RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-07-12 04:21:56

Emiliasimonemarianne blogg

Emiliasimonemarianne blogg på Nouw

10 år sedan idag 17/4-2019

2019-04-17 08:06
Från Emiliasimonemarianne

Idag är det 10 år sedan, 17 april 2009, 10 år 3652 dagar 87648 timmar 5258880 minuter 315532800 sekunder sedan ni inte längre fanns kvar, av saknad , det är också lika fint väder idag som de va för 10 år sedan, dock blev de snöstorm på eftermiddagen i samband med att vi fick vår verklighet krossad.

Ta hand om varandra , lev varje dag fullt ut, skratta, gråt, dansa , sjung, älska era medmänniskor . Livet är skört, det kan ta slut på ett ögonblick. Ta aldrig nått eller någon för givet. Säg vad ni känner, säg vad ni tycker, ingen kanske tycker som du, men vad spelar det för roll? De människorna som förtjänar att vara i ens liv kommer stanna kvar genom bra som mindre bra dagar och gör de inte de så är dom ändå ingenting att ha runt om sig , människor som ser ens sanna värde stannar och står starkt vi ens sida även i stunderna där man förtjänar de som minst kom ihåg det. I slutet av dagen vill man inte ångra något man INTE gjort.

Den där dagen för 10 år sedan då de åkte ut med skotern och fiskade så var tanken att de skulle göra nått de båda älskade att göra, nu blev det inte så men de var tanken. Och även om allt blev som det blev och även fast era liv blev alldeles för korta och vi stackare som blev kvar får spendera varje dag med en stor saknad , så levde ni både livet 100% varje dag och det är viktigt att komma ihåg. Jag önskar att ni va här, men jag är säker på att vi kommer ses igen och då vi gör det kära morfar och lillebror då ska jag berätta allt om hur de varit och ni ska få berätta vad som gick så fruktansvärt fel den där dagen. Den dagen jag såg er båda senast sa jag inte hejdå , och jag kommer inte säga det nu heller för det är inte hejdå, utan vi ses. Vi kommer ses igen en dag och ta igen varenda förlorad sekund. Jag klandrar ingen för det är ingens fel att det hände, jag kommer inte kunna acceptera att de hände men jag kan leva med det, jag kan titta tillbaka på alla stunder bra som dåliga och sakna dom. Men att leva livet till fullo så som ni gjorde är väl de bästa sättet att hedra er❤️

Jag älskar er , ni är och kommer alltid vara saknade.


10 år senare (p.s långt och väldigt öppet inlägg och kan för en del vara jobb...

2019-03-13 22:05
Från Emiliasimonemarianne

Väljer att publicera detta nu innan 31/3 då min bror skulle fyllt 22 men också innan årsdatumet för olyckan eftersom den iår igen som då inträffar på påskveckan, iår är det 10 år sedan , och för er kanske de låter konstigt men det känns ordentligt i hjärtat att jag varit utan dom så länge, hur som helst så publicerar jag istället detta nu för att under den perioden brukar allt kännas tillräckligt jobbigt, men iår ska jag troligtvis faktiskt hitta på nått under påsken och utmana mig själv på många plan. Har skrivit detta inlägg i flera månader och ja de är väldigt öppet , det vill säga ni som tycker jag delar med mig för mycket kan ju sluta läsa här.

10 år sedan

Hade jag i förväg skrivit ett meddelande till mig själv för 10 år sedan hade nog det låtit ungefär såhär

Hej Emilia, det är den gamla Emilia som skriver (Emilia 14 år) hon som snart skulle fyllt 15, hon som känt hur det kändes att må dåligt på en pubertets nivå, men som då inte förstod vad det innebar att uppskatta saker och värdesätta saker man har men vem gör ens det då man är i mitten av den åldern. Emilia om du läser detta 17/4 -2019 vill jag bara att du ska veta att du ändå har klarat dig oavsett hur väl du klarat dig så står du ju fortfarande upp och andas om du läser detta. Och bara det är ju en vinst i sig. För just precis nu 17/4 – 2009 känns det helt otänkbart att du ens kommer kunna läsa detta. För ditt liv har just fått en obehaglig vändning, som du inte kan påverka. Jag vet att jag har tänkt att det är något jag skulle kunnat påverka genom att följa med ut den här dagen men någonstans förstår också Emilia 14 år att det troligen hade slutat medatt vi alla tre hade omkommit. Så kära Emilia läser du detta så innebär även det att du har överlevt något du aldrig trodde du kunde överleva, något du där och då inte visste om du ens ville överleva.

Idag lever vi i en värld där du ska dela med dig av saker så länge det inte blir ”för” mycket, delar man med sig av saker som är känsligt så är man konstig? Tänk sån ofantlig tur att jag inte bryr mig om vad andra tycker, jag förstår att de kanske låter stöddigt då jag säger det men om jag ska vara ärlig så vet jag ju att vad personer går runt och pratar on och tycker om andra spelar i slutändan ingen roll så länge man alltid är den genuina och bästa personen av sig själv . Hur som helst så har jag använt att skriva som en form av bearbetning och vill man inte läsa det jag skriver så behöver man inte göra det heller, det är upp till varje individ att välja vad man klickar in på. Sedan för att vara helt ärligt är jag ju också ganska konstig , förstår den definitionen faktiskt, jag är ju en person som många skulle uttrycka det bär på en ganska tung ryggsäck, och allt människor inte förstår anser ju människor är ”konstigt”, så jag förstår det faktiskt, och det gör inget.Några av ni som kommer läsa detta har varit med mig hela vägen av denna resa och några av er har kanske försvunnit med tiden. Det är också okej. Det har gått 10 år sedan i år sedan mitt enda syskon och min morfar omkom i en olycka, och åren efter det har varit en prövning förmodligen på alla plan, det berget jag klättrat upp för har jag också ramlat ner ifrån ett flertal gånger.

i början av 2017 publicerade jag ett inlägg som jag visste att jag skulle få skit för, därför sexuella övergrepp och våldtäkter är tydligen det absolut konstigaste man kan prata om öppet, men även när det gäller det så kommer jag förklara varför jag skrev det, inte för att jag måste förklara mig eftersom det som redan har bestämt sig att tycka något kommer ända tycka att jag är konstig. Men Kära ni, bara för att man inte förstår en annan människa så är denne inte konstig. Orsaken till att jag valde att vara öppen om det var delvis för att de va en del av min process och min bearbetningmen också för att jag vet att trots att 75% tänker att jag är helt knäpp som lägger ut det så finns det också några få som kanske behöver läsa det och veta att det är okej att prata om, och det för mig räcker, jag har ju trots att vart där och vet hur ensam man känner sig och framförallt hur äcklig man känner sig. Jag förstår att det är hemskt för en del att läsa, jag klandrar er inte, men man behöver ju inte heller läsa det. Jag skrev de inlägget för att jag under nästan två års tid hade kämpat med min posttraumatiska stress samt att jag vid det laget inte heller skakade precis varje dag längre, jag la ut det för att jag hade tagit mig en bit på vägen, jag var så rädd att jag skulle känna ilska mot män resten av mitt liv, ilska som gjorde att jag blev rädd så fort det var för många män i närheten. Den delen har jag idag också bearbetat på ett helt annat sätt.

Det där är en av många saker jag har bearbetat under dessa 10 år, det där är bara en av många orsaker till att dessa år har tärt på mig ordentligt. Jag kan väl ärligt säga att jag inte trodde att jag skulle sitta här 10 år efter att min bror och morfar dog, och jag trodde defintivt inte att jag skulle sitta här och har en dotter på 6 år och en universitetsutbildning, ett heltidsjobb och en fantastisk partner, där och då var allt de bara drömmar som verkade alldeles för långt borta för att ens kunna ske. Men ändå är jag här idag och har allt det. Och tro mig för det är jag så lycklig och tacksam.

Känns som att jag kämpar så mycket fortfarande varje dag med att bearbeta mitt förflutna nästan så pass mycket att jag försöker dölja så mycket jag kan, jag vet att det är fel men samtidigt är väl de delarna som slår ut mig psykiskt och fysiskt jobbigare för de är betydligt svårare att dölja, jag vet situationer där min PTSD drabbar mig, så därför gör jag allt för att dölja det, för jag hatar den känslan av att försöka andas in och ut cement och känslan av att pulsen ökar till 200, jag hatar att om någon plötsligt närmar sig så hoppar jag undan , eller ah inte jag utan min kropp gör det som en reaktion, för tro mig när jag säger det, jag hade nog behövt en kram ibland utan att bli som en stel pinne. Jag menar liksom vem behöver inte de? Jag blir så sårad av att de misstag jag gör 9/10 ggr har med min bakgrund att göra, då tvingas jag återigen skämmas över något där skammen ett flertal gånger redan ätit upp mig. Den ångesten är näst intill ohanterbar, men även där gör jag så gott jag kan. Jag vet att det inte finns en enda människa som aldrig gör fel. Jag är en person med mycket livserfarenheter som jag gärna hade sluppit men som någonstans också format mig till den jag är idag.

Just nu mår jag väl inte sådär jättebra för att det känns som att det som är runt om mig faller samman och jag desperat står där med en hand och ett ben mot varje vägg täckt av olja och bara känner nej nej nej rasa inte , rasa inte nu och väggen nästan glider ur mitt grepp. Jag gör så gott jag kan att försöka hålla ihop mig och det funkar ju så länge inget mer händer , tråkigt nog är väl mitt liv inte direkt ett praktexempel där det är lugnt runt om mig speciellt ofta. Det känns lite som att mitt mående har legat ganska lika nu senaste 8 månaderna vilket i sig inte alls är bra. Koppsligt går jag runt med ångest i hela kroppen konstant och det tröttar ut mig. Oftast biter jag ihop och hoppas att det ska gå över, dock gör det ju sällan det. Det börjar bli svårare och svårare för mig att hålla skenet uppe. och trots att jag precis som alla andra någon gång gjort fel så är jag ändå oftast glad, försöker finnas där för andra mer än mig själv, jag är lojal empatisk och kärleksfull. Så även jag har bra sidor, trots att jag kanske uppfattas som udda.

Så jag tog helt enkelt steget att åter igen börja gå hos en psykolog från i början av februari, sökte dit redan i höstas men det har varit kö och har tagit ca 6 månader tills jag väl fick en plats och jag har inte gått jätte många gånger än, men på den tiden jag har gått så får jag väl nog ändå säga att det blivit lite bättre. Detta är nog ett av mina absolut längsta inlägg på den här bloggen och återigen är detta ett sätt för mig att bearbeta saker och ni som tycker det känns jobbigt att läsa behöver faktiskt inte läsa. Ingenting säger att man måste klicka upp allt som dyker upp på facebook nyhetsflödet. Det här inlägget är nog också det som jag lagt ner mest tid på och det har faktiskt tagit mig månader att skriva. Jag fick faktiskt frågan för inte så länge sedan om det sårat mig då jag delat med mig av saker att folk tycker att jag är konstig osv, och mitt svar var ganska enkelt , givetvis har det sårat mig till och från men det har bara varit just då jag fått veta det för jag tycker ärligt inte att jag förtjänar det, jag tror inte många förstår hur mycket styrka och mod det innebär att skriva om saker som bokstavligt talat rivit sönder hela ens insida, men återigen de personer som yttrat sig har inte heller gått igenom det jag gjort och framförallt är de inte personer som är jag, jag hade aldrig önskat ens min värsta fiende att gå igenom en enda sak av det jag gjort. Men i varje fall så kan jag förstå att jag uppfattas som konstig, och jag kan absolut ta att man inte förstår eller upplever mig som konstig för att jag delar med mig. Det jag däremot inte förstår är varför man isf måste läsa något som uppenbarligen stör. Men ja åter till ämnet det har väl sårat mig men jag är väldigt förstående och väldigt empatisk som person så jag accepterar att folk uppfattar mig som konstig, och det är okej.

Nu börjar jag närma mig det datum som varje år är det värsta jag vet 17/4, datumet som iår är 10 år gammalt och som påminner mig om stor sorg, sorg som jag varje år har upplevt. Tankar som att jag vet att jag inte kommer få se min lillebror fylla 18, han kommer inte åka till magaluf som han hade tänkt, lite intressant ändå att min lillebror redan hade tänkt ut att han skulle göra det trots att han bara blev 12. Då jag var 12 visste jag inte ens vad jag skulle äta till frukost. Jag har också genomgått sorgen att inte kunna prata med honom om allt som jag vet att han alltid hade svar på, sorgen att inte få se honom ta studenten eller träffa nån , att aldrig få bli faster. Sorgen att mitt enda syskon är borta. Sista gången jag pratade med honom då han levde var dagen innan olyckan och han såg att jag satt och petade i maten och sa ”Emilia du får aldrig tro att du är tjock, du är jätte fin som du är” och då han fyllde 12 31/3 2009 då han fick sin present från mig så sa han ” Emilia du är världens bästa storasyster , då du fyller år ska du få nått ännu finare av mig” så blev det ju inte men det kunde vi ju inte ha vetat då att både han och morfar skulle dö precis en månad innan jag fyllde 15 , veckan innan min födelsedag hade vi begravningen. Och dagen innan begravningen pratade jag med dig för sista gången, jag hade ju redan sett dig direkt efter olyckan men trots de så behövde jag ju såklart ta till mig modet som behövdes, jag satt själv brevid kistan och pratade med dig om massa saker och som avslutning gav jag dig en puss på kinden. Jag minns att jag redan sa till dig den gången att jag inte visste hur allt skulle bli men att jag inte ville att du skulle oroa dig för oss, eftersom allt löser sig , det kändes inte Som det skulle lösa sig , sedan förklarade jag hur ledsen jag var för att jag tyckte jag varit en sån dålig syster och hur mycket jag älskar dig . Något som inte många förstår är att Min familj var stark, en sån där familj som många trodde alltid skulle hålla ihop. Ett år efter olyckan skilde sig mina föräldrar och helt plötsligt valde jag att flytta till en annan stad helt själv. Och helt plötsligt var det som att hela marken under mig hade försvunnit. Den 17 april 2009 slets inte bara min bror och morfar ifrån mig hela min familj gick sönder, Jag var 16 år då jag flyttade till Umeå och gjorde så gott jag kunde. Jag har alltid kunnat luta mig tillbaka på den trygga uppväxten jag haft. Men trots att Hela min familj splittrades, försökte jag så gott jag kunde bearbeta allt. Jag har alltid varit en väldigt glad person som oftast har ett leende på läpparna, och också väldigt duktig på att dölja hur jag egentligen känner eller hur jag mår. Det är bara de absolut närmsta till mig som vet mer än det jag skriver här och tro mig det finns tyvärr mer, sorligt nog.

Men återigen så sitter jag ändå här och skriver , jag har ställt mig upp fler gånger än jag kan räkna. Jag har gjort misstag och rättat till dom, jag har tagit studenten, rest utomlands och festat och tagit studenten så som du ville göra marcus , jag har också en dotter som fyller 7 år iår , vilket innebär att du är morbror , jag har studerat och klarat 3 år på universitetet, jag har tagit mig ur destruktiva relationer och är nu tillsammans med en person som jag vet att du också hade tyckt om. Så även om vi inte fick se dig ta studenten och resa, träffa nån och även om jag inte får bli faster så hoppas jag av hela mitt hjärta att du och morfar iallafall fått se mig göra allt det här. Det är självklart fortfarande jobbigt att jag kommer behöva spendera hela livet utan att se er igen men någonstans har jag lärt mig leva med tanken. Jag kommer sakna och älska er båda tills mitt sista andetag men alla andetag fram till dess kommer jag andas för er och förverkliga inte bara mina drömmar men också det ni inte kunde göra.

till sist vill jag bara säga Tack till min underbara kille som alltid stöttat mig och som aldrig någonsin tvekat på mig oavsett hur mycket jag gått igenom, du är pusselbiten som gjorde mig hel igen, dessutom världens bästa bonus pappa till Leanne. Inga ord kan någonsin förklara hur lycklig jag är med dig, hur mycket jag älskar dig och hur fulländad du gör den här familjen. Tack för att du är du.

Jag vill självklart också tacka alla i min familj och mina vänner för allt, det går aldrig att beskriva hur mycket ni betyder. Ni alla som aldrig gett upp på mig de gångerna jag velat ge upp på mig själv. TACK ni allihopa är guld.

Och till alla er där ute som läser detta, var rädda om varandra och ta aldrig någon för givet, prata med någon om ni mår dåligt, ta hjälp. Och för gudsskull ge ALDRIG upp, det finns så mycket som är så värt att kämpa för, och även om det inte alltid känns så, så är det Så

Ta hand om varandra 



10 år senare, och jag är fortfarande inte perfekt , men jag är jag och det räcker

Ganska sjukt ändå

2019-03-10 23:54
Från Emiliasimonemarianne

Ganska galet ändå, satt och läste igenom alla mina tidigare inlägg här på bloggen och insåg ganska snabbt att ja övervunnit många av mina rädslor på vägen även om jag kanske inte riktigt är i mål än, såg också att jag senast skrev här i april 2018, är ju inte jätte aktiv längre om vi säger så, eller så handlar det väl kanske mer om att tiden har en tendens att flyga iväg, jag fyller ju snart 25.. och bara det är ju sjukt. Jag hänger inte riktigt med här känner jag haha. Gick inte jag just ut 9an okej nä de vet ja ju att jag inte gjorde men trots allt otrevligt som har hänt senaste 10 åren måste ja ändå säga att det nu i efterhand känns som att de gått ganska fort , många bra saker har ju oxå hänt. jag har varit tillsammans med världens finaste kille ett tag nu det är ärligt så underbart , min dotter fyller 7 år iår ..... ALLTSÅ 7 år ..... har även tittat tillbaka på att jag tillslut vågade skriva om våldtäkten och har väl insett att ja faktiskt är riktigt stolt att ja gjorde de mest bara för att ja utmanade mig själv och kanske fanns de nån där ute som behövde läsa det, jag utmanade mina rädslor , och under de senaste året som jag har varit tillsammans me mina fina fina kille har ja träffat många människor som jag verkligen har att tacka för så mycket , givetvis har ja min kille att tacka för så otroligt mycket , men även människor Ja träffat via honom som omedvetet har visat mig att jag inte behöver va rädd, jag vet inte om ja någonsin kommer våga tacka er för det, men det betyder så mycket, har ju haft en lång period av rädsla för män, men dessa människor har visat mig att de finns så många genuint snälla. Jag kan numera umgås med min kille utan att skaka för att de är flera andra killar i rummet , och ja vet att de för er förmodligen låter helt sjukt men förut kunde jag inte vara i stora grupper med många män för jag skakade som ett asplöv, och det var en skam att skaka (jävla PTSD) ja minns hur nervös ja va för att hälsa på min kille första gången för att han bodde i kollektiv, hade lite sömnsvårigheter första natten ja va där , men helt ärligt min kille är min trygghet och har stöttat mig i alla lägen , och de människorna ja träffat via han har verkligen omedvetet hjälpt mig med mycket även fast jag såklart har en bit kvar på den här vägen , men jag är så glad att jag träffade min andra halva och att jag via honom fått träffa alla dessa fina personer, här i Umeå och även där han bort , för er är det nog svårt att förstå men ni har verkligen bidragit med så mycket mer än ni tror /Emilia Johansson

So if I could do it all over

2018-04-04 19:49
Från Emiliasimonemarianne

Okej, ganska intressant ändå, Hur tiden förändrar saker, För två och ett halvt år sedan var jag ganska , hur man nu uttrycker det... ostabil, saker hade gjort att jag var livrädd för alla känslormässiga band, för att då tyckte jag att känslor var lika med förstörelse. och helt ärligt till en början var det rätt skönt att det var rätt tomt inom mig, kanske var det ett sätt för mig att överleva det vet jag faktiskt inte. Under ett års tid utplånade jag allt i min väg som kunde utsätta mig för att få mig att känna något för jag ville verkligen inte känna något, jag sårade människor och satte mig i olämpliga situationer, det tog inte lång tid föränn både samvetet och saknaden att känna något hann ikapp mig jag antar att sanningen är att jag är en väldigt känslomässig person med extremt stort samvete så att inte känna något fick mig att inte känna igen mig själv. För första gången på flera månader som jag grät så var det då jag för första gången sa högt att jag saknade att känna. Idag är jag återigen en väldigt känslomässig person som kanske ibland upplevs lite ostabil just på grund av det, men även om de är lättare att vara själv och inte känna något så är inte det för mig lycka, Jag är glad att jag tog mig tillbaka, jag är glad att jag lärde mig känna igen, och att få tycka om eller älska någon är faktiskt det bästa som kan hända en människa trots att det skapar en sårbarhet och trots att man diskuterar och inte alltid kommer överens så finns det väldigt få saker som kan värma så mycket som att träffa någon man trivs med. Så till alla er där ute som är rädda och kanske upplevt sånna otrevliga erfarenheter som jag har gjort, VÅGA, våga känna och framförallt våga älska någon.

och till er som jag sårade under den där perioden, jag är uppriktigt så ledsen. Jag har aldrig menat att vara en sån människa men under den tiden var jag så förstörd att jag inte förstod hur mycket skada jag skapade. Det är inte en bortförklaring på något sätt. utan mer bara en förklaring, Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni liksom jag äntligen får vara lyckliga nu.

och kom ihåg

Even at your worst the right person will remind you of your worth

Det är då ni har träffat rätt person.


Im not perfect, i know that, but i was born to be real not perfect

2018-03-08 18:01
Från Emiliasimonemarianne

Då jag tänkte påbörja skrivandet av det här inlägget så kändes det absolut som en självklarhet vad jag skulle skriva och hur jag tänkte formulera mig, sedan då jag hade datorn i knäet så hade jag plötsligt ingen aning vad exakt det var jag tänkte skriva, trots att jag några minuter tidigare hade hela inlägget framför mig i huvudet. Som det kan bli ibland.

Återigen så var det nu ett tag sedan jag skrev, mycket har också förändrats sedan jag skrev senast, jag lämnade 2017 med en liten tår i ögat men ändå också en förhoppning och en önskan om att 2018 kanske ändå skulle vara bra på sitt sätt också. Det är ju redan mars så snart har redan tre månader på det "nya" året passerat. En hel del i mitt liv är annorlunda nu , 2017 gav mig som avslutning något som jag absolut inte trodde var möjligt men som gör och har gjort mig väldigt lycklig sedan dess. vad det är kan jag tyvärr inte säga. och de handlar inte om att jag inte vill utan att jag bara inte kan.

För mig kändes det som att under slutet av 2017 fick jag bearbeta mig igenom några av mina största rädslor och nu då 3 månader av 2018 snart passerat förstår jag nog varför. Det här året verkar också handla om det. och det är jag på något sätt glad för , därför att dom rädslorna har hållit mig ifrån att göra saker som ja en gång tyckte om. Jag är inte perfekt utan en person med ganska många "ärr" eller hur man nu vill uttrycka sig. och trots att jag överreagerar ibland och är överanalyserar saker så är jag också en person som finns där och stöttar och genuint bryr mig om personer som betyder nått för mig utan att kräva något tillbaka. När jag bestämmer mig för att satsa på nått så går jag in och gör det med 100% av mitt hjärta och själ. och på grund av det har jag fått ta några "knivar" i hjärtat . men såhär i efterhand spelar det inte så stor roll därför att oavsett hur många "knivar" som träffat mitt i prick så är jag alltid JAG , jag är någonstans riktigt äkta som person.

hursomhelst jag hoppas verkligen att mina skyddsänglar är med mig detta år och att allt blir som jag hoppas. för en gångs skull kan jag väl få behålla den här lyckan snälla.

kära 2017 som jag kommer sakna dig - Det här året har givit mig mer än på länge

2018-01-02 00:25
Från Emiliasimonemarianne

Så hur ska man sammanfatta det året då? HELT JÄVLA fantastiskt , alltså blir nästan tårögd då jag tänker på det. Det är så mycket som hänt, de fina människorna jag träffat men också de människor som lärt mig något. 2017 var också sista året av min utbildning, Jag har gråtit, varit arg, irriterad och frustrerad men framförallt har jag haft ett år av så otroligt mycket skratt, minnen för livet med personer jag tycker om, mina nära och kära har varit relativt friska och det är väl egentligen bara det som spelar någon roll i slutändan. Så jag vill tacka 2017 av hela mitt hjärta för att det året visat för mig att jag fortfarande fanns kvar under alla sår att jag fortfarande är och alltid har varit samma tjej med ett stort hjärta. När jag stängde av mig själv efter allt så var det för att jag trodde att ett stort hjärta var en negativ sak. jag har nu insett att det är en av mina största styrkor trots hur ont det kan göra ibland. Jag har också lärt mig att så länge mitt stora hjärta används till rätt saker och rätt människor är det absolut ingen svaghet. Jag är fullt medveten om att 2017 inte varit de bästa året för många jag känner utan kanske rentav de värsta för vissa och till er vill jag bara säga att det blir bättre även om de tar flera år så blir det bättre även om det kan kännas otroligt mörkt mellan svängarna.

Så nu går jag in i 2018 med en liten klump i magen - japp jag är riktigt rädd

och då kanske ni undrar varför ? jo det ska jag berätta för er.

I slutet av 2017 fick jag känna lycka jag inte känt på väldigt många år , jag kan säga att jag faktiskt var lycklig och 2017 var också ett år där jag generellt varit väldigt glad. Men igår vid tolvslaget insåg jag 2 saker då jag tittade upp mot fyrverkerierna. jag insåg att jag var riktigt lycklig och att jag nu ska påbörja ett nytt år med alla människor jag tycker om . jag vet ju inte hur det här året kommer bli och självklart hoppas jag ju att det blir lika bra. Dock vet jag ju att det inte riktigt brukar bli så efter ett sånt här bra år och det är det som skrämmer mig, jag är rädd för att något hemskt ska hända det här året och kanske har jag bara den magkänslan för att 2017 var så bra. Jag hoppas verkligen att min magkänsla har fel även fast den tyvärr inte brukar ha det.

Trots detta så ger jag 2018 en ärlig chans, för om precis 11 dagar TAR JAG EXAMEN , och om 14 dagar jobbar jag min första dag som Sjuksköterska.

Slutligen vill jag bara säga återigen TACK MITT ÄLSKADE 2017 för ett år jag aldrig någonsin kommer glömma


All this time I had all i needed right inside me to deal with that huge river...

2017-12-08 23:54
Från Emiliasimonemarianne

Jag vet inte egentligen hur jag hade tänkt börja detta inlägg, den här bloggen är inte direkt jätte väl använd till att börja med men antar att jag på något sätt ändå kommer vilja ha det här inlägget någon gång. Så därför tänker jag väl att jag skriver några rader mest bara för att jag troligen fortfarande är ganska chockad.

Jag klarade alltså både de praktiska och teoretiska slutprovet, Jag blev alltså så chockad så jag först grät och skrattade och sedan påriktigt typ intalade mig själv att resultatet på den teoretiska tentan inte kunde vara mitt? hahaha alltså va? inser ju nu hur otroligt dåligt jag egentligen måste tänka om mig själv, jag menar kom igen? JAG KAN JU DET DÄR , de är ju inte så att man gått en utbildning i 3 år och inte lärt sig något. Det är ju inte så att jag på riktigt tagit mig upp för det här berget och ramlat ner gång på gång och det inte gett mig något. SJÄLVKLART har det gett mig en hel del och det gör mig ärligt lite ledsen att jag själv inte förstår det alla gånger.

Då jag i termin två inledde med att spendera första dagen i skolan på psykakuten kan jag väl ärligt säga att det inte såg super ljust ut men det var ju ingenting gentemot i slutet av termin 3 då jag hade 8 omtentor plus alla nya tentor som skulle göras. Och såhär i efterhand vet jag ju hur jävla mycket jag kämpade mig upp för innan sommaren hade jag klarat alla tentor. Jag såg aldrig under den tiden själv allt som jag kämpade mig själv igenom som nått speciellt . sen då termin 4 kom och nya problem uppstod tänkte jag bara vad i hela friden är det någon som DRIVER med mig åsså följde dessa med mig in i termin 5 men skillnaden var att jag verkligen hade bestämt mig för att bli klar. Ja och även jag har haft riktigt dipdowns i vad jag vill under denna utbildning oxå vilket jag är väldigt säker på att dom flesta har åtminstone någon gång under utbildningen. sedan hade jag i princip min bästa sommar i mitt liv i år och så inledde jag termin 6 på utbildningen extremt förvirrad. åsså tyckte återigen problemen att dom skulle försöka trycka mig under marken skillnaden den här gången var att min enda tanke var BRING IT ON. och nu står jag här med heltidsjobb från och med januari och om en månad tar jag examen.

Under de senaste 10 åren i mitt liv har jag verkligen gjort så mycket förändringar, men framförallt har det blivit nått av mig till slut, för VEM kunde någonsin tro att LillEmmy skulle bli legitimerad sjuksköterska.

Sedan skulle jag vilja tacka så många fina människor som funnits runt omkring mig om ni bara visse vad det betyder. och mina kära föräldrar som ställt upp dessa år <3 och min underbara dotter <3

Dessa tre år har jag klarat mig igenom med smärta,skratt och tårar

Men det absolut viktigaste av allt är

I really did it. OMG I REALLY DID IT

För det är såhär jag väljer att minnas er

2017-09-26 20:29
Från Emiliasimonemarianne

Döden betyder ingenting, ja ni läste exakt rätt, Den betyder ingenting, däremot gör den fruktansvärt ont och innebär att ni åkt iväg lite i förväg och att vi andra fortfarande är kvar här men nej återigen döden betyder ingenting. Jag valde att se bilderna som togs dagen innan begravningen igen, jag såg dem senast 2011 och då tyckte jag fortfarande att de såg läskigt ut minns jag att jag tyckte, jag vet inte riktigt varför om det beror på att jag är så förstörd eller om det faktiskt är så att det beror på de erfarenheter jag tagit mig igenom under dessa 8 år för denna gång så såg jag faktiskt att bilderna såg fridfulla ut även om det såklart inte är kul att titta på dom så är det ju trots allt de sista bilderna jag har. Det varierar otroligt mycket varje gång jag tittar på dom vad som snurrar runt i mitt huvud, någonstans försöker jag ignorera skadorna som olyckan orsakade och jag var ärligt rädd att bilderna skulle fastna på näthinnan men de är ju faktiskt inte så längre för det är inte så jag har valt att komma ihåg er , jag har ju valt att komma ihåg er som de fina varmhjärtade omtyckta människor ni var. Och jag antar att det bland annat var därför bilderna denna gång inte såg läskiga ut på samma sätt. Med tiden så har jag väl lyckats inse att det faktum att jag bara var 14 år då det hände också spelar stor roll i hur jag upplevde allt, för mig så var det inte att se min lillebror och morfar döda som enbart var de värsta utan också att hela min familj som vart så stabil helt plötsligt splittras och innan jag visste ordet av bodde jag på ett ställe , mamma på ett annat och pappa på ett ställe. Ingenting skulle någonsin bli som det hade vart tidigare och det var väl därför jag tyckte bilderna såg läskiga ut eftersom att för mig så var det inte endast min bror och morfar som låg där döda utan att jag också såg hela min familj splittras och försvinna framför mina ögon och det enda jag egentligen kunde göra var att stå och titta på samtidigt som jag visste att jag aldrig någonsin skulle kunna se min bror eller morfar igen, det var förmodligen de som gjorde att bilderna för mig som 16 åring fortfarande såg läskiga ut. Idag har jag lärt mig leva med vad olyckan förde med sig även om jag nog aldrig kommer acceptera det. Jag hade under flera år en skam inom mig för att jag egentligen skulle följt med den dagen och klandrade konstant mig själv , ibland kommer de tankarna fortfarande men skillnaden idag är att jag lärt mig vifta bort dom. Skam är ju trots allt en av de värsta känslorna vi människor kan ha.

Just nu pågår det mycket runt om mig som är väldigt jobbigt och jag tror väl att orsaken till att jag ville se bilderna just nu också för att någonstans inte glömma vem jag faktiskt är. eftersom olyckan hände under den åldern som jag dessutom skulle försöka hitta mig själv så formade den mitt "vuxna" jag på både gott och ont. Under de senaste året har jag till och med avslutat en vänskap som jag trodde betydde mycket för mig för att den personen tyckte att den hade rätten att ifrågasätta mina "sätt" att hantera saker på, jag tror aldrig jag blivit så arg faktiskt som den gången. kanske beror det på att jag aldrig skulle komma på tanken att jämföra mig med någon annans strategier för att överleva. jag har inte alltid valt rätta vägen så det säger jag inte heller men att som vän säga de sakerna som den gjorde är så nära det smutsigaste man kan göra jag var såg arg så jag grät av ilska och för att jag ska göra det ska det krävas en del. Då denna föredetta vän själv hade ett destruktivt sätt att hantera saker och verkligen inte hade någon rätt att ifrågasätta mig insåg jag rätt fort att jag inte skulle ta åt mig för oavsett hur man än vrider och vänder på det är jag där jag är idag av en orsak och det är inte för att jag alltid valt rätt väg utanför att jag aldrig slutat försöka, Det finns alltid människor som ska komma med sina åsikter om saker de aldrig någonsin hade kunnat sätta sig in i eller ens kunnat föreställa sig behöva hantera och sådana personer ska man helt enkelt bara ignorera.

Då jag såg dessa bilderna så insåg jag nog för första gången vilken kämpe Emilia 14 år egentligen var och hur mycket Emilia 23 år faktiskt kämpat under dessa år och fortfarande behöver göra och kommer behöva göra speciellt nu, livet är verkligen inte lätt men det är absolut värt varenda tår och varenda smärta man får känna. Man får träffa så mycket fina människor som lyfter upp istället för att försöka sänka och det är bland annat det som gör att det är så värt det. Nu har jag börjat närma mig slutet av min utbildning vilket också innebär att jag börjat närma mig ännu ett uppnått livsmål, som återigen min lillebror och morfar inte fysiskt kommer kunna vara med på. Men någonstans vet jag ju hur otroligt stolta ni skulle ha vart och den lilla trösten får räcka för nu.


Jag har övervunnit så mycket, klivit upp så många gånger fast jag knappt orkat, Då jag var 14 år trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle stå här som 23 åring nästan färdig med en treårig högskoleutbildning och världens bästa femåriga dotter.

Enough said no matter what happens next im so proud of who im today

psykologiskt Personlighetstest

2017-09-16 01:01
Från Emiliasimonemarianne

Hej allihopa, ikväll gjorde jag ett lite roligt test som jag tänkte dela med mig av, det är alltså ett psykologiskt test som ska visa vilken personlighetstyp man har, har lagt in länken nedan så ni kan prova, Väldigt intressant om man svarar 100% ärligt,


lägger även till den personlighetstypen jag fick, och ni som känner mig? tycker ni den stämmer?









https://www.16personalities.com/sv/gratis-personlighetstest

i guess we all have ghosts from our past

2017-08-03 22:13
Från Emiliasimonemarianne