Plötsligt slår det en, insikten om att vara mitt i livet. De gråa håren har poppat upp en efter en som en förberedelse för nåt stort som komma skall, som varningar inför en tsunami. Ingen tror på datan som presenteras och till slut står man där och måste face the facts. Mitt i livet. Insikten. Jag älskar det. Vemodigt, men älskar det. Jag älskar att få se er växa upp och möta livet. Er, mina små kärleksbarn, er. För det är precis vad ni är. Barn av kärlek.
En mörk känsla har etsat sig fast i min själ och en bitter jävla smak i munnen. Vilken underbart fin och samtidigt förjävlig dokumentär, Josefin Nilsson -Älska mig för den jag är. Man måste se den. Av så många anledningar. Jag kände först att jag inte skulle orka men sen kände jag, näää det är min förbannade skyldighet att se den! Det är dags, på riktigt! Det gör mig så förbannat ont att detta händer här och nu. Det finns inte på kartan att vi ska ta med oss detta till framtiden, till tiden då mina barn finner kärleken. Det är inte många år tills dess... jag ska göra mitt allra yttersta för att sprida kärlek, glädje och tron på människan, för att lyckas krossa dessa förbannade jävla hatare. Tillsammans är vi starkare och det tror jag på. Den goda sidan måste vinna.
Jag vet att många tänker "men vad kan jag göra?" Du kan göra jävligt mycket! Genom att bara vara vad Astrid Lindgren skulle kalla en vettig människa, ge av din kärlek och tid och stå upp för det som är så fel. Blunda inte när din vän blir behandlad illa, hjälp en främling att hitta vägen, en stöttande blick när någon har det jobbigt eller att bara säga hej i korridoren på din arbetsplats. Varje liten god gärning räknas och efter att ha sett dokumentären kan jag verkligen tro att Josefin Nilsson var en sådan person. Ändå fick hon stå ut med så mycket hat att hennes kropp lade av. Hennes kropp gick i sönder av all misshandel, stress och oro, hennes kropp blev sjuk av onda handlingar. Det borde vara tvärtom, att man kanske är sjuk men håller sig friskare på grund av all kärlek man får. Så har jag det. Tacksam är inte ett tillräckligt kraftfullt ord för det. Min familj är mitt fort och mitt livselixir.
Dokumentären är inte bara Josefins historia utan också en fortsatt kamp för Metoo- rörelsen, den bevisar också att svin finns i alla samhällen och kulturer. Det är bara lite svårare att "upptäcka" svinen i en kultur där man ska hålla sånt här dolt för att man ska upprätthålla något som egentligen luktar mögel, om ni förstår hur jag menar. Jag är så upprörd och ledsen för att inget gjordes. Det är viktigt att dessa personer som håller på såhär inte får utrymme. Våra lagar är till viss del fortfarande ristade i runor. Jag märker det ofta... Det är dags att ta ett krafttag även här. Politikerna kan inte bara uttala sig i media om våld mot kvinnor utan det är dags att det händer något handfast. Josefin är inte ensam om att dö till följderna av sin hotfulla situation. Många orkar inte ens stå emot så länge som hon gjorde.... hennes kropp sa ifrån, hos många andra kvinnor är självmord vägen ut. Vi står där tafatta som anhöriga vid sidan om och ser allt hända men kan inte / får inte agera. Kvinnorna blir rädda för att det kommer slå tillbaka negativt mot dem.... i många fall är det så då lagen inte skyddar till 100% OCH att man inte vågar stå upp för lagen.
För mig sitter det i ryggraden... jag kan inte se på. Jag agerar och det slår tillbaka. Men det är det värt. För jag VET att jag står upp för det som är mänskliga rättigheter och för det som är vår förbannade skyldighet. Fast sanningen är att jag står upp och agerar till största delen för att jag hade velat att någon skulle ha gjort det för mig om jag vore i samma situation... Ibland, när jag tvivlar, känns det som att jag hade stått där lika ensam som alla andra.
Det är därför du måste se dokumentären. För att inte blunda. För att förstå att vi måste agera. NU.
Tänkte att det är dags att berätta lite om resan vi gjorde över jul och nyår.
Den 27 december lyfte flygplanet från Kastrup och landade 10 timmar senare i Punta Cana, Dominikanska Republiken. Flygresan gick superbra! Barnen var toppen! Vilket tålamod och förmåga att sysselsätta sig med film och spel.
Det är ju sällan roande att flyga över amerikanskt luftrum och fylla i alla dessa blanketter. Väl på plats i Punta Cana var det såklart fel blanketter vi hade fått på planet. Hmmm jaja morr morr det var bara att fylla o nya liksom. Men väl plats på hotellet var det mödan värt.
Ett stort, äldre hotell med 3 olika poolområden beläget direkt vid stranden. Lite slitet men det gjorde ingenting. Vi hängde ju inte direkt inomhus.
Det var en perfekt sola och bada semester med många härliga utflykter och god mat. Vi bodde på ett all inklusive hotell. Maten var faktiskt väldigt fräsch och god. Mycket fisk och skaldjur. På julafton hade de verkligen lagt ner tid och energi. Mycket, stort och fint!
Åker man till Punta Cana så ska man veta att det är Atlanten man badar i. Det är trots allt varmt i vattnet och fina stränder men havet är ganska livligt. Havet hade olika karaktär varje dag beroende på hur strömmarna låg. Vi åkte på två båtturer en bit söderut till Karibiska havet. Underbara turer! Så fint! Magiskt! Om vi åker till DR igen så blir det nog en stad som ligger på den karibiska sidan. De första bilderna är på stranden vid hotellet. Där ser man tydligt hur vågigt det är. Klimatet var helt perfekt. Inte torrt, inte fuktigt och inte för blåsigt. De andra bilderna är från en utflykt till Saona Island. Till Saona åkte vi speedboat och på hemvägen åkte vi en stor katamaran. Hela den utflykten var fantastisk. En heldagstur med mat, dricka och underbar natur. MAGISKT!
Utflykt nummer två var lite mer partylike våra kaptener bytte till sig rom och cola och livade upp stämningen. Vi snorklade på den turen. Barnen var sjukt modiga och hoppade i med bröd och allt. Vilka härliga minnen!
Det var en superhärlig resa med mycket avkoppling och fina upplevelser.
Tar en klunk kaffe med mjölk. Andas in. Tacksam för så mycket. ❤️ Glad för livet. Hör barnen på avstånd. Klar med jobbet för idag. Tar en klunk kaffe till. Analyserar saker jag kunde gjort bättre. Som jag ofta gör. Varför sa jag sa? Nästa gång ska jag säga si. Varför gjorde jag så i den stunden? Nästa gång ska jag göra si. Inga stora saker. Det är så jag utvecklas. En klunk kaffe till. Analysen är nu klar. Så, då släpper jag det och njuter vidare av barnens ljud. Spotify är igång och "lugnt och skönt" spelas.
Bloggandet är inte så frekvent numera, Trist, tycker jag. Jag kommer nog skriva mer igen men inte out:a det på sociala medier. Just nu taggar jag ner "Heej här är jag". Vill man se mig så ser man. Det är lite skrämmande att folk läser när det ändå är det som är syftet. Ord är till för att läsas, så även mina. Motsägelsefullt men sant. Jag vet inte vad som skrämmer egentligen. Kanske risken att skriva "för mycket" too much info så att säga. Haha men den risken får tas.
Kaffet har börjat svalna, på gränsen till kallt. Det gör ingenting. Smaken är god ändå. Jag sitter i de nya favoritstolarna och bara finns. Rätt gött att bara få känna att man finns. Fridfullt.
Tittade in i blogg-appen då suget att skriva finns hela tiden. Hittade ett opublicerat gammalt inlägg från i höstas. Kul att läsa och inspireras av sig själv.
Hösten är speciell alltså... speciell på alla sätt. Det är inte nödvändigtvis positivt för alla men för mig är den oftast positiv. Jag har insett att jag ofta får energi och kreativitet på hösten. Jag får idéer och är utvecklingsbenägen. Höstens höga luft och de sista varma solstrålarna ger mig energi. Energi att orka med mörkret som tränger sig på i eskalerande fart. Mörkret är det jobbigaste alltså... men skit i det. Vad jag egentligen vill komma fram till är alla idéer jag får på hösten. Jag får så många "jag skulle vilja". Tusen entreprenöriella idéer varav bara några få egentligen är genomförbara. Men dock. Idérik. På hösten ser jag oftast möjligheter i problem, inte svårigheter. På våren är det lite tvärtom. Då blir jag så enormt trött av vårsolen. Den suger ut all energi som för att tömma allt gammalt och sen fylla på med nytt. Jag minns hösten -16 då jag också hade massa idéer och förhoppningar. Dock blev det något annat i slutet. Jag älskar att utveckla mig själv och andra så mitt fokus ligger där just nu. Måste få fortsätta med det. Jag älskar vad jag gör men känner ibland att det inte är nog, som att detta bara ett led i det stora målet. Hahaha flummigt.
En vecka har gått sedan jag kom hem från sjukan i Lund. Helt galet hur snabbt en vecka går! Det är skönt att behandlingen är över och att jag förhoppningsvis kan blicka framåt och släppa detta. Tyvärr känner jag inte någon större skillnad.... Samma symptom som tidigare. Kanske ger det med sig snart. Jag kommer att bli kallad på återbesök, så det känns ju bra. Fram tills dess pallar jag inte bry mig. Jag har lagt alldeles för mycket tankekraft på detta, så nu vill jag lägga kraften på annat.
För en vecka sedan när jag kom hem från sjukhuset så står vi och pratar med grannarna ute på gatan. Då rullar det fram en liten skåpbil och parkerar utanför oss. Jag fattar ingenting varpå Danny säger "nu får du nog blombud". Jag bara va jag? Och mycket riktigt, det var ett blombud till mig! En jättefin höstbukett med ett kort med hjärtan på. Inne i kortet stod "yeah du är botad" under var det två hjärtan också M som signatur. Jag fattade ingenting! Vem fasen är M? hahaha helt paff och chockad. Jag började titta på handstilen på kortet och försökte känna igen stilen... snillet i mig fattade inte att det var floristen som hade skrivit kortet ju. hahaha trög. Både jag och Danny försökte fnula ut vem det skulle kunna vara.... M? mamma? nääää Micke? näää då skulle det ha stått från Louise också. Vem fan är M?! hahaha alltså det var så mystiskt! Nån som skickat fel? haha tusen tankar! Sen sa Danny, kanske Micki? JAPP! Där satt den :) Jag kunde verkligen höra henne säga " yeah du är botad" Älskade Micki ❤️ Jag blev så glad över blommorna. Det betyder mycket!
Helgen bjöd på bio och middag på Tugg. GOTT! Hamburgare är rätt najs alltså.
Idag var dagen kommen, dagen då ablationen ägde rum. Morgonen började med en dusch och sedan sattes kateter och nål på plats. Efter det rullades jag ner till behandlingen och la mig på behandlingsbordet. Allt steriliserades och jag fick bedövning i ljumsken där slangarna skulle gå in. Bedövningen gjorde mest ont av allt i behandlingen. När bedövningen satt så började teamet att leta efter mitt fel. För att hitta det, provocerades hjärtat till arytmi och jag kände tydligt igen symptomen. Då bestämde de för att behandla med kyla (ibland behandlar man med värme) vilket innebär att den kateter (inte en sån man kissar i) som är på plats i hjärtat fryser punkten där rubbningen sker. Därefter provocerar man igen för att se om behandlingen gav effekt.
Tyvärr var det lite klurigt att hitta rätt punkt och få rätt effekt direkt. De behövde göra samma procedur 4 eller 5 gånger, minns inte exakt. Men som patient kände jag tydligt i provokationen om behandlingen hade gett effekt och sista gången hade jag inga rubbningar. Skönt! Det betyder att jag med största sannolikhet inte behöver göra om detta igen. Men jag tar det med ro. Allt har gått bra och jag är nöjd och glad. Nu vill jag bara hem ❤️
En vilken personal! Extremt gulliga och vänliga. Alla svar är oerhört professionella och det uppskattas. Grymma hjältar!
En hel sommar har rusat förbi. Och vilken sommar sen! Herregud! Helt i min smak. En varm, solig sommar med massa bad och härliga stunder med familj och vänner. En sommar som spenderades i Sverige, vilket var förträffligt då vädret var som vid medelhavet. Maten hemma hos oss har också varit som vid medelhavet. haha stundtals iaf. Mycket tapas!
Bloggen har hela tiden legat i bakhuvudet men av någon anledning har den inte aktualiserats. Den har legat där och sovit som en liten björn i ide. Jag har nog haft fel fokus. Jag tänkte mer på vad läsarna ville läsa än på vad jag ville skriva. Då blir det inte kul. Jag har ju skrivit det flera gånger innan, att bloggen är min och att jag äger ordet. Vill man inte läsa så kan man strunta i det. Det är helt frivilligt .
Nu i skrivande stund har jag tid. Tid är inte en bristvara just idag. Varje minut är som en evighet nästan. Jag hade glömt hur lång en dag kan vara när man gör absolut ingenting. Fast det är iof inte sant. Jag har gjort en del idag. Men tiden i mellan mina ”uppdrag” är seg. Jag kan inte göra något. Absolut inget mer vettigt än att spela Candy Crush, lyssna på ljudbok och såklart blogga! Så nu blev det ett inlägg.
Jaha var är jag då? Jag är i Lund, på sjukhuset, hjärtmottagningen, arytmikliniken. Jag ska göra den efterlängtade ablationen imorgon och då blir man inlagd dagen innan för en massa undersökningar. Efterlängtad är väl en överdrift men jag har köat i över 200 dagar för att bli behandlad, så på så vis är den efterlängtad. Självklart hade jag gärna sluppit detta men det är som det är och det är bara att stay strong och få det gjort.
Det har varit lite oroligt i tankarna igår och tidigare i förra veckan men idag känns det bra. Jag är oftast orolig innan men när man är igång med något är det 100% fokus på det. Lösningsfokuserad.
Idag har jag fått göra ett vanligt UL och ett UL via matstrupen. En kamera ska tryckas ner i halsen och sedan inspektera hjärtat. Det gick mycket bättre än förväntat. Klart en obehaglig känsla men inte alls så klökigt som jag trodde att det skulle vara. Klöktes bara precis när kameran gick förbi i svalget liksom. Det gick ganska fort så har man bara fokus på att andas så går det bra. Kanske inget man gärna gör om frivilligt men ändå inget som man ska bli skrämd över, om ni nu har det inbokat i kalendern. Hehe
Alla i personalen är så trevliga! Glada och positiva. Härligt! Men maten kan man ju ha några tankar om... men det tänker jag inte ha. Ni kan skapa de själva. Däremot så kan jag ju säga som så att i hälsa ingår ju kost som en stor aspekt i tillfrisknandet. Maten är som en nedriven kontroll på orienteringen, inte ett dugg med i leken alltså.
Skrev detta inlägg för några dagar sedan men av någon anledning blev det inte postat. Så here you go.
Ibland när det är mycket på gång så kan inte hjärnan sortera. Kan inte uttrycka på samma sätt. Då blir inläggen lite färre i antal.
Idag kommer jag gnälla.
Jag mår ganska oroligt... jag har mer hjärtklappning än förut och hösten är ett nytt kapitel på jobb. Oron och hjärtat går ju hand i hand kanske men va fan... jag får ju inga svar!! Jag ringde arytmi i Lund idag... en grå mus med huvudet instoppat i musfällan svarade uttråkat att ”mmmjaaaa det är lång kö”. Aaaaaaaa fan! No shit Sherlock. Det menar du icke.... jag har ju inte hört ngt sen februari. Jag svarade att jag nog är halvt döende så hon skulle försöka låta mig komma före i kön. (Riktigt så var det inte men jag körde garantisnacket) Då blev jag sur igen. FÖRE i kön! Skämtar hon med mig? Varför finns det en kö om jag kan tjata mig förbi den? Så egentligen kanske det var min tur i april men nån smart jävel tjatade och tog min plats för att jag satt fint i båten?! Fnys och morr. Jag ska tjata varje vecka tills jag snor någons plats. Jag blir en människa jag inte vill vara. Jag vill tro på ett bra system för det har funnits. I årets val lär fokus vara på sjukvården. I alla fall för mig.
Jag älskar dessa dagar när solen lyser med sin fulla kraft. Fulla kraft a la Sverige style alltså. Men det räcker gott. Att få komma hem efter jobbet, kasta av sig kläderna och hoppa ner i poolen för att sedan återigen värma sig i solen är så jäkla härligt. Det är lyx.
Lyx att få höra barnens lycka när de hoppar och leker i vattnet.. ååh vad det värmer min själ. Låt hela sommaren vara så.
Känner mig lite energilös emellanåt. Många blir vårdeppiga som andra blir höstdeppiga. Jag skulle inte vilja påstå att jag direkt är deppig men ibland är jag bara så trött... Det är sista racet på jobb, massa inlämningar som ska rättas, omdöme som ska skrivas osv... hösten är ett nytt kapitel för mig dessutom. Det är mycket att sätta sig in i. Men det kommer att bli bra.
Jag är så fruktansvärt trött på sjukvården också... trött på att jag inte får svar angående mitt hjärtfel... Stundtals känner jag mig sämre vilket kanske kan härledas till att jag tänker mycket på jobb, stress med andra ord. Men å andra sidan tror jag inte att det är stress heller för jag får symtom även när jag tex badar varmt, äter lakrits eller tar en kopp kaffe. Jag har i princip slutat att dricka kaffe. Max en halv kopp om dagen... vilket bör räknas som ingen kopp :) hahah bra matematik va? Men oavsett så vill jag ha svar på hur vi ska gå vidare. Remissen skickades i februari och jag har hört NOLL! jag har ringt och legat på men utan resultat. Jag ska ringa i veckan igen men telefontiderna är också så charmiga... 9.30-11.00. Det är ju precis då man sitter ner och har inget att göra. Not!
Lite gnäll men det får ni ta :)
Nu är jag ju pepp igen och det tackar jag för.
