Ber om ursäkt för ännu ett megalångt inlägg men jag känner att jag vill lätta mitt hjärta lite, förstår om ni kanske tycker att det blir lite väl personligt eller rörigt ibland men jag behöver detta för min egna del och jag vill vara ärlig. Om någon skulle ta illa upp så är det synd, men det är såhär jag känner och har känt. Jag förstår att min sanning kanske inte alltid ser ut som någon annans sanning men man upplever inte alltid saker på samma sätt. Allt är inte alltid solsken och glädje även om en stoor del av mitt liv faktiskt är det nu. Men senaste tiden har jag känt att jag inte räcker till, jag duger inte alls som jag är eller som den jag är och allt jag gör är fel. Jag trodde att jag måste ändra på allt jag är för jag trodde att den jag är inte är bra nog åt någon inte ens bra nog åt mig själv på något vis. Jag gick runt med en oroskänsla i magen hela tiden för jag ville inte göra fel eller vara fel. Där har ni på ett ungefär hur förvirrad jag blev av allt som varit. Jag satt t.o.m hemma hos min mamma en morgon i hennes trädgård och grät tyst med riktig fysisk smärta i bröstet för jag hatade att jag tänkte så om mig själv, jag hatade att jag tillät någon annan göra så att jag kände så om mig själv, igen. Jag tänkte även på hela den här saken med kärlek och kände hur otroligt tragiskt det var att under mitt snart trettiotvååriga liv så är mitt längsta förhållande det som var med en som var otrogen mot mig 24/7 och verkligen inte älskade mig på riktigt. Jag förstår inte varför jag gav fem år av mitt liv till något sådant, men ja, man accepterar den kärlek man tror man förtjänar och gjort är ju gjort. Eller hur?
I mitt förra inlägg pratade jag om en bur som höll mig under vattenytan men fortfarande såpass nära ytan så jag kunde andas även om det var knappt. Ni var några som trodde att jag menar att jag mår dåligt av mina sociala medier och så är det absolut inte. Jag mår inte dåligt av min blogg eller min instagram, min blogg är snarare som terapi för mig och min instagram har hjälpt mig växa väldigt mycket, men jag behövde ta en paus för att kunna tänka efter utan att skriva saker här som jag senare kommer ha extrem ångest över. Jag har blivit otroligt sårad och när jag blir sårad så kan det ibland komma saker från min hjärna som jag egentligen inte menat sen när jag fått lugna ner mig lite. Så därför tog jag en paus härifrån och ifrån instagram, jag behövde få ordning på mina tankar och känslor. För det har verkligen varit kaos. Ena timmen har jag känt på ett sätt och sen nästa timme på ett helt annat. Förbannad, besviken, ledsen, lättad, glad, förbannad osv. Men nu har det äntligen planat ut och jag vaknade i morse med en helt ny känsla av lättnad i kroppen, jag kände mig glad och fräsch, nyomstartad liksom.
Jag vet ju att jag är värd det allra bästa och det är även mina barn så därför ger jag inte upp. Jag har ju inte bara öst ur mig skitsnack när jag skrivit att jag vill bygga upp mig själv och bli en bättre/starkare version av mig själv men det är inte förrän nu jag kan starta den resan på riktigt. Det krävdes kanske en resa till Ungern i två veckor för att jag skulle kunna se allt från ett annat håll och inse vad som faktiskt är fel, att inse att jag inte är ett fel. Jag vill ju att när någon frågar mig om vad som är viktigast för mig och jag svarar familjen få ett svar som matchar, jag vill inte säga familjen och få höra som svar att för den personen är dennes jobb viktigast precis som om man inte spelar någon roll alls. Förstår ni hur jag menar? Så ja, nu har jag insett vad som faktiskt varit fel med hela min situation och nu är det dags att vända blad som det så klyschigt heter. Det är en ny dag, en ny början. Nu är det bara framåt som gäller!
Ta hand om er och ha en riktigt fin fredag!
När man sitter ute i trädgården hos mamma innan de andra har gått upp så hör man massa olika fåglar som kvittrar, man hör hundar som skäller hos grannarna, man hör tuppar som gal, kattungar som jamar efter sin mamma och ibland någon enstaka häst med vagn som passerar på gatan utanför. Det är många ljud men det är ändå så tyst, lugnt och skönt jämfört med hur det är om man går ut och sätter sig på balkongen hemma i Degerfors. Det är skönt att gå upp tidigt och sen bara sitta här ute innan de andra vaknar, läsa i min bok och bara slappna av en stund. Det är även otroligt rogivande att gå runt här i trädgården med kameran, det ger mig en helt ny sorts glädje att få vara kreativ igen. Jag har saknat min kreativa sida som varit borta alldeles för länge.
Jag längtar hem samtidigt som jag inte alls längtar hem. Hemma är ändå där man har sitt osv men just nu känns det som att jag kanske inte har något att komma hem till längre. Jag trivs inte i min lägenhet men gör ändå det bästa av situationen för mina barns skull, jag trivs inte i Degerfors heller men stannar nu eftersom jag inte direkt har så många alternativ. Drömmen om det där huset i Norrland finns fortfarande kvar men det känns så himla långt bort just nu. Jag försöker verkligen att se det positiva med allt hela tiden men när man ständigt dränks i det negativa man försöker trycka bort så är det inte direkt lätt. Det är som att man är instängd i en bur som sänkts ner i vatten såpass mycket så den enda källa till luft du får är när du trycker ditt ansikte upp mot burtaket och då knappt får upp näsan och munnen ovanför ytan. Så länge som vattnet är stilla så kan du få luft men minsta lilla våg så täpper det till och där är du fast med din panik. Folk står på stranden och ser detta som någon slags underhållning, kanske någon enstaka av dessa som faktiskt vill hjälpa men vet inte hur så de bara står och ser på, vissa vänder sig om och går. Kan inte förklara på något annat sätt, men det är så det känns ibland att vara jag. Enda jag vill är ju att bli älskad och förstådd men det där med kärlek är verkligen en stor, kraftfull och skrämmande grej. Det kan lyfta dig till skyarna där du kan andas fritt eller sänka dig till botten tillsammans med den där buren och låta dig drunkna.
Depressionen gjorde så jag tryckte bort folk från mig, jag tappade all lust till att göra saker, att fotografera kändes inte alls kul längre och min energi försvann helt. Att då ändå göra saker krävde väldigt mycket av mig och på kvällarna var jag psykiskt slut och ville bara vara ifred inombords. Man gick som på autopilot vissa perioder. Men jag gjorde det för jag ville inte vara en dålig mamma, vän eller flickvän och jag ville inte bli ensam. Jag fortsatte kämpa på för jag tänkte att någon gång blir det bättre och det blev det ju; När jag började träna. Jag ska inte säga att jag blev helt frisk från min depression, ångest, PTSD eller dysmorfofobi när jag började träna men det hjälpte mig otroligt mycket. Jag började må bättre, orkade mer och kände mig gladare. Men sen började jag slarva igen och då började den där känslan av att vara dålig och ensam smyga sig på, inte för att jag var dålig eller ensam, men jag kände mig så himla oförstådd och dålig som inte fortsatte framåt när jag hade/har chansen. Jag kände mig dålig som bromsar mig själv. När jag försökte förklara hur jag känner och mår så blev det inte rätt alls. Jag kände mig värdelös och då kvittade det ju vad någon annan sa. Ibland kan man verkligen inte styra sina egna tankar oavsett hur mycket man försöker. Jag kände inte att förståelsen för min depression eller min dysmorfofobi fanns i min närhet så jag försökte hitta folk online att prata med och när jag gjorde det så blev det bara så fel på flera olika sätt. Jag tror alltid gott om alla och även fast det biter mig där bak gång på gång så är jag fortfarande lika naiv. Riktigt korkad ibland t.o.m, alla som lyssnar är inte min vän, alla som skriver något snällt vill inte mig väl och jag måste verkligen lära mig det.
Jag har bestämt mig för att ta en paus från sociala medier (blogg och instagram) och bara fokusera på mig själv och mitt mående en liten stund, på riktigt. Jag kommer att sköta mina samarbeten eftersom det är något jag inte kan strunta i men i övrigt så är det dags att säga stopp och bara känna efter. Jag vill bli starkare i mig själv och fokusera helt på mitt mående och min familj så det får bli såhär nu tills jag mår bättre. Om ni läst såhär långt så vill jag bara tacka för att ni tog er tid, ni kanske inte förstår mig men nu vet ni lite hur jag känner och tänker. Det är en ständig kamp men jag försöker verkligen övervinna detta, både för min och min familj skull. Jag vill ju bli och vara den där glada, starka, kärleksfulla knäppgök som jag faktiskt är egentligen. Den som jag vet är inlåst i den där buren just nu och väntar på att få komma ut.
Ta hand om er, vi hörs i framtiden igen!
Det blev en tur till Balatonsjön idag och jag som nästan aldrig badar annars var i vattnet i nära två timmar. Jobbigt med min baddräkt som blivit för stor och inte ville sitta på plats när jag simmade och dök. Det var så otroligt varmt och skönt i vattnet så man ville helst aldrig gå ur! Men det gjorde vi ju till sist och då gick vi till ett matställe i närheten för att äta mat. Jag tog friterad fisk med pommes och de andra tog varsin langos. Avslutade självklart med en glass innan vi åkte därifrån. Vi handlade på Tesco eftersom vi behövde handla hem bl a vatten. Jag såg en baddräkt som jag hade velat ha men får vänta lite med det. Sen åkte vi hem.
Det känns som att jag äter halvt ihjäl mig här i Ungern men det finns ju så otroligt mycket gott att äta plus att min mamma lagar god mat hela tiden. Idag på Tesco hittade jag en ny favorit när det kommer till fikabröd, det var som en krämbulle fast istället för kräm var det en söt valmofyllning - Mums! Haha, det är tur att jag inte går på någon diet eller pysslar med något sånt nu för det hade gett mig ångest. Är det semester så är det! Jag ska köpa med mig kastanjepuré hem till Sverige, det är nämligen det jag saknar som mest att äta hemma.
Jag och mellansonen tog en promenad på kvällen. Det var skönt att få röra på sig lite, vi har ju åkt väldigt mycket bil osv senaste dagarna så var behövligt att använda benen lite. Får se om jag har träningsvärk imorgon eftersom jag både simmat och kastat boll under dagen. Nej, nu är det dags att sova. Hoppas allt är bra med er!
Vi har det riktigt bra här hos mamma även om det är över 40 plusgrader i solen redan på morgonen när man vaknar. Jag har lite svårt för värme men det spelar ingen roll för det är ändå så himla härligt att vara här! Det är så skönt att gå ut och sätta sig i trädgården på morgonen, enda man hör är när fåglarna kvittrar och kanske någon enstaka hästs hovar som klapprar mot vägen när de passerar utanför grindarna. Det är så lugnt och skönt här jämfört med livet inne i Budapest.
Vi åkte in till Budapest igår eftersom jag och min tonåring hade tid hos frisörsalongen Horror Barbie. Vi hade tid klockan fyra och var klara vid åtta på kvällen så hela dagen gick mer eller mindre åt till att åka dit, vara där och sen åka hem. Men jag är så himlans nöjd med håret och min tonåring är väldigt nöjd med sitt också. Jag är väldigt tacksam över att vi tog oss dit! Jag ska lägga ut ordentliga bilder på håret sen, ska ta hjälp av mellansonen som hjälpte mig att ta ”före”-bilder igår.
Kameran har fått jobba ordentligt sen vi kom hit och det finns så otroligt fina färger och mönster överallt här. Tänkte visa er några, oredigerade, direkt från kameran här i inlägget så ni få se lite. Någon av dagarna här ska jag och mammas gubbe åka iväg till ett ställe för att fotografera, det ser jag verkligen fram emot!
Idag ska vi åka till Balatonsjön så barnen kan få bada och leka lite efter gårdagens frisördag. Om ni någonsin besöker Ungern så är Balaton något jag varmt rekommenderar!
Ha en bra dag och ta hand om er!
Vi klarade det! Vi kom i mål till sist! Det började ju på topp med att tåget från Degerfors till Katrineholm var försenat men vi hann precis i tid till vår buss som tog oss ifrån Katrineholm till Norrköping. Sen åkte vi med en annan buss från Norrköping till Skavsta flygplats. Jag var så glad över att vi tog oss hela vägen fram till flygplatsen och vi hann i tid men sen på flygplatsen blev det riktigt jobbigt och jag trodde att jag skulle bryta ihop mer än en gång men det gjorde jag inte. Mina handbagage som blev godkända i de första två kontrollerna blev inte godkända när vi skulle gå på planet, hon som gjorde kontrollen sa att två av väskorna var för stora så jag fick lämna in dem och betala femhundra kronor extra annars skulle jag bli av med det. Så jag fick panikringa och låna pengar för att kunna betala och sen möblera om eftersom hon sa att om jag har dator eller nått i mina väskor vore det snart att ta det i väskorna vi fick godkända av henne som handbagage. Tycker det är konstigt att mina två mindre väskor var de som hon sa var för stora och jag fick betala för men tonåringens väska som var dubbelt så stor sa hon inget om. Jaja, iaf, när jag skulle lämna in väskorna så sa hon att det inte är hon som ska ha de och sen skickade hon vidare oss med väskorna ändå. Så jag vet inte riktigt vad som hände och vad jag betalade för men det är som det är.
Flyget skulle gå från Skavsta klockan 15.25 men blev först försenat till 17.00 och när vi väl var på flygplanet så fick vi veta att det var tekniskt fel på planet. Så vi blev ännu mer försenade och 17.50 var vi äntligen i rörelse. Min dotter var åtminstone lycklig över att vårt flygplan var rosa och pratade om det hela vägen till Ungern så hon höll sig ändå ganska lugn. Vi landade på flygplatsen i Ungern klockan åtta på kvällen ungefär, två timmar senare än vi egentligen skulle, och vi fick vår stora väska ganska snabbt. Min mamma mötte oss utanför och min dotter blev överlycklig och sprang in i sin mormors famn. Det var plus trettio grader när vi kom fram och efter över tolv timmars resa så var vi helt slut allihop som ni nog kan förstå. Självklart blev det jobbigt för mina barn att åka så långt och vänta så länge hela tiden men vi försökte hålla humöret uppe och hitta på saker för att få tiden att gå. Jag är faktiskt riktigt stolt över hur bra det gick att åka med barnen även om det blev mycket krånglande på flygplatsen, ingen skrek och bråkade vilket jag är otroligt tacksam över. Att jag var stressad och tyckte det var otroligt jobbigt t ex med väskorna fick mig ju att bli helt mos i huvudet men jag höll iaf ihop hela vägen fram. Jag var så glad över att få komma hem till mamma på kvällen och kunna känna att vi klarade det, jag klarade det!
Idag har vi bara tagit det lugnt, det är så otroligt varmt så man orkar inte göra speciellt mycket och vi är nog fortfarande lite slitna sen resandet igår. Vi var till affären lite snabbt förut för att köpa lite gott och Liam var in i en butik för att köpa nya skor men annars strosar vi mest runt och upptäcker allt gott i trädgården. Imorgon ska vi till frisören och jag är nervös men jag hoppas verkligen att det blir bra. Jag ska avsluta nu innan det blir alldeles för långt ser jag och dessutom är det snart dags för kvällsmat.
Det börjar äntligen bli svalare nu, bara +28, haha!
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Jösses, nu är det bara en natt kvar och sen drar vi. Jag har dubbel och trippelkollat tågbiljetterna, bussbiljetterna och flygbiljetterna. Jag har packat, packat ur, packat i och packat om alldeles för många gånger. Sen har jag städat, ätit för mycket och sovit. Jag blir helt slut i huvudet av den här stressen och sen är det även andra saker som hänt som gör så min energi är ganska låg. Jag ber till någon högre makt att jag ska orka hålla ihop mig själv imorgon och att vi tar oss hela vägen fram utan massa krångel och problem. Det är säkert inte alls så svårt att resa ensam med tre barn som min hjärna får mig att tro. Jag vill ha en smärtfri resa och jag vill att allt ska gå så smidigt som möjligt. Peppar peppar, ta i trä osv. Jag längtar verkligen tills vi sätter våra fötter på ungersk mark och kan påbörja våra två veckors semester i friheten. Jag längtar efter att kunna andas ut och bara få vara med min mamma en stund. Kommer bli så jäkla kul att få rasta kameran också på alla fina platser vi besöker, kommer dela med mig en hel del här.
Jag har skrivit en lista på saker jag ska göra när jag kommer hem, min mellanson har hjälpt till med några punkter och jag tror att detta kan bli riktigt bra. Jag har tänkt väldigt mycket senaste dagarna och ja, livet är ju här och nu. Jag vill inte vakna upp om fem år och inse att jag slösat bort fem år till på att bara stå och stampa på samma plats. Jag vill framåt, jag vill ha en utveckling och jag vill att något ska hända nu. Så när jag kommer hem så blir det ett nytt kapitel, det är dags att vända blad och det är dags för nästa steg framåt. Jag har inte fokuserat allt på träningen senaste två veckorna och detta är något jag absolut vill ta tag i igen när jag kommer hem. Sen måste jag ordna om lite här hemma också så det blir så bra som möjligt för oss som ska bo här. Vi alla förtjänar att vara lyckliga. Oavsett hur det blir med allting så vet jag att det kommer bli bra i slutändan. Tack och lov för att jag har mina tre barn som driver mig framåt och motiverar mig.
Nu ska jag ladda alla batterier som behöver laddas inför imorgon, det är paddor, telefoner, kameran, hörlurarna osv. Jag får passa på att ladda allt det tekniska nu och sen ladda mina egna batterier när jag är bortrest. Det är skönt att man har en inneboende i lägenheten medans man är borta så man slipper ha dåligt samvete för att ens blommor står och dör dessa veckor. Det är iaf en sak mindre att stressa över!
Ta hand om er allihop, nästa gång vi hörs är jag i Ungern!
Bilder jag tog förra året när jag var i Ungern.
Andas in djupt, räkna till tio och andas ut. Jag undrar hur många gånger idag jag fått göra så? Jag har insett idag hur jäkla ont det gör när man försöker förklara för en annan människa hur man mår/har mått och hur man känner/har känt och den personen skrattar åt en. Skrattar och förminskar en precis som att man inte är värd något alls, inte ett enda dugg. Det var just det här jag visste skulle hända och jag är inte ens förvånad, jag har inte ens energi till att bry mig om vad som händer längre, det som sker får helt enkelt ske. Det fanns mycket jag kunde bli arg eller ledsen för idag men det som verkligen tog hårt var när jag försökte få fram mina känslor och det skrattades åt mig.
Jag förtjänar bättre än så.
Nu mer än någonsin vill jag bara komma bort härifrån tillsammans med mina barn så vi kan slappna av och bara njuta av ledigheten och friheten en stund. Jag vet att jag behöver det, jag behöver få andas utan en massa press och stress. Jag vet att jag upprepar mig men idag blev det verkligen inte alls som jag hade tänkt och jag inser ju nu att jag inte får hamna där igen, den där psykiska terrorn är förjävlig. Om folk ändå visste vilka konsekvenser deras handlingar har.
Det är tre dagar kvar, tre förhoppningsvis korta dagar kvar. Andas in djupt, räkna till tio och andas ut.
Veckans bästa:
- Det har varit en ganska bra vecka även om jag känt mig superstressad. Nationaldagen blev mysig med en tur till Örebro, jag har umgåtts en del med människor jag tycker mycket om och min mellanson har kommit hem så nu har jag alla tre barnen hemma.
Veckans sämsta:
- Det med stressen har verkligen varit jobbigt. Det kommer bli bättre sen som tur är!
Veckans nyhet:
- Jag har fått hem produkter från ett företag och ska testa dem ett tag nu för att se om jag sedan ska bli ambassadör för dem eller ej. Kanske inte räknas som en nyhet riktigt än men jag tycker det ska bli kul!
Veckans utmaning:
- Blev två jobbpass denna vecka och jag gjort ett fel som jag tyckte kändes jättejobbigt. Visst, det löste sig ganska fort men ändå. Jag fortsatte klart mina pass och jag gav inte upp denna gång heller. Har ju gett mig fasen på att det ska bli bra denna gång.
Veckans tanke:
- Jag har tänkt mycket på vad jag vill och hur jag vill ha det. Jag fyller år om tre månader och tills dess vill jag göra förändringar till det bättre i vardagen. Så nu är det bara att fokusera och köra på.
Veckans tips:
- Har nog skrivit det förut men skriver det igen: Ballerina Kanelbulle!! Så himlans goda!!
Inför nästa vecka:
- Jag ska packa mina väskor och resa tillsammans med mina barn. Jag lämnar all negativ skit här hemma och reser iväg mot två veckors positiv energipåfyllnad. Måste komma ihåg att ladda kameran och ta med alla objektiv osv. Detta behöver jag verkligen, både för kropp och själ!
Äntligen kan jag sätta mig ner igen och andas lite. Det har varit väldigt mycket stress denna vecka och jag försöker som sagt räcka till men just nu skulle jag bara vilja slå av mig själv och ladda batterierna tills det är hundra procent och jag kan köra på som vanligt igen. Det har gått åt skogen med träningen de senaste två veckorna och jag känner även en stress över det men jag kan inte göra så mycket annat just nu. Jag ska åka till min mamma, jag ska ladda mina batterier och sen när jag kommer hem igen så ska jag gå all in på det nya livet eftersom stressen inför resan just nu bromsar mig otroligt mycket. Det kommer bli bra så snart som jag är framme hos min mamma och det kommer vara bra när jag kommer hem, men nu är det som det är och jag försöker acceptera det så gott jag kan.
Vet ni vad jag längtar efter mest med att åka till min mamma? Förutom att just få umgås med min mamma då. Det är att jag har flera dagar då jag inte behöver känna press över någonting alls förutom hur jag vill ha mitt hår när jag går till frisören. Jag kan fortfarande inte bestämma mig men jag ser verkligen fram emot att få bli ompysslad en stund. Det är en sådan grej som är lyx för mig och som jag inte gör så ofta, speciellt inte med tanke på hur missnöjd jag blev sist jag gick till en frisör här i Degerfors. Då betalade jag över tusen kronor och mitt hår var förstört efteråt, fy så ledsen jag var då! Men men, nu ser jag fram emot att gå till en frisör som jag vet är bra, det ska bli så skönt att få göra en förändring.
Nu är det plötsligt bara tre månader kvar tills jag fyller trettiotvå år och det känns som att detta år har gått förbaskat fort. Jag vet att jag nämnt det någon gång innan men jag tycker det är intressant hur man går igenom dag för dag och tycker att allt är likadant men när man tittar tillbaka på hur det såg ut för ett år sedan? Ja, då är allt annorlunda. Jag är glad att jag är där jag är idag, det tog en jäkla tid att nå hit men jag klarade det. Nu är det bara resten kvar.
Regnet öser ner utanför fönstret och jag känner verkligen hur luften blir lättare att andas. Jag har haft stressiga dagar men det har äntligen hänt mycket bra också. Nu ska jag ta tag i köket som är de rummet som känns tråkigast att städa, men som sagt så vill jag komma hem till ett städat hem efter mitt besök hos mamma.
Ta hand om er!
Det känns som att dagarna knappt hinner börja innan de är slut och även om jag går upp tidigt så räcker tiden inte riktigt till. Jag önskar verkligen att det fanns fler timmar på ett dygn ibland men nu gör det ju inte det och jag försöker räcka till men som sagt; Ibland går det bara inte. Senaste två dagarna har jag varit supertrött, energin bara försvann och sen har det inte blivit något vettigt gjort. Hela eftermiddagen/kvällen igår hade jag huvudvärk men det var så himla kvav luft och kändes som att det var åska i luften så berodde nog på det. Huvudet känns mycket lättare idag och luften är inte alls samma men energin, ja, den är som bortblåst.
Jag kom iväg till gymmet på pass 51 under förmiddagen igår men idag har jag bara varit påväg och nu har hela dagen snart gått så jag räknar inte med att komma iväg idag ändå. Jag vill städa, fixa och hålla på men när jag egentligen borde göra saker och blir stressad så händer inget istället och det är irriterande. Jag tappar liksom lusten till att göra något alls. Men men, jag ska låta det vara en sådan dag idag och sen imorgon får jag se till att något händer så att jag bryter av det här sega hjul jag fastnat i. Jag ska ju jobba imorgon och sen ska jag ha min dotter en stund så det kommer ju bli en bra dag och bryta av lite förhoppningsvis.
Det är såhär det är helt enkelt, ibland har man dåliga dagar och så får det vara. Allt kan faktiskt inte vara på topp jämt även om man skulle vilja det. Som sagt får det vara en sådan dålig dag idag och så tar jag nya tag imorgon igen, det är det som är så bra; Imorgon finns där. Nu ska jag laga mat till mig och tonåringen och sen får vi se vad som sker, det får bli som det blir helt enkelt. Nu släpper jag alla krav och måsten som jag satt på mig själv för en dag.
Ta hand om er!
