RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-08-04 23:13:25

Sol Höglund

Tillbaka!

2019-10-07 14:18
Hej, hallå, tjenare!!
 
Efter ett uppehåll på ca 3 år tänke jag börja blogga igen. Det är kul att se att ni fortfarande går in och kollar bloggen. Var är jag idag? Just nu läser jag termin två på Statsvetenskap på Stockholms universitet. Jag flyttade till stockholm för lite mer än ett år sedan i samband med att jag blev sambo med min kille Niklas. Vi flyttade i juni in i en tvåa i Zinkensdam. För närvarande har jag inga politiska uppdrag men har en stor lust att börja skriva mer politiska texter - så håll utkik efter det. 
 
Vad vill ni att jag ska skriva om? Min vardag, politik, mat eller något helt annat? Kom med förslag.
 
Dagens outfit: ny grå höstkappa från H&M 
Dagens låt: Såpbubbler - snook
Dagens samtal: Med en podcast som gick med på att inte publicera en pod, utan att gå in på detaljer känner jag mig otroligt lättad. 
 
 
(Bild från Parisresan förra månaden) 

Jag kandiderar till förbundsstyrelsen

2017-04-04 18:49
 

Hej!

Jag heter Sol Höglund och söker nu ert förtroende för att få sitta i CUF:s förbundsstyrelse.  

Jag vill att centerpartiets ungdomsförbund ska vara det största ungdomsförbundet, att alla ska trivas och att distrikten ska fungera bra i hela landet. Det är det här jag brinner för. 

Idag läser jag media och kommunikation, går Timbros digitala akademi och tycker om att titta på film och läsa böcker på fritiden. Tidigare studerade jag retorik i Uppsala där jag bor idag men är ursprungligen en landsbygdstjej från skogen i Dalarna. Jag känner mig nu redo för att föra vidare mitt engagemang och outtröttliga driv till förbundsnivå.

I en förbundsstyrelse är det viktigt med flera olika kompetenser för att fungera. Idag finns det organisatörer och kommunikatörer men det jag upplever saknas är någon som har spetskunskap i utåtriktat fokus. Jag kandiderar för att jag kan fylla den platsen och bidra med mina erfarenheter i förbundsstyrelsen. Det kommer också vara en stor utmaning att öka medlemsantalet i år igen och där vill jag jobba fram ytterligare verktyg för att fortsätta våran framgångssaga. 

Jag suttit i Dalarnas distriktsstyrelse, startat en avdelning och varit vice ordförande för CUF Uppsala län. Förutom det har jag också varit anställd som turné- och festivalledare för CUF och är med i CUF:s nationella arbetsgrupper för organisation och kampanj. Genom att ha haft så många olika roller i förbundet har jag också en bred förståelse och insyn för CUF:s alla led. Jag har på olika sätt varit med och utformat kampanjerna de senaste åren och tror att min erfarenhet av det kommer vara till stor nytta inför valet 2018. Jag vill se till att hela CUF ligger i framkant och är nytänkande inför kommande kampanjer.

Att vi trivs i förbundet är en grundsten för att verksamheten ska fungera. I valet kommer det vara ännu viktigare att få fler att visa sitt engagemang och det är något jag länge arbetat med. Jag kommer hjälpa CUF att växa och få en starkare verksamhet både lokalt och regionalt. Det jag vill fokusera på i förbundsstyrelsen är att stärka den enskilda medlemmen så att alla känner att de får ut något av sitt medlemskap. Det måste finnas fler vägar att engagera sig på än i distriktsstyrelsen. Frågor som jag tycker är extra roliga och viktiga att jobba med är jämställdhet, integration och rättsfrågor.

Om ni har några som helst frågor eller tankar är det bara att höra av sig. Ni når mig på facebook: Sol Höglund, twitter: borgarbrud, mail: [email protected] eller min mobil: 0707681802

Jag vill göra världen till en lite bättre plats genom att ställa mig till ert förfogande på förbundsstämman i Jönköping. Jag hoppas på ert stöd!

Kärlek,

Sol Höglund

 

"Med den bilden lutar det åt att du blir våldtagen"

2017-03-03 15:36
 
 
Just nu är jag fan fly förbannad. Anna E Nachman, en vuxen människa, i detta fall en offentlig person som jobbar som krönikör åt Dagens samhälle har delat en debattartikel från Metro där hon först kommenterar att hon hoppas att debattören som är 16 år blir uttagen till värnplikten och lägger en kommentar om att hon kommer kunna ta snygga selfies då. Som ni ser på bilden skriver hon också att hon har ett "fuck face 24/7" och att hon att hon tror att den 16 åriga debbatören kommer bli våldtagen pga den bilden. När jag och fler ifrågasatte hennes ordval och åsikter tog hon bort kommentaren och uppmanade debattören att rida på vågen av publicitet. Alltså inte en ursäkt utan säger bara att "all publicitet är bra publicitet". Liksom what!? Gå och dra något gammalt över dig. 
 
Hur kan vi tollerera mobbning från vuxna människor mot barn, tonåringar eller medmänniskor överhuvudtaget? Hur är det acceptabelt? För min del får du tycka vad du vill om värnplikt men att mobba någon och säga att "med den där kjolen", "med den där bilden" eller "med det där sminket" så kommer du bli våldtagen är för mig helt sjukt. 
 
Jag har haft kontakt med dagens samhälle på twitter där de säger att hon är frilansare och att de tar avstånd från hennes språkbruk. Jag hoppas innerligt att de tar avstånd från att hyra in henne i framtiden också. 
 
Och till dig Anna, hoppas jag att du reflekterar över vad du sagt till en minderårig tjej, då det faktiskt är ganska stor skillnad från dina tidigare radikala artiklar om kvinnokränkningar när det här faktiskt går på en privatperson. All publicitet är bra publicitet sa du va? Jag kan berätta för dig att det inte stämmer. All publictet du får just nu är för att du är en förskläcklig människa som inte ser när du gör fel. 
 
och istället för att be om ursäkt och stå för det som gjorts....
 
 

Porrrr

2017-02-13 13:25



Netflix har ändå ett bra utbud av dokumentärer och igår kollade jag på en som heter "hot girls wanted". Den handlar om hur lätt det är att göra porr nu för tiden och vi får följa några tjejer som bor i en killes hus som fixar jobb åt dem och ibland kör dem dit de ska. Han tar ut 10% av vad de tjänar men resten får de behålla själva. Den älsta tjejen är 25 år och är en så kallad "milf" då hon är betydligt äldre än de andra tjejerna som fortfarande är tonåringar (dock över 18). 
 
Det finns flera problem som blir tydliga i den här dokumentären. Min mamma lärde mig att porr var något dåligt och att branschen genomsyrades av tjejer som blev utnyttjade och utpressade. Det kan stämma till viss del men de är ändå så pass vuxna att de bör få göra sina egna val. Något som jag dock står fast vid är hur kass kvinnosynen är inom porrbranschen. Nu höjer många liberaler på ögonbrynen och tänker att det är en efterfrågan och konsument fråga. Jag kan absolut gå med på det men enligt all statistik pekar det på att tjejer kollar på porr i nästan lika hög utsträckning som män idag men ändå ändras inte innehållet för att rikta sig till fler grupper av konsumenter. Precis som vi jobbar med jämställdhet och feministiskt tänk inom alla andra branscher borde vi också göra det när det kommer till porr. Mycket av den så kallade feministiska porren där ute är väldigt märklig och är egentligen oftast bara mindre hardcore. Det som spelar roll är vilka kroppsdelar som syns, vilka kameravinklar som används etc. Jag tycker verkligen att det är dags att fler skapar ett bredare utbud för båda könen. Till och med den lesbiska porren som görs känns som att vi ser det från en utomstående mans perspektiv. Porr kommer alltid finnas så länge det finns kameror men den behöver inte alltid vara så gammalmodig. 
 
Ett annat problem var hur dåligt upplysta tjejerna i dokumänteren var. Det här är en väldigt ny film och ändå trodde de att de var skydda mot graviditet genom "dra ut i tid"-metoden. Jag trodde det var en myt alla visste var falsk nu för tiden? Sen att vi såg att de började må sämre ju längre tiden gick är också väldigt tragiskt och något som kanske hade kunnat blivit bättre med säkra arbetsplatser, anställningsavtal och att branschen över lag togs på bättre allvar. Nu var filmen inspelad i USA och det kan vara så att det skiljer sig till viss del i Sverige men på något vis betvivlar jag att arbetsförhållandena är superolika. 
 
Det mest upprörande av allt var hur tjejernas föräldrar, pojkvänner och kompisar behandlade dem. Ingen respekt över huvudtaget för deras val av yrke. Sex är bara sex och om du inte håller med mig så är det lugnt för så länge vi inte tvingar på andra att följa vår moral. "Slutshaming" är något som inte bara hör till porrindustrin utan även existerar i allra högsta grad i det vanliga livet hos tjejer. Den senaste månaden har jag blivit allt mer upprörd över att det fortfarande är så stor skillnad mellan hur killar och tjejer behandlas när det kommer till värdingar kring sex. Det ända jag kan göra är att uppana alla tjejer att ligga med vem de vill och inte skämmas över att göra det. Sen finns det vissa som säger att de inte bara slutshamar tjejer utan tycker att det är fel när alla ligger runt oavsett vem det är, men vet du vad? Skit i vad andra gör med sina kroppar. Vissa använder sina kropp för att klippa hår, rädda liv eller sälja sex.
 
I yngre ålder fick jag själv dessa värderingar på mig. Fick frågan av en vuxen "du är väl inte en sån som har sex med massa olika personer?". Det här kommer jag forfarande ihåg än idag men jag tvivlar på att personen som sa det kommer ihåg. Shamingen påverkar en, även om just jag inte bryr mig längre är det många andra som mår dåligt över andras syn på sex. Så kan vi komma överens om att sluta kasta skuld över folk som inte har med dig att göra? Speciellt tjejer som har fått utstå så mycket skit på det området i alla år? Toppen. Och se gärna filmen också, den får en att tänka till. Varför fick vi inte höra vad någon av killarnas mammor tyckte om deras jobb exempelvis?

Min nya diagnos

2016-12-29 14:01
 
 
Hej kära blogg och bloggläsare. 
 
Jag sitter i min bil på vägen efter e4:an, hulkgråter och lyssnar på versionen true colors från filmer Trolls. Idag är en riktigt jobbig dag. Jag har bråkat med min mor, som barn och föräldrar ofta gör men vi har nog alltid haft det lite extra jobbigt. Vi är båda två väldigt speciella människor och om jag ser till mig själv har jag mycket saker jag behöver jobba med. En annan anledning till att jag gråter är att jag fick en ny diagnos i måndags och jag har inte riktigt hunnit smälta det. Jag skämtade med några vänner om att jag samlar på diagnoser och bokstavskombinationer samma dag som jag fick den. En annan vän sa innan jag hade gjort utredningen att han hoppades att jag inte hade just den då det är otroligt jobbigt. Min psykolog som gjorde utredningen avrådde mig också från att vara särskligt öppen med det då folk som har den ofta kännt att de blivit anorlunda behandlade i vården vilket egentligen var fösta gången jag tvekade på att säga något. Jag har ju som ni vet ADHD, dyslexi och depression och nu har jag också fått diagnosen borderline eller emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) som det också kallas. Sjukt va?  Borderline liksom, vem har det?? Jag känner nog ingen som är öppen med det i alla fall. Mycket har förklarat sig när jag fick veta att jag hade det, många relationsproblem tillexempel, men säkert 1000 nya frågor också. Jag är ganska påläst när det kommer till olika psykiska avvikelser men borderline låter så alvarligt. Jag är ju fortfarande jag. Jag har aldrig varit rädd över att berätta om mina diagnoser, tvärt om, när någon sagt något om de jag har är jag ofta snabb att nämna att jag har det för att folk ska förstå att vi är helt vanliga människor som lever mitt ibland dem. Men borderline, att bli behandlad som någon som inte tas på allvar i vården eller i relationer känns så jobbigt, läskigt som jag sa tidigare men som med allt annat tror jag att det väger mer att avstigmatisera det än mina rädslor. Jag läste nyss att fler unga har fått diagnosen än någonsin tidigare. Jag vill inte att en enda ska känna sig ensam, det är inget fel på oss ibland behöver vi kanske jobba mer med att hantera vissa situationer än andra bara. Jag läste att borderline ibland utlöses av något trauma i tidig ålder och ni alla vet ju vad det skulle kunna vara. Jag hoppas ändå att ni som läser det här inte ser mig på något annat sätt än tidigare. Nu har tårarna slutat rinna och jag ska snart möta upp mamma i Valbo. 
 
Jag vill också passa på att tacka alla som hörde av sig efter det senaste inlägget. Jag har inte svarat alla som skrivit till mig personligen men jag vill att ni ska veta att jag har läst allt. Du som inte känner mig och bjöd in mig till nyår, du som skickade en julhäslning trots att vi inte har pratat på flera år, du som är min vän och frågade om vi skulle ses och alla ni som skrivit att ni känner igen er i det jag skrivit. Det är helt fantastiskt vilket respons jag har fått. Människor är ändå ganska vackra varelser. Jag kommer nog skriva mer om min nya diagnos som jag lägger till på listan men först måste jag smälta det lite och hinna läsa lite mer om den. Har någon av er borderline eller något tips om hur ni hanterar den vetskapen? Vill ni att jag skriver mer om psykisk ohälsa? "Hjärta" då det här inlägget här på bloggen så vet jag.
 
Kram på er alla och god fortsättning. 
 
PS kolla på filmen Trolls, den är bra. 

03:05 ångest på mina läppar

2016-12-18 03:05
Gammal bild från i början av året men saknade mitt röda hår lite


Hej! Kl är halv tre på natten och jag är inte ens trött trotts att jag tog min insomningstablett för en timme sedan. Jag har haft väldigt mycket ångest på senaste tiden. Till att börja med har jag levt utan någon inkomst sedan i september då jag inte får något CSN. Jag står i stora skulder för hyra och mat till de som lånat mig pengar. Det är såklart snällt men under den här terminen är det mycket jag inte kunnat vara med på då pengar saknats vilket faktiskt kan vara jobbigare än många tror. Resultatet av att inte träffa sina kursare utanför skolan gör det jättesvårt att skaffa vänner. Jag tycker jag har lyckats med det någorlunda ändå, men att inte så ofta vara någons nr 1 to go to guy gör ont. Jag är en social människa, om jag inte får träffa människor ofta eller känna mig delaktig så drars jag djupare in i mitt skal och i det skalet finns bara prokastenering, ensamhet och ångest. Jag har börjat spendera en hel tid på jodel. Det är en mötesplats för ensamma människor som inte har någon att prata med, men det finns nästan alltid någon som svarar, jag tror att jodel har kunnat lyckas som det gjort för att folk är mycket mer ensamma än vad de egentligen ger sken av. Allting blev så mycket svårare efter gymnasiet. De flesta jag känner har fortfarande väldigt god kontakt med sina vänner från då och här i Uppsala åker många till Stockholm över helgen för att umgås med dem så chansen att jag frågar någon om den personen vill ses är extremt liten nu när jag på senaste tiden (jag har faktiskt vågat flera gånger den här vintern) frågat och fått en diss pga tidsbrist och liknande. Aja, jag vill bara att ni i samma båt ska veta att ni inte är ensamma. Knäcker jag koden helt, ska jag dela med mig av den.

En annan jobbig grej, jag har blivit antagen till media och kommunikationsvetenskap till vårterminen. Jag har tackat ja...men jag vet inte. Jag har bara svårt att se syftet med det, jag vill att kurserna på universitet och högskolan ska vara mycket mer praktiska (jag vet att jag upprör en drös just nu men det är min åsikt). Jag förstår inte varför jag ska skriva tentor på envägskommunikation, sändare, medium osv när jag vill lära mig att använda media och kunna kommunicera genom de medlen. En större vikt vid teorin borde nödvändigtvis vara på masternivå och innan, på kandidatnivå, dess praktiska moment. Alternativ minska reserusherna till högskola/universitet och satsa mer på yrkeshögskolorna som idag har ett alldeles för dåligt utbud.

Alternativet är att jobba, jag slängde nyss iväg en ansökan till en förskola eftersom jag känner mig kluven. Kommer den här media och kommunikationskursen leda till ett verkligt jobb inom PR eller journalistik? De jag pratat med som läst kursen har sagt att den varit relativt obetydlig på deras CV senare. Om du behöver någon inom PR eller journalistik kan du ju höra av dig. Jag lär mig snabbt och det är ett av mina högt uppsatta mål att få börja jobba inom branschen.

Men ja jag börjar bli så skoltrött om jag visste att det gav resultat så hade jag inte tvekat en sekund men sedan kollar jag på bekanta som jobbar inom PR utan någon relevant utbildning överhuvudtaget.

Alltså: mest av allt skulle jag vilja följa med Olivia till Bryssel eller Isabelle till Kambodja men jag har inte pengar till det. Inkomst får en antingen genom att jobba eller genom att låna till studier. Studierna gör mig såå trött samtidigt som ett jobb som inte är det jag vill jobba med långsiktigt känns som bortkastad tid. Jag tänkte göra en podd om det här med en kompis förut, det blev aldrig av men som ni märker skulle jag kunna skriva hela natten om det här.

Stress är vad som sköljer över mig just nu, den ena sidan som tjatar om skolarbetet och den andra som tjatar om mina åtaganden till CUF. Sen har vi det lilla lilla i mig själv som skriker om resor till bryssel och kamodja och som tidigare idag anmälde mig till skådespelarutbildningen i Göteborg och som kommer skicka iväg samma förfrågan till konstfack om en månad. Allt ska vara klart efter nyår men nu ska jag stoppa huvudet under kudden och låtsas som att jag inte hör de som skriker på alla sidorna och ta nya tag imorgon. Även om nya tag för mig innebär att orka gå upp och äta frukost.

Det känns alltid mycket bättre att skriva av sig när jag mår dåligt. Rekommenderar det till alla andra också. Ni behöver ju inte publicera det som jag gör utan det går ju lika bra att skriva för sig själv också men för mig käns det som att ha släppt en sten till marken.

Kram på alla och särskilt er med psykisk ohälsa, go oss!! <3
 
 
 

via GIPHY

Media skiter i brottsoffer

2016-11-29 11:07
 
 
Vet ni vad jag gjorde inatt? Jag lyssnade på ett poddavsnitt om Engla. Jag fick veta att det fanns igår och för att någon i min familj ska veta vad vi har att göra med kännde jag mig tvingad att lyssna igenom det. Jag fick lov att höra delar från förhören som jag sedan tidagare undvikigt, jag fick lov att höra min systers mördares röst. Avnisstet har legat ute sedan augusti. Det har legat ute i nästan fyra månader utan att jag fått någon som helst information om det. Utgivaren heter svenska mordhistorier och jag har bett dem ta ner avnsittet.
 
Det första jag skrev var ett medelande till poddcasten, i det säger jag att jag vill avsnittet nertaget direkt. Om ni ser det här har de dock ignorerat Englas närstående en andra gång. Det största problemet är inte podden i sig utan att de har släppt ett avsnitt om min syster, utan att höra av sig varken till mig eller min mamma. Det har legat ute i månader utan att jag har fått veta det här. Samma sak hände en anna mördad tjej där hennes familj också hört av sig till podden men där de också vägrat lyssna på dem. Vi har kämpat i flera år med att få tidningarna att säga till innan de släpper nyheter om mördaren eller om mordet. Jag vet att det är jättesvårt att sätta sig in i brottsoffers plats när en inte varit med om samma sak själv men att jag inte vill scrolla igenom facebook, kollar tidigningen eller få höra om det när jag pratar med någon är väl förståerligt? Det känns som en elstöt i hela kroppen varje gång något sånt här kommer upp, både av choken och av synen. 
 
För några år sedan var det en man som skulle göra en teater om mördaren och han kallade pjäsen för "Englamördaren" om jag inte minns helt fel. Jag var ca 16 år då och jag minns att jag blev så upprörd när mamma berättade om det här. Jag mailade honom och bad om att han inte skulle göra det, han sa att jag skulle förstå när jag blev äldre. Jag ringde honom och han försökte fortfarande övertala mig till att det var en bra idé. Jag fortsatte be, skrika, resonera med honom om att jag inte ville att han skulle göra det. Det slutade med att han höll en provframställning men efter det ställde han in den. 
 
Samtidigt som jag skriver det här lyssnar jag på podden, precis nu läste Sebastian Krantz, som håller i podden, upp ett brev från oss i Englas familj. Är det inte ironiskt att läsa orden vi har skrivit men samtidigt strunta totalt i oss? Det ända jag önskar är att de hade gett oss en chans att prata med dem innan och fått förbereda oss på händelsen. Men nu är det försent. De har struntat i oss och hur många människor som helst har redan hört det. Jag vill att de tar ner poddavsnittet, det är det minsta som de kan göra nu. Men jag förväntar mig också en ursäkt från de som står bakom svenska mordhistorier som podden heter och från Sebastian Krantz och Stefan Rosell som är ansvarig utgivare för raidoplay. Verkliga mord är inte underhållning.
 
 
UPDATE:
 
Nu har en ansvarig från radioplay hört av sig till mig och min familj där de ber om ursäkt och i skrivandets stund tar ner avnsittet med Engla och den andra mördade tjejens avsnitt. Jag är tacksam för att de har lyssnat till oss men nästa gång hoppas jag att de som vill göra media om min syster hör av sig först. Det handlar inte om att vi vill gömma det som har hänt utan att vi vill veta vad som händer och ha möjligheten att invända när vi ser problem med saken. Sebastian Krantz har även bett om ursäkt på poddens facebooksida och jag vill att du ska veta att jag förlåter dig Sebastian, ibland blir det fel och jag är glad att ni bestämt er för att höra av er till brottsoffrens familj i fortsättningen. Låt det här bli en lärdom för media, det är verkliga människor bakom varje rubirk.

Vad sägs när kameran inte är på?

2016-11-17 18:32
 
 
Idag kallade Delmon Haffo, politiker för moderaterna, Annika Strandhäll för "hora" i direktsänding på Moderaternas youtube-kanal. Det var ett misstag som skulle svida, han trodde nämligen att kameran var av. Puckarna var snabba och han fick sparken inom nästan en timme. Problemet är att även om han är sparkad så skrattade hans kollegor i kör och det säger något om hela vårt samhälle. Förutom att Haffo säger något fruktansvärt nedvärderande (även om jag personligen inte tycker att det är fel att sälja sex) till en kvinnlig motståndare istället för att använda hederliga argument säger han också i samma mening att det inte är okej att skämta om mäns rösträtt. För mig blir det något ironiskt att prata om vad som är okej att skämta om gällande kön när en manlig politiker för ett av sveriges största partier direkt efter kallar en kvinnlig minister för hora. Det är inte roligt. Inte ens i det stängda rummet utan kamera på. I min förra text skrev jag om min rädsla för det allt mer polariserade klimatet gällande bland annat jämställdhet. Samtidigt är det viktigt att vi nu inte blundar för att det här faktiskt var kvinnoförnedrande. Inte bara förnedrande. Utan kvinnoförnedrande.Det här är bara en liten liten snabb inblick vi får se från ett seriöst politiskt parti. Vad sker egentligen när inte kameran fångar hemliga samtal i stängda rum? Vad sägs bakom min rygg när jag inte är där?
 
Vad blir resultatet av det här då? Till att börja med vill jag återkoppla till mitt senaste inlägg, motreaktioner skapar motreaktioner. Kvinnohat skapar manshat och så går det bara vidare i en cirkel. Vi behöver inte två läger, vi behöver enas och jobba mot ett jämställt Sverige där målet är att könet inte ska ha någon betydelse. För det andra så skapar det ett dåligt klimat i den politiska sfären och när en så pass högt uppsatt tjänsteman uttrycker sig på det viset visar han också andra att det är okej. Som ungdomspolitiker vet jag att det redan nu är svårt att ta plats som tjej i många politiska samanhang. Att det ofta känns som att en måste göra fem gånger mer för att vara värd samma plats som sina manliga partikollegor. Att våga gå upp i talarstolen trots att den domineras av män i nästan alla sammanhang. Inom mitt förbund jobbar vi aktivt med att tjejer ska få stöd och våga ta mer plats i politiken men varken vi eller några andra kan dra hela lasset själva. Vi behöver vuxna män som står på vår sida, som släpper fram oss när de ser att vi har det svårare på grund av vårat kön. Det är bara vi i civilsamhället som kan göra samhället jämställt på riktigt. Det går inte att lagstifta om hur människor tänker. Vi måste sätta ner foten och säga nej.
 
Jag vet att jag kommer få hat för att ha skrivit såhär, men snälla, kan du som känner ett starkt behov av att hata halvanonymt på facebook bara inte göra det den här gången? Kan vi tillsammans säga att nej, det är faktiskt inte okej att kalla någon för hora? Vi behöver enas, inte splittras.
 
 Har du missat det här? Se det hela på DN här
 

Snön smälter men populismen stelnar

2016-11-15 21:23
             
 
 
Ikväll har snön i Uppsala smält bort som kom dagen Donald Trump blev vald till USA:s nästa president. Egentligen hade jag inte tänkt diskutera det särskilt nära men de senaste veckorna har jag börja tänka allt mer varför det skedde. Veckan innan valet var jag på en kurs i Göteborg som handlade om populism. Vi fick lyssna på många föreläsare och när helgen var slut började jag förstå. Ju mer vi höjer rösterna mot orättvisor ju mer kränkta blir folk. Om vi pratar om patriarkala strukturer blir män kränkta. Om vi pratar om vithetsnormen blir vita kränkta. Jag har nästan hela mitt liv känt mig som en stark kvinna som inte blivit utsatt för vidare sexism. Nu har jag dock börjat se mer och mer problem runt omkring mig, antagligen inte för att sexismen skulle ha ökat utan för att jag blir mer medveten och spenderar tid i olika sammanhang. Jag är med i grupper på facebook där jag ser kvinnor klaga på män, även om jag kan se att de har rätt i hur "gruppen män" beter sig blir jag rädd. Kommer deras åsikter elda på patriarkatet? Om det gör det, borde vi då tystas för att undvika det som sker runt omkring oss i hela världen? Då menar jag inte bara män utan rasister, sexister och alla andra förtryckare. Eller borde vi aldrig sluta kämpa för rättvisa även om det får bakslag? Sverigedemokraterna stöd ökar hela tiden, ska vi börja samarbeta med dem på de områden där vi kan komma överens och ignorera deras andra väldigt hemska åsikter? Jag har väldigt många frågor men väldigt få svar. Om kampen för rättvisa resulterar i en motståndsrörelse vad är då det mest effektiva sättet att ändå komma fram till den bästa utgången. 
 

De senaste dagarna har jag sett UNIONENS nya kampanj om en jourlinje för mansplaing. Senast idag hörde jag från en vän som blir dåligt behandlad på sitt jobb av sina manliga kollegor, det här är ett verkligt problem för många tjejer på många arbetsplatser. Ändå verkar deras lansering ha skapat fler negativa reaktioner än positiva. Precis som kring allt annat som behandlar jämställdhet eller antirasism. Jag har bloggat under många år och har fått otroligt bra respons, förra månaden hörde flera tjejer av sig i resultat av mitt senaste blogginlägg. Samtidigt fick jag för första gången riktigt elaka kommentarer riktade mot mig. Som att jag uppmurade killar att tjata till sig sex, att jag är en "snedvriden feminist" och jag ska inte tala om det som skrevs när jag skrev om energidryck även om jag var mer beredd på det. Jag börjar bli rädd för att använda min yttrandefrihet, inte i den bemärkelse att jag är rädd för att inte få använda den men vad konsekvenserna blir. Jag skulle önska ett samtal från alla parter, vi måste kunna kämpa för rättvisa utan att reaktionerna ska bli att SD eller Trump får makt. Men vi måste också tänka på att inte köra över helt vanliga människor som inte är sexistiska eller rasistiska men ändå får den stämpeln på grund av sitt kön eller hudfärg.

Snön må smälta bort men effekterna av våra val och sätt att uttrycka oss stannar kvar betydligt längre. 

Du är inte ensam

2016-10-24 14:18
 
 
Det finns något som jag under en längre tid har funderat på att blogga om. Förra året var jag så pass nära att jag berätade för min mamma att det fanns något men att jag var rädd för att mormor och morfar skulle må dåligt av att läsa det. Så om du är mormor eller morfar eller någon annan nära som inte vill oroa sig, sluta läs här. Jag har varit rädd för hur folk ska se på mig när de fått veta. Jag vet redan att folk som inte känner mig och även de som gör det ser på mig med "stackars-dig-ögon". Det är egentligen inget fel med det. Min familj har gått igenom helvetet och tillbaka och det är synd om oss. Däremot vill jag inte bli behandlad annorlunda för det, som att det jag säger för alltid kommer vara styrt av känslor eller att jag inte är något annat än det dåliga som hänt mig. Jag kollade på en dokumentär gjord av Netflix igår som heter Audrie and Daisy. Den handlar främst om två flickor som blivit utsatta för sexuella övergrepp. De blev båda mobbade online av folk som visste vad som hänt. En av dem tog sitt liv och den andra öppnade upp sig om händelserna i dokumentären. I slutet av dokumentären uppmanar de utsatta tjejerna andar att tala om sexuella övergrepp. Daisy säger också i slutet: "You can't ignore an army of vocies" Så däför väljer jag att berätta om min historia, när jag blev utsatt.
 
Jag var hemma hos min bästavän, vi ville väldigt gärna åka in till stan eftersom landet inte är så roligt för två tjejer i 15-års åldern. Väl i Hedemora gick vi hem till en kille som min kompis hade haft sex med några gånger tidigare. Jag kände inte honom men jag visste vem det var. Han var två år äldre än oss, lång och bredaxlad. Av någon anledning berättade han att han legat med 13 personer och att han var rädd att aldrig komma över talet 13 eftesom att det är ett oturstal. Han frågade mig om jag ville vara nummer 14. Jag blev lätt smickrad över att någon "cool" ville ha mig. Men jag sa nej. Han frågade varför. Jag sa att jag inte hade tid. Jag letade efter en ursäkt, det känndes också fel mot min vän, det var hon som brukade vara med honom, inte jag. Jag sa att jag behövde fixa någon som kunde köpa cigaretter åt mig innan affären stängde och att jag därför inte hade tid. En undanflykt helt enkelt. Han sa då att han kunde köpa cigaretter åt oss eftersom att han inte behövde visa legg på ICA. Jag ville forftarande inte ha sex med honom så jag kände mig tveksam till vad jag skulle göra. Då sa han att, om jag bara sög hans kuk så skulle det också räknas. Jag kände mig forfartande inte övertygad och då sa han, du behöver bara slicka den. Nu hade han tjatat ett bra tag och vi var nere i hans rum i källaren. Varför inte tänkte jag, om han slutar tjata någon gång och sen kanske det kan vara lite spännande. Jag var ändå nervös så han gav mig och min kompis en vodkaflaska som vi drack ur utan att blanda ut det med något. Den var ungefär halvfull och var tom efter 10 minuter från att vi fått den. Sen börjar allt. Han drar ner sina byxor, tillsammans går vi ner på honom och efter ett tag börjar de ha sex. Jag börjar bli allt fullare, jag hade druckit en gång tidigare då jag blev berusad på i princip ingenting. Den här gången var värre. Han tar upp en mobil och börjar filma när han har sex med henne. Jag tappar förmågan helt att prata. Han börjar ha sex med mig. Kameran är framme den här gången också. Jag kan inte riktigt hålla ballansen så han håller i mig för att jag inte ska tippa omkull. När det är klart inser jag att vi måste därifrån. Det hade blivit senare än vi trott och min väns mormor som vi egentligen skulle sova hos hade vi sedan innan sagt att vi inte skulle till. Var skulle vi ta vägen? Till slut kommer en kille vi känner tillsammans med sin pappa och hämtar upp oss, jag tror min kompis fick tag i honom. Jag minns att jag var så full att jag försökte springa därifrån och sa att jag skulle sova i en busskur. Det gick inte särskilt bra, de drog in mig i bilen och vi åkte hem till honom. Väl där uppstod ett bråk, av en anledning som sedan länge är glömd, och jag och min tjejkompis sprang ut i skogen. Jag var forfarande så full att jag inte minns vägen från honom in till stan. Allting snurrade och var suddigt. Vi hade ingenstans att ta vägen, vi vågade inte berätta för våra mammor att vi inte hade sovit hos min kompis mormor och desutom var fulla, så vi gick tillbaka till killen vi tidigare hade haft sex med och sov där. Dagen efter frågade jag honom om han hade filmat och han sa ja, vi fick se filmerna och raderade dem från hans mobil. Ändå hade alla hans vänner senare sett filmerna. De diskuterade vem av oss som såg bäst ut naken. Jag hörde av mig till killen igen och han lovade att han skulle ta bort dem. 
 
Nu kanske ni undrar varför jag berättar det här för er. Det är ju ingen våldtäkt, du gick till och med tillbaka till honom efteråt. Du gick med på det. Allt det är självklart sant. Men jag ville dela med mig av den här historian till alla som varit i en liknande situation. Där ett nej inte alltid har räckt, där du knappt är medveten om vad som händer med din kropp, där du spelas in mot din egen vilja. Det är inte okej. Tjatsex är inte okej. Att filma någon sexuellt utan tillåtelse är inte okej. Att ha sex med någon som är så pass märkbart berusad är inte okej. Jag kan erkänna att jag var engagerad i händelserna under större tiden av dem och att jag gjorde flera saker mer än villigt. Men när jag tappade förmågan att prata var det inte roligt längre. När alla ens vänner har sett en naken ha sex med någon utan att du gett din tillåtelse är inte det heller kul. Jag var över 15 år, jag var byxmyndig, men det känns forfarande än idag som bland det värsta som hänt mig sexuellt och då finns det absolut fler händelser att berätta om. Jag har valt att inte skriva om det tidigare av flera anledningar, några nämnde jag ovan men också att jag är rädd att jag inte ska kunna arbeta med politik för att ha ett för nerfläckat ryckte. Ofta är just anledningen till att något engagerar mig för att jag har personlig erfarenhet, vänner som har det eller att det är något som ligger mig varmt om hjärtat. Den här killen kanske inte våldtog oss enligt lagen men han fortsatte göra sådana här saker, filma tjejer när han har sex med dem medvetslössa av alkohol. Jag har själv vittnat inför polisen om en annan händelse av samma kille. Han blev inte dömd, för något. Jag förstår att folk är rädda för att anmäla när så få av de anklagade blir dömda. Därför behöver vi varandra. Jag önskade att någon sagt till mig att anmäla. Även om han inte hade blivit dömnd för varken det sexuella eller filmerna hade det ändå gjort ett avtryck. Han kanske inte hade gjort det han gjorde två månader senare i fallet jag vittnade i. Det hade bidragit till att minska mörkertalet av alla som blir utsatta. Jag vill mest säga att, du är inte ensam. Jag kanske inte har varit med om samma sak som du har eller känt den ångest du har känt över ett sexuellt övergrepp men tro mig när jag säger att jag har känt den i andra fall. Jag vet hur det är att leva med känsaln att du skulle gjort något annat för att förändra det som redan hänt. Skuld är inte något som vi borde ägna oss åt. Jag tycker det är dags för oss att komma ut. Jag vet att det är så otroligt många som varit med om liknande händelser. Vi måste börja prata om det så att det inte slutar med en så stor känsla av ensamhet och hopplöshet att någon avslutar sitt liv. Det finns alltid en anledning att fortsätta kämpa även om den anledningen kan vara svår att se ibland. Men du är inte ensam. Glöm förbövelsen inte bort det. 

Jag är Sol, Englas syster

2016-10-20 18:37
 
 
Nu har det gått ett år sedan radiodokumentären kom ut som jag medverkade i. Känns sjukt att det redan har gått ett år samtidigt som det känns som att det var jättelänge sedan. När jag spelade in den hann jag bo på tre ställen, plugga, jobba och vara sjukskriven och även spela in i både Stjärsund, Göteborg och Stockholm. Det var efter den dokumentären som jag började medverka betydligt mer i olika tidigingar om Engla, livstidsstraff och saknad. Nu på slutet har jag valt att tacka nej till flera tidningar då jag blivit rädd att folk inte ska lyssna på resten av allt jag har att säga. När jag pratar jämställdhet, migration eller säkrerhetspolitik, kommer ni då se mig som den debattör jag är eller bara som Englas syster? I slutet av dokumentären pratar vi just kring det ämnet, om vem jag är, om jag är Sol eller Englas syster. Självklart kommer jag alltid vara båda och det finns inget finare på jorden än att få vara just hennes syster. För er som inte har hört den eller vill lyssna på den igen, länkar jag den här i inlägget. 
 
Nu ska jag lyssna på det igen, det är viktigt att inte glömma och jag kommer aldrig glömma henne, förlåta mördaren eller sluta kämpa för brottsoffer.
 
Länk till den kortare versionen av dokumentären hittar du här, personligen gillar jag versionen med musik bättre men det här var den enda jag hittade som de inte har tagit ner.
 
Beskrivning av barnaministeriet dokumentär: 
 
"Avsnitt 21/23

När Sol var 11 år hände det ofattbara, hennes 20 månader yngre syster försvann under en cykeltur för att aldrig komma tillbaka. Det var den 5 april 2008. Systern hette Engla. Fallet med Engla skakade om hela Sverige och fick enorm uppmärksamhet i tv, tidningar och radio. Under veckan som gick, innan man visste vad som hänt, var Sol hemma för att skyddas från all uppståndelse. Hur går man vidare med sitt liv efter en traumatisk upplevelse? I dag kämpar Sol för att inte alltid bara bli bemött som Englas syster."

 Update: 
 
Jag har nu lyssnat på dokumentären och det gör så ofantligt ont i hjärtat men jävlar vad nöjd jag är över att jag gjorde den ändå. Tack till Frida som intervjuade och spelade in dokumentären. 
 
Jag som aldrig lyssnat på poddar eller sommarpratare känner mig riktigt sugen på det, om ni vill får ni gärna läma en kommentar om vilken eran favorit podd eller radioprogram för någon utan koll. Kram!
 

Tjejer som oss

2016-10-16 21:43
 
 
Ikväll har jag kollat på SVTs miniserie "Tjejer som oss". Den följer fem transtjejer som med egna ord får berätta om sig själva, sina liv och de utmaningar de varit med om. När jag hade sett klart det sista avsnittet kände jag direkt att jag ville berätta om det här. Är det inte fantastiskt att samhället vi lever i ändå blir mer tollerant hela tiden? Det känns som att få andas frisk luft när jag inser att dessa powertjejer ges makten att insperera, informera och kanske det viktigaste; hjälpa andra personer i liknande situation. 
 
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag är "killig", "inte så tjejig"och "en blandning" om mig själv. Jag känner mig oftast bekväm i min kropp men min personlighet har inte alltid passat in i de förväntade normerna om hur en typsik tjej ska vara. Jag har alltid tagit plats, varit orädd och lite galen. De beteendena känns mycket mer vanliga bland tjejer idag än vad det gjorde när jag var åtta år. 
 
Att födas i fel kropp eller att tvingas in i normer som inte känns bra är ett mycket större problem än vad många verkar ge sken av. Jag är tacksam att min mamma i tidig ålder förklarade för mig att det finns de som födds med fel kön eller hormoner. För mig är det inte så främmande men jag vet med säkrehet att det är det för många andra. Människor som anser att det är något fel på dem, att de måste kämpa för att vara normala. Men varför är det så viktigt att vara "normal"? Det som inte hör till det normala är ofta främmande. Det okända är något vi är programerade att ogilla från tiden som grottmänniskor. Vad gömmer sig i mörkret? Jag vet inte, därför är det läskigt. Samma sak gäller för sexuella läggningar, preferenser, utseenden och mycket annat. Lösningen är givetvis att informera och bilda människor i större utsträckning så att det inte känns främmande och konstigt. Jag önskar precis som de flesta av er att det inte behövdes utan att alla bara skulle acceptera alla som de är utan att ställa några frågor. Men eftersom att det inte har fungerat i någon superfart de senaste 2000 åren tycker jag att den här serien är rätt väg fram.
 
Något som de tar upp i serien är "neofittor" som jag precis fick lära mig är en formad fitta. Vissa av de medverkanden verkade inte vilja prata om sitt kön men jag är otroligt tacksam för att de som gjorde det ändå tog det steget. För mig som biologiskt sett är född som kvinna har jag självklart fördommar om transpersoner eftersom att inte jag är en allvetande guru som på köpet är helt fördomsfri. När jag har läst transpersoners texter har flera skrivit att det är okej att fråga om pronomen, men fråga inte om hur sexet går till eller hur könet ser ut. Jag har otroligt stor sympati för att man inte vill prata om det. Jag själv hade nog inte heller velat prata om det med vem som hellst. Däremot tycker jag, och här är jag lite kontroversiell, att det är väldigt viktigt att informera om hur det fysiskt ser ut eller går till. Istället för att jag ska föreställa mig saker och ting är det bättre att få veta hur verkligheten ser ut. Men också för de som ännu inte har kommit ut och vill ha vägledning om anatomi och biologi som kanske blir en del av deras liv och kropp. Ungefär samma frågor fanns kring homo- och bisexuella tidigare, "hur har ni sex", och jag är säker på att det är folk som fortfarande får den frågan. Nu finns porr, instruktionsguider, väldigt många som är öppna att prata om det. Resultatet har blivit en bättre acceptans(även om det forfarande är långt ifrån bra). När det okända blir förstått är det inte längre läskigt.
 
Jag minns när jag hade ett samtal med en person om rasism och etniciteter i våras. Det är så väldigt jobbigt att råka säga fel tycker jag så jag undviker nästan att prata om det istället. Jag känner en liknande rädsla för transpersoner, jag vill inte kliva någon på tårna men personligen tror jag att vi måste släppa den rädslan för att komma vidare. Jag visste inte vilka begrepp som var okej eller "rätt". Vilka termer var okej och vilka var fel?Mörkhyad, icke-vit, asiat, rasifierad, pigmenterad? Jävlar vad svårt det är med alla begrepp MEN det är så viktigt att forsätta prata om det för att förbättra de beröra människornas situation. Jag ber alla som inte är utsatta för vardaglig rasism, de som är sekulariserade, handikappade, hetrosexuella, cispersoner osv om lite överseende. Jag vet att det är sjukt och att ni inte borde behöva ha det men samhället behöver lite tid för att lära sig förstå. När folk frågar dryga frågor är det egentligen för att de är nyfikna och vill lära sig någoting. Du behöver inte vara den som delger informationen men det kan ändå vara värt att komma ihåg. 
 
Kolla gärna på serien, det är 6 st avsnitt som är 15 minuter styck. Jag hoppas att det görs en uppföljare på transkillar eftersom att jag vet ännu mindre om dem och tycker att vi behöver fler förebilder även där. 
 
Här nedan kommer ni till första avsnittet. 
 
http://www.svtplay.se/video/10575158/tjejer-som-oss/tjejer-som-oss-avsnitt-1

cruelty free makeup

2016-10-10 13:36
Jag brukar inte göra såna här inlägg egentligen men när jag såg det här sminket som liknar det Gigi Hadid har och upptäckte att allt smink som rekomenderas inte är testat på djur fick jag lov. Jag minns när jag var yngre, vegetarian men inte hade en aning om att smink testades på djur. Nu är folk mer medventa men det kan ändå vara svårt att veta vad som är vad. Alla märken som säljs i Sverige säger att de inte testar på djur, däremot gör märken som tex MAC och max factor  det i Kina och därför stödjer en djurtester om man köper deras produkter. Jag kan verkligen rekomendera Anastasia beverli Hills som är den enda produlkten jag har till mina ögonbryn nu för tiden. Helt underbara blir dem. Klicka på länken nedanför bilden om ni vill veta var de går att köpa. Tror jag ska passa på att klicka hem nyx matta läppfärg som är på rea just nu.

Ha en trevlig måndag. 
 
LOOK A LIKE - GIGI HADID
 
Blush | Eyeshadow | Lipstick | Dip Brow
 
Sponsrat inlägg


Bröstvårta som bröstvårta

2016-10-04 12:42
          
 
 

Både Facebook, Instagram och den svenska lagen skiljer manliga och kvinnliga bröstvårtor åt. På facebook får du till exempel som kvinna visa dina bröstvårtor om du ammar annars anser de att det är något sexuellt och bör raderas. När det kommer till blottning är det bara kvinnor som dömts i rättsfall i Sverige. Om vi inte slutar att diskriminera den kvinnliga kroppen så kommer vi aldrig ur träsket där kvinnor och män lever i en ojämställd värld. Att kvinnor kan bli dömda för blottning pga sina bröstvårtor måste få ett slut.  

Det är ett faktum att det är diskriminering att skilja på bröstvårta och bröstvårta. Det resulterar i att de kvinnliga brösten kommer fortsätta att vara stigmatiserade och sexualiserade vilket i sig leder till att vi kommer gå i en uppförsbacke för att uppnå jämställdhet mellan könen. Det går inte att lagstifta om normer men det går att hålla våra lagar könsneutrala och rättvisa. För att kunna ändra synen på kvinnor måste vi börja med att städa upp vår egen lagbok.

När frågan om bröst kommit upp har flera röster höjts om att det finns viktigare saker att fokusera på inom den feministiska kampen. Problemet är att om vi i Sverige slutar kämpa för att uppnå en plats där förutsättningarna för jämställdhet finns så kan vi inte räkna med att de på andra platser kommer fortsätta kämpa för alla kvinnors rättigheter, vilket är en av de viktigaste frågorna i det moderna samhället. Det ska vara en självklarhet att min lön baseras på min kompetens men det ska också vara lika självklart att min kropp behandlas som en människas och inte som en tjejs när det kommer till vår lag. Sen går det att diskutera hurvida kvinnor kommer börja gå barbröstade för att lagen ändras men att möjligheten finns är det absolut viktigaste.

Nu är det bröstcancermånad och jag tycker att vi ska tillägna brösten lite extra uppmärksamhet den här månaden. Testa att gå utan bh, känn efter knölar i dina bröst eller köp rosabandet för att stödja bröstcancerfonden. Tillsammans kan vi bryta stigmat kring bröst.

Jag vill avsluta med ett citat från årets rosa bandet designer Alicia Vikander:

 
“Många små droppar blir tillsammans en kraftfull våg”.
 
 
 
 
 

Sluta påstå att energidryck är farligt!

2016-09-14 16:19
 
 
Under den senaste tiden har debatten om åldersgräns på energidryck återigen flammat upp. Senast igår drack jag av den uppiggande drycken när jag hade en utekväll framför mig och idag när plugg står på schemat så kommer jag sannolikt att ta en till. Självklart är det livsfarligt om du konsumerar flera burkar varje dag under lång tid men det är också transfetter som finns i pommes frites, socker i läsk och koffein i kaffe. Ska vi sätta åldersgräns på allt?

I helgen kom en 11 åring fram till mig på en marknad och jag la märke till att han hade en kopp med något svart i handen. ” Är det där kaffe?” frågade jag förvånat och han bekräftade att så var fallet. En 11 åring som dricker kaffe? Inget jag har sett tidigare med egna ögon men den slutsats som går att dra är att oavsett ålder så kommer barn och ungdomar få i sig koffein om de vill, oavsett om det är från kaffe, energidryck eller läsk.

Doktor Sanchis-Gomar vid Undiversidad Europea de Madrid säger i et pressmedelande att ‘'250 milliliter om dagen är inte farlig för en frisk tonåring''. Vilket är vad en vanlig burk Red Bull och Power King består av. Drycken i sig, enligt doktor Sanchis-Gomar, är inte farlig det är överkonsumtion som är farlig precis som allt annat som går att förtära.

Några som tidigare motionerat om lagstiftning på en 18-årsgräns för energidryck är Liberalerna (fd Folkpartiet). Men då skulle jag vilja fråga hur liberalt är det egentligen? Vad är poängen i att sätta åldersgränser på saker bara för att det är kul. Vi har redan en för hög åldersgräns på bolaget, på rätten att få arbeta fritt som ung och på bilkörkort. Snälla låt oss dricka läsk med koffein i utan att förstöra det också.

Visst är det ett problem med falsk marknadsföring som när Celsius säger att det är ”ett naturligt val” då de har nästan dubbelt så mycket koffein i sin dryck jämfört med konkurrenterna.  Eller Red Bull som påstår ”ger dig vingar”, jag vet inte med er men hos mig har det inte börjat växa ut något på ryggen än så länge. Fokusera på marknadsföringen istället för att inskränka oss rätten att dricka vad vi vill. Det här är faktiskt en fråga om frihet. Jag köper att butikerna i vissa fall har satt sina egna åldersgränser då de givetvis måste få bestämma över sina egna produkter men en officiell lag är att gå långt över gränsen.

Om vi förbjuder energidryck för alla under 18 år kommer vi snart se fler och fler 11 åringar med kaffekoppar i handen och vilken effekt skulle då byråkratin haft? Visserligen innehåller en energidryck mer koffein än kaffe men det hindrar inte någon från att dricka flera koppar. Argument som ”tänk på barnen” går inte hem här. Det är barnen som för en talan och det är dags att spetsa öronen åt ungdomens håll. Låt vår energidryck vara ifred tack.

Vad Sol har haft för sig

2016-01-09 18:50
Kärla blogg...
 
Det var en tid sedan jag skrev till er bloggläsare och det skäms jag för eftersom att jag mår bra av att få skriva av mig. Därför tänkte jag börja med att uppdatera er litegrann. Jag har flyttat till Uppsala, studenternas och bildningens stad. Jag och min pojkvän, Jonathan, har hittat en 1,5 på 42 kvadrat som ligger superbra till! Vi har ju bott tillsammans nästan ända sedan vi började träffas men det känns ändå lite häftigt att vi har vårat "egna" ställe nu. Sedan studenten känns det som att mitt liv har stått stilla samtidigt som det har gått i 120. Jag har flyttat till Göteborg och tillbaka. Jag har jobbat på café, fått anställning som personlig assistent men hunnit flytta innan jag hann börja jobba sen har jag också jobbat på minst 10 olika förskolor. Jag har bott tillsammans med Jonathans pappa, hans tjej, jonathans bror och hans flickvän, fullt hus minst sagt. Jag har bott i Biskopsgården. Packat ihop och flyttat 3 gånger. Rest till Grekland och upplevt flyktingkrisen på närmare håll. Blivit vegetarian igen efter ett uppehåll på ca 5 år. Samtidigt som allt det här har hänt har jag upptäckt at flera av de som jag trodde var mina närmsta vänner inte alls värderade vänskapen som vi haft och därför hör hemma i sopkorgen. Jag har varit med i dokumentär på radio, pratat i tv4 och ställt upp på artiklar för att försöka förbättra situationen för brottsoffer samtidigt som jag försöker få svenskafolket att öppna sig mer. Jag har sött på situationer med ganska nya människor i mitt liv där jag ställts inför ett val, vem vill jag vara? Vill jag visa omtanke och förståellse eller stå upp för mig själv och mina känslor? Det är forfarande något som jag överväger nästan varje dag. Jonathan har lärt mig mycket också, vi är väldigt lika men samtidigt helt olika. I förrgår delade en klok person med sig av något som ledde till en uppenbarelse, han är min broms och jag är hans gas. Jag som är en person som har en väldigt stark gas och en ganska svag broms har fått lära mig mycket av hur det helt plötsligt är att ha en röst som säger, "har du verkligen råd att köpa det där" eller som hjälper mig att inte hoppa för högt så att det inte blir en lika hård krasch. Jag har gått in i den värsta depritionen hitils. Jag vet, det är det förbjudet att prata om eftersom att man alltid ska visa sitt bästa jag men vem orkar låtsas hela tiden? Livet är inte som en instagam bild, med inställningar för att få allt att se bättre ut. Jag har börjat käka medicin för första gången mot det, det är något jag har varit emot länge, men vet ni en sak? Nu mår jag mycket bättre. Jag känner mig peppad på livet. Jag vill börja andas frisk luft igen. Jag reser mig, sakta men säkert ur askan efter gymnasiet som varit den bästa och sämsta tiden hitils. Det skrämande är att jag pratat med flera gamla kompisar som också tog studenten nu och det verkar  som att många mått ganska dåligt efteråt. Vi borde verkligen börja prata om sådant här, det finns så många som gått och går igenom det här och ändå känner vi oss så ensamma eftersom att ingen pratar om det. Jaja, som sagt mår jag väldigt mycket bättre och skäms inte alls för att prata om det. Just nu känns livet vädligt bra faktiskt. Jag har väntat på den här flytten länge och den kunde inte ha gått bättre.
 
Nu ska jag äta mat och senare träffa några fina människor, allt gott kära vänner och ovänner. Vi hörs snart igen!

Jag är Sol...

2015-09-06 00:16
...Englas syster. Där har vi namnet på dokumentären som Frida Fernqvist spelat in med mig under våren. Till att börja med, Tack så mycket Frida!
 
Jag har väntat med att blogga fram tills den här dagen då jag kännt att det här är ett passande tillfälle att ta upp bloggandet igen. Jag täkte dela med mig om lite tankar bakom processen och varför jag gjorde den med mera. 
 
Till att börja med blev jag tillfrågad om jag ville medverka men tog väldigt lång tid på mig att svara då syftet kändes otydligt och jag helt enkelt inte var säker på om jag ville. Men efter en funderare bestämde jag mig för det. När jag bestämde mig för det hade jag funderat en del på vad andra skulle tycka. Som många av er vet så är det väldigt förbjudet att må dåligt eller att prata om jobbiga saker, som döden, depression, våldtäkt osv. Det tycker jag är hemskt dåligt. Jag vill att vi ska kunna prata om våra känslor, att det ska vara okej att på piss och ändå känna att man inte är ute efter uppmärsamhet. Människor mår bättre när man får prata, så är det bara. Jag vill heller inte att Engla ska bli glömd. Hon var en fantastisk människa som verkligen förtjänas att hyllas gång på gång på gång. Men jag vill också att alla ska veta att vi glömmer aldrig, vi kommer inte förlåta det som hänt, någonsin. Det är även viktigt att sverige får ett bättre brottsofferklimat. Vi MÅSTE ändra fokus från brottsling till offer, det MÅSTE vara absolut högsta prioritet. Vi kan inte aceptera något annat i ett välfungerande land med en god moralisk ståndpunkt. Det finns mycket mer att säga om mina tankar kring varför jag gjorde det men jag skulle vilja sluta med att säga att jag vill att andra ska förstå mer av verkligheten även om den aldrig går att förklara för en utomstående. Innan det här hände kunde jag ALDRIG förstå hur det skulle kännas, absolut vet vi att folk blir mördade men om man inte upplevt det kan man inte förstå. Jag kommer aldrig förstå hur det känns att ha någon nära som dör i cancer om det inte händer men för att jag inte förstår det betyder det inte att det inte händer eller att jag inte vill förstå. Vi måste leva i verkligheten som tyvärr, ibland, är alleles för mörk. Jag vill leva i verkligheten och därför vill jag även dela med mig av min verklighet. Här om dagen satt jag och grät för alla flyktingar som dör då jag vet hur det känns att förlora någon nära men jag vet inte hur det känns att vara på flykt men vi kan inte blunda för det. 
 
Nu känndes slutet lite rörigt. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Jag vill bara att vi ska bli bättre på att dela med oss. Att vi ska få ett öppnare samhälle där vi förstår och bryr oss om varandra. Det är egenltigen bara det jag menar. 
 
Efter dokumentären som sändes idag vid elva har jag varit väldigt off. Det var tredje gången jag lyssnade men det känns lika jobbigt varje gång som när vi börjar prata om att Engla är död. Det är inget jag vill ska vara sant. Därför tog jag med mig min pojkvän, Jonathan, och drog till skogs för att finna lyckan i skogens ätbara guld i några timmar istället. Vi plockade svamp helt enkelt tills vi var så blöta att vi fick simma tillbaka till bilen. Efter det somnade jag och nu har vi ätit tacos och lagt oss i sängen. Så om jag inte hunnit svara på dig än så vet du varför. Ibland är det sårt att hinna med och orka. 
 
Men det känns i alla fall väldigt bra nu efteråt. Av ca 9 timmars inspelning så har 45 minuter kommit med så med det i åtanke känns det som att det viktigaste har kommit med. Det känns som något jag kan stå för även om jag kan prata i en evighet om det här. Sen kan jag även berätta att jag hunnit flytta tillbaka till Falun och fått jobb som vikarie för förskolan, så svängarna får fort! Som ni märker finns det en annan inspelning blandad med resterande, den var från en av de jobbigare nätterna. Det som inte är med där är när jag pratar om hur syskon borde hålla av varandra bättre. Eller familjen överlag. Så snälla, ta hand om varandra då ni har fått lyxsen att få leva med varandra! 
 
Sen vill jag tacka er, för era fina kommentarer, PM, samtal, sms osv. Ni är bäst. Sluta aldrig med det för det är sådant som får en att orka med. Jag orkar prata om allt det svåra för att jag har så fantastiska människor i min omgivning. Tack. Jag älskar er! 
 
Jag fick tipsa om låtar till dokumentären men tyvärr inte ha helt veto, den låten som betyder mest för mig är från Håkan Hellström och heter Du är snart där. Den kan ni lyssna på här om ni vill. Jag känner igen mig otroligt mycket i hans text och även om det är till en älskare så sätter den ord på en hel del kännslor som handlar om mig.
 
Sen för er som hade annat för er idag men ändå vill lyssna på dokumentären kan göra det HÄR. Om jag förstått det hela rätt så finns den kvar i sex månader så passa på innan dess!
 
 
 
 

Öppna gränserna

2015-04-29 21:33
 
Idag har jag varit på en minnes manifestation för de omkomna flyktningarna som dog i flyktingbåtar i medelhavet. Jag bestämde mig några timmar innan att skriva ett tal och medverka så jag bad om tips till talet av CUFare som givetvis hade jättebra input och gjorde så att jag hann få  ihop ett tal i tid. 
 
Här kan du läsa det tal jag idag höll:

Hej, jag heter Sol Höglund och jag är här för att representera Centerpartiets ungdomsförbund. Till att börja med vill jag säga att den här händelsen är så mycket större än Sveriges partipolitik och därför är det så oerhört viktigt att vi höjer våra röster oavsett vart på den politiska skalan vi placerar oss.

Jag tror att det är svårt att föreställa sig vad dessa människor som har riskerat sina liv i osäkra flyktingbåtar eller i en låda i en fullastad lastbil, går igenom och därför vill jag inte ens försöka säga att jag förstår, för det gör jag inte. Däremot känner jag en stor sorg i hjärtat för dem som helt i onödan har förlorat sina liv för att de försökt ta sig till en bättre plats. En plats som vi kallar Europa. En plats som vi påstår är säker. Men hur säkert och humant är Europa om vi inte ens kan garantera en säker väg in?

Jag kan minnas att 360 personer dog i medelhavet i oktober 2012 . Jag kan minnas att samma sak hände för två veckor sen. Jag kan minnas att ingenting har gjorts sedan det hela började. Vill jag minnas? Nej, jag önskar att det aldrig blev såhär. Att dessa människor, för de är vad de är; människor, togs emot med öppna arma. Även om jag inte vill så TÄNKER jag minnas. Jag tänker minnas dessa människor. Dessa minnen av dem. För dem. För det är det minsta man kan göra. Minnas dem i vårt gemensamma arbete för att förebygga flera sådana fruktasvärda framtida minnen.

De söker sig till Europa för att hitta frihet och kunna bygga ett bättre liv. Då måste vi kunna ge dem frihet. Både frihet att faktiskt komma hit och ta sig till Europa. Men även frihet när de väl kommer hit. Möjligheter att starta ett företag eller få en anställning. Möjligheten att hitta en bostad. Rätten att få vara den de vill och forma sitt liv utan vare sig murar eller pekpinnar. De främlingsfientliga rösterna ökar runt om oss och det är viktigt att vi tar ett gemensamt ansvar för att minska rasismen och förbättra integrationen. Det är allas ansvar och något Europa, Sverige, Dalarna och Falun måste ta.

Men jag vill inte bli långrandig. Nu tycker jag att vi skulle ta den här stunden till att känna med de omkomnas anhöriga. För jag vet hur det känns att förlora en nära anhörig på ett altför tragiskt sätt. Det går inte att beskriva en så stor sorg. Därför vill jag avsluta med att tacka för att jag har fått säga dessa ord och skänker min tanke till alla anhöriga i den här katastrofen.

Topp 6 studentklänningar

2015-03-20 10:30
 
 
Klicka på bilden för att komma till klänningen.
 
 
Topp 3 favoriter på Nelly
 
      
 
 
Topp 3 favoriter på D.M. Retro
 
          
 
 
Godmorgon babes!
 
Studenten närmar sig med stormsteg och vissa av mina vänner har redan sin #1 hängades hemma i garderoben. Jag har som alltid otrolig ångest och brukar bestämma saker i sista minuten. Men det hindrar inte mig och alla er som inte har köpt en studentklänning än att kika på vad som finns. För ärligt talat, det finns inte övervädligande mycket just nu. Nelly har alltid något och sedan har jag även tagit fram några klänningar från DM Retro som hade förra årets populäraste blåsa. Den klänningen är med i listan för den är forfarande lika mycket to die for. Men ingen av våra vanliga budgetafärer har ännu släppt någon klänning som är något att hänga i granen. Därför får ni nu min topp sex lista på studentklänningar utan inbördes ordning. 
 
Nästan alla har någon typ av spetsdetalj och för mig som annars inte älskar spets så känns de konstigt. Varför jag har valt dessa är för att de har stora spettsdelar, instället för den där lilla som får en att tänka på ett myggnät eller en gammal mormorsduk. Det som skiljer dessa klänningar från mängden är alltså de stora mönstrena, de påminner oss om vårt rebeliska 60-tal. Som jag tolkar modet så är det
är det hetaste just nu att blanda 60-tal och 90-tal. Jag tror även att det kommer bli betydligt fler studenter i långärmat i år också jämfört med tidigare år då de har fått till ärmarna riktigt snyggt på de vita sommarklänningarna. Sen när fler kommer ut så spår jag även många fina i polokrage, det ser jag fram emot. Jag har nästan bara valt klänningar som går in i midjan då jag känner mig bekvämast i sådana men det går självklart att gå in på hemsidorna och hitta sin egna favorit! 
 
Puss 

Bostadslös och arbetslös...

2015-03-20 00:22
....Blir jag antalgigen efter studenten. Igår sa jag upp min lägenhet då jag inte har råd att ha kvar den om jag är arbetslös här i Falun så i slutet av juni tar jag mitt pick och pack och drar hem till mamsen. Men där kan jag ju inte stanna, helst inte alls. Därför är det här ett ypperligt tillfälle att höra av sig till mig om man kanske vill bli min sambo, hyresvärd eller varför inte anställa mig? Jag vet att många av er har väntat på det här guldläget länge och nu är tiden inne!  Woop woop. 
 
Förresten gjorde jag teoriprovet igår (jag pluggade 4 dagar och klarade det) och planerar på göra uppkörningen nästa vecka så det är frittfram om man vill ha mig på någon särsklild plats. Jag kommer mycket snart vara väldigt flexibel. För att jag inte har en fast bostad. Eller jobb. Än.
 
 
Men som alla arbetslösa vet så behöver man även ett jobb, man kan inte köra omkring på roadtrips hela livet för benisn konstar pengar. Om jag får drömma så jobbar jag gärna med något som är kul. Jag gillar politik som ni alla vet, men jag kan mer än bara det faktiskt! På arbetsfronten så gillar jag jobb där jag får använda min sociala förmånga, jag stimuleras av människor och ett ensamt trångt kontor 5 dagar i veckan kommer inte att fungera i längden (om det inte är något väldigt roligt eller givande kontorsarbete). Jag gillar att skapa och det inefattar både ting och idéer. Jag diskuterar mer än gärna och jag har fått höra väldigt många gånger att jag skulle passa som försäljare (antagligen för att de vill bli av med mig) eftersom att jag har en förmåga att förstå det mänskliga språket. Jag är van ledare men har inte heller problem med att följa direktiv från andra. Den branch som jag har mest erfaranehet ifrån är resturangbranchen där jag säsongsjobbat under flera år. Jag trivs i den branchen och skulle absolut bli glad om jag kunde jobba vidare där men jag är även öppen för nya utmaningar och andra vyer. Låter inte det här som något för dig eller ditt företag??? Hojta till mig så ordnar vi en träff!! Annars så kanske ni tänker på mig nästa gång ni går förbi det där stället som söker ny personal och då är också det tipset välkommet. 
 
För er som ser att det här är en helgo dalatös som ni gärna skulle hyra ut till eller varför inte flytta ihop med så kan ni också säga till! Jag har bott själv i snart tre år och på den tiden, trots min unga ålder, så lär man sig hur man behandlar grannar med respekt. Det är viktigt. Helst så skulle jag föredra en lägenhet i centrala Stockholm med ett förstahandskontrakt och det är ju superkul om du kanske skulle kunna hjälpa mig med det. :))) Men jag lever också till viss del i verkligheten, även om jag vet att allt är möjligt bara man försöker, så det är inget krav. Andrahandslägenheter eller andra förslag är alltså mer än varmt välkomna. Det hela blir ju smidigast om jag kan kontakta lite med er där ute i cyberrymden. 
 
Alltså, summan av kardemumman, konsensus och sånt där är alltså: Jag vill flytta gärna till en större stad och jag letar även jobb. Helst i Stockholm. Om du kan hjälpa mig med något av dem, eller bara ge lite tips på vägen så är du välkommen att höra av dig!
 
Kanske ska du själv flytta eller också vill det? Lämna gärna en kommentar om dina tankar!
 
Kramar, 
 
Sol