Julia Alpsäter

Här kommer lilla jag igen hahaha. Bättre sent än aldrig eller hur?

Jag har haft sjuuukt fullt upp faktiskt. Och då menar jag inte fullt upp med roliga saker, kompisar eller annat, utan jag menar fullt upp i skallen med tankar och funderingar.
Jag har (som jag nämnde i det senaste inlägget jag skrev) haft fullt upp med att jobba med mig själv, provat olika mediciner, försökt få ihop en bra fungerade strategi i skolan, kämpat med kompisar, kämpat med privata problem inom familjen, och bara blivit helt totalt slutkörd.

Under jullovet vände jag totalt på dygnet, därmed fuckade jag upp väldigt mycket som jag hade kämpat för. För när jag hamnar ur min dygnsrytm, då förstörs mitt mående, mina rutiner, medicinerna slutade tas så det rubbade mig rätt hårt, jag blir sjuk lättare, jag blir segare i allmänhet, och det går bara aldrig bra när jag gör så.

Jag börjar komma tillbaka i fas med den delen nu iallafall men det känns som om allt jag kämpat för skolmässigt bara flög åt skogen. Så jag är verkligen inte i fas längre när det gäller den delen.

Innan jag fyller det här inlägget med alla mina djupa tråkiga tankar, så ska jag säga att jag har ju faktiskt färgat håret brunt igen, tagit 3 nya hål i öronen och införskaffat mig en ögonskuggspalett från CAIA cosmetics! Känns så himla bra!

Jag har även börjat känna mig väldigt ensam och som om det fattas någonting liksom, som om det är någon slags tomhet i mitt liv.
Jag har vänner, jag har en väldigt fin mamma och bror som bryr sig om mig, men jag har ingen fast punkt att luta mig tillbaks till?
Det känns som om jag svävar i luften och inte vet vart jag ska stadga mig.

Jag har ingen riktig bästa vän. Jag har fina vänner runtomkring som jag kan skriva med på snap, och några i skolan som jag kan hänga med om jag vill.
Men jag har ingen som självmant skulle fråga just mig om jag vill hänga med till den där baren i helgen, eller någon som ringer mig när den är ledsen, eller någon som vet allt om mig.
Om jag inte hör av mig till dem, frågar vad dom ska göra eller bjuder in mig själv, så blir jag sittandes ensam.

Jag har ingen att prata med liksom. Ingen jag känner mig 100% bekväm med att ringa, eller skriva till.
Jag har en privat story med ungefär 10 personer som jag är närmst med/litar på, där jag lägger ut alla mina problem, filmar mig själv när jag berättar om det där sjuka som hände på bussen nyss, och gråter till. Ibland svarar folk med tips och råd.
Ibland svarar ingen överhuvudtaget, och jag ser att alla 10 personer har sett, vilket innerst inne gör jätteont.

Visst låter det tragiskt? Att jag sitter och lägger upp alla mina problem och delar med mig till personer jag kanske inte skulle pratat med annars? Uppmärksamhets-problem?

Jag har typ aldrig haft en bästa vän längre än i ett år i princip. Eller jo jag hade två stycken.
Den ena pratar jag fortfarande med, men hon bor i Australien. Alltså är det rätt kört på den fronten, förutom när hon kommer och hälsar på någon gång vartannat år.
Den andra "gjorde slut" med mig till och från under dem senaste tre, fyra åren, och så tog det slut på riktigt nu i höstas.

Annars har jag aldrig kunnat upprätthålla en vänskap?
Jag har alltid fått höra hur fel det är på mig, hur mycket problem jag har med dittan och dattan, hur konstig jag är, hur elak jag är.... listan kan göras lång.
Jag kan absolut erkänna och se att jag inte alltid har varit den bästa vännen man kan ha. Jag har gjort fel, jag har haft riktigt grova underliggande problem psykiskt som jag inte insett förens nu.
Men jag kan faktiskt inte se hur det kunnat bli så kortvariga relationer med nästan exakt alla jag någonsin träffat?

Jag har varit väldigt impulsiv, ofiltrerad, okunnig och klumpig. Jag har haft riktigt grov otur under hela mitt liv nästan?

Jag blev känd som "tjallaren" under hela högstadietiden, för att jag pratade med min mamma om allt (eftersom jag knappt hade några vänner) och därav råkade berätta om t.ex någon fest som jag hade hört om, som hon därav berättade för någon annan (absolut inte i något elakt syfte, utan mer mamma-plikt-syfte), så blev det fel, och jag fick skit för att folk seriöst hade trott att jag bara randomly hade gått till henne och sagt "mamma visste du att dom har fest, du måste snacka med rektorn om det".
Till en början visste jag inte att jag kanske inte kunde säga ALLT till alla vuxna jag träffade, eftersom det alltid ledde till dessa negativa konsekvenser.
Men tillslut började folk skylla på mig VARJE GÅNG någon hade blivit tagen på bar gärning. Eftersom att jag hade "tjallat" två gånger.

I samma veva så fick jag rykte som skolans "orre" (lösaktig tjej) eftersom att jag helt ärligt sökte uppmärksamhet hos killar på helt fel sätt, pga att jag inte fick uppmärksamhet på andra, mer "normala" sätt.

Så jag hade det väldigt väldigt tufft hela den perioden. Det gick aldrig över, och det förstörde mig så brutalt.

Det jag nämnde innan om impulsivitet och att jag var ofiltrerad, det innebär alltså att jag aldrig någonsin tänkte innan jag pratade, och jag ljög väldigt mycket för att krydda till saker jag berättade om, eller för att bara göra samtalen med mig lite extra roliga och intressanta. Jag ville ha lite action.
Jag hängde ut dem som mobbade mig, på internet, när jag var förbannad.
Jag startade bråk som jag inte hade behövt starta.
Jag sa exakt vad jag tänkte till de få som äntligen hade kommit mig nära.
När jag blev arg så blev jag ARG och slängde ur mig riktigt vidriga saker som jag inte alls tyckte eller hade tänkt igenom.

Ingen förstod varför, jag förstod inte varför. Jag började tro att jag faktiskt hade något fel i min hjärna. Alla andra hade ju bästa vänner, alla andra gick ju på fester, alla andra kunde prata normalt, alla andra fick riktigt bra pojkvänner.

Jag tyckte att jag var socialt inkompetent. Det verkade vara riktigt stora fel på mig? Jag fick aldrig heller lära mig vad som gick snett, eller höra av mina kompisar varför dem lämnade mig, eller varför jag inte bara kunde bete mig normalt?

Jag tycker fortfarande många av dem här sakerna om mig själv, trots att jag faktiskt äntligen har fått en diagnos och gått till botten varför jag gör vissa saker. Men jag känner ofta en stark känsla i kroppen av att jag är konstig, att jag inte duger, att jag inte är intressant, att jag verkligen vill ljuga och hitta på en as intressant historia bara för att någon ska vilja lyssna.

Jag känner mig som en börda när jag frågar om jag får sitta med kompisarna på lunchen, eller när jag ringer och frågar om jag får komma in till stan och hänga med dom.

Jag är ofta tyst när jag är med större grupper för att slippa riskera att jag kanske råkar säga något sjukt konstigt och opassande.
Men när jag är tyst, känner jag mig ju även ännu konstigare, för att det då känns som att jag bara är något släp som hänger efter dem. Jag tolkar varenda blick eller min som ett tecken på att jag borde gå eller att dem inte vill ha mig där. För varför skulle någon vilja hänga med mig? Givetvis vet jag om att dem jag hänger med, tycker om mig. Men det sitter verkligen ingrott djupt i huvudet sedan allt jag har varit med om.

När jag träffar killar på ett mer seriöst plan, så sitter jag och väntar på den dagen jag ska bli lämnad, för jag har aldrig dugit i något annat förhållande jag har varit i.
Jag får för mig att killen är ointresserad, tappar känslor eller att han tycker att jag är jobbig när jag skriver.

Mitt senaste ex var ju otrogen, förstår ni hur mycket det rubbade mig psykiskt? Allt jag byggt upp bara rasade igen. Tankarna kom tillbaka direkt. Jag fick nästan bekräftat, att jag är inte värd någonting, jag är inte värd att bli berättad för att hans känslor hade svalnat, jag var inte lika snygg eller bra som den andra tjejen, jag var inte en bra flickvän, jag var säkert för på och jobbig, jag är inte värd att bli älskad, jag är inte värd att vara lycklig.

Sådant tänker jag på hela tiden.
Det är utmattande kan jag säga.
Det är tungt att gå och bära på.
Jag vill inte känna så.
Men allt som hänt mig under hela min tid som tonåring har nästan bevisat det för mig om och om igen.
Hur lite värd jag e allt och hur socialt efterbliven jag är.
Jag vet innerst inne att jag verkligen inte ska ta på mig all skuld för allt som hänt.
Jag försöker intala mig att jag bara har haft extremt mycket otur och dåliga människor runt omkring mig.

Men det är svårt.

Det är fredag! Veckan har varit kort men påfrestande. Mycket möten, skola och väldigt lite sömn.
Är fortfarande fast i min höstlovs-dygnsrytm. Härligt va? När man är aspirerar klockan 4 på morgonen? ”:)”
Min morbror (artistnamn: Alpis) släppte även en låt idag som heter ”En annan dag”. Sjukt bra! Han har verkligen utvecklats så mycket genom åren och låten är verkligen väldigt genomtänkt och har en väldigt fin och vacker handling!

Jag är på g hem till min pappa nu för att ta en lite chill weekend efter allt ståhej. Känns superskönt att komma ut på landet såhär lite då och då och inte behöva fixa sig eller tänka på något annat en att leva i nuet och lugnet.

Jag måste verkligen fota mer känner jag! Har tappat mitt foto-glow totalt och lusten till att fota andra saker as well. Vill bara uppdatera Instagram exakt varje dag och fylla den med allt som händer men jag blir aldrig nöjd heller för den delen! Så sjukt irriterande. Snart så blir det väl bra igen hoppas jag.

Så kul att vi blir allt fler och fler på den här bloggen! Jag ser hur statistikerna ökar och jag blir så himla tacksam över att ni verkar gilla vad jag gör! Lämna gärna kommentarer om ni undrar något någon gång också! Jag svarar mer än gärna!

Säg även till om det är något mer ni önskar att se!

Nu ska jag stänga av mitt internet så min lillebror kan lyssna på Spotify :’)

Kram på er

Det är ett så jäkla bra uttryck.
Jag känner mig så sjukt dark idag. Och det har jag gjort mycket senaste veckan.
Jag har ifrågasatt mig själv något extremt mycket senaste veckan. Jag övertänker och gör dumma beslut.
Jag har även tappat allt sug att gå ut och göra saker, och ta hand om mina vänner och familj. Jag har varit riktigt otrevlig mot mina familjemedlemmar, samt dragit mig undan från vänner. Såhär har det inte varit sedan jag gick in i väggen i Maj det här året. Och jag märker mer och mer vilken rädsla jag nu byggt upp för att må dåligt, istället för att accpetera att ja, det är såhär man kan känna ibland. Man behöver inte alltid må bra?
Men jag har verkligen bearbetat depressionen på helt fel sätt tror jag. Istället för att gräva djupare och bearbeta själva problemen så har jag grävt ner dem ännu djupare och tvingat fram glädje, och lagt på ett tjockt täcke med lycka och känslor som jag tyckte att man SKA känna istället för deppighet.
Vilket just nu verkar komma ikapp mig.
Men å andra sidan, så vill jag verkligen INTE må dåligt mer. Jag är så klar med det?
Jag vill bara att allt ska fortsätta fungera och att jag ska kunna vara mycket med kompisar utan att hjärnan säger stopp, och kunna fokusera i skolan så som jag mirakulöst har kunnat i början av den här terminen, och jag vill kunna prata med min mamma och lillebror om enkla saker utan att höja rösten.
Men så enkelt är det inte tydligen.

Men det jobbigaste av allt, är att jag inte kan förklara varför jag är såhär. Eller få mina vänner att förstå hur jag fungerar. Vad ska man säga liksom? "Hej, jag är en sån person som tröttnar på mina vänner efter en dag, kom tillbaka om 3 veckor igen?" Alltså. Nej.
Så ska det inte vara. Vad är fel på mig liksom? Om mina vänner nu läser det här, så hoppas jag att ni förstår att jag inte menar något illa och att jag tycker att det är askul att hänga med er. Jag tröttnar inte BOKSTAVLIGEN på er heller. Haha.

Senaste två-tre veckorna har jag ju, som jag skrivit om nedan, haft ett par sjukt jobbiga veckor i skolan. Det har varit drama och töntiga grejer som har blivit stora, jag har suttit själv nästan varje dag i matsalen och jag märker mer och mer hur alla vänner jag haft, typ bara försvunnit efter jag var sjukskriven förra terminen.
Jag fick nyligen min ADHD-diagnos också, vilket känns så sjukt konstigt att veta om? Vad kan jag få för hjälp? När ska jag få hjälp? Jag märker av mina problem med koncentrationen ännu mer och tänker på dem extra mycket nu när jag vet om orsaken bakom, och jag får panik när jag sitter i klassrummet och verkligen inte KAN fokusera.
Tänk er att sitta och försöka lyssna på läraren när du samtidigt måste lyssna och ta in ljudet av en penna, tangentbordet på någons dator, tuggumituggande 5 meter bakom dig, någon som borstar håret, några som skrattar till höger och några som viskar till vänster.
Att ta in 40 olika saker som händer - SAMTIDIGT, och inte kunna stänga av dem för att lyssna på en enda sak.

Det är så mycket som pågår i mitt huvud just nu och jag bryter ihop lite då och då över mitt ex som om det vore nyligen liksom, hur patetisk är inte jag liksom? Allt händer på samma gång och det blir inte bättre av att ingen förstår det heller, och att man inte kan sätta ord på det i en enda mening.

Så, jag hoppas att ni förstår varför jag inte uppdaterar så ofta här just nu. Följ gärna min Instagram om ni inte redan gör det @juliaalpsater.

Hoppas vi ses snart igen. Tack för att ni läser.
Kram.

bildkälla: picsart.com

ÄNTLIGEN har jag beställt lite nytt inför hösten. Stickat, fina kostymbyxor, och så mysiga långärmade.
Ska även åka förbi butiken Salt i Mall of Scandinavia vid löning och köpa ett par nya jeans, det är verkligen dags nu alltså. Jag har bara mina älskade favvojeans året om och vägrar köpa något annat, men nu börjar dem ena byxornas hål i knäna blir väldigt stora och mina andra favvisar börjar spricka hål i rumpan. Jag vill hinna skaffa ett par nya helst INNAN jeansen faktiskt går sönder. Mitt favoritmärke på jeans är absolut Dr Denim. Dem har aldrig svikit mig under alla mina år som kvinna med lite större former. Dem är så grymma för rumpan liksom och sitter så perfekt. Man behöver typ aldrig ens dra upp byxorna liksom om man köper rätt. Det här är absolut inget samarbete utan nu pratar jag endast ärligt och från egen erfarenhet. Vill ni hitta Dr Denim jeans så finns dem i alla Salt butiker.
Jag har även märkt att jag blivit en aning längre under året och även större så det är verkligen verkligen dags för en uppdatering.
Vad tycker ni om kläderna jag beställde här nedan? Jag dör alltså, dem är fett basic men ändå så fräscha. Märks det att jag inte förnyat garderobinnehållet på länge eller? ;)

Idag har jag hemma från skolan. Jag kände bara att jag ligger så långt före med alla ämnen så jag kan missa lite liksom. Har redan lämnat in alla uppgifter som ska vara klara den här veckan, för typ två veckor sedan haha.
Jag har även sjukt mycket ångest över att gå till skolan pga allt skit jag fått stå ut med senaste veckan.. orkade även inte sitta ensam och käka lunch idag heller som jag gjort FÖR mycket på sistone. -Don't ask me why.
Men annars har jag faktiskt inte gjort så jättemycket idag. Jag har gått på långpromenad med Esther, redigerat bilder, planerat lite inför veckan samt beställt kläder nu mot kvällen.
Känns som att det har varit väldigt lugnt och skönt, vilket jag verkligen behövt.

Nu tänkte jag titta på Paradise Hotel och sedan gå och lägga mig. Vi ses finisar!

Kram

Alla kläder är beställda från H&M (inget samarbete)

Nu kommer jag faktiskt välja att gå ut med det. Jag har diagnosen ADHD.
Jag har fått höra av många att jag inte bör gå runt och skylta med det eller berätta om det för att det kan bli så fel.
Men vet ni vad? Allt blir ändå fel vad jag än gör haha. Så jag tänker att jag ska skriva lite om hur jag fungerar, så får folk en aning om kanske varför jag gör saker som jag gör eller kanske känna igen sig?

Jag är faktiskt väldigt väldigt trött på mig själv. Jag förstår inte vad det är för fel på mig själv ibland faktiskt.
Jag fick min diagnos för typ 3 veckor sedan kanske. Det kan vara skönt att känna liksom, "jaha! Så det är därför jag betett mig så dumt och impulsivt i högstadietiden och typ fuckat upp alla mina relationer och aldrig lyckats med ett skit?!"
Ja nu förstår ni ju min frustration kanske. Jag menar såklart inte att jag misslyckas med allt jag åstadkommer i mitt liv.
Men det är så det kan kännas ibland.

Julia 5 år. En impulsiv, superglad tjej som är väldigt klängig och härlig och gärna framstår som clown. Jag fick en teckning en gång av en kompis på dagis, det var typ lite regnbågar och fina gubbar osv. Då får jag den "briljanta" idén att göra om den här teckningen lite och rita blixtar och åskmoln på och massor med streck och krusiduller överallt. Det tänkte jag såklart inte igenom, vilket leder till en väldigt ledsen kompis och en Julia som inte förstår ett dyft om vad som nyss hänt.

Julia 10 år. Kom in lite för tidigt i puberteten. Färgade gärna håret själv många olika gånger på ett halvår impulsivt. Klipper håret ibland för att få en förändring i vardagen. Det skulle ju hända något nytt hela tiden. Ledsen för att jag inte hade 23 kompisar och bara 5. Svarade ofta fel på prov bara för att få det överstökat, vilket ledde till icke godkänt samt dåliga betyg.

Julia 13 år. Färgade och klippte håret ofta. Sökte väldigt väldigt mycket bekräftelse genom att göra väldigt mycket konstiga saker. Sökte bekräftelse hos killar. Hängde ut dem som mobbade mig, i elaka hemska inlägg på Snapchat och Instagram. Pratade kanske lite för mycket så att det blev väldigt fel. Klassens clown. Knappt några vänner, ingen gillar någon som beter sig så konstigt och dåligt som jag såklart. Ingen förstår mig.

Julia 18 år. Klassens clown. Får mig själv att framstå som att jag är osmart ibland för att skapa skratt och uppmärksamhet. Startar ofta onödiga diskussioner. Gör innan jag tänker. Pratar innan jag tänker. Kommer ofta på efteråt hur dumt något är och får ofta rätt dåliga konsekvenser. Sätter mig själv i knepiga sitsar. Lyssnar inte fast jag lyssnar (informationen fastnar inte i huvudet). Vänner förstår inte varför jag beter mig som jag gör och blir lätt arga. Jag tar ofta på mig och lovar att jag ska göra saker som jag egentligen inte kan göra. Tackar ja till jobb jag inte egentligen orkar med.

Jag kommer aldrig förstå mig själv. Jag blir så frustrerad på mig själv.
Jag har alltid haft det tufft speciellt med vänner. Jag kan säga rakt ut vad jag tänker eller tycker, göra något som känns kul i stunden men som inte alls är särskilt smart. Jag tycker att det är så sjukt svårt och jag jobbar ständigt på att förbättras.
Jag förstår inte varför jag ibland är så dum. Hur gör jag för att förhindra mig att utföra alla drastiska impulsiva idiotiska val jag får för mig att utföra?
Jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig. Jag är verkligen inte intresserad av någons pitty.
Jag skyller inte heller på någon diagnos. Jag har bara mig själv att beskylla och jag är riktigt arg på mig själv. Det är det jag är. Jag vill inte att jag ska vara på det här sättet. Jag vill vara normal.
Okej då, kanske inte 100% normal för det hade ju varit rätt tråkigt med tanke på hur mycket positivt all impulsivitet och hjärnaktivitet kan ge mig.

Men när folk pratar om superkraft, förstår jag verkligen inte alls vad dem menar. Jag tycker det är svinjobbigt att vara jag.

Ibland hade det varit skönt att ha en spärr i hjärnan som säger "Vänta nu Julia, är det där verkligen så smart att göra? Tänk vad som kan hända då!"
Lite konsekvens-tänk kanske hade suttit fint.

Med det här inlägget hoppas jag även att folk också kanske kan förstå att det inte har varit med mening att bete sig så konstigt som jag betett mig under alla år. Jag är inte en elak människa. Jag har bara otur när jag tänker, som en person en gång sa till mig.
Om någon har tips på hur man hanterar impulsivitet så hör gärna av er! Skulle vara jättekul att få lite tips. Sedan går jag ju självklart och får hjälp av andra också redan. Men hade varit kul att veta vad ni tänker och så!

Vi ses snart igen. Kram.

​Det har varit en tuff vecka för Jullzbullz här. 
Mycket drama, negativitet och ångest faktiskt. Såhär dåligt har jag inte mått på typ en och en halv månad iallafall.
Känns tråkigt att känna så faktiskt, lite som att falla tillbaka på ruta ett igen. "Snubbla på målsnöret" sa en gång en skitdåligt gammal lärare till mig. Fatta ångesten över det liksom hahah.

Nejmen jag känner verkligen hur jag bara mognar mer och mer för varje dag som går och det är iallafall väldigt skönt att kunna känna så. Jag lär mig nya saker, det går väldigt bra i skolan just nu, jag växer i mig själv och hittar mig själv och mina principer för var dag som går helt enkelt.
Jag tänkte sprida mina små tankar nu faktiskt.

Jqg har kommit till "the conclusion" att positivitet är nyckeln till framgång. Man måste tänka att allt kommer bli bra. Man måste ta dom där svåra besluten. Man måste tänka långsiktigt. Man måste göra sig av med vänner som bara suger energi och aldrig ger. Man måste rannsaka sig själv ofta och alltid förändras till det bättre. 
Att gå till en psykolog en gång i veckan eller varannan åtminstone, även om man verkligen inte känner att man har problem som är "tillräckliga" eller att man bara mår asbra, det är faktiskt något jag lärt mig är jätteviktigt. För oavsett om du har problem eller inte så kan du alltid förbättra något i din vardag, och det är alltid så skönt att få prata av sig. För ibland kanske man inte kan göra det eller sprida vidare alla sina 748 tankar man har på en och samma gång, till en kompis. 

Man behöver inte heller alltid tro att allt ska gå åt helvete. Jag kan förstå känslan, man vet typ vad som ska hända. Man tror att allt ska bli kaos och så vidare. Bort med dom tankarna. Börja tänka att allt löser sig. Och att alla människor inte vill ont.
Du kanske tror att du vet hur en person fungerar fast du inte har någon aning? Du kanske undviker att lära känna någon i klassen för att den "ser ut som en sån som du inte skulle klicka med". 
Jag har börjat med en grej jag aldrig trodde jag skulle göra för några år sedan, och det är att hälsa på folk jag inte känner, folk jag vet är ensamma eller har det tufft, eller folk som bara går förbi. Jag pratar gärna med någon om jag ser att den är ensam eller så. Den tanken slog mig i tisdags när jag satt ensam på lunchen och var lite ledsen. Där och då hade jag velat att någon bara kom och satte sig, eller iallafall sa "hej, hur mår du?"
Det man tror inte spelar roll, spelar stor roll för någon annan. Och kan förändra någons dag.
Jag kommenterar även folks bilder på instagram som jag ser inte har några kommentarer osv. Jag tror det kan göra en SÅ glad, även om man själv kanske tyckte det var löjligt förut. 

Men jag tror verkligen på positivitet och att vara vänlig. Jag tror inte det finns så många som gör det. Eller jag hoppas ju såklart att det finns folk som kämpar för sånt här lika mycket som feminism och antirasism osv. 
Att känna sig ensam eller ledsen är så himla vanligt och det finns verkligen så lite som kan göra skillnad. Med andra ord är det väldigt lätt att få någon annan att må bättre. 

Det blir så tröttsamt att se alla yngre och högstadieelever bete sig så otroligt illa mot varandra, mobba varandra, hänga ut varandra och bilda större gäng för att "backa" varandra. Man vill ju bara ge dem en stor käftsmäll.
Har även sett att det FORTFARANDE är vanligt, år 2018, att använda ordet "bög" som skällsord. Man kan ju tycka att det är rätt ute nu att använda en sexualitet som något elakt? Jag som går i en väldigt öppen skola med många olika läggningar, etniciteter, kulturer, stilar osv, börjar ju nästan blunda för verkligheten eftersom jag bara ser den fina sidan av queersamhället etc i min vardag. Medans det i vanliga skolor sker grov mobbing och uthängningar varje dag. Man blir avundsjuk på någon för att den klär sig på ett snyggt sätt, umgås mer med alla tjejer än vad dem andra killarna gör och då ska man bli kallad bög och massa andra skällsord. Det är INTE okej. 
Jag är så otroligt less på mobbing nu efter mina erfarenheter och man vill ju bara ha ett stopp på skiten?

Usch alltså. Så tråkigt med all negativitet jag fått se, höra om och upplevt den här veckan. Jag hoppas på att nästa vecka blir bättre, jag kämpar på, jag sprider positivitet, borstar av den tråkiga energin och fokuserar på mitt

Nu jävlar fick jag ett jäkla drag att jag skulle skriva om viktiga ämnen hörni.
Ett däribland dem många viktiga ämnena, så brinner jag starkt för att skriva för tjejers skull och visa att man inte är ensam om sina tankar. Jag vill helt enkelt sätta ord på det jag själv aldrig läser om eller fått hjälp med riktigt.

Jag tänkte faktiskt på det här idag. Jag har många gånger efter mitt och mitt ex breakup, skrivit till honom. Ibland för att jag saknar honom, ibland för att han har skrivit till mig av någon anledning, och ibland har vi bråkat liksom.
Men varje gång så har jag ALLTID känt ett sorts agg från hans sida. Och jag tänker alltid att "äh, men vafan han är väl bara arg för hur jobbig/på/vidrigt jag betett mig/att jag fortfarande skriver.
Jag har liksom inte ens tyckt att dessa tankar varit konstiga. Utan jag tänker alltid att det är mitt fel att saker blir som de blir. Jag lägger alltid ansvar på mig själv att det är mitt fel att saker blir fel, saker missförstås, folk är arga och att jag måste fixa det här. Det är mig det är fel på.

Det har verkligen hängt med mig hela högstadietiden och framåt, att det någonstans alltid måste vara mitt fel för annars blir det ju inte logiskt?
När jag blev rätt grovt mobbad i skolan, och lägger ut en bild att jag är trött på skiten.. -Då kommer det fram ett par tjejer och blir arga för att jag sätter på mig offerkoftan och tycker synd om mig själv, att det är jag som gör att jag blir mobbad och att jag försatt mig själv i situationen jag var i.
Om jag har uttryckt en åsikt till någon av mina vänner att jag inte gillar något och att jag har mina speciella principer när det gäller vad som är mitt och ditt, nej då har det alltid varit jag som är helt efterbliven.

Det sitter liksom ingrott i huvudet och jag inser ju ibland att - nej! jag är så jävla bra? Jag har alltid stått för vad jag tycker, varit rätt annorlunda och alltid varit snäll mot dom som står mig varmt om hjärtat? Jag förtjänar inte att ta skit.
Men 98% av tiden kommer ändå dessa tankar om hur värdelös man är.

Men nu, tillbaka till ämnet.
Jag insåg iallafall idag att, näej. VARFÖR ska mitt ex, som varit OTROGEN mot mig och behandlat mig så otroligt vidrigt, få vara otrevlig mot mig? Jag förstår verkligen inte det! Jag har alltid varit världens bästa flickvän enligt mig själv och även enligt han.
Otrohet är något jag aldrig trodde jag skulle bli utsatt för, förns den här gången. Och satan vad det svider. Än idag. Ni vet när man verkligen tror att man känner en person, och så gör man inte det? När man varit tillsammans varje dag i ett halvår och man verkligen har kommit varandra så nära. Man tror ju såklart att man ska känna av ett enda litet tecken på att något inte står rätt till eller att känslorna har avtagit?
Kommer inte nämna mer om honom utan mer hur jag känner själv, eftersom jag inte vill hänga ut någon eller vara alltför personlig.

Det är så sjukt att man kan ha så låg självkänsla som jag har, att man tror att det är fel på en. Fast det i själva verket verkligen är så mycket rätt med en, och så mycket fel med den andra parten.
Om du blivit utsatt för otrohet, acceptera ALDRIG att den andra parten beter sig ännu mer illa mot dig då för att du är arg, ledsen, vill prata etc. Den kommer ALDRIG ha rätt att bli arg eller irriterad på dig om det är den som gjort fel. Du har all rätt i världen att vara ledsen och känna allt vad du känner. Du är aldrig dum i huvudet, konstig, jobbig etc för det.
Det önskar jag att någon hade sagt till mig.
Jag visste på en gång att han gjort fel. Men jag trodde även att det var fel på mig. Hade jag varit för på? Hade jag varit otillräcklig? Hade jag inte låtit honom få vara med vänner eller hade jag kanske varit för snabb md att göra dittan eller dattan?
Jag trodde att allt låg på mig och jag "förlät" honom extremt snabbt. Jag glömde direkt bort vad han hade gjort och så ville jag få det att funka igen och att vi skulle försöka bli tillsammans och bara gå vidare från allt. Jag tänkte liksom "äsch, dom gjorde ändå inte SÅ mycket, och jag är ändå mycket bättre än henne?"
Vet att jag nästan låter lite skitz nu när jag först säger att jag hatar mig själv och sedan har världens självförtroende om vilken bra tjej han gick miste om. Men någonstans vet jag ju att jag var en grym flickvän. Jag köpte ofta presenter, hans favoritgodis, hängde med och gjorde saker jag var totalt osugen på att göra, spicade upp allt lite extra och underhöll förhållandet så bra som jag kunnat.
Ändå så kommer dem där ingrodda tankarna fram just i såna situationer när jag inte har kontroll, när jag inte vet hur läget ligger till, eller hur en person känner osv. Då blir det verkligen direkt att jag drar den enkla slutsatsen att det var ju mig det var fel på. Just det. Det blir typ lättare så?

Nu tänkte jag lägga in en fin låt jag börjat lyssna på som jag också tycker att ni borde lyssna på. Den är så bra och bara så bra!
Vi ses snart igen! Kram <3

Hej hej. Hehe.

Nu blev det ju då ett litet uppehåll igen. Förlåt till alla förväntansfulla människor som bara väntade på ännu ett inlägg från bästa mig! Nejdå jag skojar bara. Men Förlåt iallafall!

Jag har haft fullt upp som vanligt. Har haft det lite tufft med vänner osv, men nu känns det som att allt börjar falla på plats igen.
Jag har haft en väldigt svår vecka när det gäller saknaden av mitt ex. Jag sitter ständigt och rannsakar mig själv och honom. Jag tänker på hur jag hanterade det han sa när vi gjorde slut och hur jag kanske kunde gjort annorlunda. Jag tänker efter mycket om det fanns några uppenbara tecken på att känslorna hade avtagit, eller om jag var för blind i kärleken för att inse det. Jag tänker på hans fina mamma som jag saknar något otroligt och som jag faktiskt fortfarande har kontakt med tro det eller ej. Hon är så otroligt fantastisk och ibland önskar jag nästan att hon var min egen mamma.
Det finns så mycket som går igenom mitt huvud fortfarande trots att jag är på gränsen till att vara över honom, och att det gått mer än två månader sedan vi gjorde slut. Det är riktigt tufft alltså. Verkligen.

Nu byter jag ämne till något ännu tråkigare haha!
Jag fick skjuts av mamma till skolan idag vilket verkligen var SÅ skönt! Jag kom en halvtimme för tidigt och satt i solen utanför skolan och tog det lugnt och njöt av att inte behöva vara stressad. SÅ skönt återigen.
Men gissa vad? Jag går till klassrummet och ser min lärare som då säger "men Julia, visste du inte att det inte är någon lektion idag?"
Förstår ni hur mitt glada humör bara sjönk ner till botten? Den här lektionen vi då brukar ha denna tiden är alltså ca 3 timmar lång och efter det är det lunch i en timme. Sedan är det typ en lektion och sedan slutar vi för dagen.
Jag blev så less och tjurig så jag sjukanmälde mig från sista lektionen och åkte hem igen. Jag har suttit och pluggat hemma istället hela dagen och det har gått så himla bra. Jag har gjort två rätt stora uppgifter och ligger nu i fas. Tjoho!
Jag kan verkligen jobba så mycket bättre hemma faktiskt, det är så nice och bara fokusera på sitt eget, slippa bli störd av andra, eller avbruten av en rast.
Nu tänkte jag bara skriva klart det här inlägget och sedan blir det nog lunch för min del!
Vad gör ni idag? Kommentera gärna.

By the way, min kalender har hjälpt mig så mycket den här terminen. Det blir liksom struktur på ett roligare sätt, att få skriva med roliga pennor, krusiduller, kanske ett klistermärke eller två, och sedan bläddra igenom och bli påmind på ett roligare sätt. Jag har den alltid med mig ifall det skulle komma upp något som jag inte vill glömma bort att skriva ner.
Jag är ju sämst på att strukturera min vardag och komma ihåg saker jag planerat in, så en kalender är så bra att ha till hands.

Just det hihi, har ni kollat in Nelly.com (nej detta är inget samarbete) på senaste tiden? Alltså OH MY GOD!!! Deras skor är SÅ snygga och SÅ billiga! Jag har blivit helt besatt med såna där klackar som är rätt tighta runt vristerna. SÅ NICE!!! Jag bara MÅSTE ha! Men sen vill jag ju också ha två 40 miljoner andra grejer också hehe så jag får väl prioritera. ;)
Lägger upp ett par bilder på dem finaste jag hittade imorse.

Vi ses snart igen!
Kram

PS. Vad tycker ni om min nya heder? Hihi jag ÄLSKAR den!!!
Foto av: Pavel Maira​

Hej allihopa!
Idag var en stor dag för mig som fotograf! Jag fick äntligen testa på att fotografera med den välkända kameran Hasselblad. En extremt grym kamera med 50 megapixlar, altså grooovt bra bild med andra ord.
Man kunde se varenda liten pormask och hårstrå på fotona jag tog och det var bara sååå coolt!!!
Har ju aldrig ens fått röra skolans Hasselbladkameror pga att dem är så sjukt dyra och värdefulla liksom, men idag fick vi äntligen smaka på riktigt bra kvalité. Det är synd dock att ni inte kommer kunna se hur bra kvalité det är nu när jag bifogar bilderna i inlägget, men jag hoppas ändå att det ser någorlunda bra ut!
Jag passade också självklart på att be min kompis fota en bild på mig också till Instagram så det fick jag faktiskt!
Lite tråkigt att det ser ut som ett skolfoto dock men men.

Och wow hörni, idag har jag fan gjort mycket kan jag säga er! Delvis det jag nyss skrev om, men även en mysig middag med farmor har jag hunnit med efter skolan, samt en föreläsning hos "Försvars Utbildarna" om vad man som vanlig människa bör göra ifall olyckan/krisen kommer till oss.
Middagen med farmor blev superstressigt. Jag hade totalt glömt att vi skulle ses idag, då jag även glömt att skriva in detta i min almanacka. Så jag får ett sms av farmor 16.35 där hon frågar var jag är någonstans. Då kommer jag på det i panik, vi skulle ju för sjutton träffats klockan 15.40!!! Så jag springer ner till bussen, lite halvt besviken över att jag inte fick vila lite mellan skola och föreläsning, samtidigt som jag har panik över hur elak och hemsk jag är som barnbarn.
Hon var inte arg iallafall, och vi hade det jättetrevligt ihop.

Föreläsningen var väldigt intressant... -För dem som inte kan någonting om beredskap etc. Men detta var alltså saker jag redan lärt mig typ i grundskolan och det kändes bara ologiskt att ingen visste detta. Dock fick jag faktiskt lära mig EN väldigt rolig och häftig grej, och det är att det finns ju vatten i toalettryggen, och det vattnet är väldigt väldigt rent, så att om vattnet skulle sluta fungera någon gång så har man alltid 5 liter rent vatten i toaletten som man kan använda sig utav.
Känns ju såklart asvidrigt men det är ju bra att veta liksom.

Jag har fortfarande jätteont i bröstet föresten... Sjukt frustrerande att inte ha kunnat andas ordentligt i snart två veckor liksom. Man vet inte vad man har fören man förlorar det hörni. Var tacksamma över att många av er är friska och krya.

Nu ska jag titta på Paradise Hotel och sedan sova, vi ses babies!
Kram!

ÄLSKAR HUR COOLA BILDER DET BLIR MED DEN HÄR KAMERAAAN

Hej fina ni!
Wow, vilken dag det har varit! Jag har varit så tjurig idag för att ingenting har gått som jag velat typ.

Vi hade mössprovning idag i skolan för alla treor, vilket jag var supertaggad för, eftersom det är nu allt liksom börjar och vi får första "smakprovet" på vad studenten kommer erbjuda oss!
Jag mätte mitt huvud och sedan satte jag mig och registrerade mig, designade en mössa och beställde en mössa!
Jag var supernöjd, fram tills jag såg alla mina klasskamraters beställningar, där de hade beställt ett paket, istället för bara en mössa, för exakt samma pris som bara en mössa.

Alltså hade jag nu skickat iväg en beställning på endast en fjuttig mössa, när jag kunde fått ett paket med en fin box, guldpenna, champagneglas, möss-skydd osv. Och nu gick det inte att ändra för min del, eftersom jag även hade valt betalningsmetod as well. Förstår ni hur trött jag blir?
Jag vill ju såklart nyttja denna deal precis som dem fick. Så jag pratade lite med CL. Seifert som höll i mössprovningen och dem kunde tydligen inte lösa detta så dem sa att jag skulle ringa kundtjänst och "hoppades" att det skulle lösa sig.
Åh vad trött jag blir. Jag orkar liksom inte med massor med krångel just nu när jag redan har miljoner saker att tänka på.
I "värsta" fall får jag väl bara min mössa som faktiskt är riktigt snygg och så får det väl bli så.
Som tur är, så gjorde jag ju inte en ful mössa iallafall.
Jag ska försöka ringa kundtjänst idag eller imorgon så att jag eventuellt kan få den här dealen snarast.

Ett litet dilemma som poppade upp nu dock, är om jag verkligen ska ha svart skärm och svart band på mössan, eller om jag ska ha helvit mössa som ni ser på bilderna nedan?
Jag såg nämligen nyss en video när Nicci Hernestig tog studenten, och hon hade verkligen en supersnygg helvit studentmössa. Det såg verkligen sjukt fräscht ut också när hon var spray-taned och helt vitklädd!
Kommentera gärna nedan vad ni tycker!

Vi ses snart igen!

Kram

Hej mina älsklingar!
Ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har uppdaterat på TVÅ veckor?! Fööör lång tid!
Det har verkligen hänt Så mycket också, så nu ska ni såklart få ett längre inlägg om vad som har hänt!

Veckorna har väl varit lika sega som vanligt, förutom en viss kväll när jag fick en väldigt konstig kommentar på en av mina bilder på Instagram. Det var en bild på min 4 åriga lillasyster som höll i en blomma. Personen som kallade sig "Momo" skrev att hen skulle våldta henne. Samt spam-lajkade alla mina bilder och kommenterade snuskiga kommentarer på många av mina bilder. 
Jag blockerade såklart som första instinkt för att jag inte ville ha något med detta att göra. Men människan skrev återigen från ett nytt konto, nästan 2 sekunder efter jag nyss blockat det första kontot. Såhär höll det på i ungefär en halvtimme tills jag fick nog och gjorde min profil privat. Jag hade även hunnit få väldigt hotfulla och konstiga meddelanden från denne "Momo", vilket min lillebror även fick. Väldigt obehagligt! 

Veckan gick vidare som vanligt och på lördagen förra veckan var det kalas! Min bästavän Issi fyllde 18 och det firade vi med ett släkt- och vänkalas i ett fint café som hon och hennes familj hade hyrt, samt med catering. Väldigt exklusivt och fint! Kändes mycket lyckat! 
På söndagen blev det gröna lund för mig och Issi, då Scania hade hyrt gröna lund för sig själva (och Issis mamma jobbar där). Det blev också väldigt lyckat! Vi hade verkligen superkul och det var så sjukt korta köer! Vi åkte pop-expressen typ 8 gånger i rad i slutet. 

Issis present av mig och våra vänner blev två nipple-piercings, vilket Issi velat göra väldigt länge, så den gjorde hon då igår, vilket även där blev väldigt lyckat. Hon blev superlycklig.

Hela den här veckan har jag haft såna extremt svåra smärtor i hela bröstet, och som nu har spridit sig till axeln och ena sidan av ryggen. Det började i söndags kväll med "vanliga" smärtor i bröstet endast vid inandning. Jag gick till vårdcentralen i måndags och kollade upp det men jag blev typ hånskrattad i ansiktet av doktorn och han bad mig ta en ipren och gå hem och vila. Men jag har seriöst aldrig haft såhär grova smärtor i hela mitt liv. Och verkligen inte såhär länge. Jag brukar ju få lite ont vid inandning ibland någon gång varannan månad eller ja, liksom väldigt sällan. Men det har gått över efter att ha vridit och vänt lite på sig. 
Nu har jag haft samma smärta hela veckan, och den sprider sig långsamt över hela vänster sida av kroppen (där hjärtat sitter). Jag har nu ont hela tiden och inte bara när jag andas in, och jag kan knappt sova om nätterna. Vilket har varit väldigt påfrestande för kropp och sinne liksom. Kan ju knappt komma upp på morgonen eller hålla mig pigg i skolan. 
Jag ska tillbaka till vårdcentralen på måndag med mormor till hjälp, så får hon prata lite allvar med läkarna också så att dem tar det mer på allvar. Kan ju inte gå runt med det här. Det är ett under att jag inte har brutit ihop ännu. 

Har även hittat min nya favoritmellis, nämligen vaniljyoghurt med färska hallon, kiwi och banan i. Wow alltså vad gott det är! Är helt fast! Det är liksom hyfsat nyttigt och ändå så jä*la gott!!! 

Igår kom ÄNTLIGEN Benjamin Ingrossos nya album "Identification", vilket jag som hans största fan, har längtat stört mycket efter! Jag är ju helt besatt av hela den där familjen alltså! Lyssnar ju på Biancas & Alice's podd varje vecka, kollar Wahlgrens värld varje vecka, och följer dom på alla sociala medier haha. 
Tillbaka till albumet då... Alltså WOW... WOW WOW WOW!!! Jag älskar det så mycket. Jag tror jag aldrig gillat ett album så mycket på riktigt. Jag har lyssnat på repeat i två dagar liksom. Helt galet. 
Mina absolut favoriter är "So good so fine when you're messing with my mind", "I'll be fine somehow", "Behave", "If this bed could talk" och "Love songs". Ja, jag vet. Många favoriter hahaha. Men jag kan inte bestämma mig vilken som är bäst liksom. Jag får nya favoriter ju mer jag lyssnar. Kan redan väldigt mycket lyrics utantill faktiskt. Helt sjukt. Är chockad själv över hur jag kan bli så besatt. Jag har liksom inte riktigt gillat Benjamins musik på samma sätt innan heller så det här känns som en jättehäftig grej för mig. 
Vilken låt tycker ni om mest? Let me know! Vill verkligen höra era synpunkter. 
En sak som gör mig fett arg angående detta, är att jag skrev igår på jodel (ett anonymt forum i princip) och skrev att "Benjamins nya album äger"... Fick jag kommentaren "usch kräks på dig" och typ "låt mig dö". 
Blir så jäkla lack på sånt där. Fattar inte varför man ska hata när man förmodligen inte har någon aning om hur albumet låter osv. Och att man ens känner att man måste hata bara för att man alltid gjort det eller liknande. 
Allt handlar ju bara om okunnighet tror jag. Jag har också varit den där som ska hata på t.ex Joakim Lundell, bara för att han alltid varit hatad av många. 
Fast sedan när man tittar lite mer på hans videor och läser på lite så får man ju faktiskt reda på att han har förändrats supermycket, tagit tag i livet, inte vill bli kallad "Jockiboi" längre och att han faktiskt är en riktigt bra människa. 
Varför döma innan man vet något? Å andra sidan, om man faktiskt HAR läst på och ändå inte gillar personen pga någon anledning, så har man ju fortfarande inte rätt att sitta och snacka skit och säga att någon är vidrig för att man tycker om en person. 

Wow, nu har jag skrivit så sjukt mycket. Jag hoppas att det här räcker som kompensation för de dagarna vi inte setts på! Följ gärna mig på Instagram också (@juliaalpsater) för att ​se mer av min vardag när jag inte uppdaterar här!
Vi ses hörni!

Kram!

Tjenis penis.

Whoops. Så får man inte säga.

Hahaha jag är på riktigt trött, jobbigt kvällshumor-humör just nu.
Iallafall, ska hålla mig inom ämnet nu.
Jag har blivit så jäkla sugen på att flytta hemifrån på sistone. Jag kan inte sluta titta på flyttvloggar, kolla på möbler, inreda min egen lägenhet på online-3d-grejer, och bara tänka på hur nice det kommer bli att bara behöva ta hand om sitt egna och ingen annans skit. Jag vill bara inreda och fixa allt exakt som jag vill ha det och inte på någon annans sätt.

Mamma har ju verkligen satt ribban för hur jag vill inreda i framtiden, hon har alltid inrett med så sjukt mycket olika färger på byråer, sänggavlar, bord, mattor och dekorationer överlag. Så nu är jag sjukt trött på allt som har med färg att göra. Jag ska minsann ha det vitt och neutralt. Kanske något inslag av babyrosa eller grått/svart, men annars ska jag bara ha ett hem som är helt neutralt, fräscht och stilrent.
Jag har varit inne och tittat mycket på Jotex.se (inget samarbete) och dem har så himla fina möbler och dekorationer till hemmet. Definitionen av inspo och tumblr-grejer.
Jag vill bara flytta nu nu nu.

Har redan gjort upp en plan för hur jag ska få det att gå ihop. Jag har testat att lägga massa kompletta möbler (allt man behöver i ett hem) i kundvagnen på massvis med hemsidor, för att testa vad det kostar sammanlagt när man köper från olika hemsidor. Och hittills ligger faktiskt IKEA på toppen av billigast sortiment. Jag lade till ungefär 55 artiklar och det skulle kosta ungefär 22 000:-, medans 21 artiklar på JOTEX skulle kostat ungefär 56 000:-. Förstår ni skillnaden? Jag hade dessutom lagt till ungefär likvärdiga och likadana grejer i kundvagnen.

Min plan ser ut såhär iallafall:
- Jag tar studenten i juni 2019, därefter är planen att jag ska börja jobba heltid med något halvkul medans jag jobbar med mina hobbies vid sidan om. Målet här är att försöka tjäna ungefär 20 000 i månaden efter skatt, så att jag kan spara 10 000 varje månad till boende och möbler i framtiden.
- Jag jobbar på detta viset i ca 2-3 års tid, och övergår sedan till att försöka fixa lägenhet, i bästa fall en bostadsrätt, men jag skulle bli lika nöjd med hyresrätt.
- Eftersom jag lagt undan ca 120 000 varje år, har jag då råd med möbler och allt kul jag vill göra i min lägenhet. Livet blir prima ballerina, jag köper en hund eller två, och reser utomlands någonstans och därefter fortsätter jag mitt liv.

Hörni, jag vet att det jag kommer säga nu är helt sjukt och absurt, men jag är faktiskt sjukt sugen på att vara med i Ex on the beach, nu vet jag vad 90% av er kommer tänka, och ja jag vet att alla som är med där klassas som dumma i huvudet och alla anser att man typ förstört sitt liv om man är med där och att folk kommer hata på en osv. Men det där skiter jag i alltså. Jag har redan haft skitjobbiga rykten typ halva mitt liv, blivit mobbad hit och dit, blivit snackad massor av skit om, och är typ känd som den där orren osv för att jag förlorade oskulden först i skolan liksom. I'm over it och jag vet vem jag är och vilka jag har osv.

Jag tycker bara att det skulle vara så jäkla kul att få åka utomlands gratis, bo gratis, äta gratis, dricka gratis, få gratis vänner för livet, och ett frikort in i livet som influencer i princip. Vilket alltid varit min dröm. Jag är inte kåt på kändislivet om ni tror det, utan jag har bara alltid velat jobba med att skriva, fotografera och bara tänka pengar på att ha kul helt enkelt. Jag har alltid haft supersvårt att sitta still, göra normala grejer, fokusera på en och samma grej, och jag vill bara kräkas när jag tänker på det här tråkiga normala livet som alla börjar med efter studenten och sedan är man fast i det resten av livet liksom? Jag vill inte leva ett normalt och tråkigt liv.
Fatta att tjäna pengar på att visa sina bästa sidor, fotografera, göra roliga samarbeten, släppa klädkollektioner, få gratis hårbehandlingar bara för att man är sig själv typ?
Jag skulle verkligen göra allt för att komma dit, det är ju därför jag sitter och skriver just nu liksom? Hahaha!

Nu måste jag faktiskt gå och lägga mig hörnini. Big day tomorrow!
Berättar mer om det imorgon om jag känner mig redo att berätta då!
Sov sött, dröm om alla småkryp ni mött!

Kram

Alla bilder är från pinterest.se