Så, förutom de vanliga rutinerna, hundpromenader, höns och ankservice, kattmatspåfyllning, hundservitör, lite diskning samt matlagning, har jag faktiskt, hör och häpna lämnat skogen för en biltur in till stan...
Att urskilja mig från andra Falubor var inga problem, jag var den enda som hade röd toppluva, röda handledsvärmare, randig poncho från Peru, svarta byxor, gröna benvärmare samt skor med skosnören i regnbågens färger, vilket blev en stor kontrast mot alla svartklädda människor.... Varför klär sig så många i helsvart?
Är inte vintern mörk nog?
Själv älskar jag färger och att felmatcha, jag kommer aldrig att bli en modeguru, men jag kommer alltid bli glad av min egen färgglada spegelbild.. Och min sambo kommer alltid tycka att jag ser ut som en felplacerad regnbåge.
Men hur kommer det sig att jag vågade mig in till stan?
Jag hade underligt nog ett ärende att uträtta, som inte innebar ett besök till Myrorna eller Ta Tillvara, jag var till museet. För innombords bär jag på en dröm att kunna leva på det min fantasi kan åstakomma med papper och penna samt lite akvarellfärg. Och för första gången någonsin tänkte jag att jag kunde testa att komma med i Dalakonst, en konstutställning på museet, där du inte behöver vara en etablerad konstnär för att ställa ut...
Så nu är det bara att vänta och se vad som händer, en man är jury och hans ord är lag.
Jag håller tummarna för att han ska gilla mina alster, det skulle isåfall bli min första utställning...
Men även om jag har ett positivt sinneslag vågar jag ändå inte hoppas på för mycket, men vad som än händer får jag se det som så att mina tavlor åtminstone fått se lite av världen, även om Falun inte är en världsmetropol...
Nu ska jag återgå till maten som står och puttrar på vedspisen, mat till sambons matlåda.
Ha det bättre än bäst och mer därtill, oj, jag höll på att glömma dagens teckning, håll till godo...
Och nej det här var inte en av de bilder jag tog med till museet :)
Så nu har det gått några dagar sedan jag bloggade och under den tiden har jag försökt vara lite social även i verkliga livet, vilket gått sådär...
Jag och Sam gick en promenad igår medan Gimli hängde på husse ut i skogen.
Så för att liva upp en rutin som annars lätt kan bli inrutad, gick vi en stig vi aldrig gått förrut och för att inte störa de stora grävmaskinerna som håller på med nedgrävning av kabel vid järnvägen sneddade vi över spåret och gick vidare mot postlådan, som för övrigt är tre kilometer hemifrån. Naturligtvis var vi för tidigt ute så ingen postbil syntes till, så vi fortsatte vår vandring genom att gå in på ytterligare en skogsstig, den brukar vara enskild och folktom så Sam fick lulla lite utan koppel. (Han går tre meter sen tittar han bakåt för att se att jag är med, han är underbar.) Hur som helst en bit in på stigen blev den plötsligt till en agilitybanan med hinder lite här och där då slyn låg huller om buller över stigen, men inga röjsågar hördes så jag antog att de som röjt troligtvis åkt hem igen. Sam som inte verkar som världens smidigaste hund hoppade likt en gasell över hindren, de som var för höga kröp han under, medan jag mer liknade en halt sengångare. Men jag tog mig fram ett steg i taget.... Plötsligt hörde jag en bilmotor, då blev det fart på mig med och jag skuttade över sista slyträdet... Jag ropade på Sam, som hade stannat intill bilen, som var igång men inte i rörelse, i satt tre män och fikade medan de förvånade tittade på Sam, 85kg hund och sen på mig som mest liknade en skuttande vägkon med min orangefärgade väst...
Och som en ursäkt att det gått ett tag sen sist jag bloggade har jag gjort en liten teckning som plåster på såret.... Jag har dansat som en tok i vardagsrummet, Sam låg i soffan och låtsades som om han inte såg sin galna hårkastande matte, medan Gimli befann sig ute på gården för att hålla koll på räven som smyger häromkring...
Min sambo var borta hos sin bror på filmkväll så då passade jag på att släppa loss, för jag ylade även med i vissa av låtarna och jag har sångförbud här hemma, kanske för att jag inte kan ta en enda ren ton...
Jösses vad länge sedan det var jag dansade och så här i efterhand kan jag undra varför, det är ju så hysteriskt roligt.
Men annars förutom studs upp och ner, i sidledd och kast med håret hit och dit så misslyckades jag totalt med dagens matlagning, det gick att äta men det var inte fantastiskt gott, morötterna till efterrätt var däremot fem plus av fem möjliga...
Jag är lite sur på mig själv att maten inte blev bra, för jag brukar vara duktig på att laga mat, men huvudet var väl någon annanstans. Men jag tog ett kort på maten innan den blev katastrofal i alla fall, skulle kunna lagt ut ett kort på resultatet också, för att öka antalet träffar på bloggen, men känner att min självkänsla inte skulle förlåta mig om jag gjorde det.
(Ovan maten som puttrar på vedspisen)
Nåväl även om maten misslyckades blev dagens teckning åtminstone fin, så jag får glädjas åt den, hoppas att jag kan glädja er med :)
Nu vill sambon lägga beslag på datorn så jag får återgå till ritbordet...
Dag tre...
Höll mitt löfte till Gimli, den lilla hyperaktiva spetsen, vi gick med andra ord upp för ett berg, samt ner för ett. Slingrande skogsstigar varierades med ödsliga skogsvägar och 1,1 mil senare var han fortfarande lika pigg som när vi började gå... Sam, den trognaste av trogna, den stora St Berhardshunden som tror han är en knähund var med på en kortpromenad. För när det kommer till Sam gäller det att variera promenaderna, har det gåtts långt dagen innan, får han ta det lite lugnare dagen efter, han är gammal, snart 9 år. Vill han bara strosa, har han gården att lulla på, en halv hektar inhägnad med viltstängsel.
Vår, sommar och höst blir halva gården hönshage från klockan 09.00-17.00.
När första frosten kom tillsammans med 20cm snö stängde jag hönsluckan mot stora hagen för i år... Men så blev det åter plusgrader och snön töade bort, så idag släppte jag ut hönsen på bete under bar himmel. De har även en hönsgård med nättak, men ingenting går upp mot att springa fritt. En av ungtupparna, Lillis är så tam att han kommer när jag ropar på honom, kanske kan jag till och med få honom att hoppa upp i knät, vem vet?
T.v kycklingarna trängs vid utgången. Stora bilden hönsen tittar in i nätvoljären.
(Om ni undrar varför det är nät på nät på nät, så är det för att första gången vi skaffade höns tog räven sig in, så vi tätade ytterligare. Andra gången tog getterna sig in, så dit med ytterligare ett nät denna gång ett fårstängsel.)
Ankorna vägrade som vanligt att lämna nätvoljären, utan stod och kvackade runt vattenhinken. Min magkänsla säger mig att de fortfarande är upprörda över att jag stängt badet för i år. Ankorna är underbara, när jag först kom hem med det emaljerade karet blängde det bara på det, trots att vattnet glittrade inbjudande... Sen gick en anka dit, doppade näbben och gick därifrån... En annan anka gick fram, lite modigare, då den ställde sig på kanten till badkaret, men efter en stund var det uppenbart att den bara tänkte stå där, tills en annan anka puttade till den.
Med ett plums for ankan ner i vattnet, sen blev det tyst, alla de andra ankorna stod som parsalyserade, även ankan i vattnet verkade dödsförskräckt... Tills den insåg att den guppade omkring i vatten och att den faktiskt var en anka och att ankor gillar vatten, då släppte den loss och började tvätta sig än här än där...
Och när de andra ankorna såg att den första ankan överlevt då blev det trångt i badet.
T.v En anka doppar näbben. Stora bilden, en anka har nyss hamnat i badet...
Två ankor samsas om badkaret... Tills dem börjar bråka... 
Nu är klockan efter 22 på kvällen och hönsen sover på sina sittpinnar och ankorna står nog fortfarande och surar över det faktum att badet är stängt... Hundarna snarkar och jag håller på att torka tvätt framför öppna spisen...
Och i ett infall av kreativitet skapade jag en teckning med hjälp av pärlemoakvarellfärg, men som synd var kunde inte scannern återge lystern och skenet i färgen, men motivet syns i alla fall... Och ja det är något udda och om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad som pågick inne i min hjärna när jag skapade det, men håll till godo.
Är någon sugen på radioaktiva svampar?
Dag två i mitt sociala experiment...
Så vad har jag hittat på idag? Gått en promenad med killarna, det vill säga hundarna, 5 km, för kort tyckte spetsen, en aningen för långt ansåg St Berhardshunden, men jag lovade den mest aktiva av de två att jag ska, om det inte är snöstorm, gå en milslång promenad imorgon. Bad även om ursäkt att jag suttit uppe så länge som jag gjorde igår, Gimli, som den ettriga spetsen med det tinnitus framkallande skallet heter, godtog nätt och jämt min ursäkt.
Och anledningen till att jag satt uppe till ett på natten?
Jag ville överraska min sambo som jobbade natt och mejlade ett egengjort vykort som han kunde le åt efter arbetspassets slut. Ett internt skämt, då jag känner mig klumpig som en elefant och dessutom har en förmåga att låta mina krukväxter dö av vätskebrist....
Faktum är att så länge växterna befinner sig i växthuset får de all omvårdnad de behöver, men så fort en växt flyttar in i huset så är den tyvärr dödsdömd, även om min sambo gör sitt bästa för att rädda dem....
Så chilin som jag drog upp själv från frö i våras har nu checkat in i blomhimlen, den gav fem goda chilifrukter, även om de blev att mogna något sent, men så blir det väl av bristen utav solljus, för solen hittade inte hit i somras, eller ens nu på hösten. Har faktiskt inte varit med om så mycket regn förrut, vissa dagar påminde det om monsun regnet i Thailand och jag kunde inte undgå att resa tillbaka i minnet. Ett ödsligt Koh phangan, 20 personer på ett Full moon party, regn i en veckas tid utan möjlighet att ta sig från ön och till råga på allt hungriga vägglöss i min bungalow.
Och jag som trodde jag hittat världens finaste boende, för ingen kackerlacka så långt ögat kunde se....
På grannön Koh Samui var de mina rumskamrater, de kröp fram ur ett hål i väggen, eller jag kröp och kröp, det var snarare så att de rasade ut genom hålet, som om de hade byggt en liten kackerlackspyramid innanför väggen som precis i det ögonblick jag stängde dörren tappade balansen och for ut på golvet.
Ögonblicket då det hände minns jag bara att jag i min febriga hjärna tänkte att nu kommer de pansarbeklädda krypen leta sig ner bland tonsillerna i halsen.... Med andra ord sov jag inte en blund den natten...
Härliga reseminnen...
Nej, dags för dagens andra hundpromenad
Så, hm, det här känns lite underligt, jag menar jag är inte den öppnaste av människor och definitivt inte den mest sociala, fråga bara min sambo, för när jag flyttade till skogen och första grannen dök upp för att hälsa mig välkommen så dök jag snabbt som blixten ner bakom en buske. Sjukligt folkskygg var min sambos kommentar till det hela, så att då sitta här framför en dator och berätta om mitt liv känns skrämmande. Men jag tänkte att jag skulle skriva något här varje dag, för att öva på den sociala kompetensen. Precis som när jag var barn och skrev dagbok, fast om jag ska vara helt ärlig så skrev jag dagbok mest för att det var något alla höll på med, samt att min lärare i 4:an deklarerade högt en dag att alla elever skulle föra dagbok. Mina tankar från fjärde klass var otroligt enkel läsning;
- Var och badade i fredags på Lugnet med pappa och Anna, det var kul.
Min 5-år äldre syster Anna var desto duktigare på att skriva dagbok, vilket jag som liten snorunge ofta konstaterade med högläsning utav hennes privata tankar. Den dagen hon kom på mig var dock inte lika rolig, jag låste in mig på toaletten medan min syster skrek och bankade på dörren. Vi var som katt och hund min syster och jag, hon retades, jag slogs. Jag var nog hälften demon när jag växte upp, men en ängel i pappas ögon, eller ja, yngst och mest bortskämd.
Pappa som är helt underbar, satte en gång hänglås på frysen för jag och mina syskon var där och nallade glass. Så ibland när suget efter glass blev för stort hos oss barn kunde mina systrar säga till mig;
-Gå och säg till pappa att du vill ha glass.
Deras taktik var enkel, att skicka fram mig med mina tindrande barnögon,
men som den lilla satunge jag var, sade jag något helt annat.
-Pappa, Anna och Malin vill ha glass får dom det?
I ögonvrån kunde jag se hur mina systrar hytte med knytnävarna.
Men vi fick glass....
Nu är jag 31 år gammal, eller ska jag säga ung?
Rynkan mellan ögonbrynen påminner mig om att åren går, hur som helst så är jag inte fullt så bortskämd nu, men däremot gillar jag att skämma bort folk i min närhet, eller ja folk? Min absolut närmaste vän är min sambo, han är underbar på alla sätt och vis, vi har varit tillsammans i 8-år och jag hoppas på 8-år till och sen ytterligare åtta, faktum är att jag gärna vill ha rullstolsrace med honom när vi är 90, eller bara härliga små vardagsgnabb om vems löständer det är som ligger på hatthyllan. En annan orsak till att mitt enkla liv innehåller otroligt mycket glädje och skratt är en jättestor lurvig bjässe på 85kg, som vill vara en knähund, en liten ettrig spets som mer eller mindre bestämmer allt.
Bortskämda och älskade över allt annat...
Är det någon som sett Beethoven?
Det är vår St Bernardshund det, slem, slem och slem. Han har dessutom den underliga vanan av att skaka på sig inomhus efter han druckit vatten. En gång slängde vi en av hans sega slempärlor i elden och den blev liggandes ett bra tag på den glödheta kolen, men den ångande inte bort, utan sakta, sakta krympte den ihop, accompanierat av ett svagt fräsande ljud. En annan gång var han med in i huset hos en lokal konstnärinna, han skakade sig och slemmet for iväg, men när vi tittade oss omkring kunde vi inte se vart det tog vägen. En vecka senare ringde telefonen, det intorkade dregglet hängde på en tavelram likt en stalaktit.
Livet i skogen är underbart...
