Jag drömde en mardröm. Vaknade helt kallsvettig. Drömde att Libero blev riven av en björn och att jag hittade honom död vid grinden i hagen.
I går hittade jag min vän. Jag hittade Libero do?d i hagen. Han hade fa?tt en aneurysm i hjärnan och det brast. Jag hittade honom bara minuter efter att han sto?rtat i marken. Han dog direkt. Jag sprang, fast jag visste. Vet inte om han hörde mig, men jag tog upp hans huvud i min famn, kollade pulsen och gjorde allt i min makt. Dock helt förgäves. Han dog och jag grät.
I dag begravde jag en vän. Min häst, som varit min klenod. Min spanska klenod. Jag har älskat honom av hela mitt hjärta, även om jag stundtals verkligen tvivlat på om all min kärlek var besvarad. Jag vet inte hur hästar tänker, med jag vet att Libero visste att jag gjorde vad som helst för honom.
Jag har varit så nära att förlora honom förut, kämpade i flera dygn och lyckades rädda honom. Det var sex år sedan. Hade jag då vetat att tiden vi fick var tidsbestämd, så hade jag använt varenda minut.
Den dagen det hände, hade jag precis middagsfodrat, mockat och fixat klart i stallet. Pratade med Libero när jag gav honom höet. Tog med honom längre bort från Cielo och förklarade att de inte ska stå så nära, för då tar Cielo hans mat. Tippade ut höet på marken och strök honom över pannan, i vanlig ordning. Bestämde mig för att packa höpåsar klart inför veckan som kom. Varit borta i tjugo minuter när jag hörde Cielo gnägga. Bestämde mig för att kolla varför. När Hugo, Signe och jag kom ner till hagen så låg han där, vid grinden. Det handlade om minuter. Vet att jag inte kunnat göra någonting men jag mår ändå skit. Min fina och vackra häst, med sin djupa blick. Han som jag älskat så. Sov i ro. Du kommer att fattas mig, varje dag. Förlåt för att jag inte kunde rädda dig.
Det sägs att vissa hästar träffar en direkt i hjärtat. Det har alla mina hästar gjort, men på olika sätt. Detta inlägg kommer att handla om Libero. Den häst som jag längtat efter i hela mitt liv. En femårig hingst som anlände till mig i Västerås, en solig men blåsig och fruktansvärt kall dag i mars.
Denna känsliga individ. Min dramaqueen. Min hingst som blev en valack men som fortfarande än idag kan få för sig att han kanske har ett uns av hingst i sig. Vilken resa vi gjort, Libero och jag. En resa jag aldrig trodde var möjlig. En resa som jag så många gånger varit beredd på att bara åka åt andra hållet ifrån. Förstår att det låter konstigt. Men ja, jag har sedan sista träningspasset innan jul äntligen känt mig som en riktig ryttare igen. En ryttare som vågar, en ryttare som tar sig ann problemen. Ni vet en sådan ryttare som inte tvekar, utan litar på sin häst fullt ut när tränaren säger att nu ska vi galoppera, på en häst som aldrig galopperat med ryttare. Att få känna hästen under sig galoppera, utan att vare sig han eller jag behöver vara rädd, ängslig eller osäker på vad som egentligen krävs. Jag har så länge fått arbeta med grunden på Libero att jag nästan glömt bort hur underbart det är att rida. Under höstterminen har vi bara gått framåt. Från klarhet till klarhet. Vi har inte behövt backa och börja om en enda gång. Allting har bara rullat på. Det kanske låter som att jag är helt uppe i det blå men att ha kommunikationsproblem med sin häst ställer till det, dagligen. Jag har tagit hjälp av en tränare som jag litar på till 100% och jag har lyssnat. Lyssnat, tagit till mig, funderat och tränat. Inte en enda gång har jag känt mig ledsen eller otillräcklig. Han har aldrig gett upp om oss, utan bara sett våra framsteg. Framsteg som i början av terminen kändes små men när jag ser tillbaka på helheten, hur det varit mellan mig och min häst från allra första början. Då förstår jag vilket jobb vi gjort. Jag säger vi, för jag är inte ensam här. Det är jag, Libero och en man med fantastiska kunskaper för hur just Libero bör hanteras. Han hinner läsa av hästen innan och det gör att Libero aldrig fått en chans att "fula ut sig". Jag har fått lära mig att fokusera, våga stanna upp och att känna in min häst. Jag vågar nu lita på honom. Vet att vi har en lång väg kvar och att min älskade häst är den mest känsliga individ jag stött på. Men jag kan galoppera och jag vågar tro på att han inte ens har en tanke på att kasta av mig.
Idag tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte gav upp. Att jag vågade lita på att han en dag skulle bära mig med stolthet. Men mest glad är jag över att jag tog mig tiden. För jag tänker inte sticka under stolen att tanken om att sälja slog mig, mer än en gång. Man brukar säga att om man inte kommer överens med sin häst så ska man sälja, för den kan få det så mycket bättre någon annanstans. Jag vill dock framhålla att det många gånger är ryttaren som måste tänka om. Sänka sin gard och svälja prestigen. I mitt fall var det kärleken till min häst som har tagit mig dit där jag är idag. Och ska jag vara helt ärlig, så har Libero det bäst hos mig. För jag älskar honom villkorslöst!
Lastade Libero innan lunch. Vi begav oss till Jans garage. Hade bestämt mig för att longera och miljöträna. Diverse timmerbilar samt plogbilen visade sig inte vara någonting som min fina häst ens höjde ögonbrynen för. Han jobbade på nöjd och glad över att komma hemifrån ett tag.
Hugo älskar ridskolan. I söndags fick han prova att trava med ponnyn Rosa. Han var så glad och stolt över sin insats. Det är så roligt att se honom rida. Han utvecklas verkligen snabbt och tycker så mycket om hästarna. Hoppas det håller i sig ett tag, skulle vara bra för balansträningen om han fortsatte med ridningen.Sedan skulle det vara kul för mig också ;)
Har äntligen tagit mig tid att skriva. Detta inlägg ska handla om förra veckans ridlektion. Jag känner mig ännu nöjd över att jag tog mig iväg. Från och med då kommer jag att rida varannan vecka.
Att vara mamma är inte alltid så lätt. Har i tre år kämpat för att få runt min vardag och att då ens tänka på att åka och träna, att göra någonting så lyxigt för mig själv, har inte funnits på kartan. Men nu, nu finns det äntligen tid för mig att göra någonting för bara mig.
Jag valde Libero. Han är den som jag kommer åka och träna med varannan vecka. Han är fantastisk att åka med själv. Han är lugn och ingenting oförutsett händer i annat än möjligen i ridningen ;) Lektionen var väldigt givande, både för mig och Libero. Mest för mig! Jag fick träna mig i att rida mer på känsla och försöka att släppa huvudet. Jag fick träna mig att fulrida, att våga flytta händer, säte och armar till ställen där jag aldrig drömt om att flytta dem till förut :-D Jag kände mig så nöjd över att jag satt kvar hela lektionen och att jag fick känna hur de olika övningarna släppte för min älskade häst. Han gick verkligen från klarhet till klarhet.
Nu är vi redo! Jag är glad i hela kroppen. På torsdag ska vi äntligen börja träna igen. Har anmält mig och Libero. Han är igång och vi är mer taggade än någonsin. Mamma och pappa tar hand om Hugo och Jan har fixat gamla Bettan. Nu rullar hon som aldrig förr! Kan inte bli bättre än så här. Nu håller jag bara tummarna för att jag lyckas sitta kvar på hästryggen ;) Hade en gång en tränare som sa att det viktigaste man kan ha som ryttare är bra markservice. Då var jag arton år och tog allt för givet. Idag inser jag vilket stort hjul det är att få i rullning för att jag ens ska ta mig iväg. Men den bästa markservicen kan man gott säga att jag har. Skulle inte klara mig utan dem! Känner mig väldigt lyckligt lottad.
Junior har denna helg haft premiär på ridskolan. Vi har under ett antal veckor provat den ena aktiviteten efter den andra och ingenting har fallit honom i smaken. Nu var det knatteridningens tur att imponera och imponerad det blev han! Rida tänker han minsann fortsätta med! Mammahjärtat ler stolt. Nu undrar han dock när han ska få en egen ponny. Så bra blir man nämligen efter ett pass knatteridning hos Haparanda ryttare ;-)
Har besökt marknadernas marknad. Nu har jag varit dit och har inga intentioner att besöka detta evenemang igen. Är på väg hem. Är lika genomfrusen som godisarna jag har i min Fjällräven.
Och det blev det. Jag har haft ett fantastiskt år! Många stora händelser har ägt rum och även om jag varit ruskigt dålig på att uppdatera så har det hänt saker i min tillvaro. Jag har bytt jobb. Det är verkligen ett stort steg framåt för mig. Älskar mitt nya jobb, precis lika mycket som jag älskat alla de andra ;) Eller kanske lite mer när jag tänker efter.
Jag åkte till Västerås i somras och träffade så många gamla vänner från förr. Fick hemlagad middag varenda dag! Ser redan fram emot nästa sommar. Den är trots allt snart här!
Jag har dock inte haft så mycket ork till hästarna som jag önskat. Men det har inte gått någon nöd på dem. De är runda och glada. 2018 blir dock deras år. Ska försöka satsa så mycket tid jag kan på dem. Var ut med Cielo idag. Bara sadlade på och hoppade upp, precis som att jag gjort det varenda dag i flera veckor. Att bara få sitta där och känna tyglarna mellan fingrarna, den känslan är obeskrivbar. Jag är som lyckligast när jag sitter på hästryggen. Ingenting går att jämföra med den lyckan och friheten. Tror dock inte att man riktigt uppskattar den förrän man verkligen fått kämpa för att få den.
Jag har träffat en ny kärlek. Han fyller min och Hugos tillvaro med så mycket som jag inte visste fanns. Han tar med sig Hugo och låter mig få tid för mig själv och hästarna. Han listade direkt ut vad som var viktigt för mig och vilken väg man skulle gå för att nå mitt hjärta. Han låter mig alltid prioritera både hästarna och Hugo. Måste säga att han är aningen klokare än alla de jag träffat från förr. Hoppas han väljer att stanna hos oss för all framtid.
Har varit galet fint väder. Vi har tagit in hö i tre dagar. Fått in galet mycket hö i år. Trots det var det två ängar vi inte fick in. Det får bli godsaker till älgarna i vinter. Vi har badat och fixat med Hugos nya sandlåda. Den blir toppen.
Idag har vi haft besök från Uppsala. Bästa Johanna bestämde sig för att förgylla vår tillvaro även detta år. Har haft ruskiga problem med att få fast Libero på betet. Idag gick det, efter två timmar satt grimman på och den kommer att stanna på så jag kan få fast honom varje dag. Det är en stor lättnad att slippa ha ångest över hur det ska gå att få ut honom ur hagen. Är otroligt tråkigt att stå i full mundering och få kasta in handduken för att hästen vägrar ta på sig grimman. När jag var ut på eftermiddagen och skulle ge dem vatten var han som ett plåster på mig. Vek inte från min sida förrän jag gick iväg. Hoppas han kommer ihåg detta även i morgon ;)
Är det någon som använt detta täcke och kan säga om antalet bromsar, blindingar och annat ofog minskar? Har en svart häst? Någon som rekommenderar någonting annat? Tips mottages!
Har köpt en timrad hölada tidigare i veckan. Den ligger just nu under en presenning och väntar på att vi ska förbereda inför byggnationen. Denna kväll kom Waaras med gruset som ska fyllas under ladan och runt stallet. Nästa vecka kommer sandlaset till Hugos sandlåda. Har även beställt två lass med stenmjöl till ridbanan. Fyllde bara sand sist och det slår igenom lite. Samtidigt väntar vi på att vädergudarna ska ge oss sol, värme och blåst så vi kan slå höet och få det torrt. I går kväll började jag kärra in ved och snart måste jag ta tag i den årliga skrubbningen av stallet.
Varje gång jag lägger ut en ridbild får jag en kommentar om att jag ser lycklig ut. Jag strålar aldrig som jag gör på hästryggen. Har också tänkt på det. Blir liksom bara så. Jag hör hemma på hästryggen.
Cielo fick sig en uteritt efter vägen och sedan fick han springa runt lite på en av ängarna. Glad ponny. Det är så lätt att bli glad av att rida på lilla C. Han bjuder alltid på sin vänlighet och är verkligen en genomärlig häst.
Det här med semester har jag inte riktigt märkt av ännu. Denna vecka har varit intensiv. Hämtade hem hästarna i tisdags eftersom hovslagaren var på ingång tidigt på onsdag morgon. Hann bara lasta ut dem ur transporten hemma och konstatera att det snart blir regn så mullrade det ovanför mig. Skyndade mig in med alla djuren och precis när jag var klar öppnade himlen sig och regnet vräkte ner. Åskan dånade hårt precis ovanför hustaket så hela huset skakade. Då var det skönt att ha alla djuren på plats hemma.
Torsdagen var helt upp och ner. Jag fick ingenting gjort. På fredag begravdes min faster. Ett hårt slag för oss runt omkring henne. En genomgod människa som fick ge sitt liv till den hemska sjukdomen på C. Idag har vi firat min syster som fyllt år. När jag kom hem ville hästarna in. Skyndade mig att mocka stallet och räddade dem sedan undan från myggorna. I morgon ska jag bygga ny beteshage och ta med mig hästarna tillbaka till betet. Ska försöka hinna rida i alla fall en av dem innan vi åker. Blir nog Libero, om jag får låna honom från junior.
I två dagar ville Hugo bara åka hem till mommo och moffa. Han var ledsen för att Freja inte var med, var så svårt att somna utan henne. Han ville inte äta för ingenstans kunde man beställa Långforsens "Kurres special". När vi väl var på plats i Västerås och hade installerat oss i huset vi fått låna över helgen, så blev det lugnare. Pratade inte lika mycket om att åka hem. Vi har dessutom haft så himla tur som blivit bjudna på middag hos vänner och släktingar varje dag. Det har gjort att han ätit och inte alls muttrat över maten.
Idag fick han äntligen besöka kossorna på Vallby. Då kom det..."Det är inte så dumt med semester i alla fall". Lilla Hugo, han har många intryck att bearbeta när vi kommer hem.
Det är underbart att vara tillbaka. Det är underbart att köra bil i en stad man känner så väl. Denna kväll var jag på väg tillbaka till vårt B&B. För att komma dit behövde jag passera Malmaberg. Det gjorde jag inte. Jag körde på autopilot, körde upp efter Svarvargatan, parkerade på min vanliga parkering och började lasta ut barnet. Han tittade sig omkring och frågade mig vart vi skulle nu? Då först ramlade poletten. Packade in barnet och åkte vidare. Skrattade för mig själv i bilen ut till Badelunda.
När vi kom fram så nattade jag barnet, startade babyvakten och smög ut i stallet. Möttes av två supertrevliga tjejer som självklart lät mig komma in och dra in hästdoften i näsan och klappa på deras hästar. Ett superfint stall som jag tyvärr inte visste om under alla de år jag bodde här. Bara ett stenkast hemifrån där jag bodde.
Har kastat mig i soffan. Tvättmaskinen surrar och diskmaskinen likaså. En omgång med tvätt hänger redan på tork. Jag har denna kväll tvättat häst nummer två. Tog Cielo i går. Jisses, vad skitiga de var! Månader av rullningssessioner i hagen resulterar i en häst som tillslut inte går att borsta ren. Inte hur mycket man än gnuggar. Nu tog jag mig tid. Mest bara för att det känns hemskt att släppa skitiga hästar på bete. Nu doftar de av honung och pälsglans, precis som det ska vara!
Jag har idag jobbat min sista dag i Svanstein. Det var med blandade känslor jag stängde dörren efter mig när jag lämnade bygget. Känns på något sätt onödigt att lämna ett jobb och en kollega som man verkligen älskar. Men det krävs också mod. Jag behöver det här. Jag behöver få närmare till jobbet, mindre tid i bilen och mer tid för Hugo och hästarna. Ibland måste man vara osjälvisk. Om det går vägen och om jag kommer trivas, det är en annan femma. Men jag känner mig positivt inställd och det känns spännande att ta sig ann nya utmaningar.
I morgon är det betessläpp och då börjar sommaren på riktigt. Jag kommer sedan packa bilen och dra mot södern. Hugo och jag ska ha vår första riktiga semester tillsammans. Ser verkligen fram emot att komma "hem" till Västerås. Pappa blir vikarierande hus-, häst-, hund- och kaninvakt. Och det är inget lätt jobb! Speciellt inte att ta hand om Kajsa Persson. När jag skulle hämta in hästarna så mötte jag henne ute på gården. Hon hade rymt och ville liksom bara tala om det. Försökte få fast henne men det var lönlöst. Hon var alldeles för pigg och allert för mig =D Kaninskrälle. Nya tag i morgon. Har ju hela dagen på mig att jaga henne och svära.
En annan positiv sak är att vårt café äntligen öppnat! Passade på att ta en fika för att fira att sommaren kan börja.
Har byggt hagar både i ängerna och här hemma idag. Det är helt galet, jag blev precis klar här hemma och inte en enda mygga har setts till. Annars brukar jag få gå med både långbyxor och långärmat, mössa och handskar. Idag har jag shorts och t-shirt. Tror att värmen tar kol på de små jävlarna. Det är helt torrt överallt. Är inte ens vatten i dikena. Jippi!
Pojkarna har de senaste veckorna börjat vänjas in på gräs och nästa vecka är det dags att släppa dem. När jag byggt klart ena hagen här hemma så konstaterade jag att de gör det bra om de hinner gnaga upp allt innan de ska åka till betet. Den andra hagen hinner de nog inte äta. Funderar ändå på att ta hem dem några dagar i juli så de får väl äta då. Är skönt att ha klippta hagar hemma. Ser prydligare ut.
Hoppade med Libero igår. Bestämde mig för att prova honom på hinder. Det har jag bittert fått ångra. Två första sprången gick bra. Sedan drog han ner bakbommen med båda bakbenen och lyckades få den att följa med. Det resulterade i ett svullet bakben och två skrapsår. Jävla skit. Han är inte halt men så jäkla onödigt.
