Här kommer lilla jag igen hahaha. Bättre sent än aldrig eller hur?
Jag har haft sjuuukt fullt upp faktiskt. Och då menar jag inte fullt upp med roliga saker, kompisar eller annat, utan jag menar fullt upp i skallen med tankar och funderingar.
Jag har (som jag nämnde i det senaste inlägget jag skrev) haft fullt upp med att jobba med mig själv, provat olika mediciner, försökt få ihop en bra fungerade strategi i skolan, kämpat med kompisar, kämpat med privata problem inom familjen, och bara blivit helt totalt slutkörd.
Under jullovet vände jag totalt på dygnet, därmed fuckade jag upp väldigt mycket som jag hade kämpat för. För när jag hamnar ur min dygnsrytm, då förstörs mitt mående, mina rutiner, medicinerna slutade tas så det rubbade mig rätt hårt, jag blir sjuk lättare, jag blir segare i allmänhet, och det går bara aldrig bra när jag gör så.
Jag börjar komma tillbaka i fas med den delen nu iallafall men det känns som om allt jag kämpat för skolmässigt bara flög åt skogen. Så jag är verkligen inte i fas längre när det gäller den delen.
Innan jag fyller det här inlägget med alla mina djupa tråkiga tankar, så ska jag säga att jag har ju faktiskt färgat håret brunt igen, tagit 3 nya hål i öronen och införskaffat mig en ögonskuggspalett från CAIA cosmetics! Känns så himla bra!
Jag har även börjat känna mig väldigt ensam och som om det fattas någonting liksom, som om det är någon slags tomhet i mitt liv.
Jag har vänner, jag har en väldigt fin mamma och bror som bryr sig om mig, men jag har ingen fast punkt att luta mig tillbaks till?
Det känns som om jag svävar i luften och inte vet vart jag ska stadga mig.
Jag har ingen riktig bästa vän. Jag har fina vänner runtomkring som jag kan skriva med på snap, och några i skolan som jag kan hänga med om jag vill.
Men jag har ingen som självmant skulle fråga just mig om jag vill hänga med till den där baren i helgen, eller någon som ringer mig när den är ledsen, eller någon som vet allt om mig.
Om jag inte hör av mig till dem, frågar vad dom ska göra eller bjuder in mig själv, så blir jag sittandes ensam.
Jag har ingen att prata med liksom. Ingen jag känner mig 100% bekväm med att ringa, eller skriva till.
Jag har en privat story med ungefär 10 personer som jag är närmst med/litar på, där jag lägger ut alla mina problem, filmar mig själv när jag berättar om det där sjuka som hände på bussen nyss, och gråter till. Ibland svarar folk med tips och råd.
Ibland svarar ingen överhuvudtaget, och jag ser att alla 10 personer har sett, vilket innerst inne gör jätteont.
Visst låter det tragiskt? Att jag sitter och lägger upp alla mina problem och delar med mig till personer jag kanske inte skulle pratat med annars? Uppmärksamhets-problem?
Jag har typ aldrig haft en bästa vän längre än i ett år i princip. Eller jo jag hade två stycken.
Den ena pratar jag fortfarande med, men hon bor i Australien. Alltså är det rätt kört på den fronten, förutom när hon kommer och hälsar på någon gång vartannat år.
Den andra "gjorde slut" med mig till och från under dem senaste tre, fyra åren, och så tog det slut på riktigt nu i höstas.
Annars har jag aldrig kunnat upprätthålla en vänskap?
Jag har alltid fått höra hur fel det är på mig, hur mycket problem jag har med dittan och dattan, hur konstig jag är, hur elak jag är.... listan kan göras lång.
Jag kan absolut erkänna och se att jag inte alltid har varit den bästa vännen man kan ha. Jag har gjort fel, jag har haft riktigt grova underliggande problem psykiskt som jag inte insett förens nu.
Men jag kan faktiskt inte se hur det kunnat bli så kortvariga relationer med nästan exakt alla jag någonsin träffat?
Jag har varit väldigt impulsiv, ofiltrerad, okunnig och klumpig. Jag har haft riktigt grov otur under hela mitt liv nästan?
Jag blev känd som "tjallaren" under hela högstadietiden, för att jag pratade med min mamma om allt (eftersom jag knappt hade några vänner) och därav råkade berätta om t.ex någon fest som jag hade hört om, som hon därav berättade för någon annan (absolut inte i något elakt syfte, utan mer mamma-plikt-syfte), så blev det fel, och jag fick skit för att folk seriöst hade trott att jag bara randomly hade gått till henne och sagt "mamma visste du att dom har fest, du måste snacka med rektorn om det".
Till en början visste jag inte att jag kanske inte kunde säga ALLT till alla vuxna jag träffade, eftersom det alltid ledde till dessa negativa konsekvenser.
Men tillslut började folk skylla på mig VARJE GÅNG någon hade blivit tagen på bar gärning. Eftersom att jag hade "tjallat" två gånger.
I samma veva så fick jag rykte som skolans "orre" (lösaktig tjej) eftersom att jag helt ärligt sökte uppmärksamhet hos killar på helt fel sätt, pga att jag inte fick uppmärksamhet på andra, mer "normala" sätt.
Så jag hade det väldigt väldigt tufft hela den perioden. Det gick aldrig över, och det förstörde mig så brutalt.
Det jag nämnde innan om impulsivitet och att jag var ofiltrerad, det innebär alltså att jag aldrig någonsin tänkte innan jag pratade, och jag ljög väldigt mycket för att krydda till saker jag berättade om, eller för att bara göra samtalen med mig lite extra roliga och intressanta. Jag ville ha lite action.
Jag hängde ut dem som mobbade mig, på internet, när jag var förbannad.
Jag startade bråk som jag inte hade behövt starta.
Jag sa exakt vad jag tänkte till de få som äntligen hade kommit mig nära.
När jag blev arg så blev jag ARG och slängde ur mig riktigt vidriga saker som jag inte alls tyckte eller hade tänkt igenom.
Ingen förstod varför, jag förstod inte varför. Jag började tro att jag faktiskt hade något fel i min hjärna. Alla andra hade ju bästa vänner, alla andra gick ju på fester, alla andra kunde prata normalt, alla andra fick riktigt bra pojkvänner.
Jag tyckte att jag var socialt inkompetent. Det verkade vara riktigt stora fel på mig? Jag fick aldrig heller lära mig vad som gick snett, eller höra av mina kompisar varför dem lämnade mig, eller varför jag inte bara kunde bete mig normalt?
Jag tycker fortfarande många av dem här sakerna om mig själv, trots att jag faktiskt äntligen har fått en diagnos och gått till botten varför jag gör vissa saker. Men jag känner ofta en stark känsla i kroppen av att jag är konstig, att jag inte duger, att jag inte är intressant, att jag verkligen vill ljuga och hitta på en as intressant historia bara för att någon ska vilja lyssna.
Jag känner mig som en börda när jag frågar om jag får sitta med kompisarna på lunchen, eller när jag ringer och frågar om jag får komma in till stan och hänga med dom.
Jag är ofta tyst när jag är med större grupper för att slippa riskera att jag kanske råkar säga något sjukt konstigt och opassande.
Men när jag är tyst, känner jag mig ju även ännu konstigare, för att det då känns som att jag bara är något släp som hänger efter dem. Jag tolkar varenda blick eller min som ett tecken på att jag borde gå eller att dem inte vill ha mig där. För varför skulle någon vilja hänga med mig? Givetvis vet jag om att dem jag hänger med, tycker om mig. Men det sitter verkligen ingrott djupt i huvudet sedan allt jag har varit med om.
När jag träffar killar på ett mer seriöst plan, så sitter jag och väntar på den dagen jag ska bli lämnad, för jag har aldrig dugit i något annat förhållande jag har varit i.
Jag får för mig att killen är ointresserad, tappar känslor eller att han tycker att jag är jobbig när jag skriver.
Mitt senaste ex var ju otrogen, förstår ni hur mycket det rubbade mig psykiskt? Allt jag byggt upp bara rasade igen. Tankarna kom tillbaka direkt. Jag fick nästan bekräftat, att jag är inte värd någonting, jag är inte värd att bli berättad för att hans känslor hade svalnat, jag var inte lika snygg eller bra som den andra tjejen, jag var inte en bra flickvän, jag var säkert för på och jobbig, jag är inte värd att bli älskad, jag är inte värd att vara lycklig.
Sådant tänker jag på hela tiden.
Det är utmattande kan jag säga.
Det är tungt att gå och bära på.
Jag vill inte känna så.
Men allt som hänt mig under hela min tid som tonåring har nästan bevisat det för mig om och om igen.
Hur lite värd jag e allt och hur socialt efterbliven jag är.
Jag vet innerst inne att jag verkligen inte ska ta på mig all skuld för allt som hänt.
Jag försöker intala mig att jag bara har haft extremt mycket otur och dåliga människor runt omkring mig.
Men det är svårt.
Alltså SHIT! FÖRLÅT!
Jag är sääämst på att uppdatera här hörni. Men det är så så så mycket på g i mitt liv. Jag håller på och utvecklas som människa, jobbar på som bara den med skolarbete, livet, mig själv för fullt, och bara allt som händer i livet liksom.
Allt är så rörigt så jag hinner knappt med att andas och ta det lugnt för jag har alltid 40 olika grejer i huvudet som ligger och gnager sönder mig inifrån.
Älskar att blogga, det gör jag verkligen. Men det finns liksom inte tid eller ork att skriva ett härligt och genomtänkt inlägg om vad som händer när det i princip bara är ”tråkiga” och stressiga grejer som händer.
Senaste veckorna har varit fullsmockade med möten, plugg och planering. Jag har börjar gymma igen, och det känns SÅ skönt. Jag har världens motivation och jag hoppas verkligen att det håller i sig.
Har fixat ett träningsprogram som @fabiangl på Instagram har gjort speciellt för kvinnor och wow wow wow säger jag bara. Det är sååå bra! Det är liksom inte för mycket men ändå mycket om ni förstår vad jag menar. Man får följa en plan exakt på vad man ska göra, hur man ska göra det, hur mycket man ska göra och även hur man ska äta. Jag älskar ju när det är konkret och bestämt exakt vad jag behöver göra för att nå mitt mål.
Gå in och kolla på hans Instagram för att läsa mer om det. (Programmet är gratis!!!)
Idag har jag slutat tidigt i skolan och nu är jag på g hem för att sedan gå ut och fotografera till en fotouppgift. Sååå kul, men även svinkallt! Det är liksom -7 grader idag?! Hur sjukt är inte det? Hjälp.
Imorgon ska jag på min kompis Fannys konsert i skolan och det ska bli superkul! Hon är så himla duktig och jag längtar tills jag får höra henne.
Så förhoppningsvis kommer jag ihåg att fota där och då!
Jag funderar även på att göra något lite annorlunda (för min del) och lägga upp något inlägg om ”10 saker ni inte visste” eller liknande. Något kul vill jag göra iallafall.
Funderar så mycket på att börja vlogga bara för er läsare så att jag slipper göra värsta långa inläggen hela tiden eller någon annan video!
Kommentera gärna om ni har någon idé eller om ni vill veta något eller så!
Vi ses!
Kram
Btw, kolla in vad sjuuukt cool ögonskugga jag testade att göra häromdagen?! Blev så sjuuukt nöjd! Sådär vill jag ha nästa gång jag går ut!
Just nu håller jag på och skapar -juste, ni läste rätt! En fotobok! Det är ett skolarbete men jag kommer förmodligen göra den mer för allmänheten as well!
Jag fokuserar mycket på kroppshets, idealer och kommer berätta om mina egna erfarenheter och hur jag mår osv. Det kommer bli väldigt bra tror jag. Tänker inte säga för mycket för det kommer ni få läsa sen när den är klar!
Här får ni ett smakprov på hur det kommer att se ut!
Trevlig helg på er!
Kram
Jag fattar inte att jag säger det här. Men jag har varit föööör mycket ledig nu!!!
Först var det höstlov, sedan var det halva veckan ledigt förra veckan.
Profildagar den här veckan på måndagen och igår, då fotade jag båda dagarna till några olika uppgifter och sedan var jag ledig resterande tid. Idag var det utvecklingssamtal, alltså var jag ledig den tiden jag inte var på samtalet. Alltså typ hela dagen. :’)
Sååå tråkigt! Jag vill liksom ha struktur i livet nu, jag vill vakna 7 och sminka mig och åka iväg till skolan och ha mina rutiner. Även om det absolut är superskönt att vakna 11 och ligga och dega hela dagarna så blir man ju faktiskt riktigt fuckad av det. Man orkar knappt ställa sig upp för att gå på toaletten och allt blir automatiskt jobbigare och segare i en vardag.
Imorgon är det ÄNTLIGEN en vanlig skoldag igen, trodde somsagt aldrig någonsin att jag skulle vara glad över en sån sak :’)
Ska fixa mig så fiiiint o ha på mig min nya snygga jacka och bara njuta av dagen!
Ska plugga på rasterna och vara grym i skolan!!! Tjoho!
Asså jag har så sjukt bra inställning till livet just nu, jag har varit så glad på sistone och motiverad till att förändras och bli en grym människa och att må bra! Det känns verkligen så fantastiskt!
Så kul att ni blir fler och fler som vill följa min resa också!
Jag har FORTFARANDE sån sjuk träningsvärk i benen efter benpasset förra veckan, så jäkla jobbigt. Kan knappt gå på toa liksom. Helt sjukt.
Nu ska jag titta på Paradise STHLM.
Vi ses finisar!
Kram
Det är fredag! Veckan har varit kort men påfrestande. Mycket möten, skola och väldigt lite sömn.
Är fortfarande fast i min höstlovs-dygnsrytm. Härligt va? När man är aspirerar klockan 4 på morgonen? ”:)”
Min morbror (artistnamn: Alpis) släppte även en låt idag som heter ”En annan dag”. Sjukt bra! Han har verkligen utvecklats så mycket genom åren och låten är verkligen väldigt genomtänkt och har en väldigt fin och vacker handling!
Jag är på g hem till min pappa nu för att ta en lite chill weekend efter allt ståhej. Känns superskönt att komma ut på landet såhär lite då och då och inte behöva fixa sig eller tänka på något annat en att leva i nuet och lugnet.
Jag måste verkligen fota mer känner jag! Har tappat mitt foto-glow totalt och lusten till att fota andra saker as well. Vill bara uppdatera Instagram exakt varje dag och fylla den med allt som händer men jag blir aldrig nöjd heller för den delen! Så sjukt irriterande. Snart så blir det väl bra igen hoppas jag.
Så kul att vi blir allt fler och fler på den här bloggen! Jag ser hur statistikerna ökar och jag blir så himla tacksam över att ni verkar gilla vad jag gör! Lämna gärna kommentarer om ni undrar något någon gång också! Jag svarar mer än gärna!
Säg även till om det är något mer ni önskar att se!
Nu ska jag stänga av mitt internet så min lillebror kan lyssna på Spotify :’)
Kram på er
Alltså. Ni vet ju vid det här laget att jag har förändrats så mycket och att jag vill fortsätta förändras, jag vill lära mig hantera vissa saker bättre, mogna och bli en bättre människa helt enkelt!
Det är vad jag har kommit till insikt med.
Jag läste idag om något som kallas Den Svenska Jantelagen vilket är en oskriven lag som innebör att en person inte får sticka ut, tycka ”fel” (alltså inte hålla med det som är PK till exempel), eller ”tro” att man är bättre än någon annan.
Detta är något vi i Sverige lider otroligt mycket av, vilket är sjukt sorgligt. Vi får inte prata om vår framgång, men vi får samtidigt inte vara sämre än någon annan som anses vara ”bra”. Vi får inte tycka olika (enligt svensk lag får vi såklart det) än det som anses vara ”bra”.
Jag går t.ex i en skola, med väldigt mycket vänstermänniskor (vänstern är superbra), extrema feminister och esteter. Jag säger absolut inget illa om dem. Men majoriteten av sådana människor har en tendens att bli asförbannade, samt frysa ut en om man inte tycker exakt som dom. T.ex att män suger och borde dö i princip.
Det är extremt tråkigt att man ska behöva tycka som alla andra hela tiden. Tänk om vi alla var exakt likadana och tyckte exakt likadant. Det hade ju varit pisstråkigt? Så tror jag inte någon vill ha det egentligen.
Så varför kan vi inte bara acceptera varandras åsikter och tankar. Även om jag tycker att någon har heeelt fel i något argument. Så betyder inte det att dens personlighet eller personen överlag är fel på?
Och, varför kan man inte få prata om sig själv ibland, eller sin framgång. Det är så tråkigt att vi svenskar hyschar varandra istället för att lyfta varandra. Så så så tråkigt.
Om min kompis har byggt upp ett företag, tjänar sjukt mycket pengar, och glider förbi i en sjukt fet bil, förstår ni då hur tråkigt det skulle vara om jag bara tänkte ”usch vad vidrigt. Hon vill bara visa att hon är bättre än mig. Usch.”
Detta är tyvärr sanningen? Såhär tänker dem flesta, men man säger det ju aldrig förstås.
Om jag var rik och hade kämpat för min framgång, eller inte ens det, jag kanske hade turen att vinna på lotto?
Man vill ju självklart visa upp sig. ”Titta på mig!!!” Lite så.
Lession of the day: var glada för varandras skull. Visa upp din framgång och var nöjd med dig själv och det du presterat. Och sist men inte minst: alla människor har olika åsikter! Man är inte dum i huvudet för det! Eller hur?
Jag hoppas att jag kan förbättras inom det här ämnet och att ni kan det likaså. Ingen är perfekt!
Jag vill vara den som sprider lycka och kärlek, inte avund och bitterhet.
Tankvärt!
Vi ses! Kram på er.
Asså wow! Det här lovet har varit SÅ välbehövt.
Känner mig sååå så så utvilad och utmattad på ett bra sätt. Har gjort så mycket grejer samtidigt som jag har vilat så mycket så det känns helt underbart att komma tillbaka till verkligheten igen och kämpa järnet nu innan terminen är slut.
Jag känner mig extra peppad liksom, peppad att börja med nya vanor och nya principer.
Känns fantastiskt.
Igår vart jag hemma med vovven och myste hela dagen, tog mig ett bad och streck-kollade på Gossip girl.
Och idag vart det typ i princip samma sak, förutom att jag tog en sväng förbi läkaren vid lunch.
Skillnaden på igår och idag dock, är att jag faktiskt ställde klockan och gick upp vid 9 idag. Wow wow wow!
Helt sjukt när man har vaknat typ 13-15 varje dag det här lovet.
Ikväll ska jag försöka sova vid 23 iallafall och sedan är det upp kl 7 imorgon. TAGGA!
Not really.... :’)
Alltså, det känns ju såklart aldrig kul att återgå till skola och rutiner men samtidigt är det ju det som får en må bra, att ha något att göra på en lagom mängd tid och vakna i tid, för att sedan komma hem och vara helt slutkörd.
Jag ska försöka gymma imorgon också, även fast det känns helt hopplöst så ska jag försöka ha det som mål. Jag vet ju att när jag väl kommer dit så blir det askul. Men innan dess så känns det som att gymmet är onödigt och inget för mig i princip. Men jag mår alltid så sjukt fantastiskt bra och blir så jäkla taggad när jag är där.
Jag får ställa klockan typ 40 gånger imorgon eller något.
Jag har liksom inte gymmat på sjuuuukt länge. Jag har verkligen tappat det totalt. It sucks.
Men om jag ska nå mitt mål innan nästa sommar så måste jag faktiskt sätta igång och jag kommer bara klaga senare istället på hur dum jag var som inte bara tog tag i det, om jag inte gör något! Hur svårt kan det vara att gå ner typ 50 meter till gymmet liksom? Egentligen?
Sedan håller jag på att titta lite på vinterjackor också och jag är SÅ besatt av faux fur jackor. Alltså jag ser dem överallt och jag tror detta kommer bli modet i år alltså. (Eller ioförsig var det ju redan poppis förra året hehe)
Men jag är beeeesatt!! Jag bara MÅSTE ha en!
Lägger upp några jag hittade på Chiquelle här nedan!
Love love love!!!
Vi hörs finisar!
Kram!
Hejsan hoppsan!
Tillbaka från ännu ett kortare litet uppehåll från er på bloggen!
Nu har jag haft höstlov i en vecka, vilket har för mig betytt väldigt lite vila helt ärligt, och väldigt mycket ståhej.
Jag har klubbat väldigt mycket, träffar mycket folk och, okej då jag har väl vilat lite grann och sovit till typ 12-13 några dagar.
Även om man är riktigt förstörd nu så har det ändå känts väldigt bra.
Jag har verkligen behövt den här hetsiga veckan för att komma ifrån jobbiga tankar och bara få ha kul liksom! Det har funkat något otroligt bra faktiskt!
Har hittat tillbaka till min bästa vän Indigo också, vilket känns helt fantastiskt. Jag har alltid, som ni nog vet vid det här laget, alltid haft svårt med vänner och att upprätthålla relationer. This one was hard but worth it. That’s all I’m going to tell you.
Vi har iallafall umgåtts riktigt mycket dem senaste veckorna och haft väldigt kul ihop och det har jag verkligen saknat. Så jag är nöjd och glad. Haha.
Jag har även gått igenom en extremt stor identitetskris. (KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS)
Jag har funderat på min vikt väldigt mycket dem senaste veckorna. Jag har alltid haft det väldigt svårt med mitt utseende och idealer osv, jag har aldrig vägt som man ”ska”, alltid varit lite ”kraftigare”, haft mycket kvinnligare former än alla i min omgivning, haft jättestora bröst och jättestor rumpa. Har alltid ogillat mig själv iallafall. Det lade sig en stund under förra året och detta halvåret men nu har jag liksom kommit till insikt att jag och min livsstil har börjat bli väldigt osund.
Jag småäter extremt mycket, och jag äter väldigt väldigt stora mängder mat när jag väl äter mat. Jag har alltid något sött hemma att tugga på och känner mig alltid sugen efter något att stoppa i munnen liksom.
Sedan jag gick in i ett förhållande i mars i år, så började allt det här. Jag tror ni som är i förhållande förstår mig. Man är i det här mys-stadiet i början och myser alltid till det lite extra med varsin ben & Jerry, läsk, chips och godis i början av förhållandet. Det blir bara så typ. Och i mitt förhållande blev det för mycket. Och han slutade medans jag fortsatte och fastnade i det. Det låter så sjukt absurt men det är verkligen så sjukt farligt med socker och godsaker. Det är så sjukt beroendeframkallande.
Jag är iallafall väldigt fast i det nu, och jag kom på mig själv häromdagen när jag satt och tittade på gamla bilder på mig själv där jag var mycket mindre. Bara för ett år sedan.
Jag tittar på vågen, och inser att jag idag väger 20 kilo mer än vad jag gjorde för exakt ett år sedan. Det är läskigt. Jag vill inte ens behöva ha det här problemet. Jag har aldrig behövt tänka på vikten eller kosten innan, men helt plötsligt blev det allvar liksom. Jag säger inte heller att jag är asstor och att det är farligt så som jag ser ut för jag är inte ens i närheten av övervikt. Men jag vet att jag behöver förlora dom där 20 kilona igen och börja träna kondition och motion igen, och börja äta nyttigt.
Men om vi ska bortse från vikten, så har jag också insett många andra saker jag måste ändra på. Så som mitt sätt att leva på andra sätt, mitt sätt att tänka om livet och hur allt ska vara.
Jag har alltid haft ideal-tanken att man ska ha minst 20 bästavänner, man ska ha minst 2 000 följare på Instagram och minst 300 likes på alla bilder. Man ska ha askul i skolan, på lektionerna, på rasterna, sitta med dem där 20 vännerna vid lunchen, man ska hänga med i svängarna liksom.
Men, jag är inte där. Jag vill inte vara där. Jag kan inte vara där.
Bara för att jag inte har allt som man ska ha, så betyder det inte att jag är ensam, eller att jag är en nobody, eller att jag borde må dåligt.
Jag har kommit till insikten att jag kan ju skriva ett blogginlägg på rasterna? Plugga i lugn o ro i ett av studierummen på skolan. Jag kan kolla på något avsnitt av Gossip girl. Jag kan vara den som faktiskt lyssnar på lektionerna och vinner på att vara i skolan.
På helger om jag inte har något att göra kan jag ta en promenad, sätta mig på en brygga och skriva något på datorn.
Jag är inte beroende av andra människor, och jag klarar mig perfekt utan att ha 20 personer i mitt liv att underhållas av. Det räcker med 1-2 bra vänner som man träffar ibland. Jag har ju märkt själv att den här veckan på höstlovet till och med blev lite väl mycket pga att jag varit för mycket med vänner.
Jag är inte en sån person som tycker om att vara för mycket med andra människor, utan jag klarar mig så jävla bra själv för det mesta? Och det är OKEJ!
Jag behöver bara intala mig det mer och börja agera utefter det.
Jag kan tillexempel festa till min vardag lite extra genom att åka in till stan och plugga på Espresso house och köpa något gott att dricka medans jag gör det? (Ja jag har tittar väldigt mycket på Gossip girl.)
Och ett Instagramfeed behöver inte vara exakt som alla andras? Hitta din egen stil, ditt eget filter som DU tycker om, lägg upp saker som gör DIG till den DU är, skapa något som är UNIKT för just DIG.
Det här är något jag såklart inte heller gör ännu, men jag ska verkligen försöka. Bli en egen person.
Nu ska jag sova. Ha det bra!
Kram♥️
En bild från 2 år sedan när jag var 20 kg mindre
Det är ett så jäkla bra uttryck.
Jag känner mig så sjukt dark idag. Och det har jag gjort mycket senaste veckan.
Jag har ifrågasatt mig själv något extremt mycket senaste veckan. Jag övertänker och gör dumma beslut.
Jag har även tappat allt sug att gå ut och göra saker, och ta hand om mina vänner och familj. Jag har varit riktigt otrevlig mot mina familjemedlemmar, samt dragit mig undan från vänner. Såhär har det inte varit sedan jag gick in i väggen i Maj det här året. Och jag märker mer och mer vilken rädsla jag nu byggt upp för att må dåligt, istället för att accpetera att ja, det är såhär man kan känna ibland. Man behöver inte alltid må bra?
Men jag har verkligen bearbetat depressionen på helt fel sätt tror jag. Istället för att gräva djupare och bearbeta själva problemen så har jag grävt ner dem ännu djupare och tvingat fram glädje, och lagt på ett tjockt täcke med lycka och känslor som jag tyckte att man SKA känna istället för deppighet.
Vilket just nu verkar komma ikapp mig.
Men å andra sidan, så vill jag verkligen INTE må dåligt mer. Jag är så klar med det?
Jag vill bara att allt ska fortsätta fungera och att jag ska kunna vara mycket med kompisar utan att hjärnan säger stopp, och kunna fokusera i skolan så som jag mirakulöst har kunnat i början av den här terminen, och jag vill kunna prata med min mamma och lillebror om enkla saker utan att höja rösten.
Men så enkelt är det inte tydligen.
Men det jobbigaste av allt, är att jag inte kan förklara varför jag är såhär. Eller få mina vänner att förstå hur jag fungerar. Vad ska man säga liksom? "Hej, jag är en sån person som tröttnar på mina vänner efter en dag, kom tillbaka om 3 veckor igen?" Alltså. Nej.
Så ska det inte vara. Vad är fel på mig liksom? Om mina vänner nu läser det här, så hoppas jag att ni förstår att jag inte menar något illa och att jag tycker att det är askul att hänga med er. Jag tröttnar inte BOKSTAVLIGEN på er heller. Haha.
Senaste två-tre veckorna har jag ju, som jag skrivit om nedan, haft ett par sjukt jobbiga veckor i skolan. Det har varit drama och töntiga grejer som har blivit stora, jag har suttit själv nästan varje dag i matsalen och jag märker mer och mer hur alla vänner jag haft, typ bara försvunnit efter jag var sjukskriven förra terminen.
Jag fick nyligen min ADHD-diagnos också, vilket känns så sjukt konstigt att veta om? Vad kan jag få för hjälp? När ska jag få hjälp? Jag märker av mina problem med koncentrationen ännu mer och tänker på dem extra mycket nu när jag vet om orsaken bakom, och jag får panik när jag sitter i klassrummet och verkligen inte KAN fokusera.
Tänk er att sitta och försöka lyssna på läraren när du samtidigt måste lyssna och ta in ljudet av en penna, tangentbordet på någons dator, tuggumituggande 5 meter bakom dig, någon som borstar håret, några som skrattar till höger och några som viskar till vänster.
Att ta in 40 olika saker som händer - SAMTIDIGT, och inte kunna stänga av dem för att lyssna på en enda sak.
Det är så mycket som pågår i mitt huvud just nu och jag bryter ihop lite då och då över mitt ex som om det vore nyligen liksom, hur patetisk är inte jag liksom? Allt händer på samma gång och det blir inte bättre av att ingen förstår det heller, och att man inte kan sätta ord på det i en enda mening.
Så, jag hoppas att ni förstår varför jag inte uppdaterar så ofta här just nu. Följ gärna min Instagram om ni inte redan gör det @juliaalpsater.
Hoppas vi ses snart igen. Tack för att ni läser.
Kram.
bildkälla: picsart.com
Som rubriken lyder. Wow vilken stormig vecka. Alltså. Det har inte hänt sådär jättemycket men oj vad jag har sovit dåligt och oj vad tufft det Hr varit i skolan. Jag är heeelt slut. Jag brukar inte vara såhär död efter en vecka i skolan (eftersom jag ändå går en ganska ”lallig” linje) men nu blev det verkligen mycket asså.
Men tur är det att jag har ett höstlov framför mig!
Sååå skönt!!!!
Det här är alltså mitt allra sista höstlov någonsin? Förstår ni hur sjukt? Det här är liksom första början på slutet om man säger så. Jag går alltså ut gymnasiet i vår?
Ja jo jag e töntig jag vet. Har typ redan skrivit om det här förut också. Men det känns verkligen så sjukt bara.
Ikväll var jag mamma och min bror Elias på bio i Mall of Scandinavia och såg A star is born!
Alltså....
Jag är heeelt tagen!!! Jag sitter och lyssnar på film-soundtracket på repeat just nu och bara njuter, tänker tillbaka på den fantastiska filmen jag nyss sett och återigen njuter.
Jag tror inte att ni (som inte sett filmen) förstår hur jävla bra den är!?
Jag trodde den skulle vara bra men inte såhär bra!!!
Äeh.. grymt! Finns inte så mycket mer att säga om jag inte ska spoila!
Kommande helg och nästa vecka består av lite planer och gos! Tänkte skriva att dem e fullproppade med planer eftersom att det känns så men insåg att jag ”endast” har 4 inplanerade saker på 10 dagar. Hehe.
Men jag ska iallafall gå ut imorgon med några kompisar. Likaså på måndag & onsdag.
Men på måndag & onsdag så består utgångarna av halloween-event som jag ska på, och det känns så himla kul. Jag har verkligen börjat fatta det här nu att vara 18, det är faktiskt kul!
Sedan kanske jag inte riktigt är den tjejen som gillar att vara ute alltför mycket då jag typ blir helt förstörd så att det räcker för en vecka -efter en kväll.
Men nu är det så nice event på gång och jag ser fram emot det faktiskt!
Bilder från imorgon kommer nog på söndag! Men vi ses iallafall snart!
Kram och godnatt på er!
