Turkiet
Skrev om det senast. Men det var en del som hände innan dess, Mamma gick bort i olyckan. Reser under olämpliga tider tycker nog en del. Då som nu. Träningsresa till Fuerteventura under corona. Ser fram emot det. Tillbaka till Turkiet, resan var delvis för att glömma olyckan ett tag, det gjorde gott trots att jag kunde fått nacken vriden eller ögonen urdragna. Klarade mig undan med 100 lira som sedan gick till ett par löparskor. Hur det gick för finnen som fick ögonen utdragna förblir obesvarad. Lång histora som började med ett turkiskt bad, via en finsk bar och slutade med ett bråk på nyårsafton. Får utveckla någon gång. Jeepsafarit, mannen i receptionen, ryssarna, mannen i affären, the cat shelter gjorde avtryck inne i mig.
Några månader innan dess, oktober, olyckan då mamma gick bort och nästan pappa med. Det satte spår ända fram tills exakt ett år senare. Hösten med löven och mörkret påminnde mig. Sommaren med Island, Milano, Turin, Monaco, corona gjorde att jag glömde och trodde att framtiden var ljus tills oktober kom igen med minnen, mörker, vackra kvällar och död igen. Det här var värre. Orättvist. Min kära vän, som betydde så mycket för så många runt omkring dig, du som skulle ha så många år kvar. Mamma kanske skulle ha 2år kvar men du 20,30,40. Det här gjorde riktigt ont. Trafikolycka igen dessutom. Samma tid på året igen. Vad ska hända nästa oktober?
Coronan och att du lämnat har gjort ensamheten och sorgen svår.
Den vackra bilden från store mosse får visa hur lång och tom vägen inombords känns.
Planet landar inte på den närmaste flygplatsen utan den 14mil bort, i Antalya.
Får rådet att åka 'train to the courtyard and then change to the bus'. Tar mig till spårvagnen/tram (inte train) och får ett nytt råd om en genväg av kontrollanten (som f.ö är hjälpsam och hälper mig att betala för en lite billigare biljett 7TL=10kr. Bytet till buss ska ske endast två hållplatser bort, kliver av spårvagnen går upp på bron över motorvägen och frågar om bussen till Alanya. Han pekar på gräset mitt emellan filerna på motorvägen, där det står en tjej och väntar! "Är du säker på att jag inte ska ställa mig på busshållplatsen vid vägen".
"No, no, in the middle, one person ". "Ok"
Korsar några filer till gräset mitt i motorvägen. Tjejen blir upphämtad av en bilist och jag står ensam. I give it a try.
Bussen kommer! Ut hoppar biljettkontrollanten och säger 'hurry up'.
Hoppar in i bussen och funderar på om man betalar efter bussturen. Efter en stund går kontrollanten runt och tar biljetter och kontanter, endast 30TL=50kr!
Medans bussen åker fram mellan bergen till vänster, havet till höger och blixten och ovädret rakt fram så går kontrollanten to the secret tea/coffee stash in the bus. Viker ut en utvikbar kran och fyller en termos. Vilken service till sig själv tänker jag. Nej, nej kaffet/teet är till alla resenärer visar det sig. Kontrollanten delar ut muggar och kaffe/te. Det ingår i det galet billiga biljettpriset (fast jag får ingen kvitto/biljett)!
Gendarm/polisen stannar bussen på resan en gång (av två Gendarmkontrollplatser). De tar allas ID d.v.s mitt pass och går ut! Blir hypernervös och hoppas på att de kommer tillbaka och ger tillbaka mitt utstickande pass i högen. Undrar vad de gör med våra ID därute? Polisen kommer inte in i bussen mer utan bara kontrollanten! Bussen börjar rulla vidare och några sekunders panik utbryter innan kontrollanten börjar att dela tillbaka våra ID. Polisen gav tillbaka ID till kontrollanten därute. Det är mörkt och jag har fortfarande ingen aning om vad som hände med mitt pass ett tag.
Kommer fram tillslut, käkar en god turkisk oxgryta för 70TL=100kr (blir säkert lurad), hör böneutropet i högtalarna och letar mig fram till hotellet och hoppas innerligt på att det räcker att säga mitt namn.
Det gör det. Receptionisten ger mig en superdeal på middagar-20TL=30kr per måltid. Han är säger att jag är en 'very smart man' för att hittad dit och för priset av under motsvarande 100kr. Han jämför med några andra svenskar som tog sig till hotellet från den närmare flygplatsen för ca 1000kr.
Sedan träffade jag en underlig man vid stranden efter att ha sett ljushjärtat i sanden och fyrverkerier, men det får nog en uppföljare idag,dag 2 i detta land.
Frågade receptionisten om jag kunde lämna min väska i rummet bredvid receptionen medans jag är inne på arkeologiska museet i Zadar. "Inga problem", säger hon.
Medans jag är på andra våningen om romartiden så upptäcker jag efter ett tag att jag är ensam. Härligt! Ingen trängsel och jag kan ta en stol och läsa på skärmarna i lugn och ro. Vakter fanns inte inne på muséet. När jag kommer ner så är det lika tomt där, lite märkligt tänker jag och tror att receptionisten sitter i något bakomrum. Ville titta igenom våning 1 också så tar god tid på mig och tittar på museet och folket utanför glasfönstren (undras vad de tänker om endast en person därinne?).
Hämtar väskan och ska bara öppna yttersta dörren mot gatan, låst. 'Skojar dom?' Tänker jag. Ropar hallå, hallå! 'Detta kan inte vara sant!' De har inte sagt till att muséet stänger, glömt min väska och mig! Folk kan titta på mig utanför gatan men kan inte hjälpa mig. Pinsamt, pulsen stiger...
Lite frestande att ta något åtråvärt från receptionsaffären men bestämmer mig för att köpa en penna och lägger 15 Kuna på disken. Nu gäller det att komma ut. Hittar en hel del böcker och arkeologiska statyer, arkiv och andra föremål i källaren och på kuratorns kontor. Innegården är full av gamla statyer ser jag genom fönstren. Ganska fräcka saker men är mest utbrytarsugen. Finner en dörr med röster på andra sidan, knackar, inget svar, knackar hårdare 'om någon bor på andra sidan så varför öppnar de inte?' Inser sedan att den fina trädörren leder ut mot gatan (undras vad de förbipasserande tänker när de hör knackningar?).
Hittar tillslut ett fönster mot innegården, stiger ut på fläkten och går mellan statyerna till kanten uppepå en mur. Hoppar ner och står på gatan. Skärrad, ringer en vän för att prata av mig, har svårt att hålla detta inom mig. Berättar för den hemlösa amerikanskan som jag råkar stöta på igen dagen efter. Tänker att det var tur att jag inte behövde ringa efter någon vakt eller polis. Det är nog bäst att inte säga något till muséet. Undras vad de tänkte om väskan, pengar på disken och ett öppet fönster dagen efter?
Depression
I'm usually a happy guy. 90% of the time. Sometimes frustrated, annoyed, tired, litte down 9,9% and now we're down to the last 0,1% really depressed. I know this is over soon so no sucisidal, just shedding tears and depessing songs like hand in glove, everyday is like sunday, shoreline ,tribute to Linn. It helps just like the bike who give me freedom. But far from a person who listen and touchs you. Never felt this lonely. I got to see what I wanted Krka waterfalls, Zadar, Split, really beautiful! Amazing places! I achieved pretty much what I dreamt of physically. Ran faster than I thought I would do in my, getting older,life.
Nothing of that matters. No one to share your joy ,feelings with. Your friends work, busy with their life and soon l get back to ordinary shit. Hi, what's up, 5 min superficial life.
Listening to China girl. What l miss will never come back.
Now I feel better. I know what I want to do. Now, ride the bike to the end of the sea.
In the future, run faster than Therese. And run till I faint, till everything goes black and wake up with oxygen mask.
I thinking of learning a new language, but I want a teacher who can stand me. Who loves me in their own way. I will get nearer to life that way.
Language? Maybe I will it will be in sucky French next time. Maybe in Deutsh. Maybe in the tongue my mother taught me when she even wasn't speaking her own mother tongue. Otherwise I would know another language, but she got used to other words. Your right Madonna! Express yourself. Than you, gracias, jag vill tacka livet, sillvouplais, einzweidrei polizei, warkarimazu. Czesc. Ni. Pravda. If you sitting in a bus in Malta and hear 'you won't believe it'. Don't go there for that. Go out and feel your longes, icecold water, wind, hunger, heat, joy, sadness, depression, caves, music, sea, mountain, love, life. Life don't waste it. Feel life. Your my East, North, West and sometimes it brings you very South.
Jag gillar att reflektera och vill försöka förstå världen.
Desto mer jag gör det ju mer energi kan det ta. Man upptäcker hur orättvist världen är när det gäller ekonomi, talan och makt. Hur skevt det är.
Exempel: Boken 'begravda i himlen' visar hur liten plats sherporna får om tibetanerna är så lyckliga att de får kalla sig sherporna ens.
Exempel: Boken 'Ulrike meinhof' en biografi som ställer åtskilliga obesvarade frågor kring hennes död. Frågor vi aldrig kommer att få svar på därför att antingen var det så slarvigt skött eller därför att det finns de som inte vill att frågorna ska ställas.
Exempel: Kommunen kastar miljoner på privat bolag som ville tjäna pengar på bostäder till flyktingar medans vår sociala välfärd håller på att haverera. Skolor, sjukvård, pensioner mm.
Exempel : Ytterligare en dag då jag ställer mig frågan varför jag ska tjäna minst med nästan mest erfarenhet, får jobba mer eftersom jag har flest elever, tuffaste kurserna, skicklig pedagog och överlägset längst utbildning och flest examen. Om jag hade jobbat mindre eller varit mycket sämre hade jag köpt det, alltså om det funnits någon rättvisa. Men det finns det inte. Jag var mindre värd innan jag började för 17 år sedan, hur länge till ska jag vänta eller acceptera det?
Exempel: civilkurage. En person som tjänade 10000kr mer än oss andra ville inte ha ytterligare 2.500kr eftersom det sker på bekostnad av någon annan.
Detta var en person. Ingen av de andra som tjänade minst 5000kr mer, representerar fack eller tyckte sig fått oförtjänt mycket pengar sa något. Ingen mer kunde tänka sig dela med sig. Ingen utom en.
Ingen av de som delade ut pengarna sade sig vara oförmögna att göra det, eller ens protesterade mot ett förslaget. Ingen.
Men för all del, vi är bara människor. Det är lätt för mig att säga. Jag kanske hade gjort likadant. Men alla tänker ju inte som jag. Jag bara undrade om det fanns - civilkurage.
Exempel : Vilka ska få läsa mina tankar? Tidningar, vänner, inga, facebook, här?
Förstår du nu varför jag inte vill tänka mer?
Angående Lärarlönelyftet
Tänk er att några apor ska mata delfiner. Aporna ska ge mat till de som överlever längst och för delfinsläktet framåt.
De som kom sist kan ju ha simmat snabbast för att det var långt. De som simmar snabbast är troligen de som redan hittat mat. Men det har aporna ingen aning om eftersom de vägrar att doppa tårna i vattnet.
Reaktionerna bland delfinerna är lika många som ni kan föreställa er. Blandade och många.
Tanke : Varför inte ge de delfiner som varit hungriga länge, men ändå överlevt, mat. Vilka var det som för delfinsläktet framåt och kommer att överleva längst?
Rymdvandraren, Delfin och lärare
Lärarlönelyftet tilldelas endast vissa eftersom regeringen och kommunen bestämt så. Nu ska vi skilja de bästa från de sämsta ännu mer. Lärarlönelyftet kan ges till de som redan är förstelärare och ge dem ytterligare 2500kr per månad utöver de 5000kr per månad de redan har. I vårt fall har rektorn valt ut hälften av lärarna inklusive en del förstelärare. Överlag hade vår rektor gjort bra val förutom att utse redan förstelärare.
Efter 17 år med ca 2.500 kr i månaden sämre lön än genomsnittet pga av låg ingångslön. Alltså redan innan man börjar jobba så anses man vara de 9 procent sämsta lärarna i landet / kommunen/ på arbetsplatsen. Inte någongång under dessa 17 år anses man vara en normalt fungerade lärare vilket betyder totalt 500 000 kr tas ifrån dig. Eftersom Lärarlönelyftet endast tilldelats de bästa så betyder det i snitt ytterligare 1250kr utöver de 2500kr mindre per månad resten av livet. Eftersom man sedan får löneökning i procent så kommer skillnaden från normallönen att öka för varje år. Har fått mer och mer arbetsuppgifter för varje år, deltagit i vidareutbildningar. Uppskattad av elever, lärare och övriga. Åtminstone som en normalt fungerade lärare.
Har ingen annan inkomst eller kan eller vill byta jobb. Är beroende av min inkomst och är därmed i underläge.
Inget roligt. Det får bli att byta ihop, samla sig till Alingsås. Beroende på hur det går där innan man kan tänka nytt.
Ska fortsätta träningsprogrammet
Imorgon skulle jag ha räddat Europa från TTIP och CETA men...
Har man tränat för något i 4-5 år för att uppnå drömmålet. Det kan vara den sista chansen i livet innan man blir långsammare och långsammare tills döden. Det går att sträva emot och kanske kommer det fler chanser. Men jag vill uppnå, gå vidare sätta upp nya mål. Kanske är det bra om jag är nära men inte uppnår målet för att behålla glöden och kampviljan. Men det skulle bara kännas som ett misslyckande. Begränsande. Kroppen vill inte leva fullt ut även om hjärnan säger att jag är obegränsad. Kroppen skulle ta ner mig från himlen. Men. ..
Just nu känner jag mig stark. Mycket stark. Det känns som om allt hittills bara har stärkt mig. Självklart finns det en osäkerhet och rädsla för att misslyckas igen. Jag gillar det. Det gör mig mentalt starkare. Inget är givet. Tar inget för givet. Jag älskar tävlingsmomentet. Det fysiska och framförallt det psykiska. Känner mig osäker och samtidigt oövervinnerlig. Händerna svettas och adrenalinet kommer av bara tanken på hur hjärnan,lungorna, benen skriker "lägg av! ". Jag vill göra det omöjliga - ta slut på varenda muskelfiber, andas intill bristningsgränsen, jag vill vakna upp lycklig på en bår och veta att jag gav allt. Resa mig från båren med ett leende. Sträcka upp armarna. Ringa min fru och Gunda Svan och utbrista: Ingenting är omöjligt!
Det kommer att förr eller senare att ske andra hemskheter här ändå så varför ska vi hetsa till krig och upptrappning?
Det finns vissa som tjänar på krig. jag vill ha fred med Ryssland och övriga världen.
Nu tror jag inte Ryska ledningen är så korkade att de kommer att anfalla Sverige ändå men vi tar skada på andra plan. Vid ev. krig (bevare mig väl) så kommer vid nu att bli indragna istället för att hålla oss utanför. Vi ökar risken för att bli indragna och hunsade. Förhoppningsvis får vi inte krig på svensk mark utan bara blir tvungna att skicka soldater till något som ingen vinner på.
Trots att majoriteten av svenska folket är emot så röstar riksdagen för en upptrappning.
FN är inte perfekt men det bästa som vi har just nu. Jag är emot värdlandsavtalet med NATO och jag vet att jag inte är ensam. Jag är för fred och demokrati!
10km platt. Nu kan det gå. Kanske. Om det gör det så är målet uppfyllt och nya mål måste nås innan man får ont i ryggen och sjukskriven och slutligen dör.
Om tiden är nära så blir det en blodad tand och det blir nya tag i september.
Om inte så kommer jag att bara att bli förbannad om jag inte gav allt, men det kommer jag att göra så om bara denna dj.... migränen kan släppa och det blir lite svalare än 29 grader som det var idag så blir det lyckat i vilket fall.
Hur mycket psykologi det är att jag är nära, tränar mer och mer men ändå inte når ända fram, vet jag inte, men jag vet att träningen ger effekt så och jag ändå kommer att ta ut mig och njuta av den korta plågan. Viktigt lopp - ja, men inte det enda.
Sedan kommer Geiranger frå fjord til fjell som jag sett fram emot hela säsongen. Oavsett hur det går så längtar jag dit. Det är det som håller mig vid liv och glädjen inom mig.
Det stora målet är nära. Har tränat för det i ca 2 år sedan jag såg det inom räckhåll då resultatet från Running Lights i Alingsås blev 41.14 min. Ett väldigt roligt lopp med lysande marshaller. För 2 år sedan hade jag misslyckas med Kretsloppet med att vara sjuk, sedan sprang jag Lidingöloppet på bästa tiden, sedan valde jag Alingsås pga det misslyckade Kretsloppet.
Nu gick Kretsloppet på 40.27 min och Lidingöloppet på 2.33 h. Självklart hade jag velat springa under 40 då intervall-träningen varit helt inriktad på det. Men ser bästa tiden som långsam och mödosam steg framåt. Även om resultatet inte kommer så fort som önskat så finns det ännu hopp. Än är det inte kört. Running Lights är om tre dagar igen. Ska jag försöka igen eller inte? Har inget att förlora och det är ett roligt lopp. Lidingöloppet ser jag lite som ett misslyckande däremot men å andra sidan har jag inte tränat för detta lopp alls. Yrseln, illamåendet, lättare tryck kring bröstet och tinnitus är och har varit de största orosmomenten i mitt liv. Så varje framgång (även en långsam och liten) inom löpningen betyder oerhört mycket som motvikt.
Var nere i en håla innan arbetet började, kände oro för hälsan, livet, ekonomin,migrän, känningar i bröstet runt hjärtat och framförallt framtida ev utbrändhet när gråa november kommer. Jag har varit där och vill inte tillbaka dit. Denna psykiska oro sprider sig till fysiska kroppen. Detta var det som tinnitusläkaren sa.
Det var precis med de orden som det började vända. Nu vet jag varför jag känner som jag gör. Nu har jobbet börjat bra, lägenhetsköpet går bra och ekonomin vänder på sikt, formen är god och jag har en chans imorgon att uppnå mitt mål på milen. Även om det inte går imorgon så har jag fler chanser i år. Det är två kommentar till, förutom ovannämnda faktorer, som gjort att depressionen är borta nämligen att 'du är alldeles för frisk och lite bröstsmärtor är inget konstigt, det behöver inte betyda att det har något med hjärtat att göra.' Och kommentaren 'du har varit nere i skiten en gång och lyckats ta dig ur det, det vet du'.
Det hela ser ljusare ut och det hjälper inte att oroa sig. Nu när jag inte är lika orolig så känner kroppen sig bättre också.
Hur det går imorgon? Kanske, kanske inte. I vilket fall så vill jag inget hellre än att springa, gå in i en annan värld, glömma allt annat, veta att kroppen är frisk och lever till 100%. Veta att chansen finns att uppnå mitt högsta mål som jag försökt i ca 2år nu kantat av motgångar i form av fysiska skador och psykisk skit. Precis som en heroinmissbrukare känner så känner jag, fast hela kurvan är förskjuten uppåt. Missbrukaren normaltillstånd är väl när jag känner mig riktigt nere och hens topp mitt normaltillstånd som är att vara glad, mår bra och njuta av livet. Min topp kanske kommer imorgon, ska försöka beskriva den när jag varit där.
Efter en tung vinter med motgångar (måtte det inte komma tillbaka). Så ser är formen på uppgång. Målet som jag haft senaste 1,5 åren är nu i sikte , eller känns inom räckhåll om man får vara frisk och skadefri. Hälsenorna känns relativt bra. Nu är det en del fokus på cykling inför Vättern vilket stör löpningen men är bra för senor dock. Ändå så finns en melankoli. Det känns bra att vara ledig snart, sommarlov, en skön känsla i kroppen och jag vill bara ha mer av träningen. Börjar drömma om att springa leder och uppför fjäll i norr. Varför finns det då en känsla av sorg? Jo, det finns andra problem med familj. Andra personer måste tas hänsyn till, pengar, en dement mamma. Det jag längtar efter och vill göra går inte pga av det finns ingen som helt delar samma dröm. Jag vill inte uppleva den ensam och jag vill inte heller ha någon som förstör upplevelsen. Vill bara ut, framåt och uppåt! Vill uppleva nya platser, landskap, kommuner i geocaching, museum och natur. http://open.spotify.com/track/3uAf76QeA0Gm5HcYlPWhD5
Engelbrektsloppet gick bättre än hoppats på. Tog det visserligen väldigt lugnt, speciellt i starten då kön knappt rör på sig de första kilometerna. Måste vara frustrerande om man vill ha en bra tid men är nöjd med att tagit mig runt. Riktigt skönt att inte brutit klassikersviten och framförallt psykologiskt veta att kroppen mår relativt bra. Suset i huvudet kom dagarna efteråt men det blev inte värre än vanligt. Drar slutsatsen att träningen inte påverkar det som hänt i hjärnan , snarare tror jag träningen är bra för bla stress.
Läkartid nästa vecka. Har börjat sakta att återuppta löpningen. Nu börjar en lång och metodisk träning där siktet är att vara i bästa form i september med krets- och Lidingölopp. Suget, lusten och viljan är stark.
Tänkte även sluta med enomdagen cache efter 1500 dagar. Jämn och bra siffra. Detta kommer att innebära ett mindre måste varje dag. Detta har också inneburit extra cykelträning hem efter jobbet. Kommer jag att slappa till nu? Det kommer dock att innebära att träningen lättare kan justeras efter dagsform och anpassas till önskad längd och fart men det kräver disciplin.
Hjärnan är ok just nu. Hoppas på att träffa en bra läkare och framförallt att det försvinner när våren kommer. Hälsenor mår bra i alla fall.
Under en tremånadersperiod så har något hänt i huvudet. Troligen pga stress. Mår just nu dåligt. Huvudet piper och det slår lock för öronen och jag vet inte varför. Ev mitt livs första ångestattacker häromdagen. Hoppas på att läkarbesöket kan ge något och bara längtar att få vara helt frisk och kunna träna fullt igen. Vill inget hellre. Har dragit ner förväntningar på löpningen. Aldrig förr har det varit så motigt och deprimerande men viljan att ta mig ur skiten och kärleken till livet inger hopp och framtidstro.
Inför detta lopp känns kroppen ok men inte hjärnan. Klassiker nr 4 står på spel förutom ett kvitto på om hälsan är som den ska och inte minst den psykologiska biten. Det som får mig att bryta är om hälsan allvarligt står på spel, trötthet och lite kramp har jag inga problem med. Kommer troligen att fälla tårar om det går vägen och jag vet att jag är frisk nog att klara det trots alla motgångar. Vill fortsätta med klassikern och på sikt klara mina mål med löpningen och framförallt vara frisk och kunna leva fullt ut. Jag vill, jag vill, vill, vill, vill. Om jag bara visste hur.
Ville göra det första marathonet till en minnesvärd upplevelse. Snabb bana, ligger bra i tiden 13/4-2014, påskledigt med minisemester i Rotterdam och Amsterdam.
Var i toppform 2 mån innan men blev sjuk och var bara frisk två veckor innan loppet så 4h var uteslutet. Det började med att alla löpare sjöng you'll never walk alone innan och även efter start.
Utgick väldigt lugnt i sexminutersfart till 25 km. Sedan hamnade jag bakom en blind (enligt bandet de hade mellan sig) person med ledsagare som höll ett ganska högt men bra tempo. Tänkte egentligen inte öka tempot förrän det var en mil kvar men jag kände mig mycket pigg vid 25 så det ska nog gå ett tag i alla fall. Vid 32km svängde de oväntat in på ett sidospår och undrande när de skulle svänga tillbaka på banan igen, då de gjorde en växling och det visade sig att de sprang staffett. De förklarade sidopåret!
Var klart pigg vid 32 sedan började kännas snabbt mer och mer i främst höften men även fötterna, förvånansvärt inte i vaderna. 32-35 besvärande, 35-38 pina och resten var en kamp mot den del av hjärnan som bara vill stanna. Sista kilometer tänkte jag bara på att detta kanske aldrig kommer igen så lyssna på publikens jubel, njut trots smärtan, du kommer att klara det, le, ta in ögonblicket sträck upp dina händer och mål! Det var vad som hände. Helt fantastisk stämning och publik som hejade hela 42 km, och ännu mer hela sista kilometern. Perfekt temperatur också ca 14 grader och sol. Ett lopp jag nog aldrig glömmer!
Sedan fick man uppleva Amsterdam på cykel också med dess avundsvärda cykelbanor. Det är som om man vill bo i Holland.
