adventuremama blogg

Nu är det över en vecka sedan vi flyttade till Jönköping. En vecka och en dag sedan, för att vara exakt.

Det har varit stressigt, rörigt, oroväckande och helt fantastiskt. Mest helt fantastiskt. Jag älskar friheten av att stå på egna ben. Det känns nästan som om det är första gången, någonsin. Det var i alla fall väldigt längesedan sist.

Inskolningen för Sigrid har börjat och det är jag som är föräldern som mentalt ska stötta på plats. Det är som en bergochdalbana, hela grejen. Ena stunden trivs hon, är kavat och tar för sig. Andra stunden har hon fullständig panik över att jag sitter två meter bort och observerar. Jag försöker vara lugn, prata peppande och försäkra henne om att det är kul att leka med kompisarna och att fröknarna är snälla. Och att jag alltid finns om hon behöver mig. Men det skär i hjärtat något så in i h-lvete och ibland dyker tankarna upp om det var rätt beslut att lämna Älgens Förskola trots allt. Det kommer aldrig finnas en förskola som Älgen. Hur bra jag än vet att detta också kommer att bli.

Lägenheten är ett virrvarr av ouppackade flyttlådor, kläder som en inte orkar att hänga upp och målarfärg som bara halvt är på plats. På helgerna velar vi starkt över att bara överge allt och åka ut med bussen - det vi mest av allt längtar efter, eller försöka ta tag i den kaosartade lokalen som så småningom ska börja kännas som ett hem. Vårt hem.

Förra helgen blev en kombination av de båda valen. Vi åkte ut med bussen i skogen, åt lunch och fick klar och frisk höstluft i våra lungor. Jag fick en fästing, vi plockade kantareller och bär i mängder och jag kände mig otroligt tacksam över Smålands vackra skogar. Dem är trots allt desamma, vilken livssituation man än befinner sig i.

Jag är tillbaka. Tror jag. Hur vet man det? Jag har ju sagt det tusen gånger förut. Att jag är tillbaka. Att jag ska börja skriva.

Jag ger er ett tillsvidare på min återuppståndelse till bloggvärlden. Vi får se hur länge den kan vara, men jag hoppas på länge. Jag har saknat orden, berättelserna och det fina med att kunna blicka tillbaka till vad man en gång har skrivit. En slags ”existerande men ändå inte existerande dagbok”, till för mig, men öppen för alla. Jag hoppas att jag är tillbaka i ordens vackra värld för gott.

Faktum är att jag har så mycket att berätta.
Sommaren började tungt för mig, då en intensiv höst, vinter och vår av studier avslutades, första året av studier, och jag var tröttare än någonsin. I samma sväng var en flytt från Ljungby givet (så som det egentligen har varit de senaste två åren) och det var många praktiska ting som skulle klaffa, före vi äntligen skulle ge oss av på vårt efterlängtade äventyr. Bussen skulle först och främst bli färdig, vi skulle fixa jobb, bostad och förskoleplats i nya staden och samtidigt ha tid att packa ihop oss inför resan som väntade. Det var mycket på en och samma gång helt enkelt, men härligt nog så löste sig allting, precis exakt samtidigt. Bussen blev klar, Olle fick ett nytt jobb, vi fick svar JA från förskolan vi önskat och vi hittade en lägenhet som dessutom var väldigt charmig. Allting ordnade sig till det bättre och helt plötsligt var livet lite för bra för att vara sant. Inte nog med det, så var det sommartider, värmebölja och dags att resa norrut med vår älskade buss. Så norrut åkte vi. Och norrut förblev vår sommar spenderad.

Jag skrev inte mycket under resans gång, ärligt talat knappt något alls. Alla minnen finns dock kvar och små historier, vykort och glimtar av det fria liv vi faktiskt levde är påväg. Jag är som sagt tillbaka i skrivandets ljuvliga värld. Jag är tillbaka.

Tillsvidare...

Och så efter månader av sena kvällar, hårt arbete och brist på familjeliv är äntligen Olle hemma igen och med sig har han projektet han så länge har arbetat med, projektet vi så länge har drömt om. Bussen. Mitt i trädgården står den, och runt i kring finns en röra som liknar ett enda stort bombnedslag av verktyg och material som snart ska vara på plats. Den röda lacken lyser klarare än någonsin och aldrig har längtan efter att packa in alla nödvändiga ting, kura ihop sig i framsätet och brumma iväg känts så lockande. Snart så är det dags.

Äventyret är i tankarna planerat sedan länge. Vår lilla familj ska resa norr, upp genom Sverige och över till Norge. Vi ska fjällvandra, leva minimalistiskt och bara njuta av naturen och det kommande vanlivet som vi så länge länge har drömt om. Det finns inget annat än stora fjärilar i magen. Tänk att man kan bli så fullständigt förälskad i en gammal röd liten buss,

Sigrid är också förälskad i Bussen. Varje morgon berättar hon att hon vill gå ut i Bussen och när vi väl är i den, kan hon leka, utforska och sitta i den flera timmar i sträck. Det känns redan nu som en stor del av hennes liv och jag undrar om hon kanske har några minnesbilder från förra årets roadtrip. Troligtvis har hon inte det och kanske kommer hon inte heller att minnas det här årets resa.. Vi kommer däremot att minnas. Kanske kommer detaljerna suddas ut längs med årens gång, men det viktigaste kommer förbli. Vi kommer minnas är hur allt slit med sena kvällar och hårt arbete var värt det. Hur det där gamla buss-skrället från -87 gjorde vårt barn till det lyckligaste sommaren -18.

Den 8 Juli bär det av. Jag längtar bokstavligen talat ihjäl mig.

Återkommer 1 Juni 2018.
Tillfälligt nergrävd under jorden pga. studier.

Och så sitter man där och sliter sig själv i håret, samtidigt som man kliar sig lite lätt på hakan och försöker förstå vad sjutton det är man läser. Efter x antal timmar, dagar och veckor av intensivt tentaplugg, så närmar jag mig mållinjen för den här kursen, och trots det, känns det som jag har flera tusen mil kvar. Vem vet hur den här tentan ska gå.
Miljökemi. Det var det ämnet jag mest av allt fasade inför när jag läste igenom kursplanen för programmet. Det var nästan så jag övervägde att välja ett annat program, på grund stora tvivel på mig själv. Kemi är något jag aldrig kommer klara av, tänkte jag osäkert. Hösten 2017 kom jag in på miljöanalytikerprogrammet och tvingades ta mig an kursen. Många timmars stenhårt pluggande senare, dagtid som kvällstid, gjorde att jag tillslut fick ett grepp om den grundläggande kemin och fick ett Godkänt på den första deltentamen. På tisdag är det del två som gäller, och den sista delen av kursen som ska examineras före miljökemin äntligen kan klassas som ett minne blått.

Det har varit svårt, omöjligt och helt plötsligt väldigt enkelt, och nu, mindre än en vecka kvar av kursen tycker jag att det faktiskt börjar bli lite intressant. Tänka sig att atomer, molekyler och laddade joner kunde vara så spännande. Tro mig, jag är förvånad själv. Jag förstår fortfarande långt ifrån allt och jag gör segerdansen i köket för varje liten process jag förstår, men det går framåt. Sakta men säkert så går det faktiskt framåt.

På tisdag är det dags och då ska jag vara redo.
Redo att avsluta det jag till en början fruktade mest av allt.

Önska mig lycka till.

”Kan du hålla de här åt mig?” Säger Olle. Han sträcker fram sina glasögon mot mig. De runda små John Lennon-liknande glasögonen är täckta utav vita kristaller, frusen kondens som bildat glittriga täta snöstjärnor. Det är morgonen efter och utomhus är det minus tretton grader.

Det är februari månad och vi har sovit i tält. Det är den sista helgen i februari och troligtvis den kallaste som södra Sverige haft det här året. Det är kallt utanför och inte särskilt motiverande att krypa ur sin varma sovsäck. Vi har varit varma natten igenom och inte har vi frusit någonstans, bortsett från mina fötter. Dom har varit jättekalla.

Vi tvingar oss upp. Utanför är det lugnt och stilla. Hade det inte varit för att vi lovat att hämta Sigrid på morgonen, hade vi nog stannat kvar och ätit frukost. Ja, av den anledningen och mina iskalla fötter.

Några helger har gått. Det är Mars månad och snart dags igen. Dags att sova ute, förhoppningsvis några grader närmare våren. Det är många bekanta som tycker vi är spritt språngande galna som gör det här, som ger oss ut i vinternatten, som väljer att sova ute. Vi känner inte så alls.

Varje natt utomhus är en utmaning för oss som gillar naturen. Vi lär oss någonting nytt för varje natt som går. Vilka prylar man absolut inte får glömma och vilka man kan skippa. Vad för kläder som värmer bäst och hur man isolerar sig bäst från marken. Jag och Olle tyckte nog från start att vi var kunniga inom området, men nej. Det finns fortfarande en hel djungel kvar att orientera i.

När temperaturen så småningom stiger, kommer Sigrid få följa med. Vi saknar henne när vi är ute så här. Friluftslivet är inget vi vill exkludera henne ifrån, utan snarare något vi så tidigt som möjligt ska kunna ha glädje av tillsammans. Jag är glad att vi går mot varmare tider.

För att Sigrid äntligen ska kunna följa med ut och för att äntligen slippa frysa om fötterna...

Hur fungerar det att åka skidor, dagarna ända, med två små barn?
Svaret är egentligen inte särskilt svårt. Det gick bra. Det gick faktiskt väldigt bra, så länge vi anpassade skidturerna efter Sigrid och Tages rytmer och behov. Ut och åka när det är sovdags. Pausa när det är fikadags. Se till att händer och fötter är varma och torra. Se till att det inte blir allt för långa stunder i pulkan. Vårt motto när vi gör saker tillsammans är att alltid tillgodose barnens behov först, för en så fin och smidig tur som möjligt.

Men. Att anpassa sig till ett barn är lätt. Att anpassa sig efter två barn är desto svårare, särskilt när deras dygnsrytmer är uppåt väggarna omvända. Ibland var Sigrid trött, när Tage var pigg. Ibland var det tvärtom. Vi hade stora problem med att hålla Sigrids händer varma och att ha med sig fika som frukt, klämpåsar eller annat mjukt när temperaturen sjunker mot minus 10*C, det går inte.

Det bästa av allt är att man lär sig.
Vi envisades inte allt för mycket de stunder barnen inte ville, vågade återvända till stugan för att sedan prova igen och igen, tills vi tillslut fick de där fina ögonblicken tillsammans i naturen som vi alla längtat efter.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Det var en fantastisk upplevelse och jag fasar inte en sekund över att återigen få ta med Sigrid upp på fjället. Sommartid, som vintertid.

Det var tur att vi tältade i helgen.
I morse när jag tittade ut genom fönstret, hade allt gått från klaraste vitt, till ett dunkelt fukt av mörkgrönt och brunt. Det låg inte en endaste liten snöfläck kvar på marken.

Det gör mig ledsen att vintrarna inte är intensivare än så här i södra Sverige. Mina barndomsminnen berättar nämligen något annat. Hur gatorna var täckta av vit, glittrande snö. Hur pappa fick klättra upp på garagetaket och skotta bort överflödet, för att det inte skulle bli för tungt och deformera taket. Hur vi åkte pulka dagarna långa, och hur jag och Emmy byggde massiva snökojor, som vi satt och fikade i med varm choklad och nybakta bullar. Jag kan inte minnas att vi haft några sådana vintrar i södra Sverige, sedan jag tog studenten. Och kanske var dem borta långt innan dess. Jag minns faktiskt inte.

Om lite mer än en vecka, så reser jag, Olle och Sigrid tillsammans med Axel, Amanda och Tage till Grövelsjön. Vi ska åka skidor och pulka, vara utomhus så länge vi orkar, och värma upp frusna fingrar och tår i en stuga som ligger i ett av landets högst belägna stugbyar. Det kommer vara minusgrader och vinter så det bara smäller om det och det kommer finnas fjäll och vackra miljöer åt alla håll och kanter.

Vi ser alla väldigt mycket fram emot det. Att få uppleva en ordentlig vintervecka, åtminstone en gång det här året.
Eller ja, måtte det bli fler. Annars får vi helt enkelt flytta norr ut. Kanske gör vi det också. En vacker ovintrig dag i södra Sverige...

Jag fick idén ut Facebook-gruppen ”kvinnliga äventyrare”. Det kan hända att det är en av de absolut bästa grupperna som finns i den virtuella världen. Inspirerande, stöttande och vänlig. Idésprudlande kvinnor från hela Sverige, i blandade åldrar. Alla på gång med något slags äventyr. Stort som litet.

Idén var såklart inte min från början, utan det var någon annans. Det var en kvinna som berättade att hon tänkte göra så som ett flertal andra i gruppen, inspirerat henne till att göra: sova i tält, minst en gång i månaden. Jag blev direkt inspirerad, och försökte kort därefter att få med Olle på planerna, och som den ja-sägare han är, så var svaret givet. 2018 skulle bli året då vi också sov i tält, minst en gång i månaden.

Den 20 Januari 2018 var det dags.
Det hade snöat av och till hela veckan och temperaturen stod på ungefär minus tre. Jag och Olle packade våra väskor, vinkade hejdå till Sigrid (som skulle få sova hemma hos sin farmor och farfar, då vi gärna ville se hur väl vi och vår utrusning själva klarar av kylan, före hon får följa med) och tog bilen ungefär en kilometer bort från där vi bor. Vi valde att mjukstarta, i fall att det i värsta fall skulle bli allt för kallt.

Det var mörkt när vi kom fram till vår blivande tältplats. Med hjälp av pannlampa orienterade vi oss fram i mörkret, satte upp tältet och gjorde upp en brasa att värma oss vid. Vi grillade vegetarisk korv, gjorde pulvermos av smält snö på stormköket och pratade om livets stora gåtor, om framtid och drömmar.

Runt 22 tiden, kröp vi in i det kalla tältet, för att slutligen krypa ner i våra dunsovsäckar. Med mössorna långt nerdragna för öronen och sovsäcken hårt spänd kring ansiktet, somnade vi och steg inte upp förens halv nio morgonen efter. Olle hade känt sig frusen under natten och jag hade klarat mig helt okey, men vi var båda två eniga om att vi till nästa gång behöver ha varsitt extra liggunderlag för att isolera mot kylan och maxa komforten.

Nästa tältnatt blir i februari. Det här är en viktig utmaning för oss, för att inte bli allt för bekväma, för att våga oss ut i alla väder och årstider. Kanske kan det till och med inspirera fler att våga ge sig ut i naturen, vilken dag på året det än är.

Jag hoppas på det.

Vissa dagar, när man hinner, orkar och prioriterar.
Då kan det resultera i lite nya bilder på Sigrid. För mig är det ren lycka att fånga de små ögonblicken på bild. Jag blir helt varm i hjärtat av att se hur hon nyfiket strosar omkring utomhus, som om hela världen vore ett stort äventyr. För ett barn är det ju precis så som det är. Allting är en lek, alltid finns det någonting kvar att upptäcka. Det är mäktigt.

​"Tystnad på bloggfronten. Full fart i livet.

Jag minns inte när jag senast hade en stund för mig själv. En stund där jag faktiskt tillåter mig själv att vara ensam med gott samvete mot Sigrid, Olle, bekanta och en stund utan studier som bara ligger och väntar och gnager. Jag minns faktiskt inte när. Livet har rullat på i högsta hastighet och trots att allt flyter på rätt så bra, så är det frustrerande att alltid ha något schemat. Jag studerar från 7-15/16 varje vardag. Jag måste göra det för att inte hamna efter, för hamnar jag efter innebär det mindre tid med min dotter. När jag kommer hem så busar vi, umgås, lagar mat och försöker hålla huset i ok skick, före det är dags för nattning och återigen plugg. Mellan 19-21 gör jag det sista som behöver göras, före jag stänger ner datorn och loggar ut. På helgerna sitter jag några timmar till om jag behöver. Vanligtvis sparar jag storplugget till söndagskvällen, för att åtminstone få en heldag med familjen.

Det kanske inte låter så fullspäckat, men det är det. För varje minut jag har går ut på att följa schemat till punkt och pricka, för att överleva studierna, för att få spendera tillräckligt mycket tid med Sigrid. Men ärligt talat så finns det ingenting som heter "tillräckligt mycket tid" när det handlar om att umgås med sitt barn. Det kommer alltid att vara för lite tid spenderad..."

Ungefär så här har de senaste månaderna av mitt 2017 sett ut. Texten ovan skrev jag lugnet före stormen, när stressen sakta men säkert smög sig på mig. Sedan dess har det varit fullt på schemat och kaos i huvudet, vilket har resulterat i många tårar och en stor dos med ångest. Jag har haft starka tvivel om mitt val av studier och stundvis har jag bara velat ge upp precis allting, packa väskan och ge mig av. Fly iväg, precis så som jag brukar. Vad hände med att skriva och att fotografera? Att göra det jag verkligen älskar och vill bli bättre på? Jag har knappt skrivit ett ord på papper, bortsett från utvald kurslitteratur och jag har inte plockat fram kameran en enda gång sedan vi ställde av bussen för säsongen. Julfriden var som bortblåst, då tentaperiod x2 närmat sig med stora steg och när det blev dags att fira in det nya året, ställde vi med kort varsel in våra nyårsplaner och flydde till min brors lägenhet i Köpenhamn, bara för att jag inte orkade med att umgås med några andra människor än Sigrid och Olle. Tre dagar i Danmark, gav mig utrymme att reflektera och fundera över det kommande året. Jag kom inte fram till någonting vettigt, mer än att jag ska sluta ställa så höga krav på mig själv. Att jag bara ska vara, existera och inte fundera allt för mycket. Livet har sin gång i vilket fall som.

2018 Vill jag njuta mer av de små stunderna.
Jag vill spendera mycket tid utomhus, så mycket jag bara får chansen till.
Jag vill fotografera och skriva. Mycket. Mycket mer än vad jag gjort år 2017 i alla fall.
Jag vill bli starkare, både fysiskt och psykiskt och jag vill äta mer frukt och grönsaker än jag någonsin tidigare gjort.
Jag har som mål att sova utomhus i tält, minst en natt i månaden.
Jag vill fortsätta njuta och ta vara på varje liten stund av Sigrids uppväxt.

Nu kör vi 2018. Nu kör vi på ett Gott Nytt år.
Förhoppningsvis ett stress och ångestfritt sådant också.

Vi nattade Sigrid före klockan 19 idag.
Vanligtvis brukar vi göra det någon gång mellan 19 och 20, men då hon var trött efter helgens bravader så fick det bli på detta viset. Hoppas verkligen inte hon vaknar före halv sex imorgon, men risken finns.

Gårdagen spenderade vi hemma hos goda vänner, där vi lagade hemmagjord pizza och spelade spel. Klockan tickade på i trevligt sällskap och plötsligt var det så pass sent att vi bestämde oss för att sova över. Dagen efter vaknade vi lagom tidigt och åkte efter ett snabb-besök hemma hos Olles mormor, tillbaka till Stavsjö med en trött Sigrid och natursuktande föräldrar. Medan Sigrid sov i vagnen mellan de färgsprakande höstträden, krattade jag löv och Olle började planlägga framtiden för Bussen. Vad som ska fixas, förändras och repareras. Det blir ett stort och intensivt höst/vinterprojekt, för att få den så fin och färdig som möjligt till våren och ibland funderar jag över hur mycket vi faktiskt kommer få tid att ses i vinter.. Men, känslan när den kommer vara redo att rulla ut i världen igen kommer att vara oslagbar. Jag längtar varje dag.

Nu måste jag ta tag i kvällsplugget, före vi bänkar oss framför Game Of Thrones!

Ha en fin söndagskväll!

Hej gänget där ute i cybervärlden!

Ännu en gång som jag lyckas så där förfärligt dåligt att uppdatera er alla om vad som pågår i mitt otroligt intressanta liv. Min första tanke var att uppdatera varje dag under min visit i Kalmar. När jag var själv skulle jag såklart ha tid. Men dagarna var så fullsmockade av intryck och things to do, att jag bestämde mig för att uppdatera varje dag under Köpenhamnsbesöket istället, några dagar senare. Sagt och inte gjort. Även den här turen var fullspäckad från tidig morgon till sen kväll och ännu en gång blev bloggen lidande. Sedan dess (en vecka sedan) har jag spenderat varje liten minut med studier, Sigrid (och Olle) och så lite till studier på det. Livet är intensivt, men jag gillar det till viss del. Förutom att man jämnt och ständigt går och har dåligt samvete för diverse ting.. men det tar vi i ett annat inlägg !

Idag tog jag föresten tag i min rishög till hår och skaffade mig en något fräschare frippa. Eftersom jag nästan aldrig publicerar bilder på mig själv så vet ni inte riktigt hur det såg ut förut, men ni får väll föreställa er något rufsigt och risigt istället.

Ha en fantastiskt fin fredagskväll. Nu ska vi se på det värsta Game Of Thrones-avsnittet genom tiderna och gråta floder.

En strimma av solens ljus skiner in genom fönsterrutan och bländar mina ögon. Jag försöker dra för gardinerna, men de skira gula gardinerna gör saken varken bättre eller sämre. Det är som det är, tänker jag. Mitt huvud är fullt och utmattat. Ett grupparbete som vi har kämpat med de senaste veckorna är äntligen färdigt och trots att jag kanske borde fortsätta plugga på annat, funderar jag på att smita hem tidigare, lagom till Sigrid och Olle kommer hem. Krama på dem, pussa på dem och passa på att umgås med dem, före den värsta ruschen i skolan drar igång. Två kurser närmar sig sitt slut. Två hemtentor väntar. Och en ny kurs i miljökemi tar snart fart. Jag undrar ofta vad sjutton jag har gett mig in på.

Daniel Norgren spelas högt ur högtalarna och jag känner i hela kroppen hur mycket jag har saknat att lyssna på musik, saknat att höra de fantastiska tonerna fylla atmosfären jag lever i. Det är något som tycks glömmas bort nu för tiden. Dagarna är fullspäckade, precis som dem ska vara, men samtidigt kan jag sakna tiden då man bara jobbade, tjänade pengar och hade tid att göra precis vad man ville. Det är en annan vardag nu. En vardag där kontot istället ekar tomt pga. nekat CSN, där allt man vill och behöver är att få tid till är att umgås med sin familj. En vardag där man ska vara glad om man ens får tid att dricka ur sin kopp te före den kallnat, för att studierna är så intensiva och glad om man ens lyckas få en strimma sol på näsan.

Jag drar undan gardinen, kisar lätt mot skärmen och tänker att det är nog så här livet är just nu. Det enda solljuset man som student får möjlighet att känna på är det som skiner en rätt i ögonen, genom en smutsig fönsterruta.

Take it or leave it.

Och så kom hösten, som en bris av kall frisk luft i den redan svala omgivningen. Bladen går från grönt till gult och faller nätt och jämnt till marken för att skapa ett gyllene täcke att värma Moder Jord med. Vi plockar kantareller, kanske några av sommarens sista och vi åker till Visingsö på skördefest, bara för att passa på, så länge dagarna fortfarande är någorlunda långa. Hela naturen viskar höst och det finns nog ingen som har längtat så mycket som jag. Detta är helt klart den vackraste tiden på hela året.

Samtidigt kliar Hela kroppen efter äventyr och naturupplevelser. Jag vill upp norr, mot den svenska fjällen, mot bergstopparna. Jag vill andas in den ännu svalare doften av frisk och ren luft och jag vill uppleva hur hela floran blommar i guld och brons. Jag vill spendera morgon till kväll utomhus, bara för att kunna sitta framför en brasa i solnedgången med en kopp te i ena handen och Olles varma hand i andra. Höra Sigrids lätta snarkningar från tältet och känna att det här, just det här är meningen med livet.

Jag vill och vill, men jag kan absolut inte. För mitt i denna härliga höst och enorma längtan, finns det både brist på tid och brist på pengar vilket resulterar i att vi hamnar här, i Stavsjö, där det enda som finns är platta landskap, tråkiga städer och oändligt mycket träd. Och även om Stavsjö har sin charm, så har det aldrig känts som ett hem på samma sätt som lägenheten i Trondheim gjorde, som vårt tält alltid gör när vi vandrar eller som vår buss gjorde så fort vi såg den.

Så jag drömmer, jag letar och jag hoppas. Drömmer om framtiden. Letar efter den perfekta platsen. Och hoppas att vi någongång i livet kommer ha både pengar, vilja och mod att ännu en gång bryta oss loss och våga lämna. Att den där viljan och sucktan efter äventyr alltid kommer finnas kvar. Framförallt så hoppas jag att den dagen kommer otroligt snart.

Så kom hösten, med sitt gyllene täcke och med sin friska doft och sådde både förundran och längtan i min kropp. Nog är det väll rättså självklart att en så här vacker årstid kan få en att längta ut ännu mer. Att längta ut till naturen. Att längta hem.

Vi fick reda på att vi skulle få Sigrid under en av våra längre resor. Vi befann oss på Nya Zeeland och där och då visste vi inte alls att det var en Sigrid, utan bara att vi skulle få barn och att allting var på väg att förändras. Vi älskade varje dag av livet vi levde och ville egentligen inte avsluta vår resa, så vi fortsatte äventyret i tre månader till. Vi vandrade över berg och ner i djupa dalar och trots hormoner och extrem trötthet, gick allting förvånansvärt bra. Efter tre månader insåg vi båda att vi var tvungna att åka "hem" för att ordna upp det praktiska före barnets ankomst. Vi var totalt borta i 7 månader och när vi återvände till Ljungby och Sverige hade vi ingenting bortsett från våra föräldrars trygga famnar att komma tillbaka till.

Det var såklart kul att komma hem, men jag tyckte nog mest att det kändes som ett slag i magen. Bekanta kunde komma fram och klappa en på axeln och hånfullt uttrycka sig "Ja, men då är det slut på resandet för er del!" Jag kunde bli så förvånad att jag inte visste vad jag skulle säga. Var allt verkligen över?

Men vi lovade varandra någonting före vi återvände till Sverige och det var att trots att vi nu i "tidig" ålder skulle bli föräldrar, så skulle vi inte sluta göra det vi älskade mest av allt. Vi var medvetna om att mycket skulle förändras, men vi ville i grund och botten bevara våra drömmar och fortsätta vara de personer vi var. Så vi lovade varandra, att vi skulle inkludera vårt barn i vår värld, men på dess villkor. Vi skulle fortsätta resa, på vårt sätt, med vårt barn.

Sedan dess har vi varit en weekend i Polen, en vecka på Irland, några dagar i Köpenhamn, för att sedan våga oss på att göra det vi älskar allra mest - Fjällvandra. Denna sommar, före Sigrid fyllt ett år, åkte vi alla tre till Hardangervidda Nationalpark i Norge. Vi sov varje natt i tält, vandrade både flerdagars-turer och dagsturer och kände att det inte är ett dugg mer komplicerat att resa med barn, så länge man gör det på rätt sätt.

Så till alla er som trodde att ett barn var slutet på våra äventyr: Ett barn var bara början.
Till alla er som oroar er för att skaffa barn före ni förverkligat era drömmar: Förverkliga dem tillsammans. Att få en ny familjemedlem ska inte upplevas som som ett hinder, eller ett slut på ens gamla liv. Några kloka ord som jag läste på en bekants blogg tidigare idag: Man förlorar inte sitt gammalt liv, man vinner ett nytt.

Ett nytt kapitel i livet

Full fart. Rakt på sak. Ingen vila och absolut ingen fritid. Allt är eget ansvar. Allt är upp till mig. Ingen bryr sig om jag så skolkar eller struntar i allt vad studier heter. Vad trodde egentligen jag? Studietakten gav mig igår ett hårt slag i ansiktet. Jag blev lika förvånad, som det var väntat. Det är dags att ta tag i saker och ting nu, på riktigt.

Introduktionsveckan i Kalmar var en mysig och allt för lugn kick off för att faktiskt få vara sann. Veckan därpå tittade jag lugnt på mitt schema, som var endaste dag visade föreläsning från 9-12, och tänkte: är det någonting som saknas eller ska det inte vara mer? Så klart det var mer. Vad som inte stod i schemaplaneringen var alla de extra timmar av eget arbete jag kommer behöva lägga på att läsa kurslitteratur. Vad som inte fanns nämnt var de extra inläsningsfrågorna som jag själv råkat hitta, långt inlindade någonstans i skolans webbplats. Inläsningsfrågorna som jag egentligen inte behöver göra, men som kommer underlätta för mig då det är dags för tentamen. Att studera på universitet är eget ansvar på en helt ny nivå och att studera på distans är kanske ännu mer.. och även om jag visste om det från början, så blev jag chockad över hur mycket studietimmar jag kommer behöva lägga utöver mina 9-12 föreläsningar...

Var femte vecka är det träff i Kalmar och var femte vecka är det läge att bevisa för sig själv om man har lärt sig någonting. Fem veckor går snabbt, särskilt om dagarna är fyllda av intensiva studier och en vild ettåring.

Tack och lov är det jag läser fruktansvärt intressant.
Det kommer bli kämpigt, men det kommer nog gå bra ändå.

Vi springer runt som två zombies här hemma och försöker få någonting gjort. Igår spelade jag och Olle RISK med Olles bror och mamma, och jag skämtar inte när jag säger att vi satt och spelade i över fem timmar. Vid klockan 01.03 tog äntligen lillebror Herman hem vinsten och vi gick och la oss strax därefter, trötta, men fyllda av adrenalin. När jag efter över en timmes funderande tyst viskar till Olle om han sover, så svarar han snabbare än han gör på dagtid "Ja, jag är vaken".
Vi försöker sova vidare båda två, men efter att ha fått sällskap av Sigrid i sängen är det nästan omöjligt. Hon rör sig, sprakar och tycks i sovande tillstånd inte vara riktigt nöjd. Dessutom luktar hennes tomma blöja illa. Strax före klockan sex tvingas vi alla tre stiga upp av en ordentlig bajskatastrof - i hela sängen - och därmed var ungefär fem minuters sömn över. Ett gott råd: tag aldrig av ditt barns blöja bara för att du tycker den "luktar lite illa". I alla fall inte mitt i natten.

Så vi har varit trötta idag. Ändå har vi jobbat på så gott vi kunnat, med småbarn, hus och trädgård. I varje lunch eller fikapausen vi haft har vi suttit tysta och stirrat ner i maten. Knappt ett ord har vi sagt, samtidigt som vår galna ettåring har härjat runt här hemma. Nu är det kväll och äntligenhar vi fått lite lugn och ro, kanske för första gången på över ett dygn.

Och visst kan lugn och ro behövas. Efter en veckas stillsam introduktion i skolan, är det imorgon allt egentligen tar fart. Jag befarar att det kommer bli allt annat än lugnt. Och egentligen känns det faktiskt väldigt kul, bortsett från oron om att jag kommer träffa Sigrid allt för lite om dagarna. Jag kommer verkligen att sakna henne.

Ha en fortsatt fin söndagskväll. Vi hoppas på stora doser sömn i natt! Man kan ju alltid hoppas..

Samtliga bilder är tagna av min vackra sambo.

Att återvända hem innebär oftast att ett äventyr är slut, men den här gången vet jag att det bara är början. Efter att ha spenderat tre dagar i Kalmar är jag helt säker på att detta äventyr kommer att finnas bakom varje liten tanke av mitt liv, under de närmaste tre åren. Det är på riktigt. Jag ska nu, efter många om och men, börja studera.

Det var tisdag förmiddag när vi kom fram till Kalmar. Hela lilla familjen följde med mig och vi tog också med vårt röda hem på fyra hjul. Strax före klockan ett vinkade jag av Olle och Sigrid och gick med nervösa steg mot institutionen för biologi och miljö, mot ett nytt kapitel i livet. Det var dags att entra studentlivet.

Jag hade ingen aning om vad som väntade. Vilka människor skulle jag möta? Skulle lärarna vara stränga? Skulle jag över överhuvudtaget hitta föreläsningssalen? Tankarna härjade fritt och hjärtat klappade hårt. Med lite hjälp av min gps hittar jag en ingång till vad jag tror är institutionen, men det känns mer som en bakväg till ett smalt kontor. Jag smyger mig försiktigt in och tänker att det måste vara rätt, det måste bara vara rätt och efter att ha trippat mig igenom säkert femtio meter av lång folktom korridor, så ser jag äntligen människor med väskor och skrivböcker, människor som liknar studenter. Jag slår mig ner bredvid en tjej frågar om det är rätt institution jag har hamnat på. Samtidigt vänder sig en annan om och frågar om jag också ska studera till Miljöanalytiker. Där och då inser jag att jag har hamnat precis där jag ska.

En liten stund senare kommer våra kursledare in och hälsar oss alla välkomna. Det blir en lättsam introduktion till programmet, institutionen och universitetet, före det är kaffepaus och fruktstund. Jag undrar tyst för mig själv om det är så här snällt och mysigt det ska vara att studera på högskolan. Första dagen blir inte längre än så och jag piper snabbt tillbaka till Olle och Sigrid. Huvudet är fullt av nya intryck.

Dagen efter vaknar jag bakfull, utan att ha druckit en endaste droppe alkohol. Bakfull på intryck tänker jag för mig själv. Tungt reser jag mig upp ur bussens trånga varma säng, brer mig ett par smörgåsar och ger mig av mot institutionen. Det är dags för första föreläsningen i Geovetenskap. Ämnet känns väldigt intressant och inte allt för obekant, men trots det så har jag svårt att koncentrera mig på allt som tas upp. Det känns ovant med all information som snabbt ska in i huvudet. Tack och lov har vi en stor fördel av att studera på distans, då alla föreläsningar spelas in och går att titta på i efterhand. Missar man någonting är det inte hela världen. Vi blir färdiga något tidigare, så jag och tre nyfunna vänner tar en lunch på stan. De flesta av oss har småbarn och det känns skönt att vi alla är någorlunda i samma situation. Vi har mycket att prata om och lunchen går snabbt över. Det är dags att återvända till skolan för visning av laboratorier, föreläsningssalar och annat vi bör känna till. Sedan bjuder våra lärare återigen på fika och denna gången i parken, med utsikt över Kalmar Slott.

Sista dagen är det dags för kursen Introduktion till Miljövetenskap. Jag känner mig otroligt peppad på kursen, då miljövetenskap känns som det jag verkligen vill lära mig mer om, men så fort föreläsarens tunga, trötta steg hörs i salen, sjunker humöret som en tung sten på havets botten. Han påbörjar sin lektion med orden "Jag är ingen så kallad miljönörd, eller naturnörd..." och jag tänker genast "Vad gör du här då?" före han fortsätter föreläsningen i ett otroligt långsamt tempo och trots att jag tycker att självaste innehållet i föreläsningen är intressant, somnar jag nästan av uttråkning.

Det blir dags att återvända tillbaka till Ljungby och till Stavsjö, men den här gången känner jag mig inte alls lika ledsen som jag vanligtvis gör när det är dags att återvända. Redan imorgon kommer det vara dags för en ny föreläsning från den virtuella världen och det känns i hela kroppen att det här är inte alls slutet på äventyret. Nej, den här gången är det bara början.

Då var det i princip över. Min föräldraledighet.
Imorgon startar ett helt nytt kapitel i våra liv, och inte bara innebär det att Olle trampar på sin pappaledighet, utan också att jag ska göra något allmänheten ser som nyttigt och behövligt, något jag själv inte har gjort på flera år. Det är dags för mig att börja skolan. Tekniskt sätt är det på tisdag som föreläsningarna tar fart, men imorgon ska jag packa, mentalt ladda och samla ihop allt jag tänkas kan behöva inför den kommande skolstarten. Efter fem års tid av fundering och planering är det nu dags. Jag både ryser och ler av tanken.

Det känns pirrigt att börja skolan igen. Pirrigt, nervöst och fruktansvärt läskigt. Imorgon åker vi till Kalmar och dagen därpå är det introduktion och dags att träffa både nya klasskamrater och lärare. Damma av det gamla läshuvudet och sätta sig bakom skolbänken. Jag har köpt den kurslitteratur som behövs, skaffat mig några nya skrivböcker och inte minst en ny kalender som ska klottras ner med allt plugg jag säkert kommer att få. Det känns ungefär som att börja i en ny årskurs efter ett sommarlov, men jag antar att skillnaden kommer bli makaber. Vad jag har hört, är universitetet inte alls likt gymnasiet.

Det känns sorgligt att min föräldraledighet så snabbt är över och jag känner mig orolig över hur mycket tid studerandet kommer att ta. Kommer jag ha tid att träffa min familj så mycket som jag egentligen vill? Kommer jag orka med att studera på heltid? Kommer ekonomin att gå runt så pass mycket att vi fortfarande kommer ha råd till att resa? Ni som känner mig vet att jag tänker, kanske allt för mycket till och med, men det är mitt sätt att förbereda mig inför att precis vad som helst kan hända. Mitt sätt att vara redo, så gott jag bara kan.

Farväl föräldraledigheten. Jag kommer sakna dig. Nu är det dags för pappa och dotter att få umgås ordentligt!

Och så var det mindre än en vecka kvar. Min föräldraledighet börjar gå mot sitt slut och det är återigen dags att damma av penna och papper, och sätta sig bakom skolbänken. Jag kom in på mitt förstahandsval, Miljöanalytiker på distans, och det finns en hel del blandade känslor kring antagningsbeskedet. Var det rätt val? Är det här verkligen vad jag vill göra?

Jag skrev i ett inlägg här om dagen "Jag vill inget hellre än att skriva. Om det så är på en blogg som ytterst få personer i världen faktiskt läser, så får det vara okej" , men, de senaste dagarna har jag faktiskt börjat fundera på om det verkligen känns okej. Att bara få skriva för ett litet antal personer. Ni förstår, så länge jag kan minnas har min dröm varit att skriva. Att få berätta historier, att inspirera, och kanske till och med få en och annan person att le ibland. När jag var liten så skrev jag sagor som jag ibland hade högläsning för i klassen. När jag blev äldre dominerade dagboksanteckningar min vardag och jag har så länge jag kan minnas, alltid haft välformulerade ord, fint sammansatta i mitt huvud. När vänner har svikit och killar har sårat så har de där orden på pappret alltid varit min stora tröst. När jag har varit arg på mina föräldrar, haft humörsvängningar och känslan av att hela världen varit emot mig, har pennan alltid varit den vän som jag kunnat förlita mig på.

Nu är det mindre än en vecka kvar tills jag återigen sätter mig bakom skolbänken. Och min plan för stunden är.. Miljöfrågor. Kanske är det så att jag kommer kunna vinkla min utbildning i framtiden och skapa mig ett yrke där jag har möjlighet till att skriva, eller, så kanske jag sakta men säkert slänger en av mina största drömmar i sjön. Jag var helt övertygad om att jag ville läsa Miljövetenskap, fram tills den dag antagningsbeskedet faktiskt kom. Där och då kändes det ungefär som att hjärtat stoppade och allt hopp försvann spårlöst ur min kropp. Samtidigt var jag otroligt lättad över att jag ännu ett år slapp sitta och fundera över vad jag nu skulle studera till.

Och kanske är det vanligt att känna tvivel inför stora förändringar. Kanske ligger det i min natur, att aldrig vara riktigt säker. Det enda som jag med ens kan säga är säkert är att tvivel sätter sprätt på fantasin och ger liv till orden.

Det är jag tacksam för.

- Min hörna för kreativitet -

Jag är nog världens sämsta mamma på att lämna bort mitt barn. Jag fullständigt avskyr att gå ifrån henne, att se hennes små armar utsträckta mot mig i luften, med vetskap att det inte är jag som ska fånga henne inom de närmsta timmarna.

Jag kan ha ont i magen en hel dag i förväg om jag måste åka iväg. Olle har vissa tillfällen fått åka och lämna Sigrid själv, hos våra föräldrar, för att jag inte känner mig mentalt redo, men samtidigt inte vill skapa en jobbig situation för henne. Jag vet att det är nyttigt för barn att ha fler trygga punkter i livet än bara sina föräldrar. Och jag vet att det är nyttigt som förälder att faktiskt kunna åka iväg någon gång ibland.

Jag har hittills haft som mål att vi ska göra allting tillsammans. Att Sigrid ska få vara en del av vår vardag och att vi tre tillsammans ska skapa ett fungerande liv med mycket glädje och gemenskap. Därför har Sigrid fått följa med oss till några av världens alla hörn och även om det är ögonblick hon aldrig kommer minnas, så har jag och Olle fått några av de mest fantastiska stunderna i våra liv.

Men den där lilla längtan av att faktiskt få ha en kväll för sig själv lurar såklart bakom hörnet, och även om jag inte gärna lämnar bort Sigrid, så är det ibland skönt att komma iväg, vara själv och bara få vara Sofia. Att slippa tänka på matning, blöjbyten och läggning. Att bara behöva tänka på sig själv för några timmar.

Så förra veckan har jag inte varit ute en, inte två, utan tre hela gånger - utan Sigrid. Jag har dansat, druckit vin och träffat både nya och gamla vänner, för första gången på över ett år. Jag har vaknat varje morgon, yrvaken, lätt sliten, men med ett stort magiskt leende på läpparna. Kanske är det så att jag har brutit ner min fysiska förmåga något, men min mentalitet är nog hundra gånger starkare än förut. Jag behövde verkligen de här kvällarna för att ladda batterierna och framförallt behövde jag dem nog för att inse hur bra människor Sigrid har att hänga med de gånger jag behöver åka iväg.

Tack för allt, ni underbara människor i mitt liv.

Det är som jag får någon slags spärr i hjärnan så fort jag sätter mig ner för att skriva. Som att all kapacitet som finns där inne, väljer att ge upp. Orden som jag så noga dikterat i mitt huvud under dagen, liksom försvinner så fort det blåa ljuset från skärmen lyser upp. Med papper och penna är visan densamma. Jag finner inga ord. Ingen inspiration. Det är som att hela hjärnan har dött och lämnat ett stort trött stycke kropp efter sig.

Det har varit någonting med mig på senaste. Jag har inte mått sådär jättebra, i ärlighetens namn. Kanske inte heller så värst dåligt, men. När vi befann oss på den allra vackraste platsen i Hardangervidda var det som om klumpen i magen bara växte och tårarna bara ville spruta. Tillslut gjorde dem det också. Bägaren rann över och när glaset återigen var halvtomt så kändes varenda tår som en bagatell. Vad är det egentligen med mig, mitt i det fantastiska liv jag egentligen har?

Jag kollar igenom bilder från tidigare perioder i livet och inser att jag knappt vågat visa mig framför kameran på senaste tiden. En stor våg av dåligt självförtroende har tydligen vällt över mig. Dränkt mig, någonstans i mörkare vatten. Jag försöker vara nöjd den jag är, men det är inte alltid så lätt. Inte när man alltid är trött, alltid på språng, alltid där att ta hand om någon annan. Jag klagar egentligen inte, men någonstans på vägen har jag nog glömt bort att ta hand om mig själv. Rå om mina splittrade tankar och bara få vara... Sofia.

Att lämna vår sommarvandring i Norge kändes ännu värre. Jag var inte färdig. Inte redo att åka därifrån. Trots mitt lilla "breakdown", så kändes mitt "building-up" allt starkare och när resekassan började sina, så ville jag bara klamra mig fast vid närmsta träd, växa fast där och stanna för alltid. Det kändes som om naturen var helande. Vi var på den vackraste platsen i världen och hade det hur bra som helst och hade jag bara fått vara kvar lite, lite längre så kanske jag hade funnit vad jag sökte precis där mellan bergstopparna. Kanske hade jag funnit mig själv.

Jag vill inget hellre än att skriva. Om det så är på en blogg som ytterst få personer i världen faktiskt läser, så får det vara okej. Jag bara hoppas jag har möjlighet att finna och reda ut mig själv mitt emellan vardagens alla bestyr, så kanske orden kommer springande därefter...

Jag står utanför duschen. Känner hur det varma vattnet stänker på mina tår. Det är med en viss vemodighet jag står här. Är det verkligen dags? Jag tar ett stort kliv in, och känner hur vattnet värmer mitt huvud och rinner längs med mitt ansikte, rinner längs med håret på mina axlar och tillslut, omsluter hela min kropp. Det är inte en vanlig dusch det här. Vi har nu varit iväg i en veckas tid. Vi har varit ute alla dygnens timmar. Sovit, ätit, levt. Vi har vandrat och vi har sett fantastiska platser. Det har varit en fantastisk resa. Nu har vi kommit tillbaka till civilisationen, till det "verkliga" livet. Smutsiga, något illaluktande men kanske mer avslappnade än någonsin. Och nu står jag här, i det varma vattnet och duschar av mig det sista spåren av den här resan och det känns nästan som jag transformerar mig själv tillbaka till det så kallade perfekta livet.

Att komma tillbaka till Stavsjö känns nästan som en bluff. Det lilla välstädade huset på 96 kvadratmeter känns både stort och överflödigt. Alla möbler som vi så noga valt ut på olika loppisar genom åren känns som något som bara finns där, för sakens skull. Något vi bara använder som förvaring till andra onödiga prylar. Något som vi egentligen kanske inte behöver. I ärlighetens namn, så känns det otroligt märkligt att vara tillbaka, trots att vi bara varit iväg i en veckas tid. Det sker nämligen något speciellt inom en, när man lever så nära naturen. När man omsluter sig bland bergen, och kopplar bort den värld vi vanligtvis lever i. När man bara har ett tält, en bil och sin familj, så inser man, hur långt man faktiskt klarar sig på de få saker man har.

Jag har inte saknat TV. Jag har inte saknat den bekväma sängen. Jag har inte ens saknat den där varma duschen. För ska vi vara helt ärliga mot varandra, är de saker vi inte alls behöver för att klara oss. Det behöver inte ens vara obekvämt utan det. För om vi frågar oss själva, vad det är vi minns genom åren, så är det sällan bekvämligheterna som satt prägel på våra liv.

Det brukar istället vara minnen av varma relationer, kämpiga upplevelser som vi tar oss igenom och platser så vackra vi knappt kunde tro det existerade.

En varm dusch må göra mig ren, men att vara tillbaka i civilisationen innebär inte det perfekta livet för mig.
Det kan bara känslan att vara omsluten bland berg ge mig.