Lika tjurig som den tonårsunge jag en gång var, funderar jag på hur och vad som är korrekt. Hur får man egentligen uttrycka sig om sina uppfattningar om andra människor och om deras behandlande om av andra?
Ibland biter jag ihop och delar sällan med mig utav upplevelser som jag haft med människor i min omgivning, där kommenterar slängs till högre och vänster. När får och när ska man reagera och när ska man prata om det? Oavsett om det är en stor sak eller inte, jag har svårt att avgöra huruvida måttet på ärlighet kan dras? Hur ärlig ska jag vara och hur ärlig är du?
Hur ärlig ska jag vara när jag återberättar diverse olika händelser? Får mina egna åsikter om den meningen prägla det jag säger? Eller är det endast okej om det är citerat rakt av? Egentligen är det varken rätt eller fel, inget av det, då det redan är sagt från någon annan, men gränsen går väl när återberättandet går för långt och bemötandet i det blir ännu mer negativt? Men hur blir det negativt? Egentligen tror jag inte det handlar om det, kanske egentligen.
Saken är väl den att vi kan dela med oss hur mycket vi vill av de folk säger och gör mot oss, till personer vi anförtror åt hos, för anledningen till att vi delar med oss handlar ändå om att få levande respons? Jag delar sällan med mig av saker till människor jag inte anförtror mig åt eller känner att dem är stabila i den relation som vi har, annars är nog den gränsen överkörd totalt.
Ärlighet varar ju längst och det vet vi sedan länge, var snälla mot varandra, ta ingen skit, prata om det och stå för det du säger, det vinner vi alla på i längden, även om det kan vara svårt är det det viktigaste vapen du har. Ärlighet, i allt du gör och säger.
Längs Gärdet rastas hundar, det är lerigt och Kaknästornet lyser upp himlen. Över vattnet reser sig djurgården och Stockholms Sky line lyser upp himlen för att guida hem Stockholmarna.
Det börjar bli mörkare nu och dagarna kortas saktas ner.
Jag är inte uppvuxen i Stockholm men hade en bild av att det är här jag ska bo, ibland älskar staden och ibland vill jag ta mig därifrån. Hatkärleken till Stockholm är märklig. På något sätt för en småstadstjej som jag var det något jag kände att jag både ville och behövde, att komma ifrån den inskränkta synen i min hemstad, dit kunde jag ändå åka hem till när jag ville när jag blev sugen på att känna mig som förut. Men ibland känner jag mig som färjorna längs slussen, att jag längtar härifrån. Bort från rädslan från Stureplan, bort från Tc-centralens kaffe doftande oas på morgonen, bort från trängseln.
Men ändå, mitt i allt det där finns det något i Stockholm som ligger mig varmt om hjärtat, en ställe att vara anonym, ingen behöver veta vem jag är, ingen behöver veta hur jag mår. I grund och botten tror jag att varför jag ändå känner mig så pass dragen till Stockholm är nog ändå att det var hit jag flyttade när jag blev sådär riktigt sprudlande kär. Jag har satt min prägel på livet här. Jag har lärt mig känna gatorna och hittat mina favorit kvarterskrogar och jag har hånglat i ett hörn på Seven Eleven.
På ett sätt älskar jag Stockholm, men jag tror att allt har sin tid och inget varar för alltid, eller så har det det. Ingen vet, jag kanske hånglar vid något annat gathörn i en annan stad någon annan gång i livet.
I varje fönster lyser lamporna upp höstmörkret, av någon anledning har jag bara en lampa i mitt stora fönster som lyser upp dammet och smutsen, att tvätta fönstren har inte varit ett alternativ.
Grannen mitt emot, har ingen aning om att jag brukar fascinerats av hennes drivkraft, vi känner inte varandra, vi har aldrig hälsat, jag har bara observerat på håll omedveten att jag gjort det, sen jag flyttade in. Varje morgon 07.30 vattnar hon sina gröna växter i fönstret, hon har nyss bytt lampor i fönstret närmas balkongen. Dem ser ut av att vara inspirerade av Asien, med en orangefärg i en form av en luftballong, som alltid tänds när det är mörkret börjar falla. På något sätt känner jag mig trygg att ha den okända kvinnan mitt emot mig varje dag, hon städar, tvättar fönstren och vädrar sin mans kläder på balkongen, men egentligen vet jag inte om det är hennes mans, hon kanske lever ensam, för jag har bara sett henne där. Hennes rutiner verkar vara dem samma, hon har alltid ett förklädde i vitt på sig och en trasa i handen. Hon verkar trivas, någon gång har hon varit ute på balkongen under sommaren och läst, kanske läser hon sin egen bok, kanske läser om krig och fattigdom i världen, kanske har hon jobbat som författare en gång i tiden. Hon brukar under sommaren lägga upp fötterna på balkongräcket och luta sig bakåt mot solen.
Även om vi ser människor vet vi ingeting, vi vet inte vad som händer bakom dem stora fönsterna ute på gatorna i dem präktiga lägenheterna längs gångvägen där vi varje dag går. Lampor tänds och släcks. Bakom varje lampa finns nog en glödlampa som slutat fungerat. Något som man egentligen borde ta tag i men inte orkat. Men vi vet att om vi bara ordnar det skulle det bli ljusare och varmare. Kanske.
Jag har slagits av tanken att gå över till henne men sånt kan man inte göra, tror jag, men om jag gör det kanske min illusion av henne förstörs och kanske är det bättre att låta illusioner ibland finnas kvar som just illusioner om människor som vi egentligen inte vet något om.
28 Januari 2018
Jag vill ligga i din famn och gråta ur mig hur allt är. Samtidigt som du håller min hand så där hårt som bara du kan göra, och ingen säger något för vi förstår ändå.
26 Oktober 2018.
Att försöka förklara för någon om hur jag är och hur jag mår är ungefär som att förklara för någon om hur jorden blev till. Mina dåliga dagar är mörka, svettiga lakan, ångesten är som en avlägsen släkting som plötsligt vill att vi ska ha en relation. Men jag har lärt mig att stänga dörren.
Undate.
Du tittade på mig och sa att mina ögon talar. Du la dig på min bröstkorg och jag kände att jag aldrig ville gå. Jag föll för dig, och jag hatar dig för det.
3 JULI 2019
Tack livet för du lärt mig leva, tack för att du satte mig på prov, tack för att du vågade tro på mig när benen vek sig under mig.
Saker och ting är aldrig sig likt, varje dag är olika och visst är det så, varje dag tänker jag annorlunda, varje dag ser jag saker från olika sätt och ingen dag går nog utan att jag tänker "vem är jag".
Jag har suttit i flera timmar hos en terapeut för att förstå vem jag är och vad jag vill, hon som sa till mig när jag bestämde mig för att avsluta min tid hos henne:
"Du är modig Emma, du kom hit när du inte trodde du visste något, du har nu förstått något, något viktigt"
Det där viktiga, vad det nu var. Det kom jag fram till.
Viktiga saker i livet, jag har sett drömmar släckas, hjärtan krossas, leenden slockna, liv som tagit slut och tårar som aldrig slutat rinna ner för en kind som är täckt i kladdig mascara.
Det där viktiga i livet, vad är nu det?
Jag bestämde mig i Augusti att gå till en terapeut, en kvinna som vänt mitt liv, som lyssnade, förstod, ifråga satte mig på ett sätt så jag satt stum och inte riktigt visste vad jag skulle svara. En kvinna som såg mig, en kvinna som tände det där hoppet hos mig som jag i somras trodde att slocknat. Något jag hört hela livet men som jag aldrig tog till mi.g
Jag har stökat runt, på "sena nätter på cava" försökt förstå saker och ting, men det ända jag förstod var att jag inte skulle gå hel ur det här utan en klapp på axeln. För livet vänder och livet vrids, på flera olika sätt. Det vet jag nu. Jag har inte mått bra, något jag inte vill lägga ett skynke över. Jag vet att alla inte mår bra. Jag vet att alla har sina dagar som känns som en baksmälla som vi inte kommer repa oss ifrån. Mina dagar var så, en längre tid, som inte ville ta slut, kändes de som.
Jag har lärt mig det ena och det andra, jag har lärt mig att se saker och ting från andra sidor, lärt mig vilken "fight" jag ska ta. Jag har lärt mig utifrån att ha sett livets olika vinklar under väldigt kort tid och jag kommer se mer att inget är som det ser ut. Allt är egentligen inte så. Jag har sett att det finns hopp och jag har sett att det inte funnits hopp.
Jag kommer att upptäcka nya saker och jag kommer gråta sådär igen, jag kommer att ligga i fosterställning. Men jag vet nu, det viktiga i livet. Det vet kanske du med, men det kanske inte tagit sig fram ännu.
Kanske undrar du "varför delar hon det här?" För psykiskohälsa finns i alla olika former och ska inte tabubeläggas. Detta är bara en bråkdel av mig och vad jag känt, tänkt och mått, kanske delar jag med mig en dag, av mer för att du ska förstå, men nu får det räcka för ett tag.
För det vi vill är att förstå, men vi måste våga.
