RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-07-11 22:21:18

moanaas

moanaas blogg på Nouw

Goat farm

2019-05-12 18:24
Från moanaas

12/5-19 Vilken underbar dag jag har haft. Idag har jag fått så mycket gosiga kramar och några små blöta pussar. Vi åkte idag 40 minuter med bilen och hamnade på en getfarm där det chockerande fanns omkring 1000 getter. Varje dag födds det nya så därför hade de inget exakt antal. Något helt underbart var att vi kom i perfekt tajming för att se en födsel av en liten liten brun get. Trots att det var ganska jobbigt att se hur ont mamman hade undertiden var det så känslosamt att se hur lycklig hon blev efteråt och att bara få vara med när den nyfödda geten kom till liv var magiskt. Wow vilken känsla det var.

När vi kom fram till gården fick vi lite te och en presentation om farmen, vad de gör och varför dom gör det. Sedan fick vi gå och träffa de små, vilket ni vet om ni känner mig, att det var min absoluta favoritdel på hela dagen!!!! Det var även då vi fick se födseln. Efter det skulle vi 8 volontärer och några som arbetade där föra 250 getter från en del av farmen till en annan (kanske 600 meter). Det var kaos. Så svårt då de flesta sprang åt olika håll, ungarna skrek och smet och vi visste inte riktigt hur vi skulle göra. Men tillslut fick vi in en taktik och lyckades. Det vi gjorde under dagen var att vaccinera dessa getter med hjälp av spruta, ge något sorts vaccin via munnen som dom skulle svälja, klippa hovarna och sedan pensla på något medel mot fästingar på huvudet och vid svansen. Vi målade även rödfärg på de som var gravida. Hahaha hela processen med allt var väldigt konstig men det var sjukt roligt att vi fick göra allt själva. Man kände sig lite som en veterinär samtidigt som en bonde.

När vi var klara med getterna så var det dags för korna. Det kan ha varit bland det roligaste jag har sett. Vi såg kor hoppa ner i ett vattenbad med 2 meters djup för att sedan simma några meter och gå upp via en ramp för att torka. I vattenbadet var det lika som getterna ett fästing och insektsmedel så att de skulle inte dra till sig insekter. Vill ni se en video på detta så skicka till mig så skickar jag videon till er, det var verkligen så roligt haha.

Till sist gick vi för att äta lunch och se alla ungarna bli återförenade med sina mammor. Det var verkligen gulligt att höra hur alla skrek efter varandra och sen när de såg varandra sprang de och kramades. Hela dagen var verkligen över förväntan och jag är så glad att jag åkte och fick uppleva det! Ett riktigt gott minne!!



(English)
What a wonderful day I've had. Today I have received so many hugs and some small wet kisses. We went 40 minutes today with the car and ended up on a goat farm where there were about 1000 goats. Every day they get new borns so they did not have an exact number. We came in perfect timing to see a birth of a small little brown goat which was wonderful. Although it was quite difficult to see the pain on the mother, it was so wonderful to see how happy she was afterwards and to just be there when the newborn goat came to life was magical. Wow what a feeling.

When we got to the farm we drank some tea and had a presentation about the farm, what they do and why they do it. Then we got to go and meet the little ones, which you know if you know me, that was my absolute favorite part of the day !!!! . After that we (8 volunteers and some who worked there) brought 250 goats from one part of the farm to another (maybe 600 meters). It was chaos. So difficult cause the goats ran in different directions, the kids screamed and fled and we didn't really know how to do it. But finally we got into a tactic and succeeded. What we did during the day was to vaccinate these goats with the aid of a syringe, give some sort of vaccine through the mouth that they would swallow, cut the hooves and then brush them with some means against ticks on the head and at the tail. We also painted red color on those who were pregnant. Hahaha the whole process with everything was very strange but it was so fun that we did everything ourselves. I felt a bit like a veterinarian and at the same time a farmer.

When we were done with the goats, it was time for the cows. It may have been among the most fun thing I've ever seen. We saw cows jumping into a water bath with 2 meters depth and then swimming a few meters and going up via a ramp to dry in the sun. In the water bath, it was just like the goats a tick and insect means so that they would not attract insects. If you want to watch a video on this then just ask me and I will send the video to you, it was really fun.

Finally we went to have lunch and see all the baby goats getting reunited with their mothers. It was really nice to hear how everyone shouted for their moms and when they finally saw each other they ran and hugged. The whole day was really over expectation and I am so glad I went and got to experience it! A really good memory !!

Platform building

2019-05-05 16:49
Från moanaas

Godmorgon! Idag är det söndag.. igen.. vilket betyder att jag har varit här i 2 veckor. Inatt kl 05 tog mamma sina resväskor och åkte till flygplatsen. Hennes vistelse har bara flugit förbi vilket jag antar att min också kommer göra nu. Imorse när jag vaknade upp kände jag mig så ensam vilket ledde mig till att jag tog beslutet att flytta. Jag kommer flytta in till en tjej som heter Laura vilket ska bli så roligt. Hon verkar hur härlig som helst och jag tror verkligen att vi kommer klicka.

Igår åkte vi för första gången in till staden Gweru för att kika lite i butiker. Men som jag kanske hade kunnat gissa innan så är butikerna såklart inte som hemma, så det blev bara en glass och lite äpplen till elefanterna. Det är dock sjukt att verkligen se med sina egna ögon hur länder skiljer sig ifrån varandra. Och i och med att jag befinner mig i ett av Afrikas fattigaste länder kan ni ju tänka er hur det ser ut här och att skillnaderna från Sverige är väldigt stora. Det är så många människor vars jobb är att sälja läsk på gatan, och tänk er att det sitter en var 10e meter så deras försäljning per dag är inte stor. För varje flaska de säljer går de med 2-3 kr vinst och i och med konkurrensen blir det inte många kroner dagligen. Köerna för att köpa bensin till bilarna är hur långa som helst, lika är köerna för att ta ut pengar på bankerna. Det har brist på sedlar vilket drabbar marknader otroligt mycket då de flesta inte kan handla om de inte har bankkort vilket oftast enbart en i familjen har. En annan sak som man kanske inte märker så jättemycket i staden men som man definitivt märkår utanför är hur otroligt mycket plast som ligger slängd på marken. Jag mår verkligen så dåligt av av se det! Så jag ber er alla, snälla överväg när ni köper plast nästa gång. Behöver ni verkligen det?Många av de arbetande tjänar enbart 1 USD per dag vilket är helt sjukt. Och då är arbetslösheten 90% här. När jag själv skriver det här vill jag typ gråta då det är helt overkligt hur det kan skilja så mycket. Man lär sig verkligen att uppskatta det man har hemma.

Jag tänkte iallafall berätta om ett litet projekt som vi jobbade på förra veckan. Vi byggde en platform för lejonen vilket tog oss ungefär 3 dagar. Det var sjukt roligt att faktiskt bygga något som kommer finnas kvar här när jag åker. Och sen hade vi det ju också sjukt roligt vilket gjorde hela grejen så mycket bättre. Best team ever!!! Ni ser bilderna på bygget lite längre ner. Och lejonen älskar den. Vi byggde den till Lupane, Luana och Phambela och varje gång vi hälsar på dom ligger alla tre uppe på plattformen och myser. Man blir faktiskt lite stolt!


(English)
Good morning! Today it’s Sunday .. again .. which means I have been here for 2 weeks. By 5am my mom took her suitcase and went to the airport. Her stay here has just flown by which I suppose mine will also do now. This morning when I woke up, I felt so lonely, which led me to make the decision to move. I will move in with a girl named Laura which will be so fun. She seems as lovely as ever and I really think we will become good friends.

Yesterday we went for the first time to the town of Gweru to look in some stores. But as I might have been able to guess before, the stores are of course not like home, so we just bought an ice cream and some apples to give to the elephants. However, it is interesting to really see with own eyes how countries differ from each other. And since I am in one of Africa's poorest countries, you can imagine how it looks here and that the differences from Sweden are very large. There are so many people whose job is to sell soft drinks on the street, and imagine that there is one seller every 10 meters, so their sales per day are not great. For each bottle they sell, they go with 2-3 SEK profit and with the competition of selling not many SEK daily. The queues for buying gasoline for the cars are so long, as are the queues for withdrawing money from the banks. The country is out of cash, which affects markets incredibly much since most people cannot buy if they do not have bank cards, which usually only one in the family has. Another thing that you may not notice so much in the city, but what you definitely notices outside is how incredibly much plastic is thrown on the ground. I really feel bad seeing it! So I ask you all, please consider when you buy plastic next time. Do you really need it? Many of the workers here earn $ 1 a day, which is quite sick. And still the unemployment is 90% here in Zimbabwe. When I write this myself, I kind of want to cry because it is completely unreal how it can distinguish so much. I really do learn to appreciate what I have at home!

At least I was going to tell you about a small project we worked on last week. We built a platform for the lions which took us about 3 days. It was fun to actually build something that will remain here when I go back home. And of course we also had so much fun while doing it which made the whole thing so much better. Best team ever !!! You see the pictures on the building a little further down. The lions love it. We built it to Lupane, Luana and Phambela and every time we greet them all three are up on the platform and whiz. I’m actually a bit proud!

Hello Africa

2019-05-02 20:30
Från moanaas

Hej kompisar! Nu är jag äntligen tillbaka efter ett antal månader ifrån den här bloggen, rättare sagt 1 år senare. Och ni kanske vet vad det betyder vid det här laget. Jag är nämligen ute på en resa, och inte vilken resa som helst. Jag befinner mig i Zimbabwe i Afrika på ett ställe som heter Antelope Park där jag de kommande veckorna kommer volontärarbeta. Jag har faktiskt varit här nu i mer än 1 vecka men har haft alldeles för mycket att göra för att hitta ro att sätta mig ner och skriva. Och jag borde ju vid det här laget ha lärt mig att jag aldrig ska skjuta upp med att skriva då jag hela tiden glömmer bort saker jag vill skriva om och risken finns att man inte skriver alls. Men jag har faktiskt fått frågan om jag skulle vilja blogga lite för Antelopes park så därför antar jag att jag måste skriva lite. Jag kommer därför också skriva på engelska som ni längre ner ser, och därför ber jag redan nu om ursäkt för min engelska och grammatik.

Men men nog om det. Jag ska alltså sammanlagt vara här i Zimbabwe i 4 veckor och då 1,5 veckor har gått har jag 2,5 kvar. Jag är här med min mamma som stannar till denna veckas slut innan hon åker hem. Vi volontärarbetet med ett projekt som heter Lion Centre Project. Vad vi alltså gör är att hjälpa till att upprätthålla lejonstammen och öka antalet av lejon i Afrika. Detta projekt samarbetar med ALERT (African Lion and Environmental Research Trust) som tillsammans försöker föda upp och vänja lejonungar till att förstå, känna och anpassa sig till savannen, genom att lära sig jakt och levnadskunskaper för att tillslut kunna släppas ut i det fria. Jag ska beskriva detta lite mer i ett annat inlägg men detta var bara en liten snabb förklaring. Djuren som finns här är såklart lejon (86 stycken) men också 4 elefanter, 6 giraffer (som snart blir 7), ett antal zebror, antiloper, gnuer, hästar, apor, såklart ormar och fåglar.

Varje dag har vi ett schema med hur dagen ser ut, vad vi ska göra. Vardagarna är dagarna som vi jobbar på och helgerna är de dagarna som vi antingen kan välja att åka in till staden, chilla vid poolen, ta sovmorgon eller jobba. Men vardagarna börjar alltid klockan 06:55 med antingen en promenad med lejonen eller med elefanterna. Efter det är det frukost i 1 timme och sedan är det ett pass på ungefär 3 timmar där vi gör olika jobb (det varierar varje dag), efter är det lunch och sedan jobb igen i ungefär 2 timmar och till sist är det en promenad igen med antingen lejon eller elefanter. Vi har sen möte kl 18:15 om vad som hänt under dagen, schemat för morgondagen och även presentation av nya volontärer om det kommit några. Kl 18:45 är middagen serverad och sen går man faktiskt oftast och lägger sig om man inte går och sätter sig i baren några minuter. Men efter en hel dag med jobb och denna värmen bruken man eller iallafall jag oftast vara så trött att man bara vill lägga sig och sova.

Jag är så lycklig av att äntligen få vara här. Ända sedan jag var liten har jag velat åkt och volontärarbeta med djur så att faktiskt vara här är helt magiskt. Samtidigt som jag har ganska så mycket hemlängtan. Jag har nämligen innan detta bott i Sälen i 5 månader där jag har säsongsarbetat. Jag var tyvärr tvungen att lämna säsongen innan den var slut för att komma hit till Zimbabwe. Och verkligen inte att jag klagar eller så då jag är så tacksam att få vara här, men det är bara jobbigt att missa slutet av säsongen och jag saknar människorna där så otroligt sjukt mycket. Men samtidigt är det ibland så overkligt att förstå att jag är här och att jag varje dag får vara i närheten av lejon och dessa fantastiska människorna som är här. Det känns skönt att göra en skillnad och att faktiskt få testa på det här som jag så länge ha velat göra.

Nu har jag faktiskt eftermiddagen ledigt så därför vill jag chilla och försöka ta det lite lugnt. Vi får se när nästa inlägg kommer ut men jag ska försöka göra det snart. På återseende





(English)

Hi friends! Now I am finally back after a couple of months away from this blog, more correctly 1 year later. And you may know what it means by now. I am on a trip, and not any trip. I am in Zimbabwe in Africa at a place called Antelope Park where I will volunteer in the coming weeks. I have actually been here now for 1,5 week but have had far too much to do to find peace to sit down and write. And I should have learned by now that I should never postpone writing cause I always forget things I wanna write and there is a risk that I don´t write at all. But I have actually been asked if I would like to blog a little for Antelope park so I guess I have to write. I will therefore also write in English as you see, and therefore I apologize for my English and grammar.

But enough about that. I am supposed to be here in Zimbabwe for total 4 weeks and since 1,5 weeks have passed I have 2,5 weeks left. I am here with my mother who stays for a couple of days more until she´s going back home. We volunteer with a project called Lion Center Project. So what we do is to help maintain the lion strain and increase the number of lions in Africa. This project collaborates with ALERT (African Lion and Environmental Research Trust) who together try to breed and accustom lion cubs and teach them understanding, feeling and adapting to the savannah, by learning hunting and living skills to finally be released into the wild. I'll describe this a bit more in another post but this was just a little quick explanation. The animals found here are of course lions (86) but also 4 elephants, 6 giraffes (which will hopefully soon be 7), a number of zebras, antelopes, wilder beasts, horses, monkeys, of course snakes and birds.

Every day we have a new schedule of what we are doing. The weekdays are the days that we work on and the weekends are the days that we can either choose to go into the city, chill by the pool or just work. But weekdays always start at 6:55 with either a walk with the lions or with the elephants. After that it´s breakfast for 1 hour and then there is a pass in about 3 hours where we do different jobs (it varies every day), after that it is lunch and then work again in about 2 hours and then it is a walk again with either lions or elephants. We have a meeting at 18:15 about what we have done true the day, the schedule for tomorrow and also a presentation of new volunteers if there are any. At 18:45 the dinner is served and then you usually go to bed if you don´t go to the bar a few minutes. But after a whole day of work and this heat I usually gets so tired that I go to bed.

I'm so lucky to finally be here. Ever since I was a kid, I wanted to go and volunteer with animals so now when I´m actually here it feel magical. I'm so grateful to be here, and every day be close to lions, elephants and all of the amazing people who are here. It feels good to make a difference and do something I´ve been wanting to do for such a long time.

You will here from me soon




Allt har som sagt ett slut

2018-04-27 08:54
Från moanaas

Hur kan det komma sig att jag för 4 månader sedan satt på flygplanet som skulle ta mig ifrån Sverige till detta äventyr och grät, för att jag inte ville åka, och nu sitter jag på flyget som tar mig ifrån detta äventyr och torkar tårarna från min kind. Jag sitter på flygplanet som tar mig från Melbourne till Bangkok för mellanlandning och har för någon timme sedan sagt hejdå till min bästa vän och hennes mamma Åsa som lämnade av mig på flygplatsen. Jag trodde inte att jag skulle tycka att det var så jobbigt att lämna Jenny men eftersom vi inte vet nästa gång vi kommer träffas kan jag inte hålla tillbaka tårarna nu. Jag har snart varit borta i 4 månader, eller mer korrekt 108 dagar. Detta betyder att jag också har varit med Jenny i 108 dagar. I 108 dagar har vi delat glädje, lycka, otroliga upplevelser, motgångar, tårar, skratt och skapat väldigt många minnen tillsammans.
Det är ungefär 2 år sedan jag och Jenny började prata om att vi ville göra en sådan här resa tillsammans. Och från att vi befann oss i Spanien och pratade om det tills att vi träffades i Luleå i augusti och planerade, till att vi nu har skilts åt och klarat av denna fantastiska resa tycker jag är sjukt. Allt verkade så svårt, hur skulle man hitta? Hur skulle man veta vart man skulle åka? Hur skulle man träffa folk? Boka resor/utflykter? Och samtidigt hålla sig till en budget på 330kr/dag? Hur skulle vi klara det? Jag är stolt över att säga att vi har klarat det och såhär efteråt lite chockad att tro att det skulle vara så komplicerat, vilket det inte var. Jag är så stolt att vi i 108 dagar har orkat konka runt på de där ryggsäckarna och faktiskt bott med dom utan att klaga allt för mycket.
Men allt har gått så snabbt. Vi har klarat av 6 länder tillsammans, 11 flygresor och bott på 35 olika hostel. Vi har hoppat ifrån ett flygplan, sett lysande plankton, simmat med valhajar, lärt oss surfa, sätt stjärnfall som fallit i flera sekunder, kramats med kängurus, skådat otroliga solnedgångar, kollat på spindelfight, kommit emellan ett stort bråk mellan vietnameser och mopedkillar, upptäckt två öar med moped, skrikit pågrund av småkryp (Jennys stora spindel på toapapperet) och skaffat oss så många nya vänner! Sen får vi inte glömma de otroliga vattenfallen i Siquijor, de eviga bussturerna och de ton av fried rice som vi har ätit.
Det säga att man vill ”hitta sig själv” på en sådan här resa. Och jag antar att vi på något sätt har gjort det. Jag har fått reda på att jag är mycket kräsen när det gäller mat att jag antagligen inte skulle klara mig mer än en vecka i Singapore/Malaysia utan att svälta ihjäl, jag har lärt mig att jag numera inte bryr mig om jag vaknar upp av att en kackerlacka springer på min hals (Sydney), jag kan lätt somna om.
Jenny har fått lära sig att hon passar sjukt bra som brunett, hon kan konstatera att gröt i 4 veckor i rad inte är något för henne och att behöva boka ett flygplan för 2500kr när man redan betalat 3000kr för buss (bussen inställd pågrund av översvämning) och den är inställd är inget som Jenny tycker är okej. Och ja vi är riktiga shopaholicer men som sagt åkte vi inte till Kambodja, eller hur Jenny? Men jag skulle nog framförallt säga att vi verkligen har fått lära oss hur stark vår vänskap är. Såklart har vi bråkat en del men vem gör inte det när man är upp i varandra 24/7.
Två saker som jag helt har missat att skriva på bloggen (pågrund av inga bilder) är att jag i Filippinerna åkte på en utflykt som kallas canyoneering, när Jenny var sjuk, där hela dagen gick ut på att hoppa ner från vattenfall höga som 3-6-8-10-13 meters höjd. Dagen avslutades med att jag och två killar åt kolever, usch.
Andra utflykten var i Bali då jag, Frida och Alicia testade på forsränning vilket var sjukt kul. Vi åkte med ett gäng skrattande och skrikande Koreaner vilket gjorde hela dagen så mycket roligare ahha.
Min sista kväll med Jenny var enligt mig så mysig och jag har nog inte kunnat önska mig en bättre. Efter att jag hade packat klart tog vi spårvagnen in till stan och letade upp en sushirestaurang. Vi hittade en supermysig gata men helt ärlig var sushirestaurangen den minst mysigaste. Men sushin var god och jag kan säga att de hade den godaste misosoppas jag smakat och därför beställde jag in två. Påväg hem blev vi stoppade av en kille som gav oss en lapp som vi kunde använda om vi någon dag ville gå dit och äta mat och då få en gratis drink. Men efter att vi gått därifrån kom han springandes efter oss och frågade om vi gillade vin. Så innan hemfärden satte vi oss på restaurangen och blev bjudna på ett otroligt gott vin. När klockan blev omkring 02:30 sa vi godnatt. Det fick inte länge förrän Jenny skickade att det fanns nya youtube-videos att kolla på så hon kom och kröp ner i min säng och där kollade vi en del videos och låg och pratade ganska sent. Som sagt sov jag inte mycket den natten då jag vaknade vid 08 för att säga hejdå till Jennys pappa Peter. Så mina ögon svider en del nu men trots lite sömn och trötta ögon kan jag inte sova på planet!
Någon som jag alltid återkommer till och som jag aldrig kommer sluta tjata om är hur otroligt tacksam jag är. Tacksam för att ha fått gjort denna resa med min bästa vän, tacksam för allt jag har fått sett, fått lärt mig, fått upplevt och tacksam för alla helt otroliga människor med alla dess olika egenskaper som jag har haft möjligheten att träffa. Alla konstiga/jobbiga/frustrerande upplevelser som vi gått igenom som vi nu kan skratta åt och alla händelser som får mitt hjärta att rusa av lycka. Tacksam för alla minnen som jag nu kommer bära med mig!
Men mitt äventyr slutar inte än trots att jag lämnat Jenny. Planet jag sitter på nu tar mig till Bangkok och sedan till London. Jag ska nämligen och hälsa på två kompisar, Elin R och Elin L vilket jag ser så mycket fram emot. Känns dock väldigt konstigt att resa i ryggsäcken igen då det känns som att jag inte längre backpackar utan bara åker på en weekendresa. Är ganska less på ryggsäcken nu men snart kommer jag hem <33
Tack Jenny för dessa månader och detta äventyr du har gjort med mig <333

Jag har hoppat från ett flygplan (skydive)

2018-04-13 15:42
Från moanaas

Have you ever been on a plane knowing that you’re not going to land with it? Det var vad min instruktör sa till mig och 5 minuter senare hoppade vi ut från flygplanet.
Jag har aldrig funderat på att varken hoppa Bungy jump eller skydive men efter att ha anlänt till Australien och hört alla människor prata om sina upplevelser med skydiving var jag bara tvungen att testa det själv. Så när jag och Jenny kom fram igår till Byron Bay gick vi direkt till den närmaste reseagenturen och bokade in skydive tills idag. Tror ni man kunde sova bra den natten? Nej inte direkt. Det var samma känsla som den man hade när man var liten och det var natten innan julafton eller sin födelsedag. Jag var pirrig, nervös och vaknade innan alarmet ringde vid kl 06:00. Kl 06:45 kom en buss, som hade en stor text skriven på sig med ”Skydive Australia”, och hämtade upp oss. Efter ungefär 20 minuter kom vi fram till en byggnad och ett stort gräsfält. Vi checkade in, betalade det som var kvar att betala och nervöst satt vi oss ner och väntade på att våra namn skulle bli uppropade.
Efter en hel del myggbett var det våran tur. Vi fick träffa våra enskilda instruktörer som skulle hoppa/flyga med oss och ta på oss den utrusningen som behövdes. Sen var det bara att hoppa in i det lilla planet som skulle ta oss upp i luften. Vi var 18 personer sammanlagt med piloten. 15,000 ft vilket motsvarar lite mer än 4500 meter färdades vi upp i luften i 20 minuter, ut över havet och sedan över hela Byron Bay innan vi skulle hoppa.
På vägen upp pratade jag en del med min instruktör. Han hade jobbat med detta i 6 år och varje dag hoppar de mellan 3-10 gånger. Kan ni förstå vilket dröm jobb! Hur som helst ställde han den där frågan till mig; Have you ever been on a plane knowing that you’re not going to land with it? Och jag tror nog att det var vid det laget som jag förstod vad som faktiskt skulle hända, jag skulle faktiskt hoppa från ett flygplan. Men trots en del nervositet var jag mer taggad och otroligt exalterad att få göra detta!
Stunden vi alla jag väntat på, när dörren till planet öppnade sig och den otroligt kalla luften fyllde planet på några enstaka sekunder. Personer börja hoppa ut från planet på löpande band och jag han nog inte riktigt förstå vad som hände och hur snabbt allt gick förrän det bara var jag, Jenny och en till tjej med våra instruktörer kvar i planet. Och i ena sekunden hör jag Jenny skrika som en galning och i andra hade hon hoppat. Kan ni förstå den känslan, att se sin bästa vän bara försvinna sådär och du själv är näst på tur. När jag klev fram vid dörren och kände kylan och den starka vinden trodde jag att jag skulle dö. Det blåste så otroligt mycket att det kändes som att vi var mitt i en orkan och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Men som sagt gick allt så snabbt så innan jag han få panik slängde vi oss ut från planet ut för 15,000 ft höjd och det första vi gjorde var en backflip vilket var ganska häftigt! (“Do you wanna go easy or all in?” “Let’s go all in”)
Jag minns att det var ett tag som jag kände, detta är inte ens roligt. Jag var så rädd, orken att skrika var slut, blåsten gjorde att jag knappt kunde le, ögonen vattnades trots glasögonen och att vara medveten om att detta fall inte skulle sluta lika snabbt som de på nöjesparkerna gör gjorde mig väldigt panikslagen då det kändes som att hela kroppen var bortdomnad. Men efter att några sekunder hade gått, när vi hade kommit ifrån den värsta kylan och blåsten fick jag världens häftigaste känsla. JAG FLÖG. Med hastigheten 200 km/h föll jag ner mot marken. Jag kunde uppskatta den fantastiska utsikten som jag såg och kände att jag faktiskt kunde andas. Leendet växte och hela jag blev bara sååå glad.
Efter 65 sekunder när vi hade gått ner på 5,000 ft åkte fallskärmen upp och fångades upp av vinden. Min instruktör pekade ut en del saker på marken som jag skulle kolla på och han lärde mig även hur man styrde fallskärmen och lät mig styra själv. Jag var så otroligt uppspelt och hade så mycket adrenalin i kroppen vilket jag tror att han märkte och därför sa han shout!! Efter att vi både hade skrikit allt vad vi kunde 2 gånger gjorde vi en del hårda svängar vilket kändes i magen. Vi kollade på när alla andra som hade hoppat innan oss åkte omkring med sina fallskärmar och efter en del lyckorus landade vi bredvid Jenny och henne instruktör tillbaka på fältet. Wow vad lycklig vi var (och är). Vi fick bilder och även en video de gjort på oss vilket är så roligt att kolla tillbaka på.
Nu sitter jag i en fåtölj tillbaka på hostelet och kan knappt förstå att jag faktiskt har hoppat från ett flygplan! Jag är så otroligt glad,stolt och lycklig att jag gjorde det och kommer definitivt göra om det! Alltså wow. Varje gång jag tänker på det får jag ett stort leende på läpparna så förbered er på att jag kommer prata om detta när jag kommer hem!
12/4-2018 är ett datum jag ska lägga på minnet för detta är verkligen det absolut bästa jag har gjort i mitt liv!

”Who will do it again?” Jag och Jenny; ”I will!!!” Vi bjuder på den dubblhakabilden

3 av Jennys bilder

Brisbane

2018-04-10 09:50
Från moanaas

7-9 april
Jag, Jenny, gästbloggar lite åt Moa idag. I lördags åkte vi från Rainbow Beach hit till Brisbane. Framme i Brisbane tog vi oss en promenad i en jättefin park precis bredvid busstationen och njöt av det fina vädret. Såg många ödlor, en sköldpadda och ett bröllop (!!). Vi gick senare tillbaka till stationen och tog tåget till förorten Oxley där vi skulle spendera natten hos vår första Couchsurfing host! Couchsurfing innebär kort och gott att folk öppnar sina hem och erbjuder gratis boende för folk som reser.
Väl framme vid huset möttes vi av hosten Brett, hans dotter och deras hund. De bjöd oss på middag och vi satt och pratade lite innan det var läggdags.
Dagen därpå var vår enda heldag här i Brisbane. På morgonen fick vi skjuts av Brett (i hans egenkonstruerade bil) till Lone Pine Koala Sanctuary, världens största och första koala reservat. Där fanns andra även andra Australiensiska djur som dingos, kängurus, näbbdjur osv. Vi köpte lite pellets och gick in i den stora känguru inhägnaden. Asså ååh va dom är mysiga ändå. Sedan kollade vi såklart på alla små koalor också, så himla fina djur.
Sedan begav vi oss in mot stan och South Bank. Vi drog på oss bikini och la oss vid den stora allmänna poolen här i Brisbane och njöt av solen i några timmar (side note; jag såg även världens gulligaste corgi valp på 4månader! Gud så fin). Några timmar sedan gick vi en promenad, köpte lite choklad, och gick upp mot en lookout där vi satt tills solen gick ned bakom höghusen. Vi avslutade en toppendag i Brisbane med en risotto på Vapiano!
Imorse packade vi ihop våra saker hos Brett och begav oss in mot stan igen. Jag skulle säga att mitt första intryck av Couchsurfing är ganska bra. Trots att våran host denna gång inte riktigt var som jag förväntade mig blev det riktigt bra. Vi fick se en förort till Brisbane, mysa med hunden Jasper och såklart gratis boende.
Nu är vi framme i Surfers Paradise, får se vad dessa dagar har att erbjuda!

Fraser Island

2018-04-09 15:35
Från moanaas

Förbered er på ett oklart inlägg och mycket bilder med dåligt väder men glada miner. Vart ska vi börja? Jo vi går tillbaka till den 1 april då jag, Jenny, Towe och Julia tog oss till Agnes Water där vi alla 4 för första gången testade på att lifta. Vi ville nämligen åka in till town of 1770 men i och med att det bara fanns en cykel att hyra och att inga bussar gick hade vi inget annat val än att ställa oss vid vägen, le och vinka med våra tummar. Och jo men visst lönade det sig, vi fick skjuts både dit och tillbaka efter att ha tagit en långpromenad till en lockout för att se solnedgången. På kvällen såg vi en film och somnade relativt tidigt.
Dagen efter satt vi återigen på en buss men denna gång till olika ställen. Towe och Julia hoppade av några stationer innan oss medan vi fortsatte till den lilla ödebyn Rainbow beach.
Från Rainbow beach åkte vi (35 personer) i fyra bilar över till Fraser Island som är världens största sandö. Vi hade med oss enbart nödvändiga grejerna för att campa och sova i tält i två nätter. Eftersom att vädret inte var det bästa blev vi begränsade på vad vi faktiskt kunde göra på ön. Men trots regnet (och en liten storm) tog vi oss ändå till Lake McKenzie, Campaign pools och Eli Creek. Vi såg vilda Dingos, en sea snake och en del spindlar. Efter en sjukt rolig sista kväll med goon inblandad där jag lyckades få en fiende i andra lägret, fick vi äntligen se lite sol vilket vi utnyttjade väl. För att inte göra detta så oklart kan jag bara säga att vi helt enkelt åkte runt i de där bilarna med musiken på hög volym på öns motorväg = stranden. När hjulen inte span i sanden längs vattenbrynet, hoppade hela bilen och även vi när vi tog oss fram på de små vägarna mellan skog och i gropar. Tack och lov för bilbälte. Jag måste dock säga att det var en häftig känsla att åka där när bilen kastades lite vart den ville och vattnet från vågorna då och då sköljde bilen ren. Förutom att kastas fram och tillbaka åt en hel del skinka/tonfisk-wraps som faktiskt var riktigt mumsiga. 3 av 5 måltider blev det wraps så jag skulle nog inte säga att vår guide var fantasifull när det gäller val av mat.
På kvällen efter att vi kommit tillbaka på hostelet från Fraser hade vi såååå sjukt roligt. Det var länge jag skrattade så mycket och så länge under en kväll och allt tack vare Emilia, Rebecca och Jenny<33

Whitsundays

2018-03-31 19:34
Från moanaas

Vi anlände på Airlie beach, checkade in på vårt hostel och hade sedan en kort dansstund i trosor och tröja medan de två italienska killarna vi bodde med var ute för att festa. Fråga mig inte varför vi gjorde det för jag har inte riktigt ett svar men jag tror nog att det var för att vi var så hypade och taggade för morgondagen. Vi vaknade upp på morgonen dagen efter och hade en av resans höjdpunkter framför oss, utflykten till Whitsundays.
Vi lämnade Airlie beach kl 09:30 med segelbåten "sexy" Siska med 17 andra personer. Vi solade i två timmar ungefär innan vi kom fram till Whithaven. Där blev vi försedda med en varsin våtdräkt då det är säsong för maneter som de gärna inte ville att vi skulle bli brända av. Vi tog en liten båt in till stranden och började promenaden upp till utkiksplatsen. Wow wow wow vad otroligt vackert. Jag har sett mycket vackert i mitt liv med synen jag hade där är definitivt en av de bästa. Vi vandrade sedan ner till stranden, satte på oss våtdräkter och vandrade runt i vattnet. Vi hade turen att se en 1,5 meter haj simma förbi vid våra fötter och även skåda de hundratals krabborna som kröp omkring på stranden innan de alla grävde ner sig. Vattnet var varmt, solen sken och sanden var helt kritvit (därför namnet whitehaven) så det fanns inget att klaga på. 5 timmar fick vi spendera i detta paradis. En häftig sak med detta ställe är att förra året spenderade Johnny Depp väldigt många dygn på Whitehaven då femte filmen av Pirates of the Caribbean är inspelad där.
Väl tillbaka på båten fick vi nachos och skåda ALLAS otroligt hemska bränner de fått under dagen. Jag kan ju konstatera att jag och Jenny var de enda som inte brände oss och att vi också var de brunaste på båten, stolt heh. Vi kollade solnedgången, åt sedan middag och sen började festen. En kille på båten fyllde år så det skulle firas. Vi körde lekar (jag kom 3a på en, Pappa, OS 2018 ;))), vi dansade till musiken som vår egna DJ hade fixat och kollade på hajarna som jagade runt båten. På natten sov jag utomhus på båten för att se stjärnorna och för att inte missa soluppgången men efter någon timme när jag hade blivit bländad av fullmånen, och låg och frös så jag skakade, gick jag in.
Vi vaknade kl 07, åt frukost och tog efter någon timme på oss våtdräkterna igen för att snorkla. Trots det höga tidvattnet var jag över lag väldigt nöjd med de två olika platserna vi snorklade på. Vi skådade stora fiskar, en sköldpadda, en haj, en stor mussla och en del fina koraller. Var mer nöjd med denna snorklingen än med den i barriärrevet kan man säga.
På vägen tillbaka stänktes vi alla ner av de höga vågorna som slogs mot båten när vi seglade. Vi sa hejdå till varandra och jag och Jenny begav oss tillbaka till hostelet. På kvällen gjorde vi oss iordning för att gå ut och dansa. Men det var i och med påsken stängt överallt och skulle inte öppna igen förrän kl 00. Som tur och otroligt roligt träffade vi två tjejer från Bollnäs. Towe Edvinsson och Julia Henriksson. Vi väntade tills klubbarna skulle öppna och gick sedan och dansade. En väldigt rolig avslutning på en underbar dag.
Idag har jag och Jenny besökt Airlie beach lagun och sen shoppat lite. Nu sitter vi igen på bussen påväg till Agnes Water tillsammans med Julia och Towe. Denna buss är dock en nattbuss så jag ska försöka sova snart men först försöka använda det dåliga internet som finns på bussen då jag enbart haft dåligt internet två korta stunder på 3 dagar nu. Så jag vill kolla lite videos hehe. Men nu ska jag sluta, godnatt. Puss

Det stora barriärrevet

2018-03-28 08:31
Från moanaas

Jag har nog aldrig varit med om en så stor besvikelse som denna dag. Den blev verkligen inte som jag hade förväntat mig. I månader när jag och Jenny har planerat denna resa har dykning i barriärrevet varit en av de sakerna jag bara var tvungen att göra. Det var definitivt på priolistan och från den dagen vi kom till Australien och bokade dykningen har jag varit så otroligt taggad och verkligen längtat. Att för första gången dyka och att få göra det i en av de finaste reven i världen.

Kvällen innan dykningen var väldigt jobbig för mig. Jag fick reda på en sak som verkligen slet i mitt hjärta. Jag pratade med Ebba och min familj och somnade inte förrän efter klockan 03. Väckarklockan ringde 06:30 och vi gick till båtterminalen. Mina ögon var så svullna och huvudvärken hade krupit fram. Det gjorde att jag kom att tänka på att jag kanske borde berätta för dykarinstruktörerna att jag ev hade fått en hjärnskakning veckan innan. Jag ångrade mig så fort jag hade sagt det. För gissa vad som hände? Jo jag fick såklart inte dyka. Tårarna började rinna och jag grät i 2 timmar tills jag somnade av utmattning. Vid detta tillfälle fanns det otroligt mycket känslor både från kvällen innan men också det faktum att jag skulle besöka barriärrevet utan att få dyka i det. Jag var ganska så förkrossad kan jag säga men jag förstår ändå att de inte kunde låta mig dyka när de berättade vilka risker det kunde medföra om jag hade haft en hjärnskakning och om jag fortfarande hade ett sår (blåmärke) vid tinningen.

Men snorkla fick jag iallafall göra men tyvärr såg jag inte direkt något coolt förutom en del fina fiskar. Jag tror nog att jag haft alldeles för höga förhoppningar på barriärrevet, och hur det ska se ut med färger och fiskar, så det var en liten besvikelse. Jag tror helt enkelt min upplevelse där inte var den bästa och det är säkert otroligt fint på vissa ställen även om vi inte fick se det. Men jag får helt enkelt ha kvar dykning i barriärrevet på min bucket list och försöka göra det en annan gång i livet.

Får jag klaga lite mer? Jo det har varit världens regnväder här så det är översvämningar lite här och där. Det har gjort att alla bussar mellan Cairns och söder är inställda. Vi fick därför boka ett flyg för att ta oss vidare och hinna till båtturen till Whitsundays. Denna flygtur kostade 2500kr (!!!!!!!) och vi fick enbart 190kr i ersättning av bussbolaget. När vi landade på nästa ställe vilket var Townsville och skulle ta en buss till Airlie beach så får vi meddelande om att den bussen också är inställd. Med panik, stress, frustration, grått och ilska fick vi tag på en ny buss som vi nu äntligen sitter på.

Ja det har varit så hektiskt de senaste dagarna och jag är så trött. Har sovit så dåligt de senaste nätterna att när vi landade med planet gick vi på direkten till en bänk som Jenny sov på och jag sov på golvet. Men förhoppningsvis vänder det nu så vi får medvind och lite tur. Imorgon åker vi nämligen till Whitsundays vilket jag ser så mycket fram emot.

Nu ska jag sluta skriva och gnälla och istället äta upp mina godisar och lyssna på musik tills vi kommer fram till Airlie beach!

Bilder från lördagens pubcrawl

Och den offentliga poolen i Cairns

Årets första AFL match och pubcrawl

2018-03-24 20:35
Från moanaas

Jag säger nu hej till Cairns! Vi har lämnat Sydostasien och kommit fram till Australien, vilket är vårt sista land på denna resa.

När vi landade igår efter att ha sovit lite mindre än 3 timmar den natten pågrund av sent flyg och tidsskillnader åkte vi direkt till vårt hostel/hotell, Gilligans. Gilligans är det största festhotellet här i Cairns och starkt rekommenderat av folk som vi träffat på vägen så vi kände att vi behövde bo här.

Fakta om Gilligans. Det är en gammal gayklubb och detta kan man se på poolen som är formad som en penis haha. Det finns 4 våningar, otroligt många dorms, en egen nattklubb, liten resturang och kostar 150kr/natt.

Eftersom vi inte kunde checka in på direkten gick vi till en reseagentur som vi kanske var hos i 3 timmar. Killen som jobbade där hjälpte oss med allt! Så nu har vi buss bokad, aktiviteter och lite boende bokade för 2 veckor framåt vilket är väldigt skönt men det kostade tyvärr en del...

Jag pratade med mamma igår en stund och berättade vilken otroligt mäktig känsla det är för mig att äntligen vara här i Australien. Jag befinner mig nu på andra sidan världen i ett land som det kändes (när jag var liten) som att ingen åkte till. Var man inte riktigt vuxen åkte man inte hit. Jag har alltid hört historier om Australien när min pappa var här och det har därför varit ett ställe jag vill till men jag kunde då aldrig tro att jag skulle vara här när jag är så liten som 19 år. Som sagt en sjukt häftig känsla och jag är så lycklig och tacksam att jag får vara här men trots det kunde jag inte hålla tillbaka tårarna när jag pratade med mamma. Jag har sådan otrolig ångest över hur mycket pengar som gått på enbart denna dagen och tanken av hur mycket pengar som kommer spenderas i detta land ger mig panik. Det vi bokade igår var alltså buss och tre utflykter (5 nätter boende och mat för 5 dagar) och detta kostade lika mycket som en hel månad i Asien. Fyfan vad pengar. Men som mamma sa har jag tjänat dessa pengar för att faktiskt spendera de på resan så jag ska försöka att inte ha denna panik och istället bara njuta att jag har möjligheten att göra det.

Hursomhelst blev det en tidig kväll igår och jag avslutade den med en kopp te. Vi vaknade upp idag kl 12 och begav oss till den Svenska butiken Fika för att kolla lite priser på svenskgodis men tyvärr var de lite för dyra. Vi promenerade efter till en stor matbutik men blev stoppad på vägen av en kille som frågade om vi ville följa med på årets första Australian football league match här i Cairns och självklart sa vi ja. De som spelade var Gold Coast Suns vs North Melbourne, och chockerande nog vann GC Suns. Det var en rolig upplevelse att se men samtidigt lite obehagligt då det in AFL inte finns några regler. Så det blev ett och annat slag och otroliga smällar. Regnet tog dock bort en stor del av upplevelsen men vi hade iallafall regnponchos som skyddade oss en del.

Tillbaka i stan drog vi till PJ's där vi började med pub crawl. Vi var en grupp på 100 personer som sprang mellan 3 ställen och hade en sån rolig stund. Men utan att överskriva med detaljer kan jag bara säga att både jag och Jenny hade ont i kinderna efter att ha lett och skrattat så mycket under kvällen! Så det var en mycket bra kväll!

Skål Australien