RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-07-05 06:04:18

julianilsson

ajulianilsson blogg på Nouw

FÖTTERNA PÅ SVENSK MARK.

2018-12-19 19:43
Från ajulianilsson

Efter flera timmars flyg är jag på svensk mark igen, hemma hos familj och vänner. Jag är här i Sverige och samtidigt är jag på sätt och vis kvar i Tanzania, många av mina tankar är kvar där i alla fall. Tankar om hur barnen har det nu när skolan slutat, hur det går på Simbas, om det kommer nya volontärer, när får jag möjlighet att åka tillbaka osv. Tankarna är många och snurrar runt i huvudet på mig. Och precis som efter Kenya har jag tänkt skriva något såhär på slutet men det är svårt att sätta ord på en resa som denna för det är egentligen så mycket mer än en resa. Det var svårt efter sex månader i Kenya och det är svårt efter sex veckor i Tanzania. Jag tror att detta är något man måste uppleva personligen för att helt och fullt kunna förstå, men jag vill ändå försöka dela några av de tankar jag har.

Att åka iväg som volontär är några av de bästa möjligheterna jag fått och jag är otroligt tacksam över volontärresorna jag gjort. Än en gång har jag fått bryta min vardag, lämnat bekvämligheter som känns självklara i Sverige, lämnat familj och vänner, bytt kultur och kommit till ett nytt land med en vardag som utmanat mig men som samtidigt har lärt och gett mig otroligt mycket. Vardagen, och framförallt barnen, har lärt mig att uppskatta det lilla och enkla mycket mer och fått mig att ännu mer förstå att det inte alltid handlar om hur mycket man gör utan att det ibland räcker att bara finnas till. Barn älskar när du är med och leker och busar med dem, men bara att du tittar eller finns nära när de spelar fotboll, gör konster, leker eller ritar ger dem trygghet. Och den tryggheten är minst lika värdefull som glädjen över att du är med i leken. Det är så enkelt att fastna i att vi definieras i hur effektiva vi är och hur mycket vi åstadkommer varje dag, när det egentligen borde handla om något helt annat. Det är också enkelt att tänka ”idag har jag bara suttit med barnen” och kanske har du gjort det men det var kanske också det som det barnet eller de barnen behövde. Någon som tog tid att bara sitta med dem i famnen och höll om dem. För när fick de senast en kram eller när satt de senast i någons famn? Kanske igår, men de behöver en mysig stund till. Eller var det för en vecka sen, ett år sen eller kan de inte minnas att de fått den stunden hemma. När tittade deras föräldrar senast på deras fotbollsmatcher? Kanske har de sett någon eller har de inte varit med någon gång. Föräldrarna kanske alltid frågar om skolan eller fotbollsträningen när barnen kommer hem eller frågar de aldrig och vet inte ens att deras barn tränar fotboll.

Så jag tänker att det kanske inte alltid syns konkret vilket arbete man gjort, men det kanske gjort skillnad för något av barnen inombords och har det gjort det då är jag minst lika nöjd över det som att jag fått vara med och leka en hel dag. Och kanske att det inte gjorde så stor skillnad ena dagen, men dagen är en del av ett stort pussel och i längden kanske det ändå gjorde skillnad att jag och mina volontärkollegor följde med och tittade på den där fotbollsmatchen eller kramade dem varje gång de kom till skolan eller Simbas. Så sluta sätt värde på dig själv efter hur mycket du åstadkommit under dagen och se istället till det som faktiskt spelar roll.

Jag har fått träffa och jobba med flera som verkligen brinner för att lära ut till barnen och som jag blivit otroligt inspirerad av. Deras engagemang och hur de lägger ner hela sitt hjärta i att göra det som är bäst för barnen och som älskar barnen för just de personer de är. Jag hoppas att fler ska inspireras av dem och följa dem i sättet att vara och arbeta. Men barnen har helt klart varit varje dags höjdpunkt för mig, varit de som fått mig att längta efter att komma tillbaka nästa dag igen för att lyssna till dem, se dem, leka, busa, krama om dem och bara finnas där. Så stort tack till dem för att de förgyllt min vardag och visat mig ännu mer vad livet verkligen handlar om.

Några av de stora höjdpunkterna under veckorna i Tanzania:

  • Se Husna bli av med sin bollrädsla och möta rädslan att leka med de andra barnen på skolan.
  • Sufiani som knäckte koden för att lära sig skriva fler bokstäver och siffror.
  • Skrubba skolans väggar, fönster och skolbänkar med eleverna på Msandaka på tanzaniskt vis och kasta vatten hit och dit.
  • Hugga med machete och hjälpa till med praktiskt på Msandaka.
  • Laga mat till alla skolans barn tillsammans med ett glatt gäng tanzanier.
  • Lärt mig mer swahili och även lite teckenspråk på swahili.
  • Upplevt landet och sett många fina platser – vattenfall, safari, varma källor, solnedgång…
  • Se barnen le och höra dem skratta.
  • Utflykt till Marangu vattenfall med barnen på Simbas.
  • Se ”Lejonkungen” – filmen har aldrig varit så bra och aldrig fått mig att rysa så mycket tidigare. Det var verkligen coolt att se filmen i Afrika, höra dem prata swahili och tänka att jag sett alla djuren på riktigt dagen innan. Barnen var lyriska och vi volontärer var minst sagt lyriska också, kanske mer än barnen. Helt klart en wow upplevelse!
  • Bli välkomnad och mött av springande barn som vill bli kramade och burna.

Det var minsann svårt att välja höjdpunkter, finns så många och alla har sin särskilda betydelse.

TACK för denna gång Tanzania!

Några andra som gjort stor skillnad för min volontärtid är alla volontärer jag haft möjlighet att lära känna och jobba tillsammans med. Vilket gäng och vilka goa personer! Jag är väldig tacksam för att jag fått lära känna allihopa och över allt skoj vi haft för oss. Vi har alla åkt till Tanzania med samma grund, att lära oss mer till vår utbildning, hjälpa till och vara med alla barn. Ni volontärer är helt klart mer än volontärkollegor, ni är nya vänner och en del av min vardag i Tanzania. Emilia, Erik, Ann-Louise, William, Jonas, Håvard, Stian, Vedran, Josiph, Lisa, Alina och alla andra goa personer jag fått möjlighet att träffa, ett stort TACK till er!

LISA.

EMILIA. VEDRAN.

Josiph, Emilia, jag, William och Vedran.

HÅVARD. JONAS.

SISTA DAGARNA PÅ SIMBAS.

2018-12-19 08:33
Från ajulianilsson
Vi hade en show där barnen tränat in danser och teater. Föräldrar och syskon var välkomna att komma och titta.

Hejdå-dans med Jonas och Håvard.

TARANGIRE & NGORONGORO.

2018-12-18 09:33
Från ajulianilsson

TARANGIRE.

Baobabträd - enorma träd som elefanter tycker om att äta på.

NGORONGORO Conservation area.

Ngorongoro crater.

DONATION.

2018-12-14 13:53
Från ajulianilsson

Än en gång vill jag säga ett stort tack till alla er som var med och bidrog till donationen. Det kom in mycket mer pengar än jag kunnat ana och jag är otroligt glad och tacksam över varenda krona. Det är så värdefullt!

Det är inte bara jag som är tacksam, lärare och elever som fått del av donationen säger också ett stort TACK. Ni har varit med och bidragit till att elever och lärare på två skolor fått idrottsmaterial och skolmaterial som kan hjälpa dem att förbättra undervisningen och skolgången. Både Korongoni och Msandaka hade brist på material men med er hjälp har de kommit en bit på vägen. Så stort tack för att ni vill vara med och hjälpa till!

Under veckan som gått har jag fått in mer pengar och då jag redan avslutat min volontärtid på skolorna kommer pengarna inte gå dit. Men jag är som jag tidigare berättat på tre platser och den sista platsen är Simbas footprints, ett community center. Jag hoppas därför att det är okej för er som skänkt pengar under veckan som gått, att pengarna går till Simbas. Pengarna kommer märkas och gå till inköp av: en eller två symaskiner för att utöka arbetet att lära kvinnor sy för att de ska kunna sy kläder till sina familjer och framförallt för att de ska kunna sy kläder till andra och få in pengar på så sätt och resterande pengar kommer gå till inköp av material till tjejgrupper som Simbas håller i ute på skolor. I tjejgrupperna får tjejerna möjlighet att prata öppet, vuxna kvinnor lyssnar på dem, tjejerna får ställa frågor, de får undervisning om kvinnans kropp och hur den utvecklas, rättigheter, självkänsla, självförtroende och så mycket mer. Det är en plats för tjejerna att växa och känna trygghet i. En otroligt viktig grupp som kan göra skillnad för många.

TACK igen! Och trevlig helg!

Emilia Ernstsson.

IS THIS THE WORLD WE CREATED...?

2018-12-13 14:38
Från ajulianilsson

Just look at all those hungry mouths we have to feed
Take a look at all the suffering we breed
So many lonely faces scattered all around
Searching for what they need

Is this the world we created?
What did we do it for
Is this the world we invaded
Against the law
So it seems in the end
Is this what we're all living for today
The world that we created

You know that everyday a helpless child is born
Who needs some loving care inside a happy home
Somewhere a wealthy man is sitting on his throne
Waiting for life to go by

Wooh, is this the world we created?
We made it all our own
Is this the world we devastated, right to the bone
If there's a God in the sky looking down
What can he think of what we've done
To the world that he created

Brian May och Freddie Mercury, Queen

SIMBAS PÅ UTFLYKT.

2018-12-11 22:23
Från ajulianilsson

Lisa, tysk volontär, tillsammans med Simbas-barn.

Jonas med några av Simbas-barnen.

Hela gänget samlat.

ATT SÄGA HEJDÅ.

2018-12-11 06:21
Från ajulianilsson

Veckan som gått var som jag tidigare skrivit min sista vecka på de två skolorna då skolan i Tanzania slutar den 7 december och sedan har barnen lov i en månad. Min sista tid i Tanzania kommer jag därför gör på Simbas footprints, community center, som jag varit extra på under mina lediga eftermiddagar.

Många hejdå och kramkalas blev det under veckan, vilket varit mysigt men ändå tagit emot. Det är aldrig roligt att säga hejdå, även om det bara är under några veckor som jag träffat barnen så är det intensiva veckor och mycket tid som vi spenderat med varandra. Jag njöt in i sista sekund av att få vara med barnen och till viss del även lärarna; leka, städa, skriva, räkna, ha idrott, äta tillsammans och allt annat. Hela alltet. Barnen och lärarna har gett mig många tankeställare och lärt mig massor under dessa veckorna. Tankeställare om barns säkerhet, hur olika personer fungerar, klara sig utan utbildning och material och att vara rädd om det och de vi har. Jag är verkligen otroligt tacksam för dem tid jag haft med dem och den tid jag har här i Tanzania, viktig och utvecklande tid på många sätt och såklart även fylld av glädje.

Det jobbigaste med avskedet för mig när det kommer till situationer som dessa är egentligen inte framförallt min egen reaktion, det jobbiga är att se barnen. Jag som volontär får möta många med tragisk bakgrund, men där är såklart även de som har det bra. Där är många som blivit illa behandlade och blivit lämnade på ett eller annat sätt av familj och andra som egentligen skulle ta hand om dem. Att de blivit lämnade tidigare märks av, de antingen undviker avskeden och är inte närvarande i situationer då någon ska säga hejdå eller är de närvarandra men de ser brutna ut och det syns att det är en situation de inte trivs i. De ser obekväma ut, säger ingenting eller säger snabbt ett hejdå och låtsas som att det inte bekommer dem eller helt tvärt om: bryter ihop. Denna veckan fick jag se flera olika reaktioner: någon gömde sig, någon vinkade snabbt, någon kramade, någon bröt ihop och någon visste inte hur den skulle göra. Alla reagerade på sitt sätt. Jag vet att jag inte kan stanna för alltid, men att vara ännu en som kommer och sedan lämnar dem känns på sätt och vis hårt. Egentligen vet jag att jag inte riktigt kan se det så rakt men de lever ett helt annorlunda liv här och det är fantastiskt på många sätt men det är också hårt. Jag och många andra kan åka ifrån och lämna allt, men det kan inte de hur gärna de än skulle vilja. Jag kan bara gå därifrån och jag vet att jag har familj som väntar på mig och som älskar mig för den jag är, men den tryggheten och kärleken har inte alla här. Det är det som peppar mig att fortsätta, för jag vill att fler ska få känna tryggheten och kärleken, känna sig önskade och älskade oavsett var de kommer ifrån, om de har någon problematik osv. Alla är värda att känna känslan av att någon älskar dem och vill dem deras bästa.

MARANGU VATTENFALL MED SIMBAS.

2018-12-10 17:01
Från ajulianilsson

En liten buss med 32 barn, 4 personal, 6 volontärer och en stor högtalare åkte igår iväg på utflykt. Det var trångt, hög musik, varmt och alla satt huller om buller, men vi var glada och barnen skulle ju få komma till ett vattenfall. Barnen sjöng och dansade i bussen, det märktes tydligt hur stor och speciell dagen var för dem. Fantastiskt att se glädjen och den glädjen var bara en liten del av all den glädje och de stora leendena vi fick se på dem resten av dagen.

Vi åkte med den fullastade bussen upp till Marangu och gick sedan ner för alla konstiga trappsteg till vattenfallet. Vi var en liten bit ifrån det först men vadade över vattnet och klättrade på stenar för att komma så nära vi kunde. Wowowow! Barnen jublade när vi kom fram och några satt bara och stirrade av förundran på vattenfallet. Leendena var så stora och jag kunde inte annat än dela glädjen med dem.

Vi var kvar vid vattenfallet ett tag och kände på vattnet, njöt och tog bilder innan barnen och några i personalen klättrade tillbaka en bit för att barnen skulle ha möjlighet att bada. Jag och Jonas (en norsk volontär) klättrade ännu närmre vattenfallet och trots att det var väldigt halt kom vi ut till klipporna så vi kunde hoppa ner där vattenfallet mötte vattenytan. Det var en härlig känsla att hoppa i, inte ofta man får möjlighet att bada vid vattenfall så det var väldigt roligt. Det var strömt vilket gjorde det svårt att komma upp men vi lyckades. Vi tog oss sedan in till de som väntade på oss och klättrade vidare ner till barnen. Många av barnen var redan i vattnet när vi kom och ännu fler hoppade i. Barnen dök, kastade sig, övade på att simma, stod på händer och gled med strömmen en bit. Vatten skvätte hit och dit och överallt runt oss hade vi barn. De hackade tänder, skakade och emellanåt kramade de oss volontärer hårt för att bli varmare, men oavsett hur mycket de frös ville de bada. Det var verkligen magiskt och helt klart ett minne jag tror vi alla kommer bära med oss länge!

Efter simmande och plaskande var det dags att gå upp för trapporna igen och det var tungt kan jag lova. Barnen gick först och efter kom vi volontärer och skrattade åt oss själva för att vi knappt orkade upp igen. Det var tur det var så vackert runt oss med all grönska och att vi kunde skratta tillsammans för annars hade det varit så mycket jobbigare. Bakom oss kom tre tanzaniska killar springande men även de stannade efter en bit och även de började skratta åt oss och sig själva för att det gick så långsamt. Men upp kom vi och det var lunchdags. Mama Dina, personal på Simbas, hade förberett mat till allihopa så på en gräsmatta satt vi och åt pilau, kött och kål. Märktes att alla var trötta och behövde ny energi så det var perfekt med lunchpaus.

Med mat i magen fortsatte vår utflykt. Bussen fylldes igen och vi åkte bort till ett stort fält för att leka. Vi ställde oss i en ring för att leka och vi hann inte stå där länge innan ett gäng kossor kom springande mot oss och vi fick flytta på oss. Vi stod ju i vägen för dem. Men vi fick dela fält med våra nya vänner kossorna. Dragkamp var första tävlingen, killarna mot tjejerna och det blev 2-1 till tjejerna. Yeeeayy! Näst på tur var frisbee, där mixade vi lagen och jag har ingen aning vad det blev men roligt hade vi. Barnen sprang allt vad de orkade och alla ville fånga frisbeen. Frisbeen flög hit och dit och barnen hoppade och sprang. Innan hemresan avslutade vi med en fotbollsmatch med orimligt stor plan och orimligt stora mål. Men det var ju fotboll och det var det viktiga och kul hade vi. Ett tag stod jag bara och tittade mig runt, det var speciell stämning där. Många som var trötta men de ville vara med och ge allt in i det sista.

Det var ett gäng trötta barn vi hade i bussen påväg tillbaka till Simbas. Jag tittade mig över axeln några gånger och flera av dem sov gott. När vi närmade oss Simbas vaknade dock allihopa till liv, då blev det sång och dans i bilen hela vägen fram till porten. Precis som att de yngre barnen stått och vinkat hejdå på morgonen stod de som välkomstkommitté och vinkade allt de kunde när vi kom. Vilket välkomnande!

Vilken dag, utflykt och upplevelse! En svår dag att beskriva med alla känslor och att se barnens glädje, förundran och spänning. De sken som solar och ögonen lyste på dem. En speciell dag för oss alla som var med! Inte en självklarhet för alla tanzanier (särskilt inte barn) att få komma till alla dessa fantastiska platserna som vi volontärer och turister brukar åka till men nu fick barnen komma dit och det var helt klart något stort. Tacksam över att jag fick dela denna dagen tillsammans med barnen och personalen/volontärerna!

(Bilder från dagen kommer.)

HEJDÅ MSANDAKA.

2018-12-10 05:48
Från ajulianilsson

Godmorgon på er!
Just nu sitter jag på Panorama lodge och väntar på frukost innan vi ska vidare på safari i Ngorongoro. Det ser jag verkligen fram emot!

I fredags avslutade jag min volontärtid på Msandaka dövskola och det var med blandade känslor. Det har varit en utmaning att vara på skolan, både på grund av att lära mig kommunicera med barnen och då det varit kulturkrockar, men jag är samtidigt otroligt tacksam över tiden där. Under de veckorna jag varit där har jag fått lära mig mycket, både om undervisning, barnen, kulturen, mig själv och jag har fått många tankeställare. Det har varit tuffa dagar då jag fått se mycket och även höra många trasiga bakgrunder men jag har också fått se och höra en otrolig glädje, kärlek och tacksamhet. Vilka barn de är; kramgoa, viljestarka, hjälpsamma, öppna och välkomnande. En familjär stämning att vara med dem. De har lärt mig att uppskatta livet ännu mer och vara tacksam för allt jag har i mitt liv.

De sista dagarna på Msandaka hade eleverna inga lektioner, istället städade vi skolan. Vi högg grenar med machete, bar grenar och skräp, tvättade kläder, sopade, skurade väggar, golv och tak, tvättade fönster och tvättade bänkar. Allt skulle bli rent och vi gjorde det såklart på tanzaniskt vis. Vatten kastades upp på väggar och fönster och vi skurade med bitar från flätade plastsäckar. Barnen klättrade upp både här och där. Vatten kom flygande och ibland fick man sig en dusch. Jag tror aldrig jag tyckt att det varit så roligt att städa. De 95 eleverna och jag sprang rundor på skolan och städade och det var bara så härligt. Vi skrattade, tecknade, dansade och städade. Tiden gick snabbt och helt plötsligt var vi färdiga, skolan var ren och vi var skitiga.

I fredags, min sista dag, hade vi inga direkta sysslor och vi passade därför på att leka. Vi spelade fotboll: Chelsea mot Liverpool. Liverpool tog hem vinsten med 2-1. De yngre barnen hoppade hopprep och kastade med en handboll. Ett gäng spelade netball och ett gäng var hejarklack till allihopa. Några lärare var också med vilket barnen verkade uppskatta mycket. Barnen var färdiga med skolan, fick leka och de sken som solar. Det var magiskt att se!

Det var verkligen en lyckad sista dag! Innan jag åkte bike därifrån en sista gång hade jag kramkalas med barnen. Det var jobbigt. Någonstans kände jag mig redo att säga hejdå men det var ändå tungt, de har varit en stor del av min vardag och jag vet inte om eller när jag träffar dem igen. Jag fick tacka både elever och lärare för tiden hos dem och sedan åka. Hejdå är inget jag tycker om, att lämna andra bakom mig men det är ett måste. Barnen stod ute och vinkade när jag åkte och jag kände och känner enorm tacksamhet för allt jag varit med om på skolan och att jag fått träffa alla dessa underbara barn och många fina lärare. Tack Msandaka!

Min sista tid kommer jag att vara på Simbas och det ser jag framemot men först: safari.

HEJDÅ KORONGONI.

2018-12-04 19:14
Från ajulianilsson

Idag var sista dagen på Korongoni och jag fick lämna över donationen från er. Eleverna och lärarna blev så glada och tacksamma, fantastiskt att se deras glädje. De tackade flera gånger om och läraren Adelina blev rörd av att någon ville hjälpa dem på detta sätt. Återigen stort TACK!!

Jag fick en sista rolig och mysig dag tillsammans med eleverna; vi lekte, spelade med bollarna och började jobba med de nya böckerna och de var verkligen ivriga att få bläddra i vars en bok. Jag tror och hoppas att böckerna kommer bli en bra hjälp i undervisningen och att det ska underlätta för dem allihopa. Det var härligt och se att de var nyfikna och spända på att få använda böckerna och jag tror många av dem har viljan till att jobba med dem och lära sig mer.

Eftersom det var sista dagen fick jag också säga tack och hej. Även om jag någonstans var inställd och kände mig redo var det jobbigt att krama om dem allihopa och säga hejdå. Det har varit speciellt att få vara i klassen och dela skolvardagen med dem, utmanande och lärorikt men även roligt och kärleksfullt. Alla eleverna har gjort avtryck hos mig på ett eller annat sätt men idag kändes det extra tungt att säga hejdå till Husna, en av eleverna som jag jobbat mycket tillsammans med. Husna har mött mig på morgnarna med en kram, vi har jobbat på lektionerna, lekt på rasterna och hon har vinkat hejdå efter varje skoldag. Hon har visat stor vilja att lära sig mer och verkligen kämpat med både att lära sig skriva och räkna och att besegra sin bollrädsla. En fantastisk tjej som jag kommer sakna väldigt mycket. Men jag är tacksam över att jag har fått möta dem allihopa och önskar dem allt gott.

HUSNA.

EBENEZER.

SUFIANI.

HUSNA. EBENEZER. ANTONY. SUFIANI. AMANDUS. GABRIEL.