adventuremama blogg

Nu är det över en vecka sedan vi flyttade till Jönköping. En vecka och en dag sedan, för att vara exakt.

Det har varit stressigt, rörigt, oroväckande och helt fantastiskt. Mest helt fantastiskt. Jag älskar friheten av att stå på egna ben. Det känns nästan som om det är första gången, någonsin. Det var i alla fall väldigt längesedan sist.

Inskolningen för Sigrid har börjat och det är jag som är föräldern som mentalt ska stötta på plats. Det är som en bergochdalbana, hela grejen. Ena stunden trivs hon, är kavat och tar för sig. Andra stunden har hon fullständig panik över att jag sitter två meter bort och observerar. Jag försöker vara lugn, prata peppande och försäkra henne om att det är kul att leka med kompisarna och att fröknarna är snälla. Och att jag alltid finns om hon behöver mig. Men det skär i hjärtat något så in i h-lvete och ibland dyker tankarna upp om det var rätt beslut att lämna Älgens Förskola trots allt. Det kommer aldrig finnas en förskola som Älgen. Hur bra jag än vet att detta också kommer att bli.

Lägenheten är ett virrvarr av ouppackade flyttlådor, kläder som en inte orkar att hänga upp och målarfärg som bara halvt är på plats. På helgerna velar vi starkt över att bara överge allt och åka ut med bussen - det vi mest av allt längtar efter, eller försöka ta tag i den kaosartade lokalen som så småningom ska börja kännas som ett hem. Vårt hem.

Förra helgen blev en kombination av de båda valen. Vi åkte ut med bussen i skogen, åt lunch och fick klar och frisk höstluft i våra lungor. Jag fick en fästing, vi plockade kantareller och bär i mängder och jag kände mig otroligt tacksam över Smålands vackra skogar. Dem är trots allt desamma, vilken livssituation man än befinner sig i.

Jag är tillbaka. Tror jag. Hur vet man det? Jag har ju sagt det tusen gånger förut. Att jag är tillbaka. Att jag ska börja skriva.

Jag ger er ett tillsvidare på min återuppståndelse till bloggvärlden. Vi får se hur länge den kan vara, men jag hoppas på länge. Jag har saknat orden, berättelserna och det fina med att kunna blicka tillbaka till vad man en gång har skrivit. En slags ”existerande men ändå inte existerande dagbok”, till för mig, men öppen för alla. Jag hoppas att jag är tillbaka i ordens vackra värld för gott.

Faktum är att jag har så mycket att berätta.
Sommaren började tungt för mig, då en intensiv höst, vinter och vår av studier avslutades, första året av studier, och jag var tröttare än någonsin. I samma sväng var en flytt från Ljungby givet (så som det egentligen har varit de senaste två åren) och det var många praktiska ting som skulle klaffa, före vi äntligen skulle ge oss av på vårt efterlängtade äventyr. Bussen skulle först och främst bli färdig, vi skulle fixa jobb, bostad och förskoleplats i nya staden och samtidigt ha tid att packa ihop oss inför resan som väntade. Det var mycket på en och samma gång helt enkelt, men härligt nog så löste sig allting, precis exakt samtidigt. Bussen blev klar, Olle fick ett nytt jobb, vi fick svar JA från förskolan vi önskat och vi hittade en lägenhet som dessutom var väldigt charmig. Allting ordnade sig till det bättre och helt plötsligt var livet lite för bra för att vara sant. Inte nog med det, så var det sommartider, värmebölja och dags att resa norrut med vår älskade buss. Så norrut åkte vi. Och norrut förblev vår sommar spenderad.

Jag skrev inte mycket under resans gång, ärligt talat knappt något alls. Alla minnen finns dock kvar och små historier, vykort och glimtar av det fria liv vi faktiskt levde är påväg. Jag är som sagt tillbaka i skrivandets ljuvliga värld. Jag är tillbaka.

Tillsvidare...

Och så efter månader av sena kvällar, hårt arbete och brist på familjeliv är äntligen Olle hemma igen och med sig har han projektet han så länge har arbetat med, projektet vi så länge har drömt om. Bussen. Mitt i trädgården står den, och runt i kring finns en röra som liknar ett enda stort bombnedslag av verktyg och material som snart ska vara på plats. Den röda lacken lyser klarare än någonsin och aldrig har längtan efter att packa in alla nödvändiga ting, kura ihop sig i framsätet och brumma iväg känts så lockande. Snart så är det dags.

Äventyret är i tankarna planerat sedan länge. Vår lilla familj ska resa norr, upp genom Sverige och över till Norge. Vi ska fjällvandra, leva minimalistiskt och bara njuta av naturen och det kommande vanlivet som vi så länge länge har drömt om. Det finns inget annat än stora fjärilar i magen. Tänk att man kan bli så fullständigt förälskad i en gammal röd liten buss,

Sigrid är också förälskad i Bussen. Varje morgon berättar hon att hon vill gå ut i Bussen och när vi väl är i den, kan hon leka, utforska och sitta i den flera timmar i sträck. Det känns redan nu som en stor del av hennes liv och jag undrar om hon kanske har några minnesbilder från förra årets roadtrip. Troligtvis har hon inte det och kanske kommer hon inte heller att minnas det här årets resa.. Vi kommer däremot att minnas. Kanske kommer detaljerna suddas ut längs med årens gång, men det viktigaste kommer förbli. Vi kommer minnas är hur allt slit med sena kvällar och hårt arbete var värt det. Hur det där gamla buss-skrället från -87 gjorde vårt barn till det lyckligaste sommaren -18.

Den 8 Juli bär det av. Jag längtar bokstavligen talat ihjäl mig.

Återkommer 1 Juni 2018.
Tillfälligt nergrävd under jorden pga. studier.

Och så sitter man där och sliter sig själv i håret, samtidigt som man kliar sig lite lätt på hakan och försöker förstå vad sjutton det är man läser. Efter x antal timmar, dagar och veckor av intensivt tentaplugg, så närmar jag mig mållinjen för den här kursen, och trots det, känns det som jag har flera tusen mil kvar. Vem vet hur den här tentan ska gå.
Miljökemi. Det var det ämnet jag mest av allt fasade inför när jag läste igenom kursplanen för programmet. Det var nästan så jag övervägde att välja ett annat program, på grund stora tvivel på mig själv. Kemi är något jag aldrig kommer klara av, tänkte jag osäkert. Hösten 2017 kom jag in på miljöanalytikerprogrammet och tvingades ta mig an kursen. Många timmars stenhårt pluggande senare, dagtid som kvällstid, gjorde att jag tillslut fick ett grepp om den grundläggande kemin och fick ett Godkänt på den första deltentamen. På tisdag är det del två som gäller, och den sista delen av kursen som ska examineras före miljökemin äntligen kan klassas som ett minne blått.

Det har varit svårt, omöjligt och helt plötsligt väldigt enkelt, och nu, mindre än en vecka kvar av kursen tycker jag att det faktiskt börjar bli lite intressant. Tänka sig att atomer, molekyler och laddade joner kunde vara så spännande. Tro mig, jag är förvånad själv. Jag förstår fortfarande långt ifrån allt och jag gör segerdansen i köket för varje liten process jag förstår, men det går framåt. Sakta men säkert så går det faktiskt framåt.

På tisdag är det dags och då ska jag vara redo.
Redo att avsluta det jag till en början fruktade mest av allt.

Önska mig lycka till.

”Kan du hålla de här åt mig?” Säger Olle. Han sträcker fram sina glasögon mot mig. De runda små John Lennon-liknande glasögonen är täckta utav vita kristaller, frusen kondens som bildat glittriga täta snöstjärnor. Det är morgonen efter och utomhus är det minus tretton grader.

Det är februari månad och vi har sovit i tält. Det är den sista helgen i februari och troligtvis den kallaste som södra Sverige haft det här året. Det är kallt utanför och inte särskilt motiverande att krypa ur sin varma sovsäck. Vi har varit varma natten igenom och inte har vi frusit någonstans, bortsett från mina fötter. Dom har varit jättekalla.

Vi tvingar oss upp. Utanför är det lugnt och stilla. Hade det inte varit för att vi lovat att hämta Sigrid på morgonen, hade vi nog stannat kvar och ätit frukost. Ja, av den anledningen och mina iskalla fötter.

Några helger har gått. Det är Mars månad och snart dags igen. Dags att sova ute, förhoppningsvis några grader närmare våren. Det är många bekanta som tycker vi är spritt språngande galna som gör det här, som ger oss ut i vinternatten, som väljer att sova ute. Vi känner inte så alls.

Varje natt utomhus är en utmaning för oss som gillar naturen. Vi lär oss någonting nytt för varje natt som går. Vilka prylar man absolut inte får glömma och vilka man kan skippa. Vad för kläder som värmer bäst och hur man isolerar sig bäst från marken. Jag och Olle tyckte nog från start att vi var kunniga inom området, men nej. Det finns fortfarande en hel djungel kvar att orientera i.

När temperaturen så småningom stiger, kommer Sigrid få följa med. Vi saknar henne när vi är ute så här. Friluftslivet är inget vi vill exkludera henne ifrån, utan snarare något vi så tidigt som möjligt ska kunna ha glädje av tillsammans. Jag är glad att vi går mot varmare tider.

För att Sigrid äntligen ska kunna följa med ut och för att äntligen slippa frysa om fötterna...

Hur fungerar det att åka skidor, dagarna ända, med två små barn?
Svaret är egentligen inte särskilt svårt. Det gick bra. Det gick faktiskt väldigt bra, så länge vi anpassade skidturerna efter Sigrid och Tages rytmer och behov. Ut och åka när det är sovdags. Pausa när det är fikadags. Se till att händer och fötter är varma och torra. Se till att det inte blir allt för långa stunder i pulkan. Vårt motto när vi gör saker tillsammans är att alltid tillgodose barnens behov först, för en så fin och smidig tur som möjligt.

Men. Att anpassa sig till ett barn är lätt. Att anpassa sig efter två barn är desto svårare, särskilt när deras dygnsrytmer är uppåt väggarna omvända. Ibland var Sigrid trött, när Tage var pigg. Ibland var det tvärtom. Vi hade stora problem med att hålla Sigrids händer varma och att ha med sig fika som frukt, klämpåsar eller annat mjukt när temperaturen sjunker mot minus 10*C, det går inte.

Det bästa av allt är att man lär sig.
Vi envisades inte allt för mycket de stunder barnen inte ville, vågade återvända till stugan för att sedan prova igen och igen, tills vi tillslut fick de där fina ögonblicken tillsammans i naturen som vi alla längtat efter.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Det var en fantastisk upplevelse och jag fasar inte en sekund över att återigen få ta med Sigrid upp på fjället. Sommartid, som vintertid.

Det var tur att vi tältade i helgen.
I morse när jag tittade ut genom fönstret, hade allt gått från klaraste vitt, till ett dunkelt fukt av mörkgrönt och brunt. Det låg inte en endaste liten snöfläck kvar på marken.

Det gör mig ledsen att vintrarna inte är intensivare än så här i södra Sverige. Mina barndomsminnen berättar nämligen något annat. Hur gatorna var täckta av vit, glittrande snö. Hur pappa fick klättra upp på garagetaket och skotta bort överflödet, för att det inte skulle bli för tungt och deformera taket. Hur vi åkte pulka dagarna långa, och hur jag och Emmy byggde massiva snökojor, som vi satt och fikade i med varm choklad och nybakta bullar. Jag kan inte minnas att vi haft några sådana vintrar i södra Sverige, sedan jag tog studenten. Och kanske var dem borta långt innan dess. Jag minns faktiskt inte.

Om lite mer än en vecka, så reser jag, Olle och Sigrid tillsammans med Axel, Amanda och Tage till Grövelsjön. Vi ska åka skidor och pulka, vara utomhus så länge vi orkar, och värma upp frusna fingrar och tår i en stuga som ligger i ett av landets högst belägna stugbyar. Det kommer vara minusgrader och vinter så det bara smäller om det och det kommer finnas fjäll och vackra miljöer åt alla håll och kanter.

Vi ser alla väldigt mycket fram emot det. Att få uppleva en ordentlig vintervecka, åtminstone en gång det här året.
Eller ja, måtte det bli fler. Annars får vi helt enkelt flytta norr ut. Kanske gör vi det också. En vacker ovintrig dag i södra Sverige...

Jag fick idén ut Facebook-gruppen ”kvinnliga äventyrare”. Det kan hända att det är en av de absolut bästa grupperna som finns i den virtuella världen. Inspirerande, stöttande och vänlig. Idésprudlande kvinnor från hela Sverige, i blandade åldrar. Alla på gång med något slags äventyr. Stort som litet.

Idén var såklart inte min från början, utan det var någon annans. Det var en kvinna som berättade att hon tänkte göra så som ett flertal andra i gruppen, inspirerat henne till att göra: sova i tält, minst en gång i månaden. Jag blev direkt inspirerad, och försökte kort därefter att få med Olle på planerna, och som den ja-sägare han är, så var svaret givet. 2018 skulle bli året då vi också sov i tält, minst en gång i månaden.

Den 20 Januari 2018 var det dags.
Det hade snöat av och till hela veckan och temperaturen stod på ungefär minus tre. Jag och Olle packade våra väskor, vinkade hejdå till Sigrid (som skulle få sova hemma hos sin farmor och farfar, då vi gärna ville se hur väl vi och vår utrusning själva klarar av kylan, före hon får följa med) och tog bilen ungefär en kilometer bort från där vi bor. Vi valde att mjukstarta, i fall att det i värsta fall skulle bli allt för kallt.

Det var mörkt när vi kom fram till vår blivande tältplats. Med hjälp av pannlampa orienterade vi oss fram i mörkret, satte upp tältet och gjorde upp en brasa att värma oss vid. Vi grillade vegetarisk korv, gjorde pulvermos av smält snö på stormköket och pratade om livets stora gåtor, om framtid och drömmar.

Runt 22 tiden, kröp vi in i det kalla tältet, för att slutligen krypa ner i våra dunsovsäckar. Med mössorna långt nerdragna för öronen och sovsäcken hårt spänd kring ansiktet, somnade vi och steg inte upp förens halv nio morgonen efter. Olle hade känt sig frusen under natten och jag hade klarat mig helt okey, men vi var båda två eniga om att vi till nästa gång behöver ha varsitt extra liggunderlag för att isolera mot kylan och maxa komforten.

Nästa tältnatt blir i februari. Det här är en viktig utmaning för oss, för att inte bli allt för bekväma, för att våga oss ut i alla väder och årstider. Kanske kan det till och med inspirera fler att våga ge sig ut i naturen, vilken dag på året det än är.

Jag hoppas på det.

Vissa dagar, när man hinner, orkar och prioriterar.
Då kan det resultera i lite nya bilder på Sigrid. För mig är det ren lycka att fånga de små ögonblicken på bild. Jag blir helt varm i hjärtat av att se hur hon nyfiket strosar omkring utomhus, som om hela världen vore ett stort äventyr. För ett barn är det ju precis så som det är. Allting är en lek, alltid finns det någonting kvar att upptäcka. Det är mäktigt.