RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-02-21 21:50:40

livetsomoline blogg

livetsomoline blogg på Nouw

VERKLIGHETEN

2019-02-14 11:34
Från livetsomoline

Verkligheten. Det är vad jag tänker skriva om idag. Och verkligheten är inte alltid så rolig.

Om ni inte redan visste det så lider jag av ångest och ibland, speciellt under stressiga perioder, får jag attacker. Och det hände inatt. Just nu är det en stressig period med årsmöten som ska avklaras, planering inför kommande event, utbildningar, nationella prov som närmar sig, ha tid för sina aktiviteter och hobbys, kunna vara med vänner och sedan kunna ta hand om sig själv. Det är väl det sistnämnda som jag är dålig på. Och igår visade det sig.
Kvällen började med att jag kom hem från en utbildning. Då skrev jag ut kallelser för årsmöte med pappa och tittade sedan på telefonen. Allt kändes inte som det skulle, även om jag var lättad att kallelserna var ute. Jag hade den där klumpen i magen som jag känt så många gånger. Men jag ignorerade klumpen (dumt gjort, helst ska jag ju ta itu med vad som känns fel) och gick upp på rummet. Jag kollade på telefon en stund och läste sedan. Vid elva tiden då jag brukar somna la jag mig ifrån boken men kunde inte somna. Ännu ett tecken på vad som komma skall. Efter en halvtimme av att försöka somna kom attacken. Jag vill inte få in i detalj på hur det känns eftersom jag hatar att återuppleva det, men tänk dig att det känns som om du inte kan andas och du ska kräkas och skita på dig samtidigt. Jag vill inte ens försöka gå in på att beskriva känslorna. Jag vet inte vad det var med mig men jag kunde inte lugna ner mig. Jag har ingen aning om hur länge det höll på, men det kändes som tusen livstider. När jag jade lugnat ner mig gick jag ner till vardagsrummet och la mig i soffan och försökte sova. Det är där jag brukar lägga mig när jag har svårt att sova och det brukar funka. Men nej, det gick inte. Jag har ingen aning om när jag somnade men det jag vet är att när jag vaknade så kände jag mig så fruktansvärt utmattad, både på grund av sömnbristen men även på grund av ångestattacken som gör mig så fruktansvärt trött.
Allt det här resulterade i en dag hemma från skolan med världens huvudvärk och igen svullna ögon.

Jag hoppas att ni haft en bättre natt och dag än mig. Juste! Glad alla hjärtans dag! Uppiggande läsning på denna kärleksfulla dag, ellerhur?

JAG VET INTE

2019-01-25 16:54
Från livetsomoline

Jag antar att rubriken talar för sig själv. Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Jag vet egentligen inte vad jag vill med det mesta. Men tanken är väl att jag ska skriva av mig i det här inlägget. Och jag hoppas att du som läser finner det här intressant att läsa.
Så, tillbaka till att jag inte vet vad jag vill med "det mesta". Grejen är att förut hade jag en sån bra plan för mitt liv. Jag skulle gå samhälle på Boberg, jobba några år efter, kanske flytta längre upp i Sverige, sedan söka in till polishögskolan i Umeå och efter det jobba som polis de närmaste 10-15 åren. Men jag är inte så säker längre. Ibland inser jag liksom saker, och då är det som att hela mitt liv förändras. Som om alla mina planer raseras och jag måste bygga nya. Det syns kanske inte så mycket på utsidan, förutom att jag kanske nämner något litet om det, men på insidan är jag som manisk över min nya idé eller nya planer. Exempelvis: för bara någon vecka sedan insåg jag att det skulle vara trevligt att bo i Jämtland. Varför vet jag inte, förutom att det är väldigt vackert där. Jag vet också att någon gymnasieskola i typ Östersund har linjen estet konst, och jag älskar konst och att måla, så min nya plan var att gå en gymnasieskola i Östersund. Men hur skulle det då bli med polisyrket? För jag vill fortfarande bli polis, det är verkligen något som lockar. Men samtidigt vill jag att min gymnasietid ska vara något nytt, spännande och roligt. Men sen måste jag också tänka realistiskt (även om det är typ en av de tråkigaste sakerna som finns). Jag älskar också skådespeleri, även fast jag inte pratar om det så mycket heller. Ja jag är en person som väldigt ofta låser in mina tankar, ursäkta mig. Och alla dessa tankar och drömmar sliter mig itu. Vad ska jag välja? Hur vill jag att min framtid ska se ut? Hur kommer min framtid att se ut? Så många frågor, så lite svar.
Men vet ni, nu har jag kommit på någonting igen. Jag ska sluta bry mig. Som jag sa till pappa härom dagen "Mitt nya ordspråk ska vara 'Keep it simple' och jag ska inte göra allt till en så allvarlig grej". Och jag ska verkligen försöka hålla det löftet. Det enda jag ska tänka på är vad som kommer hända så snart som möjligt, och inte oroa mig så långt in i framtiden. Jag ska heller inte oroa mig för småsaker eller saker jag inte har någon makt över. Jag ska göra det jag kan, och jag ska ha roligt. Det är det som är det viktiga.
Jag ska också bara vara mig själv, även om det betyder att någon, några eller majoriteten av alla människor inte kommer gilla mig.

Tack för mig.

Bästa veckan i mitt liv

2019-01-08 22:45
Från livetsomoline

​Först och främst - Hej! Det var inte igår. Förlåt. Jag vet att det har gått ett antal månader, det var inte meningen. Men nu ska vi inte haka upp oss på det tycker jag! Jag är ju faktiskt här för att skriva om den bästa veckan i mitt liv. Eller, vecka och vecka, det varade i typ fem dagar men det är mycket lättare att bara skriva vecka, så lev med det.

Ja vad kan ha varit så ​fantastiskt ​med denna vecka som jag pratar om då? Jo jag ska ta det från början, så ni hänger med i svängarna.
​Detta händelseförlopp är politiskt, och jag är sosse (aktiv i SSU), så om du inte gillar det tycker jag ändå att du kan stanna kvar eftersom att det alltid är nyttigt och lärorikt att höra andras åsikter.
Så det började med att jag i höstas fick ett samtal från mitt distrikts förra ombudsman. Han berättade om någonting som heter nyårskurserna. Jag hade sen innan hört talas om nyårskurserna, det är helt enkelt en kurs som går av stapeln runt nyår. Där finns olika steg, och jag gick det första steget, KLU (klubbledar utbildning). 
Så, nog om all fakta, han bad mig att anmäla mig, för han trodde att jag hade en chans att komma med (vilket jag känner mig väldigt smickrad över). Sagt och gjort jag anmälde mig. Jag hade inga förväntningar att komma med, men rätt som det var fick jag ett välkomstmail och tågbiljetter till Stockholm på SMS. Jag hade ännu inte riktigt förstått att ​jag​ av alla människor skulle dit förrän morgonen då jag skulle kliva på tåget. Jag var ganska nervös för att åka, både för att jag inte visste  vad det var för människor där, men även för att jag har sämst lokalsinne och var rädd att jag inte skulle hitta i Stockholm central till bussarna som gick till Bommersvik, kursgården som vi bodde på. Men det löste sig, det kom två jättefina och snälla personer och mötte upp mig på perrongen, så det blev ingen missad buss för min del! 
Så där satt jag på bussen, med en vän som jag känt sedan tidigare, på väg mot Bommersvik, som är som en helig plats för alla sossar, arbetare och fackliga. Jag var både för nervös och trött för att riktigt orka ha samma svung i konversationer som jag brukar ha, men det var trevligt ändå.
Väl framme åt vi lunch och sedan fick vi våra rum. Jag delade rum med en jättegullig tjej som jag nu är stolt över att kalla vän. Vi gjorde oss hemmastadda och sedan var det en storsamling som gällde för alla kursdeltagare denna veckan. Vi möttes av SSUs vallåt "Starkare tillsammans" (lyssna på den på spotify) och massa leende ansikten. När den stora samlingen var över fick min grupp KLU Katniss (inspirerat från filmen Hunger games) vårat egna rum där vi kunde lära känna varandra och våra handledare. Det var trevligt, vi pratade, försökte lära oss alla namn osv. Det var en trevlig första dag. Veckan fortsatte och gruppen blev tightare och tightare. Vi blev som en liten (eller snarare stor) familj. Dagarna var fantastiska, men någonting som jag aldrig kommer glömma är Revykvällen. Under revykvällen äter man en fin middag, men alla grupper skulle också göra en liten sketch eller teater och framföra för resten av kursdeltagarna och handledarna. Min grupp valde att göra en parodi på våra handledare, om de hade sökt in till Paradise hotel. Enligt mig blev det succé, och det var så roligt att få ta emot alla skratt, applåder och god kritik. Efteråt var det klubb i SSU-huset (ett litet hus på kursgården där SSUarna brukar hänga) och jag tror jag aldrig haft så roligt. Vi dansade så att svetten rann, och som en av mina vänner sa "Du levde ditt bästa liv!" vilket jag absolut håller med om, det var så roligt! Det var också då jag upptäckte att jag gillade att dansa, det visste jag faktiskt inte innan, vilket några blev förvånad över eftersom att de tyckte jag dansade bra, vilket jag tar emot och tackar för! Nej men alltså! Jag kände mig som en ny människa efter revykvällen och det kändes som om vår grupp blev ännu tightare.

Så, dagarna fortsatte, och den sista dagen kom. Dagen som förmodligen många av oss hade fruktat. Som avslutning gick vi hela varvet runt i gruppen där vi fick säga något om veckan. Alla sa så fina saker, så det blev många fällda tårar från många håll. Det var så fint, att vi kunde sitta där och gråta tillsammans, som om vi faktiskt vore en familj, Och det är vi ju, vi är en SSU familj. Världens finaste SSU familj. Ni förstår nog inte hur mycket jag älskar alla där, och hur svårt det var att lämna allt. Jag satt hela buss- och tågresan hem med tårarna brännande bakom ögonlocken. När jag väl kom hem så brast det och jag började gråta ännu en gång.

Jag vill rikta ett stort tack till alla i KLU Katniss och våra helt underbara, fantastiska handledare. Utan er hade det här inte varit möjligt, och ni har tagit hand om oss på ett så fint sätt. Jag älskar er!

Long time no see

2018-08-02 23:57
Från livetsomoline

​Hej igen.. det var länge sen jag skrev här..
Asså, seriöst vad är det med mig? Varför säger jag "NU ska det bli mer uppdatering" och sen hör jag inte av mig på två århundraden? Men jag antar att inläggen kommer när de kommer helt enkelt, det är inget jag vill tvinga fram. Vill inte skriva om mina vardagar eftersom det känns som att alla gör det, jag vill liksom att mina inlägg ska vara betydelsefulla, unika och välskrivna. Och det är svårt när jag skriver om mina dagar, som enligt mig är väldigt tråkiga, att få dem så eftersom att jag tycker att det, ja, helt enkelt är tråkigt. 

Men något som dock är spännande är att jag håller på att skriva på en bok! Nu tänker ni säkert "Och hur ska det gå till?" och jag kan erkänna att jag tänker exakt samma sak. Hur fan ska det här gå till? Jo men jag har en idé på hur det här kommer gå till; jag kommer börja skriva, känna mig jätteinspirerad och det kommer bli riktigt bra. Men efter att en bit av boken är klar kommer jag glömma, lägga andra saker före och det kommer bli något kapitel skrivet här och där. Men jag har bestämt mig att boken kommer får ta den tid den får ta. Jag bryr mig inte om när den blir klar, jag tycker bara att det ska bli roligt att få skriva och forma min egen bok! TAGGAD! 
Så jag har gjort en liiiten planering, som jag ska lägga till detaljer osv på, men kan erkänna att jag inte kunde låta bli att börja skriva lite på första kapitlet, hehe.
MEN ni kommer INTE få veta vad den handlar om. Kanske när jag har kommit en bit in på boken, eller kanske när jag blir klar med den. Jag vill inte att nån ska stjäla min idé, för jag gillar den verkligen.. Kan dock erkänna att den utspelar sig 1930-40 nån gång.

Ja men nu vet jag inte mer vad jag ska säga. Ha det bra? Vi ses? Eller inte? 
Jaja hejdå.

Vill du dö?

2018-06-14 22:00
Från livetsomoline

OBS! Kan vara triggande för personer med självmordstankar!

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska skriva det här inlägget. Jag har känt osäkerheten krypa sig på mig när jag har satt mig framför datorn och tänkt att nu, nu ska jag skriva om det här. Men när rubriken är skriven ger jag upp och stänger ner datorn.

Det är nämligen en sak jag reagerat och tänkt mycket på. Jag vet att många idag mår dåligt, t.o.m har självmordstankar. Enligt sidan ki.se (Karolinska Institutet) har många unga tänkt på självmord, och jag tycker att det är riktigt hemskt. Att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta det. Men en sak som jag blir riktigt jävla förbannad på är när folk använder självmord och döden i ett skämtsamt/oseriöst syfte. Exempelvis något som jag har märkt är om en person gör något de är missnöjd med, t.ex en person målar ett streck fel på pappret, kan de bara slänga ur sig "Nä nu ska jag gå och hänga mig". Ja jag är helt seriös. Folk använder den här typen av uttryck i ett oseriöst syfte när de känner sig missnöjda med sig själva eller något de har gjort.
Då vill man bara ge dem en smäll på käften och fråga vad fan de säger. Vet de verkligen hur det känns att verkligen vilja ta sitt liv? Vet de hur hemskt det är att ha mörka demoner i sin hjärna som bara vill äta upp en? Göra slut på en? Har de verkligen tänkt att "Jag vill att det ska ta slut"?
Det tror inte jag. Jag tror att ja, de har förmodligen tänkt på självmord men, nej, de har förmodligen aldrig varit självmordsbenägna. Det är en skillnad.

Så, nu har jag äntligen fått skriva det här jobbiga inlägget.
Jag vill inte ha så mycket uppmärksamhet. Jag vill bara att ni läser det här, tar till er det, kanske visa en vän eller familjemedlem.

Hoppas att ni mår bra, och kom ihåg, det finns alltid ett andra val.

SÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄMST

2018-06-09 14:19
Från livetsomoline

Fyfaaan. Jag vet. Jag har inte uppdaterat på EVIGHETER! Vad blev det? Två? Tre inlägg? Sen bara stopp.
Jag har egentligen ingenting att skylla ifrån mig på. Jag har bara varit lat, som vanligt. Jag har tänkt "Jamen jag bloggar sen.." och när det har blivit sen så skjuter jag upp det ännu en gång. Typiskt mig.
Men nu ska jag iallafall försöka att uppdatera ibland, utan en månads mellanrum..

Det har väl hänt lite saker sen jag skrev sist. Boxningen har uppehåll just nu så träningen för mig är väl lite sisådär, men jag har bestämt att jag ska få vila nu, ta lite paus från allting och bara vara.
Jag och mamma har börjat gå på agility med våra hundar nu också, och jag är förvånad, de är riktigt duktiga!
Snart är det sommarlov också, det ska bli riktigt kul. Tanken på sovmorgnar, inga måsten, vänner och bara få göra vad man vill är så härlig. Jag vill ha sommarlov nu nu nu! Fan vad nice.

Jag har inte så mycket mer att säga, men det är väl ni ganska glad över? Nu kan mamma äntligen pusta ut och klicka ner min blogg.

Hörs.

usch vad dåligt

2018-04-14 16:46
Från livetsomoline

Ja jag vet. Så jävla dåligt av mig att inte uppdatera. Jag får skylla på att lovet tog slut och vardagen kom emellan. Jag vet att jag säkert hade kunnat hitta en lucka men jag har helt enkelt inte orkat den här veckan.
Men om nu min vecka har varit så händelserik så att jag inte har kunnat blogga så kanske ni vill veta vad jag gjorde?
I ärlighetens namn har den inte varit så annorlunda från alla andra veckor på året. Vaknat, gått i skolan, tränat, kanske ätit något och sen sova för att upprepa exakt samma sak nästa dag.
Men en förändring som skett denna vecka är att min skola har "skaffat" (?) telefonförbud. Visst, det har varit typ den tråkigaste skolveckan på länge (mest för att man inte kan lyssna på musik) men det har gått bättre än väntat. Folk är faktiskt sociala (surprise!).
Dock så har jag varit väldigt trött den här veckan (sover dåligt osv, ja ni vet..) så koncentrationen i skolan har väl inte varit på topp.. Men det är så det är ibland och det är väl bara att kämpa på vidare sen?
Förresten så åker jag till Polen nästa vecka. Det ska väl bli nice, har hört att det är varmt där och så nu. Värme har jag inget problem med men när solen är sådär jobbig så att det sticker i ögonen är det inge kul (solglasögon kommer bli ett måste!). Här i Sverige har det faktiskt varit ganska varmt också, men som sagt, solen har verkligen STUCKIT i ögonen. Sol i all ära, men när man är oförberedd eller när det blir för mycket så gillar jag det inte (förlåt alla solälskare, men för mycket av nånting är aldrig nice).

Ja men vilket rörigt inlägg det här blev då. Men det blir säkert bra.
Vi hörs.

det bara brast

2018-04-05 16:07
Från livetsomoline

Ni vet när saker och ting bara vänds upp och ner? Alltså verkligen ALLT?
Vi tar det från början..
Igår mådde jag bra. Jag var till stallet (där jag träffade kompisar som jag inte sett på en hel vecka) och det gick väl ganska bra. Hade inte ridit på 2 veckor, var lite halvvinglig men det slutade bra. Boxningen senare på kvällen gick också bra och på kvällen somnade jag (för första gången på ett tag) snabbt och med en bra känsla i mig.
Men i morse när jag vaknade hade jag en tung känsla i magen och över bröstkorgen. Jag hade svårt att andas. Ångest. Jag gjorde några andningsövningar som mamma har visat mig. Det tog ett tag för den där känslan att försvinna. När jag har haft ångest blir jag ofta trött, så jag låg kvar i sängen men utan att somna. Jag låg och kollade på telefonen och läste i några timmar innan jag gick upp och åt frukost. Jag mådde då bättre och trodde att resten av dagen skulle flyta på bra.
Jag tänkte då, för att ha något att göra, att jag skulle sminka mig. Ni vet, känna sig lite fräsch och piffa upp sitt trötta ansikte lite.
Jag gick upp på mitt rum och satte mig vid mitt sminkbord. Jag slog på lite musik, My Chemical Romance (som vanligt), och skulle precis öppna foundationflaskan när allt bara brast. Jag började storgråta och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag bara grät och grät och grät. Jag höjde volymen på musiken så att ingen skulle höra och allt kändes bara så jävla värdelöst.
Jag satt där och snyftade och hulkade och tårarna ville bara inte sluta rinna. Vad jag än tänkte på så fick det bara gråten att bli värre. Även bra minnen (som ofta får mig att må bättre) kändes så jävla långt borta och jag trodde att jag aldrig skulle vara så glad som jag var i de minnena.

Ni minns att jag nämnde tidigare att jag lyssnade på musik? Och ni vet känslan när varenda ord i en låt verkar stämma in på hur man känner? Det var exakt så det var då. Det kändes nästan som om det var jag som hade skrivit de där låtarna. Allt stämde. Allt.

Jag känner fortfarande gråten i mig. De torkade tårarna, klumpen i halsen och utmattningen man får efter att ha gråtit länge.
Ska jag vara ärlig känner jag mig inte så mycket bättre, så som folk brukar säga det brukat vara efter man har fått gråtit ut. Men det är väl bara typiskt mig.

Jag ska inte ta er tid något mer med långtråkiga texter.
Ta hand om er.

Hej? Säger man så?

2018-04-04 01:57
Från livetsomoline

Nu ska vi se.. Är det här fjärde gången jag startar en ny blogg? Kanske femte? Jag vet faktiskt inte, har helt tappat räkningen..

Men iallafall, ni känner nog igen mig. Inte för att jag hade många läsare på någon av mina förra bloggar, eller för att jag rentav är känd, nej nej, utan förmodligen för att det bara kommer vara min mamma som läser det här, kanske någon lojal vän om jag har tur. Men för er som inte vet vem jag är (vilket jag tvivlar starkt på, för ärligt vem skulle ens börja vilja läsa min blogg?) så tänkte jag att det här inlägget skulle bli något hopkok av några faktan om mig.
Vi kan väl börja med de där gamla vanliga sakerna, ni vet namn, ålder intressen bla bla bla...
Jag är en 15-årig tjej döpt till Oline (jag vet, 'ÅH vilket originellt namn jag har!' *suck*) och de flesta skulle kategorisera mig som 'emo' men jag väljer helst kategorin 'mig själv'.
Mitt vakna liv består mest av skola, lite träning (mestadels boxning) ibland och en hel massa böcker, musik, filmer, serier, ja ni vet, såna där "typiska saker tonåringar gör nu för tiden..". Jag brinner också för att skriva och jag har ett mål att skriva minst en skönlitterär bok i mitt liv, vare sig det blir nu eller när jag fyller 40 eller kanske t.o.m 70.
Jag har också en sån där 'fånig' dröm om att en dag få stå på scen, med mitt punkrock band och sjunga. Trummor skulle också funka, det verkar faktiskt som ett väldigt kul instrument, men i nuläget tror jag mer på min sångröst än på mina trummis-skills. Mina största inspirationer inom musiken är nog My Chemical Romance (Killjoys make some noise!) och Twenty One Pilots, men får även inspiration från en hel massa 'emo band' eller 'alternativa band' som de också brukar kunna kallas.

En fakta (som förmodligen inte är den roligaste men som jag ändå tycker är värd att nämna för fuck tabu!) är att jag mår ganska dåligt.. Ni vet ångest (som tyvärr börjar bli jävligt vanligt bland framförallt ung) och förmodligen lite depression (dock osäker, men jag vet att jag inte mår bra iallafall). Jag får lite ångestattacker med jämna mellanrum, dagar då jag bara vill sova (inte äta eller prata eller någonting).
Men nu ska ni veta en sak, och det är att jag faktiskt jobbar på det, och jävligt hårt om jag får säga det själv. Även om jag just nu, när jag sitter och skriver det här inlägget, mår som mest dåligt på flera veckor (varför vet jag dock inte men ibland kommer verkligheten och fäller krokben när man precis har tagit sig upp) så vill jag ändå kämpa för jag vill ju må bra, vem vill inte det liksom? Och ja, jag har hört allt det där med att "Åh, men gumman! Det blir bättre" osv. Men en sak jag har faktiskt aldrig hört någon säga är "Det är helt ok att bryta ihop och må sämst" vilket är tragiskt enligt mig, att det är så tabu att må dåligt...

Men jävlar vilket långt inlägg det blev! (Nämnde jag det förresten, att ja svär mycket?)
Jag tackar väl för mig nu då, och du som har läst ända ner hit (Hej mamma) är en jävla kämpe, som orkar lyssna på mina tjatande meningar.

Vi ses väl i nästa inlägg?