RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-02-13 15:56:47

Dalman Eek

Politik och kärlek sedan 2005

En göteborgspolitikers sista fullmäktigemöte.

2018-10-04 14:50
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Precis innan millennieskiftet valdes jag in i Göteborgs kommunfullmäktige, 1999. I en tid som var helt upptagen av hur det fantastiska 2000-talet skulle te sej och vi tränade på att säga "tvåtusentalet". IT-bubblan hade inte spruckit än och hela samhället var upptaget med att förbereda tekniksystemen för "the millemium bug". EU-länderna förberedde sej för Euron och i Storbritannien hade Tony Blair just tagit över efter en bedövande period av högerpolitik med Margaret Thatcher. Kriget i Kosovo gick mot sitt slut och Nordirland var på väg mot en fredlig lösning. Hemma i Göteborg var vi i chock efter Backabranden och kände fortfarande de hårda ekonomiska konsekvenserna av 90-talskrisen.

Det var inte alldeles lätt att komma som ny i fullmäktige. Varken i partigruppen eller i politiken just då. Men jag hade varit politiker sen -92 och hade lärt mej att politik till största delen handlar om att prioritera. Den erfarenheten har varit bra att ha med sej genom åren. Kanske är det därför jag inte är så orolig för att vara politiker i ekonomiskt tuffa tider. Jag vet att det går att ändå göra bra saker för göteborgarna. Det gäller att jobba smart och utveckla det som finns.

Under tjugo år hinner man med väldigt mycket. Jag har varit med om stora omstruktureringar, från införandet av stadsdelsnämnderna till sammanslagningen av dem. Och nu har jag varit med om utbrytningen av äldreomsorg och skola. Jag har sett uppbyggnaden av den kommunala äldreomsorgen och nu också hur den överlämnas till marknadsintressen. Stora rationaliseringar har gjorts och den politiska kulturen har förändrats. Från en tid när män verkligen var normen, har det blivit allt mera självklart att kvinnor och män ska dela makten på riktigt och behandla varandra med respekt. Det har varit väldigt jobbigt att vara med om det hårdnande klimatet de senaste åren sedan Sverigedemokraterna klev in i fullmäktige. Men trots att det det parlamentariska läget blivit knivigare och det politiska klimatet har hårdnat, så har ändå mycket bra gjorts. Vi har gått från att vara en bögknackarstad till att vinna pris för bästa HBT-stad. Från att ha fullt av tomma lägenheter till att bygga mera än på fyrtio år. Under alla åren har politiken haft en hel del problem att hantera, men det har ändå gått bra för Göteborg.



Jag brukar säga att mitt eget kommunpolitiska engagemang har handlat om miljö och kommunalteknik - stora och jättespännande uppgifter! VA-system och livsmedelskontroll, klimatinvesteringar och vattenvård, renhållning och grönyteskötsel, parkutveckling och avfallsanläggningar, rörsystem och driftsinvesteringar. Tiden i Miljönämnden började 1994 och därefter har jag varit gruppledare för Socialdemokraterna inom samma område: Kretsloppsnämnden, Nämnden för Göteborg Vatten, Gryaab och nu Park- och naturnämnden.

Kopplingen till kommunfullmäktige är viktig för att kunna svara på frågor och delta i debatten där sådana frågor kommer upp. Men också för att förklara varför vissa beslut varit viktiga att fatta. Det är också de gemensamma besluten som jag är mest stolt över. När vi kom på att bygga kretsloppsparken i Alelyckan till exempel, något jag är otroligt stolt och glad över än idag. Ännu större betydelse har den stora investeringen i ultrafilter i våra vattenverk. Det tog lång tid att förankra det beslutet och fullmäktige beslutade om investeringen på ungefär 700 miljoner i enighet. En kväll visade vi en film i fullmäktige för att redogöra för investeringen - det är den du ser här ovanför. Det finns så mycket att vara stolt över i den här stan!

På sistone har jag varit med och lotsat in grönkompetensen i stadens stadsbyggnadsprocess - stort men inte så synligt. Kanske är det just där jag känner mej som mest hemma - i arbetet att skapa en positiv utveckling för staden, med brett stöd i politiken. Jag har inget emot en rejäl fajt och jag debatterar gärna - men allra bäst gillar jag att arbeta konstruktivt tillsammans för att göra Göteborg bättre. Det är när vi kommer dit som jag tycker politiken är som allra bäst.

Eller näst bäst, för när jag tänker efter så har samtalen med göteborgarna varit det allra bästa. Ofta utmanande men ärliga och jag gillar det.

Tjugo år senare är det med tacksamhet och glädje jag tar farväl av kommunfullmäktige. Nu väntar en annan framtid. Men ikväll, den 4 oktober på kanelbullens dag ska jag debattera om skyddet för Delsjöområdet. Sen ska jag ta en selfie och käka en bulle i en paus. Om du vill ta en fika med mej och prata politik, så hör av dej - jag gillar båda delarna. Vi hörs och ses!

En dag med ambulansen i sällskap med ödmjuka hjältar.

2018-04-03 21:53
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
"Hur känner du dej nu, är det lite lättare att andas?" Jag åker baklänges i ambulansen med hisnande fart på väg till Sahlgrenskas akut tillsammans med specialistsjuksköterskan Christian Holm. Han småpratar lite med personen vi just hämtat, som är rejält dålig. Där fram sitter ambulanssjukvårdaren Mikael Olsson och kör. Vi skumpar snabbt uppför backen förbi Annedalskyrkan. Innan vi åkte satte de nålar, gav syrgas, tog prover, gjorde ett EKG och säkert annat som jag inte uppfattade i hastigheten. Det var för många viktiga parametrar som pekade åt fel håll, så de såg till att akuten var förberedd och körde in med patienten.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Jag började min dag på Ambulanscentrum Hisingen med att träffa personalen som jobbar dagpass. Ofta är  det lite lugnare på morgonen så det finns tid att prata igenom dagen och ta en fika.
Förmiddagen tillbringade jag tillsammans med Jonatan Green, också specialistutbildad sjuksköterska, i en så kallad bedömningsbil. När Jonatan åker ut med bedömningsbilen på ett ärende från SOS Alarm, så är hans uppgift att bedöma vilken typ av vårdinsats som behövs. Ibland räcker det med att ge behandlingsråd och se till att personen kommer till en uppföljning på vårdcentral. Ibland är det bäst att personen kommer till sjukhuset. Då ser han till att det kommer en sjuktransportbil som har två bårar. Idag är det Karin tillsammans med Magnus som jag träffade på mitt förra besök, som kör den. Tillsammans kan de tre köra på flera larm av mindre akut art med mindre personalinsats. Ett effektivt sätt att göra rätt saker, helt enkelt.

Jonatan gillar jobbet och tycker om att varje dag lösa olika uppgifter. Han har specialistutbildning för "pre-hospital vård" alltså all vård som sker innan patienten kommer till sjukhuset, och det märks att han är van vid att bedöma situationer. Han har ett varmt sätt och ett varsamt språk så han kan säga svåra saker på ett sätt som är både precist och tydligt, utan att vara värderande eller krångligt. Oerhört imponerande.
Först tar Jonatan med mej till SOS Alarm som delar lokaler med Räddningstjänsten i Gårda. Där tar man emot samtal från i första hand Västra Götaland, men också hela Sverige om det för tillfället finns störst kapacitet just här. Här bedöms larm-nivåer och här dirigeras bilarna för hela Västra Götaland. I ena delen av den stora gemensamma salen sitter nya Sjukvårdens larmcentral, SVLC, som håller på att ta över prioriteringen av larmen. Personalen på SOS Alarm har stor erfarenhet men ingen medicinsk utbildning, därför är SVLC en stor kompetensförstärkning. Här sitter Sahlgrenskas utbildade sköterskor och undersköterskor med erfarenhet av akutsjukvård. De ska samarbeta med SOS Alarm och förväntningen är att det i större utsträckning ska bli rätt bedömning på larmnivåerna. Prio1-larmen är väldigt mycket fler än vad som bedöms som prio1 när ambulanspersonalen kommer ut. Dessutom har prio1-larmen ökat utan att vårdbehovet motsvarat ökningen. Du ser ökningen av utlarmade Prio1-ärenden i diagrammet. Den bedömningen är lättare att göra av kompetenta sjuksköterskor.

SVLC har startat riktigt bra. Jag fick ett snack med Micke som är verksamhetsledare och idag ansvarar för att prioritera ambulanshelikoptern. Han har själv jobbat i ambulansverksamhet i många år och han förklarar för mej hur han resonerar när det dyker upp röda rutor. Det är många parametrar han snabbt bedömer. Siffrorna talar hittills tydligt men ännu preliminärt: Det blir förre felbedömningar och flera korrekta prioriteringar sedan SVLC tagit över. Det känns tryggt! Också när det gäller större händelser är det bra att ha medicinsk kompetens som prioriterar. Sådant planerar ambulanssjukvården för i samverkan med räddningstjänst, polis och andra myndigheter.

Efter lunch åkte jag Kortedala-ambulansen med Christian och Mikael. Förra sommaren flyttades den från brandstationen i Kortedala till ambulanscentrum på Hisingen. Båda killarna är nöjda med flytten och säger att det spelar väldigt liten roll var en ambulans står - den är nästan alltid ute och kör ändå. Det var trevligt på brandstationen, men det är bättre att ha nära till sin chef, ha kolleger att prata med om yrkesfrågor och att kunna jobba tillsammans med bilarna och utrustningen. Jag hade själv aldrig funderat över det - två som jobbar i en ambulans på en brandstation kan bli väldigt ensamma i sitt yrke. Centrumbildning är en metod som används på många ställen på sjukhuset och det är samma argument där - när människor med samma uppgifter arbetar tillsammans utvecklas kunskapen.

Det finns många jag vill tacka för besöket. Först och främst Jonatan, Christian och Mikael, men också Micke och hans kollegor på SVLC och dem jag talade med på SOS Alarm. Stort tack till cheferna Jonas Eriksson som är vårdenhetschef för Ambulanscentrum Hisingen, och Elisabeth Hammar, tillförordnad verksamhetschef Ambulans och prehospital akutsjukvård. Utan er hade inte besöket blivit så bra som det blev.

Det är viktigt att politiker förstår något om hur de verksamheter fungerar som man har ansvar för. Därför är jag ofta ute på studiebesök, går bredvid eller sitter ner och pratar med personal och chefer. Jag är vice ordförande för styrelsen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Socialdemokrat. Om du jobbar på sjukhuset och tycker jag ska besöka din verksamhet så skicka mej ett mejl på cecilia.dalman.eek@vgregion.se Välkommen att höra av dej!

Cecilia Dalman Eek 3 april 2018
www.facebook.com/dalmaneek
www.twitter.com/dalmaneek

Länkar:
SU Ambulansen
Västra Götalandsregionen
SOS Alarm
Sahlgrenska Universitetssjukhuset


Socialdemokraterna i Västra Götalandsregionen
Socialdemokraterna i Västra Götalandsregionen på Facebook

Körsång - ett bättre sätt att andas. Om ett möte mellan körsångare och artister.

2018-03-26 17:31
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Jag är med i två folkrörelser. Politiken skriver och pratar jag om ofta. Körsång däremot, nästan aldrig. Därför bestämde jag mej för att dela en djupt personlig erfarenhet efter att ha sjungit i Simon Ljungmans och Mats Alfredssons körverk HOPP under Earth Hour-dagen 24 mars i Vara konserthus.

På väg till några intensiva jobbdagar reflekterar jag över helgen. Den har jag tillbringat i sällskap med artister som är hel- eller halvproffs tillsammans med andra körsångare i HOPP-kören. Förutom att vara rätt trött efter intensiva repetitioner och en konsertkväll, så är jag helt uppfylld av det engagemang och den energi som dessa människor delar med sej av. Förstummad. Genom hela arbetet är de öppna, varma och vänliga personer som lägger hela sin själ i projektet.

Jag har verkligen ansträngt mej för att motsvara deras förväntningar. Det blir så självklart att göra allt för att klara utmaningarna de ger oss. En av dem gör uppvärmningar som får ens röst att lyfta mot taket. En annan kommer på, med en timme kvar till konsert, att vi kan göra en ny låt som extranummer - såklart vi kan det. Och med små, små bekräftande signaler fattar vi att det blir rätt under den minimala övningen. En annan lyfter oss lite ovana, genom att bjuda på sej själv och verkligen spela ut på scen. Ännu en annan kommer med nya scenanvisningar när det är typ en timme kvar. Och vi följer dem förstås, så gott vi kan, för vi tycker också det var en bra idé även om det var mer än i senaste laget.

På konserten är explosionen av energi och koncentration total. Alla gör vi erfarenheter som vi inte övat för. Som att upptäcka att trummorna inte flyttats bort som man trodde, så man sitter en meter framför baskaggen på golvet och försöker höra sej själv sjunga. Att bygeln på myggans batteribox släpper och den ramlar ur byxfickan när man sätter sej. Att ljuset inte blir som planerat så man blir osäker om man står på rätt plats. Att det långa blå tyget som är ”vatten” hamnat så det sparkas runt och blir snubbelfarligt. Nån sitter kvar för länge medan å andra sidan nån flyttade sej lite för långt. Och tusen små detaljer som bara vi vet, saker vi löst men som publiken förhoppningsvis inte märkt.

Efteråt är vi fullständigt slut. Trötta men lyckliga. Ännu gladare blir vi när ljudkillen som varit med nästan alla konserterna säger att detta var den absolut bästa versionen. Och ändå vet vi att det finns saker att jobba på, att det behövs mera nyansering, bättre avslut och insatser på en del ställen och lite annat. Ändå - efter 18 konserter som inte riktigt varit lika, så var detta den bästa. Eftersitsen är trött men lycklig.

I flera månader har jag övat. Jag upptäckt att det blivit ett andningshål, ett eget rum, en utvidgad verklighet, en tillflykt. Att sjunga är mer än bara ett annat sätt att andas. Det är helt livsnödvändigt.

Sahlgrenska - långsammaste akuten i landet. Eller?

2018-02-15 20:30
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Sahlgrenska har landets långsammaste akut. Jag åkte till akutmottagningen idag för att ta reda på varför och vad dom gör åt det. Häng med så ska jag förklara!

Nyckeln ligger i att göra just det som är akut på akuten och göra resten sen. Det kräver snabbare bedömningar på akuten och bredare ansvar på vårdavdelningarna. Tobias Carlsson, som är chef för akututvecklingscentrum, vill sätta läkare direkt vid dörren och få upp patienterna snabbare i huset. Men det ställer nya krav. Hela Sahlgrenska är fullt av fantastiska specialister - men inte så särskilt många generalister som kan göra snabba och säkra bedömningar inom breda fält. Detta behöver utvecklas och det snabbt, säger Tobias. Han pekar också på att just Sahlgrenska-akuten tar hand om svåra traumafall och andra specialiteter som gör det lite krångligare.


För att stödja det nya arbetssättet har Tobbe och utvecklingsledaren Mathias under några år utvecklat nya rutiner och ett otroligt enkelt beslutsstöd och journalsystem. Det leder patienten snabbt från ambulansen, genom akuten, via röntgen och provtagningar och upp till vårdavdelningen. Där tar de vanliga rutinerna över ansvaret för utredningar som inte ska göras på akuten.

Kan en process och en journal sätta fart på en akutmottagning? Ja, sedan 2010 har de utvecklat detta på akutmottagningen på Östra. De började med samarbetet med medicinkliniken, fortsatte med nya rutiner och planstyrt arbete på akuten. Och det har gått väldigt bra.


Deras nya sätt att arbeta kallas numera ”VGR-modellen” och har delvis tillämpats på andra sjukhus. Det borde rätteligen heta ”Östra-modellen” för det utvecklades av personal och chefer på Östra inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset. En viktig del av framgången är det täta samarbetet med medicinkliniken som tar upp patienter som ska läggas in snabbare nu än tidigare. Nu bedrivs och förfinas arbetet också på Sahlgrenska-akuten. Naturligtvis är det inte bara Tobbe och Mathias som har del i detta, vill jag vara noga med. Här är det många som har varit med och utvecklat och tagit ansvar.

Frågan om väntetider på Sahlgrenska-akuten kan besvaras på flera sätt. Det finns politiska svar som skulle tillfredsställa den ena eller andra sidan. Men dem tar jag en annan gång. Det viktiga svaret är att utvecklingsarbetet pågått länge på Östra och startade med direktspåren redan 2010. Därför kommer 2017 års siffror att börja se lite bättre ut. Det har vi Tobbe, Mathias och de andra i akutenprojektet att tacka för och inte minst direktören för Sahlgrenska Universitetssjukhuset Ann-Marie Wennberg-Larkö som satte Östra-folket i ett sjukhusgemensamt projekt.

Stort tack Tobias Carlsson som är chef för akutenprojektet och till utvecklingsledaren och sjuksköterskan Mathias Malm som tog sej tid att förklara för mej idag. Om jag beskrivit något galet så är det mitt fel och inte erat. Önskar er och alla på akuterna framgång i ert arbete!
#viceordföranden

PS. Här kan du läsa en färsk intervju med Tobbe.
https://www.svt.se/nyheter/val2018/sahlgrenskas-akut-langsammast

Tobbe intervjuades också i Västnytt ikväll, ca 18.36.
https://www.svtplay.se/video/17029086/lokala-nyheter-vast/svt-nyheter-vast-15-feb-19-55-1?start=auto

Här kan du ladda ner Socialstyrelsens rapport.
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2017/2017-2-16

Uppskjutna operationer - högerstyrets misslyckande

2018-01-30 07:28
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Idag sammanträder regionfullmäktige i Borås. Där bor en liten flicka på två år, Celin, som fick sin hjärtoperation uppskjuten tre gånger på barnsjukhuset inom Sahlgrenska. Hennes morfar skrev ett uppfordrande, ja hjärtskärande brev till mej och många andra politiker och han pratade med Dagens Nyheter. Denna bloggpost är en hälsning till Moderatledningen i Västra Götalandsregionen att barnsjukhuset behöver deras insatser för att kunna hjälpa Celin och flera som henne.

Att det är så, vet de om. I ett år har regionledningen suttit på en rapport de gjort själva, som visar att barnsjukhuset behöver 132 miljoner. Däremot är det svårt för allmänheten och media att veta om det, för rapporten har inte offentliggjorts. Den är fortfarande "arbetsmaterial".   

Men vi tar det från början. Förra året vid denna tiden blev det tydligt att barnsjukhuset, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, var underfinansierat. Det gjordes en central rapport om detta - "Silvia-rapporten" - som visade att barnsjukhuset behöver 132 miljoner mera. Efter att ha funderat både länge och väl anslog Moderatstyret 40 miljoner. Vackert så. Men kvar är alltså 92 miljoner enligt rapporten. Tiden gick och ännu är inte rapporten offentlig. Nu är det ett år sedan.

Det som skulle hjälpt Celin hade varit om sjukhuset fått pengar för att bygga och bemanna en särskild sorts intensivvårdsplatser för barn. Så det finns tillräckligt för att klara både akuta operationer och planerade som Celins. Det är brist i hela landet och även om en tredjedel av alla platser finns på Sahlgrenskas barnsjukhus, så räcker det inte. Framför allt behövs det flera en sorts mellanvårdsplatser med intensivvård för barn som inte behöver respirator efter operationer, enkelt uttryckt.

Sjukhuset har fått pengar från regeringen för barn- och kvinnosjukvård och det hjälper upp situationen, till exempel 15 miljoner till neonatalvården. Det underlättar när sjukhuset nu prioriterar om resurser för att själva finansiera flera intensivvårdsplatser, och ett par mellanvårdsplatser. Personal utbildas för att det ska finnas tillräckligt. Det är en stor ansträngning som är jättebra - men det räcker inte. Och det vet Moderatledningen.

Sahlgrenskas barnsjukhus är till för alla barn i hela Västra Götaland, i alla de 49 kommunerna. Det är ett stort misslyckande för Moderatstyret att de inte tagit ansvar för den gemensamma barnsjukvården vid barnsjukhuset. Det är tur att vi har en Socialdemokratisk regering som tar ansvar för barnsjukvården. För såhär kan vi faktiskt inte ha det.

Undrar du om inte vi Socialdemokrater har haft något ansvar i detta? Det anser inte jag, men du får döma själv: Efter valet 2015 tog Moderaterna över ledningen i Västra Götalandsregionen. Rapporten om sjukhusets underfinansiering som regionledningen tog fram, har vi inte ens ta del av - den är inte offentlig. Det förtjänar också att sägas att planerade operationer alltid kan riskera att skjutas upp om det händer allvarliga akuta fall som kräver stor operationskapacitet. Men det ska vara i undantagsfall.

Celins morfar får ett svar från regionledningen. Han får ett svar från oss Socialdemokrater också.

Göteborg 2018-01-30
/Cecilia Dalman Eek (S)
Vice ordförande Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhus.
Här kan du läsa mera om sjukhuset på Wikipedia.
Här finns DN-artikeln om Celin.

Investera i barnen - inte på banken!

2017-12-01 15:36
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)


Vårdöverenskommelsen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) är underfinansierad och det drabbar särskilt barnsjukhuset. Trots att regionledningen gjort en utredning som visar att barnsjukhuset behöver 100 miljoner mer. Det konstaterar Cecilia Dalman Eek (S), vice ordförande för SU, sedan styrelsen i dag fattat beslut om resurser för 2018. 

På Östra-tomten byggs nytt barnsjukhus.
Men ekonomin är inte säkrad.Idag har styrelsen för Sahlgrenska beslutat om budget för 2018 och en vårdöverenskommelse med hälso- och sjukvårdsnämnden. Nu har sjukhuset fått besked om Moderatstyrets tilläggsbudget och vi ser att det endast utgörs av fördelade statsbidrag. 

Statsbidragen från den socialdemokratiskt ledda regeringen ökar kraftigt vilket underlättar för den Moderatledda majoriteten – ändå sätter de Sahlgrenska i skuld och barnsjukhuset blir underfinansierat även under nästa år. Trots att det finns pengar i regionen, säger Cecilia Dalman Eek (S). 

Sedan flera år ökar befolkningen i hela Västra Götaland och snabbast i och kring Göteborg. Detta innebär en ökad belastning för sjukhuset som inte regionledningen tar höjd för. Tidigare i veckan sammanträdde Hälso- och sjukvårdsstyrelsen och ledamöterna där fick då information från ansvariga chefer inom barnsjukvården. De framförde sin oro över att de ekonomiska ramarna för barnsjukhuset inte räcker till, ens för att täcka dagens behov. Regionledningen genomförde i våras en egen utredning om barnsjukhusets ekonomi som visade en underfinansiering på ungefär 130 miljoner. Av dem saknas fortfarande ungefär hundra miljoner när beslut om budget för nästa år beslutas. Sammantaget är det tydligt att M-styret äventyrar barnsjukvården både idag och i framtiden. 

Jag känner mig djupt oroad över att moderatledningen med vett och vilje på detta sätt äventyrar de minsta patienterna på detta vis. Regionens egen rapport visar att det fortfarande fattas ungefär 100 miljoner för att barnsjukhuset ska vara finansierat. Det är tydligt att chefernas och personalens kritik mot ekonomin är befogad, säger Cecilia Dalman Eek. 

Johnny Bröndt (M), ordförande för SU styrelse, har uttalat att han känner sig trygg med de ekonomiska förutsättningar som sjukhuset ges för nästa år. 

– Det är helt obegripligt! Hur kan han känna sig trygg med barnsjukhusets framtid när nödvändiga resurser, som behövs för att ta hand om de sjuka barnen hålls inne? Det här är illa skött från början till slut. För oss socialdemokrater kommer det alltid vara viktigare att investera skattebetalarnas pengar i barnen än att samla dem på hög för att uppvisa fina resultat, säger Cecilia Dalman Eek (S). 


Uttalande i samband med styelsemöte för Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Protokollsanteckning (S) - för bättre barn- och kvinnosjukvård. 1 sept 2017

2017-09-01 22:12
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Här kan du läsa Socialdemokraternas protokollsanteckning till beslutet om att vidta åtgärder för att hålla sjukhusets ekonomi i balans med budgeten.
/Cecilia Dalman Eek, 1 september 2017

PROTOKOLLSANTECKNING

2017-09-01

Ärende 1
Dnr: SU 2017  01386

Till Sahlgrenska universitetssjukhusets styrelse


Avvikelserapport Sahlgrenska universitetssjukhuset juli 2017

Den sammantagna ekonomiska situationen vid Sahlgrenska universitetssjukhuset är allvarlig med ett stort underskott. Störst ekonomiskt underskott finns inom barn- och kvinnosjukvården. Inom barnsjukvården redovisar sjukhuset ett underskott på 85 miljoner efter årets första sju månader. Redan förra året begärde sjukhuset ett tillskott på 132 mnkr för att långsiktigt stärka vården vid Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus. Före sommaren påminde Socialdemokraterna om begäran och om vikten av insatser för barn- och ungdomssjukhuset. I augusti beslutade Hälso- och sjukvårdsstyrelsen om 30 mnkr som en tilläggssatsning särskilt riktat till barn- och ungdomssjukhuset. Det är ett välkommet men sent beslut men på tok för litet. Med 30 av de behövda 132 miljonerna kommer sjukhuset tvingas till neddragningar och besparingar på viktig vård för barn och unga.

Ekonomin inom barn- och kvinnosjukvården, har förstärkts de senaste åren av regeringens speciella statsbidrag för kvinno- och förlossningsvården. Detta statsbidrag har enligt sjukhuset varit avgörande för kvaliteten inom kvinnosjukvård, förlossning och BB. Därför vill vi lyfta fram vikten av att årets utökade statsbidrag i sin helhet kommer ut till verksamheten där den gör nytta för mammor och barn. Det är inte acceptabelt att Moderatledningen tar av statsbidragetoch använder dem för central administration och tillfälliga brandkårsutryckningar för andra verksamheter.

Som företrädare för oppositionen i en utförarstyrelse har vi att acceptera den budget som regionfullmäktige antagit och som avgränsar det ekonomiska utrymmet för hälso- och sjukvården och därmed även det ekonomiska utrymmet för Sahlgrenska universitetssjukhuset. Regionfullmäktiges beslut om budget i enlighet med M-ledningens förslag, ger inte sjukhuset något annat val än att ställa     besparingar i utsikt med konsekvenser för personal och patienter för nästa år. Vi vill med denna protokollsanteckning uttrycka vår oro för konsekvenserna för sjukhuset och särskilt barn- och kvinnosjukvården, av den Moderatledda majoritetledningens brist på ansvar.

Återigen konstaterar vi att tre år efter att majoriteten lovade lugn och ro i verksamheten har läget försämrats. Trots skattehöjning och stora intäktsförstärkningar från den S-ledda regeringen saknar regionledningen förmågan att styra verksamheten och dess resultat åt rätt håll. Från vår sida är vi övertygade om att det krävs långsiktiga och finansierade satsningar på personalen och en omfördelning av centrala resurser så de kommer närmare patienterna. Men det kräver i sin tur tydlighet i strategiska ledningsfrågor. Något som dessvärre brister hos den moderatledda majoriteten.


Cecilia Dalman Eek (S)
Vice ordförande Sahlgrenska Universitetssjukhusets styrelse

Ta ansvar för barnen och mammorna!

2017-09-01 18:17
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Barnsjukhuset behöver mer pengar, det insåg sjukhusstyrelsen redan för ett år sedan, hösten 2016. Inte bara tillfälligt, vi insåg att det är en långsiktig underfinansiering. I politisk enighet skrev vi till regionstyrelsen och förklarade på det bästa sätt vi kunde tänka oss att det behövs högre grundfinansiering för Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset för att klara uppdraget.

Vi bedömde att det behövdes 132 miljoner mer per år, och då hade vi ändå räknat med att effektivisera mycket på sjukhuset. Det var efter ett par år när vi trott på högre ersättning för befolkningsökningarna men istället fick allt högre krav på besparingar av den Moderatledda regionledningen.

Idag, första september 2017, hade vi styrelsemöte i sjukhusstyrelsen och skulle återigen bestämma om åtgärder för att få ihop ekonomin. 181 miljoner saknas just nu för att klara budgeten, och det är inte konstigt alls. För budgeten ger inte kompensation ens för överenskomna löne- och kostnadsökningar. Det visste vi redan när M-ledningen tog budgeten - de hittade på ett eget index som de visste inte skulle täcka behovet. 

Men 181 miljoner - varför har sjukhuset så stort underskott? Man kan dela upp det i tre delar. En tredjedel kommer från påtagligt ökande läkemedelskostnader. Det handlar om patienter som kan få extremt dyra men helt fantastiska läkemedel, grupper som mest finns på Sahlgrenska för hela Västsverige, till exempel cancerläkemedel, hepatit, MS - sjukhuset har just påbörjat en analys av just detta. En annan tredjedel härrör sig till att sjukhuset har väntetider och måste betala för att patienter får vård någon annanstans. De sista tredjedelen hänger ihop med att barnsjukhuset på Östra är underfinansierat.  

En del av underskottet i personalkostnader hänger ihop med ofinansierade löneökningar som kostar sjukhuset fem miljoner varje månad utöver budgettilldelningen. Det är verkligen jätteroligt att den patientnära personalen fick lite extra i lönepåslag i vintras, de är verkligen värda det! Det hade bara varit så mycket bättre om Moderatledningen hade finansierat det med pengar de har centralt i regionen - men så har inte skett. Det är svårt att förstå varför, men Moderatledningen håller inne pengar centralt i regionen medan sjukhusen (inte bara SU) har stora problem och ekonomiska underskott. Förra året var det så, nu gör de likadant. 

En tröst är att sjukhuset återigen har börjat göra mera vård än tidigare. Sedan vi nu har fått upp antalet anställda, blir det allt flera vårdtillfällen utförda på mottagningar, vårdavdelningar, operationer och behandlingar. Produktionen ökar med 0,8%, säger vi. Det är viktigt för det betyder att sjukhuset återigen börjar få upp farten. I det läget är det viktigt att inte dra för hårt i bromsen - särskilt inte efter ett år när personalen har varit jättetydlig med att det blivit så oerhört mycket hårdare på många områden! Därför är det viktigt HUR vi klarar budgeten, och att regionledningen också hjälper till. 

Ett exempel på hur regionledningen kan hjälpa till är att dela ut regeringens pengar till kvinnosjukvården och förlossning/BB på ett bra sätt. S-regeringen har i flera år delat ut extra pengar som enligt verksamhetsledningen har varit mycket viktiga för kvaliteten inom kvinnosjukvård och förlossning/BB-vården. Det finns fortfarande saker att förbättra där, men utan regeringens pengar hade läget varit betydligt sämre. Också för i år har regeringen avsatt pengar till kvinnosjukvård och förlossning. Men regionledningen genom hälso- och sjukvårdsstyrelsen har bestämt sej för att dels inte dela ut allt i år och dels lägga en hel del på helt andra verksamheter och på administration. Det är helt galet! Jag måste ärligt talat säga att jag är helt förbluffad inför det beslutet. När regeringen lägger ut pengar med en särskild destination så säger Moderatstyret helt enkelt "Vi lägger dom nån annanstans". Inget mindre än oansvarigt! 

Nå, hur gick det med pengarna till barnsjukhuset, kanske du undrar? Nja, först hände inget, så hände inget, så blev det försommar och Socialdemokraterna påminde om att barnsjukhuset har en riktigt allvarligt situation - och då hände något. Men det bidde inte mer än en tumme. Visst är det mycket välkommet med 30 miljoner, men när behovet är 100 miljoner mer, så blir det ändå tungt att få det beslutet. Det är verkligen inte heller särskilt ansvarsfullt. 

Regionpolitik är inte lätt, och det tar ett tag att begripa sej på sjukvårdspolitik. Men en sak vet jag. Sahlgrenskas barnsjukhus, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, är hela Västra Götalands specialistsjukhus och har flest rikssjukvårdsuppdrag i landet. Hit kommer barn från hela Västsverige och från hela landet, ja faktiskt också från utlandet. Om det sjukhuset är underfinansierat slår det väldigt fort tillbaka på patienterna. Och det vill jag till varje pris undvika. Likadant för de blivande mammorna. Var tionde barn som föds i Sverige föds i Göteborg - här behövs regeringens pengar. Allt annat vore ansvarslöst.


Sjukhusets förslag till handlingsplan för att hantera underskottet finns här.
Den Moderatledda blågröna majoriteten i Västra Götalandsregionen ville att Sahlgrenska skulle få 30 miljoner istället för 132 till barnsjukhuset. Det kan du läsa om här.
Socialdemokraterna förklarade hur vi ser på saken i en protokollsanteckning.


Sommarnatt på förlossningen.

2017-08-02 10:24
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Här kan du läsa personliga reflektioner från natten 27-28 juli då jag i min roll som vice ordförande i sjukhusstyrelsen besökte förlossnings/BB-avdelningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset avdelning 312 på Östra.

”Du kommer att klara det! Smärtan är jättestark men den är inte farlig, kom ihåg det.” Mamman som strax skulle föda sitt första barn hade kommit in med ambulans för att vattnet hade gått och värkarbetet satt igång i en väldig fart. Barnmorskan pratade lugnande medan hon satte på de mätinstrument som ska hålla koll på bäbisens hjärtljud. Men tekniken fungerade inte, det kom bara ett knastrigt brus. Hon lutade sej över sängen och tog fram sin yrkeskårs uråldriga trätratt och lyssnade på magen. Snabbt bedömde hon läget och berättade för de oroliga föräldrarna. ”Din bäbis mår bra och har jättefina hjärtljud. Du är stark och kommer att klara det här fint.” Sedan kom det en ny värk och hon satte händerna mot mammans uppdragna knän och tryckte emot för att ge bra mothåll. Sedan fick hon igång tekniken och hjärtljuden hördes i hela rummet. Men tänk om det inte fungerat? Hade det funnits någon som kunde hjälpa till då? Det är sådant personalen funderar på när de lämnar jobbet efter ett pass på förlossningen.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Min sommarnatt på förlossningsavdelning 312 på Östra började lugnt. Jag skulle gå bredvid barnmorskan Klara Martinsson och vi började med att byta om och gå en sväng genom huset och avdelningen. På 312:an är ena halvan förlossning och andra halvan BB-platser ungefär. Vi kom till jobbet en bra stund innan arbetspasset började, för att jag också skulle hinna hälsa på kvällspersonalen. Det normala är att nattpasset går på 21.30 och kvällspersonalen går hem 22.00 efter att ha haft en knapp halvtimme för efterarbete och rapportering. Men så blev det inte ikväll. Min sommarnatt började med en tystlåten anspänning för att personalstyrkan var ansträngd precis till det yttersta. Ikväll kunde inte alla gå hem när passet tog slut.

Allt gick bra för både mammor och bäbisar, låt mig säga det redan från början. Östras förlossning och BB är otroligt proffsiga och avdelning 312 är inget undantag. Här får man som mamma och nyförlöst barn mycket god vård. Här har man de bästa resultaten enligt en jämförelse som Socialstyrelsen gjort, både för normalförlossningar och komplicerade fall. Men belastningen har blivit hårdare på personalen de senaste åren. Flera har slutat och ledningen har jobbat med att förbättra situationen, vilket jag ska berätta om lite längre fram. På sommaren är belastningen extra hård och barnmorskebemanningen hänger på att ordinarie personal tar extra pass. Än så länge löser de detta genom att sträcka sej ännu lite längre, men de är oroliga för att inte orka. Avdelningen har sommarvikarier för undersköterskor men det finns inte fler barnmorskor att anställa på sommaren än vad det gör under årets andra månader. Det måste gå ändå, eftersom alla har rätt till sommarsemester. Inom andra sjukvårdsverksamheter försöker man dra ner sommarverksamheten så gott det går, men det går inte på förlossningen – barnen kommer när dom kommer. Det slog mej att det egentligen är en sorts akutverksamhet, det här.  

Och akut blev det direkt på mitt nattpass. När ambulansen kom med förstföderskan fick Klara uppdraget att förlösa henne. Då var varje förlossningsrum upptaget och alla barnmorskor hade varsin förlossning, inklusive sektionsledaren som stod ensam på sin sal. Personalen som skulle gå på nattpasset räckte inte till. Det ordnade sej genom att några ur kvällspersonalen stannade kvar en stund extra den kvällen. Jag träffade några av dem, bland annat en barnmorska som jobbat dubbelpass. Klockan var strax efter 22 när hon gick hem, och hon hade börjat 06.00. Hon hade haft lunchrast, sade hon, men inte så mycket mer. Att få flera raster är inte alltid möjligt om det inte finns en barnmorska som kan ersätta en. En stunds vila och avbytning kan fungera men en riktig rast blir svårt.

Det är en väldigt kroppslig verksamhet att hjälpa bäbisar till världen. Först stod Klara och hävde sej på mammans knän för att ”hålla emot” när värkarna kom. När det började närma sej själva förlossningen satte hon sig på fotändan av sängen i en hiskelig arbetsställning för att hjälpa till. Mellan värkarna halvsatt hon på golvet och tryckte varma handdukar mot mammans ländrygg för att lindra smärtan. Det arbetet tog undersköterskan över när det kom en ny värk. De samarbetade bra och Klara behövde inte byta handskar och släppa mamman för att justera tekniken, dra upp en spruta eller hämta nya handdukar, till exempel. Hon hade också en extra barnmorska med under själva förlossningsögonblicket. Det kändes verkligen tryggt och Klara hade full koll. Jag blev oerhört imponerad av dem som jobbade i rummet.

Efter en förlossning vidtar en massa arbete. Snabbt kolla att bäbisen och mamman mår bra, ta ut och kontrollera moderkaka, värdera eventuella vävnadssprickor och att sy dem. Det ska skrivas journaler och planeras olika prover och bedömningar. Amningen startas och mamman och partnern ska flytta över till ett rum på BB. Vid varje moment finns varianter och händelser som måste tas hänsyn till och som kräver erfarenhet från flera yrkesgrupper. Därför är det angeläget att personalen upplever att jobbet fungerar, att de vill stanna kvar och fortsätta utvecklas i jobbet. Flera jag talade med oroade sej just för detta.

Att utveckla de olika yrkesgruppernas roller engagerar personalen i de olika yrkesgrupperna på avdelningen men också ledningen för hela kvinnosjukvården på Östra. Numera är det städpersonal från Regionservice istället för barnmorskor och undersköterskor som gör det nödvändiga arbetet att städa upp i förlossningsrummen mellan förlossningarna. Ett klokt beslut som frigjort tid och som många berömde. Undersköterskorna har blivit flera, de har fått en mera självständigt stödjande roll och jobbar tillsammans med barnmorskan på ett annat sätt än tidigare. Det innebär ett uppskattat samarbete men ställer också krav på en arbetsledningsuppgift för barnmorskan som ännu är lite ovan. Jag märkte under natten att det nya sättet att arbeta fungerar bra, men att det behöver sätta sej för att bli riktigt effektivt. Och just i förlossningsögonblicket var det bra med den extra barnmorskan ifall bäbisen skulle må dåligt och mamman samtidigt blöder. Det ställer krav på bemanningen att det finns utrymme att vara flera hos mamman i avgörande ögonblick. Även om erfarna barnmorskor oftast kan bedöma ungefär hur lång tid en förlossning tar, så går det inte att helt planera nattens arbete. Bäbisen kommer som sagt när den kommer och inte när det passar bemanningen.

Varje arbetsplats har sin kultur som påverkar resultat och arbetsglädje. På 312:an fick jag ta del av en positiv och öppen stämning. Men min egen reflektion är att det finns en del att arbeta på när det gäller samarbetet mellan avdelningarna. Det är inte rimligt att det ska ringas runt och divideras om vilken nyförlöst mamma och eventuell partner som bäst behöver vilket rum – särskilt inte som det finns principer och regler för prioriteringar som enkelt skulle styra sådant. Men det ställer krav på att chefer en nivå högre upp är närvarande, ser och bryr sig om att styra upp verksamheten istället för att slentrianmässigt acceptera revir, gamla mönster och individuella varianter. Jag blev också riktigt trött när jag förstod att det fortfarande finns en kultur att nattpersonalen inte självklart blir delaktig när det kommer nya beslut. Det är faktiskt obegripligt och ett självklart ledningsansvar.  Naturligtvis är det en del av personalens professionalism att mammorna inte märker av detta, men det tar tid och tär helt i onödan på dem som jobbar med uppgiften.

Flytten från Mölndal till Östra har aktualiserat en mera svårfångad kulturfråga - hur man samarbetar i praktiken. På 312:an finns personal som flyttade från Mölndal och jag förstod att sammanjämkningen inte riktigt har fått den uppmärksamhet den skulle behöva. Mölndalspersonalen tycker att lokalerna på Östra är mycket bättre och de uppskattar samordningen och närheten till neonatalvården när det behövs. Några menade att det fanns arbetssätt som var bättre på Mölndal och som inte fungerar riktigt lika bra här. Det kanske är ofrånkomligt men jag hoppas att ledningen jobbar på det. Sammantaget uppfattade jag att de ändå tycker överflyttningen från Mölndal till Östra gått rätt bra. För mej själv jämför jag med högerstyrda Stockholms läns landsting som i sin iver lät ett privat BB öppna, som snart lade ner på grund av bristande lönsamhet. De platser som fanns där ersattes inte någon annanstans så nu är det en riktigt tuff situation i Stockholm. Enligt ledningen för kvinnosjukvården på Östra har inga vårdplatser lagts ner på grund av flytten - att alla kan inte kan hållas öppna beror på personalbrist framför allt på barnmorskor. Därefter har det anställts men det saknas ännu platser.

En vårdplats är inte bara en säng, det är framför allt en grupp personal som tar hand om den patient som är inskriven på en viss plats. Därför finns det idag fler sängplatser på förlossning/BB på Östra, än vad det finns vårdplatser, om du hänger med. Det har inneburit att man kan erbjuda flera partner en sängplats tills dess det byggs ut med flera enkelrum med säng för partnern. Men det är såklart inte bra att det är knappt om vårdplatser. Jag funderar på hur många vårdplatser som i verkligheten är öppna och kommer att följa upp det i min roll i sjukhusstyrelsen. Bättre blir det om ett år, när nya kvinnokliniken står klar då 16 nya platser kommer till. Det blir en utmaning att bemanna alla men jag hoppas att fler ska vilja jobba på Östra för att det är en bra arbetsplats.

Ibland hänvisas mammor till andra sjukhus för att det inte finns vårdplatser på Östra. Det är förstås inte önskvärt och det är tråkigt varje gång det händer. Men det är ett samarbete mellan sjukhusen som inte bara går åt ena hållet - det händer ungefär lika ofta att andra sjukhus hänvisar mammor som har komplicerade graviditeter eller förlossningar till Östra för att de behöver det högspecialiserade universitetssjukhusets kompetenta förlossnings- och BB-vård. Här finns också en säker neonatalvård som tar hand om för tidigt födda bäbisar från andra sjukhus - neonatalvården förtjänar en helt egen bloggpost, men det får bli en annan gång.

Nu undrar du kanske om jag som är politiker verkligen har nåt att göra med allt detta jag skrivit om här. Arbetsplatskultur, vårdplatser, tjänstefördelning, bemanningspolicyer, patientbemötande och sjukvårdsekonomi. Detaljerna är förstås inte politik, men resurstilldelning, fungerande ledningsstruktur, arbetsmiljö och goda resultat med tillgängliga resurser – det är politik. Jag är vice ordförande i sjukhusstyrelsen och kan inte bestämma eftersom jag och mitt parti Socialdemokraterna inte har majoritet. Men oavsett partitillhörighet har alla vi i styrelsen ett gemensamt ansvar för att sjukhusets ledning arbetar med att stärka verksamheten så den blir så bra som möjligt med de resurser vi får till oss, även om de ofta känns otillräckliga. Ett sätt att ta det ansvaret på allvar är att lära mej mera om sjukhuspersonalens vardag, ett annat är att lägga förslag i styrelsen. Jag och mina partivänner har till exempel lagt förslag om att sjukhusledningen ska arbeta fram en vårdplatsstrategi. Vårdplatser måste finnas tillräckligt, användas optimalt och få tillräcklig ekonomi. Detta kommer jag att fortsätta att bevaka.

Mina personliga reflektioner är att arbetet på förlossningen är ett av de mest meningsfulla som jag skulle kunna tänka mej, men också tidvis mycket krävande. Jag upplevde att det fanns ett gott samarbetsklimat på avdelningen och en positiv inställning till utvecklingsarbete förutom oron för bemanningen och konsekvenserna av det. En av dem jag pratade med var ny på Östra. Jag hoppas att hon känner sig hemma och trivs, för hon behövs. Just nu finns det för få barnmorskor i hela Sverige - det har gjorts insatser för att utbilda flera, men fler behöver vilja jobba på förlossningsavdelningarna. Många jobbar deltid och bland många yrkesgrupper i vården är det vanligt att välja ett jobb i kommuner eller primärvård där man inte jobbar kvällar och helger och där lönen kan vara högre än på universitetssjukhuset. Att det förhåller sig så med lönerna har jag svårt att förstå. Givetvis är det inte vi politiker som ska sätta löner, men det måste finnas system och resurser som hanterar detta. Det blir inte lätt att hitta skattepengar för stora löneökningar inom sjukhusvården, men bit för bit måste det vara möjligt. Här finns det politiska skillnader i Västra Götalandsregionen där Socialdemokraterna vill höja vårdpersonalens grundlöner medan den Moderatledda majoriteten vill höja vissa gruppers OB-ersättning. I grunden handlar det om att många fler behöver rösta på partier som inte föreslår skattesänkningar som metod för varje samhällsförbättring.

En tydlig insats för förlossningsvården är regeringens årliga stöd till kvinno- och förlossningsvården. För 2017 har beloppets höjts till närmare 500 miljoner och av dem blir det mellan tummen och pekfingret 85 miljoner till Västra Götalandsregionen. Nu är det viktigt att dessa pengar verkligen går till förlossnings- och kvinnovården där den behövs som bäst och inte plottras ut på annat. Det bestämmer inte sjukhusstyrelsen, men jag kommer att följa upp detta i olika politiska rum. 

Hur gick det för Klaras och min förstföderska, kanske du undrar? Hon som kom i ambulans för att vattnet hade gått, hon blödde och värkarna hade snabbstartat. Efter vad som säkert kändes som en evighet men bara var lite drygt två timmar, så kom deras bäbis. När förlossningen och efterarbetet var över och bäbisen tryggt låg på mammans mage, fick jag en kort pratstund med dem. De tyckte det var väldigt bra att jag som politiker var med på ett nattpass och fick se vården i verkligheten. Jag är mycket tacksam för att jag fick vara med dem i ett hörn den där natten.

Ett stort och varmt tack vill jag rikta till mamman och pappan och andra föräldrar jag pratade med. Tack till barnmorskan Klara Martinsson som bjöd in mej att gå bredvid och som såg till att jag fick prata med hennes arbetskamrater. Tack till alla jag mötte som sade sitt hjärtas mening och berättade om sitt arbete, både under arbetet och på fikastunden. Tack till sektionsledaren som tog sig tid framåt vargtimmen att förklara jobbet och lät mej följa med på ärenden i huset. Jag tar med mig allt ni berättat och jag önskar er all lycka i ert viktiga arbete framöver!

Du som läst denna långa bloggpost ska ha stort tack för att du velat ta del av mina tankar om min sommarnatt på förlossningen. Naturligtvis finns det ännu mycket mera att säga om sjukvården i allmänhet och förlossningsvården i synnerhet, men denna bloggpost har jag ägnat främst åt erfarenheter och personliga och politiska reflektioner av min natt på 312:an. Jag välkomnar kommentarer och frågor, i kommentarsfältet, på facebook eller på min mejl.

Här nedan hittar du länkar till saker jag hänvisat till i texten.
Socialstyrelsens rapport om kvaliteten på förlossningsvården:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2017/2017-4-13
Kommentar till rapporten från sjukhusledningen inom kvinnosjukvården, Corinne Pedroletti:
http://news.cision.com/se/sahlgrenska-universitetssjukhuset/r/su-i-topp-nar-det-galler-forlossningsvard,c2226903
Exempel på medias rapportering om bristen på barnmorskor och om hänvisningar till andra sjukhus:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/efter-flytten-av-forlossningen-fran-molndal
Här kan du läsa vad SKL skriver om överenskommelsen med regeringen om särskilt stöd till kvinno- och förlossningsvården för 2017.
https://skl.se/halsasjukvard/kunskapsstodvardochbehandling/forlossningsvardkvinnorshalsa.10832.html
www.facebook.com/dalmaneek
www.twitter.com/dalmaneek
cecilia@dalmaneek.se 

Vasaparken - lek i park i kulturhistorisk miljö.

2017-06-30 15:03
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Den 28 juni återinvigdes Vasaparken efter omfattande renovering. Här kan du läsa mitt invigningstal. 

"Hej allihop, och välkomna till invigningen av den omgjorda och nya stadsparken Vasaparken!

Vasaparken är gammal kulturhistorisk miljö. För över hundra år sedan fanns här enkla bostadskvarter, rätt nedgångna, som beboddes av människor som det dåförtiden var lätt att vräka och flytta på. Kvarteret kallades ”Skojarbacken” och namnet berättar om vilka villkor de hade, de som bodde här, de som hade det tuffast i dåtidens samhälle. Vasaparken blev klar 1892 och den kom att bli en plats där barnen från de välbärgade hemmen i Vasastan lekte tillsammans med barnen från de betydligt mindre bemedlade familjerna i Landala.

Den tanken, att parken ska vara en plats för människor med olika förutsättningar, har varit i fokus nu när parken har fått en ny utformning. Parken ska vara tillgänglig för flera och ge utrymme för lek och avkoppling för människor som har olika fysiska och andra förutsättningar. Det avspeglas i hela utformningen – hur lekredskapen är utformade, vilket underlag som valts och hur entreer och markbeläggning är utformade. Här finns utrymme för jämställd lek för barn och samtalsplatser för vuxna. Här finns hängställen för tonåringar och goda promenadmöjligheter för äldre med bänkar att vila på. Det finns utrymme för aktivitet också för personer med funktionsvariationer och lek som stimulerar flera sinnen. Här kan man se och dofta på blommorna som är valda särskilt för att de doftar och att de blommar under hela säsongen, man kan känna vinden i håret i syskongungan och bli lite yr i karusellen eller lyssna på en kompis i talröret. Förutom att känna på, lyssna på och betrakta träden som är en stor del av parken.

Vasaparken är en kulturhistoriskt värdefull plats. Den mer än sekelgamla miljön har företräden som vi tar vara på och utvecklar på ett sätt som är modernt men ändå hänger ihop med hur man tänkte vid tiden parken anlades. En speciell fokuspunkt högst uppe på kullen är den storståtliga gamla statyn av JA Wadman. Den är utformad så som man gjorde förr: en gångväg fram, en liten plats runtom och en rabatt som fond bakom. På samma sätt har de nya ljusskulpturerna placerats – en gångväg leder bort från den gamla statyn till de nya och en rabatt utgör en fond precis mitt emot. Det nya blir en kommentar till det gamla och tillsammans knyter de ihop historia och nutid. 

De nya nattlysande lekskulpturerna har gjorts av konstnären Monika Gora. De är helt annorlunda förstås, än den strama porträttstilen på den gamla statyn. Tillsammans tycker jag att de ger ett uttryck för att staden har med sig sin historia in i nutiden och framtiden. Jag hoppas många barn kommer att leka på skulpturerna – och många unga använda den som lysande hängplats på kvällarna.
Kulturhistorien har också påverkat färgval och materialval som gjorts för att passa in i den fina sekelskiftesmiljö som parken är. Lekredskapen är sobert svarta istället för lysande röda, gula och gröna. Den lysande färgen står istället lekskulpturen för.

Vasaparken har länge varit ganska anonym. För den som inte bor, jobbar eller går i skolan här, så är den mest några höga träd och gräsmattor som knappt syns från spårvagnen eller bilfönstret - i bästa fall ett sjysst ställe för somrig förfest eller att se Cortegen. Den nya Vasaparken är så mycket mera. En bostadsnära park, en mötesplats för alla göteborgare, en grön oas för lunchpromenaden, ett utflyktsmål för barnfamiljer som vill använda de fina picknick-ytorna och låta barnen springa runt och leka. Den ska vara en stadspark för alla helt enkelt. Det är ett av skälen till att entreerna fått ett rejält lyft. Här ska var och en förstå att det finns något fint en liten bit längre in och bli lite nyfiken!

I parken finns stora, vackra och väldigt gamla träd. En del som behöver lite extra hjälp har fått det. Några har stagats upp, något har beskurits och ett annat som inte orkar längre, har fått bli högstubbe och hem åt en mångfald av djur och växter som behövs också i stadsmiljön. De stora träden sätter sin prägel på parken och ställer krav på utformningen. De har rotsystem som gör att man inte hur som helst kan köra ner lekredskap och anlägga lekgolv över stora ytor. Det är ett av skälen till att lekredskapens placering och utformning är som de är. Det har också inneburit att det blivit lite extra goda förutsättningar för rörelse – med större avstånd mellan lekredskap och hängplatser finns det bättre förutsättningar för barn och unga att ta hela parken i besittning och rör sej mera. Det är både roligt och nyttigt! 

Den som brukat promenera här i Vasaparken märker att det nu är mycket mera blommor och mycket mera bänkar. Här finns en särskild plats med lunchbänkar – jag tänker på det som göteborgarnas egen lunchmatsal utomhus! Och efter lunchen kan var och en som vill ha ett litet utomhusmöte samlas helt utan att boka konferensrum. Här ska man kunna käka sin lunch i vilsam ensamhet eller kanske dela sin lunchsallad med någon helt okänd.

Planeringen för den nya stadsparken Vasaparken började redan 2008. Under tiden har göteborgarna fått vara med och lämna förslag och synpunkter. Områdets förskolor har involverats och besökarna har fått möjlighet att lämna synpunkter via skyltar i parken och vid entreerna. Och nu är det dags att lämna över parken till alla göteborgare – oavsett om man bor i Vasastan, i Landala eller nån annan stadsdel. 

Till sist skulle jag vilja tacka dem som jobbat med omgörningen. Landskapsarktitekt Hilda Franklin, landskapsingenjör Linda Fornstedt, stadsträdgårdsmästare Helena Bjarnegård på park- och naturförvaltningen och alla andra som arbetat med gestaltning, planering och anläggning. Tack också till entreprenörer som gjort jobbet och trafikkontoret som röjde sly längs parkeringen på sidan ner mot Avenyn. Ett särskilt tack till alla besökare som haft tålamod med bygget. Det har blivit något alldeles speciellt och jag hoppas ni alla känner att det verkligen var mödan värt. Med detta har jag den stora äran att förklara stadsparken Vasaparken invigd!"

Göteborg Direkt rapporterar inför renoveringen av parken.
Göteborgs-Posten skriver om Vasaparkens upprustning.
P4 Göteborg rapporterade från invigningen och intervjuade mej, Hilda och Linda 28 juni (start 37 minuter 10 sekunder in i programmet).
Här kan du lära dej mera om vem JA Wadman var, som står staty i parken.
Här kan du läsa mera om Monika Gora som gjort de lysande lekskulpturerna.




Breda penslar och halvlögner om förlossningsvården. Varför det?

2017-05-20 15:21
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Varför ägnar Alice Teodorescu en hel lördagsledare i Göteborgs-Posten åt att beskriva den svenska förlossningsvården som ett kaosområde? Det kan man fundera över. Visst är personalläget vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset ansträngt men förlossningsvården är ändå så bra att den kommit i topp i en nationell rapport om förlossningsvårdens kvalitet, bland annat när det gäller arbetet mot vårdskador, till exempel bristningar. Så varför är det så viktigt för Alice att snacka ner förlossningsvården här i Göteborg?

Men vi börjar från början. Alla mammor och barn har rätt till en bra förlossningsvård. Den är till sin natur svårplanerad eftersom barnen kommer när de själva vill, inte när sjukvårdens administratörer planerar dem. Det kan också hända att mamman eller barnet råkar ut för allvarliga hälsoproblem under graviditeten eller förlossningen. Därför måste sjukvården vara på tårna inför varje förlossning även om det är en frisk mamma och allt förväntas gå bra. Om Alice Teodorescu har rätt är alltså situationen nära totalkris i förlossningsvården och de första som drabbas är kvinnor och barn. Vi nöjer oss med den första källkritiska frågan: ”är det sant?”. Låt oss gå igenom fem påståenden Teodorescu gör i sin ledare och se hur de hänger ihop.

1. Hon börjar med ett påstående om att personalsituationen är pressad på förlossningsavdelningarna. Ja, det har varit tufft en längre tid. Sahlgrenskas besparingskrav från den M-ledda regionledningen har naturligtvis satt sin prägel också på förlossningsavdelningarna och situationen har också sedan tidigare varit pressad. S-regeringens pengar direkt till förlossningsvården har underlättat situationen och det har aviserats mera. I ett pressat läge är det extra viktigt att använda skattepengarna klokt och samla verksamheter så att kvinnorna får den bästa vården som är möjlig för pengarna. Det är alltid tufft att bemanna förlossningsavdelningar när barnmorskorna ska ha sommarsemester, eftersom det inte finns några extra att hitta någonstans, och att förlossningar inte kan planeras in efter semestern. Men det är inte brist på förlossningsläkare, undersköterskor eller andra yrkesgrupper och sjukhuset utbildar nu egen personal som ska kunna assistera barnmorskorna så de kan fokusera på att hjälpa mammorna och barnen. Också på neonatalavdelningen har läget blivit bättre. Men det skriver Teodorescu förstås inte.

2. Sedan skriver hon om arbetsmiljöproblem och IVO-anmälning på förlossningen i Mölndal. Vad som var den direkta orsaken nämner hon inte, så det får vi inte veta. Men i nästa mening skriver hon att hela flytten av förlossningen på Mölndal var av patientsäkerhetsskäl. Det retoriska knepet ”guilt by association” ska få oss att oroa oss för att i stort sett hela förlossningsverksamheten vid Mölndal var osäker. Det var den naturligtvis inte. Hit hänvisades okomplicerade förlossningar, men ändå krävs det att det finns en bemanning av till exempel neonatlläkare och en jourberedskap från Östra ifall något oväntat skulle hända. Dessutom beredskap att transportera blod om det skulle behövas, eller köra barn som behöver neonatalvård till Östra. Naturligtvis är det bättre om de minsta känsliga barnen slipper stressen att transporteras i ambulans för att komma under rätt vård vid en fullt bemannad och utrustad neonatalverksamhet. Så visst var det patientsäkerheten som låg bakom beslutet att flytta förlossningen från Mölndal. Men inte alls på det sätt som Alice Teodorescu vill att vi ska tro.

3. Hon skriver också att flytten tidigarelagts. Det låter ju panikartat, lite som att varken politiker eller sjukhusledning har koll. Men hon nämner till exempel inte att man av branskyddsskäl var bokstavligen tvungna att bygga om förlossningslokalerna. Eftersom man visste att det precis som i många gamla 60-talshus fanns asbest inne i väggarna, skulle det krävt en omfattande omflyttning. Valet stod mellan att flytta ut förlossningen någon annanstans, stänga och bygga branddörrar och andra brandkydd på asbestsäkert sätt - och sedan efter en tid flytta till Östra. Det rimliga valet blev naturligtvis att bara utsätta patienter och personal för en flytt istället för två. Också det ett patientsäkert val, som Alice dock inte skriver ett dugg om. Inte heller skriver hon att flytten från början var planerad att ske ännu tidigare, men att den senarelades för att hinna med förankringsprocesser, information och planering.

4. Facket säger, skriver hon, att flytten är en krisåtgärd för att lösa sommarbemanningen på Östra. Naturligtvis är det viktigt att kunna bemanna förlossningen på Östra, och visst blir det enklare utan att behöva bemanna med till exempel neonatalläkare på två ställen. Så visst kan man säga att facket rätt, men det gäller inte just sommarbemanningen. Det hade varit bättre om sjukhuset sluppit brandombygganden och fått flytta till Östra i lite lugnare takt. Och det har redan nu underlättat att man kan samla alla kompetenser och har alla nivåer av personal på samma ställe. Under tiden färdigställs den nya avdelningen på Östra som ska ge 15 nya förlossningsplatser. Det är trångt det första året men att måla ut flytten som en krisåtgärd är inte hederligt.

5. Sist skriver Teodorescu om tidig hemgång för omföderskor som om det bara är en vårdform som införts för att spara pengar. Erfarenheterna från andra sjukhus där det införts säger att det inte är så. Tyvärr gjorde Sahlgrenska ett allvarligt misstag i början av året när ledningen inte förstod hur viktigt det är att berätta om tidig hemgång som ett erbjudande till omföderskor så att de inte upplever det som ett tvång. Det skulle förstås inte vara acceptabelt. Det säger ledningen nu att de rättat till och sjukhuset erbjuder vårdplats över natten också för omföderskor som känner att de behöver det. Det finns vårdplatser för alla, men till nästa år finns det inte enkelrum till alla. 

Efter genomgången av vad Teodorescu sagt och gjort dröjer sig en obehagskänsla kvar. Hon skriver ledare på en av landets stora liberala tidningar. Människor har rätt att kräva av henne att hon analyserar samhället på ett korrekt sätt och gör liberal politik av den. På nästan en helsida för hon fram verkliga problem blandat med halvsanningar och antydningar - varför? Hon går mörka krafter i samhället till mötes på ett oroväckande sätt. Deras propaganda om en förestående samhällskollaps motsägs av fakta, ändå underblåser hon den. Varför är det så viktigt att snacka ner förlossningen i Göteborg? På vilket sätt är det liberalt? 

Ännu har inte Teodorescu föreslagit att den högkvalitativa förlossningsverksamheten i Göteborg ska privatiseras, men min gissning är att hon jobbar på det. Trots att erfarenheterna från privata BB Sofia i Stockholm förskräcker. De fick lägga ner efter stora problem med patientsäkerheten och förlorat förtroende från de blivande föräldrarna. Jag vill att mammorna i göteborgsområdet ska slippa den splittrade och osäkra Stockholmssituationen. Istället måste kvinnosjukvården få tillräckligt med pengar, kunna fortsätta bygga upp personalens kompetens och fortsätta utveckla förlossningsverksamheten så att alla mammor kan föda på ett sätt som passar henne.

Det vore en lättköpt oppositionspoäng att peka på Moderat-ledningen som samlar pengar på hög istället för att lägga dem till exempel just på barnens allra första tid i livet. Men det viktigaste här är inte att skylla på högerledningen. Det mest intressanta är att reflektera över varför Alice Teodorescu tycker det är så viktigt att snacka ner den högkvalitativa förlossningsvården i Göteborg och sprida alarmistiska halvsanningar. Det är viktigt att ta de problem som finns på allvar, men det finns ingen anledning att antyda problem som inte finns.   

Cecilia Dalman Eek (S), lördag 20 maj 2017
Vice ordförande Sahlgrenska universitetssjukhusets styrelse 


Alice Teodorescus lördagsledare i Göteborgs-Posten 
Aftonbladet skriver om SKL-rapport om kvalitet och kostnad i sjukvården visar att SU är bäst i landet på kvalitet i förlossningsvården och att motverka förlossningsskador.

Farväl Lennart, du betydde mycket för mej och för politiken.

2017-05-08 22:05
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
- Inga problem jag kommer, om jag har ett uppdrag så prioriterar jag det. 
De orden hörde jag för mitt inre öra, när jag på söndagkvällen fick samtalet om att Lennart Orstadius hastigt lämnat oss. 

De där orden sade han i onsdags när vi träffades för ett samtal om vårt gemensamma arbete som förtroendevalda i park- och naturnämnden. Han upptäckte en miss i almanackan, men han ändrade sina planer för att kunna vara med och diskutera om budgetarbetet inför 2018. Det var inte en tillfällighet - Lennart var ansvarsfull och mycket noga med att sköta sina uppdrag oavsett vilket det var. Han var intresserad och engagerad, glad och varm, alltid med pigg och intresserad blick bakom de runda glasögonen. Arbetet i nämnden blir aldrig detsamma utan honom.

För mej är Lennart sinnebilden av en intellektuell Socialdemokrat, han var beläst och kunnig på många områden inom politiken. Han talade ibland om sitt yrkesliv inom socialtjänsten och någon gång om sina studier vid Göteborgs universitet. Jag har alltid tänkt att hans yrkesmässiga intresse kom från samma engagemang för solidaritet som ledde honom till hans politiska engagemang. Innan jag lärde känna honom hade han ett långt liv i politiken. När han tyckte samhällsutvecklingen och partiutvecklingen inte stämde överens drog han slutsatser av det och han gick med i Socialdemokraterna 2010, om jag minns rätt. Han hade flera uppdrag i partiet, bland annat var han fanbärare i föreningen och ledamot av partidistriktets seniorutskott. Därifrån kom han direkt till våra gruppmöten en del måndagar och då var han alltid på gott humör och full av energi. 

Den politiska debatten var nära Lennart. Han ledde flera bokcirklar om politik och han var stolt över att hans cirkel om Socialdemokraternas nya partiprogram lämnade ett av de två remissvar som skickats in från Göteborg. Nyligen startade han en cirkel om "Socialdemokratin inför verkligheten" av Nils Karleby, en bok som på 1920-talet satte pragmatism och reformism främst. Jag fick vara med i cirkeln och i förra veckan mejlade han till alla om stoffet för nästa cirkelträff. Men hur ska det gå med cirkeln nu? Han är saknad av många fler än av mej.

När Lennart flyttade till Majorna engagerade han sej för det kulturhistoriska arvet där. I nämnden oroade han sej över att Gathenhielmska och Söderlingska parken fick förfalla och att de sjöhistoriska minnena som finns där och på andra platser inte bevarats och tillgängliggjorts för allmänheten. Bilden är från ett studiebesök nämnden gjorde där. Men han var lika noga med andra områden. Vi pratade i veckan om vikten av att säkra ekonomin för skötsel och trygghet i Keillers park på Ramberget. Han tipsade ofta om kulturella utflykter, som till exempel stadens lista över offentlig konst.

Hur tar man avsked av en person som satt ett så starkt avtryck som Lennart? Ja, det vet jag inte, upptäcker jag när jag skriver det här. Jag vet helt enkelt inte. Jag kommer att sakna Lennarts varma glädje, hans öppna sinne, hans envishet och hans emellanåt vassa men pricksäkra kommentarer. Han var en både intressant, kunnig och ansvarsfull kamrat i politiken. Han var ett ankare i gruppen, alltid tydlig med vårt och sitt eget demokratiska ansvar. Han talade ofta om samhällsutvecklingens konsekvenser för demokratin och vilka utmaningar vi står inför. Det kommer att kännas ofattbart tomt utan honom..

De där orden om att prioritera sitt uppdrag som jag inledde med, de hade en fortsättning. 
- Det är bara familjen som kan få komma före någon gång, sade han. 
Lennart var noga med sin familj och det är en tröst att veta att han fick en sista härlig vårhelg på hans älskade Kårholmen tillsammans med familjen. En av de sista saker han gjorde var att lägga ut en underbar bild på en solnedgång över havet. Jag är glad att han fick gjort det. Vi delade intresset för fotografering och han besökte mej när jag ställde ut mina höghusbilder förra sommaren på Planket Gbg 2016. Han tog en jättefin bild på mej där - "på pricken du" sa en av mina äldsta vänner om den. Tack Lennart, för bilden, och för vänskapen som du fångade så väl. Jag är inte den enda som kommer att sakna dej. Det är en stor förlust att du inte längre finns kvar, för mej, för så många. Jag kommer alltid att sakna din värme, din kunskap och ditt engagemang. Och jag kommer aldrig mera kunna gå igenom Gathenhielmska utan att tänka på dej. 

Personcentrerad vård - metodutveckling på Sahlgrenska.

2017-02-08 19:27
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Idag besökte jag avdelning 357 på Östra, en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset, tillsammans med Johan Büser som är riksdagsledamot för Socialdemokraterna. På 357an jobbar ungefär 80 personer och de har hand om patienter som har någon skada eller problem med hjärtat, nästan bara akuta patienter. Det är lärorikt att få besöka sjukhusets verksamheter och lära mej mera om personalens villkor och hur de arbetar med patienterna.

Just den här avdelningen jobbar efter vårdkonceptet "personcentrerad vård". Det är kort sagt ett sätt att metodiskt ge patienten en större roll i vårdprocessen. Det skapar större trygghet och är resurseffektivt på samma gång. Vi följde den erfarna sjuksköterskan Julia Olsson och hennes kollegor i ett av vårdteamen på avdelningen. Patienterna räknas in i teamet, det finns undersköterska och läkare med och tillsammans går de rond och pratar med patienterna på ett sätt som ger dem möjlighet att hänga med och vara delaktig på riktigt. På bilden är Julia Olsson blåklädd och bredvid mej och Johan står läkaren Denislava Mintcheva som också ingick i teamet.

Den här vårdavdelningen har fått pris på Sahlgrenskas kvalitetsdagar för sitt arbete med utbildning och genomförande av personcentrerad vård. Julia Olsson och hennes kollega Caroline Pettersson uppmärksammades nationellt när de 2016 fick andra pris i Vårdförbundets årliga utmärkelse. Motiveringen är rolig: "De använder personcentrering för att riva mossiga hierarkier på den stora medicinenheten med svårt hjärtsjuka. På köpet kommer en effektivare vård och nöjdare patienter". Fint att sjukhuset kan hävda sig så väl!

Det märktes att personalen är stolta över sitt arbete och att de olika yrkesgrupperna jobbar för att hålla i metoden. Vi följde Julia och hon förklarade begreppet och visade vad det går ut på. Här förs journal direkt i datorn av sköterskor och läkare, det underlättar när en patient ska skrivas ut och få med sej en berättelse om vad som hänt. Patienten måste vara med på noterna, det är en förutsättning. I journalen finns all info, men inne på sköterskeexpeditionen finns en enkel översiktstavla. Här är man noga med integriteten men ändå är det tydligt för alla vad som gäller.

Jobbet på en hjärtavdelning är skiftande. Med jämna mellanrum under dagen larmar det från en eller annan patients övervakningar med olika typer av pip-ljud som hörs i hela avdelningen. När det sker tittar vår sköterska upp och gör en bedömning om det är ett mindre problem som kan vänta, eller om det är en farlig förändring i hjärtat på en patient som snabbt måste åtgärdas. Vi fick en större förståelse för hur det blir när rutinerna spräcks av akuta tillbud som måste hanteras direkt, eller när det blir för många överbeläggningar. För patienter som behöver mera noggrann övervakning finns en intensivvårdsavdelning tvärs över korridoren.

Det var ett fint besök och jag är glad för att Maria Taranger välkomnade oss och gav oss möjlighet att lära oss på riktigt av de bästa. Maria är chef för verksamheterna inom Medicin/Geriatrik/Akut på Östra. Hon har engagerat sej för att ge de äldre en värdig och fin sista tid i livet. Maria brinner för att sjukvården ska kunna ställa om till en bättre palliativ vård och hospicevård istället för att patienter i slutet av livet ska tillbringa tid ensamma på ett akutsjukhus. Det pratade vi om en stund och jag började förstå att jag nog behöver lära mig mera om det också.

Johan Büser har bloggat om besöket.
Maria Taranger i en intervju om de äldsta patienternas sista tid på sjukhuset.
Vill du veta mera om personcentrerad vård? Besök seminariet på Vetenskapsfestivalen!

Bättre akutprocess och vårdplatsstrategi - så ska Sahlgrenska lyfta akutvården.

2017-02-02 22:03
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Kan man lita på akutsjukvården? Den frågan ställer sig nog alla göteborgare och andra som följt media de senaste veckorna. Samma fråga fick jag av en journalist på P4 Göteborg idag. Vi hade styrelsemöte med Sahlgrenska Universitetssjukhuset och reportern kom till sjukhuset.

Akutsjukvården på Sahlgrenska dras med en del problem som helt enkelt måste lösas. Ett av problemen är att hitta vårdplatser att lägga in patienter på. Vi ser idag att det fattas ungefär 400 vårdplatser i Västra Götaland, och på SU över hundra, cirka 140. Sedan Moderaterna tog över ledningen har de inte tagit ansvar för hur många vårdplatser som sparats bort och de har inte följt upp beläggningsgraden. Istället har de byggt upp en vårdskuld som betyder att göteborgarnas tillgång till sjukhusvård påtagligt försämrats.

Sahlgrenska behöver flera vårdplatser, det är tydligt. Därför har jag och mina Socialdemokratiska vänner i styrelsen idag lagt fram ett förslag om en vårdplatsstrategi för sjukhuset. Jag är väldigt glad att styrelsens majoritet efter inledande tvekan ändrade sej och röstade för vårt förslag. Det ger direktören i uppdrag att börja arbeta med en vårdplatsstrategi.

Vårdplatser är mer än bara sängar - det är en budgetfråga, en personal- och processfråga. Det är också en sak som måste utvecklas med långsiktighet. Vården blir hela tiden bättre och snabbare och det finns inget självändamål med många vårdplatser - de ska förstås användas klokt. Men när fokus ligger på nedskärningar blir vårdplatserna helt enkelt det man sparar på. Överbeläggningar kan hanteras till en viss grad och det är bättre än utlokaliseringar (när en urologpatient läggs på en medicinavdelning, t ex). Men nu menar skyddsombuden att det på vissa avdelningar inneburit påtagliga arbetsmiljöproblem. Stressen innebär en ökad risk och det blir trångt för patienter och personal.

Sedan några år tillbaka arbetar sjukhuset med att förbättra arbetet på akutmottagningarna. Det arbetet fick styrelsen en bra presentation av idag. Det känns både trovärdigt och lovande. Det låter extremt osexigt men det handlar om hur man organiserar arbetet, om snabba metoder för beslutsstöd för läkare och sköterskor. Det handlar till viss del om mer personal, men också om ett arbetssätt som tydliggör vem som ansvarar för vilken patient, så ingen kan hamna mellan stolarna. Och om en strategi för att snabba upp inläggningen av patienter som ska upp på avdelningar.

Men det måste också finnas vårdplatser att lägga in patienterna på. Det är där vår strategi kommer in. Den ska självklart utformas för att stödja arbetet med att förbättra akutprocessen. Men den måste också visa på sambandet mellan vårdplatser och tillräckliga resurser. När det ständigt blir fler patienter som söker akut krävs det ett effektivt sätt att jobba. På fem år har antalet patienter som behandlas på akutmottagningarna ökat med 20%. En ökning med en femtedel! Men på de åren har inte sjukhuset fått någon ersättning för ökat befolkningsunderlag och fler som söker akut.

Jag är glad att majoriteten röstade för vårt förslag. Villkoret var att vi skulle besluta om detta utan någon politisk motivation - det som vanligtvis finns med i en så kallad brödtext. Den förändringen gjorde vi gärna, för att få till beslutet. Vi förstår att majoritetspartierna med Moderaterna i spetsen är oroliga för att det kan bli politiskt tufft med den här strategin. För det krävs pengar till fler vårdplatser, det gör sig inte självt. Efter ett par år av upparbetad vårdskuld är den ekonomiska uppförsbacken stor.

Det extremt effektiva universitetssjukhuset Sahlgrenska ska man vara rädd om. Hittills har stora effektiviseringar kunnat göras inom sjukhuset utan att den medicinska säkerheten har äventyrats. Men det har tagit hårt på personalen och nu har det kommit väldigt nära gränsen. Västra Götalandsregionen har på några år halkat ner i den senaste kvalitetsbedömningen av SKL. Det är oroväckande. Det är därför jag och flera med mig har frågat majoriteten vad de egentligen vill ha universitetssjukhuset till. I radio idag spetsade jag till det lite, för det duger faktiskt inte att ha detta världsunikt kompetenta sjukhus till att öva yxan och osthyveln på. Intervjun med mej och styrelsens ordförande Johnny Bröndt (M) hittar du här med start 2:04:40.

Ett argument som kommer upp när man diskuterar vårdplatser är att många framför allt äldre patienter som behöver hemtjänst eller hemsjukvård, inte tas hem av stadsdelarna eller av kommuner runt stan. Detta är ett viktigt problem att komma till rätta med. Göteborgs och regionens revisorer har gjort en gemensam utredning av läget med patienter som är färdigbehandlade av sjukhuset. Man gav rekommendationer till primärvården, kommunen och sjukhuset för att processen ska fungera smidigare och patienterna komma hem fortare. Detta är ett av områdena som bör behandlas i vårdplatsstrategin. Vårdplatser på universitetssjukhuset ska naturligtvis användas av dem som har störst behov av dem.

Nå. Vad svarar jag på frågan om man kan lita på akutsjukvården? Mitt svar är att jo det kan man - men den måste bli ännu lite bättre. Utan att det görs på bekostnad av arbetsmiljö eller patientsäkerhet.

Göteborg 2 februari 2017.
Cecilia Dalman Eek (S)
Vice ordförande SU

Styrelsens formella beslut: "Att sjukhusdirektören ges i uppdrag att påbörja arbetet med en vårdplatsstrategi för sjukhuset".

Bilden: Helen Eliasson och jag besökte Tobias Carlsson som är chef för sjukhusets akutprojekt som arbetar med att förbättra och effektivisera akutvården.

VGR behöver en politik för Sahlgrenska och för Göteborg.

2017-01-18 10:51
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Under två år har Sahlgrenska tvingats till hårda sparåtgärder av den Moderatledda regionledningen. Hela den tiden har hela sjukhusets chefer fått ägna alldeles för mycket tid till besparingar och organisationsförändringar för att spara hundratals miljoner. När vi har frågat M-ledningen om hur de ser på universitetssjukhusets framtid och uppdrag har vi inte fått något svar. De har inte kunnat svara på om de tänker fortsätta hyvla och yxa sig igenom sjukhuset eller om och isåfall hur de vill utveckla sjukhuset.
Istället har Moderatledningen ägnat två år åt att försena och försämra ett nytt sätt att fördela resurserna efter befolkningsförändringar. Jag har tjatat om det flera gånger, inte minst i media. Resultatet är att göteborgarna och Sahlgrenska fortfarande inte får tillräckligt med pengar för att klara sitt uppdrag. Göteborg växer rekordsnabbt och det får effekter i vården samtidigt som läkemedelskostnader skjuter i höjden. Samtidigt ägnar sig högern i regionen åt att hitta nya sätt att underminera sjukhusets verksamhet, ekonomi och bemanning genom att göra sjukvården till en marknad hellre än att lösa problemen.
Min uppfattning är att regionledningen inte vågar stå för att universitetssjukhuset och storstaden Göteborg kräver en särskild politik. Universitetssjukhuset är en angelägenhet för hela Västra Götaland och för Sverige, eftersom sjukhuset har många rikssjukvårdsuppdrag. Göteborg är hela regionens motor, den enda storstaden och viktig för Västsveriges och landets utveckling.
Att lyssna på personalen är viktigt. Att åtgärda problemen är viktigt. Därför duger det inte att inte ta ansvar och samla miljarder på hög. Det duger inte att förvänta sej business as ususl på universitetssjukhuset. Det duger inte att låtsas som om Göteborg är en av de 49 ingående kommunerna, varken mer eller mindre. Det behövs en trovärdig göteborgspolitik i regionen.
Jag vet att sjukhusledningen verkligen sliter för att ordna problemen bland annat på akuten och med överbeläggningar som följd av ett ökat inflöde på akuterna. Det mesta handlar om att fler söker vård och den ohållbara ekonomiska situationen, men man jobbar också med att förbättra organisation och ledarskap. Det behövs också att kommunerna tar hem sina patienter som behöver hemtjänst eller korttidsplatser mycket snabbare än idag. Men det är helt omöjligt för sjukhusledningen att lyckas utan stöd från en fungerande regionpolitik för universitetssjukhuset och för Göteborg.
Här hittar du ett par av mina tidigare kommentarer i Västnytt.
Om underskott och arbetet med ekonomin
Om Drottning Silvias barnsjukhus
Andra om sjukhusets situation
Om en interpellation av riksdagsledamoten Shadieye Heydari (S) från Göteborg
Om personalens protest vid Sahlgrenska igår från dagens GP.


Göteborgs-Posten - en före detta lokaltidning?

2017-01-02 13:16
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
"GP behövs om Stockholms-perspektivet ska fram" Så kan man travestera det gamla Aftonbladstemat för att beskriva hur Göteborgs-Postens ledarsida förändrats sedan Alice Teodorescu tog över som ledarredaktör. Fem av hennes  97 ledartexter handlade om Göteborg, under året som gick. Ett magert resultat av en ledarredaktion på en tidning som skryter med "lokalsinne i världsklass". Det är Mediebruset som räknat och publicerat. Jag är inte förvånad.

Teodorescu själv har inte större intresse av Göteborg än de flesta borgerliga debattörer som lever och bor i Stockholm. När hon presenterade sina gästkrönikörer inför året som just gått, var det tydligt att hennes syfte inte var att förstärka eller ens upprätthålla en lokal prägel på sidan. Av 12 personer var en göteborgare, en jobbade i stan men bodde i Skövde och resten fanns ännu längre bort. Jag gick igenom deras bostads- och arbetsort och publicerade i en bloggpost. "När ska Göteborgs-Posten byta namn till Stockholms-Posten? frågade jag. Syftet har helt klart inte varit att ge ledarsidan det "lokalsinne" som tidningen gör reklam för. Så blev det alltså inte heller. 
Under rekonstrutionen av Stampen Media Group där Göteborgs-Posten ingår, har det gång efter annan utlovats fortsatt lokalt engagemang från ägare och ledning. På det byråsnickrade temat "lokalsinne i världsklass" har en stor annonskampanj genomförts där Alice Teodorescu är en av dem som förekommit. När Mediebruset nu räknar har hon alltså skrivit fem texter om lokala frågor av sina 97 inlägg. Det utlovade lokalsinnet lyser med sin frånvaro på hennes sidor så det är långt kvar till målet om världsklass. Fotot har jag tagit på en spårvagn och jag vet inte vem som "dekorerade" bilden med ögonbryn a la Frida Kahlo och ungdomsaccessoaren piercing.
Under de senaste månaderna har det blåst upp en strid om bristande lokalförankring också på GPs webb. Fler än jag har noterat att den ofta toppar med nyheter från helt andra ställen än Göteborg eller ens Västsverige. I en intervju i Dagens Industri låter Peter Hjörne ana en kritisk hållning. Han kommenterar att den lokala inriktningen varit väldigt vag såhär: "Det har varit en strategi och huruvida det är en strategi under nästa år det får vi låta vara osagt. Som generell observation är det den lokala journalistiken av god kvalitet som måste genomsyra allt vi gör". Idag motsägs han av tidningens chefredaktör Cecilia Krönlein i en intervju i Resume. Den strategi Hjörne själv anger borde han följa upp också när det gäller hans enda egna direkta ansvar - ledarredaktionen.

Förutom att svika göteborgarna har Teodorescu fört en långt ifrån liberal linje med systemkollaps och migration som huvudtema. För att driva hem sin poäng har hon krävt att Moderaterna lierar sig med SD och tar makten i riksdagen. Tidningen med "oberoende liberal" i utgivarbeviset, har både tappat sin lokalprägel och körts rakt ner i det neokonservativa diket. Detta beklagas av flera med mig - "Så dör det liberala arvet i Göteborg" skriver Mattias Hagberg på DNs kultursida (betalartikel). Också betydligt mindre och fortfarande kvällstidningspräglade Göteborgs-Tidningen har en aktiv ledarsida. Men GT har hottat upp sin ledarsida med Csaba Bene Perlenberg som ledarredaktör. Det är inte för inte som Perlenberg kommer från den ledarredaktion som snabbt lade benen på ryggen när Teodorescu blev chef. Perlenberg kommenterar Teodorescus vägval i kritiska ordalag.

Att ha en lokaltidning är viktigt. Det behövs för demokratin, för den lokala debatten, det behövs för att granska makten både i lokal politik och i lokalt näringsliv och civilsamhälle. Att vara lokal är också det banér som GP håller upp för att motivera sin existens till nya investerare och sin vädjan om nya prenumeranter. Journalisterna på GP gör ett hästjobb med allt hårdare villkor och där är den lokala prägeln fortfarande rimligt förankrad. Men om inte webben och inte ledarsidan lyckas med det så borde Peter Hjörne eller de nya ägarna se till att tidningen ändrar sej. Sparka Alice Teodorescu och se till att Göteborg återfår ett lokalt liberalt språkrör. Det behöver stan.


UPPDATERAT 2017-08-13:
På ledarsidan i dagens GP skriver Maria Rankka, ny kolumnist om behovet av nya satsningar på infrastruktur - i Stockholm. Rankka har en bakgrund i Moderaterna och Timbro. Ännu ett steg bort ifrån liberalism och lokalsinne.

Fyrvaktaren, har idag en kommentar om texten och valet av Rankka.

Vattenpolitik inget lyckat ideologiskt slagfält.

2016-12-09 12:21
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)

Här kan du se mitt anförande i kommunfullmäktige
"Vatten är vårt viktigaste livsmedel" - så brukar debatter om vattenpolitik inledas. Så också i årets debatt om VA-taxan i Göteborgs kommunfullmäktige. Men huvudfrågan var inte att diskutera vad staden gjort och planerar för att förbättra vatten- och avloppsanläggningarna, eller diskutera oron för klimateffekterna när regnen blir hårdare och vattenmängderna större.

Nej, den här gången handlade det om att Moderaterna vill ge större bidrag till dem som bygger hus och att MP och V vill bygga 100 nya vattenposter i staden.

Ingendera är särskilt smart. Vi behöver vara överens om hur vi ska vårda och utveckla anläggningarna för generationer framöver, trots att vi har olika politiska uppfattningar. Därför är det olyckligt att göra VA-taxan till ett ideologisk slagfält.

Anläggningsavgiften motsvarar kostnaden för att bygga en anslutning till en ny fastighet från det befintliga rörsystemet. Många kommuner som har svårt att få folk att flytta in och bygga hus, subventionerar denna avgift. Det gör Göteborg också. med 40%. Högern ville nu sänka kostnaden ännu mer. Men argumentet att det behövs fler som vill bygga hus i Göteborg är rätt ihåligt - här är det kö på folk som vill bygga. Det är inte rimligt att öka bidraget till husbyggare enbart med ideologiska argument. Det är också tveksamt om nya Vattentjänstlagen tillåter att skattebetalarna subventionerar VA-kollektivets kostnader i större omfattning.

Och så var det frågan om vattenposterna. Det står inget uttryckligen i dagens ärende om VA-taxan om vattenposter. Men S-MP-V har i sitt inriktningsdokument för budget 2017 skrivit att de vill att staden ska bygga 100 vattenposter. Möjligen en vällovlig ambition, men knappast rimligt eller ekonomiskt välbetänkt. Här har mina kompisar i VA-nämnden inte tänkt sig för. Och det finns inga pengar utom VA-taxan att betala kalaset med, därför kom det upp i debatten.

Fler vattenposter, alltså kranar för att dricka vatten eller fylla på sin vattenflaska, är en naturlig följd av att göteborgarna i allt större utsträckning tillbringar mera tid ute. Allt fler besöker parker, naturområden, lekplatser, stränder och torg. Staden bygger utegym, idrottsplatser, lekmiljöer och urbana parker. Och vi vet att göteborgarna gillar dem och tillbringar allt mera tid där. Det är bra för hälsoläget både för unga och gamla, det skapar trygghet och det gör staden trevligare.

På en del sådana platser finns det redan idag vattenposter. Det är rimligt att sätta upp fler i takt med att det byggs nya och rustas upp gamla. Men i en takt som inte resursmässigt hotar arbetet med att förnya lednings- och anläggningssystemet.

Kretslopp- och vatten-förvaltningens chef, kloka Henrik Kant, skriver i ett tjänsteutlåtande att planering för flera vattenposter i staden redan finns. En utbyggnad kan vara bra, men bör ske över längre period - 100 på fem år - för att inte äventyra prioriteringen av förnyelsen av VA-anläggningarna. Jag instämmer med honom, men nöjer mej med att se behovet av ungefär 20 stycken. Henrik Kant menar att de ska sättas upp i samband med en behovsbedömning och en utvärdering. Det låter rimligt och jag delar hans uppfattning.

VA-anläggningarna är en gemensam tillgång som vi har ett ansvar för både historiskt och för generationer framöver. Det är viktigt att ha långsiktiga och stabila överenskommelser för att säkra att alla anläggningar sköts på bästa sätt. Därför är det olämpligt att göra denna fråga till en ideologisk debatt. Här krävs det samarbetspolitik och kompromissförmåga. Det är bra att frågan har kommit upp till diskussion inom ramen för VA-taxan och jag är säker på att mina rödgröna vänner i kretslopp- och vattennämnden hanterar frågan klokt framöver.

På kommunfullmäktiges sammanträde den 8 december avslogs högerpartiernas förslag att ytterligare subventionera anslutningsavgifterna. Martin Wannholts märkliga yrkande att stoppa nämndens arbete återremitterades. Jag är glad att det blev rimliga beslut i båda delarna.

Mitt anförande i kommunfullmäktige kan du se här. Därefter följer övriga. Du kan också skrolla upp och se hela debatten.

UPPDATERAT: I den första versionen av denna blogpost hade jag felaktiga siffror för Henrik Kants förslag. Dem har jag nu tagit bort. /Cecilia Dalman Eek

"Generation Latinos"- Trumps migrationspolitik är "bad for business" och mobi...

2016-11-07 08:13
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
"Medelåldern bland vita väljare är 60+. Bland latinos är det 23." Det säger Maria från "Generation Latino". De spansktalande väljarna, särskilt de unga som fick rösträtt runtomkring när 2000-talet startade, är just nu i fokus i det amerikanska presidentvalet - the Latino Millenials. Frågan är så stor att den också nått Sverige. Här i Sydsvenskans version av TT-material.

Valdeltagandet bland latinos eller hispanics som de spanskatalande kallas här, har hittills legat på 15-20% om det varit bra. Därför har gruppen spekulativt kallats "The voting bear", björnen som sover men som ska vakna och ta plats till slut. I år verkar de vakna ur sitt ide på allvar.

Det kan tyckas lätt att förstå varför spansktalande, "hispanics", och latinos i år i större utsträckning röstar på Demokraterna - för att Trump har kallat dem våldtäktsmän, mördare och brottslingar som ska kastas ut och hållas ute från landet med en mur. Vem som helst skulle känna sig kränkt och rästa på den andra kandidaten bara för det. Men "the latino vote" handlar om så mycket mer och det blr lättare att förstå med lite bakgrund och historia.

Här i Colorado möter prärien Klippiga bergen - en klassisk Vilda Västernstat. Men vad få känner till är att staten tillhörde Mexico innan den blev en del av USA, liksom flera andra stater i södra USA. Hit flyttade Mexikanska staten folk genom en bosättarpolitik i syfte att säkra makten över landet. Men det lyckades inte och Colorado, liksom Texas och andra stater, blev delar av USA. Fortfarande finns det männisor här som räknar sina rötter från de ursprungliga bosättarna, från de mexikaner som kom hit innan landet formellt var en del av USA. Liknande historier finns om sydstaterna och Kalifornien. Den som inte känner till detta, kan lätt förledas att tro att det är precis så som Trump vill att väljarna ska tänka - att mexikaner är illegala invandrare och våldtäktsmän, brottslingar och mördare och att det bästa vore att stänga dem ute. Den som inte förstår de spansktalades historia har svårt att förstå vilka de är och förstå djupet av den ilska som idag väller upp hos dem.

Det amerikanska samhället har gott om spansktalande unga människor som satsar på att utbilda sej, som startar företag och som bidrar till landet framtid på olika sätt. Många tjänar sitt land genom att göra militärtjänst och får en utbildning efteråt med en plats inom skolväsendet eller i förvaltningar. De är en växande och allt mera framgångsrik grupp av invånare som nu också blir väljare i allt större utsträckning. Den väljargrupp som kallas "millenials" - de som fick rösträtt omkring millenieskiftet - består i allt större grad av hispanics och lations. Men det är som om ingen riktigt begripit vilken möjlighet denna väljargrupp är för landet.

"Vilken businessman som helst skulle begripa att den här växande gruppen är landet framtid - en betydande grupp som kommer att spela stor roll för vårt näringsliv som konsumenter. Men också som producenter av värde inom näringslivet både i tjänstesektorn och i kunskapsekonomin. Om jag vore businessman skulle jag begripa vikten av att skapa goda relationer med dem eftersom de är framtiden." Så inledde Maria Handley ett samtal om hur latinos i allt större utsträckning har tröttnat på att inte synas och inte räknas. Hon och Alvina Vasques är två av grundarna av "Generation Latino" - ett projekt som syftar till att lyfta fram lations i politiken och ge dem utrymme att prata om samhällsutveckling och vad de vill bidra med. Citatet som inleder bloggposten är Marias och hon sade det som ett sätt att lite bryskt sätt illustrera att den spansktalande gruppen inte är obetydlig.

Maria syftade förstås på att Donald Trump ofta framhåller sin roll som affärsman, men att han uppenbarligen inte förstår att hans politik är "bad for business". Latino millenials är en växande grupp av köpstarka och röststarka personer som kommer att spela stor roll för landets framtid. som Sydsvenskan skriver, är de dessutom arbetsamma och ambitiösa - egenskaper som vanligtvis värdesätts. I ett migrationsland som detta, vore det bara rimligt att se dessa människor som ett välkommet tillskott och ge dem utrymme och en roll att spela. Det gör Hillary Clinton. Donald Trump däremot, förklarar i tal efter tal att de är brottslingar som ska "skickas tillbaka".

Men många som diskuterar Latinos och Latinas i valet glömmer en sak. De latinos som röstar i detta val, gör det inte för att protestera mot att de skulle bli utkastade. De är personer som är medborgare, som är födda här eller varit här länge, personer som kanske till och med har djupare rötter i landet än de vita som kom hit när landet blev en del av USA. De är en självklar del av det amerikanska samhället och de tar givetvis illa vid sig av att beskyllas för allt elände av en kandidat till presidentposten. Jag hoppas verkligen att de gör sig av med Donald Trump - det ligger helt klart i deras makt att göra det. Och jag hoppas att Maria, Alvina och alla andra som nu höjer sina röster kommer inspirera flera att göra detsamma.

(S) i Sahlgrenskas styrelse protesterar mot ännu ett år av underfinansiering.

2016-10-29 16:10
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Utsikt från sammanträdesrummet på SUFredag 28 oktober fick Sahlgrenska Universitetssjukhuset en ny överenskommelse om vården för nästa år. En överenskommelse som inte kommer att täcka behovet, något som också står i avtalet. Här har du min och mina Socialdemokratiska partivänners protokollsanteckning där vi redovisar vår syn på saken.

"Sahlgrenska Universitetssjukhuset är Sveriges och ett av Europas mest produktiva universitetssjukhus. Här finns en kompetens och ett engagemang som står få sjukhus efter. Det är värt att vårda. Därför ser vi Socialdemokrater med stor oro på hur tillgängligheten har försämrats sedan den Moderatledda regionledningen tillträdde. Vi oroar oss för rapporterna från personalen om pressade arbetsvillkor. Vi ser med oro på sjukhusets svårigheter att rekrytera och i vissa fall behålla personal på grund av att villkoren inte står i paritet till förhållanden i andra vårdverksamheter i regionen.

Västra Götalandsregionen uppvisar ett överskott på cirka 2,1 miljarder i delårsbokslutet för augusti, samtidigt som alla sjukhus har haft svårigheter att nå ekonomisk balans. För Sahlgrenskas del har framför allt bristen på kompensation för befolkningsökning inneburit allvarliga konsekvenser, till exempel för barnsjukvården. Vi kan konstatera att SU inte får finansiering för sitt uppdrag och för den vård som ges. Det kan resultera i ytterligare försämrad tillgänglighet och ökad arbetsbörda för personalen.

Situationen hade varit annorlunda om den socialdemokratiska budgeten i regionfullmäktige och vårt förslag till tilläggsbudget i regionstyrelsen vunnit gehör. Med en socialdemokratisk budget för nästa år, hade det funnits mer än 100 miljoner mer direkt till sjukvården i göteborgsområdet. Med det Socialdemokratiska förslaget till tilläggsbudget hade det funnit resurser nog för att ge kompensation för pris- och löneutveckling. Sammantaget ser vi det som en absolut förutsättning för att kunna vända de negativa konsekvenserna av underfinansieringen. Under ett par år har majoriteten byggt upp en vårdskuld samtidigt som man samlar miljardbelopp centralt istället för att se till att de går direkt till att stärka sjukhusens möjligheter att ge vård.

Vi Socialdemokrater menar att det är klarlagt att vårdöverenskommelsen inte klarar av att finansiera sjukhusets grunduppdrag. Vi vill därför tydliggöra att vi känner en allvarlig oro för konsekvenserna av denna överenskommelse. Det gäller invånarnas möjligheter att få en jämlik hälso- och sjukvård, sjukhusets möjligheter att ge personalen en rimlig arbetsbelastning och målet att nå en ekonomi i balans 2017."

De Socialdemokratiska politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnden för Göteborg (de som fördelar pengarna till sjukhusen) har också protesterat mot den fortsatta underfinansieringen. De röstade emot förslaget eftersom de har ett annat budgetförslag i regionfullmäktige att hänvisa till. Här finns deras pressmeddelande. Vi Socialdemokrater i Sahlgrenskas styrelse kunde inte rösta nej utan fick acceptera det förslag som vi fått oss förelagt eftersom vi inte har någon annan budget att förhålla oss till. Det förklarar vi i vår protokollsanteckning såhär: 

"Som företrädare för oppositionen i en utförarstyrelse har vi att acceptera den budget som regionfullmäktige antagit. Den avgränsar det ekonomiska utrymmet för Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård och därmed även för Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det betyder att vi som opposition inte har möjlighet att tillföra resurser eller förändra ledningsprinciper som styr resurstilldelningen."

Här hittar du handlingen Vårdöverenskommelse för 2017 mellan Hälso- och sjukvårdsnämnden Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Läs överst på sidan 5 i första delen av handlingen, så ser du att det inte bara är jag och den politiska oppositionen som har uppfattningen att Sahlgrenska inte får tillräckligt med resurser. Sammanfattningsvis skriver sjukhuset såhär på torrt byråkratspråk:
"Trots effektiviseringskrav och kompetenssatsningar vid sjukhuset, kommer ovanstående att innebära att omfattande omprioriteringar måste göras inom sjukhuset under 2017. Det kommer att medföra ytterligare längre köer för den lägst medicinskt prioriterade vården med fördröjningar i behandlingar som följd. Vårdgarantin kommer inte att klaras för ett antal vårdområden"

Det går ett spöke genom välfärden. Reflektioner om ett underfinansierat unive...

2016-10-29 15:52
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
K
Ikväll är det den svenskt snällveliga versionen av Halloween. Små söta spöken går omkring i en del bostadsområden och vi undrar om de vågar ta till "bus" om vi inte har godisskålarna till hands för att gulla med dem.

Det slår mig ikväll att samma amerikanska spöke går igenom välfärden. Igår beslutade Sahlgrenska sjukhusets styrelse om en vårdöverenskommelse för nästa år som långt ifrån går ihop. Du har kanske hört mej säga det förut - Sahlgrenska Universitetssjukhuset är underfinansierat. Inför 2017 har det länge varit en diskussion om hur sjukhuset ska kompenseras för den ökande befolkningen och det ökande tillflödet av patienter. Men genom en byråkratiskt snillrik släng blev det knappt en tummetott över för expansion. De 20 miljoner som sjukhuset nyligen fått utlovat extra, gör förstås nytta, framför allt för barnsjukvård och cancer. Men det är inte på långa vägar kompensation för de resurser som uteblivit och det ökande inflödet av patienter.

Undrar du hur det hänger ihop med spökena? Häng med, det visar sig längre ner i texten.

Undervinansieringen syns just nu tydligast inom kvinno- och barnsjukvården. På barnkirurgen har flera slutat på grund av villkoren, det finns inte tillräckligt med folk som vill jobba där och som resultat står vårdplatser tomma och operationer skjuts upp. Som i fallet med Kevin. Barnsjukhuset gör varje år mer än vad de får betalt för - det håller inte i längden förstås. Urbaniseringen i Sverige är nu snabbast i Europa och de som flyttar till städerna är ofta unga som slår sig till ro och bildar familj. Det är när vi är ett par år gamla och när vi lever våra allra sista år som vi behöver mest sjukvård och den mest specialiserade sjukvården. Detta är viktigt att komma ihåg när en diskuterar barnsjukhuset. Det finns mycket som kan göras för att underlätta situationen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, DSBUS, som det kallas. Nu ska vuxenkirurgin och intensivvården samarbeta med barnsjukhuset för att ta emot de äldsta ungdomarna och det görs en riktad lönesatsning, bland mycket annat. Sjukhuset har fått ny ledning och det görs mycket bra för att behålla och utbilda personalen. Sahlgrenska är landets, ja ett av Europas, mest produktiva universitetssjukhus - något att vara rädd om och utveckla, tycker jag!

Sjukhuset får nya uppdrag som egentligen motsvarar ungefär ett par hundra nya anställningar. Men bara 50 nya är anställda, vilket betyder att det har blivit i runda slängar 150 personer färre på sjukhuset. Och underfinansieringen är kvar också i vårdöverenskommelsen för 2017. Och mitt i detta har nu Moderatledningen börjat prata om mer pengar om sjukhuset kan göra mer - men utan att anställa fler personer. Sjukhuset gör redan nu mera än vad det får pengar för (ja, det blir besparingar som effekt av det) - och resultatet är att många får vänta ännu längre. Det är inte för att personalen går och drar benen efter sig som köerna ökar inom flera verksamheter. Snarare är det tvärtom - pressen ökar alltför mycket. Det vittnar personalens företrädare om allt oftare. Att i det läget få veta att sjukhuset får mera pengar - om vi INTE anställer de som behövs för att göra jobbet, skapar bara en surrealistisk känsla av att vara utnyttjad i ett politiskt system. Utnyttjad för att syftet så tydligt är politiskt. Det här handlar om att skapa grund för flera privata vårdföretag som ska få ta över när Moderatledningen kan säga "Men ni klarade ju inte uppgiften". Och så låter man vårdföretagen plocka russinen ur välfärdskakan.

Det är här spökena kommer in i historien. Gammal högerpolitik som går igen och spökar i välfärdspolitiken. För detta cyniska sätt att hantera välfärden är inte nytt. Det följer en högerideologisk eller egentligen nyliberal ideologi som syftar till att göra välfärden till en marknad. Först drar man åt svångremmen så hårt om de offentliga verksamheterna att folk och personal börjar protestera. Då erbjuder man sig att ge företag möjlighet att gå in och "lösa problemet". Sedan blir det mera ojämlikt och ofta dyrare (som vårdvalen i Stockholm och Västra Götaland). Ungefär så gjorde Ronald Reagan. Och Margaret Thatcher när hon privatiserade stora delar av offentliga tjänster i Storbritannien. Så var inte förvånade. I Göteborg skulle detta också innebära att det sammanhållna sjukhusets helt unika forskningsmöjligheter försvinner bit för bit för varje upphandlad och utlagd verksamhet som försvinner till privata verksamheter. Detta har vi redan börjat erfara på ögonverksamheten och det är mycket allvarligt.

Det är sant att jag skriver detta i en ganska uppgiven stämning. Men när du läser, glöm inte bort att skälet är att vi har ett av de bästa sjukhus som finns. Kvaliteten på sjukhusets verksamhet är oerhört hög, liksom produktiviteten. Här finns flest rikssjukvårdsuppdrag i landet och de bästa utbildade personerna inom hälso- och sjukvård du kan hitta. Fantastiska nya investeringar ger möjlighet att behandla allt fler tillstånd med allt bättre resultat. Här finns kloka organisatörer som hela tiden hittar bättre och effektivare sätt att jobba med smartare sätt att få samarbeten att fungera optimalt. Här sker mycket av landets allra vassaste forskning som kommer patienterna till del direkt. Så länge inte sjukhusets verksamhet delas ut till privata vårdföretag i större utsträckning än idag, kommer det allra mesta att fortsätta att utvecklas och bli bättre. Men jag skulle verkligen önska att de inte behövde jobba i sån förfärlig motvind.

Sahlgrenska, precis som all annan sjukvård, behöver inte gamla högerspöken. Alla patienter och personal på sjukhusen behöver en modern sjukvårdsledning som tar hjälp av näringslivet när det gör vad det kan allra bäst. Det betyder att utveckla produkter och skapa nya metoder. Men sjukvården ska inte vara en marknad där vårdföretagen väljer de mest lönsamma patienterna. Det ska inte vara den som har råd med de dyraste försäkringarna, eller den som är frisk nog för att få teckna en försäkring, som ska få vård. Det ska alla som behöver sjukvård få bara för att de behöver den.

Jag som skriver detta är Socialdemokrat och vice ordförande för Sahlgrenska universitetssjukhusets styrelse. Här kan du läsa min och mina partivänners protokollsanteckning från fredagens sammanträde med styrelsen för sjukhuset då vi fattade beslut om finansieringen för 2017. Har du synpunkter eller frågor så skriv gärna en kommentar här eller på facebook. Där hittar du mej på mitt efternamn, dalmaneek. Välkommen!

Vi måste tala om Jörgen Fogelklou.

2016-10-29 15:42
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Ny Tids ledarsida skriver sällan om personer. Emellanåt får en politiker stå till svars för dåliga och orättvisa förslag. Det händer också att ledarsidan berömmer kloka politiker. Huvudinriktningen är dock den samma som väljarnas sätt att bedöma partier: Sakfrågorna är viktigare än personerna.

Men så inträffar Jörgen Fogelklou. Förtroendevald i Göteborgs kommunfullmäktige, avlönad av göteborgarna som stadssekreterare, ordförande för Sverigedemokraterna i Göteborg och därmed högst i rang för partiet här.

På bara några dagar har han satt sig i värre blåsväder än många andra i det kryptofascistiska partiet. Först är han lätt identifierad som en av personerna på ”festfilmen” där Oscar Sjöstedt, SDs ekonomiska talesperson, skroderar om sin tid på ett slakteri där arbetskamraterna skämtade grovt om döda får som judar. Det skrattas rått åt ”skämtet”.

Några dagar senare hånar han en 15-årig pojke som gjort ett bra jobb med att fråga ut utbildningsministern tillsammans med sina skolkamrater i TV4. På Twitter lägger Fogelklou ut en bild från TV-skärmen med texten ”Klasskamrater” med citatmarkering.

Utan att bry sig om fakta luftar han sina fördomar om att barn med invandrarbakgrund ljuger om sin ålder. Helt utan att reflektera över att det är ett barn som sitter i studion. På Facebook gör han SD-tricket: I stället för att be om ursäkt för sin fördomsfulla och rasistiska tweet, skriver han om hur synd det är om honom själv.

Han låtsas inte om att han själv haft en roll i den storm av hat han släppt lös. I stället lägger han ut en bild på ett partimöte med kommentaren ”Partikamrater” som en förminskning av vad han gjort. ”Olyckligt” kommenterar SD-ledaren Jimmie Åkesson. Som om någon hade snubblat.

Därefter har det framkommituppgifter som kopplar Fogelklou till antisemitiska och våldsförhärligande kommentarer på internetforumet Flashback. Någon med ett konto som startats från Fogelklous mejladress har bland annat föreslagit att nazisternas nervgas ska användas på flyktingar i Sverige. Kopplingarna ger ett trovärdigt intryck, men han dementerar.

I SVTs partiledardebatt talade Stefan Löfven om Sverigedemokraterna som ett parti med nazistiska rötter. Åkesson meddelade förorättat att han skulle KU-anmäla statsministern. Fogelklou visar med all önskvärd tydlighet att Stefan Löfven hade rätt: SD är fullt av fördomsfulla rasister och antisemiter. Alltså precis det man kan vänta sig av ett parti med nazistiska rötter.

I Göteborg måste vi prata om Jörgen Fogelklou. Hur illa får en förtroendevald bete sig? Och vad ska vi tvingas acceptera i demokratins namn?

Cecilia Dalman Eek
Ledarskribenten är kommun- och regionpolitiker (S), Göteborg

Texten är publicerad som ledare i Ny Tids pappersupplaga Fredag 28 oktober 2016.
Här finns texten på Ny Tids webbplats.
Bilder:
Översta bilden: Skärmdump från Kenth Ekeroths Facebooksida.
Mellersta bilden: Skärmdump från Inter rasist, mens Twittersida.
Nedersta bild: Fotograf: Göteborgs stad.

Trygghet i Kortedala. En politisk promenad om feministiskstadsplanering.

2016-09-25 23:00
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Vad är det som avgör om en plats upplevs som trygg av alla? Hur ska lekplatser utformas för att både flickor och pojkar ska leka där, och gärna barn i olika åldrar och med funktionsvariationer? Kan man bygga bort kvinnors oro och otrygghet i en stadsdel som Kortedala? Sådana frågor stod på dagordningen när Sara Björnsson i S-föreningen i Kortedala ordnade politisk promenad. Här har jag bott i 51 år och i åtta olika lägenheter. Här finns både trygga och otrygga miljöer och vi ska ta en titt på en del av dem.
 


På femtiotalet planerades torg helt självklart för husmödrar och barn. Oavsett om kvinnor jobbade rätt mycket, så förväntades de ta huvudansvar för inköpsplanering och oftast ha barnen med. Kvinnorna var självklara på torgen. Men sedan har köpbeteenden ändrats och torgen avfolkats. Nu har återigen nya beteenden etablerats och det är folk på torget igen. På många stadsdelstorg i olika städer förstärks nu istället en manlig kultur. En machokultur, säger föreningen Homan här i Göteborg, och det kan bli ett problem. För att kvinnor ska slippa kontrollerande beteenden måste torgen också ge plats för dem och för barnen. Det görs bäst med en lekplats centralt på torget. På Kortedala torg finns det en lekplats och där är alltid barn, även en söndag eftermiddag. Lekplatsen är inte särskilt stor, men den finns där och runtom finns bänkar och planteringar. Sammantaget ökar det tryggheten och tydliggör att torget är till för alla. En intressant skrift om trygghetsarbete på stadsdelstorg finns i Svenska Bostäders folder om trygghetsarbete i Järva som du kan läsa här.

När man går ner till Tideräkningsgatan möter man kolosskonstruktionen med ingången till Polishuset, P-huset och stadsdelshuset. Det är både rörigt och otryggt. Här finns en trappa som delvis är instängd, en öppning in till P-huset utan insyn in i huset. Ingenstans finns en möjlighet att uppfatta vad man möter vare sig man går in i huset eller uppför trappan. Inte bra.

Nu fortsätter vi Första Majgatan ner. Det har alltid varit en gata jag undvikit. Den är lång och hela vägen instängd av ett stängsel och en hög bergvägg på ena sidan och spårvägen på andra. Helt avskuret och inga möjligheter att gå någon annan stans om en möter otrygga personer. Här kör bilarna väldigt fort och det saknas cykelvägar. Den enda möjliga smitvägen om man känner sej otrygg är genom gångtunneln under spårvägen. Men det är snarare ur askan i elden. Detta parti mellan två torg får helt klart underkänt.
 

Längst ner i botten på Första Majgatan finns en gångtunnel under spårvagnsspåren. Den är inte så lång men ändå otrevlig. Den är mörk och på kvällen upplyst inuti av en lampa på varje sida. Ljuskonstruktionen är gjord så att man får ljuset i ögonen och bländas när man är på väg in i tunneln. Dessutom faller ljuset så att en person man möter inne i tunneln på väg emot en kommer att belysas bakifrån vilket förstärker skuggan och gör gestalten mörkare. Inte bra. Det går att göra en sån här tunnel mycket tryggare. Det gör staden på många ställen genom ett samarbete mellan "Trygg, vacker stad" och xKulturnämnden där konstnärer anlitats för att ge otrygga gångtunnlar en konstnärlig utsmyckning och bra belysning. Här är ett färskt exempel från Biskopsgården.









Vi går vidare till Citytorget på sidan som vetter mot spårvagnshållplatsen och kyrkan. Här är det bilarna som är i fokus. Trots att alla som ska till vagnen går den här vägen så är hela denna sidan av torget helt och hållet planerat för bilar. Det skapar osäkerhet och känns framför allt trist. Uppe på spårvagnshållplatsen finns en hundrastgård som är illa belyst när det mörknar. Det är nog inte bara kvinnor som känner sig lite oroliga när de går in där. Efter beslutet om koppeltvång på allmän plats i Göteborg kan det vara bra att ta just trygghetsfrågorna på allvar också för hundägare som vill göra rätt och släppa hunden fri inom ett inhägnat område.


Sedan kommer vi till mina barndomsmarker - Adventsvägen. När jag var barn fanns inte de små trädgårdarna längs husen. Istället fanns det små gröna plättar och lekutrymmen. Det var lätt att som barn gå utanför huset och hoppa hopprep eller bara sitta i gräset och prata. Sånt minns jag att jag gjorde, tills det var dags att äta eller så. Nu har hela det utrymmet privatiserats och gatan är till för bilar och gående. Inte alls för barn. Det är trist. Men tvärs över gatan finns en fin skogskulle som var min lekpark hela barndomstiden. Den fina Adventsparken gick jag inte till förrän jag blev rätt stor, den ligger på baksidan av detta stora hus och det var för långt bort för oss mindre barn. Som lite större var det gungorna som lockade. Och plaskdammen förstås, men den är igenlagd idag, av ekonomiska skäl då det idag krävs hiskeligt dyr vattenrening.
.
Istället för lekplats på "framsidan" av husen, använde vi den lilla skogskullen ovanför elhuset. Den var lekplats, idrottsplats och gömställe, den var "hemma" för mamma-pappa-barn-lekar. Bakom den går en gångväg genom skogen. Den är ett exempel på att gångvägar i skogen inte nödvändigtvis blir otrygga. Här syns tydligt var gångvägen slutar och det syns att det är hus i slutet. Det är väl röjt och god sikt längs vägen. Det är bara en sak som fattas - bänkar längs vägen. Som på den tredje bilden, gångvägen längs med spårvägen, skulle det varit. Ett av skälen är att äldre personer behöver komma ut och promenera men de behöver kunna vila med jämna mellanrum. Med allt fler äldre behöver stadsplaneringen ta hänsyn till deras ökande behov av en fysisk miljö som gör det lätt för dem att leva ett hälsosamt liv. Det kräver trygga gångvägar runtomkring husen eftersom många inte orkar gå särskilt långt till parker eller friluftsområden. Och det är kvinnor som lever längst och därför har de störst behov av bänkar. I Adventsparken skulle det passat utmärkt med ett utegym också, avpassat för flera generationer.




Vi kommer upp till skogsknallen innanför Allhelgonagatan och Brittsommargatan. Här är en skogsknalle omgärdad av trevåningslimpor av rött tegel. Här har jag bott i ett höghus på nionde våningen. Skogsparken, som vi kallade den, var otrygg redan då. Nu är den bättre men inte riktigt bra. Här finns en gungställning på ett mjukt material som är bra för de mindre barnen. Den ligger precis i närheten av hyresgästernas egen lilla trädgård med grillplats, väldigt mysigt. Bortanför den ligger en basketplan som visserligen är väldigt knögglig. som vi skulle sagt, men som används mycket idag. Så långt allt bra. Men i mitten finns ett odefinierat område som inte är avsett till något särskilt. Här fanns förr en sandlåda med ett litet hus och rutschkana, nu är här bara två slitna bänkar och en oftast överfull och omkullvält papperskorg. Klientelet här är ungt, skränigt och skrämmer bort barnfamiljer och gör skogsparken otrygg.

En bra sak med skogsparken är att den är en kombinerad lekplats och naturmiljö. När lekplatser inte bara innehåller lekredskap utan också rumsskapande och "ofärdiga" naturelement blir leken jämställd. (Märit Jansson mfl, SLU och Sofia Cele, Uppsala universitet). I sociologin talas om det offentliga rummets "onstage, offstage och backstage", begrepp  som introducerades av Erwin Goffman. Det är relevant också när det gäller lekplatsers utformning. På "färdiga" lekredskap leker pojkar i alla åldrar mest. Skateparker, spontanidrottsplatser och "kickeplaner" används mest av pojkar. På lekmiljöer som bara erbjuder "onstage" förhåller sig flickorna försiktiga och reduceras till betraktare. Om det också finns utrymmen som uppfattas som "offstage" och helst "backstage" med skyddande naturmiljöer, blir det en miljö där också flickor och unga tjejer känner sej bekväma. De blir aktiva istället för att nöja sig med att betrakta pojkarnas lek. I takt med att dessa insikter är på väg att bli ordentligt etablerade måste staden förhålla sig till det och inte fortsätta bygga så att flickors livsmöjligheter begränsas i förhållande till pojkars. Att slentrianmässigt bygga som vanligt när bättre kunskap finns, blir de facto diskriminering.
 
Nu är vi på Årstidsgatan precis vid Allhelgonakyrkan. Här finns en skulptur jag tycker är värd att nämna. En kvinna, som står på en piedestal. Dem är vi vana vid att se i staden. Johanna i Brunnsparken, Sjömanshustrun, Trädgårdsföreningens väna naturväsen som står mitt i grönskan och bara är - nakna. Men den här kvinnan åker rullskridskor. Och hon ser ut att vara väldigt bra på det. Jag gillar attityden och att hon gör något. Den lilla trädgården skapar en välkomnande port mot spårvagnshållplatsen där många går varje dag. Bakom den har en liten garnaffär öppnat och det gör platsen ännu tryggare. Gerillastickningen på räcket gör att platsen känns på något vis befolkad även om det inte är nån där.
  Nu är vi tillbaka bakom gångtunneln i botten av Första Majgatan.  Här skulle kunna vara en riktig liten oas, men det finns inget som gör det här till en plats en vill vara på. Det är bara två gångvägar som möts och alla skyndar bort. Den enda plats som finns att vila och vara på här, är bänken vid klippan med den, ska vi säga dekorerade, papperskorgen. Här är bedrövligt. Det hade varit bra med en liten lekplats eller en grupp av bänkar i mitten - det hade gjort det inbjudande att stanna till en stund. Som det är nu går folk snabbt igenom detta som annars skulle kunnat vara en oas. 
Sist  kommer vi till en ny och fin gångtunnel som visar hur det ska se ut. Det är en nybyggd gångtunnel under Almanacksvägen från Månadsgatan. Den är bred, har både cykel- och gångväg, den är hyfsat snyggt utformad och den har vettig om än inte helt bländfri belysning. Såhär ska det se ut! Jag är ordförande för park- och naturnämnden och jag gör inte anspråk på att vara utbildad på ämnet feministisk stadsplanering, eller över huvud taget utbildad på området stadsplanering. Min uppgift är att lära mej och tillämpa de strategier som staden har beslutat för att bygga en tät och grön stad på det bästa möjliga sätt som tar vara på kunskap om hur staden byggs så jämlik och jämställd som möjligt.. Det gör jag tillsammans med förtroendevalda i min nämnd, och i andra planerande nämnder: Byggnads-, trafik- och fastighetsnämnden. När det gäller hur bostadsmiljöer utformas har bostadsbolagen också ansvar för de områden som husen ligger i. Nu bygger Göteborg mycket och det är viktigt att alla inblandade lär sej av misstag och erfarenheter och tar med den nya kunskapen för att vidareutveckla det som är bra. Park- och naturnämnden har antagit "Riktlinjer för jämställdhetsarbetet" i parker och naturområden. Det finns så mycket bra som görs, men det finns alltid mera att göra. Just nu prioriterar nämnden att göra insatser för trygghet i stadsdelar som upplevs otrygga. Jag önskar förstås att jag kunde skriva att allt gick att göra genast. Men så är det inte. Det går att utveckla genom skötsel, men det går inte att bygga om allt på en gång. Dock är gångtunnlar och otrygga miljöer framför allt i närheten av kollektivtrafik prioriterade områden för nämnden. Är du med i en förening som vill prata om feministisk stadsplanering? Jag kommer gärna så kan vi prata tillsammans. Skriv en kommentar här eller kontakta mej på Twitter eller Facebook där jag finns som dalmaneek. Tack för ditt intresse! 

GPs #pratbar om gängvåld i Biskopsgården på Bokmässan.

2016-09-22 23:07
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Ikväll är det många som diskuterar dagens #pratbar på Bokmässan, samtalet om situationen i Biskopsgården i Göteborgs-Postens monter. Jag kan inte säga att det kom fram några nya lösningar. Snarare var panelen överens om att det inte är nya projekt som behövs utan en uthållighet ifrån samhällets sida. I skolan, med nybyggnad, att göra stadsdelen mera välskött och kanske främst en hög närvaro från polisen och samarbetet mellan kommunen och polisen, det som kallas Trygg i Biskopsgården. 
Medverkade gjorde Ann-Sofie Hermansson, polisen Jörgen Thoren, Biskopsgårdsbon Saida Hussein Mooge och Janne Josefsson. Ikväll är många arga på Janne Josefsson för att han tar så mycket plats, är så arrogant och far ut i orättvisa och emellanåt orimliga anklagelser. Jo, det är nog så det blir när han är inbjuden på en scen. Men han sade också viktiga saker - ojämlikheten i Göteborg ÄR stor och det har den varit länge.
Möjligen kunde man vänta sej att han skulle få lite fler motfrågor från moderatorn Gunilla Grahn-Hinnfors. Som när han till exempel påstod att situationen i Biskopsgården är "nästintill som apartheid i Sydafrika". Istället var det Ann-Sofie Hermansson som sade ifrån vid ett par tillfällen och gjorde det bra. "Sluta löjla dej" till exempel, gillade jag bäst. Jag uppskattade verkligen hennes ihärdighet, att hon inte gav sej utan envist upprepade att allt absolut inte varit bra förut och att det nu behövs att samhället håller i samarbetet med polisen, fortsätter utveckla skolan och börjar bygga i Biskopsgården igen. 
En kort stund på slutet diskuterades den såkallade ebo-lagstiftningen, som ger nya svenskar möljighet att bo var de vill - vilket ofta blir där landsmän bor, förklarade Saida. Men effekten blir trångboddhet och orimliga sociala villkor. Det har antagligen räddat flyktingmottagandet i Sverige, men den har samtidigt förstärkt segregationen, något ingen tycker är bra. Ann-Sofie lyfte upp att det finns en oenighet i Socialdemokratin och med våra samarbetspartners om ebo-lagstiftningens framtid och att hon tillhör dem som inte gillar den. Helt rätt, tänker jag, nu är det är bara att gå vidare till partikongressen för att få en ändring till stånd.
Detta skriver jag efter att ha läst om "kravaller" i min stadsdel med bilbrand i Kortedala och att kriminella ungdomar barrikaderat sej i Bergsjön och bränt bilar, kastat sten på polis och ambulans. Och jag är oerhört arg. Med lite reservation för att jag läst fakta i medier utan att sakgranska själv, så har det alltså uppstått en ilska över att polisen beslagtagit stöldgods i veckan. De unga kriminella männen reagerar på detta sätt. Naturligtvis är en del av syftet att visa sin makt i området, att skapa otrygghet. Janne Josefsson gjorde en liknelse med rika människor som har så mycket pengar att de kan låta banker placera deras pengar i Panama och smita undan skatt. Jo, det är också ett brott, och det leder till att samhället inte får in tillräckligt med skattepengar för att finansiera till exempel bättre skola och därmed kanske större framtidshopp. Men det utsätter inte våra grannar för fysisk fara.

Visst finns det ett öppet och tydligt samband i att detta sker i socialt utsatta områden utan framtidstro. Men det är snarare alla de andra där, de som faktiskt INTE stjäl, bränner bilar och kastar sten som behöver insatser för att få andra förebilder. Brottslingarna ska lagföras. Dessutom vore det ju oerhört hjälpsamt om Göteborgs välsituerade kunde sluta köpa partydroger av dem som nu slåss om en lukrativ marknad. Men det är väl att kräva för mycket.

Stigbergstorget och Gathenhielmska parken.

2016-09-06 17:42
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)
Park- och naturnämnden gjorde studiebesök runtomkring Stigbergstorget igår, den 5 september 2016. Vi gör studiebesök i vår egen verksamhet två gånger om året och den här gången var målet det som har kommit att kallas Gathenhielmska parken och området omkring. Det vill säga Gathenhielmska och Söderlingska trädgårdarna och Pölgatan med reservatet. Dessutom torget och trafikplatsen mellan Gathenhielmska huset och gamla biografen Kaparen och så förstås Sjöfartsmuseet Akvariet med gräsmattan framför.

Det är kulturhistoriskt mycket intressanta miljöer som skulle kunna bli något mycket bättre än vad det är idag. Precis som hela Stigbergstorget så är det fragmenterat och otydligt och parkområdet upplevs otryggt. Många har hört av sej till mej och påpekat att parkområdet är igenväxt och svåröverskådligt och att lekplatsen inte riktigt hängt med. Särskilt stor har irritationen varit med att det varit igenväxt och otryggt vid entren från Bangatan och genom parken därifrån.

I park- och naturnämnden har vi varit tydliga med att vi vill göra något bra av de delar vi förvaltar, men också skapa samverkan med andra för att på bästa sätt göra något bra av området som helhet. Förvaltningen har pratat ihop sej med Higab som äger fastigheterna och nu finns det ett gemensamt arbete för att skapa en trygg, tilltalande och kulturhistoriskt ansvarsfull miljö. Här hittar du Higabs beskrivning av förslaget för området.

Det arbetas också på en plan för Sjöfartsmuseets upprustning som innefattar en omgörning av den stora gräsmattan framför huset. Förstudien för det projektet ska vara klar i höst, men det är redan klart att huvudförslaget innefattar att gräva ner akvariet, göra en ny entre mitt på fasaden och att ta vara på gräsmattan lite bättre. I våras ägde en medborgardialog rum om det projektet och det ska finnas en förstudie klar under hösten.


Såhär ser Higabs förslag ut. Det diskuterades på reservatets dag som var i helgen som gick. Det innebär bland annat att planket mellan Gathenhielmska och Söderlingska trädgårdarna tas bort, att en gångväg byggs genom reservatet och att parken blir tryggare och ljusare. Parken ska öppnas upp för flera som vill gå igenom området så det både fungerar bättre och blir tryggare. Det behövs toaletter i området, några vill ha dem i närheten av parken, andra vill att det ska vara närmare Stigbergstorget - mera om det längre ner i texten.












Kaparkapten Lasse i gatan fick som förläning repslagarbanan, gården och marken ända ner till vattnet där det låg ett varv. Han dog ca 1719 och numera har huset, trädgården och marken ett starkt skydd. Inne i trädgården syns det väldigt väl att trädgården har fått växa igen för länge. Stora snabbväxande popplar och andra slyuppslag har tillsammans med det höga planket gjort trädgården och repslagarbanan mörk och otillgänglig. Här finns också alléträd, en skyddsvärd ek och en gammal knotig syren bland annat.

Inifrån Gathenhielmska huset syns det röda gamla skjulet som står bredvid det höga planket mellan trädgårdarna. Det förhindrar att man kan röra sej mellan trädgårdarna. De stora popplarna syns litegrann. De gör trädgården och parken mörka och det upplevs lite trångt. 










Parkområdet innehåller kulturminnesmärken som ska få ett bättre golv att ligga på. Det behövs också ny beläggning på gångvägarna i parken.






Lekplatsen är iordninggjord och tillgänglighetsanpassad. Det gamla skeppet var så svårt att ersätta trasiga delar till, att det inte fungerade att spara det. Trist tycker jag och säkert andra, men jag tycker den nya klätterskulpturen ser rolig ut också. Labyrinten (syns inte på bilden) sparades för att besökare i parken som tillfrågades ville ha den kvar. De ville också ha flera gungor men det gick inte på grund av att kulturminnesreglerna inte tillåter att lekytan utvidgas.



Det finns flera delar av de forna trädgårdarna som skulle behöva få mera ljus och som skulle upplevas tryggare med färre buskar och träd. Det är också i linje med det kulturhistoriska ansvaret att så gott det går återställa trädgårdarna. I förslaget tas ett antal slyuppslag bort för att öka sikten och ljusgenomsläppet. Det gillar inte alla. Föreningen Trädplan har markerat de träd det gäller och det är lätt att bilda sig en egen uppfattning vid en promenad i området. För egen del fäster jag stor vikt vid den kulturhistoriska kontexten och det faktum att områden både uppfattas tryggare och att färre brott begås på platser med genomsikt och bra ljusinsläpp. Avgörandet är byggnadsnämndens.

Större delen av nämnden med arbetstagarrepresentanter och förvaltningsledning på reservatet på Pölgatan, en fantastisk miljö. Det vore bra om det gick att öppna en gångväg igenom området för att göra det möjligt att gå från spårvagnshållplatsen ner till Djurgårdsgatan. Då blir parken ännu mera befolkad. Ett sådant förslag har Higab skissat på.




Före detta biografen Kaparen. Lidl äger och vill sälja huset. Vad som tar över blir avgörande för vilket liv det blir här. Parkeringen och torgytan behöver byggas ihop och bli en enhet med entren till Sjöfartsmuseet. Mycket hänger på ny trafiklösning istället för de tre spårvagnshållplatserna, så det tar tid.



Hela gräsmattan framför Sjöfartsmuseet ska göras lite mera tillgänglig. Den här brandgatan behövs inte och föreslås läggas på sidan istället för att göra gräsmattan större. En entre ska tas upp i ett av de svarta valven på långsidan och de övriga ska glasas. Gräsmattan ska fortfarande kunna vara en plats att hänga på. En gångväg ska tas upp från husets långsida med entren ut till gatan för att binda ihop platsen med resten av Stigbergstorget.





Det finns goda möjligheter att göra hela området till ett lättillgängligt och sammanhängande område som kan uppskattas både av dem som bor här och för besökare. Sjöfartsmuseet är stadens mest besökta museum så potentialen är stor. Om du har synpunkter du tycker kommunen ska ta med i arbetet så skicka in dem till kommunens synpunktshantering så kommer de till handläggare. Vill du diskutera med mig om området är du välkommen att kommentera här på bloggen. Jag gör inte anspråk på att ge en fullständig beskrivning av förslag eller planer utan detta är en personlig reflektion efter besöket. Jag är ordförande för nämnden och Socialdemokrat. Hittills har det inte funnits några partiskiljande åsikter om upprustningen. Om du upptäcker något jag har beskrivit felaktigt så är jag tacksam om du meddelar mej, gärna genom en kommentar.

Peter Hjörne har tömt Stampens kassa

2016-05-26 23:34
Från noreply@blogger.com (Cecilia Dalman Eek)


Västsveriges tidningsläsare sattemorgonkaffet i vrångstrupen när Peter Hjörnes Stampen Media Group ställde in betalningarna i måndags. Sedan koncernen köpte Centertidningarna 2005 med lånade pengar har bolaget haft ekonomiska problem medan Centerpartiet blev världens rikaste parti.
Göteborgs-Posten har gjort massiva uppsägningar, arbetsvillkoren blev tuffare och frilansarvodena hårdbantades.


De reportage GP ibland gjort om besparingar i välfärden skulle vid en jämförelse te sig som en stilla västanfläkt.


Med kommersiella argument fick den socialliberala linjen på ledarredaktionen stryka på foten till förmån för en illa lokalförankrad högerpopulistisk tendens som inte står brunhögern långt efter. Göteborgsliberalismen blev tidningslös.

 

Några nedskärningar har däremot inte drabbat ägarfamiljen Hjörne och företagsledningen. SVTs Uppdrag granskning har redovisat de skyhöga utgifter koncernen betalat för styrelse och ledning, förutom löner.

 

Hjörne deklarerade inkomster på 130 miljoner mellan 2004 till 2013. Under samma tid tredubblades aktieutdelningen till en kvarts miljard och bonusar betalades ut medan verksamheten gick runt på lånade pengar.

 

Nu avstår man ansvaret och halvt skyller på ett domslut om att tidningen fakturerat tryckerimoms medan staten bara fått inbetalad bokmoms och Stampen gjort av med mellanskillnaden. Ett inte helt oskyldigt trix.


Nu ska en advokat föreslå utförsäljningar och förhandla med fordringsägare medan staten betalar lönerna. Men det gäller bara anställda. Frilansare kan bli blåsta på betalning för utförda uppdrag och uppgjorda avgångsvederlag kan frysa inne.

 

Ett sunt företag måste gå med vinst, också ett mediaföretag, men det sticker i ögonen att Hjörne och koncernledningen inte nekat sig själva något medan verksamheten fått tuffa åtstramningar utan att lånen betalats. Hade ägare och ledning avstått från bonusar och utdelning skulle koncernen i dag varit skuldfri.


Mediekrisen har medfört en debatt om ekonomism och publicistiska principer. De stora mediehusen har tagit ansvar för att fortsätta det demokratiska samtalet, garantera nyhetsförmedling och kritiskt granskande med folklig förankring och publicistiska principer. Den diskussionen har inte förts på Stampen och den ekonomiska krisen för Stampen har inte med mediekrisen att göra.

 

Bara ett stenkast från GP-huset låg fattighuset, men dit är inte Peter Hjörne på väg. Med de senaste årens 100 miljoner på fickan skrattar han hela vägen hem till huset i Johanneberg uppenbarligen utan publicistiska betänkligheter. För demokratins skull hoppas Ny Tid trots allt att ledningens girighet inte slutgiltigt tar död på Västsveriges enda stora morgontidning.

 

Cecilia Dalman Eek, kommun- och regionpolitiker (S), Göteborg

 

Bild: Johan Flanke, AiBild