej för oss att invänta dem (dock utan att nämna vad konsekvenserna kunde bli) och det var ju helt okej för oss att invänta dem, för vi behövde ju inte komma fram så värst tidigt framåt kvällen till Mälaren. Så efter en stund öppnades bron som vi nyligen precis tagit oss under, också dök de två båtarna upp och det lustigaste var att det var två båtar uppifrån Siljan, den ena en plastbåt från Mora och den andra en mycket fin gammal salongsträbåt som hörde hemma i Rättvikstrakten, och inte nog med det. Båten och dess besättning från Rättvikstrakten var ju Jonas grannar som han kände mycket väl, så det var ju allt ett lustigt sammanträffande som inte alls var planerat, även om Jonas visste att de skulle ta sig fram på kanalen någon gång under sommaren. Den båten var nämligen på väg från Smedjebacken (dit den hade åkt maskintrailer) till Västerås, där de hade hyrt en hamnplats åt båten ett tag, för att kunna åka med båten i Mälaren, och nu var de alltså på väg dit i långsamt tempo. Det var visst inte bara så att det var Jonas grannar i den ståtliga träbåten, utan han som körde båten var inte bara granne till Jonas, utan i efterhand har jag även förstått att det var min mammas träslöjdslärare som hon haft i träslöjd för åtskilliga år sedan i grundskolan…, om inte det vore nog så visade det sig att även de i plastbåten från Moratrakten, hade träffat Jonas tidigare, då Jonas och en bekant till dem spelat tillsammans i samma band. Så fram till denna sluss hade vi varit den enda båten som slussat nedåt i kanalen, men nu var vi helt plötsligt fyra båtar (varav en roddbåt) som tillsammans fyllde upp slussbassängen ganska så väl. Den andra plastbåten och den gamla träbåten hade som mål att ta sig fram till Hallstahammar och dess gästhamn vid Sörkvarns sluss för dagen, medan vi ännu hade siktet inställt på att komma ut i Mälaren under fredagen. När vi lämnade slussområdet vid Ramnäs så fortsatte vi till nästa slussområde som var vid Surahammar, dit vi anlände som första båt, även om vi knappast hade den snabbaste båten i kolonnen, men under kanaletapperna, så spelar det ju ändå ingen roll om båten är snabb eller inte, för man får ändå inte köra speciellt snabbt, annat än över de öppna sjöarna, men slusstidtabellen är ändå lagd för att man ska kunna köra med en låg fart hela tiden, eller sisådär fem knop. Strax innan vi anlände till slussområdet i Surahammar så passerade ”Campingbadet” vid Magsjön, som jag vill minnas att var den camping som vi bodde två nätter vid under den där kanotturen för nitton år sedan, som jag inledningsvis berättade om. Då vi och de andra två motorbåtarna kommit fram till slussområdet i Surahammar, och redan då var sena, så visade det sig att vi minsann även skulle invänta roddbåten, som kom en ett bra tag efter oss, då den inte lyckades hålla det tempo som slusstidtabellen var beräknad att man skulle hålla. Men så småningom så dök roddbåten upp och vi kunde påbörja nedslussningen även vid detta slussområde, och i ärlighetens namn så tycker jag ändå att norrmannen var relativt snabb på att ro! Slussningarna med roddbåten var dock lite väl spännande då norrmannen ofta stod upp i sin roddbåt i slussarna och periodvis uppstod det ju ganska så rejäla strömmar i slussarna, så tyvärr stod roddbåten långt ifrån alltid parallellt med slussbassängens sidovägg, men lyckligtvis ramlade aldrig norrmannen i vattnet i någon sluss, även om det ibland var lite väl spännande hur det skulle gå för honom… Då det ofta var ont om plats i slussbassängerna, så att det var trångt att ro i bassängerna, så liksom paddlade istället norrmannen i slussbassängerna med hjälp av ett öskar tillverkat i trä (precis som roddbåten). Fortsättningen av dagen löpte på enligt samma princip, nämligen att vi med motorbåtar kom fram först till de resterade slussbassängerna, där vi sedan fick invänta roddbåten som dök upp en stund senare. Så till slut hade vi slussat oss fram till gästhamnen vid Sörkvarns sluss (vilket är en gästhamn som ligger mellan ett par slussar) som ligger vid Skantzö Bad och Camping vid Hallstahammar, dit vi anlände så sent att vi inte fick slussa något mer under denna dag, och således fick lov att stanna för dagen och därmed hann vi alltså inte ända ut till Mälaren under fredagen som vår plan var och som slusstidtabellen sa att vi skulle hinna (om jag förstått slusstidtabellen rätt, även om den var något tvetydig). Detta eftersom att vi inväntat de andra båtarna uppe vid Ramnäs (utan att veta om att konsekvensen av att vi inväntade dem skulle bli att vi inte hann längre än hit under dagen) och roddbåten vid flera slussar, så även om vi inte hade inväntat de andra motorbåtarna så hade vi nog blivit så sena att vi inte hunnit längre än till denna gästhamn i alla fall, eftersom att vi antagligen ändå hade fått invänta roddbåten... Eftersom att vi inte hade obegränsat med tid för vår kanalresa så var vi ju tvungna att avsluta resan senast under söndagskvällen, eftersom att Jonas började arbeta på måndagsmorgonen och jag skulle hinna ända hem till Kiruna till på tisdagen för att hinna börja arbeta då, så därför var vi ju tvungna att hinna ända ut till Mälaren under fredagen, om vi skulle hinna ända tillbaka till Smedjebacken med båten till på söndagskvällen, något vi nu fick konstatera att vi inte skulle hinna. Så nu ställdes vi inför två valmöjlighet, antingen att vända om redan på lördagsmorgonen mot Smedjebacken, utan att ha nått ända fram till Mälaren denna gång heller, eller helt enkelt fortsätta vår resa ut till Mälaren, utan att åka hela vägen tillbaka upp till Smedjebacken igen. Detta val blev dock lätt, då jag naturligtvis ville ta mig fram till Mälaren!, och för min del gjorde det ju inte heller så mycket att vi inte skulle hinna tillbaka genom kanalen, då jag ju i alla fall skulle hinna ta mig igenom kanalen åt ett håll åtminstone! Som en ren bonus så skulle det ju inte heller behöva bli så sent på söndagskvällen, innan vi skulle vara klara med vår resa om vi nu bara åkte genom kanalen i en riktning. Om vi istället skulle ha åkt båt hela kanalen tillbaka till Smedjebacken så hade vi ju anlänt dit relativt sent på söndagskvällen, så det kunde ju ses som något positivt att vår resa kunde avslutas lite tidigare på söndagen, med tanke på att jag hade många mil att köra bil under måndagen och Jonas skulle upp tidigt och jobba på måndagsmorgonen. Men jag kan ändå tycka att det var lite konstigt att inte kanalbolaget såg till att vi hann ända ut till Mälaren under fredagen, med tanke på att vi minsann hållit tidtabellen punktligt ända till Ramnäs, där vi blev sena på grund av andra båtar, även om jag också tycker att det är positivt att även såväl sena som långsammare båtar tillåts att passera kanalen, även om de inte kan upprätthålla den planerade hastigheten på fem knop. Men för mig som är van vid hur det brukar fungera att följa tidtabeller på järnvägen så brukar man ju inte bli fasthållen till nästa trafikdygn, innan man är framme vid slutstation bara på grund av att man blivit sen, på grund av att andra tåg orsakat ens försening. I detta läge tycker jag att Trafikverkets trafikledningscentraler sköter tågtrafikledningen mer exemplariskt, än hur en försening på kanalen hanterades i detta fall. Men som sagts så gjorde det ju inte heller oss något att vi inte kom längre denna dag, i annat fall så kanske vi hade försökt att tjata oss till att bli framsläppta ända ut i Mälaren under fredagen. Nu fick vi ju istället förmånen att umgås med de andra motorbåtarnas besättning och således även Jonas grannar, med vilka vi passade på att äta en god grillbuffé på campingen invid gästhamnen där vi nu blivit strandsatta. Som kuriosa kan jag ju även nämna att det var vid just denna camping som vi avslutade kanotfärden på kanalen sommaren 1999, så nu skulle vi minsann ta oss ut i Mälaren och inte tvingas vända om här… På campingen som låg i anslutning till gästhamnen var det mycket folk och bilar efter som att det var den stora bilträffen ”Power Big Meet” i den relativt närbelägna orten Västerås. Den fina gamla salongsbåten, som är hemmahörande i Rättvikstrakten är fint renoverad.På lördagsmorgonen hade det fina sommarvädret tyvärr bytts ut mot ett regnväder, då vi satt i båten och åt frukost (som bland annat bestod av varmt bröd från campingbutiken), innan det var dags att fortsätta vår kanalresa nedåt längs kanalen. Även denna dag så var vi samma tre motorbåtar och roddbåten som skulle fortsätta nedåt längs kanalen. Förövrigt stod det ytterligare en båt i gästhamnen där vi övernattat, men den båten tror jag att var på väg uppåt i kanalen. Något stressigt blev det allt för mig som varit uppe vid campingen och bland annat lämnat tillbaka korten till servicehuset, eftersom att de andra båtarna redan var på väg in i den närbelägna slussen då jag kom tillbaka till båten, men som tur var hade Jonas startat motorn och det mesta var klart så att vi kunde också ta oss in i slussen relativt omgående. Under den regniga förmiddagen, så slussade vi oss ut genom ett flertal slussar innan vi var nere på Mälarens vattennivå, efter att ha mött några andra båtar som var på väg uppåt i kanalen. I vissa kanaler som jag åkt igenom så får man använda egna tampar, för att hålla båten längs med slussväggarna och i vissa andra kanaler, har man istället fastmonterade tampar vid slussarna, vilket var fallet med just denna kanal, så man behövde alltså inte använda sina egna tampar i slussarna. Men en risk med att tamparna är kvar i slussen är ju den att om man har otur så kan de ju fastna i båtmotorns propeller, men som tur var så har det inte hänt mig ännu. Dock så råkade en dylik tamp fastna i flaggstången längs bak på vår båt när vi skulle köra ut ur en sluss, så att flaggstången gick av och en annan båt fick blocka upp flaggan åt oss… I någon sluss lät det dock som att tamparna var extra stöldutsatta, så där fick helt enkelt slussvakterna låsa in tamparna när de inte används. När vi hade åkt under både länsväg 252 den närbelägna järnvägen så stannade vi och de andra två motorbåtarna till vid Borgåsunds Gästhamn och Café, där vi passade på att äta lunch och funderade på hur vi skulle fortsätta vår båtresa, nu när jag till slut hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal, för första gången! Jag kunde konstatera att det var en fin kanal, som inte tycktes vara så värst välanvänd och exploaterad som exempelvis Göta kanal, men den tillåter ju också mera begränsade mått på båtarna, framförallt i höjdled, då dess segelfria höjd bara är 2,5 meter på grund av ett flertal relativt låga broar, som inte är öppningsbara. Men med tanke på dess närhet till Stockholms och andra stora orter, så kan jag tycka att det borde kunna vara mer trafik på den fina kanalen, då jag skulle kunna tänka mig att fler gärna vill upptäcka den fina kanalmiljön. Till skillnad emot Dalslands kanal, så upplevde jag inte heller att det var så värst många kanoter i kanalen, då jag bara såg ytterst få kanotister i kanalen. Det är ju trevligt att alla slussar i kanalen manövreras för hand, till skillnad emot i många större kanaler, där istället många slussar är hydrauliska. Vad jag har hört så lär det ibland kunna vara något ont om vatten i kanalen som i huvudsak följer Kolbäcksåns sträckning, som har ett flertal kraftverk (som är belägna vid nästan alla slussar), men det var då inget som jag märkt av under denna fina sommar. När vi ätit lunch och övervägt några olika alternativ hur vi skulle fortsätta vår båtresa där exempel på tänkbara alternativ var att fortsätta till Arboga eller Köping eller någon annan ort vid Mälaren, alternativ att vända tillbaka och fortsätta en bit uppåt i Strömsholms kanal igen (där vi ju trots allt redan hade betalt för en returbiljett) eller helt enkelt fortsätta genom ännu en kanal fram till Hjälmaren, alltså genom Hjälmare kanal, så kunde vi enas om att styra vår fortsatta färd till Västerås, via en omväg förbi orten Torshälla. Så när vi ätit färdigt vår lunch så fortsatte vi alltså vår båtfärd ut på Mälaren och skildes ifrån de andra båtarna som vi åkt en stor del av Strömsholms kanal tillsammans med. Den norska roddaren (som jag inte kan låta bli att tycka att påminde en del om kanotisten i ”Göta kanalfilmerna”) var dock inte med oss och åt lunch vid Borgåsund, men jag tyckte mig se honom passera under länsväg 252 och järnvägen vid Borgåsund, men vart han sedan tog vägen, det vet jag inte, då vi inte såg till honom något mer sedan, men någon nämnde att han lär ha varit på väg till Stockholm. Så vad vet jag, kanske var han redan framme i Stockholm innan vi hade nått Västerås… Efter en stunds guppande på Mälaren så passerade vi under Kvicksundsbron och ungefär i samband med passagen av Kvicksundsbron så blev vi omkörda av den andra plastbåten som vi slussat tillsammans med i kanalen, alltså den båten som hörde hemma i Mora i Dalarna och det var sista gången under båtresan som jag såg till den båten. Den båten hade alltså åkt båttrailer till Smedjebacken och skulle antagligen tas upp ur vattnet vid Mälaren någonstans, innan den skulle åka båttrailer tillbaka upp till Dalarna igen, men besättningen på den båten funderade på att först ta en utflykt till platsen med just namnet ”Mora” som även återfinns invid Mälaren vid Eskilstunatrakten, så antagligen var de på väg dit, då de körde om oss. För vår del så fortsatte vi in i Torshällaån och sedan länge hade det fina sommarvädret återkommit till oss, som dock inte var med oss under inledningen av dagen. Där körde vi först fram till den nedersta av slussportarna i Torshälla kanal (som leder in till Eskilstuna), som dock är stängd sedan några år tillbaka då några slussportar måste bytas ut, vilket antagligen kommer att vara fixat inför sommaren 2019, även om renoveringen av kanalen dragit ut på tiden. Eftersom att kanalen för tillfället är stängd, så kunde vi inte slussa oss igenom några slussar i den kanalen i år, så det får bli ett projekt till ett annat år, även om jag inte kan komma så värst långt i kanalen med min motorbåt, då kanalen är överbyggd av ett flertal riktigt låga broar, varav några är så låga att de endast erbjuder en segelfri höjd på 1,2 meter. Efter en kortare landstigning vid den nedersta slussen så vände vi om, men när vi åter kom till en ett vägval (som vi passerat en stund tidigare) i ån, så passade vi då på att ta en avstickare in förbi gästhamnen i Torshälla och vände sedan inte om förens vi möttes av en bro som var så låg att vi inte kom under den, en liten bit bortanför Torshälla gästhamn i Torshällaån. Det var för övrigt i just Torshällaån, i vilken vi nu befann oss, som jag en vårdag i april 2010 (med mycket strömmande vatten in ån) införskaffade min tidigare båt som skulle visa sig ha en trilskande bensinmotor och som således satte stopp för min förra resa i Strömsholms kanal. Men denna gång var det tack och lov ingen motor som stoppade vår resa på Strömsholms kanal, men istället så tog det stopp för det svenska fotbollslandslaget, när vi var i Torshällaån och tittade runt, det var nämligen just då som det svenska fotbollslandslaget förlorade mot England och således åkte ur fotbolls VM. För vår del så var inte resan riktigt slut ännu, utan nu var det dags för oss att korsa Mälaren i nordlig riktning, då vi nu skulle ta oss upp till Västerås, dit vi anlände lite senare på kvällen och kunde konstatera att det var mycket folk i den stora centrumnära gästhamnen då det stora bilevenemanget ”Power Big Meet” pågick i staden. Vi lämnade båten lite tillfälligt vid en liten brygga, med relativt få båtar invid, eftersom att vi var tvungna att köra under en ganska låg bro för att komma fram till bryggan där vi gick iland och handlade lite kvällsmat i en kioskvagn längs ett promenadstråk. Vi kunde konstatera att om vi ville så kunde vi få bo i gästhamnen, då det fanns plats även för oss där, trots att det var mycket folk i hamnen, likaså nämnde några ombord på en båt vid en hyrd båtplats, att vi nog kunde få stå vid deras grannbåtplats (om det hade varit fullt i gästhamnen) då grannbåten lär ha varit ute på resa. Men istället för att stå vid den för kvällen livliga centralt belägna hamnen, så åkte vi vidare till en annan båthamn där Jonas granne hade hyrt en båtplats, som vi kunde få låna under natten, eftersom att de ändå inte skulle komma förrän under morgondagen, då de tänkte övernatta vid Kvicksund under lördagskvällen. Så vi valde att låna den båtplatsen, som låg en liten bit utanför de mest central delarna av staden, dit vi anlände med tända lanternor under den sena julikvällen efter att ha glidit fram bland Västerås hamnar (där även Sjöräddningssällskapet tycktes vara ute under kvällen) och vår trecylindriga dieselmotor nu fick stoppas för sista gången under lördagen. På söndagsmorgonen började vi med att ta en kort båttur in till de mer centrala delarna av Västerås, där vi surrade fast båten och fortsatte till järnvägsstationen i form av en något stressig promenad. Där klev vi på ett tåg som tog oss till Smedjebacken och sedan fortsatte vi med bilen och den tillkopplade båttrailern till Västerås, där vi började med att äta en lunch i närheten av vattnet. Sedan körde vi båten till en upptagningsramp, men innan vi började ta upp båten där så flyttade vi båten till en annan upptagningsramp, där det var lite lugnare, eftersom att man behövde köra under samma låga bro som vi hade kört under kvällen innan för att nå fram till en liten brygga, så eftersom att långtifrån alla båtarna tog sig under denna bro så var det lugnare inne vid denna upptagningsramp, där vi tog upp båten. Även om det var relativt lugnt vi denna ramp så kom det ändå ytterligare några som ville ta upp sin båt vid denna ramp då vi var där, och vår båtupptagning gick inte supersnabbt, då vi fick göra om proceduren en gång då båten hamnade alldeles för snett på båttrailern under det första upptagningsförsöket. Så nu fick vi alltså även denna gång plocka upp båten på ett helt annat ställe än vad min ursprungliga tanke var då kanalresan inleddes, då jag hade tänkt att även hinna tillbaka till Smedjebacken med båten och ta upp den ur vattnet där, men det väsentliga var i alla fall att jag hade tagit mig igenom hela Strömsholms kanal denna gång, även om Jonas bara fick uppleva kanalens nedre del... Det blev dåligt med tagna bilder under kanalresans inledande dagar, eftersom att jag tänkte at jag ju kunde ta fler bilder under hemresan, då jag ju hade tänkt att passera sammas platser igen, vilket jag alltså inte nu gjorde, då vi bara körde genom kanalen i en riktning. Efter att båten var upplastad på båttrailern så fortsatte vi till Virsbo, där Jonas kunde hämta sin bil och sedan fortsatte jag med ekipaget upp till Rättvikstrakten, där båten fick vila sig på land i cirka tre veckor inför en ny kanalresa som skedde i augusti på den 150-årsjubilerande Dalslands kanal. Vilket är en kanalresa som jag berättat om på denna länk. /Fredrik

Solnedgång vid Rogenstugan.På den klickbara och zoombara kartan här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk. Sommaren 2011 hade jag förmånen att få vara i Storlien och jobba, med att köra nattågen. Den sommaren så hann jag med två vandringar i Jämtlandsfjällen. Den ena turen gick jag med lätt packning. Under den turen så gick jag under den första dagen från Storlien via Blåhammaren till Storulvåns fjällstation, där jag övernattade. Sedan fortsatte jag min promenad till fjällstationen vid Sylarna, där jag övernattade två nätter inomhus innan jag gick den långa dagsetappen från fjällstationen vid Sylarna upp till Storlien, således promenerade jag alltså den så kallade ”Jämtlandstriangeln” den gången och mellan de båda nätterna som jag spenderade vid Sylarnas fjällstation så hann jag även med en toppbestigning av Sylmassivet, som jag något år tidigare fått beskåda då jag och en vän tog oss en promenad till fjällstationen vid Sylarna då vi var vid Helags fjällstation. Den andra fjällturen i Jämtlandsfjällen under sommaren 2011 blev en tälttur från Arådalen, via Anarisstugan, fjällstugan Lunndörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (vars huvudbyggnad dock var nedbrunnen vid det tillfället under sommaren 2011) och vidare fram till Vålådalen. Redan sommaren 2011 hade jag en tanke på att jag skulle kunna knyta ihop de båda turerna med varandra så att jag således hade gått från östra delen av Jämtlandsfjällen till den västra delen av Jämtlandsfjällen, men tiden som jag spenderade till fjällvandring den sommaren räckte inte till för att jag liksom skulle avverka etappen mellan de båda turerna, så istället blev det för mig en outforskad bit av Jämtlandsfjällen som inte blev avverkad mellan de båda turerna under den sommaren. Några år senare funderade jag dock på att göra en vandring från Storlien till Grövelsjön (eller i motsatt riktning) på hösten efter att fjällstugorna och fjällstationerna hade hunnit stänga för säsongen, men den turen blev aldrig av, utan nästa tur som jag tog mig an i Jämtlandsfjällen blev istället en skidtur mellan tre midvinteröppna fjällstugor i början av januari 2017. Det var en riktigt trevlig tur, då flera stugvärdar i fjällstugorna bjöd på glögg när man anlände, även om det också var en ganska så krävande tur i det stundvis besvärliga vädret. Mer om den turen kan ni läs här på min blogg. Tyvärr var inga fjällstugor i Jämtlandsfjällen bemannade kring nyår i år, som de varit under några tidigare år, men jag hoppas att det återigen öppnas upp kring nyår, för det var ju riktigt mysigt att åka skidor även under den mörkare delen av vintern. Men hur som helst så hade jag sedan tidigare haft en önskan om att binda ihop mina turer från östra delarna av Jämtlandsfjällen, med de mera västliga delarna av Jämtlandsfjällen, liksom jag även skulle vilja ta mig hela sträckan från Storlien till Grövelsjön genom naturen. Så nu i våras när jag såg att jag hade några lämpliga lediga veckor så passade jag på att söka lite extra ledigt för att få möjligheten att se en stor del av Jämtlandsfjällen och också besöka några fjällstugor som jag inte tidigare hade besökt, speciellt dem i gränslandet mellan Dalarna och Härjedalen som jag aldrig tidigare hade besökt, trots att jag är uppväxt i just Dalarna. Länge var det dock oklart i vilken riktning som jag skulle genomföra turen och vilken plats som skulle bli turens startpunkt, respektive slutmål. Men till slut bestämde jag mig för attbörja i Höglekardalen och avsluta turen i Grövelsjön.Så måndagen den 26:e mars 2018 började jag mitt fjälläventyr med en bussresa hemifrån Kiruna till Östersund, där jag övernattade på ett pensionat.Efter tisdagens frukost så fortsatte jag med en bussresa, som dock var betydligt kortare än den bussresan som genomfört under föregående dag. Tisdagens bussresa tog mig i ett strålande väder fram till Höglekardalen vid Oviksfjällen, som var bussens slutdestination, där jag (som för övrigt var bussenens enda passagerare) klev av bussen. Sedan var det bara för mig att ge mig ut på min hittills längsta skidtur någonsin, så fort jag hade fått på mig skidorna i det fina vårvintervädret. Skidturen bjöd på toppenväder och redan vid parkeringsplatsen där jag klev av bussen så kunde jag se flera personer som förberedde sig på att ge sig ut med framförallt snöskoter för att kunna njuta av denna fina påskvecka. Tisdagens skidtur blev cirka 18 kilometer lång och tog mig från Höglekardalen via Visjön, fram till Svenska Turistföreningens fjällstuga i Arådalen. Under skidturen såg jag till både en hel del snöskoteråkare och skidåkare, då antagligen en och annan var påskledig. Väl framme vid fjällstugan så hälsades jag välkommen av det trevliga stugvärdsparet som berättade att jag var säsongens första nattgäster i fjällstugan, som hade varit öppen några dagar, men där man alldeles nyligen hade fått ordning på vattnet och avloppet som tidigare hade frusit i stugan (som för övrigt även har 230 volt elektricitet), så jag kom ju en passande dag, nu när så väl vattnet som avloppet fungerade. Invid fjällstugan, ligger Arådalens kapell, som jag passade på att titta på utifrån. Stugan var antagligen en av endast två fjällstugor i hela landet som har 230 volts elektricitet, av alla STF:s fjällstugor, och antagligen den enda med vattentoalett på stugområdet. För övrigt har stugan periodvis betraktats som vandrarhem men sedan ett antal år tillbaka så räknas den som en fjällstuga. Innan jag gick och la mig hann jag med att njuta av goda våfflor som stugvärden serverade.På onsdagen klev jag upp ganska så tidigt eftersom att jag då hade en av skidturens längsta dagsetapper framför mig, då jag skulle skida vidare till Anarisstugan. Så till en början så följde jag samma sträckning som jag åkt i motsatt riktning under tisdagen så att jag kom tillbaka till Visjön. Vid Visjön så fortsatte jag sedan längs skoterleden mot Hosjöbottnarna fram tills jag kom ut på Rörtjärnen, varifrån jag följde ”min egen väg” (för att inte behöva skida den långa omvägen som skoterleden gick, för att ta mig till Anarisstugan) över bland annat Hanasjön och Bredsjön fram tills jag kom på leden mot Anarisstugan och kunde följa leden fram till stugplatsen. Väl framme vid Anarisstugan så var det ingen trängsel då det bara var ett annat par där, förutom stugvärden, så jag fick ett eget rum i stugan där. På kvällen innan jag gick och la mig så fikade jag tillsammans med stugvärden och mina för natten tillfälliga rumsgrannar. Sammanfattningsvis kunde jag på kvällen konstatera att de cirka 27 kilometrarna som jag skidat under dagen hade gått smidigare och lättare än vad jag innan hade vågat tro, antagligen tack vare toppenvädret som rådde även under denna dag.Torsdagen inleddes med att jag råkade få igång brandlarmet i Anarisstugan, då det tyvärr rökte in en hel del då jag försökte få fart på elden i kaminen i mitt rum på morgonen, då det gick desto sämre att få fyr i kaminen än att få fart på brandlarmet. Mina tillfälliga stuggrannar som bott två nätter i denna stuga och nu bodde i grannrummet sa dock att det inte var något ovanligt att brandlarmet drog igång i denna stuga, då de själva också minsann hade råkat dra igång brandlarmet innan jag anlände till stugan. Den tredje skiddagen så fortsatte jag fram till fjällstugan Lunndörren, längs en led som inledningsvis började med en rejäl uppförsbacke, men sedan övergick till en nedförsbacke (i vilken jag misstänker att det var i den som min ena stavspets gick av), då det var en hel del is där. Framåt kvällen så nådde jag fram till fjällstugan Lönndörren och hade då avverkat cirka 20 kilometer på mina skidor under skärtorsdagen, då jag bland annat hade passerat Staalavieliekojan, trakterna av Issjön och inte heller långt ifrån Pyramiderna. Men det var inte bara snö och is som jag åkt på, utan trots att det var mycket snö i fjällen så hade jag även fått passera snöfria fält där snön antagligen blåst undan och slutligen smält bort. Så här i påsktid så var fjällstugan föga förvånande ganska så välfylld, så jag fick dela rum med några andra, men då jag hade tänkt att börja tillaga middag så hade jag turen att en dam (i ett större sällskap bestående av flera vuxna och barn) frågade om jag ville ha spaghetti och köttfärssås, då de lagat alldeles för mycket mat och nu skulle få lov att kasta bort den överflödiga maten om ingen ville äta upp den, så jag tog tacksamt emot en gratis middag när jag kommit in i den varma storstugan och fick sätta mig till bords. Så det visade på att det kan vara bra att inte komma allt för tidigt till fjällstugorna, då man med lite tur kan få en middag serverad, om andra redan hunnit anlände och laga middag!Långfredagen innebar inte någon speciellt lång skidtur för mig, utan istället innebar det en lite lugnare dag, då jag skidade de cirka 14 kilometrarna fram till Vålåstugorna. Framme vid Vålåstugorna bjöds jag på saft ute på altanen i ett riktigt toppenväder som erbjöds denna påskhelg. Det var nu som att komma till en helt annan plats än till den plats som jag hade i minnet av Vålåstugorna, då jag skidade till bland annat Vålåstugorna i början av januari 2017, då Vålåstugorna och ett par andra stugor i Jämtlandsfjällen höll nyårsöppet. Den gången var det som snöstorm vid denna stugplats och trots att såväl gasolvärmare, samt en eld sprakade (efter att man lyckats få till någon eld då det var sådant enormt drag i skrotstenen) i såväl storstugan och i mitt sovrum så var det svalt inomhus och inne vid fönstren ven vinden ända in och även en och annan snöflinga hittade då in vid fönstren i den turbulenta vinden. Men denna dag då jag kom fram till samma stugplats var det istället en fantastisk vårvärme som värmde på platsen, så det var riktigt skönt! Efter att jag druckit upp min saft så tog jag mig upp på en kulle där jag fick mobiltäckning (vilket jag även haft under de tidigare dagarna under turen) så att jag kunde få kontakt med omvärlden, innan jag tog mig ner därifrån och spenderade en stund i stugplatsens vedbod med att fixa till tändved till stugplatsenens vedförråd. Denna natt fick jag återigen dela rum med andra stuggäster (i den stora huvudbyggnaden), då det förståeligt var många ute och skidade och njöt av den fina vårvärmen under påsken.Under påskaftonen fortsatte jag min tur vidare till ännu en fjällstuga som jag hade övernattat i under min mysiga, men något jobbiga skidtur under januari 2017, nämligen till Stensdalsstugan, som således blev den tredje stugan på raken som jag även hade bott i drygt ett år tidigare, eftersom att jag under den skidturen övernattade i så väl fjällstugan Lunddörren, Vålåstugan och Stensdalsstugan (om än i omvänd ordningsföljd då). Den cirka 12 kilometer långa skidturen till Stensdalssugan genomfördes i måttligt tempo, då jag bland annat skidade ut en liten vända på isen på Kroktjärnarna, men vid i alla fall en utförslöpa så vågade jag i alla fall släppa på i den branta backen, men det resulterade bara i ännu en av turens oräkneliga vurpor… Till min förvåning då jag tittade upp efter vurpan frågan någon om det gått bra, vilket det dock gått, men jag hade inte upptäckt att jag var iakttagen tidigare, men det visade ju sig att det var ett gäng som minsann satt och njöt av vårsolen i terrängen, alldeles på liksom första parkett för min vurpa. Tja, jag bjöd ju dem i alla fall på lite underhållning inför deras solpaus. För min del så gick det ju ändå bra även under denna vurpa, men den vurpan som jag skadade mig mest i under denna utflykt var inte just på skidorna, utan redan i Östersund under min promenad från busstationen fram till pensionatet där jag skulle övernatta, den gången halkade jag rejält på den glashala gatan, så det hade ju varit komiskt om jag skadat mig redan innan jag hunnit ta på mig skidorna under min utflykt. Men tack och lov gick ju även den vurpan bra förutom en något ömmande arm i någon dag och något blåmärke, men det var kanske inte så konstigt att jag föll där för jag fick ju även fler bevis på att det var halt den dagen, som att vi blev stående en lägre stund med bussen i Västerbotten, då två personbilar hade råkat kollidera, eller när vi skulle stanna med bussen och man hörde riktigt hur ABS-bromsarna fick arbeta, eller bara ljudet av spinnande dubbdäck från bilar under min promenad i Östersund, kunde ju allt vara tecken på att det var halt och att man skulle gå försiktigt. Nåväl, så kom jag i alla fall fram till Stendalssugan som är STF:s modernaste och en av de trevligaste fjällstugorna enligt min mening då den är modern och fin med ett modernt kök med köksö, rejäl solcells belysning samt sänglampor och gasolvärme i rummen. Anledningen till att denna fjällstuga är så fin har dock en tråkigare historia. Det är nämligen så att den förra huvudbyggnaden som stod på stugplatsen, tyvärr brann ner för ett antal år sedan, så därför har man byggt upp en ny riktigt fin stuga där. Sanningen är tyvärr den att det är många av STF:s fjällstugor och fjällstationer som har eldhärjats genom åren, så detta är inte den enda stugan som har ersatts med en fin och ny stuga på grund av en brand. Under kvällen i Stensdalsstugan som kryllade av andra besökare, så bläddrade jag en del i en trevlig bok om STF:s alla nuvarande fjällstugor och den kunde berätta om ett flertal stugplatser som eldhärjats genom åren och så värst konstigt är det ju inte heller att så många stugor brunnit upp, för det eldas ju vanligtvis med ved för att hålla värmen i dem, mat lagas på gasolkök och det är (eller i varje fall förr var det) svårt att larma räddningstjänsten från stugplatserna, och om man väl lyckats larma räddningstjänsten så ligger ju många fjällstugor långt från vägar, så det är en enligt mig föga förvånande att så många av dessa tagits av just bränder. Så nu under påsken då det var mycket stuggäster så var det ju klokt att flera av stugvärdarna höll en liten brandinformation innan det var läggdags, där de belyste brandrisker och vad man skulle göra om det skulle råka uppstå en brand. Som jag nämnde var vi många gäster även vid Stensdalsstugan, nämligen cirka 50 personer på kvällen (och kanske tillkomma ytterligare någon under den senare delen av kvällen), som skulle fördelas på stugplatsens cirka 34 bäddar. Men eftersom att nederbäddarna i den nya huvudbyggnaden och antagligen en del (eller kanske alla) bäddar den andra gästbyggnaden på stugplatsen innehåller breda sängar så gick det bra att stuva in alla gäster, och om jag förstod en av stugvärdarna rätt, så hade det varit ännu fler nattgäster på platsen under föregående natt, men som tur är finns det ju även exempelvis madrasser att lägga ut på exempelvis golv och andra lösningar för att tillfälligt höja upp stugans kapacitet, något som man lär ha haft med i åtanke då man byggde den nya huvudbyggnaden på platsen.Så var då påskdagen kommen och även en ny månad inleddes, nämligen april. Denna dag så fortsatte jag min skidtur till en stugplats där jag aldrig tidigare varit, nämligen till Gåsenstugorna. Dit jag anlände efter cirka 14 kilometer på skidorna. Skidturen dit gick förbi Stäntja där en ny och fin raststuga finns. För övrigt så gick skidturen från Stendalsstugan till en stor del uppför, men på slutet fick jag istället en behaglig nedförsbacke att glida ner för innan jag anlände i till Gåsenstugorna, som är Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstugeanläggning, då Gåsenstugorna är belägna cirka 1100 meter över havet. Vid Gåsenstugorna bodde jag i den större huvudbyggnaden, som liknar såväl stugan som jag bodde i vid Lunndören och Vålåstugans huvudbyggnad, men till skillnad från dem så har byggnaden vid Gåsen gasolkaminer i sovrummen, istället för vedeldade små kaminer som det är byggnaderna i Lunndörren och Vålåstugan. För övrigt så var även huvudbyggnaden i Stensdalsstugan (som alltså brann ner 2010) utav en liknande modell som dessa tre nämnda fjällstugor. Även denna natt var det mycket folk i stugan som jag bodde i (även om jag tror att den absoluta piken för besöksantalet under påskhelgen, redan var nådd någon natt tidigare), så jag fick dela rum med tre andra personer. Gåsenstugorna ligger så beläget att man kan nå dem från flera olika fjällstugor och fjällstationer på endast en dags skidtur eller promenad (utan att det innebär några enorma dagsetapper), nämligen från såväl Vålåstugorna, Stensdalsstugan, Helags fjällstation, Sylarnas fjällstation och Storulvåns fjällstation, men ändå har jag som sagt aldrig varit på platsen tidigare, trots att jag varit vid alla dessa nyligen nämnda fjällstugor och fjällstationer tidigare. Så var en ny vecka kommen och denna måndag inleddes med städning innan jag lämnade Gåsenstugorna. Men innan jag hann lämna platsen så hann dock en annan skidåkare komma tillbaka till stugplatsen, alltså en skidåkare som var raskare iväg än mig. Men anledningen till att han återvände var ingen rolig anledning, han hade ju lyckats med bedriften att köra av sin spets på skidan, så jag tror att stugvärden gjorde något försök att ordna en ny spets till hans skida med hjälp av någon list. Tidigare under min tur så hade ju någon frågat mig om jag hade någon reservskidspets med mig på min tur, något jag naturligtvis inte hade, men frågan tog jag mest som ett skämt, men kanske var det en seriöst ställd fråga för att kolla hur förberedd jag var för min långa skidtur? Det enda som jag tänkte på när frågan ställdes till mig då, var ju: ”Stig Helmer, som minsann fått en reservskidspets av aluminium med på köpet, då han köpt ett par begagnade slalomskidor i Gula tidningen”. Men vad vet jag, kanske kan det vara bra att ha en extra skidspets med sig, även om jag varit skeptiskt till detta tidigare, då den enda reservskidspetsen som jag någonsin kommit i kontakt med, var ju just den som Stig Helmer hade fått med sina begagnade slalomskidor i Sällskapsresanfilmen då han skulle till alperna och briljera med sina skidkunskaper. Så jag får vara tacksam för att det bara var en stavspets som jag knäckt, och inte en skidspets under mina fadäser några dagar tidigare. Men jag såg också att det var många som skidade på helt vanliga längdskidor i Jämtlandsfjällen och jag anar ju att sådana är betydligt bräckligare än mina stålkantsförsedda turskidor, så jag skulle inte alls vara förvånad om jag också knäckt en skida om jag åkt på vanliga längdskidor (vilket jag dock inte är säker på att just den aktuella mannan som drabbats av ett skidbrott gjorde) istället för på mina stålkantsförsedda turskidor, för jag har ju minsann kört på mängder med stenar. Från Gåsenstugorna fortsatte jag denna måndag de cirka 18 kilometrarna via raststugan vid Gåsån fram till Storulvåns fjällstation, som är en av de finare svenska fjällstationerna enligt mig. Storulvåns fjällstation byggdes i slutet av 1980-talet, eftersom att en brand förstörde den tidigare huvudbyggnaden 1987. Innan läggdags fick jag återigen plocka fram mina städkunskaper, då någon råkade krossa ett glas i självhushållsköpet så att glasbitarna spreds i lokalen, så att vi fick hjälpas åt att få upp glasbitarna. I många fjällstationers självhushållskök och fjällstugor brukar det finnas hyllor/lådor med en text i stil med ”Ta vad du behöver, lämna det som du får över”, där man kan lämna kvar överbliven mat som blivit över så att andra gäster får ta del av maten istället för att den ska kastas. Så ofta då jag är ute i fjällstugor och fjällstationer så brukar jag titta på dessa ställen om det finns något kvarlämnat där som jag kan tillaga och äta, innan jag köper någon mat, eftersom att ofta så brukar det finnas något gott i dessa gömmor att äta, som någon annan har lämnat kvar. Så flera dagar under vårens skidtur hittade jag min middag i sådana skrymslen, även om det kan kännas som att man är lite snål då man snokar i dessa skrymslen.Efter en natt i Storulvåns fjällstation och en god frukost på fjällstationen så väntade turens enskilt längsta skiddag, då jag nu planerat om turen lite. En tanke var ursprungligen att denna dag skida bara till Blåhammarens fjällstation, bo där två nätter och att jag då mellan dessa två nätter i Blåhammarens fjällstation skulle hinna med en dagsutflykt på skidorna fram och tillbaka till Storlien utan majoriteten av min packning, men jag insåg att det kanske skulle bli lite väl tufft att hinna fram och tillbaka mellan Blåhammarens fjällstation och Storlien under onsdagen (i synnerhet då väderleksprognosen inte var den bästa tänkbara heller). Så istället ändrade jag alltså mina planer och fortsatte denna tisdag på mina skidor upp till Storlien där jag bodde på det gamla anrika högfjällshotellet, som tycktes ha haft sina glansdagar för ett antal årtionden sedan. Upp till Storlien skidade jag via raststugan vid Ulvåtjän och fortsatte sedan med en avstickare via raststugan vid Snasahögarna, liksom en avstickare via parkeringen vid Rundhögen innan jag fortsatte längs vinterleden förbi rastplatsen där leden mot Blåhammarens fjällstation viker av och vidare fram till Storlien (på södra sidan av vägen E14) längs leden som även passerade alldeles utanför Storvallen. Så denna dag blev det i alla fall cirka 33 kilometer på skidorna innan jag slutligen efter en tripp förbi järnvägsstationen i Storlien till slut (efter att det blivit mörkt) nådde fram till Högfjällshotellet i Storlien som i alla fall höll öppet, även om jag fick intrycket att beläggningen i det enorma och anrika hotellet knappast kan ha varit så värst god. För några år sedan då jag var i Storlien en hel del under sommaren 2011, så var Högfjällshotellet stängt för tillfället, då det antagligen var problematiskt att driva den stora och ålderstigna anläggningen, men nu var hotellet i alla fall öppet.Fram tills nu hade skidturen framförallt gått i en något nordvästlig riktning, även om jag snirklat mig fram en hel del och inte alls följt den närmaste vägen mellan Högelekardalen och Storlien. Men nu var det dags att sikta söderut, för målet med min tur var ju Grövelsjön och om man tittar på kartan så kan man ju bara konstatera att Grövelsjön ligger åtskilliga mil söder om Storlien. I Storlien inleddes den något blåsiga onsdagen med hotellfrukost innan jag fortsatte till Coop i Storlien. Det var nämligen så att under tisdagen så hade jag hittat ett hundhalsband (med telefonnummer på dess namnbricka), vid den lilla raststugan vid Snasahögarna. Så jag kontaktade således telefonnumret som fanns på namnbrickan och fick kontakt med ägaren till hunden som tappat sitt halsband i trakten vid ett tidigare tillfälle, så nu tog jag alltså omvägen via Copp för att därifrån skicka tillbaka hundhalsbandet till hunden och dess ägare i Stockholmstrakten, som gärna ville ha tillbaka halsbandet. Då jag hittade halsandet var jag dock lite orolig för att kanske hunden hade kommit bort på fjället och att jag nu bara hade hittat dess halsband (som i och för sig någon annan antagligen redan hittat innan mig, då det hängde på en skylt då jag fann det), men turligt nog så hade inte hunden kommit bort utan bara dess halsband. Dagen bjöd som sagt på en del vindar under min skidtur som till en viss del följde samma sträcka som jag skidat under tisdagen (men i motsatt riktning). Men denna dag, då jag kom till ledkorsningen mot Blåhammarens fjällstation så vek jag av upp till Svenska Turistföreningens högst belägna fjällstation, nämligen Blåhammarens fjällstation, dit jag anlände och åt en middag i anslutning till fjällstationens reception och butik efter cirka 17 kilometer på skidorna under dagen, innan jag gick ut och sov i fjällstationens annexbyggnad där jag tilldelades en sängplats i en relativt stor sovsal. I gästboken som jag bläddrade i inne i Blåhammarens fjällstation så kunde jag läsa att någon gäst döpt ovädret som sedan en tid härjade utanför fjällstationens husknutar till ”Stormen Barbro”, eftersom att Barbro ”Lill-Babs” Svensson avlidit under tisdagen. Alltså hade förebilden och den för sin ålder både pigga och aktiva damen ”Lill-Babs” avlidit under min skidtur genom Jämtlandsfjällen. Alltså hon som det kändes som att jag kände så väl (utan att jag någonsin träffat henne), då man fått besöka henne hemma hi hennes hus i Järvsö via TV-program och hon berättat och delat med sig om så mycket till allmänheten att det kändes som att jag kände henne som en väl bekant person. Men detta var inte det enda dödsbudet som nått mig under denna utflykt. Det var nämligen så att under min busstur mellan Gällivare och Östersund så förtäljde busschaufförens radioapparat att självaste ”Jerry Williams” hade avlidit. Alltså han som också verkade så pigg och aktiv för sin ålder. Men det stannar inte där, resonemanget om alla som avlidit då jag roat mig i Jämtlandsfjällen. Sommaren 2011 då jag också var ute på en fjälltur i Jämtlandsfjällen och då framförallt följde den så kallade Jämtlandstriangeln, vilket innebar att jag även då besökte Blåhammarens fjällstation under min fjälltur, så fick jag minsann höra talas om massakern på norska Utøya, då jag också var vid en av fjällstationerna längs Jämtlandstriangeln, eftersom att den tragedin tidsmässigt hade inträffat i anslutning till min fjälltur den gången. Men inte nog med det. Sommaren 2009 då jag befann mig på resande fot, eller mera korrekt den gången: ”i bilen mellan Vilhelmina och Storuman”, på väg upp mot Stora Sjöfallets nationalpark (för första gången) och de väldiga och fina vidderna, då fick jag veta att Michael Jackson hade avlidit. Vid ett annat tillfälle, nämligen hösten 2011, då jag var i USA på semester fick jag veta att Lasse Brandeby hade avlidit eller så som jag såg honom, nämligen självaste ”Kurt Olsson”. Alltså den ”Kurt Olsson” som bland annat intervjuat ”Jerry Williams”, som nu avlidit relativt nyligen. Så jag vet inte om det är bäst att jag håller mig hemma hädanefter?, för folk tycks leva farligt då jag är ute och roar mig, alternativt är sanningen snarare den att jag är ute på äventyr så pass ofta att det hinner hända en del då jag är borta, utan att det egentligen har något samband (vilket jag innerligt hoppas).Så var då en ny dag kommen nämligen torsdagen den 5:e april och ännu en god frukostbuffé i en fjällstation fick avnjutas. Denna frukost delade jag bord med ett par som jag bott samtidigt med i såväl Stensdalsstugan och Gåsenstugan, även om vi under ett par dagar sedan skidat till olika destinationer. Tanken var ju att jag denna dag skulle fortsätta till Sylarnas fjällstation, men jag hade nu hunnit upptäcka att jag hade förmånen att bli ledig i ytterligare två dagar längre än vad jag hade räknat med i min ursprungliga plan, så det var ju ett faktum som jag naturligtvis skulle ta till vara på. Så istället för att fortsätta söderut i Jämtlandsfjällen fram till Sylarnas fjällstation gav jag mig av ut ur såväl Jämtlandsfjällen, som Sverige då jag skidade de cirka 14 kilometrarna till Storerikvollen i Norge som är en norsk fjällstation. När jag startade dagens skidtur uppe vid Blåhammarens fjällstation så blåste det rejält, men dagen inleddes med en rejäl nedförsbacke, så även om det var blåsigt gick det ganska så bra då jag klädde mig rejält och sedan ett antal dagar hade jag fått ersatt solglasögonen (som jag inledde skidturen med, då jag under den första skidveckan bjöds på strålande solsken) med skidglasögonen. När jag kom längre ner i terrängen så lugnade sig vinden, även om det inte var vindstilla då jag tog en paus vid raststugan vid Endalen, strax innan jag skidade in i Norge. Vid Endalen finns även en så kallad stormklocka (som dock inte ringde, då jag var där) som ett minnesmärke från en fjällräddningsinsats för många år sedan. Väl framme vid Storerikvollen så visade det sig att jag för tillfället var den enda gästen där, förutom personalen (som jag tror att var tre till antalet). Fjällstationen Storerikvollen är nämligen bemannad och dess huvudbyggnad är öppen under sommarsäsongen och kring påsk, övrig tid så är fjällstation obemannad och man får då ta sig in i andra byggnader på området än själva huvudbyggnaden, med hjälp av en så kallad DNT-nyckel. Men nu var alltså fjällstationen bemannad (och därmed var även självhushålsköket stängt) så det erbjöds både boende, middag och frukost till ett paketpris. Så efter att jag tvekat en stund och ändrat mig en gång hur jag ville ha det, så köpte jag både boende, frukost och middag på fjällstationen. Nu var det ju väldigt ont om andra gäster i fjällstationen, antagligen eftersom att det var dåligt väder, också var det ju bara ett par dagar kvar till dess att fjällstationen skulle bli obemannad igen, efter dess öppethållande kring påsk, men framåt helgen skulle det visst komma flera matgäster till fjällstationen berättade dess personal. Men jag blev i alla fall inte den enda gästen som kom till platsen, för strax innan middagen så anlände en tjej som jag sett även vid Blåhammarens fjällstation. Hon arbetade nämligen på fjällstationen i Storulvån, så nu hade hon några lediga dagar som hon spenderade på skidor, då hon först hade skidat från Storulvån till Blåhammaren och nu vidare till Storerikvollen, så jag fick äta middag tillsammans med henne, som berättade att hon hade haft det lite kämpigt sista biten fram till fjällstationen, då det fastnat mycket snö under skidorna, vilket det även gjorde under mina skidor. Efter middagen serverades det goda kakor i ett rum framför en stor öppenspis, som sprakade behagligt när ovädret ven utanför knuten. Storerikvollen ligger på plats där det inte finns elektricitet fram till fjällstationen, men därför har man elverk vid fjällstationen, som man körde på morgonen och kvällen för att producera elektricitet till lampor, kök och annat, medan själva uppvärmningen av fjällstationen i huvudsak skedde med hjälp av vedeldade kaminer. Därför kunde man höra ett brummande ljud i fjällstationen då elverket arbetade, men vid elvatiden på kvällen så stängdes elverket av och tystnaden lade sig över platsen då det var dags att sova.Fredagen vaknade jag upp till en blåsig dag, då det var utfärdad en så kallad ”klass 1 varning” för blåsigt väder i Jämtlandsfjällen. Jag hade ju som nämnts begåvats med två bonusdagar i slutet av min fjälltur, varav en dessa hade jag utnyttjat till en natt i Storerikvollen och nästa bonusdag tänkte jag använda till ett besök vid en annan norsk fjällstation som inte heller ursprungligen var tänkt att besökas under min skidtur, nämligen fjällstationen: ”Nedalshytta”. Dock tvekade jag på om jag ifrån Storerikvollen först skulle skida till Sylarnas fjällstation eller fjällstationen Nedalshytta. Denna dag var som nämnts blåsig, men jag tänkte att jag får väl testa hur det går att skida i vinden och jag visste ju att jag hade lyckats skida över Torneträsk tidigare i vintras under just en ”klass 1 varning” som var utfärdad för blåsigt väder. Så efter frukosten så fortsatte jag min skidtur och tänkte att: ”jag får väl vända om ifall att det skulle visa sig vara för besvärligt i vinden”, men jag hade tur att ha medvind och nu hade det antagligen också blivit lite kallare så att det inte heller fastnade någon snö under mina skidor som det gjort under föregående dag. Tjejen som var den enda andra gästen i fjällstationen hade förberett sig inför denna dag i hopp om att slippa få snö som fastnade under hennes skidor, genom att få någon ljusstump i fjällstationen som hon kunde stryka under sina skidor likt glidvalla, något som jag inte hade gjort, även om jag ändå hade turen att slippa problem med fastnande snö under skidorna under denna dag. När jag började dagens skidtur så tvekade jag ännu på om jag skulle fortsätta till Nedalshytta eller mot fjällstationen vid Sylarna, men det spelade inte så stor roll, eftersom att lederna till de både ställena följdes åt inledningsvis, och när jag väl kom fram till ledförgreningen så valde jag att fortsätta till fjällstationen vid Sylarna. Lättsamt nog var vinterlederna markerade med ledkryss i dessa områden även i Norge, vilket inte är fallet i exempelvis Narviksfjällen. Jag passerade raststugan Fiskåhøgda i Norge och sedan började det gå utför, efter en hel del uppförslutning. I Sverige tog jag omvägen via raststugan Gamla Sylen innan jag var framme vid Sylarnas fjällstation, efter cirka 19 kilometer på skidorna. Så turen dit gick bra trots vädervarningen, men jag tror att det hade blåst som mest under natten mot fredagen och att det sedan hade börjat mojna, så det var inga problem rent vädermässigt för mig under denna dag. Hon som var den andra gästen i Storerikvollen hade från början också tänkt att fortsätta fram till Sylarnas fjällstation, men hon tvekade om hon istället skulle fortsätta tillbaka till Blåhammarens fjällstation istället för till Sylarnas fjällstation, då vädret var besvärligt på morgonen. Hur som helst så gav ja mig iväg från Storerikvollen innan henne, efter att jag frågat om vi skulle ta sällskap över fjället fram till Sylarnas fjällstation, utan att hon visade något intresse för den idén. Med tanke på att jag inte såg till henne vid Sylarnas fjällstation så skulle jag tro att hon valde att vända om till Blåhammarens fjällstation, dit det var lite kortare. Men jag hoppas att det inte var jag som skrämde henne från att fortsätta sin planerade skidtur till just Sylarnas fjällstation, då jag sa att det var en så kallad ”klass 1 varning” för dåligt väder, för sanningen var ju den, att det inte var några problem att ta sig från Storerikvollen till Sylarnas fjällstation denna dag. Om hon nu vände om till Blåhammarens fjällstation så fick hon ju antagligen i alla fall en lättare dag på lördagen då hon skulle ta sig tillbaka till Storulvån, då hon ju då lär ha fått en lättare dagsetapp än från Sylarnas fjällstation med tanke på såväl avstånd som lutningsförhållande, speciellt med tanke på att vinden friskade på rejält vid Sylarna under lördagen. När jag väl kom in i fjällstationen i Sylarna och installerat mig vid den bädd som jag blivit tilldelad i ett flerbäddsrum, så passade jag på att äta en god och fin middag i fjällstationens nybyggda restaurang som precis hade smygöppnat så där någon vecka tidigare, även om de ännu inte hade några alkoholhaltiga drycker och allt ännu inte var helt färdigställt från ombyggnationen. För ett antal år sedan då jag och min vän Daniel var vid Helags fjällstation på en vandringstur då vårt huvudsyfte var att gå upp på Helgs så passade vi även på att vandra vidare från Helags fjällstation fram till Sylarna (och tillbaka) för att äta middag vid Sylarnas fjällstation, men då upptäckte vi till vår besvikelse att det inte fanns någon restaurang vid Sylarnas fjällstation, så istället fick vi laga oss mat i dess självhushållskök och handla i dess då välutrustade butik, så det löste ju sig på ett positivt sätt även den gången. Men personligen tycker jag att det är trevligt att Sylarnas fjällstation nu har begåvats med en fin restaurang med vacker utsikt!, vilket jag saknade då jag var där och tänkte äta restaurangmiddag för flera år sedan.Efter att njutit av en frukostbuffé i Sylarnas fjällstation på lördagsmorgonen så var det dags för mig att fortsätta min skidtur. Men innan jag lämnade rummet som jag hade delat med ett antal andra gäster, så upptäckte jag ett litet fodral med något innehöll (som jag trodde att var en sovsäck i ett litet sovsäcksfodral), i en av bäddarna i rummet. Nu var det ju så att de flesta som delade rum med mig hade hunnit lämna rummet innan mig, men det var i alla fall en man kvar i rummet och det var i alla fall inte hans fodral med innehöll. Däremot kunde via ana att fodralet tillhörde någon av två personer som var ute tillsammans, och den andra mannen som ännu var kvar i rummet hade förstått det som att de skulle till en stuga eller fjällstation i Norge, vilket ju jag också skulle under den aktuella dagen. Efter att ha pratat med en man i receptionen i fjällstationen, så var vi ganska så säkra att de precis som jag hade tänkt att gå till just Nedalshytta i Norge under denna dag, så jag gjorde helt enkelt så att jag packade med fodralet i min packning och skidade iväg. Denna dag upplevde jag som den blåsigaste dagen under hela min tur. Under min skidtur fram till Nedalshytta så tog jag mig först genom bergspasset som ligger mellan Sylskalstöten och Templet innan jag nådde fram till raststugan Ekorrdörren. Visserligen blåste det en hel del redan nere vid fjällstationen, men uppe i bergspasset var det ännu värre. Men vindarna var som någon sorts kastbyar, så att ena stunden kunde det vara riktigt lugn medan någon sekund senare så kunde vinden ta i rejält så att sikten tillfälligt försvann under några sekunder för all snö som yrde upp av vinden. Så då var det bara att stanna till några sekunder innan man kunde fortsätta skida några meter igen, då man åter kunde se ledkryssen. En gång blåste jag ju till och med omkull av en vindby som friskade i rejält. Sådana här tillfällen var det ju också bra att ha GPS-kartan i nödsändaren så att man höll koll på var man var. Kartfunktionen i nödsändaren använde jag för övrigt hela tiden under min skidtur genom Jämtlandsfjällen, för en trevlig sak med den var ju att man kunde se hur långt man hade till de olika dagsmålen (via fågelvägen). För övrigt så visade en person i Sylarnas fjällstation en trevlig telefonapp med alla svenska fjällkartorna, så den kanske kan vara värd att ladda ner till en annan tur, då den kan vara till hjälp om man exempelvis vill mäta avståndet till en fjällstuga. När jag kommit fram till raststugan Ekorrdörren och således tagit mig ner från bergspasset som jag passerat, så var det inte heller så långt tills det bara var en flera kilometer lång utförslöpa till Nedalshytta. Väl framme vid Nedalshytta efter cirka 16 kilometer på skidorna så visade det sig att jag var enda personen vid fjällstationen Nedalshytta. Nedalshytta hade precis som Storerikvollen varit bemannad vid påsk, men Nedalshytta hade blivit obemannad tidigare än Storerikvollen, så den var redan obemannad då jag anlände dit. Från början trodde jag ju att de båda fjällstationerna skulle vara bemannade lika länge, så jag tänkte att jag skulle hinna även till Nedalshytta när den ännu var bemannad, men redan innan jag skidade iväg till Nedalshytta hade jag upptäckt att den blivit obemannad några dagar tidigare. Men det var ju inget problem med att fjällstationen var obemannad för mig, jag hade ju med mig DNT-nyckeln så att jag kunde ta mig in i fjällstationens sidobyggnader, eftersom att huvudbyggnaden inte var öppen där, då fjällstationen inte var bemannad för tillfället, förens till sommaren. Men i denna fjällstation var det ju elektricitet från vanliga elnätet, så när man slog på värmen så tog det inte så långt tid innan det blev varmt i rummet där jag skulle sova. På fjällstationen kunde man betala genom att lägga en så kallad ”betalningsfullmakt” i en låst låda (vilket jag gjorde), varpå man skulle skriva ner kontokortsnumret, så att pengarna skulle dras från kontot när någon sedan tömt lådan. Så kring midsommar kunde jag se att beloppet för boendet dragits från mitt konto. Likaså kunde man betala mat på samma sätt, då det liksom finns ett skafferi med mat som man kan handla genom att skriva upp vad man plockar för varor. Innan jag gick och la mig så tog jag en skidtur ner till sjön med namnet ”Nesjøen” som ligger nedanför fjällstationen. Men de dök aldrig upp någon mer vid fjällstationen (vilket förvånade mig då det även var lördagskväll, mycket snö i området och ganska kort efter påsken), så jag hade ju ännu kvar fodralet med vad som jag trodde att innehöll en sovsäck, som jag hittade vid Sylarnas fjällstation. Jag var lite orolig för att någon då var utan sovsäck, men när jag senare tittade vad fodralet innehöll så visade det sig att det var en dunjacka i fodralet, så det var i alla fall ingen som saknade sovsäcken. Tyvärr fann jag aldrig under min skidtur, de som hade glömt sin dunjacka, men när jag hade avslutat min skidtur drygt en vecka senare så fick jag kontakt med ägaren och kunde skicka dunjackan till honom, via posten. Så jag hoppas att dunjackan inte blev allt för saknad under turen. Jag hade förstått det som att de som skulle till Nedalshytta, (och jag förväntade mig att se där) skulle skida den lite längre vägen via raststugan Miesehketjahke, för att slippa det blåsiga bergspasset som jag skidade igenom, men så här i efterhand så fick jag veta att de inte skidade till Nedalshytta under denna lördag, då de tyckte att det var för blåsigt, så jag tror faktiskt att de återvände till Sylarnas fjällstation, så jag hoppas att det inte var avsaknaden av dunjackan som satte stopp för deras turplaner för denna dag.Söndagen tog jag mig tillbaka in i Sverige, längs samma led som jag hade tagit mig från raststugan Ekorrdörren under föregående dag, så naturligtvis var det mycket uppför under denna dag i början. Efter att jag passerat raststugan Ekorrdörren så fortsatte jag via raststugan Miesehketjahke och vidare fram till Helags fjällstation, dit jag anlände efter cirka 24 kilometer. Denna dag hade jag inga problem med vinden, men istället så hade jag inledningsvis väldiga problem med att snö fastnade både under och uppepå mina skidor, då det var relativt varmt ute och även stundvis kom något regnaktigt från luften. Till en början så hade jag ju även mina korta stighudar på under skidorna, men de tog jag av nästan omgående, eftersom att det fastnade så mycket snö på dem, men även då jag tagit av dem så fastnade mycket snö under skidorna. Så efter cirka en mils kämpade började jag lite mer intensivt fundera på om jag hade något i packningen som kunde hjälpa mot detta problem, och jag visste ju att jag varken hade valla eller vax i packningen. Men till slut så kom jag på att jag kunde testa att smeta på solskyddskräm under skidorna, då jag tänkte att den ju både skulle vara lite vattenavstötande (det ska ju antagligen gå att bada med sådan på sig), samtidigt som den även är lite hal. Så eftersom att jag tänkte att det knappast kunde bli värre än vad det redan var så smetade jag på rikligt med solskyddskräm under skidorna, helt och hållet på vinst eller förlust. Till min glädje så fungerade det riktigt bra i cirka en mil och jag fick även bra glid på köpet, samtidigt som jag slapp snön som fastnade under skidorna. Men efter cirka en mil så började mycket snö att fastna under skidorna igen, så då gjorde jag om proceduren med solskyddskrämen och tog mig ytterligare några kilometer problemfritt, även om det inte hjälpte lika länge som vid första insmörjningen. Men då snön började fastna igen under skidorna så hade jag ju inte långt kvar till Helags fjällstation, så jag brydde mig inte om att smörja in skidorna ytterligare en gång under denna dag, utan istället lät jag snön fastna under skidorna, vilket innebar att jag fick kämpa lite extra under den sista biten fram till fjällstationen. Således fick jag alltså stor nytta av solskyddskrämen som jag köpte i butiken i fjällstugan Lunddörren i början av turen, då jag minsann inte hade tagit med någon solskyddskräm hemifrån, då jag inte trodde att jag skulle behöva lida av det fina vädret. Väl framme i Helags fjällstation så fick jag dela rum med en annan besökare (som jag tror att arbetat som stugvärd åt Svenska Turistföreningen), även om jag upplevde det som att det inte var så väldigt många gäster vid fjällstationen, som vid många av de andra svenska fjällstationerna som jag besökt några dagar tidigare. Till min glädje kunde jag även konstatera att man just håll på att iordningställa vattentoaletter vid fjällstationen, då det endast funnits torrdass, då jag varit vid fjällstationen tidigare. Just för tillfället fanns det dock duschar och vattentoaletter i byggbaracker, då det var lite av en byggarbetsplats vid fjällstationen, så den tidigare dusch och bastubyggnaden tycktes vara stängd då den tycktes genomgå en ombyggnad för tillfället.Mina skidor har nyligen blivit insmorda med ett rikligt lager med solskyddskräm.Helags fjällstation.Måndagen inleddes, som många andra dagar under min fjälltur, nämligen med en frukostbuffé. Sedan skidade jag iväg i ganska så sydlig riktning innan jag vek av mera västerut och tog mig fram genom en dalgång och passerade Västra Helagssjön samtidigt som jag kunde njuta av den spektakulära vyn mot bergstoppen som benämns ”Predikstolen”, på min färd fram till den lilla stugan som passande nog benämns ”Sakristian” (som dock var låst), där det för övrigt finns en nödtelefon på stugans utsida. Så även om någon försöker att ta sig upp på Predikstolen för att bli bönhörd, men istället råkar snubbla och skada sig på vägen dit upp, så kan ju denne förhoppningsvis i alla fal ta sig till Sakristian och be om hjälp av någon som då blir kallad till Sakristian, även om bedjaren inte heller då lär ta sig in bakom Sakristians låsta port. Sakristian ligger för övrigt inte långt ifrån Sylsjön, så i samband med att jag besökte Sakristian så passade jag även på att skida fram till Sylsjön och en annan liten stuga i närheten (som naturligtvis också var låst). Efter min skidtur till Sakristian så fortsatte jag längs vinsterleden österut, till jag kom ut på vinterleden som går mellan Helags fjällstation och fjällstugan Fältjägaren. Så efter att jag kommit fram till ledförgreningen så följde jag vinterleden fram till fjällstugan Fältjägaren, där jag övernattade under natten, efter en dagsetapp på cirka 21 kilometer på skidorna. I fjällstugan Fältjägaren var det bara en annan gäst, så vi fick varsitt rum i stugan. Stugvärden (som för övrigt bott en stor del av livet i Kirunatrakten och arbetat som lärare, men numera bodde i Kalixtrakten) och dess hund bodde i en mindre stuga bredvid huvudbyggnaden. Kvällen var ganska så kall, så det var nätt och jämt att jag fick upp någon vidare värme i rummet som jag bodde i, då det inte var så varmt i den delen av stugan då jag anlände. Men då det var kallt och mörkt ute på kvällen, så fick jag som gengäld se ett riktigt vackert norrsken på kvällshimlen.Tisdagen inleddes med rejäla backar såväl uppför som nedför från fjällstugan Fältjägaren fram till raststugan vid Svaaletjahke, innan det sedan framförallt lutade nedför fram till Ramundberget, dit jag anlände efter cirka 15 kilometer på skidorna. Sista biten av nedförsbacken ner till Ramundberget var dock lite väl brant för mig, då man skulle ta sig fram i skogsterräng på en ganska så smal led, som verkade följa någon sorts väg eller stig, så den etappen blev det flera vurpor också blev det till att liksom gå med sidorna på sidled (så man kan tvingas till att göra om det är väldigt brant uppför) nedför där det var för besvärligt. Väl framme i Ramundberget så checkade jag in på Ramundbergets Fjällgård där det även ingick en trerättersmiddag (som innehöll riktigt gott bröd, även jag inte var så förtjust i allt annat som ingick i trerättersmiddagen) i det förbokade rummet. Boendet (där för övrigt mina föräldrar övernattat någon gång tidigare) var finare än vad jag hade anat. Just detta rum, rummet i Östersund och rummet under nästkommande natt var de enda rummen som jag förbokat innan jag gav mig av hemifrån. Så detta rum och rummet under nästkommande natt hade jag ju tvingats omboka till två nätter senare än vad jag från början hade bokat dem, eftersom att det ju som nämnts, blev två bonusnätter i Norge några dagar tidigare. Men som tur var fick jag boka om dessa båda rum utan problem. För övrigt så hade jag ju förbetalt alla fjällstugor som jag bodde i hos Svenska Turistföreningen, då det gav ett bättre pris och inte alla kunde betalas med betalkort på plats, men dessa kunde man ankomma till under ett mera flexibelt datumintervall, vilket ju var bra, då man ju aldrig riktigt kan veta om en färdplan håller då man är ute i fjällen på tur. För övrigt hade jag inte heller bokat hemresan förrän då jag redan var ute på skidturen och således visste lite mer hur skidturen skulle utvecklas. I Ramundberget fick jag även möjligheten att låna tvättstugan, med tvättmaskin och torktumlare, så att jag passade på att tvätta där, för att få lite fler rena kläder, då jag ju hade varit ute ett tag på skidtur då jag anlände dit. Jag promenerade runt lite i Ramundberget på kvällen och kunde konstatera att det fanns många fina hus där, och under promenerandet så fann jag även en jacka strax utanför den byggnad där jag bodde. Som tur var fanns det bland annat ett busskort (med namn på ägaren) i jackan, så efter lite detektivarbete så lyckades jag få kontakt med ägaren som bodde i Funäsdalen (som ligger en bit bort från Ramundberget) och han påstod att han glömt jackan på en buss, så antagligen hade någon lyft av jackan i Ramundberget och hängt upp den utomhus i Ramundberget på en ställning. Efter överenskommelse med jackans ägare så lämnade jag in den i receptionen i Ramundbergets Fjällgård, där jag bodde, så skulle han se till att han eller någon annan skulle komma dit och hämta jackan där framöver.Onsdagen inleddes med frukostbuffé på Fjällgården i Ramundberget. Sedan väntade mig en rejäl uppförsbacke innan jag var uppe på fjället där skidliftar slutade och naturligtvis hade flertalet andra skidåkare tagit sig dit med hjälp av skidliftarna, men jag och några andra tappra kämpade istället uppför backarna. Men när man kommit upp på fjället så tog det inte läng tid tills det istället blev utförslöpor och naturligtvis lyckades jag stupa omkull när jag nu äntligen fick medlut. Men efter en stund så ankom jag till Ösjöstugan som är en våffelstuga, så där passade jag så klart på att njuta av en förmiddagsvåffla. Sedan fortsatte jag min skidtur vidare och efter en stund fick jag återigen en rejäl uppförsbacke, då jag skulle ta mig upp till ännu en våffelstuga, nämligen ”Knallen”/”Kariknallen” vid Bruksvallarna. Så efter en rejäl uppförsbacke (där jag kunde konstatera att det var klokt att jag monterade på mina korta stighudarunder skidorna innan backen började), så fick jag återigen njuta av våfflor och denna gång även till en vacker utsikt. Sedan fortsatte jag min skidtur via raststugan vid Svalåtjärn fram till ännu en våffelservering som benämns ”Andersborg” (även om jag anar att det inte är den tidigare finansministern som gett namn åt platsen). Till ”Andersborg” kom jag strax innan stängningsdags, men jag hann i alla fall få mig ytterligare en våffla där, och lite fika därtill att njuta av ute i vårsolen. Det visade sig också att jag inte var den enda besökaren som var ute strax innan stängningsdags, så det var inte bara mig som de behövde fixa käk till. Därefter, med en ny våffla i magen, så dröjde det inte länge innan jag kom fram till nästa våffelservering, nämligen den vid ”Malmbäckstugan”, men den hade dock hunnit stänga för dagen, så jag fortsatte vidare på mina skidor mot dagens mål som var Skarvruets Högfjällshotell och tillika vandrarhem, vilket ligger i närheten av Tänndalen. Men innan jag kom fram till kvällens övernattningsplats så fick jag förmånen att åka nedför några rejäla nedförsbackar, som var svåra att få stopp i då jag åkte i längdskidspår. Jag passade även på att åka ner till riksväg 84 och vända innan jag började söka mig till Högfjällshotellet. Det tog ett tag innan jag fann Högfjällshotellet, då jag var lite osäker på exakt var det låg. Men när jag ganska sent, väl kom fram till fjällhotellet (där jag först var osäker på om jag gick in genom rätt dörr, då det var som att komma hem till någons hem) så serverade fjällhotellets ägarinna kycklinggryta till såväl mig och en annan pratsam och trevlig gäst som numera bodde i Stockholmstrakten, men som även hade hunnit med att spendera en period av livet i Leksandstrakten i Dalarna. För övrigt var ju även ägarinnan och hennes norska partner också både pratsamma och trevliga. Kvinnan berättade att hon rest en hel del med Estonia innan fartyget förliste, men också att hon fortsatt resa mellan Sverige och Estland efter den dramatiska Estoniakatastrofen (vilken skedde en natt då hon dock inte själv var med på färjan). Den norska mannen berättade bland annat att han tidigare i livet kört lastbil lastad med bland annat grönsaker runt om i Europa, så numera tycktes han vara sparsam vad det gällde att förtära grönsaker, efter vad han hade sett genom åren. Sedan väntade mig ett rum ute i en av byggnaderna på gårdsplanen, där jag fick krypa till sängs efter en dag då jag avverkat cirka 30 kilometer på skidorna. Denna dag gick de avverkade kilometrarna relativt lätt att avverka, då jag nästintill under hela dagen hade preparerade längdskidspår att följa, vilket jag inte varit allt för bortskämd med annars under min tur. Detta var antagligen den trevligaste dagen under turen, eftersom att jag fick skida mellan våffelstugor och njuta av nygräddade våfflor på flera ställen, samtidigt som vädret var toppenfint. Eftersom att jag befann mig i ett populärt längdskidområde under dagen, med fina preparerade spår, så var jag dock tvungen att betala en slant för att åka i området, men det var det värt med tanke på hur fint det var, så jag förstår att det kryllade av skidåkare mellan de olika stugorna som jag passerade under dagen. En väldigt stor andel av skidåkarna verkade dock befinna sig på elitnivå, då de var supersnabba både uppför och nedför backarna, men det fanns verkligen alla möjliga sorters kategorier bland dessa skidåkare som njöt av skidspåren. I spåren samsades antagligen såväl snabba elitskidåkare, barnfamiljer med barn i pulkor och pensionärer som hade möjligheten att njuta av sina lediga dagar i solen och jag fick intrycket att det var en blandning av lokalbefolkning och mera långväga turister som samsades i spåren.Även om jag betalat för ett rum med vandrarhemsstandard på Skarvruets Högfjällshotell så fanns det möjlighet att betala extra för att få njuta av en frukostbuffé och slippa städa rummet, så jag betalade extra för att få frukost och slippa städa rummet som jag spenderat natten i. När jag tagit på mig skidorna på torsdagsmorgonen så skidade jag tillbaka till ”Malmbäckstugan”, som hade hunnit stänga då jag passerade den under gårdagen, men nu var den öppen så att nu hann jag njuta av en våffla även där. Vid våffelstugan träffade jag för övrigt på en dam som jag träffat under föregående kväll då hon inledde en kvällsskidtur på sina längdskidor vid riksväg 84 (dit jag var ner och vände under onsdagskvällen), men nu var hon istället ute på en förmiddagsskidtur tillsammans med sin familj till våffelstugan för att njuta av våfflor, precis som mig. Alldeles innan jag stannade till vid ”Malmbäckstugan” så gjorde jag en liten avstickare till en raststuga som ligger strax nordost om ”Malmbäckstugan”, där det också var några fler som njöt av det fina vårvädret, som rådde även denna dag. Efter våfflan vid ”Malbäckstugan”, så skidade jag vidare till Tänndalen, dit det framförallt var medlut och fina skidspår, där jag åkte. Men även denna dag så befann jag ju mig inledningsvis på en del spår som man skulle betala för att få åka på. Under gårdagen hade jag ju betalat spåravgiften redan på Fjällgården i Ramundberget, där jag bodde under natten till gårdagen. Men denna dag hade jag inte betalat någon spåravigt ännu, men nästan framme i Tänndalens så träffade jag på en dam som man kunde betala spåravgiften till, så jag passade på att betala spåravgiften till henne via Swish. I Tänndalen korsade jag riksväg 84, genom att skida över en hög och brant bro. Jag hade en förhoppning om att kunna fylla på mitt nu sinade matförråd i samband med passagen av riksvägen, men det visade sig att det inte var någon som sålde livsmedel (och dessutom hade öppet för tillfället) i närheten av bron när jag letade omkring efter någon lämplig stans att handla, så jag gjorde bedömningen att jag skulle klara mig fram till kvällens mål, nämligen Skedbrostugan, utan att fylla på mitt matförråd. Så jag lämnade efter en stund Tänndalen och fick inledningsvis ta mig uppför rejäla backar efter att jag korsat Tännån. I den inledande backen så tog jag även omvägen förbi något hus som jag sett på kartan. Visst fastnade lite snö under skidorna vid något tillfälle, men det gick ändå ganska så bra att åka på snön för det mesta och efter en stund planade det ut och det blev även en del nedförsbackar där jag åkte. Under turen till Skedbrostugan så passerade jag Broktjänskojan ungefär halvvägs mellan Tänndalen och Skedbrostugan. Till Skedbrostugan anlände jag ungefär vid halv tiotiden på kvällen efter att ha skidat över Skedbrosjön, vilken Skedbrostugan ligger strax invid. Stundtals hade även någon preparerat skidleden med snöskoter, så att det var lättåkt under dess senare del, även om jag tidigare under dagsetappen fått tagit mig fram bland en del stenar. Tack och lov, så hade inte stugvärden hunnit gå och lägga sig innan jag anlände (vilket jag var lite orolig att denne skulle ha hunnit göra) på kvällen, trots att jag anlände så sent på kvällen att det hade börjat skymma utomhus. Jag möttes redan innan jag kom in i stugan av någon som var ute och borstade tänderna, så då förstod jag i alla fall att inte alla hade hunnit lägga sig på stugplatsen. Skedbrostugan består av två gästrum och därutöver ett stugvärdsrum emellan de båda gästrummen (så stugan liknade alltså fjällstugan Fältjägaren, även om stugvärden där, har ett eget stugvärdshus utanför den stora gäststugan). I det ena gästrummet bodde det visst några gäster och en hund, och i det andra gästrummet bodde en man som var ute på stugvärdspraktik (då han hann höll på att utbilda sig till stugvärd) och hans bror. De båda gästrummen hade två sovalkover med vardera fem bäddar i varje sovalkov. Stugvärdspraktikanten och dess bror bodde i en sovalkov, så jag fick dela rum med dem, men jag fick i alla fall en helt egen sovalkov, då det inte var så värst många gäster i denna fjällstuga då jag anlände. Efter cirka 27 kilometer på skidorna så var det riktigt gott med den varma saften som serverades efter att jag anlänt till fjällstugan och innan jag gick och la mig så fick jag även fylla på mitt matförråd tack vare stugans butik.Redan tidigt på fredagen den trettonde april, så skidade stugvärden, dess praktikant och praktikantens bror iväg på en dagsutflykt i närområdet kring Skedbrostugan. Några av de som bodde i mitt grannrum gav sig av norrut mot Tänndalen, redan på morgonen och en dam med en hund (som alltså också bodde i grannrummet) fortsatte sedan sin skidtur till Rogenstugan (dit jag också var på väg under dagen). Således blev jag sist kvar på stugplatsen, men så småningom lämnade också jag stugan efter att ha hämtat vatten nere i ett hål i sjöisen nedanför stugområdet. Således blev stugan tillfälligt helt folktom efter att jag lämnade den. Jag var som många andra gånger inte så tidig med att ge mig av ifrån stugan, men jag visste också att jag inte skulle så värst långt under fredagen, så jag hade verkligen ingen anledning till att stressa iväg. När jag väl skidat iväg så mötte jag ganska omgående ett gäng på några herrar från Dalarna, som skulle upp till Skedbrostugan och övernatta. Dessa herrar visade det sig sedan att jag skulle dela stuga med vid Hävningen några nätter senare. En av herrarna hade som kuriosa likadana/likdanande skidor som mig. Senare såg jag fler skidåkare som var ute och skidade denna fredag och som också verkade vara ute på långtur. Efter en stunds skidande så kom jag ifatt damen med hunden som lämnat Skedbrostugan innan mig, men jag kom aldrig ifatt henne helt och hållet, innan hon var framme vid Rogenstugan, då jag också tog en del längre pauser då jag såg att jag närmade mig henne. Under eftermiddagen så anlände jag till Rogenstugan efter cirka 11 lättsamma kilometer, då etappen framförallt gått på isen på sjön Rogen och några andra sjöar. Strax efter att jag anlänt till Rogenstugan så kom det även förbi en hurtig norska som åkte skidor bakom en hund, hon stannade bara till vid Rogenstugan och tog en rast då hon inhandlade en Coca-Cola innan hon fortsatte i rasande fart till Skedbrostugan för att övernatta där. Som jag förstod det hade hon inlett dagen med att köra bil från Oslotrakten upp till Grövelsjön och sedan fortsatt från Grövelsjön på skidor upp till Rogenstugan där jag såg henne när hon rastade innan hon fortsatte sin dagsetapp på skidorna upp till Skedbrostugan. När jag någon dag senare fick dela stuga med henne och hunden i fjällstugan Storrödtjän, så fick jag även veta att den hurtiga damen minsann strax skulle gå i pension!, så det var alltså ingen ungdom som ilade fram över fjället i rasande fart. För min del så var ju alltså dagens etapp avklarad då jag kom fram till Rogenstugan, så där bjöds jag på saft av Umeåparet som var stugvärdar på platsen. I stugan passade jag på att handla i stugans relativt stora butik, men jag passade också på att se mig om i närområdet av stugan (som ligger på en udde i sjön Rogen). Inte långt från stugan finns ett vindskydd som jag besökte. I Rogenstugan bodde damen med hunden, (som jag delat stuga med i Skedbrostugan) i ena rummet, medan jag istället fick dela rum med en kille som också anlände till Rogenstugan under dagen. Rogenstugan som är byggd för cirka 15 år sedan (eftersom att huvudbyggnaden på platsen då nyligen brunnit ner) består av två gästrum med vardera två sovalkover med fyra bäddar i vardera sovalkov, så även om jag inte fick ett eget rum så fick jag även här en egen sovalkov i alla fall. För min del tycker jag att Rogenstugan är den finaste stugan utvändigt, medan invändigt är den kanske den näst finaste stugan eller om jag ska låta den hamna på tredjeplatsen (av alla Svenska Turistföreningens fjällstugor som jag hittills har besökt). Men Stensdalsstugan tycker jag fortfarande att är finare och modernare invändigt än denna stuga. Stensdalsstugan är ju liksom en klass för sig med sin modernitet, med köksö, sänglampor och gasolvärme på rummen. Fjällstugan Abiskojåkka är ju nämligen också den väldigt fin invändigt då den är nyrenoverad, så den kanske jag också som sagt vill anse att är finare än Rogenstugan invändigt. Men alla dessa tre stugor är ju riktigt fina invändigt. Här vid Rogenstugan är det inte bara huvudbyggnaden som är relativt ny och fin utan även den kombinerade byggnaden som rymmer stugvärdsrum plus ett litet gästrum/säkerhetsrum, samt den fristående bastubyggnaden är alla ganska nya och fina. Under kvällen så lät vi en eld spraka i stugans vedspis, och innan jag somnade i den fina Rogenstugan, där det varit så varmt under dagen och de tidigare dagarna att snö börjat glida ner från dess tak (så att stugvärdarna varnade för snöras) så fick jag njuta av en fin solnedgång över sjön Rogen (som tycks vara populär att köra på med snöskoter).Under lördagen fortsatte jag söderut på sjön Rogen tills jag kom fram till ett vindskydd vid sjöns södra del. Där vände jag om och fortsatte en kort bit norrut igen innan jag fortsatte i mera västlig riktning och sedan återigen skidade ganska så söderut, men nu längs vinterleden mot fjällstugan Storrödtjärn, som är Svenska Turistföreningens sydligaste fjällstuga i hela Sverige. På vägen fram till Storrödtjärn, så blev jag omskidad av norskan med hunden som jag träffat under gårdagen vd Rogenstugan. Nu hade hon alltså bott en natt i Skedbrostugan och skulle alltså nu övernatta i fjällstugan Storrödtjärn precis som mig. Dagens cirka 14 kilometer på skidor inleddes alltså enkelt med flack skidåkning på sjön Rogen, där jag även mötte några andra skidåkare. Efter att jag lämnat sjön så blev terrängen mera kuperad och jag passerade även gränsen in i Dalarna, då fjällstugan Storrödtjärn ligger i Dalarna. Väl framme vid stugan som jag anlände till under eftermiddagen, så träffade jag en stugvärd som hade en trevlig hund, av rasen boxer. Förutom stugvärden och dess hund, samt norskan med sin hund, så var det även tre andra personer som höll till kring stugan, men som för tillfället var ute och fiskade på en sjö närheten av stugan. De tre som var ute och fiskade kom tillbaka till fjällstugan lite senare under dagen. Två av dessa delade rum med mig, men jag fick ändå en egen sovalkov, då stugan såg ut som Skedbrostugan och alltså bestod av två gästrum med två sovalkover i vartdera av gästrummen. Fiskarna som jag delade rum hade, hade kommit till stugan någon dag innan mig och nu under natten mellan lördagen och söndagen så bodde de sin sista natt i stugan för denna fisketur. De två fiskarna hade tagit sig på snöskoter till Hävligsstugorna och sedan fortsatt på skidor därifrån fram till fjällstugan vid Storrödtjärn, eftersom att det råder skoterförbud vid fjällstugan Storrödtjärn.Fiskarna som jag delat rum med i fjällstugan skidade iväg hemåt på söndagsmorgonen, även om de tog omvägen via någon liten sjö/tjärn för att testa sin fiskelycka. Likaså skidade den andra fiskaren (som bott i det andra gästrummet i stugan) också vidare, och honom följde stugvärden och dess hund med en bit på vägen. Således var det bara jag och den snabba norskan och dess hund kvar vid stugan, men så småningom så fortsatte även de så att jag blev ensam kvar vid stugan, innan slutligen också jag skidade iväg. Efter en stund så mötte jag stugvärden och dess hund vid en raststuga vid Slagusjön, då de hade vänt om, men stugvärden hade lämnat ifrån sig en av sina stavar till fiskaren som hon följt en bit på vägen, men som nu skidat vidare, eftersom att en av hans stavar hade råkat gå av, så nu hade således stugvärden bara en hel stav när hon skidade tillbaka till fjällstugan. Hunden hade det kämpigt i snön då den gick, eftersom att det var varmt och skönt ute, vilket det också hade varit i flera dagar, så numera var snöns bärighet dålig, speciellt om man inte följde tidigare skidspår eller skoterspår, vilket inte bara hunden fick erfara, utan även jag också, eftersom att jag likt hunden också ibland trampade igenom snön fast jag hade skidor på fötterna. Efter att jag tagit en paus vid raststugan vid Slagusjön, så fortsatte jag mot Hävlingsstugorna, men innan jag nådde fram till dem så vek jag av åt vänster och följde till stor del en led ner till en raststuga vid den lilla sjön Töfsingen, innan jag fortsatte ut på sjön Töfsingen där två damer var ute och fiskade på isen. Strax innan jag hade kommit fram till raststugan vid Töfsingen så hade jag funnit en handske som jag hängde upp på en gren. När jag sett att det var fiskare nere på Töfsingens is så tog jag med mig handsken till fiskarna och det visade sig att handsken visst tillhörde en av fiskarna som var nere på Töfsingens is. Så jag lämnade handsken till fiskarna innan jag fortsatte min skidtur. Från raststugan vid Töfsingen fortsatte jag genom terrängen i en djup snö som jag flera gånger trampade igenom innan jag nådde fram till ”Jo-Pers stugan”, som också var en sorts raststuga, som jag tittade in i. Från ”Jo-Pers stugan”, så fortsatte jag förbi en annan stuga innan jag var tillbaka på den mera vältrafikerade leden fram till Hävlingsstugorna. Efter att skidat runt lite på sjön Hävlingens is, så kom jag fram till Hävlingsstugorna som ägs av Länsstyrelsen Dalarna. Hävlingsstugorna är ett stugområde med flera stugor som man kan förhyra, samt en vandrarstuga, som man är välkommen att bo i utan att förboka stugan (ungefär som Svenska Turistföreningens fjällstugor). Under högsäsong har Länsstyrelsen en stugvärd på plats vid Hävlingsstugorna, vilken även hade lite godis att sälja då jag betalade för min övernattning hos honom. Hävlingsstugorna tycks framförallt vara ett populärt besöksmål bland snöskoteråkare. I vandrarstugan övernattade herrarna som jag träffat på några dagar tidigare då jag skidade mellan Skedbrostugan och Rogenstugan, så jag fick nu dela stuga med dem, då de under denna söndag hade skidat genvägen från Rogenstugan till Hävlingsstugorna utan att passera fjällstugan vid Storrödtjärn. För min del kunde jag konstatera att dagens skidtur blev cirka 13 kilometer i den varma snön.Under måndagen så lämnade mitt stugsällskap stugan strax innan mig. När jag väl lämnade Hävlingsstugorna så skidade jag mot Grövelsjön, och passade på att ta en paus vid raststugan vid Särsjöbäcken, där jag träffade på en person som jag mött några dagar tidigare. Sedan skidade jag vidare upp på toppen av Jakobshöjden, som är belägen 1103 meter över havet, innan jag slutligen skidade ner till Grövelsjöns fjällstation, där jag hade förbokat ett rum (via telefon) i dess annexbyggnad, eftersom att fjällstationen hade stängt redan dagen innan, alltså under söndagen. Men man kunde i alla fall boka rum i annexbyggnaden, som tur var. Men jag kan tycka att det var synd att fjällstationen inte hade öppet lika länge som Svenska Turistföreningens fjällstugor i området, då ju fjällstugorna höll öppet i en vecka längre än fjällstationen. Min ursprungliga plan var ju för övrigt att hinna fram till fjällstationen redan under lördagen och övernatta där fram till söndagen, men då jag fick två lediga bonusdagar så spenderade jag ju två bonusnätter i Norge tidigare under turen, så då anlände jag ju alltså till Grövelsjön först under måndagen. Efter att jag lämnat min packning vid fjällstationen så promenerade jag ner till Sjöstugan vid Grövelsjön och kunde där inhandla lite godis och annat att tugga på, efter att jag träffat på en person som öppnade upp Sjöstugans butik för mig!, då mitt matförråd hade sinat. Sedan promenerade jag runt lite nere vid sjön innan jag återvände upp till fjällstationen i det fina vårvädret. Under måndagen så avverkades cirka 11 kilometer på skidorna innan jag anlände till fjällstationen, och där promenerade runt lite i omgivningen. Jag hade ju innan jag gav mig av hemifrån vänt och vridit många gånger på kartan och funderat i vilken ände som jag skulle börja respektive avsluta min skidtur, men slutligen föll valet på att avluta turen i just Grövelsjön. En fördel med att avsluta turen i Grövelsjön var att dagsetapperna blev ganska så korta på slutet av skidturen, så om jag hade haft ont om tid på slutet av någon anledning, så hade jag kanske hunnit passera flera stugor på samma dag för att spara tid, vilket jag dock inte behövde, då jag aldrig blev fast i någon stuga i flera dagar på grund av dåligt väder, eftersom att jag hade turen att ha kanonväder i både början och slutet av turen, även om några dagar i mitten av turen bjöd på mera kämpigt väder. Om behov hade uppstått så hade jag ju även kunna avsluta turen på några ställen innan jag anlände till Grövelsjön, då jag korsade en del vägar under min cirka tre veckor långa skidtur, därtill hade jag ju kunnat vika av ut till ytterligare några trafikerade vägar längs min skidtur om behov hade uppstått.Tisdagsmorgonen inleddes med en busstur till Mora. Under bussturen så såg jag återigen renar, vilket jag inte sett under min skidtur annat än vid Storlien som ligger nära både järnvägen och europavägen E14, så lite komiskt var det allt att alla renarna som jag såg under min drygt tre veckor långa semester var samtliga i närheten av stora vägar, nämligen under bussresan på väg till Östersund, och under bussresan på väg mellan Grövelsjön och Mora, och de enda renarna som jag såg när jag skidade (om jag nu inte glömt bort några) var alltså de som jag såg då jag skidade alldeles vid Storlien, som ligger alldeles invid såväl järnvägen och europavägen E14. I Mora blev det byte till ett tåg som tog mig till Borlänge, där det blev byte till ett annat tåg som tog mig fram till Arlanda, varifrån jag flög hem till Kiruna. Då jag hade både skidor och en stor ryggsäck med mig så kostade jag på mig en businessklass biljett istället för en billigare biljett på SAS flyget upp mot norr, eftersom att jag till den billigare biljetten hade fått lov att betala extra för mitt extra bagage, vilket ingick i priset för den dyrare flygbiljetten, som ändå kostade likvärdigt som att lägga till för det extra bagaget, så under den långa väntan på Arlanda så fick jag tillgång till loungen på Arlanda där jag fick smaska på såväl chips, bröd, soppa och annat gott, alldeles gratis. Väl framme i Kiruna var det bara en kort busstur mellan flygplatsen och hemmet som återstod innan jag återigen kunde kliva innan för ytterdörren till det hem där jag inte trivs, och således lyckats hålla mig borta några veckor ifrån…Så efter cirka 38,8 mil på skidorna så hade jag fått en riktigt fin tur genom en stor del av Jämtlandsfjällen och dess omnejd, och jag hade även fått besöka flera fjällstugor som jag aldrig tidigare hade besökt och fått träffat flera trevliga stugvärdar och andra turister. Lite komiskt var det dock att de fyra sydligaste fjällstugorna som drivs av Svenska Turistföreningen aldrig tidigare fått besök av mig, trots att jag besökt så många andra fjällstugor runt om i landet redan tidigare, detta trots att just dessa fyra stugor är de som ligger närmast Rättvik i Dalarna, där jag är uppväxt. Dagsetapperna som i snitt var cirka 18,4 kilometer (beräknat på de dagarna som jag åkte skidor) varierade en del, då vissa dagsetapper var lite längre än andra dagsetapper, men jag kom i alla fall till ett nytt boende varje natt, så jag behövde aldrig övernatta mer än en natt på samma ställe. Värt att nämna i sammanhanget är att de angivna kilometrarna inte alls är helt exakta, utan bara uppskattade avstånd. Tack och lov höll mina skidor under hela turen, även om den ena stavens stavspets gick av och den andra stavens truga hade gick sönder i backen ner mot Ramundberget. Men nu har jag fått nya delar till mina stavar (ifrån återförsäljaren som jag inhandlat stavarna hos), så nu efter att jag kommit hem är de hela igen. Jag hade ingen pulka med mig, utan istället så hade jag min packning i min stora ryggsäck på ryggen, men packningen innehöll inte mycket i matväg då jag handlade mat efter vägen i de fjällstugorna som hade butiker, i fjällstationer, i affärer och på andra ställen där man kunde köpa mat eller fika eller godis. Att många fjällstugor har en liten butik uppskattar jag då man således kan gå med en relativt lätt packning, så jag brukar utnyttja fjällstugornas butiker, då jag gärna gynnar dem så att de behålls och förhoppningsvis också blir fler. I min packning hade jag varken någon vindsäck eller spade, vilket man kanske skulle ha haft, efter vad jag fått höra under fjällturen. Men jag hade i alla fall med mig mitt fjälltält, samt en varm sovsäck och ett sovsäcksöverdrag, så jag tänkte att jag borde klara mig även om vädret skulle komma att överraska mig. Så det var ju en lättnad att veta att tältet var med i packningen, som en ren nödlösning, som jag hoppades att slippa använda. Dock upptäckte jag efter att jag kommit hem och varit hemma ett tag, att tältpinnarna låg utanför tältfodralet här hemma, så jag vet fortfarande inte huruvida tältpinnarna legat hemma under hela min fjälltur, eller om jag tagit ur dem ur tältfodralet efter att jag kommit hem (men glömt bort) att jag tagit ur dem ur tältfodralet. Denna gång gick det ju hur som helst bra då jag aldrig behövde sätta upp tältet, oavsett om nu tältpinnarna var med eller inte… Sedan hade det kanske varit klokt att testa att montera upp fjälltältet någon gång innan jag gav mig ut på en tur i vinterfjällen, med tanke på att tältet var helt nytt och aldrig uppmonterat av mig innan jag gav mig ut på fjällturen. För när jag nu i sommar skulle montera upp tältet var det inte helt enkelt att montera upp tältet för första gången, då jag inte kom ihåg riktigt hur tältet skulle se ut i uppmonterat läge. Så med tanke på att det var lite besvärligt att få upp det nu i fint sommarväder, så kan jag ju bara ana hur det hade kunnat vara att försöka montera upp det i en iskall snöstorm, om jag hade blivit fast på fjället och inte nått fram till det tilltänkta boendet för natten! I Jämtlandsfjällen kunde jag konstatera att mobiltäckningen ofta var bra, i synnerhet i början av min tur, även om den var sämre under de sista dagarna innan jag nådde fram till Grövelsjön. Men jag hade ju även med en nödsändare, med vilken jag även kunde kommunicera med bekanta via Sms-meddelanden. /Fredrik

Lapporten.I fredags, alltså den 16:e mars så hade jag bokat mig en tågbiljett med tåg 94:a från Kiruna upp till Björkliden för en liten helgutflykt. Men tyvärr hann jag inte hem i tid från jobbet, för att hinna med nämnda tåg, men istället så hann jag med eftermiddagsbussen upp till Björkliden istället och då man som mig är boende i Kiruna, så får man ju åka gratis med de flesta bussarna inom kommunens gränser, om man bara köpt sig ett busskort för 100 kronor (vilket gäller i ett helt år), så det kostade ju ändå inte mig något extra att jag inte hann med det tänkta tåget till Björkliden, snarare så lär jag ju ha tjänat på det hela, då jag ju rimligen lär få någon krona i övertidsersättning, nu när jag blev så sen hem från jobbet. Väl framme i Björkliden passade jag på att handla med mig lite saker att tugga på under min utflykt, och eftersom att lanthandeln i stationshuset i Björkliden numera har stängts igen, så är man numera istället hänvisad upp till hotellet i Björkliden där, det gjorts iordning en liten hörna med livsmedelsförsäljning istället. Så jag började med en kortare promenad från busshållplatsen i Björkliden, upp till hotellet som ligger lite högre upp i byn. När jag hade gjort mina inköp av godsaker, så tog jag på mig mina turskidor och skidade iväg ner till Torneträsk. Nere vid Torneträsk kunde man se hur vackert det hade blivit vid dess strand då is hade bildats på stora stenblock vid strandkanten, då vågor slagit upp mot dessa, innan sjön frusit. Men numera ligger det is på sjön sedan en tid tillbaka, så jag skidade iväg på sjöisen till Pålnoviken som ligger i sjöns nordvästra hörn. Vid Pålnoviken så tog jag mig upp på land i samband med att det blivit mörkt och passerade Pålnostugan och fortsatte ganska väl längs en sommarled i ytterligares cirka 2-3 kilometer. Sedan kom jag fram till Lappjordhytta, efter att fått kämpat uppför några branta backar, för att sedan ta mig neråt i terrängen igen innan det slutligen gick rejält uppför. När jag väl hade kommit fram till Lappjordhytta så hade jag också tagit mig alldeles innanför den norska gränsen och även fått bevittna lite norrsken. Väl framme vid stugan så visade det sig att det fanns en liten stuga som det redan var några i och en stor stuga som var kall och folktom. Så jag gick in i den stora stugan och gjorde en eld under den kalla kvällen, så att jag fick upp en skaplig värme i stugan innan jag somnade. På lördagsmorgonen kunde jag höra hur vinden ven utanför sugan som jag övernattat i, men efter ett tag så avtog vinden och jag fortsatte min skidtur, efter att även de som övernattat i den lilla stugan hade gett sig iväg (efter att en av dem kommit in och hälsat på mig, i den stora stugan). Denna dag hade jag bara planerat att ta mig den korta biten tillbaka till Pålnostugan, då väderleksprognosen för den senare delen av dygnet tycktes bjuda på en hel del blåsväder. Under min skidtur från Lappjordhytta till Pålnostugan så valde jag att följa skidspår från tidigare skidåkare som gick ner mot Pålnoviken längs ett renstängsel, istället för att följa den rejält kuperade sommarleden. Visserligen så innebar även detta vägval i terrängen en hel del nedförsbackar, men jag upplevde detta vägval som mindre kuperat än längs sträckning som jag följt upp mot Lappjordhytta. När jag väl var nere på isen igen vid Pålnoviken, så återstod en kortare skidtur på isen fram till Pålnostugan. När jag anlände till Pålnostugan som är en gammal obemannad stuga som ägs av Svenska Turistföreningen, så var jag ensam vid stugan. När jag väl hade fått upp elden i stugans kamin med hjälp av kvistar från ett sedan tidigare nedsågat träd och lite av den begränsade veden som fanns vid stugan i form av olika pinnar och stockar, så kom det två män från Belgien skidande på Torneträsk mot stugan. De kom in i stugan och fikade, men bestämde sig sedan för att fortsätta fram till Lappjordhytta efter sin lilla paus, även om jag tror att deras ursprungliga plan var att övernatta i Pålnostugan. De två belgiska männen hade nämligen startat sin skidtur i Abisko och var nu på väg mot Kilpisjärvi på skidor, och släpande på varsin pulka fylld med packning. Om jag inte missförstod dem så tänkte de att färden upp till Kilpisjärvi skulle ta cirka 9-10 dagar. Framåt kvällskvisten fick jag upp skaplig värme i stugan, då jag fyllde kaminen med lite torrare saker, än vad jag till en början fyllt kaminen med, så när jag väl somnade var det ganska varmt i stugan. Det påstås att det ska spöka i Pålnostugan, så det var med en viss spänning jag gick och la mig och efter att jag somnat till en första gång så vaknade jag till, men det var tyvärr inte något annat än min telefon som plingade till, vilken jag vaknade utav. Jag som aldrig har fått uppleva att det spökat någonstans och inte heller direkt tror på att det kan spöka, skulle dock gärna vilja bli motbevisad (i alla fall så här innan jag fått uppleva något onaturligt), så jag hade en viss för hoppning om att uppleva något onaturligt i denna stuga. Men tyvärr uteblev spökerierna, i alla fall denna gång, trots att jag var alldeles ensam (tror jag) i stugan i den mörka natten. Men jag får kanske ta och besöka andra platser där det påstås spöka om jag ska få uppleva något onaturligt, om det nu existerar och jag inte nu är för skeptiskt för att få uppleva något onaturligt… På söndagsmorgonen städade jag upp lite i stugan som inte var att anse som välstädad och fräsch. Dock gag jag mig inte på att diska upp den kvarlämnade disken som någon tidigare besökare inte brytt sig om att diska, men jag tror i alla fall att stugan blev något fräschare än då jag anlände till stugan, men därmed inte sagt att den blev ren och fräsch. Sedan gav jag mig iväg med mina turskidor, då vindarna inte var så kraftiga vid stugan, utan vid stugan var det lugnt väder på söndagsförmiddagen, även om nattens snöfall hade spätt på snötäcket en hel del. Min tanke var att jag i nödfall kunde stanna i stugan ytterligare en natt om vädret skulle visa sig vara allt för besvärligt under söndagen. Men nu när vädret var gynnsamt vid stugan så skidade jag alltså iväg och följde någotsånär Torneträsks norra strand österut och när jag kommit ut en bit på sjön så tilltog vinden och snötäcket blev istället tunnare. Men jag hade turen att ha medvind så skidturen gick ganska lättsamt, då jag hade vinden i ryggen. Efter ett antal kilometer på skidorna på sjön så kom jag fram till en plats där jag tänkte att jag kunde vika av upp i terrängen för att ta mig till Snurijåkkåtan, där min plan var att övernatta under söndagskvällen. Så vid den platsen monterade jag på mina korta stighudar på skidorna, efter att jag tagit mig in till strandkanten och sedan började jag ta mig ut i terrängen. Avståndet därifrån var cirka 2-3 km till Snurijåkkåtan, ett avstånd som jag inte tror att hade varit något större problem att avverka under söndagen (trots att snön nådde en bra bit över mina skidor då jag vek av in i terrängen), då klockan inte var så värst mycket då jag vek av från sjön. Men då jag märkte hur sakta det gick i den djupa snön och visste att jag måste hinna med det tidigare persontåget från Abiskotrakten eller Björkliden vid lunchtid under nästkommande dag till Kiruna, för att hinna hem och jobba, så tänkte jag att det kunde bli en kämpig tur under nästkommande dag. Då jag till en början skulle ta mig genom den djupa snön ner till Torneträsk och sedan rakt över sjön, i ett väder som jag ju vid detta tillfälle inte visste så mycket om, hur det skulle vara under måndagen. Så jag bestämde mig för att inte ta mig vidare upp mot Snurijåkkåtan, utan istället vände jag om, redan efter några meter och tog mig ner på sjön igen. Sedan fortsatte jag ytterligare lite österut innan jag korsade sjön och fortsatte över sjön i blåsvädret (som jag då hade från sidan) till Abisko turiststation. Väl framme vid turiststationen såg jag att kvällsbussen mot Kiruna skulle avgå om cirka 20 minuter, så jag valde att kliva ombord på den, efter att jag köpt lite fika. Det visade sig att jag var den enda passageren på bussen, så det var ingen trängsel, och bussen hade visst vänt vid Abisko turiststation och inte kommit från Narvik som tidtabellen angav, detta eftersom att vägen vid Björkliden och vidare in mot Norge var avstängd (även om man i någon mån lär ha släppt på trafiken i form av kolonnkörning över fjället vid något tillfälle). Nu när ja hann med bussen så valde jag alltså att åka med den hem till Kiruna, men jag var lite besviken på mig själv att jag inte istället passade på att övernatta i Svenska Turistföreningens fjällstuga i Abisko som de nyligen öppnat. Stugan i säg är en äldre byggnad som nyligen är iordningställd, för att fungera som en av många andra fjällstugor som Svenska Turistföreningen driver, då den bland annat har stugvärd, som de flesta av de andra fjällstugorna som Svenska Turistföreningen äger. Dess läge är dock lättillgängligt, då den ligger alldeles utanför turiststationen så att många ska ha möjligheten att prova på, hur det ät att bo i en fjällstuga. Men jag får åka och bo i den fjällstugan vid något annat tillfälle istället. Kanske kan jag ta en cykeltur dit och övernatta i stugan i sommar… Men under måndagen så byttes min besvikelse över att inte stannat kvar i Abiskotrakten och övernattat där, då jag fick ett SMS från SJ att tåg 95 som jag hade bokat en plats på hade blivit inställt, så att jag istället hänvisades till nästa tåg, med vilket jag alltså inte hade hunnit hem i tid med, för att hinna hem och jobba. Så hade jag stannat kvar i Abisko så, hade jag antagligen fått lov att ta mig hem på något annat sätt än med SJ-tåget…, så det var ju inte så dumt ändå att jag åkte hem redan under söndagskvällen, då ju inte heller vädret var på topp i trakten. /Fredrik

Framme i Skellefteå.Mellan den 24:e april 2017 och 16:e juni 2017, så var jag ute på en båtresa i cirka sju och en halv vecka, vilket ledde mig från Nådendal i Finland och vidare upp till Haparandatrakten, även om jag tog omvägen via såväl Gotland, Bornholm, Skåne och Göta kanal. Jag har berättat om resan och visat bilder från resan i form av en resedagbok här i min blogg, så nu har jag gjort en samanställning (här nedan) av hela resan med klickbara länkar till de olika resdagarna. För den som inte har följt min blogg så följer här en kort sammanfattning av hela resan. Resan började med att jag köpte en båt i Nådendal, som ligger utanför Åbo i Finland (efter att jag varit och tittat båten några veckor tidigare). Sedan gav jag mig av på den långa resan med båten, vilken började med att jag först körde till Åland och sedan vidare till Stockholms skärgård, där jag tillbringade några dagar innan jag fortsatte till Fårö och Gotland, efter att jag rundat Gotska Sandön. På Fårö och Gotland passade jag på att cykla en hel del för att utforska öarna, då jag även hade med mig en cykel i en cykelväska i båten. Efter att jag varit på Gotland i cirka en vecka så fortsatte jag till Öland och vidare ner till Kalmar innan jag fortsatte ner till Bornholm. På Bornholm så passade jag på att cykla runt under en fin försommardag, innan jag återigen vände om mot Sverige och passerade genom Falsterbokanalen och tog mig under Öresundsbron innan jag nådde fram till ön Ven, där jag också trampade runt en del på min cykel. Efter mitt besök på Ven så fortsatte jag upp till Hallands Väderö och så småningom nådde jag fram till Göteborg, där jag tog ett varv runt Hisingen innan jag fortsatte längs Göta älv/Trollhätte kanal upp till Vänersborg. Sedan fortsatte jag upp till Sjötorp, över Vänern som låg spegelblank. Sedan blev det till att följa Göta kanal under fem försommardagar som till största delen bjöd på toppenväder. När jag väl nått fram till Mem, efter att ha tagit mig igenom Göta kanal så fortsatte jag norrut och gjorde en avstickare genom Dragets kanal, innan jag fortsatte genom Södertälje kanal, Mälaren, Hammarbyslussen och Väddö kanal innan det blev dags att ta sig an norrlandskusten. Utanför Söderhamn tog jag mig igenom Svartsundsrännan. Någon dag senare körde jag genom Härnösand och tog mig genom den fina Höga kustentrakten och passerade inte långt ifrån den magnifika Högakustenbron. Jag övernattade såväl vid Norra Ulvön, som vid Holmön och passade även på att utforska de båda öarna från cykelsadeln. När jag kommit upp till Skelleftetrakten så passade jag på att göra en avstickare in till Skellefteå längs Skellefteälven och då fick jag även slussa mig igenom den sluss som jag skulle tro att är Sveriges nordligaste sluss. Ytterligare någon dag senare så hade jag nått fram till Piteå, där jag körde genom den lilla Strömsundskanalen och samma kväll nådde min båtresa fram till Boden efter en vacker kvällstur längs Luleälven. Efter att vänt om i Boden och kört ytterligare några timmar med båten så nådde jag fram till Töre som är beläget högst upp i Bottenviken. Efter en natt i Töre så fortsatte jag österut och kunde så småningom runda Sveriges nordligaste punkt som är belägen på de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari. Därefter gjorde jag ett par landstigningar i Finland i Torneåtrakten och en kortare resa upp längs den strömma Torneälven, innan jag lämnade båten i Haparandatrakten, efter en vår och försommar som jag spenderade med båten längs olika vatten i det vackra Sverige och dess närhet. Under kommande år är tanken att framförallt utforska fler av de lite längre kanalerna som finns i såväl Sverige och Norge, så jag har med andra ord fler spännande resor att uppleva i båten och berätta om i framtiden. /Fredrik Kortfattad fakta: Båt:                          Bella 7002 av årsmodell 1998. Båtmotor:                Inombordare av sorten Volvo Penta MD 2040B. Cykel:                      Grand Canyon AL SL 6.9. Navigationsapp:      NAVIONICS Boating HD som jag kört på en liten surfplatta av sorten Lenovo TB3-710F. Nödsändare:            Garmin inReach Explorer+. Kamera:                   Fujifilm FinePix XP90. På den klickbara och zoombara kartan (som kan visas i form av vanlig karta, sjökort alternativt flygfoto) här ovanför så visas hur resan genomfördes, för den som vill öppna kartan i större format så går det bra att klicka på denna länk.Resdag 1           Måndagen den 24:e april 2017 Flygresa till Åbotrakten och båtresa från Nådendal till Hakkenpää. Resdag 2           Tisdagen den 25:e april 2017 Båtresa från Hakkenpää till Kumlinge. Resdag 3           Onsdagen den 26:e april 2017 Båtresa från Kumlinge via Lumparsundet, Lemströmskanal och Mariehamn till Kobba Klintar. Resdag 4           Torsdagen den 27:e april 2017 Båtresa från Kobba Klintar över Ålands hav (se filmen) till Arholma och vidare via Räfsnäs till Norröra (där Saltkråkan delvis är inspelad). Resdag 5           Fredagen den 28:e april 2017 Båtresa från Norröra via Söderöra, Bodskäret, Blidö och Yxlan till Käppala båtklubb på Lidingö. Resdag 6           Lördagen den 29:e april 2017 Båtresa från Käppala båtklubb på Lidingö via Hammarbysjöstad, Fjäderholmarna, Gustavsberg till Saltsjöbaden. Resdag 7           Söndagen den 30:e april 2017 Båtresa från Saltsjöbaden genom bland annat Dalarö kanal till Utö. Resdag 8           Måndagen den 1:a maj 2017 Båtresa från Utö till Lauterhorn på Fårö. Under båtresan så rundades även Gotska Sandön. Resdag 9           Tisdagen den 2:a maj 2017 En kortare cykeltur på Fårö och en resa med bilfärja och buss fram och tillbaka till Visby. Resdag 10         Onsdagen den 3:e maj 2017 En cykeldag på Fårö. Resdag 11         Torsdagen den 4:e maj 2017 Båtresa från Lauterhorn på Fårö till Lickershamn på Gotland, samt en cykeltur från Lickershamn, via Visby och Klintehamn till Frjöjel Resort. Under dagen besöktes även Lummelundagrottan. Resdag 12         Fredagen den 5:e maj 2017 Cykeltur från Frjöjel Resort förbi Hoburgsgubben och Hemse till Stånga Golfbana. Resdag 13         Lördagen den 6:e maj 2017 Cykeltur från Stånga Golfbana via Russparken på Lojsta hed och Ljugarn till Slite. Resdag 14         Söndagen den 7:e maj 2017 Cykeltur från Slite förbi Fårösund, Bästeträsk (som är Gotlands största sjö) och ”Blå lagunen” till Lickershamn. Resdag 15         Måndagen den 8:e maj 2017 Busstur fram och tillbaka till Visby. Resdag 16         Tisdagen den 9:e maj 2017 En dag i Lickershamn. Resdag 17         Onsdagen den 10:e maj 2017 Båtresa från Lickershamn via Visby till Nabbelund på Öland. Resdag 18         Torsdagen den 11:e maj 2017 Båtresa från Nabbelund via Borgholm till Kalmar. Under båtresan så rundades även Blå Jungfrun. Resdag 19         Fredagen den 12:e maj 2017 Båtresa från Kalmar till Nogersund. Resdag 20         Lördagen den 13:e maj 2017 Båtresa från Nogersund via Simrishamn till Rønne på Bornholm. Resdag 21         Söndagen den 14:e maj 2017 En cykeldag på Bornholm. Resdag 22         Måndagen den 15:e maj 2017 Båtresa från Rønne på Bornholm till Skåre. Resdag 23         Tisdagen den 16:e maj 2017 Båtresa från Skåre, via Falsterbokanalen och under Öresundsbron upp till Ven. Resdag 24         Onsdagen den 17:e maj 2017 En cykeltur på Ven och en båtresa från Ven via Helsingör till Hallands Väderö. Resdag 25         Torsdagen den 18:e maj 2017 Promenad på Hallands Väderö och en båtresa från Hallands Väderö till Varberg. Resdag 26         Fredagen den 19:e maj 2017 Båtresa från Varberg till hamnen ”Lilla Bommen” i Göteborg. Resdag 27         Lördagen den 20:e maj 2017 En dag i Göteborg. Resdag 28         Söndagen den 21:a maj 2017 Båtresa på Tollhätte kanal/Göta älv från hamnen ”Lilla Bommen” i Göteborg upp till en brygga i närheten av Stigs Center (på Hisingen). Större delen av dagen ägnades åt ett varv med båten runt Hisingen. Resdag 29         Måndagen den 22:a maj 2017 Båtresa på Trollhätte kanal/Göta älv från en brygga i närheten av Stigs Center till Trollhättan. Resdag 30         Tisdagen den 23:e maj 2017 Båtresa på Trollhätte kanal/Göta älv från Trollhättan till Vänersborg och vidare över Vänern till Sjötorp. Resdag 31         Onsdagen den 24:e maj 2017 Båtresa på Göta kanal från Sjötorp till Töreboda. Resdag 32         Torsdagen den 25:e maj 2017 Båtresa på Göta kanal från Töreboda till Karlsborg och vidare över Vättern till Vadstena. Resdag 33         Fredagen den 26:e maj 2017 Båtresa på Vättern från Vadstena till Motala och Vidare på Göta kanal till Borensberg. Resdag 34         Lördagen den 27:e maj 2017 Båtresa på Göta kanal från Borensberg till Norsholm. Resdag 35         Söndagen den 28:e maj 2017 Båtresa på Göta kanal från Norsholm till Mem och vidare på havet till Stegeborgs Hamnkrog. Resdag 36         Måndagen den 29:e maj 2017 Båtresa från Stegeborgs Hamnkrog via Dragets kanal till Torö Varv. Resdag 37         Tisdagen den 30:e maj 2017 Båtresa från Torö Varv via Södertälje kanal, Mälaren och Hammarbyslussen till Fjäderholmarna. Resdag 38         Onsdagen den 31:a maj 2017 Båtresa från Fjäderholmarna till Gräddö. Resdag 39         Torsdagen den 1:a juni 2017 Båtresa från Gräddö via Vätösundet och Väddö kanal till Öregrund. Resdag 40         Fredagen den 2:a juni 2017 Båtresa från Öregrund till Slada Hamn. Resdag 41         Lördagen den 3:e juni 2017 Båtresa från Slada Hamn till Söderhamn. Resdag 42         Söndagen den 4:e juni 2017 Båtresa från Söderhamn via Svartsundsrännan till Hudiksvall. Resdag 43         Måndagen den 5:e juni 2017 Båtresa från Hudiksvall till Lörudden. Resdag 44         Tisdagen den 6:e juni 2017 Båtresa från Lörudden via Härnösand och genom Höga Kusten till Ulvöhamn. Resdag 45         Onsdagen den 7:e juni 2017 En cykeltur på Norra Ulvön och en båtresa i blåsigt väder (se filmen) från Ulvöhamn till den före detta lotshamnen på Storklubben vid Järnäsklubb. Resdag 46         Torsdagen den 8:e juni 2017 Båtresa från den före detta lotshamnen på Storklubben vid Järnäsklubb till Holmön och en kvällscykeltur på Holmön och grannön Ängesön. Resdag 47         Fredagen den 9:e juni 2017 En kortare cykeltur på Holmön och en båtresa från Holmön till Bjuröklub. Resdag 48         Lördagen den 10:e juni 2017 Båtresa från Bjuröklubb till Skellefteå (via slussen i Skellefteälven, som antagligen är landets nordligaste sluss) och vidare tillbaka till Skelleftehamn. Resdag 49         Söndagen den 11:e juni 2017 Båtresa från Skelleftehamn till Piteå. Resdag 50         Måndagen den 12:e juni 2017 Båtresa från Piteå via Strömsundskanelen, Tjuvholmssundet samt Luleå, och vidare på Luleälven upp till Boden, där jag vände om och fortsatte tillbaka längs Luleälven och slutligen nådde fram till ön Gråsjälören (som ligger vid Luleå). Resdag 51         Tisdagen den 13:e juni 2017 Båtresa från ön Gråsjälören in till land i Luleå och sedan vidare till Töre (som ligger högst upp i Bottenviken). Resdag 52         Onsdagen den 14:e juni 2017 Båtresa från Töre till  Vuono Fiskehamn (som ligger i utkanten av Haparanda). Resdag 53         Torsdagen den 15:e juni 2017 Båtresa från Vuono Fiskehamn till Puotikari gästhamn i Finland och vidare en bit upp längs den strömma Torneälven, innan jag återigen landsteg Finland, nämligen vid ”Toranda Marina” vid Hellälä, innan jag slutligen återvände med båten tillbaka till Vuono Fiskehamn. Under dagen så rundade jag även de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari, där Sveriges östligaste plats är belägen. Resdag 54         Fredagen den 16:e juni 2017 Bussresa hem till Kiruna. Båtupptagning    Lördagen den 28:e oktober 2017 Båtupptagning i slutet av oktober.  

Lillstugan vid Stordalsstua.Fredagen den 10:e november 2017, så tog jag tåget upp till Riksgränsen för att ge mig ut på säsongens första (och hittills enda) skidtur på mina turskidor. Tanken var att först skida iväg till Stordalsstua som ligger cirka 15 km norr om Riksgränsen och är belägen i Norge, strax innanför landsgränsen till Norge. Där var tanken att jag skulle övernatta en natt. Dagen därpå var tanken att fortsätta till Frantsebu och övernatta där under natten mot söndagen, för att sedan under söndagen skida tillbaka till Riksgränsen och därifrån ta det senare av de två dagliga persontågen tillbaka hem till Kiruna. Så när jag anlände till Riksgränsen med tåget, så gick jag först till ICA-butiken i Riksgränsen, där det var många från Norge som var i butiken för att shoppa. I butiken handlade jag en del färdkost inför min tur och sedan tog jag på mig skidorna och tog ett par stapplande stavtag ner mot de nedre delarna av den lilla skidorten. Där tog jag av mig skidorna och tog en promenad längs E10 till grannbyn Katterjåkk, som också har en butik, närmare bestämt en liten Coop-butik. Väl framme i Katterjåkk så besökte jag den lilla butiken och kompletterade mitt matförråd lite ytterligare, innan jag promenerade tillbaka till Riksgränsen och där tog på mig mina skidor för att sikta mot Stordalsstua. Mot Stordalsstua så finns det ingen markerad vinterled från Riksgränsen, men väl en sommarled som jag inte kunde se så mycket utav. Till en början åkte jag lite på känsla bara, utan att bry mig så noga om att följa leden, utan istället så åkte jag bland annat på en isbelagd sjö och ganska snart mötte jag ett mindre gäng som var ute på en dagsutflykt på skidor i området. Med mig hade jag min nödsändare som även fungerar som en handhållen GPS med karta, så jag kunde se på den var Stordalsstua var belägen och var sommarleden gick, så till en viss del kunde jag följa sommarleden tack vare att jag såg dess streckning i GPS:en. Men det var en besvärlig terräng att ta sig fram i och ofta var snön så mjuk att jag sjönk ner med skidorna rejält. Till saken hör att jag inte är så duktig på att åka på dessa turskidor heller, då jag köpt ett par som är alldeles för långa, så det är lätt att jag ställer ena skidan på den andra skidan då jag försöker mig på att ”sicksacka” upp för backar och nerför vill det sig inte heller något vidare när jag önskar att de ska svänga… Anledningen till att jag köpte ett par alldeles för långa skidor är helt enkelt att jag tänkte att det var bra med ett par så långa skidor som möjligt för att få så mycket bäryta som möjligt om snön är mjuk, visserligen var kanske tanken god, men längden på dem ställer nog till med mera besvär för mig, än vad jag har nytta av dess långa bäryta. Således med min dåliga skidteknik så innebar det att jag många gånger tog av mig skidorna för att det antingen var på tog för brant uppför eller nedför för mig. Att det blev mörkt nästan direkt efter att jag påbörjade min skidtur var ju inte heller till någon positiv fördel för mig. Men jag hade i alla fall en diodförsedd pannlampa med mig, som jag inte behövt byta batterier i på flera år (jag vet inte ens om jag någonsin bytt batterier i den). Den lyste visserligen, men dess sken var riktigt svagt, så den var inte till så värst mycket hjälp. Efter en stunds åkning och då jag tagit mig över en mindre bergspassage så kom jag fram till sjön ”Bajip Njuorajávri” vilken jag svängt neremot för att jag tänkte att det borde vara lättare att åka skidor på dess is, istället för att följa sommarleden som gick en bit högre upp i terrängen. Den tanken var ju visserligen god, om det nu inte vore för att isen ännu inte hade lagt sig på denna fjällsjö, så istället fick jag följa dess strandkant och slänter, vilket inte var den smidigaste färdvägen. Men till slut så korsade jag i alla fall gränsen till Norge och då var det inte långt kvar till stugplatsen som jag var på väg mot. Utan det enda som återstod till stugplatsen var en lång utförslöpa! I det taskiga ljuset från min pannlampa var det inte så lätt att se konturer och höjdskillnader i snön, så på ett ställe åkte jag som ner i en svacka och när det väl började gå uppför igen så kilade skidspetsarna in sig under snön så att det tog tvärstopp och jag föll med ansiktet ner mot snön. Detta var visserligen bara en av alla de gånger som jag trillade omkull, så jag fick ett otal blåmärken efter skidturen.  Men jag nådde i alla fall fram till stugplatsen en stund efter midnatt. Vid stugplatsen fanns en storstuga, en lillstuga och en förrådsbyggnads (som även innehöll ett utedass). Jag var (som jag anade) alldeles ensam på stugplatsen, så jag valde att bo i den större av stugorna, i vilken jag tände en brasa och så småningom fick jag upp en skaplig värme inne i stugan, tack vare en väl tilltagen kamin.   När ljuset hade nått fram till fjälldalen och jag hade vaknat i stugan, så kunde jag se att det var en vacker plats som stugan var belägen på. Efter att jag packat iordning mina saker och låst stugan så vände jag om och fortsatte tillbaka från det hållet som jag kommit ifrån, då jag anlände till stugplatsen under natten. Så jag passerade nationsgränsen igen och befann mig för en stund i Sverige och nu när det var ljust ute så var det i alla fall lättare att åka på skidorna, även om det är en överdrift att säga att det var lättåkt. Efter att jag åkt en bit i Sverige så vek jag av västerut för att ta mig mot Frantsebu. Till en början efter att jag vikt av från de skidspår som jag själv skapat under gårdagskvällen så hade jag ingen ledmarkering i GPS:en att följa. Detta eftersom att ledmarkeringen mot Frantsebu helt sonika saknades i min GPS mellan norskagränsen och leden mot Stordalsstua, som jag kom ifrån. Men däremot på min svenska fjällkarta (som dock inte sträckte sig ända till Frantsebu) så var det en markerad sommarled även på den svenska sidan av nationsgränsen. Men hur som helst så korsade jag efter ett tag återigen nationsgränsen och befann mig då återigen i Norge och kunde återigen börja följa en ledmarkering i GPS:en. Det var en del stigning och jag följde inte leden slaviskt, även om jag följde den någotsånär. Enligt mina beräkningar så verkade det vara realistiskt att jag skulle vara framme vid Frantsebu vid tiotiden på kvällen. Frantsebu ska vara en mindre raststuga, och min tanke var alltså att övernatta i denna under natten mellan lördagen och söndagen. Var någonstans Frantsebu var belägen framgick dock inte utav min GPS och min svenska fjällkarta sträckte sig inte riktigt ända fram till den plats där raststugan borde vara belägen. På min dator hade jag dock hittat några kartor var Frantsebu skulle vara belägen, men dessa kartor var lite tvetydiga, då raststugan var belägen på något olika ställen på ett par olika kartor, men jag tänkte att jag nog allt skulle hitta på raststugan ändå, om jag nu följde leden som gick i dess närhet. Min tanke var också att det vid leden borde finnas någon skylt som pekade mot raststugan. Men när jag följt leden till den plats där jag trodde att Frantsebu var belägen, så hade jag ännu inte sett till denna raststuga eller någon skylt om dess position, så jag började leta efter raststugan. Jag hade sådan tur att jag hade täckning på Iphonen (där jag då befann mig), så jag klickade mig fram till en sida om raststugan där det även fanns GPS-koordinater till stugplatsen. Så jag knappade in dessa koordinater i min GPS och följde GPS:en till den position som jag matat in i GPS:en. Men då jag kom fram till GPS-positionen så verkade jag befinna mig mitt ute på en frusen sjö, och kunde inte heller därifrån se stugan i det svaga skenet som min pannlampa gav mig. I området så jag tog även hjälp av Iphonen och dess lampa för att finna raststugan i ljusskenet som telefonens lampa erbjöd, men tyvärr stängde telefonen av sig ganska kort därefter eftersom att det var kallt för dess batteri. Men jag hade ännu inte funnit stugan. Jag for fram och tillbaka på skidorna och försökte se mig om på platsen, för att hitta stugan, men tyvärr kunde jag inte finna den trots flera timmars letande i det svaga ljuset som pannlampan och månen erbjöd, så till slut gav jag upp för denna gång och bestämde mig istället för att ta mig ut mot E10:an, vilken inte var belägen så många kilometer bort. Så jag började åka mot E10:an även om jag inte följde den närmaste sträckningen ut mot vägen, utan istället försökte mig på att följa de platser i terrängen som var lite mera lättframkomliga än fågelvägen ut mot E10:an. Det gick mycket sakta men jag närmade mig E10:an i långsam takt, men till stor del plumsade jag med skidorna i händerna istället för att ha dem på fötterna, eftersom att det var så brant och till viss del lite besvärlig terräng. Någonstans på fjället tappade jag en av de korta stighudarna till mina skidor, men nu, så här i efterhand har jag införskaffat mig nya stighudar, så att jag kan ge mig ut på nya äventyr. Framåt morgonkvisten nådde jag fram till E10:an, men som avlutning så tvingades jag vada över en porlande jokk. Även om skidorna inte imponerat på mig ännu, så är jag nöjd med pjäxorna som jag införskaffade till skidorna. De var visserligen dyra, men bra. De är försedda med snölås så att man kan dra dem över byxorna om man vill, också slipper man att det kommer in snö i dem, samtidigt som de är varma och sköna (om än lite stora, men då kan jag ju i alla fall ha tjocka strumpor på mig i dem). Men det som imponerade mest med dessa under denna tur var nämligen att de till och med höll tätt då jag vadade över jokken med dem. Väl ute vid E10, då det hade hunnit ljusna, så valde jag att boka en taxi, som jag åkte med till Narvik och därifrån så åkte jag sedan med dagens första persontåg hem till Kiruna. Min ursprungliga tanke var ju att under söndagen ta mig till Riksgränsen på skidorna och därifrån åka tåg hem till Kiruna, men efter en sömnlös natt ute på fjället så valde jag istället det bekvämare alternativet, nämligen att åka med taxi till Narvik istället för att gå eller åka skidor till Riksgränsen. Väl ombord på tåget var det skönt att få vila och sova en liten stund, efter en natt som inte blev som min tanke var. Jag hade under natten kontakt med min mamma vid ett flertal gånger via såväl en mobiltelefon av äldre modell och även via SMS, vilket jag kan sända med min nödsändare. Detta efter att jag fått ett SMS under kvällen, där hon undrade hur det gick och om jag var framme vid stugan eller hade långt kvar. Min mamma tyckte att jag kunde larma fjällräddningen när jag inte fann stugan uppe på fjället, men själv tyckte jag inte att jag befann mig i någon nödsituation så att jag behövde hämtas akut, utan det fanns ju andra lösningar på problemet, som den jag valde att ta mig ut till E10:an och åka taxi därifrån. En av de besvärligare sakerna var dock att jag blev kall om händerna när jag skulle knappa på nödsändaren för att antingen sända SMS med den, eller använda dess GPS-funktion för att navigera mig fram i terrängen. Ännu vet jag inte var Frantsebu ”var belägen”, eller för den delen ”är belägen”, om den nu över huvud taget finns kvar. Så det får bli ett kommande projekt att göra ett nytt försök att försöka hitta fram till denna raststuga, men den gången vore det nog bra om jag anländer till platsen då det är ljust ute, för jag kan ju mycket väl redan ha varit riktigt nära raststugan utan att sett den i mörkret. Kanske är det så att raststugan är belägen längre västerut än vad jag var och letade efter den. Hur som helst så får jag göra ett nytt försök att leta efter stugan i lite smidigare ljusförhållanden, kanske får det istället bli en utflykt dit under någon av de ljusa sommarmånaderna. Jag har även så här i efterhand försökt att finna stugan via satellitbilder i ”Google Maps”, men utan att kunna urskilja var den eventuellt är belägen. För ovanlighetens skull hade jag inför denna tur släpat med mig kamerastativet och systemkameran (som visserligen sett sina bättre dagar), för tanken var att det skulle kunna bli en lugn och fridfull tur, under vilken jag kanske skulle kunna njuta av norrsken framåt kvällarna, utanför stugorna. Riktigt fantastiskt norrsken fick jag faktiskt se under de båda nätterna, speciellt under den första kvällen då norrskenet dansade på himlavalvet. Men tyvärr tog jag aldrig mig tid att fota en enda bild med systemkameran, utan istället var jag mera fokuserad på att nå fram till turens mål, vilka var kämpigare att nå, än vad jag hade räknat med. Ett fåtal bilder vid Stordalsstua, är de enda bilderna som blev tagna under turen och de blev tagna med min lilla kompaktkamera, men det blev inte en enda bild tagen på det fina skådespelet som utspelade sig på himlen. Längst ner i blogginlägget la jag med en karta som visar högst ungefärligt hur jag tog mig fram under turen. /Fredrik En ungefärlig karta över turen.

När jag var ute och åkte med båten under min långa resa under våren och försommaren, så fick jag ju pumpa ur en del vatten ur båtens skrov med några dagars mellanrum, då det visade sig att det kom in lite vatten i båten. Så efter att båten stått ett antal veckor i Haparandatrakten så tänkte jag att det nog var bäst att åka och titta till båten och se så att det inte kommit in en massa vatten i båten så att den börjat på att sjunka eller rent av redan sjunkit, så det var med en viss nervositet som jag tog bussen ner från Kiruna till båten i utkanten av Haparanda efter att inte sett båten på länge. Men när jag väl kom fram till båten så visade det sig att det knappt fanns något vatten alls att pumpa ut från dess skrov, så antagligen verkar det framförallt vara när man kör båten, alternativt när motorn är igång som det kommer in lite vatten i skrovet. Så det var med en lättnad jag kunde konstatera att båten flöt fint där den låg i hamnen. Så när jag var vid båten övernattade jag en natt i båten (även om jag inte åkte något med den, utan bara startade upp den en stund) innan jag tog bussen hem till Kiruna igen under nästkommande morgon, då jag även passade på att ta hem ytterligare några prylar från båten. Men sedan började det ju bli vinter och båten behövde ju komma upp på land för att inte frysa sönder, så jag tittade på ”Blocket.se” om jag skulle finna någon begagnad och lämplig båttrailer till båten och jag kollade även med några som sålde nya båttrailers om de skulle kunna ha någon lämplig trailer till min båt som ju är ens sorts kölbåt. Tillslut föll valet på att köpa en norsk nytillverkad båttrailer som skulle anpassas till båten för att den skulle fungera till båten. Så jag beställde en sådan, som dock visade sig komma lite senare än vad först återförsäljaren trodde. Att det blev en sprillans ny båttrailer och inte en begagnad båttrailer berodde till viss del på att jag tidigare haft en något äldre (men inte så värst gammal) båttrailer till en annan båt och den visade sig vålla en massa problem, då dess hjul stod snett, liksom såväl bromsar som hjullager krånglade. Jag som inte ens har någon bil för tillfället gjorde så att jag istället åkte tåg söderut ner till mina föräldrar i Dalarna inför en ledigvecka i oktober. Där passade jag på att bland annat hälsa på mina föräldrar, och sedan var tanken att jag och mina föräldrar skulle ta deras bil norrut för att hämta upp den båttrailer som jag beställt och som skulle komma till Kramfors. Efter det planerade stoppet i Kramfors så var tanken att fortsätta upp till Haparanda för att där dra upp båten på land. Slutligen var tanken att jag skulle fortsätta med tåg eller buss till Kiruna och mina föräldrar skulle fortsätta hemåt Dalarna igen med bilen. Men medan jag var nere i Dalarna fick jag veta att båttrailern blivit lite försenad så jag skulle inte hinna med att dra upp båten innan min ledighet var slut. Så det blev till att boka flygbiljett för mig, så att jag tog mig hem till Kiruna och sedan när jag hade en ledig helg ett par veckor senare så fick det bli ett nytt försök att få upp båten på land. Så efter att jag varit hemma i norr i någon vecka, så flög jag söderut igen och besökte mina föräldrar i Dalarna ännu en gång. Nu gjorde vi som vi tänkt att göra ett par veckor tidigare, nämligen att vi tog deras bil upp till Kramfors och hämtade båttrailern där, sedan fortsatte vi upp till Haparanda och drog upp båten på land och förberedde den inför vintern. Detta gjorde vi alltså under den sista helgen i oktober, så det var visst bara min båt och någon enstaka liten båt kvar i vattnet i hamnen där den låg. Lite förvånad blev jag dock, då vi upptäckte att det var is på havsvattnet i den lilla hamnviken när vi skulle dra upp båten, det hade jag liksom inte räknat med, och en man som vi träffade i hamnen sa dessutom att det varit ännu mera is i hamnen ett tag tidigare. Min pappa hade med sig en yxa och jag trodde då inte att vi skulle få nytta av den för att hugga i isen, men faktum var att det var så mycket is i vattnet att man kunde hugga i isen för att göra en ränna för båten på sina ställen. Men det var ju inte så värst tjock is, så det hade antagligen gått att gunga fram båten för att knäcka isen också, men nu när yxan var med så fick den i alla fall komma till användning. Ett av orosmomenten var huruvida det skulle gå att få upp båttrailern med båten lastad på båttrailern upp för den lilla sjösättningsrampen med grusunderlag, som tack och lov varken var klädd av snö eller is. Men det visade sig gå riktigt fint, och inte vara några problem alls. Däremot så stötte vi på ett annat problem, nämligen att båten inte passade så bra på båttrailern, trots att tillverkaren av båttrailern hade försökt att anpassa båttrailern efter båten, efter att jag skickat bilder på båtens skrov till båttrailertillverkaren. Tyvärr så gjorde detta att vi fick ta i med en del våld för att få upp båten på trailern, då den inte kunde rulla upp på trailern små hjul på det sätt som var tanken. Men jag har kontaktat återförsäljaren av båttrailern, så det ska nog bli en lösning på problemet framåt vårkanten, så att det ändras lite på båttrailern så att den ska kunna passa bra till båten. Det är ju så att under kommande år så vill jag ju kunna dra båten på vägen en del för att kunna lägga båten i några olika sjöar och kunna åka med båten i några fler kanaler i södra delarna av Sverige och Norge, också skulle jag även vilja kunna ha båten lite närmare min bostad för att kunna fixa med båten på min fritid, så därför är det ju viktigt att båten och båttrailern fungerar bra tillsammans så att jag kan använda ekipaget som min tanke var då jag beställde båttrailern. Hur som helst är i alla fall båten på land nu, och efter att båten kommit upp på land så kunde mina föräldrar fortsätta hem med bilen och jag tog istället tåget hem till mig i Kiruna. Det hela resulterade ju i en helgutflykt med ett par hotellövernattningar för mig och mina föräldrar, så det blev lite nytta förenat med nöje. Jag är ju ofta väldigt tidigt ute, alternativt väldigt sent ute, när det gäller olika sysslor som är lite säsongsberoende, som exempelvis brukar jag vara ute och åka skidor då precis den första snön har kommit, alternativt då det knappt finns någon snö kvar.  Likaså blev det med mig och båtlivet i år, nämligen att jag var ute bland de första med båten i våras, då det knappt var några gästhamnar med tillhörande faschiliter som hade öppnat, och sedan var jag bland de sista att få upp båten ur vattnet, då det till och med hade hunnit komma en liten isskorpa på vattnet. Men under juli, augusti och september var jag liksom inte ute en enda gång med båten, vilket delvis berodde på att båten är cirka 35 mil ifrån min bostad och att jag inte har någon bil för tillfället, så det har ju varit lite besvärligt att ta sig till och från båten. /Fredrik

Så var fredagen den 16:e juni kommen och därmed min 54:e och även sista resdag. Denna dag blev det en tidig uppstigning, då jag skulle åka med en tidig buss hem till Kiruna, för att nu efter cirka sju och en halv vecka började det bli dags att börja arbeta igen. När jag gav mig av hemifrån, trodde jag att jag skulle tvingas börja arbeta redan någon dag tidigare än denna dag, men under tiden som jag var borta så hann schemat på arbetet förändras inför sommaren, så att jag skulle tvingas att börja arbeta något tidigare än vad jag först trodde, men tack vare att jag fick byta några turer med en kollega så fick jag istället ytterliga någon dag ledigt emot vad jag trodde från början, så jag kunde alltså vara borta i sammanlagt 54 dagar. Jag vet att det kanske inte är alla förunnat att bara kunna sticka iväg sådär i 54 dagar i ett svep, men jag har förmånen att ha ett arbetsschema där man är ledig var sjätte vecka, så då kunde jag fylla uppe de fem jobbarveckorna däremellan med semesterdagar och kompdagar, så att jag kunde vara ute och åka båt under en längre tid, och på slutet då de första sju veckorna hade passerat hade jag ju som sagt turen att få byta något pass med en kollega, så att jag kunde vara borta under ytterligare några dagar. Nu från januari 2018 så ska vi få ett ännu bättre schema på jobbet så att vi har två lediga veckor under en sexveckorsperiod, så då hoppas jag att jag kan komma ut på fler trevliga resor och äventyr framöver! Från hamnen där jag surrat fast båten upp till en busshållplats vid E4:an är det cirka 750 meter, så på fredagsmorgonen var det dags att låsa igen båten och börja promenaden bort till busshållplatsen. Promenaden till busshållplatsen blev jobbig, inte för att det var så värst långt, för det var det inte alls, men jag hade mycket att släpa på. Ett flertal tunga väskor, varav den största väskan var min cykelväska som bland annat innehåll min cykel, som var något isärskruvad i väskan. Det hela resulterade i att jag inte orkade konka på allt på en och samma gång, utan istället så fick jag först gå med några av väskorna en liten bit, och där lämna dessa väskor, för att sedan vända om och hämta de väskorna som jag inte fått med mig i första vändan, sedan fortsatte jag en bit till och satte ner väskorna och vände åter om en liten bit för att hämta de väskor som då var en bit bakom mig, och så fortsatte jag tills jag kommit fram till busshållplatsen vilket tog sin tid, men jag var ute i god tid så jag fick ändå vänta på bussen en stund. När väl bussen kom så var det inte så många resenärer ombord och det fanns gott om plats för allt mitt bagage, även om jag fick betala en extra slant för den stora cykelväskan, men det fick det ju vara värt, för det blev ju ändå ett betydligt mycket billigare alternativ än att åka taxi. Efter en stunds bussresa och ett något längre stopp i Kalix, så kom jag fram till Töre där det blev bussbyte till en buss som tog mig hela vägen hem till Kiruna. Som tur var så var det inte särskilt långt från busshållplatsen till den plats där jag bor, för även denna gång blev jag ju tvungen att gå flera gånger för att få med mig allt mitt bagage. När jag väl kommit hem öppnade brevlådan var det med en viss spänning. Skulle jag ha någon obetald räkning liggande där? Skulle jag ha riktigt otur kanske jag till och med hade hamnat i Kronofogdens register, för jag hade ju inte vittjat brevlådan på drygt sju och en halv vecka. Men som tur var hade jag inte någon viktig räkning i brevlådan som jag hade missat, och faktum var till och med att den inte var så speciellt full, tack vare att jag strax innan jag for hade klistrat på lappar att jag inte ville ha någon reklam eller gratistidningar. Jag hade ju varit lite orolig att postlådan skulle vara totalt översvämmad då jag kom hem. Nu var den bara måttligt fylld och däri låg bland annat det batteri och den 12-volts kabel som jag beställt till mitt mobila internet inför resan (vika inte hann fram innan jag gav mig av), men det fungerade ju ganska bra även utan dessa saker, då jag kunde använda mig utav en annan kabel. Jag tycktes inte heller ha missbedömt vad jag skulle få för räkningar när jag var borta, så det var inte någon sådan som låg och väntade på mig alldeles för länge. Jag har de flesta räkningarna som E-faktura, vilket jag tycker att är praktiskt. För de första kommer jag åt dem var jag än är (vilket ju är praktiskt då jag ibland är borta i långa perioder), om jag har tillgång till datorn och internetanslutning. Sedan så slipper man ju skriva in de långa OCR-numren för hand inför varje räkning som ska betalas, och det är ju också en fördel. Tyvärr kan man ju inte ha alla räkningar som E-fakturor, men som tur är så kan man ju ändå komma åt många av sina faktur via de utskickande företagens hemsidor, som ofta erbjuder möjligheten att se vad man har för några fakturor via så kallade ”Mina sidor” och liknande kundportaler. Efter sju och en halv veckas resa så blev det ju en del slitage på en del prylar, så det blev till att kasta den stora sportbagen, som var en av de större väskorna som jag hade med mig. Den var redan trasig inför hemresan och när den blev proppfull med saker inför hemresan, så blev den ju bara ännu trasigare, så den var inte helt smidig att göra med under hemresan, men den fick ju i alla fall användas rejält under sin sista resa. Att saker slits under en lång resa kunde jag ju som nämnts konstatera, framförallt var det under denna resa mycket porslin och glas som gick sönder i båten ute på de gungande vattnen. Faktum vara att samtliga mina vinglas och en hel del muckar gick sönder, framförallt eftersom att jag ibland fuskade med att paketera in dem väl i lakan eller handdukar. Kanske skulle man ha valt plastglas och plastmuggar inför resan, men jag ville ju hellre ha riktiga glas och porslinsmuggar under resan, för det är ju trevligare med riktiga glas istället för plastglas och riktiga porslinsmuggar, tycker jag. Detta får bli den sista dagsrapporteringen från den långa båtresan som jag gjorde under våren och försommaren, och visst kan man tycka att det är länge att vara borta i femtiofyra dagar hemifrån. Men har man ingen bostad att trivas i, eller någon där hemma att längta till, eller för den delen någon som längtar efter en där hemma, ja då är det ju inte speciellt svårt att låsa igen ytterdörren under en längre tid och då är det ju istället trevligare att vara ute och se sig om, kan jag tycka. En fin sak med resan var i alla fall att jag kunde känna att jag längtade norrut (för det är ju fint här uppe i norr) ibland då jag var nere i söder och visste att de var mycket ljusare här uppe i Norrbotten. Innan jag gav mig iväg på resan, så har jag ju även tänkt att jag kanske även skulle kunna tänka mig att bo på Gotland, då jag inte varit så mycket där tidigare. Jag tänkte att Gotland lär ju också vare en fin plats, precis som Norrbotten, samtidigt som också Gotland är lite avlägset och i någon sorts ytterkant av landet. Både Gotland och Norrbotten påverkas ju emellanåt av vädrets makter som begränsar resmöjligheterna till de båda länen, här uppe i norr är det ju titt som tätt som E10:an stängs av då det är snöstorm, och ibland är det ju kylan här uppe i norr som sätter stopp för kommunikationerna, medan Gotland emellanåt drabbas av inställda färjeavgångar mellan ön och fastlandet då vindarna piskar på. Men efter ett antal dagar på Gotland, så kunde jag konstatera att det inte var min favoritplats på jorden, och det var ju lite skönt att få konstatera det, för då kunde jag ju helt avfärda de visserligen mycket vaga tankarna på att man kanske skulle vilja bo där. Nu såg jag nog inte Gotland då förutsättningarna är som trevligast, som nog lär vara i mitten av sommaren, då solen värmer som bäst. Utan istället så upplevde jag ju ön under ett en tid på våren, då det inte var någon värme att skryta om, utan snarare mera var en vind som svepte över ön, men det är ju också en del av vardagen på den stora ön, som visserligen var fin, men kanske inte så fantastisk som jag hade föreställt mig.   För min del blev detta i alla fall en resa som jag fick se en hel del av Sverige, även om min ursprungliga planering sprack en hel del då jag hade tänkt att hinna se mera av Västkusten, fler öar och en hel del annat. Dock blev jag ju lite inblåst i början av resan och sedan visade det sig att de långa havsetapperna tog nog allt lite längre tid än vad jag hade räknat med att de skulle ta, så visst hade det varit trevligt med en lite snabbare båt ibland för att det inte skulle bli lika stressigt, för att hinna se mer och kunna komma fram lite snabbare i vissa väder. Så visst hade det nog allt upplevt som lite mindre stressigt om man lustigt nog hade kört snabbare. Men det har ju minsann sin charm också att puttra på i 5-6 knop ända till på natten, då det visat sig att man vill långt och har varit lite av en tidsoptimist när man planerat dagsetappen! Hur mycket bränsle som gått åt under resan vet jag faktiskt inte, jag valde att blunda för denna sanning och sparade inte tankkvittona, men väldigt grovt skulle jag ju uppskatta att det handlar om en i runda slängar en kubik diesel… Om jag ska välja att lyfta fram några guldkorn från resan så måste jag först få välja veckan som under fem dagar spenderades längs Göta kanal och även innefattade en tur över Vänern då den mer eller mindre låg spegelblank. Denna vecka hade jag ju trevligt sällskap i båten och det var så mycket trevligare emot att åka själv (även om jag ju även haft med mig folk i båten under ett par dagar ytterligare under resan). Veckan var kanske även den finaste veckan på hela båtresan, det bjöds till stor del på ett superfint försommarväder och samtidigt så kändes det som att båten passade som bäst på kanaler och mindre sjöar, för det är ju trots allt inte någon stor havskryssare som jag har. Göta kanal var ju lite som att åka bil ute på landet då man ofta åkte intill såväl hus som åkrar, det var ju helt fantastiskt fint! Så under kommande år är tanken att ta båten på trailer söderut i landet och göra några fler resor på några av de många kanalerna som finns i Norge och Sverige, för det var ju riktigt trevligt att åka kanal. Sedan kan jag ju inte annat än få säga att det var trevligt att få komma upp till Norrland och få åka med båten i de ljusa kvällarna och nätterna. Som natten som jag spenderade längs Luleälven mellan Luleå och Boden och fick uppleva både en solnedgång och en soluppgång under samma natt, det är också minsann en etapp att minnas tillbaka till som något fint! Framöver har jag även tänkt att utforska mera av den Norrbottniska skärgården, för den är ju något som jag skulle vilja utforska mer utav och det var så trevligt att få komma upp till de ljusa juninätterna i norr efter att ha kämpat om kvällarna för att hitta in i de mörka hamnarna nere i söder. Så med detta sagt så sätter jag punkt för detta blogginlägg om denna resa och snart är det ju också dags att sätta punkt för året då jag genomförde denna resa. /Fredrik

Vid en privat brygga invid Puotikari gästhamn.Så nådde jag fram till mitten av den första sommarmånaden (som man borde kunna betrakta juni), då alltså kalendern sa torsdagen den 15:e juni och denna dag var jag framme på min sista resdag med båten, och den totaltsett näst sista resdagen under resan och kunde konstatera att det alltså var resdag nummer 53. Denna dag började jag med att köra ut ur hamnområdet vid Vuono Fiskehamn, för att ännu en gång ta mig ut på det stora vida havet. Precis som under föregående dag blev det till att köra mellan björkruskorna som markerade vägen in och ut mellan det stora vida havet och den lilla småbåtshamnen, och även denna gång lyckades jag med manövern, utan att köra på grund. Väl ute på havet så började jag med att köra ett varv runt de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari, samt att jag även samtidigt rundade en mindre ö som ligger strax söder om dessa sammanvuxna öar, då det verkade besvärligt att ta sig emellan den mindre ön och de större sammanvuxna öarna. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari (som en gång i tiden bestått av två separata öar), som har vuxit ihop på grund av landhöjningen finns Sveriges östligaste punkt. Min tanke var väl i ett första skeda gå iland på dessa sammanvuxna öar, men det struntade jag i, då det inte fanns så mycket till lämpliga ställen att gå i land på där, förutom någon brygga som verkade vara av privat karaktär. Något som jag konstaterat under resan är nämligen att det hade varit praktiskt att ha en liten jolle/roddbåt med sig, som man skulle kunna sjösätta för att ro in till öar som man vill besöka, men som inte är så lätta att lägga till vid med min båt. På de sammanvuxna öarna Kataja och Inakari finns gränsrösen som markerar gränsen mellan Sverige och Finland, en gräns som tidigare legat ute i vattnet mellan de båda öarna innan de växte ihop, och eventuellt har även gränsen ändrats något genom tiden. Det är alltså på dessa sammanväxta öar som Sveriges östligaste punkt är belägen, men även den östligaste punkten på det svenska fastlandet finns också belägen ganska nära denna plats, nämligen vid ”Sundholmen” som är belägen vid Torneälvens mynning ut i havet, strax söder om Haparanda, där ”Cape East” (som är en ett hotell i kombination med en campingplats, som även utnyttjats som asylboende) är beläget. Min tanke var också att besöka denna punkt, men inte heller denna punkt besökte jag vid detta tillfälle och faktum är att jag aldrig kan påminna mig om jag varit vid denna plats, som ju är synnerligen lättillgänglig då den ligger på fastlandet, så den platsen får jag allt se till att bocka av snart vid något lämpligt besök i Haparanda. Efter att jag rundat öarna så styrde jag mot Finland och gick iland vid en brygga (som dock verkade vara privat) vid Puotikari gästhamn, som ligger vid Röyttä där Torneå hamn och ett av Outokumpus stålverk är beläget, strax utanför Torneå. Således hade jag kommit tillbaka till det land som jag började min resa i (även om jag nu var längre norrut i landet) nästan två månader tidigare och hade således följt i princip hela Norrlandskusten och kunde känna att jag snart var i mål med min resa. Sedan körde jag in i Torneälven, som visade sig vare rejält ström och trots att jag körde med fullt gaspådrag i min lilla plastnipa och pressade den stackars dieselmotorn till max efter dess långa resa, så gick det knappt framåt i den strömma älven, men det gick ändå framåt, men med väldigt låg hastighet. Jag körde under järnvägsbron som går mellan Sverige och Finland (som har både svensk och finsk spårvidd) och vidare under ytterligare några broar, varav E4:an går över en av dessa broar. Sedan körde jag en bit uppströms längs Torneälven och vände strax efter att jag passerat en mindre hamn/brygga i höjd med Kiviranta, utan att jag gick iland där. Det var lite vanskligt att köra i älven, då mitt digitala sjökort inte var så detaljerat där och samtidigt var det väldigt strömt, även om det var mer strömt på vissa ställen i älven, än på andra ställen i älven. Kanske var det rent av en räddning för mig att det var så mycket vatten i älven, som räddade mig från att köra på grund. En tanke var ju också att gå iland vid Haparanda vid älven, men det var framförallt väldigt strömt i älven, men även lite ont om lämpliga bryggplatser att lägga till vid, så jag struntade i att gå i land i centrala Haparanda. När jag lämnat älven, efter att ha vänt om och kört nedströms (något som gick betydligt mycket snabbare än uppströms), så körde jag in till en marina på den finska sidan av gränsen, nämligen till ”Toranda Marina” vid Hellälä. Detta visade sig vara en riktigt fin och relativt nybyggd marina, som dock inte verkade vara öppen för dagen, för då jag gick iland där så hamnade jag innanför stängda grindar som spärrade av området ut mot vägnätet och övriga Finland. Men jag passade ändå på att tömma båtens avfallstank ännu en gång, då det här fanns en fin och välfungerade elektrisk sugtömningsanläggning, så om jag vetat om denna marina och dess faciliteter, så hade jag ju inte behövt kämpa med den handpumpade sugtömningsanläggningen vid Haparanda hamn, som jag besökte under föregående kväll. Vid marinan så passade även på att kasta lite skräp, som jag hade samlat på mig under min långa båtresa, även om det inte var helt lätt att hitta någonstans att kasta det, så jag hoppas att det inte var allt för privata soptunnor som jag lyckades hitta och som jag använde mig utav. Från marinan så kunde man även följa en mindre kanalaktig farled (som bland annat gick under någon bro) in mot Puotikari gästhamn, där jag varit tidigare under dagen. Så jag började först följa denna sträckning ditåt, men efter en stund vände jag om, då jag blev orolig huruvida jag verkligen skulle kunna ta mig fram längs denna sträcka med min båt i dess storlek, och fortsatte istället mera på öppet vatten (ungefär längs samma sträcka som jag tidigare kört i motsatt riktning) in mot Puotikari gästhamn ännu en gång. Sedan fortsatte jag tillbaka till den plats där jag började dagens båtresa, nämligen till Vuono Fiskehamn. Där jag för en sista gång under resan körde mellan björkriskorna in till den lilla hamnen och när jag väl var framme vid bryggan, så kunde jag konstatera att jag inte varit på något grund under denna dag, även om det kanske varit lite väl nära att ske under dagen. Så när jag styrt in till bryggan så var min båtresa avslutad, så jag knöt fast båten ordentligt och städade ur båten lite lätt och packade iordning för att kommande dag kunna bege mig hemåt mot Kiruna med buss, medan min båt nu skulle få ta igen sig ett tag. Men innan bussresan hemåt så övernattade jag en sista natt i båten (vilket alltså skedde i samma hamn, som under föregående natt), innan det var dags för mig att bege mig hemåt /Fredrik

Sommarnatt i Haparanda skärgård, då jag var på väg in mot Vuono Fiskehamn mellan björkriskorna i vattnet.Då blev det onsdagen den 14:e juni och min 52:a resdag var kommen. Denna dag vaknade jag upp i båten i hamnen i Töre, dit jag anlände under tisdagen. Mitt mål för båtresan har ju bland annat varit att nå upp till Haparanda och Finland, men riktigt vad jag skulle ta och hitta på och göra med båten då jag väl nått dit, var något som jag inte hade lika klart för mig. När jag köpte båten så valde jag ju en modell av båt, som inte är större än att den skulle gå att ha på en trailer bakom en bil, då den väger cirka 1500 kg och inte heller är bredare än cirka 2,5-2,6 meter, för min tanke var att även skaffa mig en trailer till båten så att jag skulle kunna köra den på land till olika sjöar och andra vattendrag, för det går ju också mycket snabbare att dra den på land än att köra i cirka 5-6 knop ute på vattnet. Men nu när jag började närma mig Haparanda så hade jag ju ännu ingen trailer till båten och faktum är att jag varken då eller ens nu har någon bil heller. Så jag funderade lite på saken hur jag skulle göra med båten. Skulle jag försöka sälja den? Jag skickade faktiskt ett mail till en båtaffär i Luleå och undrade om de ville köpa in båten, men de visade sig inte vara intresserade av att köpa in båten, som jag förstod det. Men visst, om de hade fått köpa den riktigt billigt kanske de hade vilja köpa in den. Så jag insåg att innan jag hade fått tag i en trailer och en bil, så skulle det nog dröja ett tag och likaså om jag istället gick på det andra alternativet och istället skulle föröka mig på att sälja båten, så var det nog också något som skulle ta sin lilla tid. Så jag började kolla om jag kunde hyra någon båtplats i Haparandatrakten till båten och efter en del telefonsamtal, så stod det klart att jag kunde få hyra en säsongsplats i ”Vuono Fiskehamn”, som ligger strax väster om Haparanda, så denna dag blev målet för mig att ta mig dit. I samband med att jag lämnade hamnen i Töre så passade jag först på att köra något varv runt den stora gula bojen som finns vid hamnen i Töre och som är en sorts markering på att man nått högst upp i Bottenviken. Sedan fortsatte jag min resa med siktet inställt österut för dagen. Jag höll mig innanför Rånön, då jag passerade den stora Rånön. Efter ytterligare en stunds körnings så körde jag under den stora Seskaröbron, som är en del i länken mellan Seskarö och fastlandet, som gjorde att Seskarö fick en landsvägsförbindelse med fastlandet 1978. Efter ännu en stunds körning så körde jag in till Haparanda hamn med båten. Denna hamn ligger drygt en mil väster om Haparanda och är belägen i närheten av byn Nikkala. Här i hamnen var min tanke att göra ett kortare stopp och bland annat ta mig an en av de mindre glamorösa uppgifterna med båtlivet, nämligen att tömma båtens toalettank, vilket visade sig att det inte var så värst lätt då jag var ensam i båten. Precis som i många andra hamnar så finns det en sugtömningsanläggning för båttoaletter i denna hamn. Vanligtvis brukar dessa sugtömningsanläggningar vara elektriska så att man bara trycker på en knapp så att en elektrisk pump startar, så att man sedan kan suga ur båtens avfallstank med en slang som man håller mot båtens avfallstanks tömningshål och liksom suger ur tanken med slangen, liksom att ungefär suga ur den med en dammsugare. Även om jag fått erfara att det inte alltid är så värst fräschts och trevligt, då det exempelvis kan läcka i anslutningen mellan båten och sugtömningsanläggningen, så det har hänt att jag fått slänga jackan i tvätten efter denna syssla. Nu har det ju varit långt ifrån alla av dessa sugtömningsanläggningar som jag träffat på som har fungerat, utan det har varit många av de som inte varit i drift utav olika anledningar, speciellt i början av min båtresa som jag började redan i april var det svårt att träffa på sugtömningsanläggningar som fungerade, så det dröjde ett bra tag innan jag hittade på någon sådan som fungerade, då de första som jag träffade på verkade vara avstängda för vintern, utan att de då ännu hade startats upp inför båtsommaren. En positiv sak är att dessa anläggningar brukar vara gratis att använda, eftersom att det anses bättre att man använder dessa sugtömningsanläggningar, än att man släpper ut avfallet i havet eller andra vatten. Sugtömningsanläggningen som jag träffade på i Haparanda hamn, var av en ny sort för mig. Det var nämligen så att den var handdriven, så att en person skulle pumpa med en stor handpump och en annan person skulle hålla i slangen mot båten, vilket ju ställde till det för mig som var själv ombord på båten. Men nu hade jag en sådan tur att jag träffade på en person i hamnen som ställde upp och stod för pumpandet, så det löste sig i alla fall, då jag ju ville tömma båtens tank då jag inte hade så långt kvar till resans mål. Så jag får tacka honom som hjälpte mig med pumpandet! Sedan fortsatte jag med båten genom den sena junikvällen vidare mot just ”Vuono Fiskehamn” som ligger långt in i Vuonoviken, som är belägen strax väster om Haparanda. Så mycket till farled in i viken var det väl inte att tala om, och jag såg på ekolodet hur det blev allt grundare och grundare och efter en stund visade ekolodet att djupet bara var knappa metern, och min båt går ungefär 60-80 centimeter djupt. Så jag blev orolig om jag verkligen skulle kunna ta mig in i hamnen, för trots att ekolodet sa att det var mindre än en meter djupt så hade jag fortfarande långt in till land och jag visste inte riktigt vad jag skulle sikte på för att hitta den djupaste vägen in mot hamnen, samtidigt var det mitt i natten, så jag tyckte inte heller att det var en lämplig tidpunkt att försöka ringa någon i hamnföreningen och be om råd huruvida man skulle köra in mot hamnen på bästa sätt. För övrigt visste jag ju inte ens helt säkert var själva hamnen var belägen, men jag tyckte mig ha funnit hamnen på ”Google Maps”, så jag trodde i alla fall att jag visste ungefär vart jag var på väg, även om jag inte alls var övertygad om att jag siktade mot rätt ställe. Men hur som helst så såg jag några björkriskor som liksom ”stod upp” ute i vattnet, men utan att veta om de markerade något grund eller om de kanske rent av var någon sorts markering för mig att följa, så bestämde jag mig för att köra lite sakta mot dem, för att ta reda på vad de eventuellt ville markera. Jag kunde konstatera att de satt som ”två och två”, liksom en allé. Så jag anade att det kanske var markeringar för att visa på vägen in mot hamnen, likt man vanligtvis brukar märka upp farleder med gröna och röda markeringar. Så jag styrde in emellan björkriskorna, som majoriteten av dem ännu bar blad på sig. Sedan följde jag dem, då jag anade mer och mer att de markerade en farled, även om jag till en början var lite skeptisk till om de verkligen ledde mig åt rätt håll. Men jag fortsatte att följa dem och efter en stund kom jag mycket riktigt fram till hamnen, som jag var på väg till. Anledningen till att björkriskorna (som jag upplevde det) inte gick rakaste vägen mot hamnen, var antagligen helt enkelt eftersom att björkriskorna istället följde en så pass djup sträcka som möjligt in mot hamnen. För min del så klarade jag att nå ända fram till hamnen utan att köra på grund, även om det inte kan ha varit några stora marginaler som jag hade ner till botten varken innan jag styrde in mellan björkriskorna, eller då jag väl följde dem, även om det inte var riktigt lika grunt då följde björkriskorna som vid den grundaste platsen jag var på innan jag styrde in emellan björkriskorna. Väl framme i hamnen hade jag ett par olika lediga bryggplatser att välja emellan, så jag hittade en plats som var ledig och som jag utan större problem fick in båten på, även om jag måste erkänna att det var lite småtrångt och grunt i hamnområdet, men tack och lov var den platsen som jag valde belägen vid första bryggan inne i hamnområdet och dessutom ganska långt ut vid den aktuella bryggan. Men jag kunde konstatera att jag i denna hamn hade en av de större båtarna. Under min resa har jag kunnat konstatera att i de hamnarna där min båt har tillhört de största båtarna, så har det oftast inneburit att det inte varit så lätt att komma in i de hamnarna, då det exempelvis inte alltid varit så värst djupt på de platserna och det har ju liksom oftast funnits någon anledning till att det är ont om stora båtar i de hamnarna, så det har visat sig att det vanligtvis varit smidigare att lägga till i de hamnarna där det istället funnits en del större båtar. Jag vill i alla fall minnas att jag nämnde hur stor min båt var, då jag frågade de i den aktuella hamnen om de hade någon ledig båtplats som jag kunde få hyra. De i hamnen gissade att jag med min båt i alla fall skulle kunna ta mig in i hamnen och det visade sig att det stämde att det gick bra att komma in i hamnen, och det var ju faktiskt ytterligare någon enstaka båt i hamnen i ungefär samma storlek som min båt, även om hamnen framförallt dominerades utav små öppna båtar. Räddningen för mig denna dag lär dock ha varit att det inte vågade och att det inte var ännu lägre vattenstånd än vad det faktiskt var i havet, för det är ju en del tidvatten på platsen och vattenståndet kan ju variera en del beroende på väder och vind. Nu vet jag dock inte om detta var en dag med högt eller lågt vattenstånd i havet för den aktuella platsen, men jag kan i alla fall konstatera att om det hade varit ett betydligt lägre vattenstånd så hade jag antagligen kört på grund om jag hade försökt mig på att köra in till hamnen då! Så till slut hade jag kommit in till bryggan i hamnen och kunde alltså lägga mig i båten för att sova, men min båtresa tog inte slut redan då, utan jag hade mera kvar att upptäcka från båten, då jag sovit några timmar. /Fredrik

Hamnen i Töre är Sveriges nordligaste djuphamn och ligger längst upp i Bottenviken, så därför finns den stora gula bojen här, som ett bevis på att man kommit lägst upp i Bottenviken.Då var tisdagen den 13:e juni kommen och det var hög tid att räkna in min 51:a resdag. Som jag berättade i förra blogginlägget så kom jag fram till den lillan ön Gråsjälören (utanför Luleå) tidigt under tisdagsmorgonen och där la jag mig alltså i båten för att sova en stund i hopp om att jag skulle få vara där i lugn och ro. Men det dröjde inte speciellt länge innan det kom ett gäng personer med båt ut till den lilla ön, eftersom att de just denna dag skulle vara på ön för att arbeta. Jag hade ställt min båt vid en av de bryggorna som fanns vid den lilla ön, och kanske rent av vid den bryggan som det var lättast att lägga till med en lite större båt invid, och nu kom det alltså fler båtar till den lilla ön. Jag pratade med någon av de som hade gått iland på ön och han funderade på om det fanns möjlighet att flytta min båt lite, så att det skulle kunna få plats en till båt vid bryggan, för det var ännu en båt som var på väg med arbetare ut mot den lilla ön. Jag erbjöd mig då istället att lämna ön, så jag förberedde mig på att lämna ön med min båt, så att de andra skulle få gått om plats för sina båtar vid bryggorna. Vid denna tidpunkt så blåste det en del, så det skulle inte vara helt lätt för mig att lossa på båten och sedan hinna sätta mig och börja köra båten, innan båten antagligen hade hunnit blåsa in i något olämpligt. Nu var de ju flera personer på ön, så de hjälpte mig att hålla i min båt och putta ut mig på havet, efter att jag hade hunnit sätta mig till rätta vid ratten inne i båten. Så det gick ju bra att lämna den lilla ön, även fast det blåste en del i vindbyarna, detta tack vare att jag fick lite hjälp. Jag kan ju bara konstatera att det är ju så mycket lättare att lämna en brygga med båten i dåligt väder, då man inte är alldeles ensam. Så jag lämnade alltså ön och styrde in mot Luleå där jag passade på att handla lite och tanka båten vid sjömacken i Ettans Båthamn, som är den stora småbåtshamnen i Luleå. I Ettans Båthamn höll man för övrigt på att bygga om hamnen, då jag var där i somras. När båten var tankad så fortsatte jag min båtresa genom Svartösundet och sedan fortsatte jag förbi Lövskär och Kälkholmen. Jag körde mellan Hamnöörarna och Lappön, innan jag fortsatte mellan Siksundsön och Bergön, för att senare passera mellan Stor-Fårön och Bergnäsgrunden. Sedan var det bara att hålla en relativt nordlig riktning så nådde jag fram till hamnen i Töre som var dagens mål. Töre är Bottenvikens nordligaste djuphamn och Töre lär också var den plats som är belägen längst norrut i Bottenviken, därför finns det ens stor gul boj som man kan runda i Töre, som ett bevis på att man kommit högst upp i Bottenviken. Jag övernattade i gästhamnen i Töre, som ligger i anslutning till en campingplats, så man delar faciliteter som exempelvis toaletter och duschar med campinggästerna. Som ett bevis på att man nått ända högst upp i Bottenviken så kan man även köpa sig ett sorts diplom i den kombinerade receptionen för såväl campingen och gästhamnen, vilket jag gjorde. Så efter ett tag kom det minsann ett diplom hemskickat till mig i min postlåda. Nu i efterhand så har jag läst mig till att det ska ha funnits en postlåda på den stora gula bojen, som markerar att man kommit ända upp till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken. I postlådan ska man ha kunnat skriva in sitt namn och sedan ska man ha fått ett bevis hemskickat att man varit till denna boj som ligger högst upp i Bottenviken. Men vad jag kan minnas, så såg inte jag till någon postlåda på den stora gula bojen, men det kanske är så att man ändrat rutinerna, så att man numera inte kan lämna sina uppgifter i någon postlåda på bojen, utan istället måste gå in i receptionen och meddela att man vill ha ett bevis hemskickat. Jag fick uppleva ännu en fin sommarkväll, under vilken jag tog en kort promenad i hamnområdet, där jag bland annat såg den lilla miniubåten ”Spiggen” som finns i Töre. Sedan så la jag mig i båten för ännu en natts sömn, i hopp om att kunna sova längre under denna natt, än under den föregående natten. Jag kunde på kvällen konstatera att jag nu även hade fixat delmålet att ta mig till Töre, som ligger högst upp i Bottenviken. /Fredrik

Mellan Luleå och Boden vid Luleälven.Då var det dags att välkomna måndagen den 12:e juni och därmed min 50:e resdag, vilken bjöd på många fina vyer av både Norrbottens vackra skärgård och Luleälven! Dagen inleddes vid den kombinerade gästhamnen och campingplatsen med namnet: ”Västra kajen” i Piteå, där jag övernattat under natten mot min femtionde resdag. Jag började dagen med att ta en promenad in till Piteås centrum, där jag bland annat köpte med mig ett par nya ölflaskor (trots att jag inte gillar öl, men jag känner ju andra öldrickare att bjuda) på Systembolaget, men som kom från ett lokalt bryggeri. I staden kunde jag också begrunda delar av ”Piteå Walk of Fame”, där man lagt ner plattor i marken med namn på olika kändisar med anknytning till Piteå, och det har visat sig att det finns en hel del kändisar med anknytning till Piteå. Inspirationen till ”Piteå Walk of Fame” kan man ju tänka sig att kommer från ”Hollywood Walk of Fame”, där man i Hollywood gjort på samma sätt som i Piteå och alltså lagt ner gatplattor med namn på olika kändisar. Eller må det kanske vara så att Hollywod blivit inspirerade av just Piteå? Jag undviker nog att forska mera i vem som var först med detta påhitt. Detta är ju inte det enda i Norrland med anknytning till Hollywood, i den lilla orten Hammarstrand i de östra delarna av Jämtland, så är dess ortsnamn mycket stilfullt skrivet i enorma vita bokstäver uppe på det närbelägna berget, precis som man i Hollywood skrivit ”Hollywood” med stora vita bokstäver uppe på en sluttning. Inte heller här ska jag väl grotta ner mig för mycket i vilken ort som kom på idén först med de stora vita bokstäverna, men jag kan ju i alla fall konstatera att både Hollywood och Hammarstrand har fler gemensamma nämnare, då ju båda orterna är kända i tv-sammanhang, i Hammarstrands fall främst för tv-programmet ”Allt för byn”. När jag är tillbaka i båten igen så fortsätter jag min båtresa. Till en början körde jag genom Strömsundskanelen som ledde mig rätt igenom Piteå och som är en rejäl genväg mellan Sörfjärden och Nordfjärden. Kanalen som leder genom sommarstaden Piteå är inte så speciellt stor, men min båt kom i alla fall under alla broar och genom kanalen utan några problem. Sedan fortsatte jag min båtresa norrut så att jag passerade utanför Trundön och sedan passerade jag mellan Sandön och fastlandet, igenom det så kallade Tjuvholmssundet och då hade jag även hunnit lämna Piteå skärgård sedan en stund tillbaka och befann mig nu i Luleå skärgård, en skärgård som jag inte sett så mycket av trots att jag bott i Luleå i flera år. På vintern kan man åka med bil ut till ett antal av Luleå skärgårds öar, då de plogar upp isvägar till några av öarna när isen är nog tjock. Men tyvärr har jag aldrig testat på att åka på dessa isvägar, men i vinter hoppas jag att det äntligen blir av att jag kommer mig för att ge mig ut och åka på dem, under förutsättning att de blir en så pass bra vinter att de allesammans blir upplogade. Inte har jag varit något direkt mycket i skärgården på sommaren heller i Luleå, trots att jag till och med äger en kajak sedan många år tillbaka, men jag har i alla fall har haft en tanke på att ta en rundtur med den vid Luleå, men det har tyvärr inte blivit av, men jag har ju den kvar så det är ju inte försent ännu. Det enda jag tidigare har varit i denna fina skärgård på sommaren, är nämligen att jag och min mamma en gång åkte en rundtur med en båt som gick som turbåt i Luleå skärgård ut till ett flertal öar. Detta gjorde vi en midsommar för ett par år sedan, men då bara åkte vi som ett varv med båten, så vi kunde inte kliva av någonstans, eftersom att vi inte hade så mycket tid till förfogande då och båten gick inte så ofta. Men vi fick i alla fall se ett flertal öar (som båten la till vid) ifrån båten, som vi passade på att äta på ombord. Så det blev lite som att åka en dagskryssning den gången och det var ju i och för sig trevligt, men det finns så mycket mera att upptäcka i denna vackra skärgård, som man sommartid kan nå med båt och vintertid med snöskoter och i viss mån med bil. Inte minst finns en restaurang på Hindersön, som heter Jopikgården, som jag aldrig har besökt. Dessutom finns det stugor som man kan hyra på ett flertal öar, liksom det finns många fler saker som också lär vara sevärda att besöka, som exempelvis en vandringsled som heter ”Skärgårdsleden”, som går över flera av Luleå skärgårds öar. Så nu när jag har en båt får det nog bli lite fler besök i denna vackra skärgård vid fler tillfällen framöver, inte minst med tanke på att jag vet flera som har stugor på olika öar i denna skärgård. Men så tillbaka till min resa som jag alltså håller på och berättar om och som jag nyligen svävade iväg lite ifrån i berättandet. När jag passerat igenom Tjuvholmssundet så var jag ju nästan framme i Luleå, så att jag då kunde se de stora gula isbrytarna som stod vid sina kajer för sommarvila och andra typiska riktmärken för Luleå, som SSAB och domkyrkan som sticker upp i stadsbilden. Men just nu gick jag inte heller iland på någon ö i Luleå skärgård och inte heller vid någon brygga i staden, utan istället så siktade jag mot Luleälvens utlopp i havet, där jag istället körde in under den 896,5 meter långa och till viss del öppningsbara Bergnäsbron. En bro som då den var nybyggd 1954 kunde stoltsera som Sveriges längsta bro, vilket är en titel som den fått lämna över till någon yngre brokollega sedan länge tillbaka, då det numera finns många längre broar runt om i landet. Efter att jag passerat under Bergnäsbron så fortsatte jag uppströms längs älven och körde genom Gäddvikssundet och då jag passerade strax söder om den lilla ön ”Granden” visade det sig att det var rejält strömt där. Tack och lov räckte mina fyrtio dieselhästar till för att ta mig upp även längs denna lite mer strömmande etapp, även om det gick väldigt saka för mig under en stund, innan det åter blev mindre strömt i vattnet. Jag passerade sedan under den Gamla Gäddviksbron från 1941 och inte långt efter den passagen, så kunde jag även bocka av en passage under den Nya Gäddviksbron från 1978, som E4:an passerar över. Sedan fortsatte jag över den vida Gammelstadsfjärden och vidare längs älven vid Södra Sunderbyn där det också är rejält brett mellan älvens båda sidor. Sedan när jag närmade mig Norra Sunderbyn så smalnade vattnet av vid den plats där Trafikverkets Färjerederi har en av sina tre norrbottniska bilfärjeleder, nämligen linfärjeleden ”Avanleden” (som jag åkt med några gånger) som här går mellan Norra Sunderbyn och Avan som ligger på vardera sidan av Luleälven och är belägna ungefär mittemellan Luleå och Boden. På denna plats brukar det för övrigt plogas upp en isväg över älven under vintern, då älven är frusen och bilfärjan således inte trafikerar sträckan. När jag fortsatte norrut genom den fina junikvällen så blev det smalare i älven och på några ställen var älven markerad med gröna och röda farledsprickar (vilket älven även till viss del varit längre nedströms också), tyvärr var många av dessa inte på samma ställe som markeringarna för dessa i mitt digitala sjökort, så jag vet ännu inte om det var markeringarna i mitt digitala sjökort som var felaktiga eller om det var de fysiska markeringarna i älven som hade flyttat på sig av exempelvis det strömmande vattnet. Men det var ändå riktigt mysigt när älven smalnade av och jag fick åka genom den fina naturen på en älv som stundvis var spegelblank då jag for fram i den sena, men ljusa försommarkvällen! När jag kom fram till ”Paradisön”, utanför ”Åbergstorp” i Sävasttrakten så körde jag först uppströms på öns sydvästra sida, där det verkade vara som djupast och lämpligast att köra. Men när jag passerat ön så fick jag en idé att jag skulle ta ett varv runt ön, så jag fortsatte sedan nedströms på öns östra sida, då jag tänkte att det inte skulle vara några problem… Men när jag kommit en bit runt ön så såg jag att det var väldigt stenigt där jag var och körde och inte var det särskilt djupt heller där jag var och körde, så det kunde mycket väl ha resulterat i en ny grundstötning! Men tack och lov gick det bra denna gång, så jag kom runt ön och körde återigen uppströms längs älven på öns sydvästra sida. Kring midnatt så kunde jag se hur det brann en brasa invid älvens västra sida, då hade jag nämligen kommit fram till Sandidan, som ligger vid älvens västra sida i Bodentrakten. Där invid älvkanten kunde jag se människor som verkade ha det riktigt mysigt under denna sena junikväll, som de spenderade invid älvens strömmande vatten uppvärmda av den sprakande brasan. Då jag passerat Sandidan så trodde jag att jag snart skulle vara framme vid en lämplig brygga för att avsluta dagens båtresa, för då hade jag inte långt kvar fram till målet med min älvresa, nämligen Bodens vattenkraftverk som är det nedersta av de många vattenkraftverken som finns längs Luleälven, så längre än dit kunde jag ju inte ta mig fram i älven och således hade jag då nått fram till Boden. Så jag körde båten ända upp tills jag var strax nedanför kraftverket, där jag ju blev tvungen att vända om. För min del var ju tanken att lägga till vid någon lämplig brygga i Boden och övernatta i båten. Jag ville minnas att jag tidigare då jag besökt Boden minsann, hade sett någon sorts båthamn strax söder om kraftverket på älvens östra sida, ungefär i höjd med ett reningsverk. Men nu fann jag inte denna båthamn! Jag tänkte att den kanske var borttagen, eller om det var så illa att jag mindes så fel, för det kunde väl inte vara så illa att jag letade för dåligt efter båthamnen nu? Men den bittra sanningen var att trots att jag kört med båten ända upp till kraftverket, så hade jag inte sett till någon båthamn i Boden. Det enda jag fann i Boden var några enstaka och små bryggor som jag inte kände för att åka in och lägga till vid. För de första såg de ut att vara av högst privat sort, för det andra visste jag inte om jag skulle komma in till dem utan att köra på grund och för det tredje såg flera av dem så små ut att jag var rädd att jag skulle förstöra dem med min båt om det skulle börja blåsa och båten antingen skulle skava mot dem eller värsta fall till och med slita sönder dem, då majoriteten av dem inte såg stora ut. Men var hade då båthamnen och dess bryggor tagit vägen? Nyligen fick jag nämligen svaret på den gåtan. Det var så att båthamnens bryggor hade tagits bort för att repareras då de skadats av isen i våras och att de nu är reparerade och kommer att läggas i inför sommaren 2018, så båthamnens bryggor var alltså borta, då jag var där. För min del ställdes jag alltså inför ett dilemma, så här mitt i natten då jag trodde att jag äntligen skulle få gå och lägga mig. Skulle jag testa att lägga till vid någon av de små bryggorna, eller skulle jag testa att kasta ankare (något jag ännu inte gjort med denna båt) och tro att båten inte skull driva iväg under natten i älvens strömmande vatten, eller skulle jag helt enkelt fortsätta nedåt i älven igen? Mitt val föll på det sista alternativet, att alltså direkt fortsätta med båten ner mot Luleå, för jag hade ju ändå inget speciellt som jag skulle göra i Boden. Så jag fortsatte nedströms längs älven. Nu kunde jag ligga på ett betydligt lägre varvtal på motorn utan att det gick saktare än då jag åkte uppströms mot Boden, då jag nu fick farthjälp av det lätt strömmande vattnet. Jag kände dock en lättnad av att jag inte tagit med någon i båten upp till Boden, för jag hade haft en liten tanke på om jag skulle fråga om någon ville åka med mig i båten från Luleå upp till Boden. Nu när jag inte ens kom iland i Boden så var det ju dock skönt att jag inte hade med någon passagerare som ville av i Boden (även om vi kanske i så fall hade kunnat stanna till, lite tillfälligt vid någon av de få bryggorna som ju trots allt fanns i Boden). Jag funderade på hur långt jag skulle tvingas köra innan jag skulle kunna stanna för natten. Skulle jag bli tvungen att köra ända till Luleå eller skulle jag hitta någon lämplig brygga längs vägen att stanna vid? Jag hade ju visserligen inte sett så många lämpliga ställen att stanna på under min resa uppströms längs älven, men å andra sidan hade jag ju inte heller aktivt letat efter några ställen att stanna till vid heller. En tanke var att det kanske kunde finnas någon lämplig brygga i närheten av bilfärjan vid Avan. Men när jag väl var vid Avan så såg jag ingen lämplig brygga som såg så direkt allmän ut, och dessutom tänkte jag att jag lär ju också bli störd av bilfärjan om jag ska sova väldigt nära den, så jag fortsatte helt enkelt neråt i älven under den fina sommarnatten. Framåt morgonen körde jag under de två Gäddviksbroarna igen, också passerade jag den strömma etappen i älven vid Gäddvikssundet där jag nu enkelt kunde följa med strömmen, och sedan passerades Bergnäsbron ännu en gång. Jag bestämde mig för att köra ut till den lilla ön Gråsjälören, som ligger alldeles utanför stadskärnan i Luleå, då jag tänkte att där lär det nog inte vara någon hamnavgift som jag måste betala och där kan jag nog stå relativt ostört och ifred. Så jag körde ut till Gråsjälören. Men nu när det hade blivit morgon och jag styrde ut till ön så hade det blåst upp en del på vattnet invid ön, så det gungade en hel del på min färd dit ut, men jag lyckas ändå lägga till vid en av öns bryggor och det visade sig att det inte var någon annan vid den lilla ön då jag kom dit. Jag gick iland på ön och tittade runt lite på den lilla ön, som jag besökt någon gång tidigare. Tidigare då jag varit på ön så har det dock varit vinter, så då har jag gått till ön på isen, för det är nämligen så att på vintern brukar det plogas en lång isbana på isen i Luleå och denna isbana brukar ha en avstickare ut till denna lilla ö, eftersom att Lions har en servering på ön som de håller öppen på helgerna på vintern, där de säljer korv och våfflor, så ön brukar vara ett populärt utflyktsmål bland många Lulebor. Så jag har alltså varit på ön tidigare och ätit våfflor då jag promenerat dit, då jag bodde i Luleå. Efter att jag tagit en kort promenad på den lilla ön, efter att jag först förtöjt båten så blev det äntligen dags att gå in i båten för att sova en stund, så jag somnade i båten efter en lång resa och en dagsetapp som blev betydligt mycket längre än vad planen var på morgonen. /Fredrik

På väg in under Pitsundsbron, där det även kommer en båt som bogserar en lång pråm.Söndagen den 11:e juni är det dags att räkna in den 49:e resdagen för min del. Denna dag vaknar jag upp i Kurjovikens båthamn vid Skelleftehamn. Jag börjar dagen med att tanka vid den närbelägna sjömacken. Utanför sjömacken har man dock placerat en flytbrygga (antagligen bara lite tillfälligt), som vålla vissa problem, för jag måste ju då placera båten vid denna flytbrygga, då det inte går att komma närmare sjömacken med båten, då flytbryggan helt enkelt ligger i vägen. Problemet som då uppstår är att inte dieselslangen från sjömacken når ändå fram till båten, så jag tvingas istället tanka båten med mina reservdunkar, vilka jag ju kan fylla upp vid sjömacken, så det blev ju lite onödigt besvärligt, även om det ju gick att lösa för min del, men om jag inte hade haft reservdunkarna med mig så hade jag ju helt klart ställts inför ett större problem, då inte dieselslangen nådde fram till båten. För min del så handlade det ju inte heller om att båten skulle ha några hiskeliga mängder bränsle, men hade man haft en större båt som var mera glupsk hade det ju också varit besvärligare när man inte kunde tanka båten direkt från sjömackens pump. Sedan är det ju så att det är lätt att man spiller lite onödigt mycket bränsle också då man måste tanka först i dunkar, innan man kan fylla över dessa i båten, istället för att tanka båten direkt från sjömacken. När båten väl var tankad så fortsatte jag min resa norrut längs Norrlandskusten med siktet inställt på Piteå. Framåt kvällen hade jag passerat gränsen till Norrbotten och jag kom fram till Pitsundsbron som ligger vid Pitsundet i närheten av Pite Havsbad. Vid bron som är en öppningsbar bro som är invigd 1984, så mötte jag en bogserbåt som bogserande en lång pråm, men bron behövde inte öppnas varken för mig eller bogserbåten med pråmen, då ingen av oss var så värst höga att bron behövde öppnas. Strax efter att jag passerat under bron, så skymtade jag även det gamla färjeläget, där man tidigare kunde åka bilfärja över Pitsundet innan bron öppnades. Jag körde över ”Yttrefjärden” och sedan körde jag på sydöstra sidan om ”Fingermanholmen” och tog sedan ut en ganska nordlig riktning in mot ”Västra kajen”. ”Västra kajen” är en kombinerad gästhamn och campingplats, som ligger belägen relativt centralt i Piteå, så där passade jag på att övernatta i båten, under natten mot måndagen, i staden som har två pappersbruk med tillhörande dofter. Färden in mot ”Västra kajen” visade sig gå över ett vatten, som inte var så värst djupt på alla ställen, men jag klarade i alla fall mig utan komma åt något grund. /Fredrik

Jag har stannat till vid en brygga vid Skellefteå.Lördagen den 10:e juni innebar min 48:e resdag. Denna dag vaknade jag upp i båten i gästhamnen vid Bjuröklubb. Då jag vaknade stod fortfarande den tyskflaggade segelbåten kvar i hamnen, som var i hamnen redan då jag anlände under natten. På förmiddagen så tog jag mig en promenad upp till fyrplatsen vid Bjuröklubb, och i dess närhet verkade det förberedas för att någon typ av servering skulle hålla öppet senare under dagen. När jag kom tillbaka till båten efter den korta promenaden upp till fyrplatsen så flyttade jag båten till kajen, alldeles vid gästhamnens inlopp, där en sugtömningsanläggning för båtars toalettankar var placerad, eftersom att jag passade på att tömma båtens inbyggda toalettank där. Tyvärr låg nu vinden på rätt in mot gästhamnen och i synnerhet mot denna kaj där sugtömningsanläggningen var belägen, så det var inte lätt att förtöja båten där och försöka att placera den på ett lämpligt ställe, då jag var ensam och fick kämpa rejält mot vinden då jag slet och drog i båtens tampar, för att den inte skulle fara iväg. Det slutade med att mannen i den tyskaflaggade segelbåten såg att jag hade vissa problem vid kajen, då jag slet i båten och kämpade mot vinden, så innan jag var klar vid kajen kom han dit och hjälpte mig, inte minst med att hålla i min båt då det var dags för mig att fara iväg. Det var ju snällt, så det tackar jag för! Även om det ju inte heller är helt osannolikt att han kom just för att hålla i min båt så att den inte skulle slita sig och blåsa in i hans båt och skada den… Efter lite hjälp av mannen från segelbåten, så kom jag då iväg ut på havet igen och styrde mot Skelleftehamn. Vid Skelleftehamn så styrde jag in i Skellefteälven som jag började följa in mot Skellefteå. Mellan Skelleftehamn och Skellefteå finns en sluss vid Bergsbyn, eftersom att man där dämt upp älven, med den så kallade ”Bergsbydammen” i samband med att man byggde Kvistforsens kraftstation, strax norr om Skellefteå på 1960-talet. Anledningen till att man byggde ”Bergsbydammen”, lär ha varit för att tillgodose att det alltid skulle finnas ett tillfredställande djup i Skellefteälven genom staden Skellefteå även efter Kvistforsens kraftstation, som är det sydligaste av flera kraftverk i Skellefteälven. Således kom jag nu alltså fram till en sluss som skulle passeras innan jag var framme i Skellefteå.  Jag skulle tro att detta är landets nordligaste sluss. Slussen är obemannad, så det är med andra ord självbetjäning som gäller i slussen, men det fina med det är ju att det är gratis att slussa sig igenom slussen. Så om vattnet i slussen är i fel nivå, i förhållande till den nivån som man kommer ifrån så får man alltså först klättra upp vid slussen och gå in i dess manöverkur, för att där ändra slussens vattennivå och se till att den slusslucka som man ska köra in i slussen genom är öppen. Men om slussens vattennivå är i den nivå som man kommer ifrån, så är det ju istället bara att köra in i slussen på en gång. Slussen visade sig vara konstruerad på ett sådant sätt att det skulle gå bra att slussa helt själv, även om det tog sin lilla tid för mig att förstå hur man skulle knyta fast båten och hur allt fungerade. På den nordöstra sidan i slussbassängen fanns det öglor som man kunde förtöja båten i, dessa öglor satt på en sorts ”flytblock” som löpte in en lodrät skena, så att de sjönk, respektive höjdes då vattennivån i slussen ändrades, så att således kunde man sätta fast båten i dessa och sedan skulle båten kunna glida uppåt eller sjunka nedåt längs slussväggen. Till en början upptäckte jag inte att dessa öglor skulle ändra sig tillsammans med vattennivån, så jag var lite onödigt snabb att börja knyta fast båten på andra sätt än i bara dessa öglor. Nu fanns det ett flertal av dessa öglor som kunde ändra höjd, längs ena slussväggen, men någon av dessa var dock trasig, då antagligen dess ”flyttblock” hade gått sönder. Men hur som helst så tog jag mig i alla fall upp genom slussen och satte mig i båten för att köra i väg och la i växeln framåt och kom en liten bit innan det tog tvärstopp. Då visade det sig att jag hade glömt att lossa en av alla tamparna som jag bundit fast båten med i slussen, så med en viss stress lämnade jag förarplatsen med motorn på, gick iland och lossade tampen, men då började båten vilja fara framåt med en stor kraft, då jag upptäckte att jag hade missat att lägga ur växeln i båten… Så till slut, när jag kämpat och hållit emot båten en stund, började min kraft att tryta, så jag blev tvungen att hoppa i båten, som nu for iväg på en gång, då växeln var ilagd och motorn ville föra båten framåt, även om jag nog strök mot slussväggen/slussporten med båten då den for iväg. Slussen verkade vara ganska välutnyttjad under denna lördag, då det bland annat var några vattenskotrar som tog sig igenom slussen, innan jag slussade mig igenom slussen. När jag lämnat slussen så fortsatte jag in mot Skellefteå där jag passerade såväl under Viktoriabron som E4:an går över och under den drygt hundra år gamla Parkbron. Sedan var min tanke att försöka ta mig så långt upp i Skellefteälven som jag kunde, tanken var väl att ta sig uppåt till Kvistforsens kraftstation, även om mitt digitala sjökort inte hade så mycket till information av denna del av älven. Men jag såg att det var en del öar i älven, och jag märkte också att det var grunt på sina ställen och jag har för med att det skramlade det till under båten vid något tillfälle. Så efter en liten bit norr om Parkbron så bar det sig inte bättre än att jag märkte att det blev riktigt grunt (och om jag inte missminner mig så la jag ur växeln då) och sedan stod det inte på förrän båten fastnade på ett grund. Så jag började med att försöka putta lös båten med båtshaken, som böjde sig, så jag kom inte lös på det sättet. Så det bar sig inte bättre än att jag fick kliva ner i vattnet och putta och gunga på båten så att jag till slut kom lös från grundet (som båten fastnat ganska rejält på, eftersom att jag nog glidit in mot ett ännu grundare ställe i älven då jag stoppat propellern och således glidit lite nedströms med älvens lätt strömmande vatten) efter en stunds kämpande och sedan så vände jag om in mot Skellefteå, för då hade jag redan tröttnat och gett upp hoppet att kunna komma längre upp i älven för denna dag, och kanske hade jag även lyckats roa någon på land som sett hur jag fastnade på ett grund. Så här i efterhand, då jag läst på lite om att köra i Skellefteälven, så tror jag att jag hade kunnat komma betydligt längre upp i älven om jag hade hållit mig på rätt ställe i älven. Det stora misstaget som jag gjorde var nog helt enkelt att jag höll för långt in mot mitten av älven, utan istället skulle jag nog ha satsat på att hålla mig närmare någon av älven kanter, för där hade det nog varit djupare. Efter att jag kommit lös från grundet som jag fastnade på ungefär mittemellan Parkbron och Lejonströmsbron så fortsatte jag alltså tillbaka nedströms i älven igen. I de centrala delarna av Skellefteå så knöt jag fast båten vid en brygga, medan jag tog en promenad in i staden och åt. Sedan fortsatte jag under lördagskvällen nedströms genom Skellefteälven och genom slussen igen. Så småningom nådde jag fram till Skelleftehamn, där jag tänkte tanka båten. Men då visade det sig att sjömacken var stängd under nattetid, så då funderade jag först på om jag skulle övernatta vid bryggan vid sjömacken i väntan på att den skulle öppna. Men istället så bestämde jag mig för att åka in till en gästbrygga vid Kurjovikens båthamn, som låg i anslutning till sjömacken, så det var inte speciellt långt att köra från sjömacken till en riktig gästbrygga. Vid Kurjovikens båthamn hade jag tillgång till både, toalett, dusch och en fin byggnad med bland annat ett rejält kök då jag betalade för en natt i gästhamnen, så det var ett lämpligt ställe att övernatta på. Så när jag satt inne i hamnens byggnad och skrev i hamnens gästbok mitt i natten innan jag gick ut i båten för att sova, så var det efter en händelserik dag, som kanske inte riktigt hade levt upp till mina förväntningar på dagen. /Fredrik

De båda bilfärjorna Helena Elisabeth och Capella vid hamnen i Byviken på Holmön.Fredagen den 9:e juni kan jag räkna in min 47:e resdag. Efter att jag vaknat i båten i gästhamnen vid Byviken på Holmön, så börjar jag dagen med att besöka öns lanthandel, samt restaurangen ”Novas Inn”, där jag får något i magen. Under inledningen på min dag hinns även en cykeltur på Holmöns nordligare delar med, där jag bland annat ser Holmöns kyrka, innan det är dags för mig att lämna den lilla ön som både har lanthandel, restaurang, båtmuseum, servicehus och en årligt återkommande visfestival. Jag kan under mitt besök på ön konstatera att bilparken på ön knappast hör till den modernaste i landet, men det är ju inte heller så långa avstånd på ön. Här på ön tycks det finnas betydligt fler Volvo 240:ar än Volvo V70. Rariteter som Volvo Amazon lyser inte heller med sin frånvaro på ön, utan jag vill minnas att jag i alla fall träffade på tre stycken Volvo Amazoner på ön. Jag har även lyckats läsa mig till att bilprovningen ibland kommit till ön för att besikta bilarna på ön, så att inte bilarna skulle behöva lämna ön bara för att åka och besiktigas. Bilfärjorna som går på den cirka tio kilometer långa Holmöleden, som tar cirka 45 minuter att köra mellan Holmön och Norrfjärend har inte plats för så många bilar, vilket många andra bilfärjor vanligtvis har. Så efter att jag spenderat inledningen på dagen ute på Holmön så fortsätter jag min båtresa norrut längs Norrlandskusten, och siktar in mig på att nå fram till gästhamnen vid Bjuröklubb innan det är läggdags. Under min resa ute på havet råder ett behagligt och lugnt väder, så att havet tidvis är i princip spegelblankt. Dock träffar jag på en del dimma ute på havet under dagen, men det är inte så jättemycket, men det är ju lite otäckt när man inte ser så jättelångt ifall att det kommer någon annan snabb båt, som jag inte kan upptäcka så tidigt då jag inte har någon radar. Faktum är att detta nog var den enda dagen som jag hade dimma under hela min långa båtresa. För själva navigeringens skull och så att jag ska hitta till mitt mål spelar ju inte dimman någon stor roll, eftersom att jag ju ändå följer det digitala sjökortet som jag har i min lilla surfplatta, på samma sätt som då jag befunnit mig betydligt längre ut på havet tidigare och då det ändå varit omöjligt att se något land, eller vart jag varit på väg, på grund av det långa avståndet till land. En stund efter midnatt så kommer jag in i en liten och vindskyddad gästhamn vid Bjuröklubb, där det redan ligger en segelbåt med en tysk flagga i aktern. Först lägger jag till bakom den ganska stora segelbåten, men sedan tänker jag att det kanske är dumt att ligga bakom den båten och uppta en ganska stor bryggplats, trots att min båt inte är så stor. Så jag flyttar efter en stund min båt till en mindre brygga, som jag tänker att kan vara besvärligare för en större båt att lägga till vid, om det nu skulle komma någon mer båt till gästhamnen, innan jag ger mig av. Så efter att jag flyttat min båt mitt i natten och kanske stört segelbåtens besättning onödigt mycket, så kryper jag ner under täcket i min båt för ännu en natts sömn i båten. /Fredrik

Fyren vid Bergudden på Holmön.Så var torsdagen den 8:e juni kommen och jag var alltså inne på min 46:e resdag. På morgonen så vaknade jag upp i båten i den lilla före detta lotshamnen vid Storklubben, i närheten av Järnäsklubb. Under morgonen så var det full aktivitet i hamnområdet, då det byggdes för fullt på ”Kafé Lotsen” som skulle komma att öppnas lite senare under sommaren, alldeles invid den hamnbassäng där jag övernattat. När jag lämnat hamnen så styrde jag norrut under denna dag, som bjöd på ett lugnt och fridfullt hav, tillskillnad från föregående dag. Jag siktade mot Holmön och passerade således långt ute på havet, utanför såväl Holmsund som Umeå, men höll mig strax innanför Petlandskär. Framåt kvällen så nådde jag fram till Holmön, som jag först till viss del följde längs dess västra sida, innan jag åkte in till Byviken som ligger på den norra delen av Holmön. Vid Byviken finns nämligen en gästhamn, där jag surrade fast båten för att upptäcka Holmön, som alltså är belägen strax nordöst om Umeå. Holmön är en av flera öar som tillsammans bildar ögruppen ”Holmöarna”. Holmön är den näst största av dessa öar. Den största ön i ögruppen heter Ängesön, och är något större än Holmön. På Holmön finns det ett antal personer som bor året runt på ön. Vid Byviken där jag la till med båten finns förutom gästhamnen även, ett båtmuseum, en lanthandel och den kaj dit färjorna anländer. Det är nämligen så att ön trafikeras av Trafikverkets Färjerederis längsta rutt, som går mellan just Holmön och Norrfjärden (som ligger inne vid fastlandet). En enkeltur med färjan mellan Holmön och Norrfjärden tar cirka 45 minuter. Jag har varit på Holmön en gång tidigare, nämligen sommaren 2012 (om jag inte blandar ihop årtalen), då jag var nere i Umeå och körde tåg under en period på sommaren. Då passade jag nämligen på att cykla från Umeå upp till hamnen vid Norrfjärden och därifrån tog jag med min cykel ombord på färjan till Holmön. Den gången så cyklade jag runt en del på Holmön, men jag fick ju lov att hinna med en färja tillbaka till Norrfjärden på kvällen, för att inte bli kvar på Holmön den gången. Då hann jag visserligen ner till den sydligare delen på Holmön, där jag minns att jag såg igelkottar (om jag inte missminner mig så såg jag tre igelkottar på Holmön vid mitt förra besök). Men från den sydligare delen av Holmön kan man fortsätta över en bro till grannön Ängesön och vidare ner till Ängesöns sydligare del, men förra gången hann jag inte ta mig ända ner till den sydligare delen av Ängesön, eftersom att jag var tvungen att hinna med färjan tillbaka till fastlandet då, så jag var lite besviken på att jag inte hann dit ner vid det tillfället. Så nu var det alltså dags att hinna se mera av Holmön och Ängesön utan någon tidspress. Så efter att båten var fastsurrad tog jag mig an en cykeltur, även om jag hade en aning otur med vädret då det kom lite regn ganska omgående då jag började cykla, även om det inte var så värst ihållande. Först så cyklade jag till Bergudden, där det finns en fyr. Sedan så fortsatte jag ner till den södra delen av Holmön och vidare över bron till Ängesön. Väl på Ängesön följde jag vägen som övergick till att bli en grusväg, ungefär i samband med att jag åkte över bron till Ängesön, och efter att jag följt vägen en stund så kom jag fram till den södra delen av Ängesön och hade då tagit mig drygt en och en halv mil längs vägen uppifrån Byviken, där jag lämnat båten. Sedan var det liksom bara att vända om för mig, eftersom att vägen var en återvändsgata. Så jag cyklade tillbaka upp mot båten vid Byviken och gjorde några mindre avstickare och stopp längs vägen dit. Klockan var ju nu mitt i natten, så det var lite mörkt ute, men inte så värst farligt mörkt, då jag ju trots allt befann mig i den ljusa och fina sommarmånaden juni. Det var skönt att få ha kommit norrut till de ljusare nätterna och inte behöva kämpa i det kompakta mörkret som jag stött på längre söderut, tidigare under min långa båtresa, även om det kan vara mysigt med de mörka kvällarna också, men under de mörka kvällarna är det ju helt klart besvärligare att försöka trixa sig in i någon mörk hamn, än då man har den Norrländska juninattens ljus till sin hjälp. Men hur som helst började klockan nu att bli mycket, och även om det inte var något kompakt mörker som jag cyklade i, så var det inte helt lätt att se allt man ville se då jag var ute och upptäckte ön, vilket jag hade tänkt att avklara under kvällen. Men då det inte var helt lätt att se allt jag ville se under nattens timmar, så bestämde jag mig för att fortsätta min cykeltur till båten, utan att göra allt för långa avstickare från vägen dit, och fortsätta att utforska ön från cykelsadeln under kommande dag i dagsljus istället, då jag ändå bara hade tänkt att upptäcka lite mer av öns norra delar, som således var i närheten av den plats där jag hade båten. Så jag trampade vidare till båten och gick in i båten för att lägga mig, efter att jag hade fått njuta av en bedårande vacker soluppgång! Under min vistelse på Holmöarna så såg jag även någon igelkott i år, så de lär nog vara många Igelkottar på Holmöarna, så varningsskylten som varnar för "Igge" är nog väl befogad. /Fredrik