RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-07-17 09:31:01

ellachen blogg

ellachen blogg på Nouw

En livsuppdatering och en saknad efter skrivandet

2019-05-09 09:53
Från ellachen

Vad har hänt sen sist? Först och främst har jag bytt utbildning. Jag läste klart det tekniska basåret men skippade att hoppa på ingenjörståget. Istället läser jag nu Kommunikation & PR här på Karlstads universitet och jag älskar det. Så mycket. Utbildningen innebär att jag efter tre år kommer vara en utbildad kommunikatör, men vi läser också många kurser i t.ex. tillämpat skrivande, marknadsföring och annat roligt. Just nu läser vi kursen tillämpat skrivande och jag trivs som fisken i vattnet. Skräll?

Utöver bytet av utbildning har jag hunnit fylla 20, gått från svart till ljust hår och kanske framförallt typ hittat mig själv på en helt annan nivå. Jag känner mig så hemma i livet där jag är just nu, så har jag aldrig känt innan. Jag har det i och för sig stressigt i perioder (eller typ alltid) men allting jag gör är så himla, himla roligt. Och lärorikt. Jag lär mig nya saker varje dag och det är verkligen något av det bästa jag vet, kunskap är en så fin grej att ha.

Just nu består mitt hektiska liv alltså av heltidsstudier, extrajobb som sportjournalist, redaktör för den studentdrivna plattformen MKV-student, sexmästare för vårt programs förening, PR-ansvarig för en vårbal som ska hållas på universitetet och så lite andra vardagliga saker där emellan. Mest vinkvällar med vänner, promenader eller alldeles för många utekvällar i rad. Studentlivet ändå?

Hur som helst, jag saknar att skriva på det här sättet. Att skriva för mig själv. Just nu består mitt liv av 70% skrivande av olika slag vilket jag är så tacksam för. Men jag vill inte tappa bort min egna del i skrivandet. Den delen jag brinner för, älskar. Så jag har bestämt mig för att faktiskt plocka upp den här bloggen igen. Mest för att det är ett så enkelt sätt för mig att kunna dela det jag skrivit. För delar jag det inte så blir det ofta att jag inte skrivet, konstigt nog.

Vi får se hur länge jag känner att jag har ett behov av att skriva så här, men ska jag jobba inom denna branschen (vilket jag såklart hoppas att jag ska) så tror jag att jag alltid kommer behöva göra det på ett eller annat sätt. För min egen skull. För att inte förlora mig själv i allt annat.

Ha det bäst, E.

Heartbreak

2018-02-25 16:16
Från ellachen

Heartbreak. Det gör så jävla ont. Översättningen till svenska enligt google är sorg och det är väl ett ord som är lite mer förklarande. Att få alla sina förhoppningar och sitt hjärta krossat är inget man skrattar bort, inget som man viftar bort som en fjäder och inget man kan dränka med alkohol eller andra droger. För det kommer alltid ikapp dig igen, alltid. Det får dig att bli utmattad av att bara resa dig ur sängen och det gör det svårt att ens orka sig till affären för att köpa mjölk och havregryn. Men det är okej. Det är okej att spendera flera dagar i sängen och det är okej att gråta i timmar i sträck. Och det är okej att inte göra det. Det är okej att vilja vara ensam och det är okej att ständigt omge sig med vänner och familj tills det inte gör lika ont längre.

Jag har alltid tänkt att det bara finns ett sätt att få hjärtat krossat på, bara ett tillfälle liksom. Du är kär, personen du är kär i är inte kär i dig. Simple as that. Men det behöver inte alltid vara så, jag har förstått det nu. Ibland handlar det bara om att dina förväntningar på hur en person ska vara krossas och att dina framtidsplaner tillsammans med just den här personen krossas samtidigt. Ibland räcker det att en gammal kärlek som du trott att du släppte för länge sen lägger ut en bild med en annan, en ny. Det finns inga gränser för hur grovt något måste vara för att du ska få känna sorg. Det kan skilja så mycket från år till år, från person till person och från situation till situation att det gör det omöjligt att förutspå. Ibland känns det inte ens direkt. Ibland sitter man bara där påväg hem från en misslyckad eller lyckad dejt och känner det hugga till i bröstet av sorg och tomhet. Ibland kommer det smygandes flera dagar eller veckor efter ett ”uppbrott”. Hur eller hur så gör det så förbannat jävla ont. Man känner sig som den mest tragiska och den ensammaste människan i världen på något sätt. Man blir misstänksam mot alla som på något sätt visar en kärlek, för man är ju så sårbar. Man raderar alla minnen man har med personen, man raderar alla dejtingappar och man går runt ofixad i flera dagar. För man ska ju inte träffa någon annan. Man vill inte. För att träffa någon annan betyder att man måste släppa in någon igen och riskera att bli hjärtekrossad på precis samma sätt igen. Och det går ju inte för sig, såklart.

Men så en dag springer man på någon annan någonstans i livet och alla murar man byggt upp raserar på mindre än en sekund. Alla tankar om att riskera att bli hjärtekrossad är som bortblåsta och det enda man kan tänka på är just den här personen. Och helt plötsligt är det som att de där dagarna man spenderat rödgråten i sängen aldrig har hänt.

OM ATT GÅ VIDARE FRÅN KÄRLEK SOM INTE KAN BLI

2017-11-14 08:21
Från ellachen

För två år sen träffade jag mitt livs kärlek. Eller i alla fall en utav dem. För första gången i mitt liv träffade jag någon som var precis lika kär i mig som jag var i honom och för första gången i mitt liv kändes kärlek så jävla självklart. Vi var sexton och sjutton år och kära upp över våra öron, men det blev aldrig vi. För hur starkt vi än kände för varandra och hur mycket vi båda än ville att det skulle fungera så var det 800 kilometer som skiljde oss åt. 800 kilometer som gjorde det omöjligt för två andraringare med tusen kronor i studiebidrag att vara tillsammans. Vi kämpade, vi pusslade och vi försökte allt vad vi kunde men efter ett år så gav vi båda upp. Det fanns ingen möjlighet, i alla fall inte just då. Vi båda accepterade att tajmingen för oss var allt annat än rätt. För att göra det möjligt för oss två att bli ett vi så var någon av oss tvungen att göra ett val som skulle vända hela denna personens liv upp och ner. Det valet var helt enkelt ingen av oss redo att göra.

Idag, två år senare, är jag fortfarande precis lika kär som jag var då. Hjärtat slår fortfarande ett extra slag när jag ser en bild på honom och jag drömmer fortfarande om en framtid tillsammans han och jag. Skillnaden är att jag har accepterat att det kanske faktiskt inte kommer bli så. Jag har accepterat att kärleken faktiskt inte alltid övervinner allt och att det kanske kommer att komma in någon annan i mitt liv som får mig att känna precis som han gjorde. Jag har förstått att jag inte kan sitta och vänta på någon i flera år, oavsett hur starka känslor jag har för personen. Jag måste fortsätta leva mitt liv och jag måste öppna upp mitt hjärta för nya människor. Jag måste ge andra chansen att ge mig det som han gjorde för två år sen.

Kanske hittar vi tillbaks till varandra någon gång i framtiden och kanske kommer jag att få min framtid tillsammans med honom. Kanske inte. Men oavsett vad som händer så kommer jag alltid att ha den där kvällen på tågstationen när han klev in och rörde om hela min värld inom mig. Jag kommer minnas alla de fina saker han sa till mig och hur rätt allting kändes. Han kommer alltid att vara mitt livs första kärlek och för det kommer jag alltid att vara honom tacksam. Tacksam för att han tog hand om mitt öppna hjärta så bra och tacksam för att han lämnade tillbaks det i så gott skick. Tacksam för att han är han och för att jag fick uppleva att ha en människa som honom i mitt liv. Tacksam för att han fick mig att inse hur kärlek ska kännas, på riktigt.

GOLIAT

2017-11-07 20:56
Från ellachen

Klockan 23:46 och det är omöjligt för min trötta kropp att somna. Lalehs låt ”Goliat” spelas från min telefon och jag blir varm i hela kroppen av kärleken och styrkan som den ger mig samtidigt som huvudet fylls med tankarna jag får utav texten. Just denna låten lyftes till skyarna för mig efter att vår stadsminister, Stefan Löfven, talat så väl om den under SSU-kongressen jag var på tidigare i år. Löfven pratade så fint om hur skolelever sjungit in sommarlovet med just denna låten. Skolelever fyllda med glädje, längtan och drömmar. Det är något så vackert, skört och oskyldigt i allt det där och just orden om barnen som sjöng in sitt sommarlov fastnade så djupt inom mig. I månader har jag sen spelat låten varenda kväll, bara för att få känna den där enorma känslan jag alltid får när jag hör den. Kanske ser jag den på ett helt annat sätt än alla de barn som stått och sjungit den i sina fina klänningar, skjortor och shorts i kyrkor, gymnastiksalar och klassrum runt om i landet. Kanske ser vi den på precis samma sätt.

”Goliat” får mig så väl att inse hur viktiga vi är för framtiden. Den gör det så självklart för mig att det faktiskt är vi, dagens barn och ungdomar som är framtiden och att det är vi behöver stå på oss för att göra vår värld till en bättre, säkrare och jämlikare plats att leva på. Det är vi som måste se till att göra jorden hel och vattnet rent. Det är vi som måste se till att aldrig skada varandra mer. Det är vi som måste slåss mot Goliat. Det är så jävla sant, och det är något så starkt i det. Det är så starkt att veta att det bland 10-åringarna som står och sjunger in sitt sommarlov med just den här låten finns framtida läkare, stadsministrar, vardagshjältar, miljökämpar, föräldrar, lärare, ingenjörer, designers, produktutvecklare och så mycket mer. Det är så mäktigt att veta att det är 10-åringarna som sätter liv i texten som faktiskt är framtiden.

Samtidigt får alla de här mäktiga känslorna mig att förstå att det faktiskt inte är så jävla lätt för oss. Det är inte så enkelt för dagens barn och ungdomar att faktiskt lyckas ta över världen. Det är inte så enkelt för oss att bli stora, mäktiga. Överallt finns det folk som ser ner på oss och det vi gör. Vare sig det är föräldrar, lärare, kompisar eller andra personer så finns de alltid runt omkring oss. Det finns alltid någon där som kan klaga på allt vi gör, som kan förklara hur naiva vi är och att vi minsann inte ska tro så mycket om oss själva. Eller om vårt samhälle för den delen. Och absolut inte om jorden och mänskligheten, för guds skull! Det är något i det vuxna hos människor som alltid sätter stopp för oss barn och ungdomar. Något som bromsar våra drömmar och önskningar, något som tvingar oss att växa upp och ha en lika bestämd syn på hur saker och ting ska vara som dem har. De vuxna.

Sorgligt är nog rätt ord för det jag försöker förklara. Det gör ont i mig att höra hur en 8-åring blir tillsagt att inte vara så naiv när hen säger att hen vill döda cancer, det gör mig tårögd att se hur en 5-åring blir påtvingad ”normala” kläder när hen hellre vill gå prinsessklänning till dagis och det gör mig illamående att veta att saker som dessa händer precis överallt, hela tiden. Barn och ungdomars drömmar är något utav det finaste vi har och det är något vi på alla sätt borde ta till vara på.

Vad var det vi sa som vi aldrig någonsin skulle glömma? Vad var det vi såg i soluppgången vid sjön? Vad var det vi skrek där på vägen hem över fotbollsplanen?

OM DETTA MED "HEJDÅ":N

2017-08-03 11:03
Från ellachen

Imorgon är det exakt tre veckor kvar tills jag flyttar. 21 dagar. Det är i princip ingenting, men ändå en halv evighet. Högen med saker till min egna lägenhet fylls på varje dag med allt ifrån sängkläder och mattor till porslin och köksredskap. Från och med nästa vecka så måste jag i princip börja tänka på vad jag använder för kläder så att allt hinner bli tvättat tills flyttlasset går och från och med imorgon så måste jag börja säga hejdå till mina vänner. Imorgon ska jag ha en ”hejdå”-middag tillsammans med mina närmsta barndomsvänner. Vi fyra har hållit ihop igenom vått och torrt i elva år och nu ska vi helt plötsligt flytta ifrån varandra. Vi har alltid haft max 10 minuters cykelväg till varandra och vi har alltid kunnat vara hos varandra snabbare ä blixten när något varit fel. Men det kommer att förändras från och med den 25 augusti. Då flyttar jag 30 mil bort från dom och det gör så jävla ont. Helgen efter det måste jag säga hejdå till ett gäng andra fina, underbara vänner då vi ska upp till Stockholm på kongressen tillsammans. Vänner som jag har delat den socialistiska, feministiska och antirasistiska kampen med under de närma åren och vänner som lärt mig så mycket om så mycket. Vänner som gett mig så mycket skratt, vishet och kärlek. Helgen därefter måste jag säga hejdå till alla dom underbara som jag spenderat mina två sista år i skolan med. Tjejerna från klassen som fanns där för mig när jag behövde dom som mest, när det krisade i mitt liv. Tjejerna som jag delar så många galna utgångar, historier och minnen med. Tjejerna som, trots att jag bara känt dom i två år, vet precis allt om mig. Det är ju sånt här man måste gå igenom när man tagit studenten och flyttar ifrån varandra, det gör ju alla. Jag har varit förberedd på det i så många år nu men jag skulle aldrig kunna gissa att det skulle vara så här jobbigt. Ärligt talat så vet jag inte helt och fullt hur jag ska överleva utan alla mina vänner runt mig. Det är väl något jag får lista ut på vägen helt enkelt. Men jag älskar er alla, så fruktansvärt mycket. Så mycket att det gör ont faktiskt.

Tankar om att flytta

2017-07-18 20:17
Från ellachen

En högsommarkväll hemma i soffan med familjen efter en dag fyllt med flyttkartonger, städning och lastande. Ett par nyanser brunare på kroppen och en stor hög med inspiration rikare. Snart är det min tur. Min tur att packa ihop hela mitt liv i ett par kartonger och flytta 30 mil bort. Till Karlstad, av alla platser i hela världen. Hur blev det så? Jag skulle till Lund, sen Stockholm och sist men inte minst Sundsvall. Alla tre av olika anledningar. Lund blev jag kär i under en resa dit med Anna i ettan, Stockholm har alltid varit mitt inre kall och Sundsvall är staden där min första kärlek bor. Men Karlstad? Kanske är det just därför det är så perfekt. Rätt, helt jävla rätt.

Om sex veckor går lasset. Lasset med mina kartonger och lasset med mig. Det kommer att vara så konstigt att säga hejdå till familjen och låta dom åka hem igen. Själva. Utan mig. Konstigast av allt kommer det väl att vara att vakna upp ensam i sin egna lägenhet dock, såklart. I en helt främmande stad, utan bekantskap över huvud taget. Det känns till och med lite läskigt. Tänk om jag inte passar in?

Jag antar att allting kommer att lösa sig tillslut. Jag kommer inte att sitta ensam i min lägenhet i sex års tid, det vet jag. Så mycket litar jag faktiskt på mina sociala begåvningar i livet. Jag kanske rentav hittar min bästa vän för livet där uppe i skogarna, eller kanske mitt livs kärlek. Eller så kommer jag bara att ha en jäkla bra tid som student. Och så ska jag ju bli en ingenjör också, bara det är väl egentligen tillräckligt. Tänk bara. Om sex år kan jag titulera mig själv som civilingenjör, alltså typ expert. På allt. Hur coolt är inte det?

170523 11:04

2017-05-23 11:04
Från ellachen

Om arton dagar springer jag ut från Brinellgymnasiets huvudentré tillsammans med min klass, mina bästa vänner och alla andra födda 1998 (eller annat årtal för den delen, som jag) i Nässjö. Om arton dagar kommer jag förmodligen att ha en av de absolut bästa dagarna i mitt liv tillsammans med såväl gamla som nya vänner. Tillsammans med min familj och släkt. Om arton dagar tar jag mitt första riktiga kliv ut i vuxenlivet för om arton dagar går jag inte i skolan längre. Är det inte surrealistiskt? Att efter vad som känns som en livstid bakom skolbänken helt plötsligt vara klar? Färdig? Visserligen ska jag sätta mig bakom den där skolbänken igen redan till hösten, men det är ju inte riktigt samma sak. Lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet är avklarade och jag är inte en skolungdom längre. Jag är vuxen.

Jag minns så väl när mina kusiner sprang ut en efter en för sisådär 10 år sen och hur mycket jag längtade tills det var jag. Jag minns när min bror sprang ut för två år sen jag och stod och grät för jag var så avundsjuk. Jag ville inget hellre än att min tid skulle komma, min tid att bli fri från allt som har med gymnasiet att göra. Nu är den tiden här. Jag har mitt inne i den. Om några dagar åker jag till Ayia Napa med alla mina bästa vänner på studentresa. En studentresa vi har pratat om och längtat efter sen vi började ettan tillsammans en sensommardag 2014. Om fjorton dagar går jag balen tillsammans med en av dom roligaste killarna jag känner, i den absolut finaste klänning jag någonsin haft på mig. En bal jag har sett fram emot längre än jag kan minnas. Jag är mitt i det, det händer. NU.

Det är så svårt att ta in just i stunden. Allting går så snabbt och veckorna bara flyger förbi, därför är det så svårt att stanna upp och faktiskt njuta av denna tiden. Studenttiden. Många påstår ju faktiskt är det är något av det absolut roligaste man upplever under sin ungdom. Något att minnas. Jag håller med dom. Maj har hittills varit den bästa månaden i mitt liv och jag mår så oerhört bra. All ångest, alla kroppskomplex och alla relationsproblem är som bortblåsta. Det enda som spelar någon roll är att hinna med alla fester, hitta dom perfekta studentklänningarna och försöka bli så brun som möjligt inför balen. Det är så himla fantastiskt alltihop.

170519 03:11

2017-05-19 03:11
Från ellachen

Här om dagen hände något som aldrig får hända. Här om dagen hittade polisen en död ung kvinna efter att ha letat efter henne i flertalet dagar. En ung kvinna som (förmodligen) blivit slagen till döds av sin egen pojkvän. En pojkvän som under de senaste månaderna har blivit polisanmäld för misshandel på kvinnan. Den unga kvinnan, eller flickan, var 19 år gammal och skulle precis som mig ta studenten om drygt en månad. Hon hade precis som mig börjat leva det vuxna livet och hon hade precis som mig så himla mycket att se fram emot i sitt liv. Men någon tog det ifrån henne, någon som hon förmodligen älskade tog det ifrån henne.

Är det konstigt att vi kvinnor är rädda? Är det konstigt att vi fortfarande är förbannade? Rädda för att gå ensamma hem från krogen en lördagsnatt och förbannade för att vi behöver utstå visslingar, tafsande och nedvärderande kommentarer vart vi än går? Är det så jävla konstigt? Kvinnor runt om i världen blir utsatta för övergrepp varenda dag och trots det så finns det människor som har mage att påstå att feminismen har gått för långt. Att något sånt här återigen har hänt i Sverige är självklart en tragedi och fruktansvärt hemskt, men faktum är att det händer varenda dag - men på en annan plats, i ett annat land. Som kvinna i dagens Sverige kan man aldrig veta om det är en våldtäktsman man möter på vägen hem i mörkret, eller om det är en helt vanligt, genomsnäll småbarnspappa. Men man tar aldrig heller risken. Man tar den långa vägen för att man är rädd och rädslan blandas alltid med ilska över att man måste göra så.

Slutligen så vill jag bara säga att jag lider med alla drabbade. Alla nära och kära och alla som kände den här flickan. Det tar så hårt på mig personligen att veta att hon hade så mycket att se fram emot den närmsta tiden och att hon var i precis min ålder. Det är så hemskt, så hemskt. Ta hand om er.

170517 21:10

2017-05-17 21:11
Från ellachen

Tomhet. Det är precis vad jag känner. Som om att en del av mig själv har lämnat min kropp och flugit iväg till någon helt annan stans. Det gör inte ont, i alla fall inte för det mesta. Det är bra tomt, helt jävla tomt. Lite som det känns när någon man älskar så extremt mycket går bort. Men du har inte gått bort, du verkar faktiskt vara mer levande än någonsin tidigare. Lycklig. Kanske är det därför jag känner just tomheten, för att jag vet att du mår så mycket bättre nu. För att jag vet att du är så mycket lyckligare hemma hos dom du älskar än här, hos mig, i staden du hatar. Men jag är inte gladare, inte tryggare. Jag behöver ingenting annat lika mycket som jag behöver dig, men du klarar dig alldeles utmärkt utan mig. Kanske är det därför jag är så tom, för att jag skäms över att jag känner så. Skäms över att vilja ta din trygghet och lycka ifrån dig för att få min egen trygghet och lycka tillbaks. Eller så kanske jag bara skäms över att jag fann en sån lycka och trygghet hos dig trots att det aldrig var vi. Inte ens i närheten.

Jag har alltid gått vidare med hjälp av andra. Jag har alltid sköljt över mina sorger med hjälp av att träffa andra, känna för andra och sakna andra. Men inte denna gången. Du gjorde något med mig, något som fick mig helt ointresserad av alla andra. Tro mig, jag har försökt. Jag har träffat andra, jag har försökt känna för andra och jag har försökt att längta efter andra men det har alltid lett mig tillbaks till dig. Tillbaks till dig, din lilla lägenhet och din varma säng. Tillbaks till dina läppar mot mina, dina retfulla kommentarer och din besatthet av animerade filmer. Jag har försökt, men ingen annan är du. Ingen annan är lika lättsam att prata med, ingen annan har likadana tatueringar jag kan ligga och inspektera halva nätterna och ingen annan kan få mig att känna så mycket. Du har alltid fått mig att känna så mycket. Glädje, sorg, kärlek, hat, åtrå, avsky, ilska och lycka. Jag har avskytt dig så mycket och jag har skrattat så mycket tillsammans med dig. Jag har känt mig så älskad och jag har gråtit mig tom på tårar. Det har gått från så många känslor till en ekande tomhet. Det enda jag hör är mina egna tankar och det enda jag känner är ett ständigt vemod.

Jag behöver dig så mycket just nu, och jag behöver veta att du vet det. Att du bryr dig. Jag behöver känna mig älskad och behövd av dig. Jag behöver få skratta åt dina töntiga uttryck och jag behöver få höra hur knäpp jag är. Jag behöver din kropp mot mig och dina armar runt mig. Dina kyssar på min panna. Jag behöver dig så mycket och på så många sätt men jag vet också att du behöver göra precis det du gör just nu. Du behöver vara där du är och göra det du gör, och jag ingår tyvärr inte i det behovet.