Idag är det en vecka sedan min senaste operation på Universitetssjukhuset i Linköping och jag tänkte skriva en lite uppdatering av läget. Jag är väldigt öm och det är fortfarande svullet efter könsoperationen. Det svider däremot inte längre när jag kissar så såren har åtminstone läkt en del. Jag blöder fortfarande lite grann från urinrörsmynningen på det förlängda urinröret (även fastän jag inte kan använda det). Jag kan inte sitta på vanliga stolar utan att få väldigt ont men som tur var så har jag kvar sittringen som jag fick efter första operationen 2016, så den får följa med mig en tid nu. Detta beror på tesikelimplantatet som de har stoppat in, det spänner i huden och blir ömt och svullet precis där jag ska sitta och då underlättar sittringen så att det inte blir så högt tryck mot pungen. Jag kan inte heller gå som vanligt på grund av att pungen ömmar, detta leder till att jag går väldigt bredbent men hoppas på att det kommer gå över relativt snabbt. Löst sittande byxor kommer jag nog få vänja mig vid att gå omkring i den närmaste tiden, dels för att det inte ska göra ont och dels för att inte irritera kroppen mer än nödvändigt under läkningsprocessen så att jag kan få behålla testikeln den här gången.
När det kommer till bröstkorgen så har jag fortfarande inte ont, upplever en stickande och aningen svidande känsla någon gång ibland men det är allt. Däremot så längtar jag tills dess att jag får avlägsna förbanden, jag har bokat en tid på vårdcentralen för det på måndag morgon. Tills dess att förbanden är borta så får jag inte duscha överkroppen vilket gör att jag verkligen stinker för trots att jag tvättar av mig så gott jag kan så sitter förbandet kvar mot kroppen och luktar… Men, men det är bara några dagar till nu! Jag är dock nervös för att gå till vårdcentralen då jag inte har någon aning om hur jag kommer bli bemött. Vårdcentralen jag bokat tid på har jag bara besökt och tagit hormonsprutan på en gång så jag vet inte hur pass van med transpersoner de är där. Det de ska göra på vårdcentralen är att hjälpa mig ta bort bandagen på bröstkorgen samt se över mina sår, både de på bröstkorgen och de på könet. En ny uppdatering med bilder på bröstkorgen kommer under måndagen.
För er som är intresserade av att se bilder från min könsoperation så har jag laddat upp nya bilder på min sidoblogg idag. För er transkillar som är intresserade av att se bilder från min könsoperation så kan ni skriva till mig på [email protected] och få en länk och lösenord till den bloggen. Ni kan även höra av er till mig på den mejladressen om ni har andra frågor eller funderingar.Så, nu är jag tillbaka på avdelning 53, har ätit middag och tänkte uppdatera lite om vad som har hänt. Som titeln säger så misslyckades dock operationen, eller ja två av tre operationer gick bra. Jag tar det hela från början:
Jag vaknade upp i operationssalen efter operationen och var väldigt groggy men jag kommer ihåg hur de flyttar över mig till sängen och drar ur intubationen. När jag vaknade så hade jag fruktansvärt ont och låg på 9/10 på smärtskalan. Det som gjorde ont var urinröret på penisen, alltså längs hela undersidan på penisen. Jag fick smärtstillande intravenöst i kanylen och blev körd till post-op avdelningen. Jag frös väldigt mycket också och fick en extra filt där samt mer smärtstillande då jag fortfarande kved av smärtan i urinröret. När det gått en längre stund avtog smärtan i urinröret och ersattes av en smärta i pungen och det som kändes konstigt var att smärtan främst kändes i vänster pungkula trots att det var höger som opererats. När smärtan låg på ungefär 7/10 började jag känna mig kissnödig, detta är inte konstigt då jag har känt mig kissnödig efter båda de tidigare operationerna trots att jag har kateter. Men jag började känna med händerna runt skrevet för att undersöka vart kateterslangen ligger men kan inte hitta den. Jag låter det vara, tänker inte så mycket på det då jag är medveten om att jag fortfarande är groggy. Tiden går och jag känner mig en aning mer kissnödig, jag undersöker än en gång skrevet med mina händer men hittar fortfarande inte kateterslangen. När en sköterska kommer för att titta till mig och kollar om jag fortfarande har väldigt ont så svarat jag att smärtan gått ner en aning men ligger på en 6-7. Hon säger då att hon ska ge mig ett till preparat som ska hjälpa morfinet på traven. Innan hon ger mig preparatet så passar jag på att fråga henne om jag har kateter eller inte och hon svarar att jag inte har någon kateter och undrar om jag behöver kissa. Jag blir väldigt förvånad över hennes svar men svarar att jag börjar bli kissnödig och hon frågar om jag vill ha ett bäcken eller flaska att kissa i. Eftersom att jag inte har någon aning om vad som gjorts under operationen så känner jag att ett bäcken är säkrare. Innan hon går iväg för att hämta det så frågar jag hur lång tid det tar innan preparatet som hon tänkt ge mig börjar verka och får till svar att det tar ungefär 10-15 minuter. Eftersom att jag fortfarande har ont och har haft väldigt ont i urinröret så bad jag dem att avvakta lite med bäckenet tills dess att preparatet börjat verka. Sköterskan börjar spruta in det i kanylen men avbryter sig när doktor Laura Pompermaier kom fram till oss (hon avbröt för att jag skulle kunna vara så klar som möjligt under samtalet med Laura då preparatet kunde göra mig väldigt dåsig).
Laura hade med sig en ritning (samma riktning som finns längst ner i det här inlägget), ritningen visar en genomskärning av mitt könsorgan. Hon förklarade att det inte gått att genomföra könsoperationen utan att de enbart gjort bröstoperationen och stoppat in ett nytt testikelimplantat. Anledningen till att det inte gått att genomföra var att mellan urinblåsan (och det gamla urinröret) och kopplingen till det förlänga urinröret är det enbart ärrbildning, det finns ingenting där som man kan arbeta med. De öppnade upp mellan penisen och slidresten för att se om det fanns något hål men det gjorde det inte så de var tvungen att stänga igen. Där jag i dagsläget kissar (via slidresten) sitter det en fistel men enligt Laura så var det ingen fara utan jag kan kissa genom den. Planen nu är att jag ska åka hem imorgon, besöka vårdcentralen på bostadsorten om en vecka för att se över såren så att det inte blivit någon infektion. Sedan ska jag få en kallelse till Linköping igen om tre månader och träffa doktor Gunnar Kratz. Det ska placeras in en ny operation, den operationen kommer att bli betydligt större och ska samköras tillsammans med en gynekolog. Under den operationen så kommer de ta bort allt som är kvar av slidan och använda sig av den slemhinnan igen för att göra ett nytt urinrör. Men då det blir ett mer komplicerat ingrepp med flera inblandade så kommer det dessvärre ta tid innan operationen blir av, Laura trodde att det eventuellt skulle kunna bli av till hösten.
När hon gått så får jag det smärtstillande preparatet och en stund senare får jag prova kissa. Det går inte så efter en tid av försök bestämmer vi oss för att gå till toaletten och prova där istället. Jag tar mig ur sängen med hjälp av sköterskor och sätter mig på toaletten men trots att jag sitter där ganska länge och försöker och försöker så kommer det inte ut någon urin. Tillslut ger vi upp och jag får lägga mig igen, sköterskan kollar då med ultraljud på min urinblåsa för att se hur mycket urin den innehåller. Hon konstaterar att det finns så pass mycket att jag borde vara kissnödig men inte så att det är någon fara om jag avvaktar lite. Så vi avvaktar en stund till, de förklarar att det kan ta längre tid för hjärnan att vakna till efter narkos så kopplingen från hjärnan till kroppen kan vara lite trög samt att all smärtstillande som jag fått också kan göra det svårare att kissa. När vi undersöker med ultraljud nästa gång konstaterar sköterskan att det börjat bli dags att jag kissar nu så vi ger oss iväg till toaletten igen. Det tar lång tid men jag lyckas ändå kissa tillslut, det svider väldigt mycket när jag kissar då det är extremt sårigt där nere. Tillbaka i sängen så undersöker sköterskan urinblåsan igen för att se hur väl jag lyckades tömma den, hon konstaterar att jag fått ur mycket men att det finns ungefär en deciliter urin kvar. De tycker dock att det är så pass bra att jag får återvända till avdelning 53.
Här på avdelningen har de också undersökt blåsan efter att jag varit på toaletten och även då låg det kvar urin. Planen är att köra ultraljud efter varje toalettbesök under natten gör att hålla lite koll på om det blir bättre eller sämre. Den mängden urin är inte farligt för blåsan och eftersom att jag blir kissnödig och kan kissa så är det bara för att hålla lite koll.
Jag tror dock att det kommer ligga kvar på ungefär likadant, det skulle i såna fall styrka min känsla av att jag sedan min första könsoperation hösten 2016 inte har kunnat tömma hela blåsan utan att det finns lite urin kvar.
Det blev ett väldigt långt inlägg men det är så läget set ut just nu. För tillfället har jag ont i höger testikel, det spänner och pulserar, men det är långt från den smärta jag kände efter den första operationen när de stoppade in båda testiklarna. Det svider och gör lite ont på undersidan av penisen också men bröstkorgen gör inte det minsta ont. Totalt skulle jag säga att min smärta just nu ligger på 6/10.
Nu ska jag borsta tänderna, försöka kissa lite igen och ringa på en sköterska så vi kan kolla urinblåsan. Sedan ska jag be om en liten dos smärtstillande och försöka sova.
Nu har ronden varit och jag har träffat doktor Gunnar Kratz och doktor Laura Pompermaier. De förklarade att man i röntgenbilderna kunnat se att det finns en fistel precis i kanten till det nya urinröret och att det därmed är helt stopp. Så nu ska de öppna upp där igen och sluta slidresten som jag i dagsläget kissar via.
Jag passade även på att fråga om de kunde stoppa in ett nytt testikelimplantat vilket och det ska de göra. Bröstoperation bad jag också om, att de minskar ner ärrbildningen en aning. Så nu har de ritat och skrivit på min kropp så det ska kommas ihåg och det känns skönt att de gör alla operationer samtidigt!
Snart kommer nog en sköterska in, sätter en kanyl och förbereder mig för operationen. Jag gör en ny uppdatering efter operationen, om det blir ikväll eller imorgon visar sig, det beror lite på hur jag mår.
Nu har jag haft mitt inskrivningssamtal här på avdelning 53, hand- och plastikkirurgiska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping. Operationen är planerad till ungefär kl 9 imorgon bitti så nu håller jag tummarna för att detta blir sista könsoperationen jag behöver göra.
Här på avdelning har jag tagit blodprov, duschat och nu blir det att vila och så ska jag se till att få lite sömn inatt till skillnad från natten som varit då jag allt som allt sovit ungefär två timmar på tåget. Jag är inte så nervös inför själva operationen, däremot så är jag nervös inför det som kommer efteråt. Kommer det lyckas eller inte? Hur ont kommer jag att ha? Men det är väl sådant som får visa sig antar jag.
Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera den senaste tiden vilket har berott på en rad olika saker, dels så har det varit väldigt mycket med skolan, dels så har det inte hänt någonting i min resa och dels så har jag inte haft någon energi, motivation eller ork. Men nu tänkte jag göra en liten uppdatering av läget då det gått över 2 år sedan min könsoperation.
Jag kommer inte att skriva ut exakt vad som har hänt de senaste två åren men vill du läsa om den resan så kan du se till tidigare inlägg här på sidan.
Det har gått lite drygt 1.5 år sedan min senaste operation. För ett år sedan gjordes en kontraströntgen för att se vad det är som inte fungerar och i somras fick jag kontakt med en av mina kirurger; doktor Laura Pompermaier som presenterade planen för nästa operation, hon trodde att den förmodligen skulle bli någon gång under hösten (vilket uppenbarligen inte hände).
I mitten av november fick jag tag på min operationsplanerare, hon konstaterade att jag fått vänta betydligt längre än jag borde men sa att det var omöjligt att få en tid innan jul samt att de inte hade schema för 2019 än. Hon konstaterade även att det står många före mig i kön då min operationsanmälan inte gjordes förrän i somras men eftersom att den egentligen borde ha gjorts i december 2017 så skulle hon prata med den personen som bokar in alla operationer och se om hon kunde “rodda om” lite så att jag kan få ha stått i kö sedan december då bilderna från röntgen kom in.
Tidigare den här veckan fick jag äntligen det efterlängtade brevet; jag är inbokad för operation den 31:a januari! Min plan är då att ringa till min operationsplanerare igen i början av januari efter alla ledigheter för att säkerställa att jag kan få göra bröstoperationen samtidigt samt sätta tillbaka testikelimplantatet.
Jag har sett att det är en del som har kommenterat vissa inlägg här på bloggen och tyvärr så får jag inte några aviseringar om det vilket gör att jag lätt missar det. Men om det är någonting ni vill ha svar på eller om det är så att ni vill ha kontakt för att få tillgång till min sidoblogg där jag lägger ut bilder på resultatet från operationen så får ni väldigt gärna skicka ett mejl till mig på [email protected], jag svarar på alla mejl men kanske inte har svar på alla frågor beroende på vad det gäller.
Nu ser jag fram emot att åka hem till familjen över jul och nyår, vila upp mig lite och ladda om för ett nytt år.
Nu börjar det hända saker igen tror jag... *fingers crossed* fick ett brev förra veckan om att jag fått en telefontid med doktor Laura Pompermaier tisdagen den 10e juli. Det är det första jag hört från dem sedan i våras när jag själv ringt och pratat med min operationsplanerare på Linköpings Universitetssjukhus. Jag pratade med henne ett flertal gånger och hon lovade varje gång att hon skulle prata med min läkare och sedan återkoppla till mig, men hon hörde aldrig av sig. Sedan ringde jag upp igen, hon skulle åter prata med läkaren och lovade att höra av sig, men nej.
När Laura ringde mig frågade hon hur allting fungerar och jag talade om att urinröret inte fungerar alls och att det inte gjort det sedan min senaste operation i april 2017. Laura förklarade då att det man skulle kunna göra härnäst är att sprätta upp hela penisen igen och sätta in ett nytt transplantat för urinröret. Detta transplantat tas då från insidan av kinden. Hon gjorde klart för mig att det inte finns några garantier för att operationen kommer att lyckas men att hon ställde sig positiv till att försöka. Jag talade om att jag vill göra ett försök då jag verkligen vill att penisen ska fungera och hon skulle göra en operationsanmälan (äntligen!). Laura skulle även lämna ett meddelande till doktor Gunnar Kratz så att han får kommentera operationsplanen och lämna åsikter om han tycker att något annat vore klokare (vilket Laura inte trodde). Hon visste inte när jag kan vänta mig en operationstid men att det med största sannolikhet kommer att bli någon gång under hösten.
Jag håller tummarna för att jag faktiskt får en tid och att den här operationen lyckas så att allt kan fungera som det ska efter det. Det jag glömde fråga Laura om är att jag gärna vill att de både sätter tillbaka testikelimplantatet och gör en till bröstoperation samtidigt som den här operationen. Men jag har tänkt att ringa till operationsplaneraren när semestrarna är över för att höra när jag kan förvänta mig operationen och då även meddela att jag vill göra de andra operationerna och be henne kolla med doktor Laura Pompermaier eller doktor Gunnar Kratz om det går bra.
Nu var det länge sedan jag skrev och tyvärr så har det inte hänt någonting sedan sist... I januari ringde jag och pratade med operationsplaneraren i Linköping för att se hur jag låg till inför operationen, hon såg då att doktor Gunnar Kratz som ska göra operationsanmälan inte hade gjort det och inte heller hade kollat på röntgenbilderna som kom in innan jul. Hon kontaktade honom för att han skulle göra en bedömning och planera inför operation. Jag har försökt att nå operationsplaneraren i några veckor, via både telefon och mejl, och för ett par veckor sedan när jag inte kom fram på telefonnumret så ringde jag och pratade med den vanliga operationsplaneraren. Personen jag fick prata med kunde inte hjälpa mig mer än att tala om att det inte fanns någon operationsanmälan gjord... Detta får mig att känna mig så oerhört liten och hjälplös, hela hösten och vintern har jag tjatat och kämpat för att först få göra en röntgen för att sedan kunna få opereras men fortfarande har jag inte kommit i mål. Förra veckan fick jag iallafall tag på min operationsplanerare och hon berättade att doktor Kratz hade tittat på bilderna och konstaterat att det inte finns någon fistel i urinröret. Min tanke är då, jaha då är det väl bara att kolla vad det är som orsakar problemet och lösa det istället. Operationsplaneraren visste inte vad som hände i mitt ärende för tillfället men hon skulle höra av sig till doktor Kratz så snart hon kunde och sedan lovade hon att höra av sig till mig och meddela vad som händer. Jag hoppas verkligen att hon faktiskt hör av sig och att de kan göra någonting åt problemet. Just nu känner jag mig bara uppgiven och kastad mellan stolarna, som att de hoppas på att jag ska ge upp och glömma bort det hela.
Jag tycker att bemötandet som jag fått efter operationen i april förra året har varit väldigt dålig, jag ligger i och tjatar och kämpar för att driva mitt eget ärende framåt men får ingen som helst hjälp från sjukvården. Nu håller jag tummarna för att operationsplaneraren hör av sig snart och att hon då har goda besked att komma med! Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att hon kommer att höra av sig alls, det har gått en vecka idag och jag har ingenting hört. Min andra tanke kring detta är att det närmar sig sommaren, jag vet om att jag kommer jobba heltid hela sommaren och därmed hade det varit skönt om jag kunde få operationen i början av maj så att allt är ordnat tills jag börjar jobba. Detta låter dock inte så troligt och logiskt tänkande så kanske det egentligen hade varit bättre att vänta till hösten... Samtidigt så ska jag vara ute på praktik hela hösten och då skulle det vara väldigt skönt att slippa tänka mer på det här. Jag har dock valt att göra ett litet experiment; jag kommer att avvakta med att ringa till operationsplaneraren igen, se om hon kontaktar mig som hon lovat eller vad som händer.
Idag pratade jag med min operationsplanerare på Linköpings Universitetssjukhus angående min nästa operation (och för att säkerställa att röntgenbilderna hade kommit fram). Hon berättade att det inte skrivits någon operationsanmälan än men när hon letade runt så hittade hon åtminstone röntgenbilderna och bekräftade att de kom in i december. Hon försäkrade mig om att hon skulle skicka bilderna till doktor Gunnar Kratz och att han skulle skriva en operationsanmälan så snart som möjligt och att de skulle ändra datumet så att den är skriven i december när bilderna kom in. Detta för att jag inte ska förlora en hel månad i väntetid. Som det ser ut i nuläget så är väntetiden 6-7 månader(!) och om jag har tur så får jag operationen strax innan sommaren... Jag planerat att med jämna mellanrum höra av mig till operationsplaneraren för att se hur läget ser ut, när jag kan tänkas få en tid och se till att de faktiskt skriver en operationsanmälan.
Så, jag kontaktade patientnämnden i Linköping för tre veckor sedan då jag inte fått någon respons från varken hand- och plastikkirurgen, urologen eller någon chef. Patientnämnden hjälpte mig att få kontakt och driva mitt ärende framåt. För helt ärligt, så som saker och ting har hanterats (eller inte hanterats) den här hösten så ska det inte få gå till!
Jag blev kontaktad av min operationsplanerare en vecka senare, hon bad om ursäkt och förklarade hur läget ser ut nu. Tydligen så kan inte läkarna i Linköping skriva en remiss till min hemort utan det är någon av läkarna på min hemort som måste göra det. Enligt mitt tycke så låter det väldigt konstigt, hur kan det ens vara så? Iallafall, doktor Gunnar Kratz skulle skriva ett brev till kirurgmottagningen på min hemort där han förklarar situationen och ber dem skriva en röntgenremiss för mig för att sedan skicka ner bilderna till Linköping...
Förra veckan fick jag ett brev från doktor Emma Drake på hpk i Linköping där hon berättar att hon pratat med de på min hemort och att processen är igång (brevet går att läsa under det här inlägget).
Jag pratade med röntgenmottagningen på min hemort och fick bekräftat att remissen äntligen kommit fram (!) sedan kontaktade de mig igår och meddelade att jag skulle få komma på röntgen redan idag. Så idag bar det av till sjukhuset, jag fick komma in på röntgenmottagningen och blev insläppt på ett rum av en sköterska. Det var ett väldigt stort rum, mitt i rummet stod en brits och i taket hängde en massa maskiner och utrustning. Jag kände mig förvirrad då det inte alls var sådan röntgenmaskin som jag stött på tidigare när jag gjort kontraströntken men tänkte att det kanske var så att jag skulle bli tvungen att dricka någon speciell vätska innan röntgen igen. Sköterskan ber mig att lägga mig på britsen och börjar sedan förbereda lite saker i väntan på doktorn. Doktorn kommer in, hälsar och förklarar att det ju egentligen hade varit bäst om jag gjort den här röntgen i Linköping då de vet vad de letar efter men att han "får väl improvisera" som han uttryckte det. Jag började vid det laget känna mig lite orolig, kunde de verkligen sin sak? Jag såg mig om i rummet då det gick upp för mig att det var där vi skulle göra själva röntgen och tänkte "hjälp, de har ju inte ens ordentliga maskiner för det här". Doktorn och sköterskan började diskutera med varandra vad som skulle användas och han ber mig sedan att dra ner byxorna. Här började jag bli riktigt obekväm, första tanken var att kanske knappen i jeansen skulle störa bilderna och började sedan dra ner jeansen där jag låg på britsen. "Allt ihop" sa doktorn till mig och jag frågade osäkert om jag verkligen skulle dra ner kalsongerna också "ja, allt" svarade han. Jag började undra vad det var frågan om, var han verkligen så nyfiken på hur resultatet från en könsoperation såg ut? Men jag sa ingenting utan gjorde som han bad mig. Doktorn och sköterskan fortsatte att diskutera utrustning och det var tydligt att de var oense om vad som skulle användas, efter en ganska lång stund verkade det som att sköterskan insåg att jag låg där och försäkrade mig om att de hade koll på vad de gjorde min att de brukade använda olika utrustningar bara. En liten stund senare gick det upp för mig att de tänkte sätta en kateter på mig, jag blev chockad och skrämd, hade de verkligen så dålig koll på vad de gjorde? Jag påpekade att det endast skulle göras en kontraströntken och de såg frågande på mig och sa att det här var en kontraströntken, de skulle stoppa in en kateter i urinröret och sedan spruta in kontrastvätskan och ta röntgenbilder. Jag blev då livrädd och förklarade att det var det ingen som förklarat för mig och att jag gjort kontraströntken tidigare och då fått vätskan sprutad i blodet och fått åka fram och tillbaka i en kamera. Sköterskan förklarade att det var en annan typ av kontraströntken och doktorn frågade om ingen berättat för mig vad som skulle göras. Och nej, ingen hade förklarat det här för mig, hade de gjort det så hade jag gladeligen åkt ner till Linköping istället och gjort röntgen där. Doktor bad mig att ta bort mina händer medan sköterskan tvättade rent min penis och sprutade sedan på lite bedövningssalva och plockade fram katetern. Jag började hyperventilera, skräcken kom över mig, jag skulle inte klara av det här. Innan doktorn hann försöka föra in katetern så stoppade jag honom och bad om att få prova själv istället, han såg frågande på mig och jag förtydligande att jag ville vara den som förde in katetern. Han gick med på det (tack och lov!) och när katetern var ungefär 1-2 cm in, vilket var så mycket som behövdes så började han spruta in vätskan. Det spände, smärtade och sved och efter vad jag tyckte kändes som en evighet så var han äntligen klar och sa att jag fick dra ut katetern, jag började försiktig föra ut katetern men den satt fast, den kände som att den svällt inne i urinröret. Jag slutade och berättade hur det kändes, då kom doktorn på att han ju fyllt en ballong i katetern och tömde den igen, tack och lov så gled den lätt ut sedan. Men tyvärr så hade inte doktorn blivit nöjd med sina röntgenbilder utan ville göra ett andra försök. Hela proceduren gjordes då om och jag fick föra in katetern igen, sedan verkade han nöjd iallafall. Så nu håller jag tummarna för att bilderna når Linköping snart, att det kan se vad de letar efter och att de kan ge mig en operationstid snart. När jag fått på mig kläderna och skulle lämna rummet så ställde sköterskan en så oerhört orelevant fråga som hon inte har med att göra "vad hette du innan?", det är en fråga som det inte ens är okej att vänner ställer och verkligen inte okej att en random röntgensjuksköterska ställer. Sättet hon ställde frågan på också, det märktes att det bara var ren och skär nyfikenhet, i hennes ögon var jag förmodligen exotisk, något hon aldrig stött på tidigare.
Nu är det gjort iallafall, men det hade kunnat skötas så mycket bättre. Både när det gäller remissen i sig men också när det gäller informationen om vad röntgen skulle innebära.
Jag har blivit bra på det här efter alla år, jag vet hur man gör. Jag står rak i ryggen och slåss, fightas för min rätt att få hjälp, min rätt att få vara mig själv. Men jag är trött på det och jag önskar att det för engångsskull bara kan gå min väg, är det så mycket begärt egentligen?
För fyra veckor sedan ringde jag till hand- och plastikmottagningen i Linköping och pratade med min operationsplanerare. Som jag förstod det på urologen när jag drog katetern i våras så skulle de se till att skicka en remiss så att jag kunde få göra röntgen relativt snart eftersom att problemet kvarstod. Så hade de tydligen inte uppfattat det, detta trots att jag kontaktat urologen med en uppdatering om hur det gått. När jag pratade med operationsplaneraren så sa hon iallafall att hon skulle gå och prata med doktor Gunnar Kratz omgående och att han sedan skulle skicka en röntgenremiss till mitt hemlän. Jag avvaktade en vecka och hörde sedan av mig till röntgenmottagningen för att se om det kommit in en remiss för mig och när jag skulle kunna förvänta mig en tid. Anledningen till att jag hörde av mig var inte för att jag inte trodde att de skulle skicka remissen utan för att jag vet hur långsamt alla mina andra remisser har hanterats och ville få en bild av hur lång väntan det skulle kunna bli. Problemet var bara att det inte fanns någon remiss...
I måndags ringde jag tillbaka till Linköping för att extrakolla så att remissen var skickad och vart den skickats, var det till röntgenmottagningen eller någon annanstans? Operationsplaneraren kollade i min journal men kunde inte se några skickade remisser så hon skulle extrakolla detta med doktor Gunnar Kratz, hon kunde inte heller svara på vart remissen skickas men antog att det skulle bli till röntgenmottagningen.
Igår ringde jag åter till röntgenmottagningen för kolla läget, fortfarande ingen remiss...
Jag ringde tillbaka till Linköping en tredje gång idag, operationsplaneraren hade pratat med doktor Gunnar Kratz men skulle prata med honom igen för att se så remissen verkligen är skickad. Om den inte var det så sa hon att hon skulle be honom skicka den omgående och om han inte hade möjlighet skulle hon kontakta någon annan läkare som skulle kunna skicka remissen. Förhoppningsvis så går den iväg nu under veckan så att jag kan få röntgas snart!
Det som stör mig mest i allt det här är att jag som patient är tvungen att ringa runt, slåss och tjata för att ens få möjligheten att få hjälp. Det räcker inte med att ringa och be om en remiss utan jag är tvungen att ringa runt och jaga remissen för att se så den kommit fram också! Det här gör mig så extremt frustrerad och jag känner mig tjatig och jobbig som ringer hela tiden... men vad ska jag göra då? Hade jag inte ringt till röntgenmottagningen alls så hade jag bara gått omkring här hemma och väntat på en kallelse som aldrig skulle komma eftersom remissen aldrig blivit skickad. Där kan man klart och tydligt se en stor brist i sjukvården, det ska inte behöva vara så här! Jag orkar verkligen inte slåss mer...
