Dalman Eek

Precis innan millennieskiftet valdes jag in i Göteborgs kommunfullmäktige, 1999. I en tid som var helt upptagen av hur det fantastiska 2000-talet skulle te sej och vi tränade på att säga "tvåtusentalet". IT-bubblan hade inte spruckit än och hela samhället var upptaget med att förbereda tekniksystemen för "the millemium bug". EU-länderna förberedde sej för Euron och i Storbritannien hade Tony Blair just tagit över efter en bedövande period av högerpolitik med Margaret Thatcher. Kriget i Kosovo gick mot sitt slut och Nordirland var på väg mot en fredlig lösning. Hemma i Göteborg var vi i chock efter Backabranden och kände fortfarande de hårda ekonomiska konsekvenserna av 90-talskrisen.

Det var inte alldeles lätt att komma som ny i fullmäktige. Varken i partigruppen eller i politiken just då. Men jag hade varit politiker sen -92 och hade lärt mej att politik till största delen handlar om att prioritera. Den erfarenheten har varit bra att ha med sej genom åren. Kanske är det därför jag inte är så orolig för att vara politiker i ekonomiskt tuffa tider. Jag vet att det går att ändå göra bra saker för göteborgarna. Det gäller att jobba smart och utveckla det som finns.

Under tjugo år hinner man med väldigt mycket. Jag har varit med om stora omstruktureringar, från införandet av stadsdelsnämnderna till sammanslagningen av dem. Och nu har jag varit med om utbrytningen av äldreomsorg och skola. Jag har sett uppbyggnaden av den kommunala äldreomsorgen och nu också hur den överlämnas till marknadsintressen. Stora rationaliseringar har gjorts och den politiska kulturen har förändrats. Från en tid när män verkligen var normen, har det blivit allt mera självklart att kvinnor och män ska dela makten på riktigt och behandla varandra med respekt. Det har varit väldigt jobbigt att vara med om det hårdnande klimatet de senaste åren sedan Sverigedemokraterna klev in i fullmäktige. Men trots att det det parlamentariska läget blivit knivigare och det politiska klimatet har hårdnat, så har ändå mycket bra gjorts. Vi har gått från att vara en bögknackarstad till att vinna pris för bästa HBT-stad. Från att ha fullt av tomma lägenheter till att bygga mera än på fyrtio år. Under alla åren har politiken haft en hel del problem att hantera, men det har ändå gått bra för Göteborg.



Jag brukar säga att mitt eget kommunpolitiska engagemang har handlat om miljö och kommunalteknik - stora och jättespännande uppgifter! VA-system och livsmedelskontroll, klimatinvesteringar och vattenvård, renhållning och grönyteskötsel, parkutveckling och avfallsanläggningar, rörsystem och driftsinvesteringar. Tiden i Miljönämnden började 1994 och därefter har jag varit gruppledare för Socialdemokraterna inom samma område: Kretsloppsnämnden, Nämnden för Göteborg Vatten, Gryaab och nu Park- och naturnämnden.

Kopplingen till kommunfullmäktige är viktig för att kunna svara på frågor och delta i debatten där sådana frågor kommer upp. Men också för att förklara varför vissa beslut varit viktiga att fatta. Det är också de gemensamma besluten som jag är mest stolt över. När vi kom på att bygga kretsloppsparken i Alelyckan till exempel, något jag är otroligt stolt och glad över än idag. Ännu större betydelse har den stora investeringen i ultrafilter i våra vattenverk. Det tog lång tid att förankra det beslutet och fullmäktige beslutade om investeringen på ungefär 700 miljoner i enighet. En kväll visade vi en film i fullmäktige för att redogöra för investeringen - det är den du ser här ovanför. Det finns så mycket att vara stolt över i den här stan!

På sistone har jag varit med och lotsat in grönkompetensen i stadens stadsbyggnadsprocess - stort men inte så synligt. Kanske är det just där jag känner mej som mest hemma - i arbetet att skapa en positiv utveckling för staden, med brett stöd i politiken. Jag har inget emot en rejäl fajt och jag debatterar gärna - men allra bäst gillar jag att arbeta konstruktivt tillsammans för att göra Göteborg bättre. Det är när vi kommer dit som jag tycker politiken är som allra bäst.

Eller näst bäst, för när jag tänker efter så har samtalen med göteborgarna varit det allra bästa. Ofta utmanande men ärliga och jag gillar det.

Tjugo år senare är det med tacksamhet och glädje jag tar farväl av kommunfullmäktige. Nu väntar en annan framtid. Men ikväll, den 4 oktober på kanelbullens dag ska jag debattera om skyddet för Delsjöområdet. Sen ska jag ta en selfie och käka en bulle i en paus. Om du vill ta en fika med mej och prata politik, så hör av dej - jag gillar båda delarna. Vi hörs och ses!

"Hur känner du dej nu, är det lite lättare att andas?" Jag åker baklänges i ambulansen med hisnande fart på väg till Sahlgrenskas akut tillsammans med specialistsjuksköterskan Christian Holm. Han småpratar lite med personen vi just hämtat, som är rejält dålig. Där fram sitter ambulanssjukvårdaren Mikael Olsson och kör. Vi skumpar snabbt uppför backen förbi Annedalskyrkan. Innan vi åkte satte de nålar, gav syrgas, tog prover, gjorde ett EKG och säkert annat som jag inte uppfattade i hastigheten. Det var för många viktiga parametrar som pekade åt fel håll, så de såg till att akuten var förberedd och körde in med patienten.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Jag började min dag på Ambulanscentrum Hisingen med att träffa personalen som jobbar dagpass. Ofta är  det lite lugnare på morgonen så det finns tid att prata igenom dagen och ta en fika.
Förmiddagen tillbringade jag tillsammans med Jonatan Green, också specialistutbildad sjuksköterska, i en så kallad bedömningsbil. När Jonatan åker ut med bedömningsbilen på ett ärende från SOS Alarm, så är hans uppgift att bedöma vilken typ av vårdinsats som behövs. Ibland räcker det med att ge behandlingsråd och se till att personen kommer till en uppföljning på vårdcentral. Ibland är det bäst att personen kommer till sjukhuset. Då ser han till att det kommer en sjuktransportbil som har två bårar. Idag är det Karin tillsammans med Magnus som jag träffade på mitt förra besök, som kör den. Tillsammans kan de tre köra på flera larm av mindre akut art med mindre personalinsats. Ett effektivt sätt att göra rätt saker, helt enkelt.

Jonatan gillar jobbet och tycker om att varje dag lösa olika uppgifter. Han har specialistutbildning för "pre-hospital vård" alltså all vård som sker innan patienten kommer till sjukhuset, och det märks att han är van vid att bedöma situationer. Han har ett varmt sätt och ett varsamt språk så han kan säga svåra saker på ett sätt som är både precist och tydligt, utan att vara värderande eller krångligt. Oerhört imponerande.
Först tar Jonatan med mej till SOS Alarm som delar lokaler med Räddningstjänsten i Gårda. Där tar man emot samtal från i första hand Västra Götaland, men också hela Sverige om det för tillfället finns störst kapacitet just här. Här bedöms larm-nivåer och här dirigeras bilarna för hela Västra Götaland. I ena delen av den stora gemensamma salen sitter nya Sjukvårdens larmcentral, SVLC, som håller på att ta över prioriteringen av larmen. Personalen på SOS Alarm har stor erfarenhet men ingen medicinsk utbildning, därför är SVLC en stor kompetensförstärkning. Här sitter Sahlgrenskas utbildade sköterskor och undersköterskor med erfarenhet av akutsjukvård. De ska samarbeta med SOS Alarm och förväntningen är att det i större utsträckning ska bli rätt bedömning på larmnivåerna. Prio1-larmen är väldigt mycket fler än vad som bedöms som prio1 när ambulanspersonalen kommer ut. Dessutom har prio1-larmen ökat utan att vårdbehovet motsvarat ökningen. Du ser ökningen av utlarmade Prio1-ärenden i diagrammet. Den bedömningen är lättare att göra av kompetenta sjuksköterskor.

SVLC har startat riktigt bra. Jag fick ett snack med Micke som är verksamhetsledare och idag ansvarar för att prioritera ambulanshelikoptern. Han har själv jobbat i ambulansverksamhet i många år och han förklarar för mej hur han resonerar när det dyker upp röda rutor. Det är många parametrar han snabbt bedömer. Siffrorna talar hittills tydligt men ännu preliminärt: Det blir förre felbedömningar och flera korrekta prioriteringar sedan SVLC tagit över. Det känns tryggt! Också när det gäller större händelser är det bra att ha medicinsk kompetens som prioriterar. Sådant planerar ambulanssjukvården för i samverkan med räddningstjänst, polis och andra myndigheter.

Efter lunch åkte jag Kortedala-ambulansen med Christian och Mikael. Förra sommaren flyttades den från brandstationen i Kortedala till ambulanscentrum på Hisingen. Båda killarna är nöjda med flytten och säger att det spelar väldigt liten roll var en ambulans står - den är nästan alltid ute och kör ändå. Det var trevligt på brandstationen, men det är bättre att ha nära till sin chef, ha kolleger att prata med om yrkesfrågor och att kunna jobba tillsammans med bilarna och utrustningen. Jag hade själv aldrig funderat över det - två som jobbar i en ambulans på en brandstation kan bli väldigt ensamma i sitt yrke. Centrumbildning är en metod som används på många ställen på sjukhuset och det är samma argument där - när människor med samma uppgifter arbetar tillsammans utvecklas kunskapen.

Det finns många jag vill tacka för besöket. Först och främst Jonatan, Christian och Mikael, men också Micke och hans kollegor på SVLC och dem jag talade med på SOS Alarm. Stort tack till cheferna Jonas Eriksson som är vårdenhetschef för Ambulanscentrum Hisingen, och Elisabeth Hammar, tillförordnad verksamhetschef Ambulans och prehospital akutsjukvård. Utan er hade inte besöket blivit så bra som det blev.

Det är viktigt att politiker förstår något om hur de verksamheter fungerar som man har ansvar för. Därför är jag ofta ute på studiebesök, går bredvid eller sitter ner och pratar med personal och chefer. Jag är vice ordförande för styrelsen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Socialdemokrat. Om du jobbar på sjukhuset och tycker jag ska besöka din verksamhet så skicka mej ett mejl på [email protected] Välkommen att höra av dej!

Cecilia Dalman Eek 3 april 2018
www.facebook.com/dalmaneek
www.twitter.com/dalmaneek

Länkar:
SU Ambulansen
Västra Götalandsregionen
SOS Alarm
Sahlgrenska Universitetssjukhuset


Socialdemokraterna i Västra Götalandsregionen
Socialdemokraterna i Västra Götalandsregionen på Facebook

Jag är med i två folkrörelser. Politiken skriver och pratar jag om ofta. Körsång däremot, nästan aldrig. Därför bestämde jag mej för att dela en djupt personlig erfarenhet efter att ha sjungit i Simon Ljungmans och Mats Alfredssons körverk HOPP under Earth Hour-dagen 24 mars i Vara konserthus.

På väg till några intensiva jobbdagar reflekterar jag över helgen. Den har jag tillbringat i sällskap med artister som är hel- eller halvproffs tillsammans med andra körsångare i HOPP-kören. Förutom att vara rätt trött efter intensiva repetitioner och en konsertkväll, så är jag helt uppfylld av det engagemang och den energi som dessa människor delar med sej av. Förstummad. Genom hela arbetet är de öppna, varma och vänliga personer som lägger hela sin själ i projektet.

Jag har verkligen ansträngt mej för att motsvara deras förväntningar. Det blir så självklart att göra allt för att klara utmaningarna de ger oss. En av dem gör uppvärmningar som får ens röst att lyfta mot taket. En annan kommer på, med en timme kvar till konsert, att vi kan göra en ny låt som extranummer - såklart vi kan det. Och med små, små bekräftande signaler fattar vi att det blir rätt under den minimala övningen. En annan lyfter oss lite ovana, genom att bjuda på sej själv och verkligen spela ut på scen. Ännu en annan kommer med nya scenanvisningar när det är typ en timme kvar. Och vi följer dem förstås, så gott vi kan, för vi tycker också det var en bra idé även om det var mer än i senaste laget.

På konserten är explosionen av energi och koncentration total. Alla gör vi erfarenheter som vi inte övat för. Som att upptäcka att trummorna inte flyttats bort som man trodde, så man sitter en meter framför baskaggen på golvet och försöker höra sej själv sjunga. Att bygeln på myggans batteribox släpper och den ramlar ur byxfickan när man sätter sej. Att ljuset inte blir som planerat så man blir osäker om man står på rätt plats. Att det långa blå tyget som är ”vatten” hamnat så det sparkas runt och blir snubbelfarligt. Nån sitter kvar för länge medan å andra sidan nån flyttade sej lite för långt. Och tusen små detaljer som bara vi vet, saker vi löst men som publiken förhoppningsvis inte märkt.

Efteråt är vi fullständigt slut. Trötta men lyckliga. Ännu gladare blir vi när ljudkillen som varit med nästan alla konserterna säger att detta var den absolut bästa versionen. Och ändå vet vi att det finns saker att jobba på, att det behövs mera nyansering, bättre avslut och insatser på en del ställen och lite annat. Ändå - efter 18 konserter som inte riktigt varit lika, så var detta den bästa. Eftersitsen är trött men lycklig.

I flera månader har jag övat. Jag upptäckt att det blivit ett andningshål, ett eget rum, en utvidgad verklighet, en tillflykt. Att sjunga är mer än bara ett annat sätt att andas. Det är helt livsnödvändigt.

Idag sammanträder regionfullmäktige i Borås. Där bor en liten flicka på två år, Celin, som fick sin hjärtoperation uppskjuten tre gånger på barnsjukhuset inom Sahlgrenska. Hennes morfar skrev ett uppfordrande, ja hjärtskärande brev till mej och många andra politiker och han pratade med Dagens Nyheter. Denna bloggpost är en hälsning till Moderatledningen i Västra Götalandsregionen att barnsjukhuset behöver deras insatser för att kunna hjälpa Celin och flera som henne.

Att det är så, vet de om. I ett år har regionledningen suttit på en rapport de gjort själva, som visar att barnsjukhuset behöver 132 miljoner. Däremot är det svårt för allmänheten och media att veta om det, för rapporten har inte offentliggjorts. Den är fortfarande "arbetsmaterial".   

Men vi tar det från början. Förra året vid denna tiden blev det tydligt att barnsjukhuset, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, var underfinansierat. Det gjordes en central rapport om detta - "Silvia-rapporten" - som visade att barnsjukhuset behöver 132 miljoner mera. Efter att ha funderat både länge och väl anslog Moderatstyret 40 miljoner. Vackert så. Men kvar är alltså 92 miljoner enligt rapporten. Tiden gick och ännu är inte rapporten offentlig. Nu är det ett år sedan.

Det som skulle hjälpt Celin hade varit om sjukhuset fått pengar för att bygga och bemanna en särskild sorts intensivvårdsplatser för barn. Så det finns tillräckligt för att klara både akuta operationer och planerade som Celins. Det är brist i hela landet och även om en tredjedel av alla platser finns på Sahlgrenskas barnsjukhus, så räcker det inte. Framför allt behövs det flera en sorts mellanvårdsplatser med intensivvård för barn som inte behöver respirator efter operationer, enkelt uttryckt.

Sjukhuset har fått pengar från regeringen för barn- och kvinnosjukvård och det hjälper upp situationen, till exempel 15 miljoner till neonatalvården. Det underlättar när sjukhuset nu prioriterar om resurser för att själva finansiera flera intensivvårdsplatser, och ett par mellanvårdsplatser. Personal utbildas för att det ska finnas tillräckligt. Det är en stor ansträngning som är jättebra - men det räcker inte. Och det vet Moderatledningen.

Sahlgrenskas barnsjukhus är till för alla barn i hela Västra Götaland, i alla de 49 kommunerna. Det är ett stort misslyckande för Moderatstyret att de inte tagit ansvar för den gemensamma barnsjukvården vid barnsjukhuset. Det är tur att vi har en Socialdemokratisk regering som tar ansvar för barnsjukvården. För såhär kan vi faktiskt inte ha det.

Undrar du om inte vi Socialdemokrater har haft något ansvar i detta? Det anser inte jag, men du får döma själv: Efter valet 2015 tog Moderaterna över ledningen i Västra Götalandsregionen. Rapporten om sjukhusets underfinansiering som regionledningen tog fram, har vi inte ens ta del av - den är inte offentlig. Det förtjänar också att sägas att planerade operationer alltid kan riskera att skjutas upp om det händer allvarliga akuta fall som kräver stor operationskapacitet. Men det ska vara i undantagsfall.

Celins morfar får ett svar från regionledningen. Han får ett svar från oss Socialdemokrater också.

Göteborg 2018-01-30
/Cecilia Dalman Eek (S)
Vice ordförande Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhus.
Här kan du läsa mera om sjukhuset på Wikipedia.
Här finns DN-artikeln om Celin.

Här kan du läsa Socialdemokraternas protokollsanteckning till beslutet om att vidta åtgärder för att hålla sjukhusets ekonomi i balans med budgeten.
/Cecilia Dalman Eek, 1 september 2017

Avvikelserapport Sahlgrenska universitetssjukhuset juli 2017

Barnsjukhuset behöver mer pengar, det insåg sjukhusstyrelsen redan för ett år sedan, hösten 2016. Inte bara tillfälligt, vi insåg att det är en långsiktig underfinansiering. I politisk enighet skrev vi till regionstyrelsen och förklarade på det bästa sätt vi kunde tänka oss att det behövs högre grundfinansiering för Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset för att klara uppdraget.

Vi bedömde att det behövdes 132 miljoner mer per år, och då hade vi ändå räknat med att effektivisera mycket på sjukhuset. Det var efter ett par år när vi trott på högre ersättning för befolkningsökningarna men istället fick allt högre krav på besparingar av den Moderatledda regionledningen.

Här kan du läsa personliga reflektioner från natten 27-28 juli då jag i min roll som vice ordförande i sjukhusstyrelsen besökte förlossnings/BB-avdelningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset avdelning 312 på Östra.

- Inga problem jag kommer, om jag har ett uppdrag så prioriterar jag det. 

Idag besökte jag avdelning 357 på Östra, en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset, tillsammans med Johan Büser som är riksdagsledamot för Socialdemokraterna. På 357an jobbar ungefär 80 personer och de har hand om patienter som har någon skada eller problem med hjärtat, nästan bara akuta patienter. Det är lärorikt att få besöka sjukhusets verksamheter och lära mej mera om personalens villkor och hur de arbetar med patienterna.

Just den här avdelningen jobbar efter vårdkonceptet "personcentrerad vård". Det är kort sagt ett sätt att metodiskt ge patienten en större roll i vårdprocessen. Det skapar större trygghet och är resurseffektivt på samma gång. Vi följde den erfarna sjuksköterskan Julia Olsson och hennes kollegor i ett av vårdteamen på avdelningen. Patienterna räknas in i teamet, det finns undersköterska och läkare med och tillsammans går de rond och pratar med patienterna på ett sätt som ger dem möjlighet att hänga med och vara delaktig på riktigt. På bilden är Julia Olsson blåklädd och bredvid mej och Johan står läkaren Denislava Mintcheva som också ingick i teamet.

Den här vårdavdelningen har fått pris på Sahlgrenskas kvalitetsdagar för sitt arbete med utbildning och genomförande av personcentrerad vård. Julia Olsson och hennes kollega Caroline Pettersson uppmärksammades nationellt när de 2016 fick andra pris i Vårdförbundets årliga utmärkelse. Motiveringen är rolig: "De använder personcentrering för att riva mossiga hierarkier på den stora medicinenheten med svårt hjärtsjuka. På köpet kommer en effektivare vård och nöjdare patienter". Fint att sjukhuset kan hävda sig så väl!

Det märktes att personalen är stolta över sitt arbete och att de olika yrkesgrupperna jobbar för att hålla i metoden. Vi följde Julia och hon förklarade begreppet och visade vad det går ut på. Här förs journal direkt i datorn av sköterskor och läkare, det underlättar när en patient ska skrivas ut och få med sej en berättelse om vad som hänt. Patienten måste vara med på noterna, det är en förutsättning. I journalen finns all info, men inne på sköterskeexpeditionen finns en enkel översiktstavla. Här är man noga med integriteten men ändå är det tydligt för alla vad som gäller.

Jobbet på en hjärtavdelning är skiftande. Med jämna mellanrum under dagen larmar det från en eller annan patients övervakningar med olika typer av pip-ljud som hörs i hela avdelningen. När det sker tittar vår sköterska upp och gör en bedömning om det är ett mindre problem som kan vänta, eller om det är en farlig förändring i hjärtat på en patient som snabbt måste åtgärdas. Vi fick en större förståelse för hur det blir när rutinerna spräcks av akuta tillbud som måste hanteras direkt, eller när det blir för många överbeläggningar. För patienter som behöver mera noggrann övervakning finns en intensivvårdsavdelning tvärs över korridoren.

Det var ett fint besök och jag är glad för att Maria Taranger välkomnade oss och gav oss möjlighet att lära oss på riktigt av de bästa. Maria är chef för verksamheterna inom Medicin/Geriatrik/Akut på Östra. Hon har engagerat sej för att ge de äldre en värdig och fin sista tid i livet. Maria brinner för att sjukvården ska kunna ställa om till en bättre palliativ vård och hospicevård istället för att patienter i slutet av livet ska tillbringa tid ensamma på ett akutsjukhus. Det pratade vi om en stund och jag började förstå att jag nog behöver lära mig mera om det också.

Johan Büser har bloggat om besöket.
Maria Taranger i en intervju om de äldsta patienternas sista tid på sjukhuset.
Vill du veta mera om personcentrerad vård? Besök seminariet på Vetenskapsfestivalen!

Kan man lita på akutsjukvården? Den frågan ställer sig nog alla göteborgare och andra som följt media de senaste veckorna. Samma fråga fick jag av en journalist på P4 Göteborg idag. Vi hade styrelsemöte med Sahlgrenska Universitetssjukhuset och reportern kom till sjukhuset.

Akutsjukvården på Sahlgrenska dras med en del problem som helt enkelt måste lösas. Ett av problemen är att hitta vårdplatser att lägga in patienter på. Vi ser idag att det fattas ungefär 400 vårdplatser i Västra Götaland, och på SU över hundra, cirka 140. Sedan Moderaterna tog över ledningen har de inte tagit ansvar för hur många vårdplatser som sparats bort och de har inte följt upp beläggningsgraden. Istället har de byggt upp en vårdskuld som betyder att göteborgarnas tillgång till sjukhusvård påtagligt försämrats.

Sahlgrenska behöver flera vårdplatser, det är tydligt. Därför har jag och mina Socialdemokratiska vänner i styrelsen idag lagt fram ett förslag om en vårdplatsstrategi för sjukhuset. Jag är väldigt glad att styrelsens majoritet efter inledande tvekan ändrade sej och röstade för vårt förslag. Det ger direktören i uppdrag att börja arbeta med en vårdplatsstrategi.

Vårdplatser är mer än bara sängar - det är en budgetfråga, en personal- och processfråga. Det är också en sak som måste utvecklas med långsiktighet. Vården blir hela tiden bättre och snabbare och det finns inget självändamål med många vårdplatser - de ska förstås användas klokt. Men när fokus ligger på nedskärningar blir vårdplatserna helt enkelt det man sparar på. Överbeläggningar kan hanteras till en viss grad och det är bättre än utlokaliseringar (när en urologpatient läggs på en medicinavdelning, t ex). Men nu menar skyddsombuden att det på vissa avdelningar inneburit påtagliga arbetsmiljöproblem. Stressen innebär en ökad risk och det blir trångt för patienter och personal.

Sedan några år tillbaka arbetar sjukhuset med att förbättra arbetet på akutmottagningarna. Det arbetet fick styrelsen en bra presentation av idag. Det känns både trovärdigt och lovande. Det låter extremt osexigt men det handlar om hur man organiserar arbetet, om snabba metoder för beslutsstöd för läkare och sköterskor. Det handlar till viss del om mer personal, men också om ett arbetssätt som tydliggör vem som ansvarar för vilken patient, så ingen kan hamna mellan stolarna. Och om en strategi för att snabba upp inläggningen av patienter som ska upp på avdelningar.

Men det måste också finnas vårdplatser att lägga in patienterna på. Det är där vår strategi kommer in. Den ska självklart utformas för att stödja arbetet med att förbättra akutprocessen. Men den måste också visa på sambandet mellan vårdplatser och tillräckliga resurser. När det ständigt blir fler patienter som söker akut krävs det ett effektivt sätt att jobba. På fem år har antalet patienter som behandlas på akutmottagningarna ökat med 20%. En ökning med en femtedel! Men på de åren har inte sjukhuset fått någon ersättning för ökat befolkningsunderlag och fler som söker akut.

Jag är glad att majoriteten röstade för vårt förslag. Villkoret var att vi skulle besluta om detta utan någon politisk motivation - det som vanligtvis finns med i en så kallad brödtext. Den förändringen gjorde vi gärna, för att få till beslutet. Vi förstår att majoritetspartierna med Moderaterna i spetsen är oroliga för att det kan bli politiskt tufft med den här strategin. För det krävs pengar till fler vårdplatser, det gör sig inte självt. Efter ett par år av upparbetad vårdskuld är den ekonomiska uppförsbacken stor.

Det extremt effektiva universitetssjukhuset Sahlgrenska ska man vara rädd om. Hittills har stora effektiviseringar kunnat göras inom sjukhuset utan att den medicinska säkerheten har äventyrats. Men det har tagit hårt på personalen och nu har det kommit väldigt nära gränsen. Västra Götalandsregionen har på några år halkat ner i den senaste kvalitetsbedömningen av SKL. Det är oroväckande. Det är därför jag och flera med mig har frågat majoriteten vad de egentligen vill ha universitetssjukhuset till. I radio idag spetsade jag till det lite, för det duger faktiskt inte att ha detta världsunikt kompetenta sjukhus till att öva yxan och osthyveln på. Intervjun med mej och styrelsens ordförande Johnny Bröndt (M) hittar du här med start 2:04:40.

Ett argument som kommer upp när man diskuterar vårdplatser är att många framför allt äldre patienter som behöver hemtjänst eller hemsjukvård, inte tas hem av stadsdelarna eller av kommuner runt stan. Detta är ett viktigt problem att komma till rätta med. Göteborgs och regionens revisorer har gjort en gemensam utredning av läget med patienter som är färdigbehandlade av sjukhuset. Man gav rekommendationer till primärvården, kommunen och sjukhuset för att processen ska fungera smidigare och patienterna komma hem fortare. Detta är ett av områdena som bör behandlas i vårdplatsstrategin. Vårdplatser på universitetssjukhuset ska naturligtvis användas av dem som har störst behov av dem.

Nå. Vad svarar jag på frågan om man kan lita på akutsjukvården? Mitt svar är att jo det kan man - men den måste bli ännu lite bättre. Utan att det görs på bekostnad av arbetsmiljö eller patientsäkerhet.

Göteborg 2 februari 2017.
Cecilia Dalman Eek (S)
Vice ordförande SU

Styrelsens formella beslut: "Att sjukhusdirektören ges i uppdrag att påbörja arbetet med en vårdplatsstrategi för sjukhuset".

Bilden: Helen Eliasson och jag besökte Tobias Carlsson som är chef för sjukhusets akutprojekt som arbetar med att förbättra och effektivisera akutvården.

"GP behövs om Stockholms-perspektivet ska fram" Så kan man travestera det gamla Aftonbladstemat för att beskriva hur Göteborgs-Postens ledarsida förändrats sedan Alice Teodorescu tog över som ledarredaktör. Fem av hennes  97 ledartexter handlade om Göteborg, under året som gick. Ett magert resultat av en ledarredaktion på en tidning som skryter med "lokalsinne i världsklass". Det är Mediebruset som räknat och publicerat. Jag är inte förvånad.

Under de senaste månaderna har det blåst upp en strid om bristande lokalförankring också på GPs webb. Fler än jag har noterat att den ofta toppar med nyheter från helt andra ställen än Göteborg eller ens Västsverige. I en intervju i Dagens Industri låter Peter Hjörne ana en kritisk hållning. Han kommenterar att den lokala inriktningen varit väldigt vag såhär: "Det har varit en strategi och huruvida det är en strategi under nästa år det får vi låta vara osagt. Som generell observation är det den lokala journalistiken av god kvalitet som måste genomsyra allt vi gör". Idag motsägs han av tidningens chefredaktör Cecilia Krönlein i en intervju i Resume. Den strategi Hjörne själv anger borde han följa upp också när det gäller hans enda egna direkta ansvar - ledarredaktionen.

Förutom att svika göteborgarna har Teodorescu fört en långt ifrån liberal linje med systemkollaps och migration som huvudtema. För att driva hem sin poäng har hon krävt att Moderaterna lierar sig med SD och tar makten i riksdagen. Tidningen med "oberoende liberal" i utgivarbeviset, har både tappat sin lokalprägel och körts rakt ner i det neokonservativa diket. Detta beklagas av flera med mig - "Så dör det liberala arvet i Göteborg" skriver Mattias Hagberg på DNs kultursida (betalartikel). Också betydligt mindre och fortfarande kvällstidningspräglade Göteborgs-Tidningen har en aktiv ledarsida. Men GT har hottat upp sin ledarsida med Csaba Bene Perlenberg som ledarredaktör. Det är inte för inte som Perlenberg kommer från den ledarredaktion som snabbt lade benen på ryggen när Teodorescu blev chef. Perlenberg kommenterar Teodorescus vägval i kritiska ordalag.

Att ha en lokaltidning är viktigt. Det behövs för demokratin, för den lokala debatten, det behövs för att granska makten både i lokal politik och i lokalt näringsliv och civilsamhälle. Att vara lokal är också det banér som GP håller upp för att motivera sin existens till nya investerare och sin vädjan om nya prenumeranter. Journalisterna på GP gör ett hästjobb med allt hårdare villkor och där är den lokala prägeln fortfarande rimligt förankrad. Men om inte webben och inte ledarsidan lyckas med det så borde Peter Hjörne eller de nya ägarna se till att tidningen ändrar sej. Sparka Alice Teodorescu och se till att Göteborg återfår ett lokalt liberalt språkrör. Det behöver stan.


UPPDATERAT 2017-08-13:
På ledarsidan i dagens GP skriver Maria Rankka, ny kolumnist om behovet av nya satsningar på infrastruktur - i Stockholm. Rankka har en bakgrund i Moderaterna och Timbro. Ännu ett steg bort ifrån liberalism och lokalsinne.

Fyrvaktaren, har idag en kommentar om texten och valet av Rankka.

Här kan du se mitt anförande i kommunfullmäktige
"Vatten är vårt viktigaste livsmedel" - så brukar debatter om vattenpolitik inledas. Så också i årets debatt om VA-taxan i Göteborgs kommunfullmäktige. Men huvudfrågan var inte att diskutera vad staden gjort och planerar för att förbättra vatten- och avloppsanläggningarna, eller diskutera oron för klimateffekterna när regnen blir hårdare och vattenmängderna större.

Nej, den här gången handlade det om att Moderaterna vill ge större bidrag till dem som bygger hus och att MP och V vill bygga 100 nya vattenposter i staden.

Ingendera är särskilt smart. Vi behöver vara överens om hur vi ska vårda och utveckla anläggningarna för generationer framöver, trots att vi har olika politiska uppfattningar. Därför är det olyckligt att göra VA-taxan till ett ideologisk slagfält.

Anläggningsavgiften motsvarar kostnaden för att bygga en anslutning till en ny fastighet från det befintliga rörsystemet. Många kommuner som har svårt att få folk att flytta in och bygga hus, subventionerar denna avgift. Det gör Göteborg också. med 40%. Högern ville nu sänka kostnaden ännu mer. Men argumentet att det behövs fler som vill bygga hus i Göteborg är rätt ihåligt - här är det kö på folk som vill bygga. Det är inte rimligt att öka bidraget till husbyggare enbart med ideologiska argument. Det är också tveksamt om nya Vattentjänstlagen tillåter att skattebetalarna subventionerar VA-kollektivets kostnader i större omfattning.

Och så var det frågan om vattenposterna. Det står inget uttryckligen i dagens ärende om VA-taxan om vattenposter. Men S-MP-V har i sitt inriktningsdokument för budget 2017 skrivit att de vill att staden ska bygga 100 vattenposter. Möjligen en vällovlig ambition, men knappast rimligt eller ekonomiskt välbetänkt. Här har mina kompisar i VA-nämnden inte tänkt sig för. Och det finns inga pengar utom VA-taxan att betala kalaset med, därför kom det upp i debatten.

Fler vattenposter, alltså kranar för att dricka vatten eller fylla på sin vattenflaska, är en naturlig följd av att göteborgarna i allt större utsträckning tillbringar mera tid ute. Allt fler besöker parker, naturområden, lekplatser, stränder och torg. Staden bygger utegym, idrottsplatser, lekmiljöer och urbana parker. Och vi vet att göteborgarna gillar dem och tillbringar allt mera tid där. Det är bra för hälsoläget både för unga och gamla, det skapar trygghet och det gör staden trevligare.

På en del sådana platser finns det redan idag vattenposter. Det är rimligt att sätta upp fler i takt med att det byggs nya och rustas upp gamla. Men i en takt som inte resursmässigt hotar arbetet med att förnya lednings- och anläggningssystemet.

Kretslopp- och vatten-förvaltningens chef, kloka Henrik Kant, skriver i ett tjänsteutlåtande att planering för flera vattenposter i staden redan finns. En utbyggnad kan vara bra, men bör ske över längre period - 100 på fem år - för att inte äventyra prioriteringen av förnyelsen av VA-anläggningarna. Jag instämmer med honom, men nöjer mej med att se behovet av ungefär 20 stycken. Henrik Kant menar att de ska sättas upp i samband med en behovsbedömning och en utvärdering. Det låter rimligt och jag delar hans uppfattning.

VA-anläggningarna är en gemensam tillgång som vi har ett ansvar för både historiskt och för generationer framöver. Det är viktigt att ha långsiktiga och stabila överenskommelser för att säkra att alla anläggningar sköts på bästa sätt. Därför är det olämpligt att göra denna fråga till en ideologisk debatt. Här krävs det samarbetspolitik och kompromissförmåga. Det är bra att frågan har kommit upp till diskussion inom ramen för VA-taxan och jag är säker på att mina rödgröna vänner i kretslopp- och vattennämnden hanterar frågan klokt framöver.

På kommunfullmäktiges sammanträde den 8 december avslogs högerpartiernas förslag att ytterligare subventionera anslutningsavgifterna. Martin Wannholts märkliga yrkande att stoppa nämndens arbete återremitterades. Jag är glad att det blev rimliga beslut i båda delarna.

Mitt anförande i kommunfullmäktige kan du se här. Därefter följer övriga. Du kan också skrolla upp och se hela debatten.

UPPDATERAT: I den första versionen av denna blogpost hade jag felaktiga siffror för Henrik Kants förslag. Dem har jag nu tagit bort. /Cecilia Dalman Eek

"Medelåldern bland vita väljare är 60+. Bland latinos är det 23." Det säger Maria från "Generation Latino". De spansktalande väljarna, särskilt de unga som fick rösträtt runtomkring när 2000-talet startade, är just nu i fokus i det amerikanska presidentvalet - the Latino Millenials. Frågan är så stor att den också nått Sverige. Här i Sydsvenskans version av TT-material.

Valdeltagandet bland latinos eller hispanics som de spanskatalande kallas här, har hittills legat på 15-20% om det varit bra. Därför har gruppen spekulativt kallats "The voting bear", björnen som sover men som ska vakna och ta plats till slut. I år verkar de vakna ur sitt ide på allvar.

Det kan tyckas lätt att förstå varför spansktalande, "hispanics", och latinos i år i större utsträckning röstar på Demokraterna - för att Trump har kallat dem våldtäktsmän, mördare och brottslingar som ska kastas ut och hållas ute från landet med en mur. Vem som helst skulle känna sig kränkt och rästa på den andra kandidaten bara för det. Men "the latino vote" handlar om så mycket mer och det blr lättare att förstå med lite bakgrund och historia.

Här i Colorado möter prärien Klippiga bergen - en klassisk Vilda Västernstat. Men vad få känner till är att staten tillhörde Mexico innan den blev en del av USA, liksom flera andra stater i södra USA. Hit flyttade Mexikanska staten folk genom en bosättarpolitik i syfte att säkra makten över landet. Men det lyckades inte och Colorado, liksom Texas och andra stater, blev delar av USA. Fortfarande finns det männisor här som räknar sina rötter från de ursprungliga bosättarna, från de mexikaner som kom hit innan landet formellt var en del av USA. Liknande historier finns om sydstaterna och Kalifornien. Den som inte känner till detta, kan lätt förledas att tro att det är precis så som Trump vill att väljarna ska tänka - att mexikaner är illegala invandrare och våldtäktsmän, brottslingar och mördare och att det bästa vore att stänga dem ute. Den som inte förstår de spansktalades historia har svårt att förstå vilka de är och förstå djupet av den ilska som idag väller upp hos dem.

Det amerikanska samhället har gott om spansktalande unga människor som satsar på att utbilda sej, som startar företag och som bidrar till landet framtid på olika sätt. Många tjänar sitt land genom att göra militärtjänst och får en utbildning efteråt med en plats inom skolväsendet eller i förvaltningar. De är en växande och allt mera framgångsrik grupp av invånare som nu också blir väljare i allt större utsträckning. Den väljargrupp som kallas "millenials" - de som fick rösträtt omkring millenieskiftet - består i allt större grad av hispanics och lations. Men det är som om ingen riktigt begripit vilken möjlighet denna väljargrupp är för landet.

"Vilken businessman som helst skulle begripa att den här växande gruppen är landet framtid - en betydande grupp som kommer att spela stor roll för vårt näringsliv som konsumenter. Men också som producenter av värde inom näringslivet både i tjänstesektorn och i kunskapsekonomin. Om jag vore businessman skulle jag begripa vikten av att skapa goda relationer med dem eftersom de är framtiden." Så inledde Maria Handley ett samtal om hur latinos i allt större utsträckning har tröttnat på att inte synas och inte räknas. Hon och Alvina Vasques är två av grundarna av "Generation Latino" - ett projekt som syftar till att lyfta fram lations i politiken och ge dem utrymme att prata om samhällsutveckling och vad de vill bidra med. Citatet som inleder bloggposten är Marias och hon sade det som ett sätt att lite bryskt sätt illustrera att den spansktalande gruppen inte är obetydlig.

Maria syftade förstås på att Donald Trump ofta framhåller sin roll som affärsman, men att han uppenbarligen inte förstår att hans politik är "bad for business". Latino millenials är en växande grupp av köpstarka och röststarka personer som kommer att spela stor roll för landets framtid. som Sydsvenskan skriver, är de dessutom arbetsamma och ambitiösa - egenskaper som vanligtvis värdesätts. I ett migrationsland som detta, vore det bara rimligt att se dessa människor som ett välkommet tillskott och ge dem utrymme och en roll att spela. Det gör Hillary Clinton. Donald Trump däremot, förklarar i tal efter tal att de är brottslingar som ska "skickas tillbaka".

Men många som diskuterar Latinos och Latinas i valet glömmer en sak. De latinos som röstar i detta val, gör det inte för att protestera mot att de skulle bli utkastade. De är personer som är medborgare, som är födda här eller varit här länge, personer som kanske till och med har djupare rötter i landet än de vita som kom hit när landet blev en del av USA. De är en självklar del av det amerikanska samhället och de tar givetvis illa vid sig av att beskyllas för allt elände av en kandidat till presidentposten. Jag hoppas verkligen att de gör sig av med Donald Trump - det ligger helt klart i deras makt att göra det. Och jag hoppas att Maria, Alvina och alla andra som nu höjer sina röster kommer inspirera flera att göra detsamma.

Utsikt från sammanträdesrummet på SUFredag 28 oktober fick Sahlgrenska Universitetssjukhuset en ny överenskommelse om vården för nästa år. En överenskommelse som inte kommer att täcka behovet, något som också står i avtalet. Här har du min och mina Socialdemokratiska partivänners protokollsanteckning där vi redovisar vår syn på saken.

Ikväll är det den svenskt snällveliga versionen av Halloween. Små söta spöken går omkring i en del bostadsområden och vi undrar om de vågar ta till "bus" om vi inte har godisskålarna till hands för att gulla med dem.

Det slår mig ikväll att samma amerikanska spöke går igenom välfärden. Igår beslutade Sahlgrenska sjukhusets styrelse om en vårdöverenskommelse för nästa år som långt ifrån går ihop. Du har kanske hört mej säga det förut - Sahlgrenska Universitetssjukhuset är underfinansierat. Inför 2017 har det länge varit en diskussion om hur sjukhuset ska kompenseras för den ökande befolkningen och det ökande tillflödet av patienter. Men genom en byråkratiskt snillrik släng blev det knappt en tummetott över för expansion. De 20 miljoner som sjukhuset nyligen fått utlovat extra, gör förstås nytta, framför allt för barnsjukvård och cancer. Men det är inte på långa vägar kompensation för de resurser som uteblivit och det ökande inflödet av patienter.

Undrar du hur det hänger ihop med spökena? Häng med, det visar sig längre ner i texten.

Undervinansieringen syns just nu tydligast inom kvinno- och barnsjukvården. På barnkirurgen har flera slutat på grund av villkoren, det finns inte tillräckligt med folk som vill jobba där och som resultat står vårdplatser tomma och operationer skjuts upp. Som i fallet med Kevin. Barnsjukhuset gör varje år mer än vad de får betalt för - det håller inte i längden förstås. Urbaniseringen i Sverige är nu snabbast i Europa och de som flyttar till städerna är ofta unga som slår sig till ro och bildar familj. Det är när vi är ett par år gamla och när vi lever våra allra sista år som vi behöver mest sjukvård och den mest specialiserade sjukvården. Detta är viktigt att komma ihåg när en diskuterar barnsjukhuset. Det finns mycket som kan göras för att underlätta situationen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, DSBUS, som det kallas. Nu ska vuxenkirurgin och intensivvården samarbeta med barnsjukhuset för att ta emot de äldsta ungdomarna och det görs en riktad lönesatsning, bland mycket annat. Sjukhuset har fått ny ledning och det görs mycket bra för att behålla och utbilda personalen. Sahlgrenska är landets, ja ett av Europas, mest produktiva universitetssjukhus - något att vara rädd om och utveckla, tycker jag!

Sjukhuset får nya uppdrag som egentligen motsvarar ungefär ett par hundra nya anställningar. Men bara 50 nya är anställda, vilket betyder att det har blivit i runda slängar 150 personer färre på sjukhuset. Och underfinansieringen är kvar också i vårdöverenskommelsen för 2017. Och mitt i detta har nu Moderatledningen börjat prata om mer pengar om sjukhuset kan göra mer - men utan att anställa fler personer. Sjukhuset gör redan nu mera än vad det får pengar för (ja, det blir besparingar som effekt av det) - och resultatet är att många får vänta ännu längre. Det är inte för att personalen går och drar benen efter sig som köerna ökar inom flera verksamheter. Snarare är det tvärtom - pressen ökar alltför mycket. Det vittnar personalens företrädare om allt oftare. Att i det läget få veta att sjukhuset får mera pengar - om vi INTE anställer de som behövs för att göra jobbet, skapar bara en surrealistisk känsla av att vara utnyttjad i ett politiskt system. Utnyttjad för att syftet så tydligt är politiskt. Det här handlar om att skapa grund för flera privata vårdföretag som ska få ta över när Moderatledningen kan säga "Men ni klarade ju inte uppgiften". Och så låter man vårdföretagen plocka russinen ur välfärdskakan.

Det är här spökena kommer in i historien. Gammal högerpolitik som går igen och spökar i välfärdspolitiken. För detta cyniska sätt att hantera välfärden är inte nytt. Det följer en högerideologisk eller egentligen nyliberal ideologi som syftar till att göra välfärden till en marknad. Först drar man åt svångremmen så hårt om de offentliga verksamheterna att folk och personal börjar protestera. Då erbjuder man sig att ge företag möjlighet att gå in och "lösa problemet". Sedan blir det mera ojämlikt och ofta dyrare (som vårdvalen i Stockholm och Västra Götaland). Ungefär så gjorde Ronald Reagan. Och Margaret Thatcher när hon privatiserade stora delar av offentliga tjänster i Storbritannien. Så var inte förvånade. I Göteborg skulle detta också innebära att det sammanhållna sjukhusets helt unika forskningsmöjligheter försvinner bit för bit för varje upphandlad och utlagd verksamhet som försvinner till privata verksamheter. Detta har vi redan börjat erfara på ögonverksamheten och det är mycket allvarligt.

Det är sant att jag skriver detta i en ganska uppgiven stämning. Men när du läser, glöm inte bort att skälet är att vi har ett av de bästa sjukhus som finns. Kvaliteten på sjukhusets verksamhet är oerhört hög, liksom produktiviteten. Här finns flest rikssjukvårdsuppdrag i landet och de bästa utbildade personerna inom hälso- och sjukvård du kan hitta. Fantastiska nya investeringar ger möjlighet att behandla allt fler tillstånd med allt bättre resultat. Här finns kloka organisatörer som hela tiden hittar bättre och effektivare sätt att jobba med smartare sätt att få samarbeten att fungera optimalt. Här sker mycket av landets allra vassaste forskning som kommer patienterna till del direkt. Så länge inte sjukhusets verksamhet delas ut till privata vårdföretag i större utsträckning än idag, kommer det allra mesta att fortsätta att utvecklas och bli bättre. Men jag skulle verkligen önska att de inte behövde jobba i sån förfärlig motvind.

Sahlgrenska, precis som all annan sjukvård, behöver inte gamla högerspöken. Alla patienter och personal på sjukhusen behöver en modern sjukvårdsledning som tar hjälp av näringslivet när det gör vad det kan allra bäst. Det betyder att utveckla produkter och skapa nya metoder. Men sjukvården ska inte vara en marknad där vårdföretagen väljer de mest lönsamma patienterna. Det ska inte vara den som har råd med de dyraste försäkringarna, eller den som är frisk nog för att få teckna en försäkring, som ska få vård. Det ska alla som behöver sjukvård få bara för att de behöver den.

Jag som skriver detta är Socialdemokrat och vice ordförande för Sahlgrenska universitetssjukhusets styrelse. Här kan du läsa min och mina partivänners protokollsanteckning från fredagens sammanträde med styrelsen för sjukhuset då vi fattade beslut om finansieringen för 2017. Har du synpunkter eller frågor så skriv gärna en kommentar här eller på facebook. Där hittar du mej på mitt efternamn, dalmaneek. Välkommen!

Vad är det som avgör om en plats upplevs som trygg av alla? Hur ska lekplatser utformas för att både flickor och pojkar ska leka där, och gärna barn i olika åldrar och med funktionsvariationer? Kan man bygga bort kvinnors oro och otrygghet i en stadsdel som Kortedala? Sådana frågor stod på dagordningen när Sara Björnsson i S-föreningen i Kortedala ordnade politisk promenad. Här har jag bott i 51 år och i åtta olika lägenheter. Här finns både trygga och otrygga miljöer och vi ska ta en titt på en del av dem.


På femtiotalet planerades torg helt självklart för husmödrar och barn. Oavsett om kvinnor jobbade rätt mycket, så förväntades de ta huvudansvar för inköpsplanering och oftast ha barnen med. Kvinnorna var självklara på torgen. Men sedan har köpbeteenden ändrats och torgen avfolkats. Nu har återigen nya beteenden etablerats och det är folk på torget igen. På många stadsdelstorg i olika städer förstärks nu istället en manlig kultur. En machokultur, säger föreningen Homan här i Göteborg, och det kan bli ett problem. För att kvinnor ska slippa kontrollerande beteenden måste torgen också ge plats för dem och för barnen. Det görs bäst med en lekplats centralt på torget. På Kortedala torg finns det en lekplats och där är alltid barn, även en söndag eftermiddag. Lekplatsen är inte särskilt stor, men den finns där och runtom finns bänkar och planteringar. Sammantaget ökar det tryggheten och tydliggör att torget är till för alla. En intressant skrift om trygghetsarbete på stadsdelstorg finns i Svenska Bostäders folder om trygghetsarbete i Järva som du kan läsa här.

När man går ner till Tideräkningsgatan möter man kolosskonstruktionen med ingången till Polishuset, P-huset och stadsdelshuset. Det är både rörigt och otryggt. Här finns en trappa som delvis är instängd, en öppning in till P-huset utan insyn in i huset. Ingenstans finns en möjlighet att uppfatta vad man möter vare sig man går in i huset eller uppför trappan. Inte bra.

Nu fortsätter vi Första Majgatan ner. Det har alltid varit en gata jag undvikit. Den är lång och hela vägen instängd av ett stängsel och en hög bergvägg på ena sidan och spårvägen på andra. Helt avskuret och inga möjligheter att gå någon annan stans om en möter otrygga personer. Här kör bilarna väldigt fort och det saknas cykelvägar. Den enda möjliga smitvägen om man känner sej otrygg är genom gångtunneln under spårvägen. Men det är snarare ur askan i elden. Detta parti mellan två torg får helt klart underkänt.
 

Längst ner i botten på Första Majgatan finns en gångtunnel under spårvagnsspåren. Den är inte så lång men ändå otrevlig. Den är mörk och på kvällen upplyst inuti av en lampa på varje sida. Ljuskonstruktionen är gjord så att man får ljuset i ögonen och bländas när man är på väg in i tunneln. Dessutom faller ljuset så att en person man möter inne i tunneln på väg emot en kommer att belysas bakifrån vilket förstärker skuggan och gör gestalten mörkare. Inte bra. Det går att göra en sån här tunnel mycket tryggare. Det gör staden på många ställen genom ett samarbete mellan "Trygg, vacker stad" och xKulturnämnden där konstnärer anlitats för att ge otrygga gångtunnlar en konstnärlig utsmyckning och bra belysning. Här är ett färskt exempel från Biskopsgården.









Vi går vidare till Citytorget på sidan som vetter mot spårvagnshållplatsen och kyrkan. Här är det bilarna som är i fokus. Trots att alla som ska till vagnen går den här vägen så är hela denna sidan av torget helt och hållet planerat för bilar. Det skapar osäkerhet och känns framför allt trist. Uppe på spårvagnshållplatsen finns en hundrastgård som är illa belyst när det mörknar. Det är nog inte bara kvinnor som känner sig lite oroliga när de går in där. Efter beslutet om koppeltvång på allmän plats i Göteborg kan det vara bra att ta just trygghetsfrågorna på allvar också för hundägare som vill göra rätt och släppa hunden fri inom ett inhägnat område.


Sedan kommer vi till mina barndomsmarker - Adventsvägen. När jag var barn fanns inte de små trädgårdarna längs husen. Istället fanns det små gröna plättar och lekutrymmen. Det var lätt att som barn gå utanför huset och hoppa hopprep eller bara sitta i gräset och prata. Sånt minns jag att jag gjorde, tills det var dags att äta eller så. Nu har hela det utrymmet privatiserats och gatan är till för bilar och gående. Inte alls för barn. Det är trist. Men tvärs över gatan finns en fin skogskulle som var min lekpark hela barndomstiden. Den fina Adventsparken gick jag inte till förrän jag blev rätt stor, den ligger på baksidan av detta stora hus och det var för långt bort för oss mindre barn. Som lite större var det gungorna som lockade. Och plaskdammen förstås, men den är igenlagd idag, av ekonomiska skäl då det idag krävs hiskeligt dyr vattenrening.
.
Istället för lekplats på "framsidan" av husen, använde vi den lilla skogskullen ovanför elhuset. Den var lekplats, idrottsplats och gömställe, den var "hemma" för mamma-pappa-barn-lekar. Bakom den går en gångväg genom skogen. Den är ett exempel på att gångvägar i skogen inte nödvändigtvis blir otrygga. Här syns tydligt var gångvägen slutar och det syns att det är hus i slutet. Det är väl röjt och god sikt längs vägen. Det är bara en sak som fattas - bänkar längs vägen. Som på den tredje bilden, gångvägen längs med spårvägen, skulle det varit. Ett av skälen är att äldre personer behöver komma ut och promenera men de behöver kunna vila med jämna mellanrum. Med allt fler äldre behöver stadsplaneringen ta hänsyn till deras ökande behov av en fysisk miljö som gör det lätt för dem att leva ett hälsosamt liv. Det kräver trygga gångvägar runtomkring husen eftersom många inte orkar gå särskilt långt till parker eller friluftsområden. Och det är kvinnor som lever längst och därför har de störst behov av bänkar. I Adventsparken skulle det passat utmärkt med ett utegym också, avpassat för flera generationer.



Vi kommer upp till skogsknallen innanför Allhelgonagatan och Brittsommargatan. Här är en skogsknalle omgärdad av trevåningslimpor av rött tegel. Här har jag bott i ett höghus på nionde våningen. Skogsparken, som vi kallade den, var otrygg redan då. Nu är den bättre men inte riktigt bra. Här finns en gungställning på ett mjukt material som är bra för de mindre barnen. Den ligger precis i närheten av hyresgästernas egen lilla trädgård med grillplats, väldigt mysigt. Bortanför den ligger en basketplan som visserligen är väldigt knögglig. som vi skulle sagt, men som används mycket idag. Så långt allt bra. Men i mitten finns ett odefinierat område som inte är avsett till något särskilt. Här fanns förr en sandlåda med ett litet hus och rutschkana, nu är här bara två slitna bänkar och en oftast överfull och omkullvält papperskorg. Klientelet här är ungt, skränigt och skrämmer bort barnfamiljer och gör skogsparken otrygg.

En bra sak med skogsparken är att den är en kombinerad lekplats och naturmiljö. När lekplatser inte bara innehåller lekredskap utan också rumsskapande och "ofärdiga" naturelement blir leken jämställd. (Märit Jansson mfl, SLU och Sofia Cele, Uppsala universitet). I sociologin talas om det offentliga rummets "onstage, offstage och backstage", begrepp  som introducerades av Erwin Goffman. Det är relevant också när det gäller lekplatsers utformning. På "färdiga" lekredskap leker pojkar i alla åldrar mest. Skateparker, spontanidrottsplatser och "kickeplaner" används mest av pojkar. På lekmiljöer som bara erbjuder "onstage" förhåller sig flickorna försiktiga och reduceras till betraktare. Om det också finns utrymmen som uppfattas som "offstage" och helst "backstage" med skyddande naturmiljöer, blir det en miljö där också flickor och unga tjejer känner sej bekväma. De blir aktiva istället för att nöja sig med att betrakta pojkarnas lek. I takt med att dessa insikter är på väg att bli ordentligt etablerade måste staden förhålla sig till det och inte fortsätta bygga så att flickors livsmöjligheter begränsas i förhållande till pojkars. Att slentrianmässigt bygga som vanligt när bättre kunskap finns, blir de facto diskriminering.
 
Nu är vi på Årstidsgatan precis vid Allhelgonakyrkan. Här finns en skulptur jag tycker är värd att nämna. En kvinna, som står på en piedestal. Dem är vi vana vid att se i staden. Johanna i Brunnsparken, Sjömanshustrun, Trädgårdsföreningens väna naturväsen som står mitt i grönskan och bara är - nakna. Men den här kvinnan åker rullskridskor. Och hon ser ut att vara väldigt bra på det. Jag gillar attityden och att hon gör något. Den lilla trädgården skapar en välkomnande port mot spårvagnshållplatsen där många går varje dag. Bakom den har en liten garnaffär öppnat och det gör platsen ännu tryggare. Gerillastickningen på räcket gör att platsen känns på något vis befolkad även om det inte är nån där.
Sist  kommer vi till en ny och fin gångtunnel som visar hur det ska se ut. Det är en nybyggd gångtunnel under Almanacksvägen från Månadsgatan. Den är bred, har både cykel- och gångväg, den är hyfsat snyggt utformad och den har vettig om än inte helt bländfri belysning. Såhär ska det se ut! Jag är ordförande för park- och naturnämnden och jag gör inte anspråk på att vara utbildad på ämnet feministisk stadsplanering, eller över huvud taget utbildad på området stadsplanering. Min uppgift är att lära mej och tillämpa de strategier som staden har beslutat för att bygga en tät och grön stad på det bästa möjliga sätt som tar vara på kunskap om hur staden byggs så jämlik och jämställd som möjligt.. Det gör jag tillsammans med förtroendevalda i min nämnd, och i andra planerande nämnder: Byggnads-, trafik- och fastighetsnämnden. När det gäller hur bostadsmiljöer utformas har bostadsbolagen också ansvar för de områden som husen ligger i. Nu bygger Göteborg mycket och det är viktigt att alla inblandade lär sej av misstag och erfarenheter och tar med den nya kunskapen för att vidareutveckla det som är bra. Park- och naturnämnden har antagit "Riktlinjer för jämställdhetsarbetet" i parker och naturområden. Det finns så mycket bra som görs, men det finns alltid mera att göra. Just nu prioriterar nämnden att göra insatser för trygghet i stadsdelar som upplevs otrygga. Jag önskar förstås att jag kunde skriva att allt gick att göra genast. Men så är det inte. Det går att utveckla genom skötsel, men det går inte att bygga om allt på en gång. Dock är gångtunnlar och otrygga miljöer framför allt i närheten av kollektivtrafik prioriterade områden för nämnden. Är du med i en förening som vill prata om feministisk stadsplanering? Jag kommer gärna så kan vi prata tillsammans. Skriv en kommentar här eller kontakta mej på Twitter eller Facebook där jag finns som dalmaneek. Tack för ditt intresse! 

Park- och naturnämnden gjorde studiebesök runtomkring Stigbergstorget igår, den 5 september 2016. Vi gör studiebesök i vår egen verksamhet två gånger om året och den här gången var målet det som har kommit att kallas Gathenhielmska parken och området omkring. Det vill säga Gathenhielmska och Söderlingska trädgårdarna och Pölgatan med reservatet. Dessutom torget och trafikplatsen mellan Gathenhielmska huset och gamla biografen Kaparen och så förstås Sjöfartsmuseet Akvariet med gräsmattan framför.

Det är kulturhistoriskt mycket intressanta miljöer som skulle kunna bli något mycket bättre än vad det är idag. Precis som hela Stigbergstorget så är det fragmenterat och otydligt och parkområdet upplevs otryggt. Många har hört av sej till mej och påpekat att parkområdet är igenväxt och svåröverskådligt och att lekplatsen inte riktigt hängt med. Särskilt stor har irritationen varit med att det varit igenväxt och otryggt vid entren från Bangatan och genom parken därifrån.

I park- och naturnämnden har vi varit tydliga med att vi vill göra något bra av de delar vi förvaltar, men också skapa samverkan med andra för att på bästa sätt göra något bra av området som helhet. Förvaltningen har pratat ihop sej med Higab som äger fastigheterna och nu finns det ett gemensamt arbete för att skapa en trygg, tilltalande och kulturhistoriskt ansvarsfull miljö. Här hittar du Higabs beskrivning av förslaget för området.

Det arbetas också på en plan för Sjöfartsmuseets upprustning som innefattar en omgörning av den stora gräsmattan framför huset. Förstudien för det projektet ska vara klar i höst, men det är redan klart att huvudförslaget innefattar att gräva ner akvariet, göra en ny entre mitt på fasaden och att ta vara på gräsmattan lite bättre. I våras ägde en medborgardialog rum om det projektet och det ska finnas en förstudie klar under hösten.


Såhär ser Higabs förslag ut. Det diskuterades på reservatets dag som var i helgen som gick. Det innebär bland annat att planket mellan Gathenhielmska och Söderlingska trädgårdarna tas bort, att en gångväg byggs genom reservatet och att parken blir tryggare och ljusare. Parken ska öppnas upp för flera som vill gå igenom området så det både fungerar bättre och blir tryggare. Det behövs toaletter i området, några vill ha dem i närheten av parken, andra vill att det ska vara närmare Stigbergstorget - mera om det längre ner i texten.












Kaparkapten Lasse i gatan fick som förläning repslagarbanan, gården och marken ända ner till vattnet där det låg ett varv. Han dog ca 1719 och numera har huset, trädgården och marken ett starkt skydd. Inne i trädgården syns det väldigt väl att trädgården har fått växa igen för länge. Stora snabbväxande popplar och andra slyuppslag har tillsammans med det höga planket gjort trädgården och repslagarbanan mörk och otillgänglig. Här finns också alléträd, en skyddsvärd ek och en gammal knotig syren bland annat.










Parkområdet innehåller kulturminnesmärken som ska få ett bättre golv att ligga på. Det behövs också ny beläggning på gångvägarna i parken.






Lekplatsen är iordninggjord och tillgänglighetsanpassad. Det gamla skeppet var så svårt att ersätta trasiga delar till, att det inte fungerade att spara det. Trist tycker jag och säkert andra, men jag tycker den nya klätterskulpturen ser rolig ut också. Labyrinten (syns inte på bilden) sparades för att besökare i parken som tillfrågades ville ha den kvar. De ville också ha flera gungor men det gick inte på grund av att kulturminnesreglerna inte tillåter att lekytan utvidgas.



Det finns flera delar av de forna trädgårdarna som skulle behöva få mera ljus och som skulle upplevas tryggare med färre buskar och träd. Det är också i linje med det kulturhistoriska ansvaret att så gott det går återställa trädgårdarna. I förslaget tas ett antal slyuppslag bort för att öka sikten och ljusgenomsläppet. Det gillar inte alla. Föreningen Trädplan har markerat de träd det gäller och det är lätt att bilda sig en egen uppfattning vid en promenad i området. För egen del fäster jag stor vikt vid den kulturhistoriska kontexten och det faktum att områden både uppfattas tryggare och att färre brott begås på platser med genomsikt och bra ljusinsläpp. Avgörandet är byggnadsnämndens.

Större delen av nämnden med arbetstagarrepresentanter och förvaltningsledning på reservatet på Pölgatan, en fantastisk miljö. Det vore bra om det gick att öppna en gångväg igenom området för att göra det möjligt att gå från spårvagnshållplatsen ner till Djurgårdsgatan. Då blir parken ännu mera befolkad. Ett sådant förslag har Higab skissat på.




Före detta biografen Kaparen. Lidl äger och vill sälja huset. Vad som tar över blir avgörande för vilket liv det blir här. Parkeringen och torgytan behöver byggas ihop och bli en enhet med entren till Sjöfartsmuseet. Mycket hänger på ny trafiklösning istället för de tre spårvagnshållplatserna, så det tar tid.



Hela gräsmattan framför Sjöfartsmuseet ska göras lite mera tillgänglig. Den här brandgatan behövs inte och föreslås läggas på sidan istället för att göra gräsmattan större. En entre ska tas upp i ett av de svarta valven på långsidan och de övriga ska glasas. Gräsmattan ska fortfarande kunna vara en plats att hänga på. En gångväg ska tas upp från husets långsida med entren ut till gatan för att binda ihop platsen med resten av Stigbergstorget.





Det finns goda möjligheter att göra hela området till ett lättillgängligt och sammanhängande område som kan uppskattas både av dem som bor här och för besökare. Sjöfartsmuseet är stadens mest besökta museum så potentialen är stor. Om du har synpunkter du tycker kommunen ska ta med i arbetet så skicka in dem till kommunens synpunktshantering så kommer de till handläggare. Vill du diskutera med mig om området är du välkommen att kommentera här på bloggen. Jag gör inte anspråk på att ge en fullständig beskrivning av förslag eller planer utan detta är en personlig reflektion efter besöket. Jag är ordförande för nämnden och Socialdemokrat. Hittills har det inte funnits några partiskiljande åsikter om upprustningen. Om du upptäcker något jag har beskrivit felaktigt så är jag tacksam om du meddelar mej, gärna genom en kommentar.

Västsveriges tidningsläsare sattemorgonkaffet i vrångstrupen när Peter Hjörnes Stampen Media Group ställde in betalningarna i måndags. Sedan koncernen köpte Centertidningarna 2005 med lånade pengar har bolaget haft ekonomiska problem medan Centerpartiet blev världens rikaste parti.