RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-09-09 20:13:43

HISTORIEBLOGGEN

Stiljournalen : allt om klassisk herrstil

2019-09-09 18:28
Från [email protected] (Historiebloggen)
Historiebloggens bokrecension: Stiljournalen : allt om klassisk herrstil, Fredrik Af Klercker, 2016,  ISBN: 9789113074153




Stiljournalen är en stilguide för den moderna mannen ur ett historiskt och praktiskt perspektiv som erbjuder såväl inspirerande som instruktiv läsning


Stiljournalen är skriven av en ung man på ett ålderdomligt sätt. Boken andas pensionärsdoft. Det är som att läsa gammal gubbes memoarer. Man skulle kunna säga att Stiljournalen vänder sig till gamla gubbar, alltså män i pensionärsåldern, för att alla stiltips och stilråd är tagna ur någon föregående epok med betoning på äldre. Här motarbetas modernismens normer och etikett. Stiljournalen bjuder istället på gammalmodiga tips på hur man skall klä sig som typisk gubbe. Hur en så ung man kan skriva så gammalmodigt är en gåta. Men det kan i för sig vara så att boken är skriven av just en gammal pensionär och Klercker satt sitt namn på boken för att kunna marknadsföra sitt skjortmärke på ett bredare plan. Visst, men det är bara spekulation som vi inte vill sätta något värde på. Som en modern man som letar efter stiltips och stilråd ska man nog leta vidare, för den här stilguiden är så gammaldags man kan tänka sig. Nej, boken handlar verkligen om klassisk herrstil, alltså gamla gubbars dagar. Vill du ha en pensionärsstil, så visst, då är boken för dig. Men allmän rekommendation är att ta Måns Zemerlöws bok om den moderna gentlemannen (Chevaleresk) som är betydligt roligare och modernare skriven, samt handlar om moderna tider.



Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

Yrke: influencer. Så gör du karriär på nätet

2019-09-04 14:00
Från [email protected] (Unknown)
Historiebloggens bokrecension: Yrke: influencer. Så gör du karriär på nätet, Linda Hörnfeldt, 2018, ISBN: 9789173379403.






Så gör du karriär på nätet! Hur blir man influencer?

Lindas bok om hur man blir en influencer är bara en i mängden. Många, med ordentlig betoning på många, författare har gett sig in i striden om läsare som drömmer om en karriär på sociala medier. Bloggare, Youtubers, poddare och instagrammare har blivit vår tids stora kändisar. Genom att bygga upp stora följarskaror (followers) i egna kanaler har de blivit entreprenörer med större räckvidd än många etablerade mediakanaler. Det är kanske inte så märkligt då att företag gärna vill marknadsföra sig genom influencers kanaler. Tiden då företag kunde erbjuda en schampoflaska i utbyte mot en instagrampost och där en goodiebag ansågs vara skälig ersättning för ett blogginlägg är sedan länge förbi. Att vara en influencer är nu ett yrke att ta på fullaste allvar. Men hur gör man egentligen för att lyckas och finns det fallgropar att undvika på vägen? Linda har sammansatt några tips och råd om hur man blir en framgångsrik influencer och kanske till och med Sveriges främsta influencer, vem vet vad du har för talang. I den här boken coachar Linda Hörnfeldt dig i konsten att tjäna pengar på sociala medier. Man får lära sig allt från att vårda och bygga sin målgrupp till att ta betalt för samarbeten samt nätverka och leverera rätt innehåll i tid. Genom intervjuer med influencers samt med handfasta råd lär hon dig allt du behöver veta för att lyckas med dina kanaler. Linda har några kontakter bland de mindre kända influencers, därför är tips och råd från henne kommer kanske inte ta dig till skyarnas nivå, säg KimKardashians exempelvis.

Det här är alltså en bok i kategorin personlig utveckling och motivation. Du får lite tips och råd, och resten är upp till dig. Lite ungefär som med böckerna i hur man skriver en bok, det vill säga, man sätter sig ned och börjar skriva istället för att läsa andra wannabe-författares böcker om hur man kan skriva böcker. Hur löjligt som helst tänker man, men finns många som köper sådana böcker i högsta tro om att bli framgångsrik författare. Detsamma gäller även Linda Hörnfeldts bok Yrke Influencer - så gör du karriär på nätet. Istället för att slösa tid och pengar på något meningslöst som att hjälpa en annan wannabe, gör det rätta, lägg ner tid på dina konton på sociala medier och gör som alla andra framgångsrika influencers, om det är det du brinner för. En sådan här bok som Lindas kommer inte öppna upp dörrar för dig, tvärtom kan den till och med skapa tvivel och skapa hinder i din hjärna som får dig att må dåligt för att du kanske tror att det är något för avancerat för dig. Nej, vill du bli influencer, så föreslår Historiebloggen att du avsätter tid för sociala medier och härmar framgångsrika influencers, istället för att slösa tid och pengar på meningslös bok. Lycka till!



Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655

2018-10-27 23:02
Från [email protected] (Unknown)
GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655


Historia gotthorum, vandalorum & langobardorum: Ab Hugone Grotio partim versa, partim in ordinem digesta. Præmissa sunt ejusdem prolegomena. Ubi regum gotthorum ordo & chronologia, cum elogiis. Accedunt nomina appelativa & verba gotthica, vandalica, langobardica, cum explicatione.

Amsterdam, Ludovicum Elzevirum, 1655. 8:o. Grav. extra titel,+ (6),+ 148,+ 932,+ (98) s. Svag fuktrand första bladen och en fläck s. 1 i första pagineringen. Halvpergamentband från mitten av 1800-talet, guldornerad rygg med röd titeletikett, marmorerade pärmpapper. Ur filologen Fredrik Wulffs bibliotek, med hans namnteckning.

Ter Meulen 735. Willems 1181. Berghman 1578. Hoffman III, 299. Warmholtz 1338: ”Hon hålles för vara nog sällsynt”. Viktig utgåva för stormaktstidens göticistiska historieskrivning. Samlingen innehåller Hugo Grotius 70 sidor långa företal, vilket ansågs så viktigt att det även översattes till svenska 1670, Prokopius ”De gothorum & de vandalorum”, båda i Grotius latinska översättning, Agathius ”Excerpta...”, Jordanes “De getarum” i B. Vulcanius Brugensis utgåva, Isidorus av Sevilla ”Gothorum, vandalorum et svevorum in Hispania chronicon” i Isaac Vossius textutgåva, samt slutligen Paulus Warnefrids ”De gestis langobardum”.


GROTIUS HISTORY OF THE GOTHS 1655. GROTIUS, HUGO. Historia Gotthorum, Vandalorum, et Langobardorum: Ab Hugone Grotio partim versa, partim in ordinem digesta paemissa sunt ejusdem Prolegomena. Ubi regum Gotthorum ordo & chronologia, cum elogiis. Accedunt nomina appellativa & verba Gotthica, Vandalica, Langobardica, cum explicatione. Auctorum omnium tabula contentorum indicat. Amsterdam, Elzevir, 1655.

8vo. 182 x 112 mm. (6), 148, 932, (98) pp. With an engraved extra title. Red near contemporary morocco with gilt spine with raised bands, boards with gilt frames and fleurons, all edges gilt. A few minor stains, otherwise a clean copy. Stamp on title and last page. Exlibris of Jean Baptiste Lecuy and off Digard de Cuissart respectively on front board inside. Engraved portrait of Th. Fix mounted on front fly leaf recto.

Willems 1181. Warmholtz 1338. First edition, published 10 years after the author's death. Grotius, when in a precarious situation, had been named Swedish ambassador to France by Axel Oxenstierna, and Grotius commenced the work out of gratitude to Sweden. He builds mainly on classical authors such as Procopius, Jordanes and Isidore of Seville.

Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915

2018-05-28 11:55
Från [email protected] (Historiebloggen)
Historiebloggens bokrecension: Konsten att försörja sig, Sofia Ling, 2016, ISBN: 9789170312915




Nytt ljus på kvinnliga arbetets historia

I boken Konsten att försörja sig kastar uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i Stockholm under 1600- och 1700-talen.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad där samhällsordningen ansågs orubblig och given av gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Mannen var överordnad kvinnan, och hennes rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst begränsad.

Sofia Lings forskning ger delvis en annan bild. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats. De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog, och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Sofia Ling är filosofie doktor i historia vid Uppsala universitet. Hennes avhandling från 2004, Kärringmedicin och vetenskap, handlar om förhållandet mellan den framväxande läkarvetenskapen och obehöriga utövare av läkekonst i Sverige under perioden 1770 till 1870. Därefter har hennes forskning främst handlat om kvinnors arbete och försörjningsmöjligheter ur ett genusperspektiv under tidigmodern tid. Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650–1750 är ett resultat av det arbetet.


Beskrivning från förlaget:

I Konsten att försörja sig kastar Uppsalahistorikern Sofia Ling nytt ljus över kvinnornas arbete i det tidigmoderna Stockholm. Hur var det att leva i 1600- och 1700-talens stad? Var det möjligt för en gift kvinna att arbeta? Och hur kunde ensamstående kvinnor försörja sig?

Genom en grundlig undersökning av ett material som består av kvinnors skriftliga klagomål till bland annat handelskollegium analyserar Ling både det faktiska kvinnoarbete som ägde rum i staden, och hur kvinnorna inför myndigheterna argumenterade för sina möjligheter till försörjning. Resultatet reviderar synen på kvinnornas handlingsutrymme i stadens historia och ger en mer mångfacetterad bild, fjärran från den begränsade tillvaro som rådande lagar vittnade om.

Det tidigmoderna Stockholm har ofta framstått som en hierarkisk stad, där man föddes och dog inom samma stånd och där samhällsordningen ansågs orubblig och given av Gud. Laglig rätt att idka näringar var förbehållet vissa män, och endast för dem och för deras änkor var det skråsystem öppet som reglerade näringslivet. Hustavlan, den del av Luthers lilla katekes som förklarade vars och ens roll i samhällshierarkin, har setts som rättesnöre för relationer inom hushållen. Den stadgade att mannen i alla avseenden var överordnad kvinnan; fadern eller maken tog beslut för kvinnans del och hade rätt att tukta såväl tjänstefolk som barn och hustru. Sammantaget ger det en bild av en stad där kvinnans rörelsefrihet och möjlighet till försörjning var ytterst kringskuren.

Lings resultat ger en bild fjärran från den strikt hierarkiska och mycket beskurna tillvaro för kvinnor som förordades. Hennes resultat anknyter till ny forskning om tidigmoderna städer runt om i Europa, där bilden av kvinnors möjligheter till försörjning på flera håll har reviderats.

De glimtar av levnadsöden, konflikter, organiserat arbete och gemenskap som skymtar fram i materialet berättar om en stad i hög grad präglad av kvinnlig närvaro. Änkor såväl som hustrur med arbetande makar säljer bröd och frukt, fisk och kött från korg och bod, mäklar kläder, bränner brännvin och håller krog – och argumenterar kraftfullt för sin rätt att försörja både sig och sina familjer.

Verkligheten visar sig alltid långt mer mångfacetterad än vad lagar och förordningar låter påskina.


Fler bokrecensioner på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Böcker om heraldik

2018-04-27 17:35
Från [email protected] (Unknown)
Böcker om heraldik 
En tämligen komplett samling av heraldisk litteratur på svenska och de mest tillgängliga och bra böckerna på andra språk. Här ingår inte artiklar som är publicerade i en heraldisk tidning som Heraldisk Tidskift, Vapenbilden eller motsvarande.


Böcker på svenska
  1. Aminoff, Torsten (red), Finlands adelskalender
  2. Andersson, Per, Heraldiska vapen i Sverige (Draking, Mjölby 1989)
  3. Andersson, Per, Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863-1970 (Draking, Mjölby 1994)
  4. Andersson, Per: Heraldiska vapen i Sverige [Recension 1989]: de Waern, Bror Jacques
  5. Andersson, Per, Korsflaggor i Norden (Draking, Mjölby)
  6. Andersson, Per, Heraldik (Draking, Mjölby 1993)
  7. Berghman, Arvid, Bergsbrukets heraldiska emblem (Stockholm 1934)
  8. Berghman, Arvid, Borgerliga släktvapen (Riksheraldikern 1934)
  9. Berghman, Arvid, Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950)
  10. Berghman, Arvid, Dynastien Bernadottes vapen och det svenska riksvapnet (Stockholm 1944)
  11. Berghman, Arvid, Exlibris (1956)
  12. Berghman, Arvid, Heraldisk bilderbok tillägnad Kronprins Carl Gustaf (Stockholm 1951)
  13. Berghman, Arvid, Heraldiskt vademecum (Stockholm 1938,Göteborg 1987)
  14. Berghman, Arvid, Kungliga och furstliga exlibris (Stockholm 1955)
  15. Berghman, Arvid, Nordiska riddareordnar och dekorationer (Malmö 1949)
  16. Berghman, Arvid, På heraldisk utställning (1936)
  17. Berghman, Arvid, Svenska borgerliga släktvapen (Stockholm 1939)
  18. Berghman, Arvid, Sveriges tre kronor och Stockholms stadsvapen (Stockholm 1956)
  19. Bergman, Emanuel, Dalslands namn och vapen (Hembygden 1924)
  20. Bergman, Emanuel, Medicinska emblem och symboler (Stockholm 1941)
  21. Bergman, Emanuel, Heraldiken och hembygdsrörelsen (Eskilstuna 1946)
  22. Bergroth, Tom, Riddarvapnen från Sonnenburg (Stockholm 1991)
  23. Bergsten, Valter, Bomärken i Medelpad (1981)
  24. Berlin, Jens Christian; Inledning til heraldiken – (se Uggla, Carl)
  25. Blaxhult, Malte Adel, knektar, torpare och bönder (Jönköping 1997)
  26. Bomansson, K A, Finlands stats- och landskapsvapen (Helsingfors 1887, 1889)
  27. Bäckmark, Magnus& Wasling, Jesper , Heraldiken i Sverige (2001)
  28. Carlskiöld, Per Svea rikes ridderskaps och adels vapenbok (Stockholm 1830)
  29. Cederblom, Harald, Vår flagga (1917)
  30. Cedercrona, Daniel Gustaf Sweriges rikes ridderskaps och adels wapenbok (Stockholm 1746)
  31. Cederström, Rudolf Skoklosterskölden (Stockholm 1945)
  32. Cederström, Rudolf De svenska riksregalierna och kungliga värdighetstecknen (Stockholm, 1942)
  33. Clason, Fredrik Dalpilarna i Dalarnas vapen (Hedemora 1923)
  34. Corswant-Naumburg, Inga von, Henrich Keijsers Vapenbok [Artikel 1996]
  35. Corswant-Naumburg, Inga von, Maktsymboler under svensk stormaktstid [Artikel 1996]
  36. Crampton, William, Flaggor (1992)
  37. Dahl, Göran Bomärken på Åland (Mariehamn 1994)
  38. Dahlby, Frithiof, Se Raneke
  39. Dahlby, Frithiof, Svensk heraldisk uppslagsbok (Stockholm 1964)
  40. Dahlgren, Erik Wilhelm Ätten de Geer (Uppsala 1920)
  41. Dunér, Uno Halmstads vapens ursprung [Artikel 1995]
  42. Elgenstierna, Gustav, Borgerliga släktvapen [Artikel 1914 PTH]
  43. Elgenstierna, Gustav, Den introducerade svenska adelns ättartavlor (Stockholm 1925-34)
  44. Englund, Peter Det hotade huset (Stockholm, 1989)
  45. Eneström-Egh / Lindblad, Ordenskarta ( )
  46. Fleetwood, Harald, Handbok i svensk heraldik (Stockholm 1917 )
  47. Fleetwood, Harald, Svenska medeltida kungasigill 1-3 (Stockholm 1936, 42, 47)
  48. Fleetwood, Harald, Sveriges kungavapen under medeltiden [Artikel 1917 SHF]
  49. Fleetwood, Harald, Sveriges Tre Kronor [Artikel 1939 Riksheraldikern]
  50. Fleetwood, Harald, Svenska medeltida biskopssigill (Stockholm 1951)
  51. Fleetwood, Harald, Sveriges riksvapen, landskaps- och stadsvapen (Stockholm, 1932)
  52. Fleetwood, Harald, Kronorna i svenska riksvapnet (Stockholm, 1943)
  53. Fogelmarck, Stig, Skattkammaren (Stockholm 1970 1975)
  54. Foley, John, Tecken, märken och symboler (Stockholm 1995)
  55. Granfelt, George, Finlands ridderskaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889)
  56. Granfelt, George, Finlands städers vapenbok I (Helsingfors 1892)
  57. Hanell, Krister, Äldre sigillstampar i Lunds universitets … (Lund 1935)
  58. Hausen, R, Avbildningar af vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor (Helsingfors 1882)
  59. Hausen, R, Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900)
  60. Hausen, R, Namn- och vapenristningar på Ålands utskär (Helsingfors 1925)
  61. Heijne, Axel von Ätten von Heijnes heraldiska vapen (Lidingö 1979)
  62. Hellström, Harald, Kort handledning i heraldik (Stockholm 1941)
  63. Heymowski, Adam, Wranglars ära (Skokloster 1970)
  64. Hildebrand, Bror Emil, Svenska sigiller från medeltiden (Stockholm 1862-67)
  65. Hildebrand, Emil, Vasanamnet och vasavapnet (Stockholm 1889)
  66. Hildebrand, Hans, Sveriges Medeltid, band 1-4 (Stockholm 1879-1903)
  67. Hildebrand, Hans, Heraldiska studier I [Artikel 1885 Antikvarisk tidskrift]
  68. Hildebrand, Hans, Heraldiska studier II [Artikel 1887 Antikvarisk tidskrift]
  69. Hägg, Erik, Konsten att flagga (Stockholm 1937)
  70. Höglin, Svante, Härjedalens landskapssigill, vapen och sockensigill (Uppsala 1932)
  71. Höglin, Svante, Jämtländska tingslags- och sockensigill (Uppsala 1931)
  72. Höglin, Svante, Landskapets Jämtlands sigill och vapen (Uppsala 1927)
  73. Kajanus, G A, Samling af Wapen för grefliga, friherrliga och adeliga ätter (Helsingfors 1840-43, Supplement 1882)
  74. Kannik, Preben, Flaggor från hela världen (Stockholm 1957)
  75. Keyser,  VAPENBOK (1650)
  76. Kleberg, Johan, Heraldik (Hantverkets bok 1934)
  77. Kleberg, Johan, Heraldiskt lexikon över å Svenska riddarhuset introducerade ätter (Stockholm 1919)
  78. Kleberg, Johan, De äldre vasavapnen [Artikel 1934 Riksheraldikern]
  79. Klinge, Matti Finlands blåvita färger (Helsingfors 1988)
  80. Klingspor, Carl Arvid, Handbok i praktisk wapenkonst (1887)
  81. Klingspor, Carl Arvid, Sveriges ridderskaps och adels vapenbok (Stockholm 1890)
  82. Klingspor, Carl Arvid, Baltisches Wappenbuch (Stockholm 1882)
  83. Knorring, Gotthard von, Vårt släktvapen (Helsingfors 1977)
  84. Kälde, Bengt Olof, Serafimerordens tronföljarsköldar [Artikel 1997]
  85. Källén, K. Hilding, Eskilstuna vapen, Fabricius och Hefaistos-Vulcanus (Eskilstuna 1960)
  86. Lagerberg, Carl, Göteborgs stads vapen (Göteborg 1896)
  87. Lang / af Petersens, Riddarhuset
  88. Larsson, Daniel, Heraldik i förändring (Akademisk uppsats / GBG universitet 1997)
  89. Lenk, Torsten, Den svenska flaggans historia (Stockholm 1949)
  90. Lenk, Torsten, Värmlands vapen [Artikel STF 1928]
  91. Lewenhaupt, Adam, Adelsvapnen och den svenska heraldiken (Stockholm 1926)
  92. Lewenhaupt, Adam, Heraldikens uppgift och betydelse (FAF II, 1927)
  93. Lewenhaupt, Claes, Sveriges adelskalender ()
  94. Lindholm, Carl, Bomärken (Stockholm 1976)
  95. Liljeblad, F, Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen (1878)
  96. Liljeblad, F, Sveriges riksvapen, landskaps- och stadsvapen (Stockholm)
  97. Lindgren, Uno, Heraldik i svenska författningen (Lund 1951)
  98. LIVRUSTKAMMAREN, Riddarlek och tornerspel (Stockholm 1992)
  99. Löfqvist, Karl-Erik, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (Lund 1935)
  100. Lönnqvist, Bo, Helsingfors vapen, Nylands vapen [Artikel 1995]
  101. Mark, Ebbe R:son, Från heraldikens värld (Göteborg 1977)
  102. Nahlén, Johannes, Egna märken (Umeå 1992)
  103. Nevéus C / De Wearn B J, Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992)
  104. Nevéus, Clara, Skurups vapen – en övning i heraldik [Artikel 1993]
  105. Nevéus, Clara, Vapen och flaggor under den svensk-norska unionens tid [Artikel 1994]
  106. Nousiainen, Ålands landskaps vapen (1993)
  107. Nässert, Mats Svenska försvarets tilläggstecken (Växjö 1996)
  108. Olsson, Jan-Eric Vapensköldar i Eksjö stad (Eksjö 1976)
  109. Peringskiölds arbeten (finns i Kungliga bibliotekets och riksarkivets samlingar)
  110. Petersson, Stig-Åke Heraldik i Kalmar län (1977)
  111. Prange, Knud, Heraldisk Nøgle til Nyt Dansk Adellexikon (1959)
  112. Prange, Knud, Heraldik og Historie (2. rev. udg. 1977)
  113. Prange, Knud, Våbenanetavlen, perspektiver og exempler (1982)
  114. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen (1898)
  115. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen II (1914)
  116. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen III (1926)
  117. Påhlman, John M, Svenska frimurarevapen IV (1933)
  118. Rahmqvist, Sigurd Sätesgård och gods (Uppsala 1996)
  119. Raneke, Jan, Forntidsdjur och landssymbol [Artikel 1997]
  120. Raneke, Jan, Nordisk heraldisk terminologi (Lund 1988)
  121. Raneke, Jan, Riddaren Gerhard Snakenborg och hans familj [Artikel 1997]
  122. Raneke, Jan, Svensk adelsheraldik (Malmö 1990)
  123. Raneke / Dahlby, Svenska adelns vapenbok (Stockholm 1967)
  124. Raneke, Jan, Svenska medeltidsvapen 1-2 (Bodafors 1982)
  125. Raneke, Jan, Svenska medeltidsvapen 3 (Bodafors 1985)
  126. Raneke, Jan, Ärkebiskopar & biskopar i Lund
  127. Rancken, A W, De nya sigillen för härader…. (Finskt Museum 1934)
  128. Rancken, A W, Vapnen för Finlands städer (1933)
  129. Reitzel, Poul, Danske heraldiske exlibris (Köpenhamn 1943)
  130. Reuterdahl, H, De äldsta swenska sigillerna (Lund 1843)
  131. RIKSARKIVET, Sveriges landskapsvapen (Stockholm 1991)
  132. RIKSHERALDIKERÄMBETET, se Meddelande från …
  133. Rosman, Holger, Rasmus Ludvigsson som genealog (Uppsala 1897)
  134. Runstedt, Carl, Östergötlands vapensköldar (Borås 1945)
  135. Runstedt, Carl, Östergötlands härader och häradsvapen (Borås )
  136. Rur, Bengt Hovkamreraren Arvid Berghman [Artikel 1996]
  137. Sandberg, Jan Åke Gravkoren och vapnen i Suntaks gamla kyrka [Artikel 1990]
  138. Scheffer, Gunnar, Heraldisk spegel (Stockholm 1964)
  139. Scheffer, Carl Gunnar Urban, Svensk Vapenbok för landskap, län och städer (Stockholm 1967)
  140. Scheffer, Carl Gunnar Urban, Sörmländsk heraldik (Nyköping 1955)
  141. Scheffer, Carl Gunnar Urban, R. Brocman och hans Collectanea heraldica (Stockholm, 1957)
  142. Scheffer, Carl Gunnar Urban, Johan Peringskiölds och hans efterföljares heraldiska arbeten för Riddarhuset [Artikel 1977]
  143. Scheffer, C. Gunnar U, Studier över Peter Wieselgrens manuskript ”Svensk vapentolkning” (Göteborg, 1977)
  144. Schegel, Bernhard & Klingspor, Carl Arvid, Svensk heraldik (Uppsala 1874)
  145. Schlegel, Bernhard, Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor (Stockholm 1875)
  146. Schimanski, Folke Finns Malmös vapen i Polen? [Artikel 1993]
  147. Schönberg, Anders, Anmärkningar wid heraldiquens öden i Swerige (Den Swenske Mercurius 1757)
  148. Seitz, Heribert, De tre kronorna (Stockholm 1961)
  149. Spak, Fredrik Adolf, Några historiska upplysningar om fanor och krigsmusik med särskild hänsyn till de svenska regementstrofeérna (Stockholm 1890)
  150. Sparre-Lindhe, Casimir, Variera heraldiska vapen mera (Malmö 1995)
  151. Sparre-Lindhe, Casimir, Heraldica Hodierna – Heraldik idag (Åbo 1988)
  152. Svärdström, Svante Dalarnas vapenbok (Falun 1951)
  153. Tegnér, Esaias dy, Om svenska familjenamn (Nordisk Tidskrift 1882)
  154. Tengström, Leif , Muschoviten – Turcken icke olijk” (Jyväskylä 1997)
  155. Tidmark, Nils , Gammalt och nytt om Tre kronor (Stockholm 1961)
  156. Toll, Hans, De äldsta svenska konungavapenbilderna (Stockholm 1919)
  157. Uggla, Carl H, Afhandling om Swea rikes urgamla wapn de tre kronor (Stockholm 1760)
  158. Uggla, Carl H, Inledning til heraldiken (Stockholm 1746)
  159. Uggla, Carl H, med kommentarer av Jens Christian Berlin; Inledning til heraldiken (2008)
  160. ggla, Claës, Rätt uttal av adliga namn (Haninge 1996)
  161. Uggla, Erik, Kalender över ointroducerad adel
  162. de Waern, Bror Jacques, Se Neveus
  163. Wallgren, Georg Wilhelm Boken om bomärken (Helsingfors 1965)
  164. Wallin, Sigurd, Adelshovets heraldik (Stockholm 1960)
  165. Warnstedt, Christoffer von, Adel, vad är det (Stockholm 1970)
  166. Wasling, Jesper & Bäckmark, Magnus, Heraldiken i Sverige (2001) Se Bäckmark.
  167. Wasling, Jesper (red); Heraldik för nybörjare (2005, 2012)
  168. Wasling, Jesper; Medeltidens härold (2008)
  169. Wennberg, Erik; Johan Hadorphs resor (1917)
  170. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter Bd 1 H 2 (Stockholm 1991)
  171. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter Bd 1 H 3 (Stockholm 1989)
  172. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter Bd 1 H 1 (Stockholm 1989)
  173. Wernstedt, Folke; Äldre svenska frälsesläkter (Stockholm 1957-1989)
  174. Wibling, Hilding; Epitafier och vapensköldar i Kalmar domkyrka (Kalmar 1979)
  175. Wiklund, Berthold; Mölndals kommuns vapen (Mölndal 1976)
  176. Wiktorsson, Per-Axel; Svenska sköldebrev från medeltiden [Artikel 1989]
  177. Wildte, Fridolf; Dalslands häradssigill [Artikel Hembygden 1932]
  178. Wildte, Fridolf; Västergötlands häradssigill [Artikel VFFT 5-6 1932]
  179. Winroth, Anders; Dalafogden Olof Tyrgilsson, hans förfäder och ättlingar [Artikel 1989]
  180. Winroth, Anders; Vilket vapen förde bergsfogden Jöns Ingemarsson? [Artikel 1986]

Böcker och artiklar på nordiska spårk
  1. Achen, Sven Tito, Danske adelsvåbener (Köpenhamn 1973)
  2. Bartholdy, Nils G, Kroner og kors som unionssymboler [Artikel 1996]
  3. Cappelan Hans A T K, Norske slektsvåpen (Oslo 1969)
  4. Tønnesen, Allan red. & Nils G. Bartholdy, Heraldik i Norden (1984)
  5. Grandjean, Poul Bredo, Dansk Heraldik (København 1919)
  6. Volborth, Cal Alexander von; Alverdens heraldik i farver (Köpenhamn 1972)

Okänd författare
  1. En fransk vapenbok (Stockholm 1992)
  2. Engelsk heraldik (Stockholm 1992)
  3. Skydd för kommunala vapen mot obehörig användning i näringsverksamhet (Stockholm 1972)
  4. Sveriges drottningar (Stockholm 1995)
  5. Sveriges ridderskaps och adels wapenbok (Stockholm, 1865-[1879)
  6. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter (Stockholm 1994)
  7. Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen (Stockholm, 1878)
  8. Svea rikes ridderskaps och adels wapn-bok, innehållande alla på svenska riddare-huset introducerade greflige, friherrlige och adelige ätters sköldemärken (Stockholm, 1781)
  9. svenska riddarordnarna (Stockholm, 1935-1936)
  10. De antiqvis verisqve regni Sveciae insignibus, liber singularis (Holmiae, 1678)
  11. Rikets vapen och flagga (Stockholm, 1960, 1966)
  12. Bomärken inom Orsa socken (Orsa, 1966)
  13. Sveriges landskapsvapen, en lexa för pojkar och flickor (Uppsala 1888)
  14. Sveriges ridderskaps och adels vapenbok (Stockholm, 1890)

Kataloger och häften
  1. Einar J:son Kedjas fanor (Armémuseum)
  2. Finsk heraldik i nutiden (Heraldiska sällskapet i Finland)
  3. Flaggan och fanan ()
  4. Flaggor (Läckö 1993)
  5. Från Vasa till Bernadotte (Husgerådskammaren)
  6. Medeltiden (Läckö 1988)
  7. Riddarlek och tornerspel (Livrustkammaren)
  8. Rikets vapen och flagga (Statens historiska museum)
  9. Sveriges landskapsvapen (Riksarkivet)
  10. Heraldica Fennica (Helsingfors 1978)

Tidskrifter och årsskrifter
  1. Exlibriscirkuläret (Svenska Exlibrisföreningen)
  2. Heraldisk tidskrift (Societas Heraldica Scandinavica), 1960 –
  3. Kalender över ointroducerad adels förening 1934 –
  4. Meddelanden från Riksheraldikerämbetet 1934 – 1945
  5. Meddelanden från Svenska Heraldiska Föreningen 1912, 1913, 1917
  6. Samlarnytt 1962 – 1964
  7. Skandinavisk vapenrulla 1963 – 1970, 1974 -.
  8. Sköldebrevet 1995 – 1999 (Heraldiska Samfundet)
  9. Suku- ja henkilövaakunoita (Collegium Heraldicum Fennicum)
  10. Vapenbilden (Svenska Heraldiska Föreningen), 1977 –

Förkortningar
Riksheraldiker = Meddelanden från Riksheraldikerämbetet.
FAF = Finlands Adels Förbunds årsskrift
HA = Historiallinen Arkisto (Finsk historisk tidskrift)
PTH = Personhistorisk Tidskrift
SHF = Svenska Heraldiska Föreningen. Fanns under 1910-talet, men upphörde sedan. Föreningen gav ut tre nummer av sin tidskrift.
STF = Svenska Turistföreningens årsskrift
VFFT = Västergötlands fornminnesförenigs tidskrif
www.historiebloggen.nu

Källa: svenska heraldiska föreningen

Historiebloggen: Goternas ursprung

2018-04-27 17:35
Från [email protected] (Historiebloggen)



Goternas ursprung har varit ett lärt spörsmål alltsedan 500-talet, då visigoternas och ostrogoternas riken behärskade stora delar av det forna Västromerska rikets områden. Goterna hade varit mindre kända för grekisk-romerska författare innan deras första anfall vid det romerska rikets gränser i mitten på 200-talet, så man kunde undra var dessa mäktiga folk egentligen kom ifrån. Ambrosius betecknade dem som Gog. Även bland de nya härskarna fanns ett behov av en historia som inte var sämre än romarnas. Mellan 526 och 533 skrev Cassiodorus sin Gotiska historia i tolv delar. Cassiodorus ledde kansliet under Theoderik den store och Athalaric, och förfogade därmed över stora forskningsresurser. Verket har gått förlorat, men man känner innehållet genom ett sammandrag av Jordanes. All senare forskning om goternas ursprung beror främst på Jordanes Getica.

Cassiodorus/Jordanes försökte hitta goternas rötter genom att identifiera dem i Getica 39 med Geterna (Γέται), en stam i Thrakien, omnämnt av Herodotos i bok IV 93-96 (besegrade av Dareios I) och V 3/4. Det finns samband mellan detta thrakiska folk och de mycket senare germansk-språkiga goterna, och det hjälpte de klassiska historikerna att identifiera dem. Herodotos daimon Zalmoxis blev hos Jordanes en gotisk kung. Sedan länkar Cassiodorus/Jordanes de thrakiska Geterna med skyterna. Med ett citat till Josefus och en helt okänd Ablabius anges skyternas anfader vara Magog, i bibeln en av Jafets söner.

Jordanes berättar att goterna ursprungligen under sin konung Berig, tillsammans med gepiderna på tre skepp skall ha utvandrat från Scandza, där bland annat stammerna Gauthigoth, Ostrogothae och Vagoth anges bo, vilka av forskare stundom har identifierats med västgötar, östgötar och gutar. Utvandringsberättelsen har Jordanes från Cassiodorus som uttryckligen hänvisar till en levande folktradition hos dåtidens goter: "Ex hac igitur Scandza insula ... Gothi quondam memorantur egressi" Det är alltså inte någon »lärd tradition», vilket däremot kombinationen av goter och geter var. Denna mytiska utvandring daterar Jordanes till 1490 f.v.t..

Isidor av Sevilla skrev också en gotisk historia: Historia de regibus Gothorum, Vandalorum et Suevorum, mest visigoternas historia. Verket finns i två versioner. I den kortare versionen (cirka 620) skriver den lärde biskopen om goternas ursprung endast att det står fast att det är ett mycket gammalt folk, sprunget ut Skyternas rike. I den längre versionen (cirka 625), talar han om den sista stavelsens likhet med Magog (Jafets son), och att man detta mest härleder ur en tolkning av Ezekiel (kap. 38:14-15). Men han tillägger att man tidigare brukade identifiera goterna med Getai.

Gotiskan är ett germanskt språk och klassas som nordgermanskt. Det anses av vissa vara närmare släkt med de nordgermanska språken, i synnerhet gutniskan på Gotland än med de västgermanska språken. Viktiga punkter i argumentationen är att gutniskan i likhet med gotiskan saknar a-omljud i höga vokaler (t ex fulk : skandinaviska folk, tyska volk, anglosaxiska folk), sänkning av u till o före r, användandet av ordet lamb med betydelsen "får", och uppträdandet av ett tidigt latinskt lånord lucerna ("(olje)lampa", gotiska -lukarn, gutniska lukarr), som endast gotiskan och gutniskan uppvisar.

Vissa hävdar dock att gotiskan inte stod närmare urnordiskan än andra germanska språk och klassar gotiskan som ett östgermanskt språk eftersom det talades av goterna i Ukrajina.

Etnonymen gutar användes i östra Skandinavien på vikingatiden både för gotlänningar och goter, och har den form som goternas namn förväntas skulle ha haft i sin dåtida östnordiska form. Motsvarande term på fornvästnordiska, de isländska sagornas språk, är gotar med adjektivet gotneskr, vilket alltså kan betyda både gutnisk och gotisk. Gotneska (gutniska) är den isländska beteckningen än idag för det gotiska språket. Enligt språkforskare härstammar goternas och gutarnas namn ursprungligen från en urgermansk etnonym: gutaniz, vilket anses ha betydelsen utgjutare.

Genom det gotiska språket kan man följa goternas, götars och gotlänningars släktskap med Ostrogoter som bebodde Ukrajina och att denna släktskap tyder på att de haft ett stort utbyte, förmodligen både kulturellt och i handel.

I Gutasagan från Gotland berättas det att öns befolkning en gång i forntiden blev så mångtalig att en tredjedel av gutarna tvingades att utvandra söderut för att slutligen bosätta sig på östromerskt område där de fortfarande på 1300-talet, när sagan skrevs ned, bodde kvar (Gutasagan, Holmbäck/Wesséns översättning). Denna berättelse har kopplats till goternas utvandring och Jordanes berättelse att detta folk på tre skepp skulle ha utvandrat från en ö i Östersjön nämligen Gotland, som ligger norr om floden Vistulas mynning och som hade formen av ett löv (Getica, Andreas Nordins översättning). Ännu på 1500-talet bodde det kvar en gotisk folkspillra på Krim; krimgoternas rike var på den tiden en vasall till det Östromerska riket. Språkmässigt försvann de någon gång på 1700-talet.

Under den tid då Jordanes skrev sin Getica trodde dock romarna att Skandinavien var en ö, vilket gör forskningen än svårare om ursprunget. Det råder enighet bland många forskare att Jordanes via Cassidorius har fått goternas utvandringsberättelse från en författare vid namn Ablabius. Enligt historikern Peter Heather så skulle denne Ablabius bara ha talat om en icke namngiven ö i Östersjön, som goterna enligt sina muntligt traderade sägner skall ha utvandrat ifrån. Denna ö identifierades sedan av Cassidorius med Skandinavien som man på hans tid hade fått upplysningar om genom den norske kungen Rodwulfs besök vid Theoderik den stores hov. Cassidorius har alltså själv dragit slutsatsen att det var Skandinavien som avsågs med den ö i Östersjön som goterna sade sig komma ifrån. Men med störst sannolikhet var det just Gotland som man menade att goterna kom från.

Goternas ursprung har vållat debatt alltsedan senmedeltiden, särskilt i Sverige. På grund av Jordanes berättelse om goternas urhem Scandza där han räknar upp ett flertal kända skandinaviska folkstammar, har det antagits att goterna härstammade från det som idag är Sverige, från götar och gutar, dvs. Gotland och Götaland på fastlandet. Tanken att svenskarna var förfäder till goter har använts till att i nationalromantisk anda förhärliga den svenska nationen. Många göticister ägnade stor möda åt frågan. Numera ifrågasätter flera (i synnerhet svenska) historiker goternas ursprung i Skandinavien. Dock finns det också forskare som i viss mån stöder denna uppfattning, såsom Ingemar Nordgren, Anders Kaliff och Josef Svennung.

Arkeologiska bevis, framlagda av polska och tyska arkeologer, bekräftar till viss del Jordanes uppgifter om goternas expansion söderut, i början från ett område, Pommern, vid nedre Weichsel nära Östersjökusten, och senare i väst- och centrala Ukrajina. Det arkeologiska materialet ger klara kopplingar till Skandinavien bl.a. likheter i gravhögar. Goterna har därför kopplats till den så kallade Tjerniahiv-kulturen i Ukrajina som hade släktskap i Wielbark-kulturen i Polen.



Källor

Holmbäck-Wessén, Svenska landskapslagar, Skånelagen och Gutalagen 1943.
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969.
Ambrosius av Milano (378). ”16”. De Fide II
Jordanes (1997). Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Stockholm: Atlantis. Sid. 16, 212. ISBN 91-7486-310-X
Josefus. Jewish Antiquities I ch.6
Fornvännen 1968, Elias Wessén s 21
Arne Søby Christensen (2002). Cassiodorus, Jordanes, and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth. ISBN 978-87-7289-710-3
Wessén, Elias, Nordiska folkstammar och folknamn, Fornvännen 1969
Michael Barnes (2003). ”Languages and ethnic groups”. The Cambridge History of Scandinavia. Sid. s. 98. ISBN 0-521-47299-7
Sveriges Television: Svenska dialektmysterier
Hachmann, R., "Die Goten und Skandinavien" 1970".
Heather, P J, "The Goths" s 27
David King (2006). Drömmen om Atlantis. ISBN 91-975265-2-5
Mikael Kulikowski (2007). Rome's Gothic wars. Cambridge University Press. ISBN 0-521-84633-1
Ingemar Nordgren (2000). Goterkällan: Om goterna i Norden och på kontinenten. ISBN 91-973891-2-9
"The archaeological record could indicate that Jordanes' history concerning the origin of the Goths was based on an oral tradition with some sort of real background." - Kaliff, Anders. 2001. Gothic Connections. Contacts between eastern Scandinavia and the southern Baltic coast 1000 BC – 500 AD. Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
Lars Hermodsson, Var goterna svenska utvandrare?, Populär historia, 5/1997

Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: En svensk historia från vikingatid till nutid, Lars Berggren...

2018-03-01 16:03
Från [email protected] (Unknown)
Historiebloggens bokrecension: En svensk historia från vikingatid till nutid, Lars Berggren Mats Greiff, Studentlitteratur, 2009, ISBN:9789144052465



830-talet nämns namnet Rutenien (Rus) för första gången i en frankisk krönika. Med detta menade man de ukrajinare/svear som hade bosatt sig i områdena längs floden Dnipro i Ukrajina. Om detta folk skriver den arabiske geografen Ibn Khordadbeh840-talet: Vad beträffar de färdvägar som används av handelsmännen i Rutenien (Rus), som är ett slags Saqaliba, så för de med sig skinn av bäver och svarträv och dessutom svärd från Saqlaba-landets mest avlägsna trakter till Svarta havet, där den bysantinske kejsaren tar tionde av dem. Och om de reser på Don...far de ut på Kaspiska havet och lägger till var de vill på dess kuster. Ofta för de sina handelsvaror från Djordjan på kameler till Bagdad.
 
Man kan ibland höra sägas att det var vikingarna som grundlade det första ukrajinska riket. Men detta är omdiskuterat. I denna fråga har det pågått en vetenskaplig strid i 250 år. De som hävdar vikingarnas betydelse för det första ukrajinska rikets födelse brukar hänvisa till Nestorskrönikan, skriven av en munk i Kyiv i början av 1100-talet. I denna står det att man år 852 för första gången hörde talas om landet Rutenien (Rus). Sju år senare kom det varjager (slavisk benämning på icke-slaviska folk) över havet och utkrävde skatt av slaverna och andra stammar: "Året 6370 (862) blev varjagerna frödrivna över havet... Ty dessa varjager kallades ruser, liksom andra kallas svear. En del åter benämns norrmän, angler, andra gotlänningar. Cuderna, slovenerna, krivicerna och vepserna sade till ruserna..." Denna berättelse har kommit att kallas inkallelselegenden.
 
Ju kallare klimat, desto högre blev kvaliten på pälsarna. Därför sökte man sig till kallare områden på andra sidan Östersjön. Här jagades bland annat mård, sobel och ekorre. Nordmännen jagade till en del själva men utkrävde också tributer från samer och andra folkgrupper. Den norske stormannen Ottar som på 800-talet besökte England har beskrivit detta.
 
Arabiska silvermynt har av arkeologer återfunnits vid gamla samiska boplatser. I öster for nordborna allt längre söderut och kom därmed i kontakt med de urgamla handelsvägarna mellan Europa och Kina. Ibn Khordadbeh beskriver handeln längs dessa vägar på följande sätt: "Dessa köpmän talar arabiska, persiska, romerska (grekiska), frankiska, spanska och slaviska. De stiger ombord på skepp i de frankiska länderna på det västliga havet och far till Al-Farama (Petrusium i östra Egypten); begiver sig över land till Al-Kolzom (Röda havet) och därifrån till Al-Djar (Medinas hamnstad) och till Dijdda (Mekkas hamnstad), sedan reser de till Sind, Hind och Kina. Andra beger sig till den frankiska konungens residens för att avyttra sina varor där... Ibland tar de också vägen bortom Rom (Bysans) och beger sig, genomkorsande slavernas land, till Khamlydj, kazarernas huvudstad. Man går där ombord på skepp på Kaspiska havet, sedan kommer man till Balkh (Baktra nära Oxus), man beger sig därefter in i Transoxanien och fortsätter vägen mot toghozghorernas Oart (Jout) och därifrån till Kina.
 
På 1000-talet värvades soldater från Norden till Gårdarike med sveakungens goda minne.

 
Ett tjugotal runstenar i framförallt Södermanland och Uppland berättar om ett vikingatåg som leddes av en man vid namn Ingvar som for österut. Stenarna har antagits berätta om Ingvar den Vittfarne som är huvudpersonen i en isländsk saga. Enligt denna for han med 30 skepp till Gårdarike och träffade där kung Jarisleif (Jaroslav) i all fredlighet. Ingvar fortsatte resan ner till det arabiska området Särkland och kom därmed, enligt vad källmaterialet berättar, längre än vad vikingarna före honom hade gjort.
 
I Konstantinopel tog vid 1000-talets början en del nordbor värvning vid kejsarens livgarde. Ett exempel är Harald Hårdråde som samlade en styrka och begav sig till Bysans via Gårdarike. Han tog tjänst som officer i kejsarens här och förde befäl över nordbor som deltog i flera slag på olika ställen i Medelhavsområdet.
 
Jerusalem var vid denna tid under arabisk kontroll. På en sten från Stäket berättas det att: "Ingerun, Hårds dotter, lät rista runorna efter sig själv. Hon ville fara österut och ut till Jerusalem."
 
Birka började tyna bort redan omkring 950-talet. Förklaringen kan vara den minskade strömmen av produkter och rikedomar från öst. Sigtuna kom att efterträda Birka som politiskt och ekonomiskt maktcentrum i Mälartrakten.
 
Orsakerna till detta ser man i arabernas expansion under 600- och 700-talen. Lundahistorikern Sture Bolin publicerade uppsatsen Muhammed, Karl den Store och Rurik, som starkt angrepp på Pirenne. Arkeologiska utgrävningar har tytt på att Sture Bolins tolkning är rimlig.
 

 
I den isländska sagan Rigsthula berättas att guden Heimdal under namnet Rig begav sig ut på en lång vandring.
 
Handeln med slavar var av ekonomisk vikt för de vikingar.
 
Användandet av rökugnen var från början en import österifrån. I de nordliga områdena av Norden har man inte haft tillgång till keramik.
 
Vikingaspel: bollspelet knattleikr. Även irländska Tailteannspelen utövades av vikingarna. Gotland har en idrottstradition med rötter i vikingatiden - till exempel varpakastning - ända fram i våra dagar haft stor betydelse för den regionala identiteten. På vikingatiden var även kvinnor idrottsutövare. I sagorna finns exempel på kvinnor som brottare, utövare av bågskytte, bollspelare med mera. De levde inte alls efter det kvinnoideal som hade vuxit fram efter kristendomens införande. Överhuvudtaget är det troligt att kristendomen har haft en hämmande inverkan på idrottsutövningen.
 
Vid sidan av hustrun kunde mannen ha frillor, det vill säga älskarinnor i varaktiga förhållanden. Sådana förhållanden var förmodlinge allmänt accepterade. Flera arabiska källor berättar också om sådana. Vanligtvis hade den vikingatida familjen upp till tre eller fyra barn.
 
Att många kvinnor besatt djupa kunskaper om naturen och det övernaturliga respekterades i samhållet. Kvinnors status syns också i flera gravlämningar. Det är inte ovanligt med mycket rikt smyckade kvinnogravar till exempel i Uppåkra.


 
Det var den anglosaxiske missionären Willibrord som besökte den danske kungen Angantyr omkring år 700.
 
Det fanns lokala variationer, men tron var förhållandevis enhetlig i hela Norden. Undantaget från detta var samer och finnar med egna traditioner. I asatron förekommer ett stort antal gudar (asar och vaner) samt andra väsen som jättar, dvärgar, alver, valkyrior och nornor. Genom sin djupa visdom hade Oden lärt människorna runskriftens gåta. Tor vaktade Midgård, som var människornas boning, och beskyddade kosmos. Den världsbild som fanns i asatron utgick från Yggdrasil, världsträdet. Här träffades gudarna varje dag för att hålla ting. Människorna skapades av två träd, Ask och Embla, och de fick bo i Midgård.
 
Ca år 1000 uppträdde i Västergötland en stark kristen kung, sveonen Olof Skötkonung.


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Freden vid Stolbova 1617

2017-10-28 16:05
Från [email protected] (Unknown)


Freden i Stolbova slöts den 17 februari 1617 mellan Sverige och Moskovitien/Moskel/Moskau/Moskva/Venäjä och avslutade därmed det Ingermanländska kriget 1610–1617. Förhandlingarna fördes i byn Diderino sydost om sjön Ladoga men avtalet undertecknades i byn Stolbova.

Förhandlingar Freden vid Stolbova 1617:Preliminära fredsförhandlingar inleddes i augusti 1615 men ryssarna vägrade förhandla så länge Gustav II Adolf belägrade det moskovitiska fästet Pskov. Denne hävde belägringen den 17 oktober och förhandlingar kunde börja i januari 1616 i Diderino med Jakob De la Gardie i spetsen för den svenska delegationen. Jakob I av England deltog också, kanske mest för att säkra Englands handelsvägar till Moskovitien via ishavshamnarna (svenskarna krävde bland annat Archangelsk). Även en holländsk delegation under Reinald Brederode deltog. Den danska delegationen uteslöts innan förhandlingarna avslutats. Sveriges mål var att utestänga moskali från alla hamnar vid Östersjön och skydda Finland vid Ladoga.

Medlare var John Mericke, det engelska Moskvakompaniets agent i Moskovitien. Inför hotet om att Polen skulle sluta ett stillestånd med Sverige och tillsammans återuppta kriget gav moskoviterna vika och fredsavtalet undertecknades i medlaren John Merickes hem i Stolbova.[1]

Fredsfördraget undertecknades av

för Moskovitien: (okänd), för moskovitiska regenten Mikhail I av Moskovitien (Mikhail Romanov).

för Sverige: Jakob De la Gardie, Henrik Horn, Arvid Tönnesson Vildman och Måns Mårtensson Palm


Fredsvillkoren Freden vid Stolbova 1617 var:Moskovitien avstår från alla anspråk på Estland och Livland och betalar 20 000 denga/rubler i skadestånd.
Sverige erhåller Kexholms län och Nöteborg, Jama, Koporje och Ivangorod med respektive län, alltså större delen av Ingermanland.
Sverige behåller allt krigsbyte taget före 20 november 1616.
Sverige utrymmer Novgorod och andra erövringar under detta krig.
Sverige erkänner Mikhail Romanov som Moskovitiens tsar

Resultat av Freden vid Stolbova 1617:Sverige fick genom avtalet lätt försvarade gränser mot Moskovitien längs sjöarna Ladoga och Peipus: Gustav Adolf lär ha kommenterat: "jag hoppas att det skall bliva svårt för moskali att hoppa över den bäcken". Moskovitien blev utestängt från Östersjön eftersom Sverige nu ägde en sammanhängande landremsa med Karelen, Kexholms län, Ingermanland och Estland. Denna avstängning ledde till fortsatta konflikter mellan länderna, och nederlaget i det Stora nordiska kriget då Ingermanland och Estland och delar av Karelen avträddes till Moskovitien.

För sina insatser under förhandlingarna belönades Reinald Brederode med utnämning till svensk friherre av Wesenberg i Estland.

Källa: Ulf Sundberg (2002). Svenska freder och stillestånd 1249-1814 (2. uppl.). Stockholm: Hjalmarson & Högberg. Libris 8694002. ISBN 91-89080-98-X, s. 232–234.

Läs mer på www.historiebloggen.nu

Historiebloggen: Sverige och Novgorod

2017-01-30 23:31
Från [email protected] (Unknown)
Sverige och Novgorod

På Skoklosterhalvön norr om Stockholm finns en runsten, som berättar att Sigrid lät resa stenen efter Spjallbude, sin man. ”Han blev död i Holmgård i Olovskyrkan” lyder inskriften. Holmgård var vikingarnas namn på Novgorod, och stenen är en bland många som vittnar om kontakterna mellan Mälarlandskapen och Novgorodriket under 1000-talet. Dessa förbindelser var då inte nya utan var etablerade sedan ett par århundraden tillbaka. Även invånarna på Gotland for på handelsfärder österut, och vid mitten av 1100-talet hade dessa s.k. farmän en egen handelsgård i Novgorod, Gutagård. I anslutning till Gutagård fanns en kyrka, den på runstenen omnämnda Sankt Olovskyrkan.

Stadstaten Novgorod var under flera århundraden ett välbärgat och självständigt furstendöme, som sträckte sig vida omkring: mot Finska viken, vidare upp till Ishavet i norr och Uralbergen i öster. Självständigheten tog emellertid slut 1471, när moskal Ivan III från Moskovitien erövrade staden och hela furstendömet. På grund av sitt geografiska läge och sina gamla kontakter med Sverige kom Novgorod att bli det moskovitiska rikets "fönster mot Europa". Tsaren i Moskel/Moskva/Moskau delegerade till exempel många utrikespolitiska ärenden till Novgorods storköpmän, ofta till förargelse för den svenske kungen, som ville förhandla direkt med centralmakten i Moskva. Ambassader på väg till tsaren färdades oftast via Novgorod, och liksom tidigare var utlänningar ett vanligt inslag i stadens liv.

I början av 1600-talet ockuperade Sverige Novgorod med omnejd, som man höll mellan åren 1611 och 1617. Kriget avslutades med freden i Stolbova, som gjorde Sverige till en stormakt. Svenskarna hade uppnått sitt så länge eftertraktade mål: att kontrollera Moskovitiens östersjöhandel. Svenska handelsgårdar öppnades i Novgorod, Moskva och Pskov, medan en österländsk handelsgård öppnades i Stockholm.

Det Stora nordiska kriget, som bröt ut år 1700, markerade slutet på denna epok. När de ekonomiska och kulturella kontakterna mellan Sverige och Moskovitien på nytt etablerades efter fredsslutet hade Novgorod spelat ut sin roll som viktig gränsstad. S:t Petersburg blev den nya huvudstaden, en moskovitisk stad vid Östersjön. När järnvägen mellan S:t Petersburg och Moskva drogs på 1830-talet passerade den förbi Novgorod på miltals avstånd och Novgorod sjönk ner i provinsstadens stillhet och händelselöshet.



Sverige och Ukrajina/Kyjiv

Nestorskrönikan har förfalskats av moskali (medeltida beteckning på ryssar) för att rentvå sin historia och därför har moskali ändrat historieutvecklingen i krönikan. Av denna anledning berättar krönikan bara påhittade myter för att glorifiera sitt rike som har rötter i Gyllene Horden och mongoltatarväldet. Nestorskrönikan sprider myten om att ruserna/rutenerna år 862 sände bud till varjagerna/väringarna, dvs. vikingarna och skrev: "Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss." Tre bröder hörsammade kallelsen enligt myten. Den äldste, Rörek/Rurik, slog sig ner i Novgorod, varifrån han så småningom kom att styra över ett stort område. Dessa krönikans ord har blivit mycket omdiskuterade på grund av den ryska/moskaliska förfalskning. Svenska historiker har sedan 1800-talet varit benägna att överbetona vikingarnas inflytande i den första rutenska/ukrajinska statsbildningen Rus/Kyjivriket. Idag finns i Ukrajina ett starkt intresse för vikingarna och deras roll i det äldsta ukrajinska riket.

För 1000 år sedan låg Kyjiv vid en viktig handelsväg i den tidens Europa: vägen från varjagernas land via Pommern till grekernas land (Grekland och Bysans). Handeln med Bysans ombesörjdes till stor del av ukrajinare från Kyjivriket/Rus och vikingar hemmahörande främst i Mälardalen och på Gotland. Med sina skepp gick vikingarna längs den södra östsjökusten via Pommeranien/Pommern och sedan via flodsystemet vidare till Dvina och Dnipro i hjärtat av Ukrajina /Kyjivriket). Några mindre köpmän såg även handelsmöjligheter i den nordöstliga Novgorod, dit de for via Finska viken, varpå de tog sig till Ladoga (sjön) och tog sig in på floden Volchov, vid vars sydliga del Novgorod låg. Några av dessa handelsmän fraktades även längre söderut på de ukrajinska floderna till metropolen staden Kyiv och ända ner till Konstantinopel (Bysans).

Länge fann man inga spår efter vikingarna i just Novgorod. Där har man överhuvudtaget inte påträffat några fynd äldre än från 1000-talet. Stadens namn betyder "Nya staden". Var låg då den gamla staden? Olika teorier har framförts, men troligen låg den i Gorodisjtje, som idag är en flack, låg kulle som ligger c:a två km söder om Novgorods centrum. I Gorodisjtje är de skandinaviska fynden väldigt få, men väldekorerade: ornamenterade smycken, fibulor, saxar, nålar m.m. De yngsta föremålen är från början av 1000-talet. Typen av fynd och deras inbördes proportioner uppvisar några få likheter med materialet från Birka. Man har även funnit kultföremål, däribland två bronsamuletter med runinskrift.

Utgrävningar i Sverige vittnar om dessa mer än 1000 år gamla kontakter mellan Ukrajina (Kyjivriket, Rutenien) och svenskar. Bland fynden kan nämnas ett kors med kyrillisk (ukrajinsk) inskrift, som hittats i Visby, och ukrajinska s.k. uppståndelseägg (Pysanky, Pysanka) från staden Sigtuna. Dessa föremål dateras i regel till 900–1100-talen, men givetvis är det lätt att knyta dem till en bestämd plats i det ukrajinska riket, t.ex. Kyjiv, eftersom Pysanka (handdekorerade ägg) är en ukrajinsk tradition som är så stark att den lever kvar än idag).



Anna av Novgorod

Kyiv intog under denna tid den ledande ställningen bland de ukrajinska furstendömena, och östslavernas rike brukar benämnas Kyjivriket fram till 1300-talets mitt när det gick ihop med det Litaueska riket. Storfursten av Kyiv brukade placera sin äldste son som furste i Novgorod, varefter denne så småningom ärvde tronen i Kyiv. Många gånger utbröt dock strider om storfurstevärdigheten, och år 977 begav sig Novgorods furste Volodymyr till Sveariket för att söka hjälp. Han stannade i tre år, varefter han med vikingarnas hjälp återerövrade Kyiv. Volodymyr är känd under tillnamnet den helige, eftersom han lät döpa sig och sitt folk år 988. Hans son Jaroslav var först furste i Novgorod, därefter storfurste i Kyjiv. Han gifte sig med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som kom att bli den kristna kyrkans första kvinnliga helgonet av svensk börd. Som änka återvände hon till Novgorod, där hon vigdes till nunna under namnet Anna. Så småningom började hon aktas som helgon.



Novgorods storhetstid. Hansan

På grund av Kyjivrikets storhet och rikedom började asiatiska folk komma och plundra riket. På 1240-talet plundrades och förhärjades det ukrajinska riket (Kyjivriket) av moskali/mongolerna som led svåra förluster. Moskali/mongolerna utkrävde stora skatter av ukrajinarna under hundra år tills det Litaueska riket kom till Kyjivrikets hjälp och undsättning.

Gyllene Horden (senare känt som Moskovitien), var ett av flera mongoliska riken och låg vid Volgas övre och nedre lopp. Novgorod var en obetydlig liten by i jämförelse med Kyjiv och dessutom låg den längre bort från de ukrajinska furstendömena, från ukrajinska maktcentrum. Av någon oklar anledning kom Novgorod undan den moskaliska (mongoliska) plundringen. Dock betalade man samvetsgrant sin skatt till moskali/mongolerna. Mongolerna var själva handelsmän och blandade sig inte i Novgorods handel eller politiska system.

Under den 450 år långa mongoltiden växte sig Moskvafurstendömet allt starkare och kom med tiden att utgöra ett allvarligt hot mot Novgorods självständighet. Det var också Moskva som ledde den väpnade kampen mot Europa och europeiska folk.

Novgorods storhetstid varade från 1200- till 1400-talet. Det var en liten stad mätt med den tidens mått, c:a 5 000 – 10 000 invånare. Den var mindre än Kyjiv, Lübeck, Wien eller Prag/Praha. Novgorod hade ett från Moskva väsensskilt styrelseskick, av många betraktat som demokratiskt med en begränsad furstemakt och med en folkförsamling, en vetje, som avgjorde alla viktiga frågor och som också valde – och kunde avsätta – statens högsta styresmän, fursten inbegripen. I praktiken var dock Novgorods politiska liv totalt dominerat av adeln, av bojarerna, och av de rika köpmännen. Men utan tvekan rymde själva strukturen möjligheter till en demokratisk balans mellan olika intressen.

Novgorod var en anhalt på vägen mot Moskau/Moskva men också i sig en handelsmarknad. De väldiga moskovitiska skogarna var fulla av vilda djur, som i det stränga vinterklimatet fick tjocka och glänsande pälsar. Här fanns också vax, honung och timmer. Lin, hampa och tjära fick en växande betydelse som moskovitiska exportvaror när de nordeuropeiska staterna byggde ut sina örlogs- och handelsflottor. I denna handel hade gotlänningarna en speciellt viktig roll. Gutagård låg fördelaktigt vid flodstranden och var ungefär 2 000 m2 stor. Även köpmän for från Novgorod till Gotland. Vid stora torget i Visby finns än idag resterna av en novgorodisk kyrka.

Visbys betydelse som centrum för handeln i det dåtida Svenska riket var som störst under 1100- och 1200-talen. De ukrajinska varorna fraktades via Visby till Slesvig nära danska Jyllands sydgräns och därifrån vidare till bland annat Frisland och England. Tyska köpmän bosatte sig så småningom i Visby. Under 1200-talet började de bilda grupper som de kallade hansor (eg. skaror) för att bättre kunna hävda sig. Man kan säga att ursprunget till den senare så mäktiga Hansan var gotlänningarnas handel med Kyjivriket och Novgorodriket.

Tyskarnas andel i handeln blev med tiden allt större. I början tycks de ha delat handelsgård med gotlänningarna i Novgorod, men 1259 etablerade de en egen handelsgård, Peterhof, och dessutom kom de att under lång tid arrendera Gutagård. 1471 erövrades det tidigare så stolta furstendömet Novgorod, med det officiella namnet Den store Herr Novgorod, av det moskovitiska furstendömet. Folkförsamlingen förbjöds, den symboliska vetje-klockan fördes till kreml i Moskva. Mängder av bojarer deporterades med hela sina hushåll av tjänare och hantverkare, och i deras ställe insattes en lojal tjänstmannaadel från Moskva. Nu stängdes också Hansagårdarna. Novgorod var krossat av moskali. Under 1500-talet skedde emellertid en försiktig återhämtning. Hansakontoret öppnades igen 1515, med nådigt tillstånd från tsaren (storkhanen) i Moskva, men det förde en tynande tillvaro. Detta berodde dock till stor del på att Hansan höll på att dö ut som organisation.



Krig och fred

Novgorods kontakter med Sverige handlar till inte ringa del om krigiska förvecklingar. Sveriges östpolitik från 1100-talet och framåt hade två syften. Det ena var att underkuva och skattebelägga finnar, tavaster och karelare. Samtidigt bedrev man kristen mission. Novgorod hade likartade intressen i området. Sveriges andra mål var att ta kontroll över den baltiska östersjöhandeln, vilket skulle innebära stora vinster. Inte minst gällde det då att bemäktiga sig flodmynningarna i det inre av Finska viken.

Sommaren 1240 försökte en svensk här, troligen under befäl av Birger Jarl, att erövra Nevas stränder och staden Ladoga vid Volchov. Enligt myten, i spetsen för de novgorodiska styrkorna stod den unge novgorodfursten Alexander Nevskij. Svenskarna blev i grunden besegrade, och Alexander fick härefter tillnamnet Nevskij. Krönikan skildrar händelserna i detalj, och även moderna moskovitiska historieböcker, t.ex. skolböcker, mytifierar och framställer slaget som en stor och viktig händelse. Svenska källor nämner däremot inte slaget med ett enda ord, och det förbigås oftast med tystnad i framställningar om svensk medeltida historia.

Aleksander Nevskij helgonförklarades efter sin död, och till hans ära har det diktats antisvenska hymner, som fortfarande sjungs i kyrkorna på hans helgondag den 30 augusti: Fröjda dig, Ingermanland och hela moskaliska landet, Varjaghav, klappa i händerna, Neva, bred ut dina strömmar: se hur din furste och herre har befriat dig från svearnas ok...

För att befästa de svenska erövringarna i Finland och västra Karelen grundlades 1293 det starka fästet Viborg i det inre av Finska viken och det kom att få en stor strategisk betydelse under de följande århundradena. Slutligen hade man uppnått ett slags militär jämvikt, och fred slöts 1323 mellan Sverige och Novgorod i Nöteborg, en befäst ö i Nevas utflöde från Ladogasjön. Denna fred reglerade för första gången gränsen mellan de båda länderna men innehöll flera oklarheter, vilket bäddade för nya konflikter. Redan 1348 drog kung Magnus Eriksson ut i ett nytt krigståg mot Nevas stränder. Kriget avslutades denna gång till Novgorods fördel. Detta var det sista stora kriget mellan det självständiga furstendömet Novgorod och Sverige.

Emellertid blossade strider ständigt upp i dessa oroliga gränstrakter, och mellan åren 1323 och 1555 ingick svenskar och novgorodier inte mindre än fjorton fördrag och stillestånd. 1781 hade Novgorod förlorat sin självständighet för gott, och utrikespolitiken dirigerades nu från Moskva. Krigen med Sverige fortsatte som tidigare.

Ånyo sändes svenska trupper iväg mot öster år 1555. Moskoviterna samlade en väldig här vid Novgorod, som man lät gå till offensiv. Kung Gustav Vasa verkar ha gripits av panik och påstod tidvis att den moskovitiska hären uppgick till en miljon man. Moskoviterna kunde dock inte få Viborg att falla och erbjöd fredsförhandlingar, vilket Sverige såg sig tvunget att acceptera. Khanen (tsaren) i Moskva, Ivan den förskräcklige, skickade ett högdraget brev till den svenske kungen med uppmaningen att sända ombud till Moskva. Trots den överlägsna tonen kan man notera att svenskarna för första gången inbjöds att förhandla i Moskva, rikets huvudstad, och inte i Novgorod som tidigare hade varit brukligt. Dock bestämde tsaren att fredsavtalet skulle utfärdas i Novgorod-ståthållarens namn, detta för att markera svenskarnas lägre ställning.

År 1561 påbörjade svenskarna en expansion i Estland, något som moskoviterna inte stillatigande kunde åse. År 1591 misslyckades en stor svensk här med att inta Novgorod. Fred slöts 1595 och den innebar flera territoriella vinster för Sverige. Gränsen mot Moskovitien drogs vid Narvaån i Ingermanland och vid Systerbäck på Karelska näset. Svenskarna fick därmed kontroll över åtminstone en del av Novgorods västhandel.


Handskrifter och kyrkklockor

När två länder drabbar samman innebär detta inte bara förstörelse och lidande utan det får paradoxalt nog konsekvenser även på det kulturella planet. Det behövs tolkar och översättare, läroböcker framställs, studenter skickas på studieresor, sändebud färdas till de främmande huvudstäderna. Dagböcker, reseskildringar och historiska framställningar skrivs.

Alla de otaliga krigen har fått den följden att Sverige är det land utanför Novgorods gränser som i sina arkiv och bibliotek har de största samlingarna av gamla novgorodiska handskrifter. Ett annat eftertraktat byte var novgorodiska kyrkklockor. Somliga klockor smältes ner i Sverige medan andra fortfarande hänger i olika landsortskyrkor, som i Solna och Frösunda strax norr om Stockholm eller Rönö i Östergötland. Klockornas inskriptioner berättar att de gjutits för kyrkor i Novgorod och Pskov och områdena däromkring på 1500-talet.

Bland handskrifterna kan man lägga märke till c:a 160 kyrkslaviska pergamentblad, som använts av den svenska förvaltningen vid arkiveringen av räkenskaper. De flesta av dessa blad är från 1300-talet, och dialektala drag visar att handskrifterna kopierats i Novgorodområdet.

Särskilt intressant är det s.k. Ockupationsarkivet från Novgorod, som härstammar från åren 1611–1617. Det omfattar c:a 35 000 sidor och är Novgorods kansliarkiv för dessa år. Under hela den svenska ockupationen av staden och området fortsatte man att föra arkivet på kyrriliska och enligt hävdvunna rutiner. Efter fredsslutet packade befälhavaren Jakob de la Gardie ner det i en röd vagnskista, och det kom så småningom att hamna på Riksarkivet i Stockholm. Det är det äldsta relativt kompletta moskovitiska kansliarkiv som överhuvudtaget har bevarats till våra dagar.


En svensk prins som storfurste av Novgorod

Efter tsar Boris Godunovs död 1605 följde den period som fått beteckningen den stora oredan i Moskovitien. Det saknades en legitim härskare till tronen. Till de inre olyckorna inbördeskrig, svält och pest fogade sig yttre: fiendeländerna Sverige och Polen-Litauen-Ukrajina intervenerade. Kung Karl IX satte den unge fältherren Jakob de la Gardie i spetsen för en undsättningsstyrka, som skulle hjälpa bojaren Vasilij Sjujskij att sitta kvar på den moskovitiska tronen. I mars 1610 höll de svenska styrkorna ett triumfartat intåg i Moskva. Detta är den enda gång som svenska trupper befunnit sig i den moskovitiska huvudstaden.

De la Gardie led emellertid snart nederlag mot en polsk här utanför Moskva och måste skyndsamt dra sig tillbaka mot finska gränsen. Här inväntade han förstärkningar, och för att tvinga moskoviterna att hålla ingångna avtal tågade han mot Novgorod. Den 16 juli 1611 intogs staden genom stormning och det blev början på en sex år lång ockupation. Förutom själva staden besattes ett ganska stort område däromkring, i norr upp mot Ladoga och Onega, i sydväst mot Pskov och i sydöst mot Tver. De la Gardie utnämndes till ståthållare, vilket innebar att han var högsta instans i militära och juridiska frågor. Vid sin sida hade han en moskovitisk ståthållare, Ivan Odoevskij.

Beslut och instruktioner måste för att vinna laga kraft vara försedda med såväl de la Gardies som Novgorods sigill. Kort efter stormningen utfärdades ett fördrag, enligt vilket Novgorod ställde sig under den svenske kungens beskydd. Snart lanserades idén om att en svensk prins skulle väljas till storfurste över Novgorod och förhoppningsvis till tsar över hela Moskovitien. De la Gardie ansåg att denne prins skulle vara Karl Filip, yngre bror till kung Gustav II Adolf, som i slutet av år 1611 hade efterträtt Karl IX.

Novgorods stormän skrev under en försäkran att de accepterade Karl Filip som Novgorods storfurste, och i februari 1612 sände de iväg ett antal representanter till Stockholm för att påskynda hans avresa. Emellertid kom Karl Filip aldrig att sätta sin fot i sitt nya rike. Av olika skäl förhalades avfärden. När Karl Filip äntligen anlände till Viborg 1613, möttes han av nyheten att den unge Michail Romanov hade valts till tsar. Därtill kom att svenskarna hade insett att det skulle bli omöjligt att i längden behålla Novgorodområdet, och den stora uppgiften blev nu för de la Gardie att åstadkomma en så fördelaktig fred som möjligt.

Karl Filips namn fortsätter dock att förekomma i Ockupationsarkivet ända fram till 1617. Handlingarna är i regel skrivna i hans namn, eller riktade till honom, såsom den novgorodska statens överhuvud. Arkivet innehåller mängder av olika slags dokument: böneskrifter, räkenskapsböcker, jordfördelningsärenden, rekvisitionsböcker, skatteböcker etc. Ockupationens vardag framträder, och det är de vanliga, enkla människorna som tar gestalt inför våra blickar.

Den 1 november 1614 skriver fogdarna Nikita Tyrkov och Ivan Prokofjev en böneskrift till storfurst Karlus Filipp Karlusovitj med klagomål från bönderna i kronoområdet Tiosovo. Svenska trupper har passerat i våg efter våg och slagit nattläger i trakten: ”Och, herre, alla dessa ryttmästares svenska soldater slog dina kronobönder i byarna och plundrade dem på deras egendom och förbrukade all deras säd, både tröskad och otröskad. Allt det som bönderna är ålagda att leverera till dina bojarer och ståthållare har det svenska krigsfolket och deras hästar förbrukat. Vi vågar inte säga någonting, vi är rädda att de skall döda oss. Herre, svenskarna tar dina bönder, binder dem och för bort dem som vägvisare. Inte en enda av dessa bönder har kommit tillbaka. Bönderna är rädda för svenskarna och de flyr från oss. Därför försvåras och fördröjs vårt uppdrag mycket. Vi fruktar att falla i onåd inför dig, herre”.

För vart år av ockupationen blir förhållandena i Novgorodområdet allt olidligare för både moskoviter och svenskar. I utkanten av det svenskkontrollerade området gör rövarband, kosacker, litauer och polacker ständiga räder mot gårdar och byar. Under tiden har i Moskva ett maktcentrum konsoliderats och den främsta uppgiften är att befria landet från utländska trupper. Fredsförhandlingarna mellan svenskar och moskoviter drar ut på tiden, men äntligen sluts freden i byn Stolbova 1617. Detta är den fördelaktigaste fred som Sverige någonsin har slutit med Moskovitien. Svenskarna måste avträda Novgorod men får istället Ingermanland och Keksholms län. Därmed har man knutit ihop de svenska östersjöbesittningarna med Finland, och gränsen mot Moskovitien går nu vid Ladogasjön.


Handelsgårdar i Stockholm och Novgorod

Fredsfördraget 1617 innehöll också klausuler om utvidgad handel. För att underlätta för köpmännen beslöts att moskovitiska handelsgårdar skulle öppnas i Stockholm, Reval och Viborg och svenska handelsgårdar i Novgorod, Moskva och Pskov. Moskoviterna importerade järn, koppar, tyger, kryddor, papper, lyxvaror m.m. I Stockholm saluförde de pälsskinn, lin, lärft, hampa, talg och vax.

Det kom att dröja åtskilliga år innan handelsgårdarna var etablerade, eftersom den moskovitiska och svenska sidorna råkade i tvist med varandra nästan genast efter fredsslutet. I traktaten stipulerades att den svenska handelsgården i Novgorod skulle ligga på Sofiasidan, dvs. den sida av floden Volchov där stadens kreml är belägen. Nu var Sofiasidan nästan helt förstörd efter kriget, och svenskarna ville att gården skulle ligga på Handelssidan, som var bättre bevarad och lämpligare ur handelssynpunkt.

Moskoviterna var rädda att gå ifrån bestämmelserna i fredstraktaten, eftersom de befarade att också annat då kunde rivas upp. Så småningom gav moskoviterna med sig och gården byggdes på Handelssidan, helt nära den plats där den tyska Hansagården legat. Tio år efter freden i Stolbova var den i bruk. Vid mitten av århundradet var handelskontakterna mycket intensiva men de avbröts under det moskovitisk-svenska kriget 1656–1661. Gården öppnades igen efter kriget och fortsatte att vara i drift fram till Stora nordiska krigets utbrott år 1700, då den stängdes för gott.

Det var inte så många köpmän från det egentliga Sverige som besökte gården utan handeln med Moskovitien sköttes nästan uteslutande av undersåtar från Sveriges östersjö-besittningar, främst av tyskbalter. Gården förestods av en faktor. Efter 1661 var dock faktorn en stockholmare, Olof Barckhussen, som tidigare varit moskaltolk/rysstolk.

Den moskovitiska handelsgården i Stockholm öppnade inte förrän 1637. Det svenska rådet oroade sig för vad som skulle kunna bli följden av att moskoviter bedrev köpenskap i staden: ”om köpmän icke måtte uppväcka trätor och sedan därigenom kunna till äventyrs förorsakas mandråp”. Efter påstötningar från tsar Michail Fjodorovitj byggde man ett provisoriskt handelshus i Gamla stan, nära Skeppsbron. Samtidigt påbörjade man byggandet av en permanent handelsgård vid nuvarande Slussen, strax söder om Gamla stan.

Moskoviterna var missnöjda med tomten, som de ansåg ligga för långt från stadens centrum, och med den alltför höga hyran. Vid mitten av 1600-talet bestod gården av 33 träbodar, som var omgärdade av ett högt plank, och nere vid vattnet låg den s.k. moskalvågen, där varorna vägdes. Moskoviterna brukade gården bara under sommarsäsongen, vintertid hyrdes den ut till stockholmare.

I Novgorod etablerade sig en grupp köpmän som var specialiserade på handel med Sverige: släkterna Kosjkin, Charlamov och Stojanov. Tsaren i Moskva delegerade också vissa viktiga politiska uppdrag till dessa. Säsongen 1663 utgjorde en höjdpunkt – då for 23 Novgorodbor till Stockholm för att bedriva handel.

Stolbovafördraget gav också svenskarna och moskoviterna rätt att hålla egna gudstjänster i sina hus i det främmande landet: ”...de måge hafue deris friie gudstjenst efter deris religion i deris hus och stufuur udi Stockholm och Wiiborgh”. Under 1600-talet var församlingen i Stockholm underställd ärkebiskopen av Novgorod och prästerna hämtades därifrån eller från staden Tichvin.

Under de första åren hade kyrkan ingen beständig lokal utan flyttade från bod till bod. Senare, från 1748 till 1846, var den inrymd i Södra stadshuset som 1663 byggts intill Moskalgården (Ryssgården). Därefter förde kyrkan en ambulerande tillvaro i Stockholm tills den 1907 fick sin nuvarande byggnad på Birger Jarlsgatan. Det är den äldsta ännu existerande moskovitiska kyrka som inrättats utanför Moskovitiens gränser.
Efter freden i Nystad 1721 ställdes handelsgården återigen till de moskovitiska köpmännens förfogande. Husen var dock starkt förfallna. De utplånades helt i en brand 1759, varpå köpmännen hänvisades till bottenvåningen i Stadshusets flyglar. Moskalhandelns (rysshandelns) betydelse hade nu minskat betydligt och de svenska myndigheterna intog en ointresserad attityd. Men först 1874 upphävdes Stolbovatraktatens §15 genom att moskoviternas magasin i Stockholm byttes mot en tomt i Moskva, som varit upplåten till svenska köpmän.

Södra stadshuset inrymmer idag Stockholms Stadsmuseum. Den öppna platsen framför huset bevarar dock namnet Moskalgården (ryssgården), vilket minner om 1600-talets intensiva ekonomiska och politiska kontakter med Moskovitien, och i synnerhet med Novgorod.

Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Moskovitiens historia

2016-11-14 16:41
Från [email protected] (Historiebloggen)



Moskovitiens historia präglas i stor utsträckning av dess geografi, främst med avseende till dess storlek, som gett upphov till stora avstånd, och även dess till stor del ogynnsamma klimat. Huvuddelen av den moskovitiska historien behandlar Moskau/Moskva, inte de centralasiatiska (som numera är självständiga) och främst sibiriska områdena och folken som först med början på 1600-talet formellt ingick i det moskovitiska riket.

De allra äldsta kända bosättningarna i asiatiska Moskovitien är från kringströvande jägarfolk på stäpperna i östra Moskovitien. I östra och nordöstra Moskovitien levde sannolikt tidigt finsk-ugriska jägarfolk, men mycket lite är känt om detta.

En stor del av moskali-invandringen till den nuvarande platsen kring Moskau/Moskva kom den mongoliska vägen. Från cirka 1200 e.Kr. invaderade moskali de finsk-ugriska stammarna som var bosatta i de träskmarker som tilltalade moskoviterna. Där skapade de ett stort läger som så småningom blev känt som Moskau/Moskva vilket betyder ''träsk'' på tatariska.

År 1223 anföll moskoviterna för första gången det europeiska riket i väst, Kyivriket/Ukrajina, men misslyckades. Oreda och träta i Ukrajina/Kyivriket gjorde att ett nytt moskovitiskt anfall år 1227 blev framgångsrikt. Det sönderplundrade Ukrajina/Kyivriket blev ett lydrike under det moskovitiska välde som kom att kallas Gyllene horden, som endast hade tjänstemän på plats. Återkommande uppror kvävdes av ridande arméer som snabbt var på plats.

Moskoviterna krävde sammanlagt kring 10 % av alla inkomster i skatt av det Ukrajinska riket. Det blev furstarnas uppgift att driva in skatten. Adeln var dock skattebefriad. Kyrkan var också skattebefriad, men fick utstå förnedringen att måst omnämna den moskovitiska khanen i sina böner. Moskoviterna hade inget intresse i att ta över hela samhällen, utan nöjde sig med att vasallisera de ukrajinska furstarna. Det Ukrajinska riket plundrades och sönderbrändes av moskoviterna och kunde knappt fortsätta sina maktkamper mot de nya tyrannerna. En maktdominans var viktig för moskoviterna, då detta skulle innebära att ingen skulle växa sig stark och utgöra ett hot.

Moskoviterna bosatte sig i den blivande Moskvaregionen. Moskva expanderade genom krig, arv, kolonisation och gifte. Under slutet av 1300-talet kom det oroligheter i den moskovitiska horden. Det uppstod inbörderskrig mellan de olika moskovitiska maktlystna furstarna. Moskovitien eller det Moskovitiska riket splittrades i fyra khanat: Moskaukhanatet/Moskvakhanatet, Kazankhanatet, Krimkhanatet och Astrachankhanatet.

I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs det moskovitiska riket som att moskoviterna var en falang inom det mongoliska väldet som en gång i tiden grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Mellanöstern, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna. Moskoviterna tillhörde denna kultursfär och sågs som en del av det mongol-kinesiska kulturväldet.

År 1462 kom Ivan III till makten i Moskau/Moskva, som således blev en egen stadsstat och inte längre en del av det mongoliska väldet och upprättade grunden till vad som skulle komma att bli det moderna Moskovitien.

Khanen Ivan III startade 1480 krig med khanerna i Saraj och skapade under de följande åren en egen stat runt Moskva. Under upprepade fälttåg utökades Moskvas territorier till att omfatta det moderna nordliga och nordöstliga Moskovitien. År 1480 mötte moskoviterna sina överordnade, mongolerna, vid floden Ogra i vad som kallas "den stående striden". Det blev aldrig något större slag. Detta var sista gången storkhanen hotade Moskau/Moskva. Khanen Ivan III regerade fram till sin död år 1505. Många mongoliska företeelser som skatte- och postsystem, stridsutrustning och vissa ord (häst, post, pengar) lever kvar i det moskovitiska riket än idag.

Ivan III gifte sig med Zoë, brorsdotter till den siste kejsaren av Bysans. Tillsammans med henne kom skulptörer, konstnärer och arkitekter till Moskva. Kreml byggdes som det ser ut idag. Dubbelörnen togs som statsvapen. Ivan III kallade sig självhärskare, det vill säga ej godkänd av storkhanen.

Khanen Ivan IV, eller Ivan den förskräcklige, besteg tronen vid tre års ålder 1533. År 1547, när han var 16 år, tog han sig titeln tsar, vilket ingen moskovitisk regent offentligt gjort tidigare, och självhärskare över hela Moskovitien. Tsar är precis som det låter, en förkortning av cesar - car, som i av moskoviterna läses som tsar. Han tog då makten från bojarerna och regerade sedan dess som enväldigt statshuvud. Han omformade lagstiftning, rustade en modern armé med eldvapen och grundade en hemlig polis för att hålla sina undersåtar i kontroll, som i det moderna Moskovitien skulle bli känt som KGB. För att befästa sin makt döptes han också i den ortodoxa kyrkan som blev statsreligion i det annars muslimska Moskovitien.

Under hans tid som tsar lät han döda många riktiga och inbillade motståndare, han lät även döda sin egen son Ivan (som var tronföljare) och dennes hustru. Ivan IV:s utrikespolitik gick ut på att försöka expandera Moskovitien och erövra de förlorade mongoliska staterna (Sibirien, Mongoliet, etc). Han förde även krig mot västvärlden och hela Europa. Bland annat krig mot Sverige, Polen-Litauen (som Ukrajina då var en del av) och Tyska orden.

Ivan IV erövrade de försvagade khanaten Kazan och Astrachan inom fyra år mellan 1552-1556 och genom detta expanderade sitt rike markant och fick tillträde till Volga. I samband med dessa krig deklarerade Ivan att alla adelns medlemmar måste betjäna tsaren om de vill hålla kvar sina lantegendomar. År 1557 började han ett svårt krig mot Polen-Litauen (och Ukrajina) som höll på i 25 år.

På sin regentperiods andra hälft tog tsar Ivan ännu hårdare grepp om den moskovitiska befolkningen. Först krossade han de opponerade bojarerna med terror och delade ut deras lantegendom till den lojala lågadeln. Livegenskap skärptes ytterligare och också stadsbefolkning knöts till deras städer. Böndernas förhållanden blev så tunga att fler och fler av dem flydde norrut och österut för att ansluta sig till mongolerna.

Efter Ivan IV:s död 1584 efterträddes han av sin sjuke och handikappade son Fjodor. Fjodor dog 1598; efter detta vidtog en kaotisk period av krig och statskupper som kallas "den stora oredan" (1598-1613) där polska och svenska arméer invaderade. Planer fanns på att göra Gustav II Adolfs bror Karl Filip till moskovitisk tsar. Planerna omintetgjordes emellertid när Mikael I av Romanovs ätt valdes till tsar 1613. Mikael efterträddes av sin son Aleksej I, som i sin tur efterträddes av Fjodor III. Efter Fjodors död 1682 styrde Ivan V i 14 år. Han efterträddes av sin halvbror Peter I år 1697.

År 1700 anfölls Estland av moskovitiska trupper under Peters ledning. Estland styrdes då av Sverige (läs om Stora nordiska kriget här). År 1703 lät Peter började bygga den nya huvudstaden Sankt Petersburg, som han trodde skulle bli ett fönster till Europa. Trots att staden officiellt låg på svensk mark blev den ny huvudstad redan 1712. Dessförinnan – den 3 juli 1710 – segrade moskoviterna i Riga varpå den svenska överhögheten över Livland var bruten. I freden i Nystad 1721 avträdde Sverige sina baltiska besittningar samt Ingermanland och Kexholms län. Efter freden i Nystad tillade Peter till sin titel "imperator".

Moskovitien drogs med i Napoleonkrigen. Genom seger i 1808-09 års krig mot Sverige erövrades Finland, vilket införlivades som ett generalguvernement i kejsardömet Moskovitien. Frankrikes arméer angrep Moskovitien och intog 1812 Moskau/Moskva, utan att denna erövring på något sätt innebar ett franskt genombrott. Snarare motsatsen, eftersom stora delar av de franska stridskrafterna dukade under återtåget mot hemlandet. Under Wienkongressen som följde Napoleonkrigen spelade Moskovitien som konservativ kraft under tsaren Alexander I. Att Moskovitien inte var någon militär stormakt vid 1800-talets mitt blev tydligt under Krimkriget. Under krigsåren 1853 till 1856 led Moskovitien nederlag mot Storbritannien, Osmanska riket och Frankrike. Livegenskapen i Moskovitien kom att upphävas år 1861. I några av provinserna – bland annat Baltikum – hade den upphävts redan tidigare. Moskovitiskt nederlag blev facit även efter moskovitisk-japanska kriget 1904–1905.

Under 1900-talets början uttrycktes missnöje mot statsmakten och krav på förändring spred sig bland folket runtom i landet. I Moskovitien ledde omfattande strejker bland arbetare i städerna och protester på landsbygden till att Moskovitiska revolutionen 1905 bröt ut. Tsar Nikolaj II svarade med att placera ut soldater som besköt demonstranterna och flera dog. Detta besvarades med landets ditintills största generalstrejker och uppror. Oroligheter utbröt på många håll. Det var gatustrider i städerna och på landsbygden tog fattiga lantarbetare lagen i egna händer. Nikolaj II tvingades lätta på makten och tillät nu för första gången arbetarna att sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter. Tsarmakten gav först löften om ekonomiska och demokratiska reformer, men slog sedan hårt tillbaka, och duman, folkförsamlingen som instiftats efter oroligheterna 1905, blev i praktiken maktlös.

Panslavistiska strävanden präglade den moskovitiska utrikespolitiken under tiden vid första världskrigets utbrott. Moskovitien drogs med i kriget när Serbien angreps av Österrike-Ungern samtidigt som dubbelmonarkins allierade Tyskland anföll Moskovitien sedan denna mobiliserat.

De revolutionära stämningarna i Moskovitien fortsatte och bristen på mat kulminerade i februarirevolutionen 1917 mot tsarväldet. Tsaren försökte återigen återupprätta kontrollen över landet och soldater sändes ut för att skingra massorna, det slutade dock med att soldaterna sköt sina officerare och ställde sig på demonstranternas sida. Tsaren hade nu inget annat val än att abdikera. En provisorisk regering under Aleksandr Kerenskij installerades. Bolsjevikerna var emellertid de som hade störst inflytande i arbetarråden. Moskovitiens förluster och nederlag i det pågående första världskriget gjorde att den stora opinionen vände sig mot den provisoriska regeringen som valt att fortsätta kriget. Man krävde nu mer makt åt sovjeterna, och bolsjevikerna var med bland annat med de mer ledande Lenin och Zinovjev de som hade den egentliga makten i huvudstaden Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg). De fick allt större stöd, och även inom majoritetspartiet, "Socialistrevolutionärerna", som var Kerenskijs parti, valde medlemmar att gå över till bolsjevikerna som utlovade förändring.

I oktoberrevolutionen den 25 oktober 1917 tog bolsjevikerna makten i Petrograd och kunde upprätta regering efter en i det närmaste oblodig revolution. Moskovitiska SFSR bildades och efter fredsförhandlingarna Brest-Litovsk drog sig Moskovitien ur kriget den 3 mars 1918. Moskovitiska inbördeskriget utkämpades mellan röda armén och den vita armén som var understödd av flera länder som tidigare ockuperats av moskoviterna men nu såg sin chans till självständighet.

Det moskovitiska inbördeskriget resulterade således i krig med andra stater, de baltiska och Ukrajinska staten. Ukrajina drabbades hårdast, eftersom den räknades som Moskovitiens kornbod. Allt inom spannmål och matproviant levererades från de ukrajinska bönderna. Moskovitien skulle gå under om den förlorade Ukrajina. Kriget gick under namnet Röd Terror. Man skrev bokstavligen Röd terror på stora banderoller som man höll i när man marscherade genom gatorna i Ukrajinska städer. Man gick in i byar och städer och bokstavligen slaktade folk och tog provianten i beslag. Alla som gjorde motstånd fick gå döden till mötes. Andra blev förslavade i den kommande Sovjetunionen. Efter att röda armén lyckats försvara revolutionen i Moskovitien utropades Sovjetunionen den 30 december 1922. Året därpå tvingade man Ukrajina in i unionen genom mord och våld.

Lenin som varit ledaren för bolsjevikerna samt ordförande i Moskovitiska SFSR efterträddes av Josef Stalin som var generalsekreterare i centralkommittén 1922 efter en maktkamp med Lev Trotskij och hans fraktion inom kommunistpartiet. Stalin industrialiserade Sovjetunionen och skapade en stormakt av det tidigare omoderna landet. Hans tid vid makten kom också att kännetecknas av en utbredd personkult och utrensningar av oliktänkande. Han mördade folk i massor. Även moskoviterna fick stryka med. Stalins utrensningar saknade gränser. Stalin ville utplåna Ukrajina. Han iscensatte hungersnöd för att tvinga Ukrajina till lydnad. Miljontals ukrajinare dog på grund av svält. Folkmordet i Ukrajina 1932-1933 var som värst. Men Stalin stannade inte vid det. Hans terror mot Ukrajina fortsatte även på senare hälften av 1930-talet och på 1940-talet. Fram till hans död tvingades det ukrajinska folket att utstå Röd terror som påbörjades redan 1918. Efter Stalins död fick Ukrajina lite andrum och började samla krafterna på nytt.

Under andra världskriget fördes ett utplåningskrig mellan Tyskland och Sovjetunionen, sedan Hitler beordrat Operation Barbarossa 1941, under vilket flera sovjetiska städer var belägrade av tyska soldater under lång tid. I slutändan knäcktes dock Tyskland av Sovjetunionens industri, dess stora befolkning och kalla vintrar. Den enorma fronten i öster slukade mer resurser än vad det nazityska riket kunde producera. Sovjetunionen fick dock betala dyrt för sin seger med 10 700 000 döda soldater, 11 400 000 döda civila och ett sönderbombat och plundrat land. Försvarskriget och motoffensiven från Sovjetunionens sida brukar i Moskovitien benämnas "Det stora fosterländska kriget" och segern firas varje år den 9 maj, dagen då tyskarna kapitulerade.

Andra världskriget följdes snabbt av en konflikt med främst USA, vilken kom att kallas det kalla kriget. Konflikten ledde aldrig till öppet krig utan utkämpades främst på en industriell nivå samt att de båda blocken gav stöd till varsin part i en konflikt inom eller mellan andra länder. Sovjetunionen hade en gynnsam position utrikes som motståndare till "Nordamerikansk imperialism" vilket ledde till att Sovjetunionen hade stort stöd hos befolkningen i den koloniserade världen i Afrika, Latinamerika, Asien och Mellanöstern. Sovjetunionen hade även många framgångar i början då man till exempel chockade motståndaren genom att skicka upp den första satelliten och senare den första människan i omloppsbana runt jorden. Moskoviterna genomförde också den första obemannade landningen på månen, som verifierades av ett chockat Storbritannien och har än idag (2007) som enda stat skickat upp en helt automatiserad obemannad rymdfärja, Buran (moskovitiska för snöstorm) för att sedan landa den igen (1988). Det kan nämnas att rymdfärjan aldrig hade någon bemannad besättning, då anslaget drogs in för projektet efter Sovjetunionens kollaps.

Under senare delen av 1980-talet började ledaren för det kommunistiska partiet, Michail Gorbatjov, reformera landets ekonomi, och tog små steg mot att skapa en demokrati med en västeuropeisk stat som mall. Slagorden för hans kampanj blev glasnost (moskovitiska för 'öppenhet') och perestrojka (moskovitiska för 'ombyggnad'). Försöken skapade dock katastrofala socio-ekonomiska förhållanden i Östeuropa, vilket kulminerade med Sovjetunionens kollaps efter en misslyckad militärkupp 1991. De flesta ockuperade länderna förklarade sig vara en självständig stat någon gång 1991 och Sovjetunionen upplöstes officiellt 26 december samma år.

Efter Moskvakuppen upplöstes kommunistpartiet och förbjöds att verka. En lösare union – OSS (Oberoende staters samvälde) bildades mellan Moskovitien, Belarus och Ukrajina i december 1991. Den 25 december avgick Gorbatjov som Sovjetunionens president. Därmed slutade Sovjetunionen att existera.

President Boris Jeltsin fick stöd av parlamentet för en serie radikala reformer i marknadsekonomisk riktning. Under regeringen under Jegor Gajdar infördes fri prissättning på varor. Priserna chockhöjdes och inflationen gjorde moskoviternas reservkapital värdelöst. I parlamentet växte motståndet mot regeringens politik och Gajdars byttes ut mot Viktor Tjernomyrdin. Det tidiga 1990-talet präglades av maktkamp mellan parlamentet och presidentämbetet. I september upplöste president Jeltsin folkförsamlingen, något som flera partier uppfattade som en statskupp. Sannolikt uppfattade de moskovitiska parlamentarikerna sig som konstitutionens försvarare när de vägrade ge sig och barrikaderade sig i det så kallade Vita huset. Det uppstod stridigheter om tv-tornet Ostankino och rådhuset i Moskau/Moskva. Dramat fick en blodig upplösning den 5 oktober då presidenten beordrade kanoneld mot parlamentshuset. Omkring 150 personer skall ha dödats i attacken. 1990-talet i Moskovitien är känt under namnet "Banditernas 90-tal" eller "Banditernas tid".

1994 röstade en majoritet av moskoviterna för en ny grundlag. Konstitutionen stärkte presidentens makt. Oroligheterna i Tjetjenien växte till regelrätt krig.

I val till parlamentet i december 1995 hade det nya kommunistpartiet under ledning av Gennadij Ziuganov stora framgångar. Ziuganov utmanade året därpå Jeltsin i presidentvalet, men kommunistledaren förlorade i andra valomgången.

Jeltsin ville genomföra ett stort privatiseringsprogram, som beröde hela Moskovitien, syftande till att stärka landets ekonomi och konkurrenskraft. Men det blev många konstigheter, där fabriker, oljefält m.m. bytte ägare för struntsummor eller genom rent kriminella metoder. Moskovitiens BNP sjönk dramatiskt och problemen förvärrades av försöken att införa kapitalism.

Sommaren 1998 rasade taket in över den moskovitiska ekonomin vilket (tillsammans med krisen i Brasilien) ledde till återverkningar för hela världsekonomin. Regeringen tillgrep drastiska åtgärder för att försvara rubelns värde, minska budgetunderskottet och hindra utflödet av valuta. Inget tycktes hjälpa och till slut gav man upp försvaret av kursen på den moskovitiska valutan. Börsen tvärdök och banker gick omkull samtidigt som priserna skenade. I slutet av Boris Jeltsins presidenttid stabiliserades dock det ekonomiska läget.

Den moskovitiske presidentens hälsa hade sviktat flera år när Jeltsin 1999 utnämnde Vladimir Putin till ny premiärminister och även lanserade denne som sin presidentkandidat till valet 2000. Putin vann valet i mars. Redan i första omgången fick han mer än 50 procent av rösterna.

Putin har agerat kraftfullt på minst tre områden: administrativt, i Kaukasien och mot de så kallade oligarkerna:

Landet indelades i sju distrikt, där en statlig representant övervakar att statliga beslut verkställs. En grupp islamister under Sjamil Basajev vållade oroligheter i provinsen Dagestan. Armén gick till storoffensiv och lyckades fördriva rebellerna. Putin gick vidare till Tjetjenien för att sätta ett permanaent stopp för det tjettjenska upproret. Beslutet att föra ett regelrätt inbördeskrig var i det närmaste okontroversiellt i den moskovitiska politiken, efter att tjetjenska soldater angripit moskovitiska civila mål, bland annat i Moskau/Moskva.

Den ekonomiska makten koncentrerades i ett fåtal händer, de så kallade oligarkerna. Putin har, enligt Utrikespolitiska institutet, proklamerat att oligarkerna inte längre kan räkna med att slippa undan sina skatteskulder och att "lagens diktatur" också skulle gälla finansvärldens mäktiga. Vladimir Putin styre har hittills varit auktoritärt, där makten har förskjutits från parlamentet till presidentämbetet.

Statsfinanserna har stärkts och BNP har vuxit. Idag ligger tillväxten på runt 1,5 procent per år. Pressen arbetar under svåra villkor och av allt att döma anstränger sig Putin hårt för att eliminera seriösa politiska utmanarare, som oljemagnaten Michail Chodorkovskij. Denne var tidigare genom sitt ägarskap i oljebolaget Yukos Moskovitiens rikaste man. Chodorkovskij ställdes inför skenrättegång och dömdes för skattebrott och avtjänade från 2006 ett flerårigt fängelsestraff i Sibirien.

Putins oberoende har ifrågasatts. Det har påståtts att han från början var finansmagnaten Boris Berezovskij viljelösa redskap. Berezovskij, med egen tv-kanal och pr-maskin, skulle ha skapat politikern och massmedieidolen Putin.

Dmitrij Medvedev efterträdde Putin som president och Putin blev då premiärminister. De båda dvärgarna ersätter varandras plats efter varje val, för att inte reta det moskovitiska folket för mycket.

År 2014 startade Putin krig mot Ukrajina, som ett resultat på den ukrajinska revolutionen Euromajdan (Majdanrevolutionen eller Revolution of Dignity kallas den också). Det putinska kriget i Ukrajina pågår än idag, 2016.


Läs även: Ryssland under tsarerna av Henry Moscow (Allhems förlag Malmö, 1964) på historiebloggen






Historiebloggen: Hembygdsföreningarnas Dag

2016-08-25 17:44
Från [email protected] (Historiebloggen)



Hembygdsföreningarnas Dag

Friluftsmuseet Disagården i Gamla Uppsala,
lördag den 20 augusti kl 12-16.



Den svenska hembygdsrörelsen firar 100 år 2016, vilket manifesteras på många olika sätt, både nationellt, regionalt och lokalt. I Uppsala län finns idag 80 aktiva hembygdsföreningar som engagerar ca 16 000 medlemmar.


Det regionala förbundet, Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund, har bjudit in länets hembygdsföreningar för att visa upp och sätta ljus på en växande, modern, kreativ folkrörelse som både arbetar med kulturhistoria och dagsaktuella samhällsfrågor.

Drygt 20 hembygdsföreningar från Älvkarleby i norr till Skokloster i söder presenterar sig med allehanda aktiviteter såsom bygdeforskning, visning av föremålssamlingar, lokala seder, miniutställningar, natur- och kulturvandringar, barnaktiviteter, slöjd och hantverk, sång och musik.

Dagens värd är Suzanne Axell, välkänd programledare från radio och TV.

Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund bjuder alla besökare på bokfrossa!

För ytterligare information kontakta Håkan Liby, sekreterare i Upplands fornminnesförening och hembygdsförbund, tel 070-685 78 24 eller hakan.liby (snabel-a) upplandsmuseet.se


Historiebloggen: Solkors

2016-07-15 16:11
Från [email protected] (Historiebloggen)



Solkors, även kallat ringkors, hjulkors och solhjul, är en solsymbol som består av ett grekiskt kors omgivet av en cirkel. Redan på bronsåldern förekom den på skandinaviska hällristningar som en symbol för solen. Solen liknades vid ett hjul, eller en solvagn, som drogs över himlavalvet.

Under järnåldern och antiken förekommer hjulet som ett solmotiv i keltisk mytologi, och antas höra ihop med Taranis, t.ex. på Gundestrupskitteln och vid solgudens altare i Lypiatt i Gloucestershire.

Symbolen förekommer dock i många kulturer världen över och dess betydelse kan skifta i olika sammanhang. Men den har en tendens att ofta användas som en astronomisk symbol för solen eller zodiaken. Symbolen har använts av olika nazistiska rörelser. Bland annat av norska Nasjonal samling, svenska Nordiska rikspartiet och Sverigepartiet, samt polska National-radikala lägret.


Relaterade symboler:
  • Kelterkors
  • Taranis


Solkross, som vanlegvis vert kalla hjulkross, er ein krosstype danna av ein gresk kross (likearma kross) innanfor ein sirkel. Endane på krossarmane på ein solkross (hjulkross) rører ved sirkelen, i motsetnad til på ein ringkross (keltisk kross), der sirkelen bryt dei fire krossarmane nærare sentrum på den likearma krossen. Denne gamle geometriske figuren er kjent frå alle store kulturar ikring i verda. Han finst til dømes i norske og nordiske helleristningar, som vigslingskrossar i kyrkjer frå mellomalderen, på gravmonument og likeins som kjenneteikn i segl og bumerke.

Namnet solkross vart tatt i bruk på 1800-talet, under påverknad av tysk «romantisk» historietolking. Eit meir nøytralt og treffande namn er hjulkross, for figuren minner meir om eit hjul med fire eiker enn ein solfigur med strålar frå eit midtpunkt og/eller i ein sirkel. Nemninga hjulkross har difor vorte den vanlegaste i dei fleste samanhangane. I helleristingar kan til dømes hjul på vogner vere teikna som hjulkross, og på den vidgjetne solvogna frå dansk bronsealder, der ei framstilling av solskiva er plassert på ei vogn med hjul, er hjula forma som hjulkross.

Nazistiske teoriar sette figuren i samband med hakekrossen og hans mange variantar, særleg når hakane i hakekrossen er bogne. Hakekrossar med bogne hakar kan - med litt velvillig fortolking - likna på ei sol med strålar eller eit roterande hjul danna av lyn- eller flammestrålar frå eit midtpunkt.

I 1933 vart solkrossen i dei «nasjonale» fargane gull på raudt (frå Noregs riksvåpen) innført som offisielt merke for Quislings parti, Nasjonal Samling. Då NS under krigen vart «statsberande parti», vart solkrossmerket i kombinasjon med ei stilisert ørn med utspilte venger (etter tysk førebilete) tatt i bruk som statssymbol som eit alternativ til riksvåpenet. Blant anna erstatta det riksvåpenet på tenestemerke (frimerke for offentlege brev) frå hausten 1942. Ørna kan sjåast på som anten å sitta på krossfiguren eller å bera han i klørne. Denne krossforma er lite brukt i Noreg etter 1945.


Solkors eller hjulkors er et likearmet kors innskrevet i en sirkel, hvor korsarmenes ender berører sirkelen. Solkorset er et av de eldste og mest utbredte symboler i verden. Denne gamle grafiske figuren kjennes fra alle store kulturer rundt i verden.

Det finnes i helleristninger i Norge, som innvielseskors på norske kirkevegger, på gravmonumenter, samt som kjennetegn i segl og i bumerker som har mange varianter med tilleggsstreker. I Norge og i Norden har solkorset i moderne tid tapt mye av sin opprinnelige betydning grunnet Quislings parti Nasjonal Samlings bruk av symbolet.

Navnet solkors ble tatt i bruk på 1800-tallet, under påvirkning av tysk historietolkning under romantikken. Et mer nøytralt og treffende navn er hjulkors.

Kombinasjonsfiguren av kors og sirkel ble brukt som symbol i neolittisk tid. Denne figuren har vært tolket som symbol for en forening av to motsetninger, tilsvarende yin og yang i Det fjerne østen. Det er også blitt hevdet at solkorset kan ha representert bare solen eller solen kombinert med en forestilling om et såkalt livets tre.

Kombinasjonen av en sirkel og et likearmet kors (gresk kors) er ganske enkel å konstruere. Denne sammensatte figuren kan derfor ha hatt forskjellig mening, symbolikk og funksjon i forskjellige kulturer og tidsaldre. Slik variasjon i symbolikk er en typisk egenskap ved mange gamle og utbredte grafiske tegn.

Sirkler med kors risset inn i stein er blitt avdekket i paleolittiske huler i Pyreneene. På Callanishbautaene på Ytre Hebridene, den mest kjente megalittiske stedet i Skottland, finnes kryssende veger av stående bautasteiner som strekker seg fra en sirkels omriss. Sirkel med kors finnes skåret inn i stein eller malt på steintøy, som hos Samarakulturen i Volga. Figuren opptrer på så forskjellige steder som Pyreneene i Europa, Anatolia, Mesopotamia, det iranske platå og byene i Mohenjo-Daro og Harappa i Indusdalen.

I bronsealderens Europa finnes kors i sirkler på flere objekter som er blitt identifisert som kultobjekter, eksempelvis «miniatyrstandarden» med et innlegg i rav som viser en korsform når det blir holdt opp mot lyset, datert til nordisk bronsealder, oppbevart i Det danske Nationalmuseet i København. Sirkelen med korset brukt i bronsealderen har også blitt knyttet til vognens eikehjul som på den tid hadde fire eikere. Denne teknologiske nyvinning nådde Europa på midten av 2000-tallet f.Kr. Når sirkelen med korset ble brukt i en kultur som feiret en vogn med en solfigur på, kan sirkel med kors ha symbolisert vognhjul og/eller sol.

Såvel sirkelen som korset er universelle og helt enkle tegn som går tilbake til forhistorisk tid, kanskje blant de eldste symboler i verden. Sirkelen kan ha vært brukt både som praktisk kjennetegn og i magiske, religiøse, seremonielle eller lignende sammenhenger. Både sirkelen, det likearmede korset og sirkelen med kors i, har derfor trolig hatt varierende betydning for de personer som har brukt disse figurene. Det har for eksempel vært antatt at sirkelen kan tolkes som å «avspeile seg selv ved å gå tilbake til seg». Dette kan så tolkes enda videre som en slange som biter seg selv i halen, eller som noe som fungerer i en evig, sluttet bevegelse eller annen tilstand.

Sirkelen gjenfinnes i de tidligste kulturfunn, på naturformasjoner og gjenstander, ved ferdselsårer og på bosteder. Sirkelen, både med og uten kryssende linjer som midtpunkt, har sannsynligvis ofte vært tolket som solen eller noe som er nært knyttet til solen, selv om figuren da mangler strålene som ses på ytterkanten til solskiven.[1] Eksempelvis er det et meteorologisk tegn for solskinn.

Med et likearmet kors inne i sirkelen oppstår en figur som kan kalles et hjulkors, et solhjul eller et solkors. Kombinasjonen av både kors og sirkel kan oppfattes som et enda sterkere tegn sammen enn hver for seg. Sirkelen med korset kan av noen bli tolket som et såkalt kosmisk tegn. Dette kan så – med litt fantasi – igjen tolkes enda lenger; så som at figuren skal stå for en form for totalitet. Da kan den øverste halvdelen bety himmelen med elementene ild og luft, og den nedre halvdelen bety jorda med elementene jord og vann.

Det er flere måter å tolke denne typen figurer på. En tolkningsmåte er å forholde seg strengt til tolkninger som kan sannsynliggjøres ut fra allmennt tilgjengelig, historisk kildemateriale. En annen tolkningsmåte er å bruke ren teori, fantasi, poesi, andre litterære virkemidler eller lignende og legge inn en mening og symbolikk som fortoner seg riktig for fortolkeren.


Solkorset i Norge

I Norge går sirkelen med korset tilbake til bronsealderen, til rundt 1500–500 f.Kr.. Figuren finnes i helleristninger, eksempelvis som ved Sporaneset i Rauland, hvor det finnes i kombinasjon med jordbrukssymboler. Det er derfor blitt hevdet at sirkelfiguren er knyttet til jordbruk og kanskje også til fruktbarhetskultus. Sirkel med kors forekommer senere plassert på låvevegger, som på Tvitekkja i Rauland.[5] . Det er ikke nærmere påvist, men har vært hevdet, at sirkel med kors i gammel tid i Nordenskal ha vært oppfattet som en form for «Odinskors». Figuren knyttes på denne måten til både sola og (Odin)som en himmelgud.

Med innføringen av kristendommen fra og med rundt år 1000 e.Kr. fikk sirkel med kors en ny symbolikk. Når en kirke ble innviet, ble former av denne figuren risset, skåret inn, eller malt på kirkeveggen. Figuren kunne da tolkes som et symbol på at kirken var Kristi eiendom. Figuren ble brukt som et innvielsessymbol og kunne tolkes som å skulle holde demoner eller onde makter borte. På Uvdal stavkirke i Buskerud står et større solkors utenfor veggen.

Vi finner hjulkorset i mange norske bumerker. Det er uvisst i hvilken grad figuren da hadde en eller flere typer av mening eller symbolikk. Denne enkle figuren kan ha vært brukt bare som et praktisk kjennetegn velegnet til å risse inn, gravere og utføre med håndskrift.

I 1933 ble solkorset i de «nasjonale» fargene gull på rødt (fra Norges riksvåpen) innført som offisielt merke for Quislings parti, Nasjonal Samling. For NS var det spesielt viktig at solkorset angivelig var blitt brukt som symbol av Olav den hellige. I litteraturen som NS utga, ble solkorset ofte kalt for «Olavskorset».

Da NS under krigen ble «statsbærende parti», ble solkorsmerket båret av en stilisert ørn med utspilte vinger (etter tysk forbilde) tatt i bruk som statssymbol og et alternativ til riksvåpenet. Blant annet erstattet det riksvåpenet på tjenestemerker fra høsten 1942. Ørnen kan ses på som enten å sitte på korsfiguren eller å bære den i klørne.

Det var uenighet i NS om symbolet. For den hedenske venstrefløyen, anført av Hans S. Jacobsen, var symbolet for kristent, og han skrev i tidsskriftet Ragnarok nr. 3 i 1937 at det var unordisk.

Etter 1945 er solkorset lite blitt brukt i Norge, grunnet dets moderne konnotasjoner til NS.

Da Ibestad kirke i Troms ble restaurert i 1967, ble det funnet en sarkofagstein under gulvet. Ibestad kirkested stammer sannsynligvis fra 1200-tallet, så steinen kan ha blitt hugget ut på 1200- eller 1300-tallet. Den har et hjulkors som relieffmotiv. Dette motivet ble senere til Ibestads kommunevåpen, med sølvfarge på blå bunn. Kommunevåpenet er tegnet av Steinar Hanssen og ble fastsatt i kgl. res. den 19.12.1986 med denne beskrivelsen (blasoneringen): I blått et sølv hjulkors med utbøyde armer.



Solkors/Solhjul på andra språk:
  • Sun cross (english)
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)



Referenslitteratur:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no


Bilder på solkors:









Länkar:
  • http://altreligion.about.com/library/glossary/symbols/bldefssolar.htm
  • http://www.seiyaku.com/customs/crosses/sun.html
  • http://www.landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de/himmel/en_standarte.htm
  • http://www.symbols.com/encyclopedia/29/291.html
  • http://www.thewordsofeternallife.com/cross.html
  • astronomycafe.net: Where did the symbol for the Earth originate?
  • http://www.designboom.com/history/cross_2.html
  • http://www.aratta-ukraine.com/sacred_ua.php?id=17
  • http://social-science.com.ua/article/146


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Sun Cross

2016-07-15 16:11
Från [email protected] (Historiebloggen)


A sun cross (also solar cross, wheel cross) is the term for a symbol consisting of an equilateral cross inside a circle when considered as a solar symbol.

The design is frequently found in the symbolism of prehistoric cultures, particularly during the Neolithic to Bronze Age periods of European prehistory. The symbol's ubiquity and apparent importance in prehistoric religion have given rise to its interpretation as a solar symbol, whence the modern English term "sun cross" (a calque of German Sonnenkreuz).

The symbol can be depicted in Unicode as U+2295 (⊕ globe with equator and a meridian). The same symbol is in use as a modern astronomical symbol representing the Earth rather than the Sun.

Interpretation as solar symbolThe interpretation of the simple equilateral cross as a solar symbol in Bronze Age religion was widespread in 19th-century scholarship. The cross-in-a-circle was interpreted as a solar symbol derived from the interpretation of the disc of the Sun as the wheel of the chariot of the Sun god. Wieseler (1881) postulated an (unattested) Gothic rune hvel ("wheel") representing the solar deity by the "wheel" symbol of a cross-in-a-circle, reflected by the Gothic letter hwair.

The English term "Sun-Cross", on the other hand, is comparatively recent, apparently loaned from German Sonnenkreuz and used in the 1955 translation of Rudolf Koch's Book of Signs ("The Sun-Cross or Cross of Wotan", p. 94).

The German term Sonnenkreuz was used in 19th-century scholarly literature of any cross symbol interpreted as a solar symbol, an equilateral cross either with or without a circle, or an oblique cross (Saint Andrew's cross). Sonnenkreuz was used of the flag design of the Paneuropean Union in the 1920s. In the 1930s, a version of the symbol with broken arms (resembling a swastika) was popular as a link between Christianity and Germanic paganism in the völkisch German Faith Movement.

Archaeological recordBronze Age

In the prehistoric religion of Bronze Age Europe, crosses in circles appear frequently on artifacts identified as cult items, for example the "miniature standard" with an amber inlay that shows a cross shape when held against the light, dating to the Nordic Bronze Age, held at the National Museum of Denmark, Copenhagen. The Bronze Age symbol has also been connected with the spoked chariot wheel, which at the time was four-spoked (compare the Linear B ideogram 243 "wheel" 𐃏). In the context of a culture that celebrated the Sun chariot, it may thus have had a "solar" connotation (c.f. the Trundholm sun chariot).

Iron Age

The wheel appears as a solar motif in Celtic mythology, presumably associated with Taranis, e.g. on the Gundestrup cauldron, and at an altar to the sun god at Lypiatt, Gloucestershire. The symbol appears also on the Snoldelev stone.




Relaterad symbols:

  • Celtic Cross
  • Taranis (wheel-god)



SunCross/WheelCross in other languages:
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkors (Svenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)




Reference litterature:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no



Links:
  • http://altreligion.about.com/library/glossary/symbols/bldefssolar.htm
  • http://www.seiyaku.com/customs/crosses/sun.html
  • http://www.landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de/himmel/en_standarte.htm
  • http://www.symbols.com/encyclopedia/29/291.html
  • http://www.thewordsofeternallife.com/cross.html
  • astronomycafe.net: Where did the symbol for the Earth originate?
  • http://www.designboom.com/history/cross_2.html
  • http://www.aratta-ukraine.com/sacred_ua.php?id=17
  • http://social-science.com.ua/article/146


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Keltenkreuz

2016-07-15 16:10
Från [email protected] (Historiebloggen)


Ein Keltenkreuz, Hochkreuz oder irisches Kreuz ist ein Element der frühmittelalterlichen und mittelalterlichen sakralen Kunst im keltischen Kulturraum der britischen Inseln und Irlands (Cornwall, Irland, Isle of Man, Schottland, Wales). Es ist ein Balkenkreuz mit verlängertem Stützbalken (lateinisches Kreuz), meist aus Stein gehauen, bei dem um den Schnittpunkt der Balken ein Ring liegt. In der Heraldik wird diese Form, die sich im Volkstum bis nach Schweden (Mittsommerkreuz) verbreitet hat, als Radkreuz bezeichnet. Die ursprünglichen irischen Hochkreuze fanden sich nicht auf Grabstätten, sondern markierten dekorativ ein besonderes Gebiet oder heiliges Land. Sie waren auch regionale gesellschaftliche Treffpunkte, um die herum Feiern abgehalten wurden.

Die Vorform bilden einfache Kreuze, die in Menhire eingeschnitten wurden. Sie sind auf der Dingle-Halbinsel im County Kerry am häufigsten. Bei den ältesten irischen Kreuzen (Cross-Slabs) in Carndonagh und Fahan, im County Donegal fehlt der Ring, der erst in den Kreuzen von Ahenny (8. Jahrhundert) und Moville (Cooley Cross) erscheint und im 12. Jahrhundert (Dysert O’Dea, County Clare) wieder verschwindet, aber bei Grabkreuzen bis heute üblich ist. Einen formalen Ansatz zum echten Keltenkreuz stellt das rohe Keerogue Cross in Errigal auf einem Friedhof in County Tyrone dar. Eine Entwicklung in Richtung Keltenkreuz ist vielleicht auch das undatierbare Kreuz auf dem Friedhof von Noughaval (Co. Clare). Besonders die frühirischen Kreuze (von Carndonagh und Fahan – 7. und 8. Jahrhundert) aber auch die etwas späteren walisischen "Pillar crosse" (Neuadd Siarman) sind mit Knotenmustern in mannigfaltigen Variationen verziert. Auf manchen Kreuzen finden sich auch Bilder, die nicht in einen christlichen Kontext passen, etwa berittene keltische Krieger.

Die Hochkreuze Irlands werden in regionale Gruppen unterteilt (Barrow Valley, Midlands, Nordleinster, Ossory und Ulster). Später werden Figurengruppen, wie sie besonders gut das Ardboe und das Donaghmore Kreuz im County Tyrone zeigen, typisch. Nur Kreuze, die nach dem 9. Jahrhundert entstanden, zeigen häufig biblische Szenen (Kells, Clonmacnoise Südkreuz), manche davon sind rein ornamental. Die vor dieser Zeit errichteten Hochkreuze zeigen ausschließlich irisch-keltische Muster und Symbole. Den Höhepunkt der bildlichen Kunst stellt das Muiredach Kreuz von Monasterboice, Co. Louth dar. Ein stilistisch völlig anderes und wohl schönstes der erhaltenen Hochkreuze ist das von Moone im County Kildare. Die Gestaltung mit Tieren und Vögeln dürfte auf Ideen im gälisch-keltischen Raum vor der Christianisierung zurückgehen. Die späten Kreuze (12. Jahrhundert) haben den Ring noch in der Ornamentik, aber nicht mehr in der Kontur. Manchmal ist der Ring anliegend, häufiger ist er aber mit viertelkreisförmigen Durchbrüchen leicht abgesetzt. Oftmals hat er im Vergleich zu den Kreuzbalken einen verminderten Querschnitt. Die Ornamentik des Kreuzes selbst ist meist gerahmt und wurde offenbar erst nach dem Aufstellen des Kreuzes auf die vorbereiteten Flächen des Steins eingemeißelt. Das „unfertige Kreuz von Kells“ verweist auf dieses Vorgehen. Der vertikale Balken kann nach unten dicker werden oder einen Sockel besitzen. Die Iren unterscheiden zwischen gewöhnlichen Keltenkreuzen und Keltischen Hochkreuzen insofern, dass letztere ornamental und mindestens 800 Jahre alt sind.

Steinmonumente sind auch auf den Britischen Inseln Teil des frühchristlichen Gedenkens. Schottland hat wichtige Steine aus der Anfangszeit des Christentums. Dazu gehören die Hochkreuze von Iona und Kildalton aus dem späten 8. Jahrhundert. Den Völkern im frühmittelalterlichen Schottland, Pikten, Skoten, Briten und Angeln werden verschiedene bildhauerische Stile zugewiesen.

Im Norden und Osten Schottlands lebten die Pikten. Bevor sie freistehende Kreuze schufen, wählten die Pikten große Steintafeln aus, die sie vor dem Hintergrund des Kreuzes verzierten (Cross-Slab). Obwohl die piktische Symbolik mit dem Christentum vereinbar war, wurde sie nie auf das Kreuz gesetzt. Im späten 8. und 9. Jahrhundert erscheinen Steine mit christlichen Motiven neben den piktischen Symbolen. Sie zeigen, dass die Pikten nun Zugang zu christlicher Ikonographie gefunden hatten. Die biblische Geschichte von David war ein Favorit der Darstellungen. Auf dem steinernen Schrein von St. Andrew ist sie beeindruckend gestaltet. Motive wie Daniel in der Löwengrube oder Paulus und Antonius, die Brot in der Wüste brechen, kommen ebenso vor.

Kreuzsteine wurden auch von den Briten in Strathclyde und Galloway bevorzugt, wohingegen die Skoten von Argyll und die Angeln im Südosten Schottlands freistehende Kreuze vorzogen. Die Hochkreuze auf Iona und Islay zeigen die Verbindung zwischen irischen, piktischen und northumbrischen Elementen, während das großartige Ruthwell Cross in Dumfriesshire mit seinen lateinischen und Runen-Inschriften ein Höhepunkt frühmittelalterlich europäischer Kunst ist.

Das Ringkreuz ist auch aus Schweden bekannt, wo es auf Gotland als Triumphkreuz und ansonsten als Mittsommerkreuz anzutreffen ist. Das sechsblätterige Sternmuster auf dem schottischen Cross-Slab Cladh a´Bhile, hat auf Gotland ebenfalls seine Entsprechungen. Auf diese Verbindungslinie weist auch der "Sueno's Stein", ein schottischer Bildstein mit nordischen Motiven, der nach dem dänischen König Sven (Gabelbart) benannt sein soll.


Bekannte irische Hochkreuze:

Ahenny, County Tipperary
Ardboe County Tyrone
Carndonagh, County Donegal
Drumcliff, Co. Sligo
Dysert O’Dea, County Clare
Glendalough County Wicklow St. Kevin's Cross
Fahan, County Donegal
Monasterboice, County Louth
Clonmacnoise Cross of the Scriptures, County Galway
Clonmacnoise North Cross, County Galway
Clonmacnoise South Cross, County Galway
Kells, County Meath
Moone, County Kildare

Bekannte schottische Kreuze (keine Cross Slabs):

Dupplin Cross
Iona Abbey Crosses
Inchbrayok Cross
Kildalton Cross
Meigle 1 Cross
Ruthwell Cross
St. Martins Cross



Frankreich

Außerhalb der Britischen Inseln findet sich diese Kreuzform wenig, doch gibt es zahlreiche französische Beispiele von der Küste des Pays de Caux (Veules-les-Roses, Saint-Pierre-en-Port usw.) bis in die Bretagne (Lanvallay usw.) sowie an Wanderwegen im Limousin und in der Auvergne.

Weitere Beispiele befinden sich auf alten Grabsteinen der Halbinsel Cotentin.


Deutschland

In Deutschland gibt es das Ansveruskreuz in Einhaus und das Kleverschusskreuz in Lübeck.


Symbol in der rechtsextremen Szene

Das ‚gleichschenklige‘ Keltenkreuz war auch das Zeichen der rechtsextremen und verbotenen Volkssozialistischen Bewegung Deutschlands (VSBD/PdA) und ist noch heute als Symbol in der rechtsextremen Szene – in stark stilisierter Form – weit verbreitet. In diesem Zusammenhang handelt es sich um ein nach dem deutschen Strafgesetzbuch strafbares Verwenden von Kennzeichen verfassungswidriger Organisationen. Nach der Rechtsprechung des Bundesgerichtshofs kann auch eine isolierte Verwendung eines stilisierten gleichschenkligen Keltenkreuzes (also „die Darstellung eines gleichschenkligen Balkenkreuzes, um dessen Schnittpunkt ein Ring gelegt ist“) nach § 86a des deutschen Strafgesetzbuches strafbar sein, wenn nicht die äußeren Umstände eindeutig ergeben, dass der Schutzzweck der Norm nicht tangiert ist. Das gleichschenklige Keltenkreuz wird meist mit der White-Power-Bewegung der USA in Verbindung gebracht. Diese Variante ähnelt auch dem Symbol des sogenannten Zodiac-Killers, eines Serienmörders der späten 1960er-Jahre der USA, dessen Taten jedoch nicht rassistisch motiviert waren.

In Frankreich war das Keltenkreuz seit 1945 das Symbol mehrerer rechtsextremer und neofaschistischer Gruppierungen, besonders prominent wurde es in den 1960er Jahren durch die Verwendung durch die OAS, eine paramilitärische Organisation, die mit Gewalt die Unabhängigkeit Algeriens zu verhindern versuchte.

Die Europäische Nationale Front (ENF), ein Zusammenschluss europäischer rechtsextremer Parteien, verwendet ein stilisiertes Keltenkreuz in ihrem Logo. In Polen wurde das Symbol 2011 von der Partei Nationale Wiedergeburt Polens (polnisches Mitglied der ENF) als eingetragene Marke registriert.


Literatur:


  • Hilary Richardson, John Scarry: An introduction to Irish high crosses. Mercier Press, Dublin 1990, ISBN 0-85342-941-3.
  • J. Romilly Allen: Early Christian symbolism in Great Britain and Ireland. Before the thirteenth century (= The Rhind Lectures 1885, ZDB-ID 1035191-7). Whiting, London 1887 (Facsimile-Reprint der S. 129–244: The High Crosses of Ireland. Llanerch, Felinfach 1992, ISBN 0-947992-90-1).
  • Peter Harbison: The high crosses of Ireland. An iconographical and photographic Survey (= Römisch-Germanisches Zentralmuseum, Forschungsinstitut für Vor- und Frühgeschichte. Monographien 17, 1–3). 3 Bände (1: Text; 2: Photographic Survey; 3: Illustrations of comparative Iconography). Habelt, Bonn 1992, ISBN 3-7749-2536-4.
  • Frédéric Scuvée: Les croix nimbées du Cotentin. In: Heimdal. Nr. 2, 1971, ISSN 0336-030x, S. 25–36.
  • Symbole und Zeichen der Rechtsextremisten. Bundesamt für Verfassungsschutz, November 2008, S. 21 (Abschnitt 2.3), archiviert vom Original am 17. Januar 2009, abgerufen am 12. Mai 2015.
  • Rechtsextreme Symbole und Zeichen
  • Beschluss des 3. Strafsenats des Bundesgerichtshofs vom 1. Oktober 2008, Az. 3 StR 164/08 (PDF-Datei; 105 kB), vgl. auch Pressemitteilung Nr. 209/2008 des BGH vom 14. November 2008
  • buendnis-toleranz.de (Archiv): Nazi-Codes. (Memento vom 25. Februar 2008 im Internet Archive)
  • Polen: Symbol gegen Schwule nun geschützte Marke, queer.de, 23. November 2011



Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Historiebloggen: RadKreuz

2016-07-15 16:03
Från [email protected] (Historiebloggen)


Das Radkreuz, auch Sonnenkreuz oder Sonnenrad (dän. Hjulkors), ist ein Motiv der Ikonografie der nordischen Vorzeit. Es ist ein kreisrundes Rad, dessen Speichen ein Kreuz bilden, das den Kreis in vier gleich große Bereiche teilt. Das Motiv tritt als Petroglyphen, wie den Felsritzungen von Allinge-Sandvig, und auf Deckensteinen von Großsteingräbern (Bunsoh, Mechelsdorf 2) zumeist aber auf bronzezeitlichen Fundstücken auf. Einerseits ist das Radkreuz ein Abbild der Sonne bzw. der Sonnenscheibe, andererseits kann es laut dem dänischen Archäologen Flemming Kaul als Symbol für den Tag-Nacht-Zyklus sowie den Zyklus der Jahreszeiten interpretiert werden. In ägyptischen Darstellungen tauchen dem Radkreuz gleichende "Vierspeichenräder" an Streitwagen auf. Diese Form ist technisch nicht fahrfähig und hat somit lediglich symbolischen Charakter. Im Mittelalter ist es als Weihekreuz an Kirchengebäuden verwendet worden.

Die Darstellung findet sich bei vielen bronzezeitlichen Kultobjekten, so z.B. dem Sonnenwagen von Trundholm oder auf verzierten Rasiermessern aus Bronze, z.B. in Form des Sonnenschiffs.

Radkreuze finden sich besonders in Felsbildern und Steinverzierungen, z.B. auf Bornholm oder Greby. Sie kommen auch als Mittelteil anthropomorpher Darstellungen vor. Radsymbole sind nach Schälchen und Schiffen die größte Bildgruppe der Felsritzungen in Skandinavien. Petroglyphe mit vier, seltener mit acht Speichen finden sich in Dänemark und in Schweden.

In Felsritzungen sind Radkreuze oft auf Sockeln (Sonnenstelen) dargestellt. Da Felsbilder vermutlich realistische Darstellungen von Ritualen sind, kann davon ausgegangen werden, dass in den Zeremonien echte Radkreuze verwendet wurden. Solche sind durch Funde belegt, z.B. durch ein Miniatursonnenbild auf einem Ständer (Dänisches Nationalmuseum) sowie einem Stein in Radkreuz-Form mit vier Schalengruben, der 1999 auf Seeland gefunden wurde.


Radkreuze in Deutschland

Ein Radkreuz befindet sich auf dem Deckstein des Großsteingrabes von Bunsoh in Schleswig-Holstein. Findlinge mit entsprechenden Darstellungen sind auch in Mecklenburg-Vorpommern bei Megalithanlagen in der Region um Rerik belegt. Ein etwa 60 kg schwerer Sandstein (0,54 x 0,49 x 0,26 m) wurde von einem Fossiliensammler etwa 1988 am Ostseestrand bei Börgerende-Rethwisch (Landkreis Rostock) in einem Lesesteinhaufen entdeckt. Der Stein gelangte 2013 in das Museum von Rerik.



Symbolische Bedeutung

In der freien Interpretation des Radkreuzes als Darstellung des zyklischen Laufs der Sonnenbewegung im Tag-Nacht-Rhythmus, stellt die waagerechte Kreuzstrebe die Erde als Scheibe dar. Der obere Halbkreis zeigt damit die Bahn der Sonne am Tag, vom morgendlichen Sonnenaufgang (linker Schnittpunkt) über den Mittag bis zum abendlichen Sonnenuntergang (rechter Schnittpunkt). Der untere Halbkreis stellt die Bahn der Sonne in der Nacht durch die Unterwelt dar. Bei der Übertragung auf den Zyklus der Jahreszeiten ist der Sonnenaufgang mit dem Frühling, der Mittag mit Sommer, der Sonnenuntergang mit dem Herbst und die Mitternacht mit dem Winter gleichzusetzen.



Neuere Verwendung als Symbol

In der Gegenwart findet das Radkreuz in Abwandlung weiterhin als Symbol Verwendung, z.B. in Neopaganismus, Esoterik und Okkultismus, aber auch bei Gruppierungen mit rassistischer und neonazistischer Ideologie.



Religiöses Symbol

Wie die Swastika wird das Radkreuz als Sonnenkreuz von neuheidnischen Gruppen und Organisationen als Repräsentation der Sonne und des Jahreskreislaufs genutzt. So existiert in der Wicca-Religion ein Jahresrad mit vier solaren Festen. In verschiedenen Feuerbräuchen werden Feuerräder, d.h. Radkreuze aus Stroh verwendet.

Der neuheidnische Verein Germanische Glaubens-Gemeinschaft verwendet als Symbol einen Thorhammer vor goldenem Radkreuz auf blauem Grund.

Im Christentum findet es sich als Weihe- oder Apostelkreuz in diversen Kirchen. Veraltet wird es auch als Päpstliches Kreuz bezeichnet, da es bis zur Reformation auch als päpstliches Hoheitszeichen diente. Das heutige Papstkreuz hat jedoch eine andere Form. Im Kloster Memleben (Sterbeort Kaiser Otto des Großen) findet man ein Radkreuz in der Mauer des Ostflügels der Klausur.



Politisches Symbol

Die europäisch föderalistische Paneuropa-Union verwendet ein rotes Radkreuz (Symbol für die Menschlichkeit) mit gelbem Hintergrund (Symbol für die Aufklärung) in einer blauen Flagge.[4] Nach der Gründung von Europarat und Europäischer Union wurde ein Kreis aus zwölf Sternen hinzugefügt.

Die norwegische 1933–1945 bestehende faschistische Partei Nasjonal Samling verwendete ein goldenes Sonnenkreuz auf rotem Hintergrund als Emblem.

Die schwedische 1956–2009 bestehende[5] Neonazi-Partei Nordiska rikspartiet verwendete das schwarze Radkreuz auf roter Flagge.



Wissenschaftliches Symbol

In der Mathematik ist ⊕ (eingekreistes Pluszeichen, Unicode: U+2295 circled plus sign) das Verknüpfungszeichen für die vektorielle direkte Summe sowie ein gelegentlich verwendetes Verknüpfungszeichen für die logische Kontravalenz.

In der Astronomie und Astrologie ist das eingekreiste Pluszeichen ⊕ eines der beiden Symbole für die Erde. Das Kreuz im Kreis steht hierbei für den Äquator und den Nullmeridian, astrologisch symbolisiert es zusätzlich in der Horoskopzeichnung den Glückspunkt (Pars Fortuna). Von den beiden Erdsymbolen wird dies in der Astronomie häufiger verwendet, das andere (♁, Unicode: U+2641 earth) überwiegend in der Astrologie.

In der Alchemie ist das dem eingekreisten Pluszeichen ähnliche 🜨 das Symbol für Grünspan („æs viride“, Unicode: U+1F728 alchemistical symbol for verdigris im Block Alchemistische Symbole).



Sonstige Verwendung

Im englischen Dartmoor gibt es in Stein gehauene Radkreuze, die als Grenzmarken (Boundary marks) gelten.

Das Erdsymbol ⊕ wird auch als Gender-Symbol für Intersexualität verwendet. Dies geschieht nicht ohne Grund, denn "intersexuell" bedeutet zwischen den Geschlechtern. Die Geschlechter werden durch das Mars- ♂ (Mann) und das Venussymbol ♀ (Frau) repräsentiert, und die Erde liegt zwischen Mars und Venus. Häufiger wird jedoch eine Kombination aus Mars- und Venussymbol ⚥ verwendet.



Ähnliche symbole:

  • Taranis (wheel-god)
  • Keltenkreuz
  • Radanhänger
  • Radnadel
  • Radgrab
  • Wirbelrad



Radkreuz in anderen Sprachen:
  • Sun cross (english)
  • Sólarkross (Íslenska)
  • Solkors (Svenska)
  • Solkorset (Norsk bokmål)
  • Solkross (Norsk nynorsk)
  • Saulės kryžius (Lietuvių)
  • Sluneční kříž (Čeština)
  • Słoneczny krzyż (Polski)
  • Sonjachnyj krest (Ukrajinska)
  • Creu solar (Català)
  • Cruz solar (Español)
  • Croce solare (Italiano)
  • Hjulkors (Dansk)
  • Radkreuz (Deutsch)
  • Rõngasrist (Eesti)
  • Güneş haçı (Türkçe)
  • Aurinkopyörä (Suomi)
  • 太陽十字 (日本語)
  • 태양 십자 (한국어)




Reference litterature:
  • Smith, D. J.: The Pagan Cross, ISBN 978-1-4141-0426-3
  • Hislop, Alexander: The Two Babylons, kapitola V, část VI.
  • Martin Persson Nilsson, The Minoan-Mycenaean Religion and Its Survival in Greek Religion, Biblo & Tannen Publishers, 1950, p. 421. "there is a wide-spread opinion that the equal-limbed cross is another symbol of the sun. It was, for example, a favourite theory of the late Professor Montelius, and has been embraced by many other archaeologists; its wide acceptance being due to an interest in finding a pre-Christian origin of the symbol of Christianity. The disc of the sun was regarded as a wheel; hence the myth that the sun-god drives in a chariot across the heavens"
  • Karl Georg Wieseler (1813–1883), Untersuchungen Zur Geschichte Und Religion Der Alten Germanen in Asien Und Europa, 1881, p. 157. The suggestion of a specifically Gothic variant of the runic alphabet partially preserved in the Gothic alphabet is due to Jacob Grimm's Deutsche Mythologie (1835).
  • Richard Nicolaus Graf von Coudenhove-Kalergi, Kampf um Paneuropa aus dem 1. Jahrgang von Paneuropa, Paneuropa Verlag, 1925, p. 36.
  • e.g. Karl Hans Strobl, Die Runen und das Marterholz, Zwinger-Verlag, 1936, p. 138; Waldemar Müller-Eberhart, Kopf und herz des Weltkrieges: General Ludendorffs Wertung als Deutscher, Georg Kummer, 1935 p. 244.
  • entry at the Nebra sky disk exhibition site (landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de)
  • Snoldevel stone's photograph depicted in arild-hauge.com.
  • Flemming Kaul: Der Mythos von der Reise der Sonne. Darstellungen auf Bronzegegenständen der späten Bronzezeit. In: Gold und Kult der Bronzezeit. (Ausstellungskatalog). Germanisches Nationalmuseum, Nürnberg 2003. ISBN 3-926982-95-0
  • Peter Vilhelm Glob: Helleristninger i Danmark (= Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter. Bd. 7). Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg 1969. ISSN 70107-2854
  • Kostveit, Østmoe Åsta: Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Landbruksforlaget 1997. ISBN 82-529-2231-7
  • Hans Cappelen og Knut Johannessen (red.): Norske kommunevåpen, Oslo 1987, side 204
  • Hans Cappelen: «Bumerker i Norge – en oversikt» i Anders Bjønnes m.fl. (red.): Segltegninger fra hyllingene i Norge 1591 og 1610, Norsk Slektshistorisk Forening, Oslo 2010, side 60
  • Liungman, C. G. (1974): Symboler, Sverige. Side 197
  • Østmoe, Åsta Kostveit (1997): Kors i kake, skurd i tre. Tegn og symboler i folkekulturen. Oslo. 3. oppl. 2003. Side 53
  • Walker, Barbara G. (1988): The Woman’s Dictionary of Symbols and Sacred Objects. New York. Side 7.
  • Dahlby, Frithiof: De heliga technens hemlighet. Stockholm 1963. Side 52
  • Østmoe, Åsta Kostveit: Kors i kake, skurd i tre. Side 54
  • Terje Emberland (2003). 'Religion og rase'. Oslo: Humanist Forlag AS. ISBN 82-90425-53-8.
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 61. ISBN 82-458-0528-9. [[Hans S. Jacobsen] mente kristendommen hadde brakt noe «uekte og unaturlig inn i vårt folks liv». Av den grunn kritiserte han valget av Olavskorset som partiemblem og hevdet at partisymbolet var unordisk.]
  • Oddvar K. Høidal (1988). 'Quisling: En studie i landssvik' (Revidert utgave 2002 utg.). Oslo: Orion. s. 153. ISBN 82-458-0528-9. [[Quisling] følte han hadde en oppgave i livet når han identifiserte seg med fordums helter, først og fremst Olav den hellige. Nasjonal Samling benyttet derfor mer historisk symbolikk enn noe annet parti. Emblemet var Olavskorset, Hirden hadde fått navn etter vikinghøvdingenes livgarde, og partiets hilsen var det gammelnordiske «heil og sæl»]
  • NorgesLexi, oppslagsord «Solkors»
  • Symbol på yr.no



Links:
  • http://altreligion.about.com/library/glossary/symbols/bldefssolar.htm
  • http://www.seiyaku.com/customs/crosses/sun.html
  • http://www.landesmuseum-fuer-vorgeschichte-halle.de/himmel/en_standarte.htm
  • http://www.symbols.com/encyclopedia/29/291.html
  • http://www.thewordsofeternallife.com/cross.html
  • astronomycafe.net: Where did the symbol for the Earth originate?
  • http://www.designboom.com/history/cross_2.html
  • http://www.aratta-ukraine.com/sacred_ua.php?id=17
  • http://social-science.com.ua/article/146


Swedish historyblog - Historiebloggen.nu

Medeltidsmarknader 2016 - Medeltida- och Vikingamarknader & mässor

2016-05-26 15:02
Från [email protected] (Historiebloggen)


Medeltidsmarknader 2016 - Medeltida- och Vikingamarknader & mässor

10 aprMedeltidsmarknad i Kungsträdgården, Stockholm30 apr – 1 majAle Vikingamarknad, Alafors6-7 majRikstornering & Hovdala Medeltidsdagar, Hovdala slott7-8 majVikingadagar på Himmelstorp, Kullaberg21-22 majTyresö Medeltidsdagar21-22 majVetlanda Vikingamarknad21-22 majRunrikes dag, Täby21-22 majLekvattnets Medeltidsmarknad27-29 majLeksands Medeltidsmarknad28-29 majEkenäs Riddarspel, Linköping4-5 junLödöse Medeltidsdagar6 junHusabyMarken, Husby-Långhundra11-12 junLunds Medeltidsdagar24 junKälen Medeltidsmarknad, Medelpad24-26 junLäckö Medeltidsmarknad, Lidköping1-3 julFoteviken Vikingamarknad, Höllviken1-3 julStallarholmens Vikingafestival, Strängnäs2 julMedeltidsmarknad Vittinge, Heby2-3 julGräfsnäs Tornerspel2-3 julSilvergruvans Medeltidsdagar, Sala2-3 julRiddarspel på Wenngarn, Sigtuna2-3 julMedeltidsdagar på Varbergs Fästing8-10 julTrelleborgens Vikingamarknad, Trelleborg9 julMedeltidsdag vid Hunehals borg, Kungsbacka9-10 julTuna Ting, Borlänge9-10 julWadköpings medeltida marknad, Örebro9-17 julHova Riddarvecka16-17 julFröja Thing, Löddeköpinge16-17 julGräfsnäs Slottsspel20-23 julMedeltidsdagar i Luleå23-24 julTorpa Stenhus Medeltidsdagar28-30 julVikingamarknad Saltvik, Åland29-31 julTornerspel på Skoklosters slott30-31 julMedeltidsspelen – Barnens medeltid, Halmstad5-7 augHornbore Ting, Hamburgsund6 augLandskrona Medeltidsfestival6-7 augMedeltida Alvastra, Hästholmen7-14 augMedeltidsveckan Gotland10-14 augArboga Medeltidsdagar20-21 augVisingsö Tornerspel20-21 augLionga Ting, Linköping20-21 augHassela Medeltidsdagar, (Halls Gård i Nordanstig)26-28 augSöderköpings Gästabud3-4 sepVikingatida höstmarknad Gunnes gård, Upplands-Väsby17-18 sepGudahagens Vikingamarknad, Bromölla24-25 sepHistorisk marknad med beridet bågskytte – Bohus Fästning, Kungälv



Källa: Medeltidsmarknader

Historiebloggen.nu

Gamla Uppsala – mycket mer än ståtliga kungagravar

2016-05-26 14:50
Från [email protected] (Historiebloggen)

Gamla Uppsaladagen - söndag den 29 maj. 

En dag för både barn och vuxna. 

Se vikingaskeppet Embla, prova vikingalekar, möt arkeologer som berättar om makt och religion,
lyssna på spelmansmusik i faluröd gårdsmiljö. Titta på lantrasdjur, se gamla brandbilar och lyssna på en andakt eller kyrkans morsdagskonsert med Bella Donna. Med häst och vagn åker man mellan de olika aktiviteterna.

I Gamla Uppsala möts du av platser som spänner från 500-talet till idag och det finns långt mer att upptäcka än de ståtliga gravhögarna. 

Här ligger Sveriges första domkyrka, Gamla Uppsala Museum, friluftsmuseet Disagården, Sockenmuseet, Brandkårsmuseet och Odinsborg.

Den 29 maj kommer alla sevärdheter att hålla öppet med gratis inträde och det bjuds på en massa aktiviteter för både barn och vuxna.


  
Disagården öppnar för säsongen. Husen är öppna och djuren har kommit på plats.
Disagården är ett friluftsmuseum som visar en uppländsk bondby med hus och gårdar, odlingar och djur. 
Här får besökaren en inblick i hur folk levde på landsbygden under 1800-talets senare del.
Hela sommaren är det fullspäckat program med temadagar, musik och folkdans. 29 maj - 31 augusti.

För mer information se gärna www.upplandsmuseet.se eller kontakta Frida Gereonsson 018-16 91 80.


Redaktionen
Historiebloggen

Historiebloggen: Tattooed Scythian Warriors, Descendants of the Amazons

2016-04-07 18:38
Från [email protected] (Historiebloggen)



Herodotus describes the Scythians living in the area north of the Black Sea about three thousand years ago. According to him they traced their ancestry directly from Zeus and the river nymph Borysthenis, daughter of the river god Borysthenes, the union of which produced a son named Tagitaos and he in turn had three sons with a human woman, demigods, who were the progenitors of the three Scythian tribes. It is said that in the time of the sons of Tagitaos there came down from heaven four items made of gold. These items were a plow, a yoke, a cup and a battle axe. Each brother attempted to use the items but they were met with a blazing fire or great heat but when the youngest approached the items the fire was gone and they worked only for him and from him the tribe of the Royal Scythians was formed. If one looks at such a tale with modern eyes we could imagine that the items were technology coded to only function for one individual and possibly dangerous as it was also said that anyone who slept while guarding these items in the open would die within a year.

Now while Herodotus, the historian and teller of this tale doubted that the Scythians were indeed the descendants of Zeus, he nonetheless recorded their accounts. He also tells a different account where they are the descendants of another of Zeus’ sons, Heracles and the half serpent half goddess Echidna, but that story seems like a more fanciful telling of the first story and involves many of the same events. He goes on to say that he favours a third version of their origin which tells of wandering Asiatic tribes that migrated into the lands of the Cimmerians.

The longer you look, the origin of the Scythians becomes more and more cloudy and some scholars contend that the Scythians referred to by Herodotus are really only the remnants of a much earlier people who were once widespread and very advanced with great cities, ships, farming and herding. If we remember the story of the golden plow, yoke, cup and battle axe we would infer that farming must have been important to the early Scythians if their gods saw fit to gift them with a magical plow and yoke, not a very practical gift for nomadic horsemen. This possibility seems very likely since the Scythians of Herodotus’ time were known to be nomadic and the earlier Scythians are credited with developing the smelting of iron and bronze, the invention of the battle axe (actually credited to the Amazons among the Scythians), the pottery wheel, the bellows, the anchor and the science of horse breeding. One has to wonder why nomads would invent the anchor.

Fred Hamori wrote that Justinius II referred to the Scythians as one of the oldest civilizations in the world; even older than the Egyptians and that they were most likely a northern Mesopotamian culture, not the later immigrant tribes who adapted many of their customs. The Scythians described by the Greeks were apparently an amalgamation of many peoples overlaying a very ancient culture that existed in the area around the Black Sea. Whatever their origins, the Scythians were a remarkable people with a very ancient origin that remains a mystery. However, two more tales of the Scythians are even stranger. One is the story of the bald people who were once part of the royal Scythians but separated themselves and went to live isolated at the foot of a mountain. Herodotus described them thus; Passing over a great extent of this rough country, you come to a people dwelling at the foot of lofty mountains, who are said to be all- both men and women- bald from their birth, to have flat noses, and very long chins. These people speak a language of their own; the dress which they wear is the same as the Scythian. They live on the fruit of a certain tree, the name of which is Ponticum; in size it is about equal to our fig-tree, and it bears a fruit like a bean, with a stone inside. … No one harms these people, for they are looked upon as sacred- they do not even possess any warlike weapons. When their neighbours fall out, they make up the quarrel; and when one flies to them for refuge, he is safe from all hurt. They are called the Argippaeans. Now we have a race of people who believe they were descended from the three sons of a god, they are so early that even in the time of Herodotus their origins were ancient history, they believed they had received technology directly from their gods and a small number of them, described as not normal humans lived apart and served as judges and protectors and the strange story gets even stranger…now we bring in the Amazons.

It seems that in all the histories of the Scythians one point is either marginalized or simply mentioned as if it is not important, but I contend that it is of upmost importance if we are to truly understand the psyche of the Scythians, the existence of the Amazons and in fact the history of all humanity.

The ancient Scythians, the ones who predate the nomads, worshiped as their main deity not a god but a goddess, the half snake half woman deity known as Tabiti, who coincidentally fits the description of Tagitaos’ mother in the Scythian origin story . She was the Earth Goddess who was said to be the witness of all things, often depicted as a woman with child she travelled with a raven and a wolf.

The Goddess is the most ancient of all deities with depictions dating back over 29000 years BC and her worship held sway until only about four thousand years ago when mankind spiralled into never ending warfare. Her names are almost endless, Anu, Eki, Hathor, Isis, Danu, Cali; the list would go on for pages but they all represented the same thing, the sacred feminine, the great mother. The fact that matriarchal or egalitarian societies might have existed and in fact may have been the norm prior to the ‘historical’ period is now dismissed by most mainstream historians but I contend that they were the norm and they did not die out suddenly. There was a time of transition during which women and men still existed as equals in society and the Amazons are a compelling example of one of these transitions.

Herodotus, with his usual flare, tells a remarkable story of how the Amazons came to be with the Scythians which makes a great deal more sense when one understands that the nomadic Scythians were later arrivals and the Amazons were part of an earlier civilization still existing to the south of the Black Sea but in constant threat from the Greeks as the accounts of many battles suggest. He recounts that after the Battle of Thermodon, several galleys carrying Amazon prisoners were retaken by the captives and the women came ashore in the land of Scythia on the north shore of the Black Sea They engaged some of the Scythians in combat who upon discovering that the dead were actually women decided not to try to kill the newcomers but woo them instead. They eventually approached them unarmed and the two groups decided to merge but not without negotiations. The Amazons refused to live as Scythian women, they would not give up their place in society so their new Scythian husbands agreed and asked for their inheritance to be given them and they left for lands to the northeast. This story seems to tell of a merging of the nomadic Scythians with the earlier matriarchal society and their migration away from the patriarchal societies rising to power to the south and eventually the entire world.

Of course most mainstream historians call the Amazons creatures of myth not because there are not ample records of their battles and individuals but for the reason Strabo the Greek historian put it 2000 years ago, “For who can believe that an army of women, or a city, or a nation, could ever subsist without men? and not only subsist, but make inroads upon the territories of other people, and obtain possession not only of the places near them, and advance as far as the present Ionia, but even dispatch an expedition across the sea to Attica?” Who indeed could believe such a thing? Certainly not the men who have written history but now we have their bodies, women buried with the respect once though only reserved for men and these tattooed women warriors are much harder to call a myth.

The origin of the word Amazon may have come from the Iranian language. The work ha-mazan (phonetic pronunciation) meant warrior and the nomadic Scythians that migrated into the eastern European region are believed to have been Indo-Iranian tribes so the etymology of the word seems right. As the Scythian nomads moved across the area, described in Herodotus’ third story of their origin, a stratified society developed in which the farmers and herders (the earlier inhabitants) were lower status and the newer Scythian warrior class became the royal or ruling class.

However, unlike most societies that are absorbed by a warrior based culture, this one did not immediately or exclusively denigrate women to the lowest status. It seems that in their world there was a place for the warrior woman, a practice perhaps influenced by their female deities. Herodotus believed that the Samatians were the result of the merging of the Scythian and Amazon cultures. Whether this acceptance came from the merging of a society, such as the Amazonians that already had such practices, or it was inherent in the customs of the early nomads is not clear, but archaeological evidence shows that women both as warriors and as high status individuals existed in the Scythian society and similar cultures in the region of Pazyryk.

The Scythians buried their high status dead in mounds called kurgans or tumuli. The dead were laid out often as if asleep in a hollowed out log, facing the east. Grave goods included fine clothes, jewellery, food, cannabis, hand mirrors (also carried by the followers of Hathor), horse tack, bows, swords, shields, entire chariots and often other humans and horses. The horses were sacrificed by axe blow and then buried with the deceased. A later excavation, such as the one of the Pazyryk mummy known as the Ice Maiden excavated by Natalia Polosmak, has shown that at least in this instance the horses were older rather than younger stock suggesting a hint of practicality when killing the livestock. The bodies were mummified in a complex process involving the removal of internal organs, packing the body cavity with aromatic herbs and spices and then embalming the flesh with oils and resin. Some of the kurgans also filled with ground water and subsequently sealed the mummies in ice which further preserved all of the burial goods. The craftsmanship of the gold work, textiles, leather items and wood carving is exceptional and equally so for both male and female burials.

Royal Scythians were also tattooed and apparently those tattoos attested to their elite status. Their tattoos are almost modern in appearance and were created not by the most common ancient method of sewing dye soaked thread under the skin but instead by the puncture method. This technique allowed the artists to create stylized designs in the shapes of goats, horses, deer and leopards. A tattoo stencil (pattern used for creating the design) was actually found in one of the burials. The males and females wore the same designs and there is also evidence of more medicinal tattoos that as usual were only lines. Among the Scythians it is relatively easy to separate the therapeutic tattoos from the decorative because they had such advanced tattooing skills.

There are many very interesting Scythians and Pazyryk burials and it would take a book to describe them all, but some contained women, or men and women together, who were buried as warriors with bows, shields and swords as well as their horses. It is apparent that this society accepted the participation of women in warfare and allowed them the honours afforded to such a status and perhaps it is this very custom that earned these people the title of barbarian because the cultures that surrounded them found the very thought of women in such roles as unthinkable, even mythical. It has long been an accepted practice in anthropology to draw inferences about people and gender role within a society based on the way they are treated in death and there must have been some degree of equality within this society.

Just as the Pazyryk culture greatly resembled the Scythian culture to their west, I think we can also see cultural similarities in the Norse and Celtic peoples to the east of Scythia who, whether from intermingling in trade or migration, exhibited the same treatment of women until the spread of Rome and Christianity across Europe destroyed the native culture and purposefully erased any pagan history especially Goddess worship. I will also go as far to say that Rome and the church at the time began the systematic persecution of women taking away any power they had in society including, medicine, religion, brewing and warfare.

The Sarmatians, the people Herodotus believed were the mix of Amazons and Scythians, are known to have invaded Gaul and pushed out the Picts and there are many Roman accounts of the women warriors among the Gauls. The Norse shield maidens are not myth and accounts of their participation in known battles is generally not disputed unlike those of the Amazons. Queen Boudicca, trained as a warrior when she was a child went on to led an army of over 10,0000 many of them women against the Romans in Briton. Of course the Romans described her as a woman who was smarter than most of her gender which explained her successes but they still considered her a person not to be dealt with lightly.

Of her own part Boudicca said “We British are used to women commanders in war; I am descended from mighty men! But I am not fighting for my kingdom and my wealth now. I am fighting as an ordinary citizen for my lost freedom, my bruised body and my outraged daughters…Consider how many of you are fighting and why! Then you will win this battle or perish. That is what I, a woman, plan to do, let the men live in slavery if they will.”(Boudicca according to Tacitus)

In 61 AD Boudicca died when she took her own life instead of being captured and with her died the hope of women all over Europe for social equality in the face of the Roman invasion and the subsequent spread of Christianity. Perhaps Boudicca represents the last great stand of the descendants of the Amazons and the tattooed warriors of the steppes who rode into battle together, man and woman side by side, against the new societies where woman were seen as weak and inferior and their great deeds in history were turned into myths.



References:

J. A. Salmonson, The Encyclopedia of Amazons (1991), ISBN 0385423667

F. G. Bergmann, Les Amazones dans l'histoire et dans la fable (1853)

J.Harmatta: "Scythians" in UNESCO Collection of History of Humanity – Volume III: From the Seventh Century BC to the Seventh Century AD. Routledge/UNESCO. 1996.

The Real Scythians of Messopotamia, Fred Hamori, based on a work by Gyula Meszaros

The History of Herodotus, George Rawlinson, ed. and tr., vol. 3, Book 4, Chapters 2-36, 46-82. New York: D. Appleton and Company, 1885]

Scythians in the Ancient World by Gill, Education About.com Ancient / Classical History Herodotus History Book IV

Scythian tumuli : Bouzek Jan (2/22/2008) "Scythian tumuli", 2008, Encyclopaedia of the Hellenic World, Black Sea

Origins of the Picts and Scots, Hal MacGregor, Origins of the Clan Gregor

The Boudicca Chapters, Isha Bassi, Heroines of History.



Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Sotarna, Ian Wachtmeister, 2014, ISBN: 9789187769030

2016-02-01 12:09
Från [email protected] (Historiebloggen)
Historiebloggens bokrecension: Sotarna av Ian Wachtmeister , 2014, ISBN: 9789187769030





















Boken är mer än köpvärd, den är ett måste att läsas och behållas för längre framtid då den är högaktuell med sin fakta under lång tid framöver. Ian Wachtmeister skriver rakt och utan att modifiera en enda liten mening. Han vågar säga saker som de är. Läsaren får inblick i Carnegieaffären som skördade Maths O Sundqvist och många andra. Även om hur svensk jurnalistik styrs indirekt av miljöpartiet eftersom hälften av journalisterna är miljöpartister. Och om hur fascisten Putin förbereder en invasion av Europa. Gotland är en strategisk punkt, den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön sägs det. När Rasha/Ryssland började ockupera Ukrajina år 2014 var det bara början på Europas ockupationsplan. Ian skriver också om The National Prayer Breakfast som är en stor grej i USA, där till och med Barack Obama USAs president närvarar med sin fru. Han skriver också om hur djurvännerna ville rädda elefanterna (Nika och Shiva) på Skansen men istället skickade dem till döden. Eller om hur vänsterpacket hävdat att Fidel Castro grundat det svenska välståndet.

Boken innehåller många personliga minnen från Wachmeisters liv och även många kända personers liv också. Den kommer inte lämna sin läsare oberörd. Boken riktar sig till alla som vill veta vad som händer (och vad som inte händer) i Sverige och Sveriges politiska arena. Köp boken och spara den för att läsa om vid ett senare tillfälle, eller ha som en uppslagsbok för svensk politik.


Bokens beskrivning från förlaget:

Med boken Sotarna är Ian Wachtmeister tillbaka som författare, mer personlig och rak än någonsin. Här finns aldrig tidigare berättade historier ur hans spännande och brokiga liv, kryddade med fritänkarens ocensurerade sanningar. Boken rymmer såväl skandaler från näringslivet som romantiska skildringar från herrgårdslivet under andra världskriget. Nutida politiker, myndigheter och medier granskas med obarmhärtig skärpa, samtidigt som personliga anekdoter och reseupplevelser skildras med en hjärtlig värme en sida av Ian som de flesta inte känner till.

Några kommer att bli förbannande. Andra kommer att uppskatta att det finns någon som vågar säga vad han tycker. Och ingen kommer att lämnas oberörd!


Utvalda citat:

I Sverige tycks vi ha en ständigt pågående gnällig kris där alla politiska ledare ser tråkiga ut och ingen vågar säga vad de tycker. Först ska spinndoktorerna undersöka vad som är rätt att säga just då. Åsikter är inget de har, det är något de framför i vissa lägen med tydliga reservationer och begränsningar. Resultatet blir en charad där den storögt irriterade byter ord med den ihåligt malande och blir avbrutna av den milde med elaka ögon. Då och då avbryts föreställningen av någon som försöker säga så många ord som möjligt utan att säga något. Publiken kan samtidigt tydligt se vem programledaren håller på. Spektaklet kallas public service-teve!


Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Storstrejken i Sverige 1909

2016-01-26 23:26
Från [email protected] (Historiebloggen)



Storstrejken i Sverige 1909 var en arbetsmarknadskonflikt, innefattande både strejk och lockout. Strejken startade 4 augusti 1909 och pågick exakt en månad. Vissa efterdyningar fanns dock kvar till den 13 november samma år, då SAF upphävde den sista kvarstående lockouten vid järnbruken. Den var de svenska arbetsmarknadsorganisationerna SAF:s och LO:s första stora arbetsmarknadskonflikt.

Den pågående lågkonjunkturen pressade många företag och SAF krävde därför lönesänkningar på vissa områden. För att få igenom sitt krav lockoutades i slutet av juli 80 000 anställda inom textil-, sågverks- och pappersmasseindustrin. Detta fick LO att svara med en strejk i vilken som mest omkring 300 000 arbetare deltog.

Den svenska arbetarklassen var i ett europeiskt perspektiv väl organiserad fackligt och politiskt. Ändå led arbetarsidan totalt nederlag. Skälen var flera. Lågkonjunkturen gjorde att exportföretagen satt på uppbyggda lager och att produktionen stod stilla blev därför mindre kännbart än om strejken kommit i högkonjunktur. Men även i distributionsledet misslyckades strejken. På LO-sidan diskuterades vilka grupper som skulle tas ut i strejk och vilka som skulle stå utanför. Resultatet blev en halvmesyr:

"Undantagen var på en gång för få och för många: för få för att hindra den liberala opinionen att skrämmas eller i ursinne gå över till högern och arbetsgivarna - främst på grund av typografstrejken, men också på grund av andra verkliga eller förmenta avtalsbrott. Samtidigt gjordes en undantag för mycket: järnvägsmännen." Lika viktiga som järnvägarna var hamnarna, från vilka utskeppningen av exportvaror fortsatte under strejken - och det trots att landets hamnarbetare också var i strejk. Lossning och lastning hålls igång med hjälp av sjömän bundna av sjölagen, förmän och strejkbrytare både från Sverige och utlandet.

Strejkkassorna var små och facket var efter en månad tvungna att successivt dra ner på strejkens omfattning, något som ledde till massavhopp av medlemmar. LO förlorade nästan hälften av sina medlemmar; några av dem gick med i det nybildade SAC, en syndikalistisk fackförening. Dessa menade att ledningen i LO hade skött strejken halvhjärtat och enbart inlett den för att stävja medlemmarnas mer radikala hållning. Arbetsgivarna tog även chansen att göra sig av med cirka 20 000 arbetare, vilket även det bidrog till massavhoppet från LO då arbetarna var tvungna att gå ur facket för att få tillbaka jobbet under pågående konflikt. Även utvandringen från Sverige ökade som en följd av strejken. Totalt varade strejken i drygt tre månader.


Referenser:

Berg, Jan O. (2011). På spaning efter en svensk modell: idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897-1909. Enebyberg: Jan O. Berg samt Berg Bild Rum & Färg Förlag. Libris 12121073. ISBN 9789162882648

Björkman, Jenny (2009). ”Storstrejken blev LO:s första kris”. Populär Historia (nr. 8): sid. 46-49. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822.

Dalström, Kata (1910). Vargaflockens moral: ett minne från storstrejken. Frams broschyr ; 37. Malmö: Framtiden. Libris 1612697

Dokument från storstrejken 1909. Solna: Pogo press. 1979. Libris 7639440. ISBN 91-7386-044-1

Hamark, Jesper; Thörnqvist, Christer (2013). Docks and defeat : the 1909 General Strike in Sweden and the role of port labour. Libris 16419139

Kjellberg, Anders (2011). ”Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige”. Arbetarhistoria (Stockholm : Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 1984-) "2011:2–3": sid. 33-40 : ill. ISSN 0281-7446. ISSN 0281-7446 ISSN 0281-7446. Libris 8260504 - Artikel som jämför storstrejken 1909, metallstrejken 1945 och storkonflikten 1980.

Protokoll och handlingar rörande 1909 års tvister mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.. Stockholm: Arb. 1910. Libris 1616787

Redogörelse för lockouterna och storstrejken i Sverige år 1909.. Arbetsstatistik, 99-0441061-5 ; 9. Stockholm: Kommerskollegium. 1910-1912. Libris 8206867

Palme, Sven Ulric. Karl Staaff och storstrejken 1909 (1959)

Schiller, Bernt (1967). Storstrejken 1909: förhistoria och orsaker. Studia historica Gothoburgensia, 0081-6515 ; 9Scandinavian university books, 99-0103642-9. Göteborg: Elander. Libris 8078702

Svaret 1909.. Stockholm: Arena. 1970. Libris 7555



Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Visigoter Tervingi

2016-01-24 21:24
Från [email protected] (Historiebloggen)
Visigoter, ibland även västgoter, (latin visi'gothi, visigothæ) är ett av de två gotiska folk som första gången nämns år 291. De kallades då tervingi (skogsbor) och betecknades som en utbrytargrupp, medan de övriga, ostrogoterna, inte nämns vid namn förrän omkring 100 år senare. Den omkring 390 skrivna Notitia dignitatum kallar visigoterna för Vesi, vilket är deras självbenämning och betyder "de goda" eller "de ädla". Det var först Cassiodorus som lade till efterleden och började kalla dem visigoter, med vilket han menade "västgoter". Han hittade sannolikt helt enkelt på ett namn som likt ostrogoternas kunde ange ett väderstreck.

Visigoterna som Roms allierade

Hunnerna erövrade ostrogoternas rike 375 och visigoterna valde då att hellre fly till romarriket än att underordna sig deras styre. Romarna tog dock motvilligt emot sina – sedan mitten av 300-talet – kristna bröder och behandlade dem så illa att de gjorde uppror. Det slutade med en katastrof för romarna när visigoterna besegrade dem i slaget vid Adrianopel och själva Konstantinopel svävade ett tag i fara. Men sedan Theodosius 379 blivit kejsare lyckades han genom kraft och klokhet lugna visigoterna och faktiskt vinna en allians med den gamle romarfienden Atanarik, som lämnat Siebenbürgen och efter Fritigerns död fått ett slags ledarställning. Så länge Theodosius regerade utgjorde sedan visigoterna såsom foederati ett slags buffert mot andra barbarfolk, medan enskilda medlemmar av folket också fick anställning i hären eller runt om i rikets förvaltning. Härigenom hotades goternas nationella sammanhållning och år 395, efter Theodosius död, valdes Alarik I till kung av en grupp goter som kallade sig "Vesi", detta namn utvecklades sedan till "visigoter".

Under Alarik påbörjades visigoternas kamp mot det romerska riket. Efter Teodosius död fick han Moesien och Thracien som foederati och fortsatte med att inta Pannonien och Makedonien. Han försökte sedan att inta Konstantinopel, som köpte sig fri och gick istället mot Grekland, där han efter förhandlingar erövrade bland annat Aten. Han fortsatte till Italien men blev besegrad av Stilicho två gånger. Efter den stora germaninvasionen i Gallien 406 tvingades dock Stilicho att förhandla med Alarik, men när kejsaren inte gick med på hans krav så belägrades Rom. Alarik fick förstärkning av de germanska legosoldaterna och 40 000 germanska slavar vilket ledde till Roms intagande och plundring år 410. Alarik försökte skapa ett gotiskt världsrike med Italien som centrum men när han fortsatte för att erövra Sicilien och Afrika, dog han, endast 34 år gammal och efterträddes av sin svåger Ataulf. Denne tog fasta på det erbjudande som Alarik fått av kejsar Honorius år 403, att med full äganderätt få Gallien och Spanien och detta ledde till besättandet av södra Gallien (det så kallade Tolosanska riket) med Toulouse som huvudstad under Ataulf och Wallia (415-418) och Theoderik I (418-451). I de flesta sammanhang kom dock goterna att uppträda som foederati (exempelvis mot vandalerna), och spelade i denna egenskap en mycket viktig roll vid Aëtius seger över Attila vid Katalauniska fälten år 451, varvid kung Teoderik I stupade och Attilas framryckning i Europa stoppades. Som en bieffekt kom också den andra halvan av goterna, ostrogoterna, att härigenom befrias från hunnersk överhöghet.

De självständiga Visigoterna

Under förvirringen vid västromerska rikets fall år 476 frigjorde sig visigoterna helt från beroendet av Rom, under ledning av Theoderik I:s son Eurik, som konsoliderade sitt välde i södra Gallien och erövrade större delen av Spanien. Euriks son Alarik II (484-507) besegrades 507 av den frankiske kungen Klodvig I. Detta gjorde att visigoterna bad den östromerske kejsaren Justinianus om hjälp. Denne intog därefter sydöstra Spanien och det tog 80 år innan visigoterna lyckades fördriva dem därifrån under sin konung Leovigild. [2] I detta rike, liksom i Odovakars och Teoderiks, lät man befolkningen ha kvar sina egna lagar och statsinrättningar, vilket ledde till att det visigotiska väldet huvudsakligen blev ett spanskt rike ("riket Toledo"). Riket kom under Roderik (710-711) att krossas av araberna - om detta, se artikeln Spaniens historia.

Den muslimske ståthållaren Musa fullbordade Afrikas underkuvande och sände år 711 sin beprövade fältherre Tariq ibn-Ziyad till Spanien. Denne besatte den branta höjd, då kallad Calpe, som alltsedan dess bär erövrarens namn, Tariks berg (Djebel-al-Tarik, varav Gibraltar), och påträffade Roderik (västgoternas härskare) vid Salada, inte långt från Cadiz (nordväst om Jerez de la Frontera). Striden rasade den 25 och 26 juli. Enligt sagan pågick den en hel vecka. Förmodligen avgjordes den genom förräderi till halvmånens fördel. Därmed följde västgotarikets fall. Roderik stupade och hans folk betedde sig till den grad fegt, att ingen gotisk här ånyo vågade ställa sig i inkräktarens väg. På så sätt kunde muslimerna inta den ena staden efter den andra. De missnöjda och förtryckta, framför allt judarna, gick dem till mötes och öppnade portarna. Endast högt uppe i norr, i de asturiska bergen, förmådde de kristna hålla sig kvar. Troligen skulle de ha dukat under och erövringen redan nu utbrett sig över Pyreneerna, varvid muslimerna funnit frankernas rike splittrat av inre söndring, om inte Tarik och Musa hade blivit oense med varandra. Nu blev istället den muslimska hären kallad tillbaka. Västgoterna utvecklade privaträtten först bland germanerna, men lyckades aldrig skapa en varaktig författning.

Sociala förhållanden i de visigotiska rikena

Efter bosättningen i Gallien och Spanien erhöll visigoterna två tredjedelar av jorden där, och förblev länge en från den romerska befolkningen åtskild folkgrupp eftersom giftermål dem emellan var förbjudna i lag. De två folken hade också skilda lagar - romarna levde under lagar fastställda av Alarik II (ett sammandrag av den romerska rätten, kallat Breviarium Alarici), visigoterna levde under gotiska rättssedvänjor (antagligen kodifierade under kung Reccared I (586-601) under namnet Antiqua). Goterna dömdes i första hand av särskilda kungliga domare, den högre domsrätten utövades däremot av gemensamma sådana, hertigar (duces) i provinserna och under dem grevar (comites) i grevskapen (civitates). Till skillnad från förhållandet i östgotariket (se Theoderik den store) var den romerska befolkningen underkastad krigstjänstskyldighet. Detta blev det första steget mot en sammansmältning mellan folken.

Bland goterna hade ursprungligen funnits en bördsadel, vilken dock försvann efter erövringarna, och istället uppkom en kunglig tjänstadel i vilken på grund av den gemensamma krigstjänstskyldigheten både romare och goter ingick. I samband med detta genomgicks en betydande social ombildning. Liksom hos andra germanska folk hade hos visigoterna folkets huvudmassa utgjorts av "folkfria", och vid bosättningen hade dessa erhållit egen jord, men i Gallien och Spanien hade under romartiden jorden till största delen varit uppdelad i stora egendomar tillhöriga adliga (senatoriska) släkter och med en talrik ofri befolkning. De inträngande visigoterna bibehöll till en stor del dessa jordförhållanden och den nya tjänsteadeln, vare sig av romanskt eller gotiskt ursprung, blev innehavare av de gamla jordegendomarna eller av nya sådana som bildades genom tilldelande av kronogods. Vid sidan av dessa kunde inte de små fria jordegendomarna bestå, och medan å ena sidan de mäktigare visigotiska släkterna sammansmälte med de gamla romerska adelssläkterna till en härskande adel, sammansmälte å andra sidan massan av de folkfria visigoterna med den "höriga" romerska befolkningen till en samhällsklass som stod i stort beroende (eller var rent ofri) till de stora andliga eller världsliga makthavarna.

Hur drastiskt de folkfrias antal minskats visas av kung Vambas (672-680) påbud att 9 av 10 trälar skulle vara krigstjänstskyldiga - de folkfria hade tidigare varit basen för krigsmaktens personaltillgång. Denna utveckling, som i det Frankiska riket skulle ge upphov till feodalismen, försiggick tidigare i Västgotariket men ledde inte till en fullständig feodalisering eftersom egendomarna inte tog formen av län. Den genom de sociala förändringarna påbörjade sammansmältningen mellan folkgrupperna visigoter och romaner fullbordades efter att visigoterna under kung Reccared konverterat från arianismen till katolicismen, och till följd av detta kunde kungarna Kindasvind (641-652) och dennes son Reccesvind (652-672) genomdriva en gemensam lag, Lex visigothorum och Reccesvind upphävde också förbudet mot blandade äktenskap. Eftersom den romanska befolkningen var betydligt talrikare än den gotiska kom den romanska kulturen också att i högre grad forma den efterföljande kulturen. Lex visigothorum var i huvudsak grundad på den romerska rätten och visigoterna utbytte sitt språk mot det av den romerska befolkningen talade vulgärlatinet vilket förändrades (se spanska).

Även om riket och befolkningen förändrades bibehöll det till sitt fall namnet Goternas rike (lat. Regnum gothorum).

Referenser:

Världshistoria, band II. Utgiven av Hans Hildebrand, Harald Hjärne och J. von Pflugk-Harttung. Buchdruckerei Otto Regel GmbH, Leipzig 1921. Artikeln författad av Prof. Dr. J. von Pflugk-Harttung, Geheimer Archivrat vid Geheimes Staatsarchiv, Berlin.

Bachrach, Bernard S. "A Reassessment of Visigothic Jewish Policy, 589-711." American Historical Review 78, no. 1 (1973): 11-34.

Collins, Roger. The Arab Conquest of Spain, 710-797. Oxford: Blackwell Publishers, 1989. Reprint, 1998.

Constable, Olivia Remie. "A Muslim-Christian Treaty: The Treaty of Tudmir (713)." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 37-38. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.

Constable, Olivia Remie, and Jeremy duQ. Adams. "Visigothic Legislation Concerning the Jews." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 21-23. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.

Garcia Moreno, Luis A. "Spanish Gothic consciousness among the Mozarabs in al-Andalus (VIII-Xth centuries." In The Visigoths. Studies in Culture and Society, ed. Alberto Ferreiro, 303-323. Leiden-Boston-Köln: Brill, 1999.

Heather, Peter. The Goths. Oxford: Blackwell Publishers, 1996.

Kennedy, Hugh. Muslim Spain and Portugal: A Political History of al-Andalus. Harlow, Essex: Longman, 1996.

Mathisen, Ralph W. "Barbarian Bishops and the Churches ‘in Barbaricis Gentibus’ During Late Antiquity." Speculum 72, no. 3 (1997): 664-697.

Mierow, Charles Christopher (translator). The Gothic History of Jordanes. In English Version with an Introduction and a Commentary, 1915. Reprinted 2006. Evolution Publishing, ISBN 1-889758-77-9.

Nirenberg, David. "The Visigothic Conversion to Catholicism." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 12-20. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.

Rosales, Juratė. Los Godos. Barcelona, Ed. Ariel S.A., 2nd edition, 2004.

Sivan, Hagith. "On Foederati, Hospitalitas, and the Settlement of the Goths in A.D. 418." American Journal of Philology 108, no. 4 (1987): 759-772.

Velázquez, Isabel. "Jural Relations as an Indicator of Syncretism: From the Law of Inheritance to the Dum Inlicita of Chindaswinth." In The Visigoths from the Migration Period to the Seventh Century: An Ethnographic Perspective, ed. Peter Heather, 225-259. Woodbridge, Suffolk: Boydell Press, 1999.

Wolf, Kenneth Baxter, ed. and trans. Conquerors and Chroniclers of Early Medieval Spain. Vol. 9, Translated Texts for Historians. Liverpool: Liverpool University Press, 1999.

Wolfram, Herwig. History of the Goths. Berkeley: University of California Press, 1988.



Läs mer på www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Visigoths Thervingi

2016-01-24 21:17
Från [email protected] (Historiebloggen)
The Visigoths (UK: /ˈvɪzɪˌɡɒθs/; US: /ˈvɪzɪˌɡɑːθs/, Latin: Visigothi, Wisigothi, Vesi, Visi, Wesi, or Wisi) were branches of the nomadic tribes of Germanic peoples referred to collectively as the Goths. These tribes flourished and spread during the late Roman Empire in Late Antiquity, or the Migration Period. The Visigoths emerged from earlier Gothic groups (possibly the Thervingi) who had invaded the Roman Empire beginning in 376 and had defeated the Romans at the Battle of Adrianople in 378. Relations between the Romans and the Visigoths were variable, alternately warring with one another and making treaties when convenient. The Visigoths invaded Italy under Alaric I and sacked Rome in 410. After the Visigoths sacked Rome, they began settling down, first in southern Gaul and eventually in Spain and Portugal, where they founded the Visigothic Kingdom and maintained a presence from the 5th to the 8th centuries AD.

The Visigoths first settled in southern Gaul as foederati of the Romans – a relationship established in 418. However, they soon fell out with their Roman hosts (for reasons that are now obscure) and established their own kingdom with its capital at Toulouse. They next extended their authority into Hispania at the expense of the Suebi and Vandals. In 507, however, their rule in Gaul was ended by the Franks under Clovis I, who defeated them in the Battle of Vouillé. After that, the Visigoth kingdom was limited to Hispania, and they never again held territory north of the Pyrenees other than Septimania. A small, elite group of Visigoths came to dominate the governance of that region at the expense of those who had previously ruled there, particularly in the Byzantine province of Spania and the Kingdom of the Suebi.

In or around 589, the Visigoths under Reccared I converted from Arianism to Nicene Christianity, gradually adopting the culture of their Hispano-Roman subjects. Their legal code, the Visigothic Code (completed in 654) abolished the longstanding practice of applying different laws for Romans and Visigoths. Once legal distinctions were no longer being made between Romani and Gothi, they became known collectively as Hispani. In the century that followed, the region was dominated by the Councils of Toledo and the episcopacy. (Little else is known about the Visigoths' history during the 7th century, since records are relatively sparse.) In 711 or 712, a force of invading Arabs and Berbers defeated the Visigoths in the Battle of Guadalete. Their king and many members of their governing elite were killed, and their kingdom rapidly collapsed. Gothic identity survived, however, especially in Marca Hispanica and the Kingdom of Asturias, which had been founded by the Visigothic nobleman Pelagius of Asturias after his victory over the Moors at the Battle of Covadonga.

During their governance of the Kingdom of Hispania, the Visigoths built several churches that survive. They also left many artifacts, which have been discovered in increasing numbers by archaeologists in recent times. The Treasure of Guarrazar of votive crowns and crosses is the most spectacular. They founded the only new cities in western Europe from the fall of the Western half of the Roman Empire until the rise of the Carolingian dynasty. Many Visigothic names are still in use in modern Spanish and Portuguese. Their most notable legacy, however, was the Visigothic Code, which served, among other things, as the basis for court procedure in most of Christian Iberia until the Late Middle Ages, centuries after the demise of the kingdom.

Nomenclature: Vesi, Ostrogothi, Tervingi, Greuthungi

Contemporaneous references to the Gothic tribes use the terms "Vesi" (Latin for Visigoths), "Ostrogothi", "Thervingi", and "Greuthungi." Most scholars have concluded that the terms "Vesi" and "Tervingi" were both used to refer to one particular tribe, while the terms "Ostrogothi" and "Greuthungi" were used to refer to another. Herwig Wolfram points out that while primary sources occasionally list all four names (as in, for example, Gruthungi, Austrogothi, Tervingi, Visi), whenever they mention two different tribes, they always refer either to "the Vesi and the Ostrogothi" or to "the Tervingi and the Greuthungi", and they never pair them up in any other combination. This conclusion is supported by Jordanes, who identified the Visigoth (Vesi) kings from Alaric I to Alaric II as the heirs of the 4th century Tervingian king Athanaric, and the Ostrogoth kings from Theoderic the Great to Theodahad as the heirs of the Greuthungi king Ermanaric. In addition, the Notitia Dignitatum equates the Vesi with the Tervingi in a reference to the years 388–391.

The earliest sources for each of the four names are roughly contemporaneous. The first recorded reference to "the Tervingi" is in a eulogy of the emperor Maximian (285–305), delivered in or shortly after 291 (perhaps at Trier on 20 April 292) and traditionally ascribed to Claudius Mamertinus. It says that the "Tervingi, another division of the Goths" (Tervingi pars alia Gothorum), joined with the Taifali to attack the Vandals and Gepidae. (The term "Vandals" may have been a mistaken reference to the "Victohali", since around 360 the historian Eutropius reports that Dacia was currently inhabited by Taifali, Victohali, and Tervingi.) The first recorded reference to "the Greuthungi" is by Ammianus Marcellinus, writing no earlier than 392 and perhaps later than 395, recounting the words of a Tervingian chieftain who is attested as early as 376. The first known use of the term "Ostrogoths" is in a document dated September 392 from Milan. (Claudian mentions that they, together with the Gruthungi, inhabit Phrygia.)

Gutthiuda, the country of Visigoths

Wolfram notes that "Vesi" and "Ostrogothi" were terms each tribe used to boastfully describe itself and argues that "Tervingi" and "Greuthungi" were geographical identifiers each tribe used to describe the other. This would explain why the latter terms dropped out of use shortly after 400, when the Goths were displaced by the Hunnic invasions. As an example of this geographical naming practice, Wolfram cites an account by Zosimus of a group of people living north of the Danube who called themselves "the Scythians" but were called "the Greutungi" by members of a different tribe living north of the Ister. Wolfram believes that the people Zosimus describes were those Tervingi who had remained behind after the Hunnic conquest. For the most part, all of the terms discriminating between different Gothic tribes gradually disappeared after they moved into the Roman Empire. The last indication that the Goths whose king reigned at Toulouse thought of themselves as "Vesi" is found in a panegyric on Avitus by Sidonius Apollinaris dated 1 January 456.

Most recent scholars (notably Peter Heather) have concluded that Visigothic group identity emerged only within the Roman Empire. Roger Collins believes that the Visigothic identity emerged from the Gothic War of 376–382 when a collection of Tervingi, Greuthungi, and other "barbarian" contingents banded together in multiethnic foederati (Wolfram's "federate armies") under Alaric I in the eastern Balkans, since they had become a multiethnic group and could no longer claim to be exclusively Tervingian.

The term "Visigoth" was an invention of the 6th century. Cassiodorus, a Roman in the service of Theoderic the Great, invented the term "Visigothi" to match that of "Ostrogothi", terms he thought of as signifying "western Goths" and "eastern Goths" respectively. The western–eastern division was a simplification (and a literary device) of 6th century historians; political realities were more complex. Further, Cassiodorus used the term "Goths" to refer only to the Ostrogoths, whom he served, and reserved the geographical term "Visigoths" for the Gallo-Spanish Goths. This usage, however, was adopted by the Visigoths themselves in their communications with the Byzantine Empire and was still in use in the 7th century.

Other names for other Gothic divisions abounded. A "Germanic" Byzantine or Italian author referred to one of the two peoples as the Valagothi, meaning "Roman Goths", and in 469 the Visigoths were called the "Alaric Goths".

Etymology of Tervingi and Vesi/Visigothi[edit] The name Tervingi may mean "forest people". This is supported by evidence that geographic descriptors were commonly used to distinguish people living north of the Black Sea both before and after Gothic settlement there, by evidence of forest-related names among the Tervingi, and by the lack of evidence for an earlier date for the name pair Tervingi–Greuthungi than the late 3rd century. That the name Tervingi has pre-Pontic, possibly Scandinavian, origins still has support today.

The Visigoths are called Wesi or Wisi by Trebellius Pollio, Claudian, and Sidonius Apollinaris. The word is Gothic for "good", implying the "good or worthy people", related to Gothic iusiza "better" and a reflex of Indo-European *wesu "good", akin to Welsh gwiw "excellent", Greek eus "good", Sanskrit vásu-ş "id.". Jordanes relates the tribe's name to a river, though this is most likely a folk etymology or legend like his similar story about the Greuthung name. The name Visigothi is an invention of Cassiodorus, who combined Visi and Gothi under the misapprehension that it meant "west Goths".

Early Origins

The Visigoths or 'western Goths' as connoted by Cassiodorus emerged from the Gothic tribes, most likely a derivative name for the Gutones, a people believed to have their origins in Scandinavia and who migrated southeastwards into eastern Europe. Such understanding of their origins is largely the result of Gothic traditions and their true genesis as a people is as equally obscure as those of the Franks and Alamanni. The Visigoths spoke an eastern Germanic language which by the 4th century AD was distinct. Eventually the Gothic language died as a result of contact with other European people during the Middle Ages.

Long struggles between the neighboring Vandili and Lugii people with the Goths may have contributed to their earlier exodus into mainland Europe. The vast majority of them settled between the Oder and Vistula rivers until overpopulation (according to Gothic legends) forced them to move south and east, where they settled just north of the Black Sea in Ukraine. Unfortunately this legend is not supported by archaeological evidence so its validity is disputable. Historian Malcolm Todd contends that while this large en masse migration is possible, the movement of Gothic peoples south-east was more likely the result of warrior bands moving closer to the wealth of the Ukraine and the cities of the Black Sea coast. Perhaps what is most notable about the Gothic people in this regard was that by the middle of the 3rd century AD, they were "the most formidable military power beyond the lower Danube frontier."

Contact with Rome

Throughout the 3rd and 4th centuries AD, there were numerous conflicts and exchanges of varying types between the Goths and their neighbors. In AD 238 the Goths invaded across the Danube into the Roman province of Moesia, pillaging and exacting payment through hostage taking. During that same year consequent the war with the Persians in AD 238, Goths also appear in the Roman armies of Gordian III. When subsidies to the Goths were stopped, the Goths organized and in AD 250 joined a major barbarian invasion led by the Germanic king, Kniva. Success on the battlefield against the Romans inspired additional invasions into the northern Balkans and deeper into Asia Minor. Starting in approximately AD 255, the Goths added a new dimension to their attacks by taking to the sea and invading harbors which brought them into conflict with the Greeks as well. When the city of Pityus fell to the Goths in 256, the Goths were further emboldened. Sometime between AD 266-267 the Goths raided Greece but when they attempted to move into the Bosporus straits to attack Byzantium, they were repulsed. Along with other Germanic tribes, they attacked further into Asia Minor, assaulting Crete and Cyprus on the way; shortly thereafter, they pillaged Troy and the temple of Artemis at Ephesus. Throughout the reign of emperor Constantine I, the Visigoths continued to conduct raids on Roman territory south of the Danube River. By AD 332, relations between the Goths and Romans were stabilized by a treaty but this was not to last.

War with Rome (376–382)

The Goths remained in Dacia until 376, when one of their leaders, Fritigern, appealed to the Roman emperor Valens to be allowed to settle with his people on the south bank of the Danube. Here, they hoped to find refuge from the Huns. Valens permitted this, as he saw in them "a splendid recruiting ground for his army." However, a famine broke out and Rome was unwilling to supply them with either the food they were promised or the land. Generally, the Goths were abused by the Romans who began exchanging food for slaves from among the Goths. Open revolt ensued leading to 6 years of plundering and destruction throughout the Balkans, the death of a Roman Emperor and the destruction of an entire Roman army.

The Battle of Adrianople in 378 was the decisive moment of the war. The Roman forces were slaughtered and the Emperor Valens was killed during the fighting. Precisely how Valens fell remains uncertain but Gothic legend tells of how the emperor was taken to a farmhouse which was set on fire above his head, a tale made more popular by its symbolic representation of a heretical emperor receiving hell's torment. Many of Rome's leading officers and some of their most elite fighting men died during the battle which struck a major blow to Roman prestige and the Empire's military capabilities. Adrianople shocked the Roman world and eventually forced the Romans to negotiate with and settle the tribe within the empire's boundaries, a development with far reaching consequences for the eventual fall of Rome. Fourth-century Roman soldier and historian, Ammianus Marcellinus, ended his chronology of Roman history with this battle.

Despite the severe consequences for Rome, Adrianople was not nearly as productive overall for the Visigoths and their gains were short-lived. Still confined to a small and relatively impoverished province of the Empire, another Roman army was being gathered against them, an army which also had amid its ranks, other disaffected Goths. Intense campaigns against the Visigoths followed their victory at Adrianople for upwards of three years. Approach routes across the Danube provinces were effectively sealed off by concerted Roman efforts and while there was no decisive victory to claim, it was essentially a Roman triumph ending in a treaty in AD 382. The treaty struck with the Goths was to be the first foedus on imperial Roman soil. It required these semi-autonomous Germanic tribes to raise troops for the Roman army in exchange for arable land and freedom from Roman legal structures within the Empire.

Reign of Alaric I

The new emperor, Theodosius I, made peace with the rebels, and this peace held essentially unbroken until Theodosius died in 395. In that year, the Visigoths' most famous king, Alaric I, took the throne. Theodosius was succeeded by his incapable sons: Arcadius in the east and Honorius in the west. In AD 397, Alaric was named commander of the eastern Illyrician prefecture by Arcadius.

Over the next 15 years, an uneasy peace was broken by occasional conflicts between Alaric and the powerful Germanic generals who commanded the Roman armies in the east and west, wielding the real power of the empire. Finally, after the western general Stilicho was executed by Honorius in 408 and the Roman legions massacred the families of 30,000 barbarian soldiers serving in the Roman army, Alaric declared war. After two defeats in Northern Italy and a siege of Rome ended by a negotiated pay-off, Alaric was cheated by another Roman faction. He resolved to cut the city off by capturing its port. On August 24, 410, however, Alaric's troops entered Rome through the Salarian Gate, to plunder its riches in the sack of Rome. While Rome was no longer the official capital of the Western Roman Empire (it had been moved to Ravenna for strategic reasons), its fall severely shook the Empire's foundations. Material resources in hand after taking the western Empire’s capital, Alaric and the Visigoths extracted as much as they could from Italy and then made their way into northern Africa. Unfortunately, Alaric died before reaching Africa and was succeeded by his wife’s brother Ataulf.

Visigothic Kingdom

The Visigothic Kingdom was a Western European power in the 5th to 7th centuries, created in Gaul when the Romans lost their control of the western half of their empire. In response to the invasion of Roman Hispania of 409 by the Vandals, Alans and Suevi, Honorius, the emperor in the West, enlisted the aid of the Visigoths to regain control of the territory. In 418, Honorius rewarded his Visigothic federates by giving them land in Gallia Aquitania on which to settle. This was probably done under hospitalitas, the rules for billeting army soldiers. The settlement formed the nucleus of the future Visigothic kingdom that would eventually expand across the Pyrenees and onto the Iberian peninsula. That Visigothic settlement proved paramount to Europe's future as had it not been for the Visigothic warriors who fought side-by-side with the Roman troops under general Flavius Aetius, it quite probable that Attila the Hun would have seized control of Gaul and not the Romans.

The Visigoths' second great king, Euric, unified the various quarreling factions among the Visigoths and, in 475, forced the Roman government to grant them full independence. At his death, the Visigoths were the most powerful of the successor states to the Western Roman Empire and were at the very heights of their power.

At this point, the Visigoths were also the dominant power in the Iberian Peninsula, quickly crushing the Alans and forcing the Vandals into north Africa. By 500, the Visigothic Kingdom, centred at Toulouse, controlled Aquitania and Gallia Narbonensis and most of Hispania with the exception of the Suevic kingdom in the northwest and small areas controlled by the Basques and Cantabrians. However, in 507, the Franks under Clovis I defeated the Visigoths in the Vouillé and wrested control of Aquitaine. King Alaric II was killed in battle.

After Alaric's death, Visigothic nobles spirited his heir, the child-king Amalaric, first to Narbonne, which was the last Gothic outpost in Gaul, and further across the Pyrenees into Hispania. The center of Visigothic rule shifted first to Barcelona, then inland and south to Toledo. From 511 to 526, the Visigoths were ruled by Theoderic the Great of the Ostrogoths as de jure regent for the young Amalaric.

In 554, Granada and southernmost Hispania Baetica were lost to representatives of the Byzantine Empire (to form the province of Spania) who had been invited in to help settle a Visigothic dynastic struggle, but who stayed on, as a hoped-for spearhead to a "Reconquest" of the far west envisaged by emperor Justinian I.

The last Arian Visigothic king, Liuvigild, conquered most of the northern regions (Cantabria) in 574, the Suevic kingdom in 585, and regained part of the southern areas lost to the Byzantines, which King Suintila reconquered completely in 624. The kingdom survived until 711, when King Roderic (Rodrigo) was killed while opposing an invasion from the south by the Umayyad Muslims in the Battle of Guadalete on July 19. This marked the beginning of the Muslim conquest of Hispania in which most of the peninsula came under Islamic rule by 718.

A Visigothic nobleman, Pelayo, is credited with beginning the Christian Reconquista of Iberia in 718, when he defeated the Umayyads in battle and established the Kingdom of Asturias in the northern part of the peninsula. Other Visigoths who refused to adopt the Muslim faith or live under their rule, fled north to the kingdom of the Franks, and Visigoths played key roles in the empire of Charlemagne a few generations later. In the early years of the Emirate of Córdoba, a group of Visigoths who remained under Muslim dominance constituted the personal bodyguard of the Emir, the Al-Haras.

During their long reign in Spain, the Visigoths were responsible for the only new cities founded in Western Europe between the 5th and 8th centuries. It is certain (through contemporary Spanish accounts) that they founded four: Reccopolis, Victoriacum (modern Vitoria-Gasteiz, though perhaps Iruña-Veleia), Luceo, and Olite. There is also a possible fifth city ascribed to them by a later Arabic source: Baiyara (perhaps modern Montoro). All of these cities were founded for military purposes and three of them in celebration of victory. Oddly enough, despite that the Visigoths reigned in Spain for upwards of 250 years, there are almost no recognizable remnants of the Gothic language borrowed into Spanish.

VisiGothic Law

The Visigothic Code of Law (forum judicum), which had been part of aristocratic oral tradition, was set in writing in the early 7th century— and survives in two separate codices preserved at the Escorial. It goes into more detail than a modern constitution commonly does and reveals a great deal about Visigothic social structure.

One of the greatest contributions of the Visigoths to family law was their protection of the property rights of married women, which was continued by Spanish law and ultimately evolved into the community property system now in force in part of the United States.

Visigothic Religion

Prior to the Middle Ages, the Visigoths, as well as other Germanic peoples, followed what is now referred to as Germanic paganism. While the Germanic peoples were slowly converted to Christianity by varying means, many elements of the pre-Christian culture and indigenous beliefs remained firmly in place after the conversion process, particularly in the more rural and distant regions.

The Visigoths, Ostrogoths, and Vandals were Christianized while they were still outside the bounds of the Roman Empire; however, they converted to Arianism rather than to the Nicean ("Catholic") version followed by most Romans, who considered them heretics. The Visigothic leadership maintained its Arianism up until at least the reign of King Liuvigild.

There was a religious gulf between the Visigoths, who had for a long time adhered to Arianism, and their Catholic subjects in Hispania. The Iberian Visigoths continued to be Arians until 589. There were also deep sectarian splits among the Catholic population of the peninsula. The ascetic Priscillian of Avila was martyred by the Catholic usurper Magnus Maximus in 385, who was trying to prove his correct religious credentials against heretics, before the Visigothic period, and the persecution continued in subsequent generations as "Priscillianist" heretics were rooted out. At the very beginning of Leo I's pontificate, in the years 444–447, Turribius, bishop of Astorga in León, sent to Rome a memorandum warning that Priscillianism was by no means dead, reporting that it numbered even bishops among its supporters, and asking the aid of the Roman See. The distance was insurmountable in the 5th century. Nevertheless, Leo intervened, by forwarding a set of propositions that each bishop was required to sign: all did. But if Priscillianist bishops hesitated to be barred from their sees, a passionately concerned segment of Christian communities in Iberia were disaffected from the more orthodox hierarchy and welcomed the tolerant Arian Visigoths. The Visigoths scorned to interfere among Catholics but were interested in decorum and public order.

When the Visigoths took over Spain, Jews constituted a large and very ancient proportion of the population. Many were farmers, but they worked in a wide range of occupations, and were a major component of the urbanized population of the larger towns particularly of eastern Spain. During the period in which the Visigoths adhered to Arianism, the situation of the Jews seems to have remained relatively good. Previous Roman and Byzantine law determined their status, and it already sharply discriminated against them, but royal jurisdiction was in any case quite limited: local lords and populations related to Jews as they saw fit. We read of rabbis being asked by non-Jews to bless their fields, for example. "Some Jews held ranking posts in the government or the army; others were recruited and organized for garrison service; still others continued to hold senatorial rank." In general, then, they were well respected and well treated.

However, this changed with the conversion of King Reccared to Catholicism in 589. Catholic conversion across Visigothic society reduced much of the friction between their people and the native Spanish population. One chief purpose of this conversion was to unify the realm under the Church, and one of the key complaints of the Church had long been that Jews had too much status, prosperity and influence. Local nobles relied on their Jewish and non-Jewish sectors of the population to enhance the local economy and the noble's independent power. Visigothic political structure had traditionally given extensive powers to local nobles (who even elected their kings), so the king was in many ways merely 'the first amongst equals,' and central authority was weak. The status of the Jews therefore impacted both symbolically and politically on local aristocrats. Almost immediately, therefore, King Reccared convened the first Council of Toledo to "regulate" relations between Christians and Jews. The discriminatory laws passed at this Council seem not to have been well nor universally enforced, however, as indicated by several more Councils of Toledo that were held in subsequent years that repeated these laws, and extended their stringency. These entered canon law and became legal precedents in other parts of Europe as well. The culmination of this process occurred under King Sisibut, in 613, with a decree ordering the forced conversion of all Jews in Spain. However, even this apparently achieved only partial success: similar decrees were repeated with increasing irritation and effect by later kings, as central power was consolidated. These laws either decreed the forcible baptism of the Jews or forbade circumcision, Jewish rites and observance of the Sabbath and festivals. Throughout the 7th century, Jews were flogged, executed, had their property confiscated, were subjected to ruinous taxes, forbidden to trade and, at times, dragged to the baptismal font. Many were obliged to accept Christianity but continued privately to observe the Jewish religion and practices. The decree of 613 set off a century of torment for Spanish Jewry, which was only ended by the Muslim conquest.

The political aspects of the imposition of Church power cannot be ignored in these matters. With the conversion of the Visigothic kings to Chalcedonian Christianity, the bishops increased in power, until, at the Fourth Council of Toledo in 633 AD, they took upon themselves the right that the nobles had previously had to select a king from among the royal family. This was the same synod that declared that all Jews must be baptised.

In the eighth through 11th centuries the muwallad clan of the Banū Qāsī claimed descent from the Visigothic Count Cassius.


References:

J. N. Hillgarth, The Visigoths in History and Legend. Turnhout: Brepols Publishers, 2010, ISBN 9780888441669.

Amory, Patrick. People and Identity in Ostrogothic Italy, 489–554. Cambridge: Cambridge University Press, 2003. ISBN 0521526353.

Bachrach, Bernard S. "A Reassessment of Visigothic Jewish Policy, 589-711." American Historical Review 78, no. 1 (1973): 11-34.

Burns, Thomas (2003). Rome and the Barbarians, 100 B.C.-A.D. 400. Baltimore, MD: Johns Hopkins University Press. ISBN 9780801873065.

Collins, Roger. The Arab Conquest of Spain, 710-797. Oxford: Blackwell Publishers, 1989. Reprinted 1998.

Collins, Roger. Law, Culture, and Regionalism in Early Medieval Spain. Great Yarmouth: Variorum, 1992. ISBN 0860783081.

Collins, Roger (1999). Early Medieval Europe, 300-1000. New York: Palgrave Macmillan. ISBN 9780333658086.

Collins, Roger. Visigothic Spain, 409–711. Oxford: Blackwell Publishing, 2004. ISBN 0631181857.

Constable, Olivia Remie. "A Muslim-Christian Treaty: The Treaty of Tudmir (713)." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 37-38. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.

Constable, Olivia Remie, and Jeremy duQ. Adams. "Visigothic Legislation Concerning the Jews." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 21-23. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.

Garcia Moreno, Luis A. "Spanish Gothic consciousness among the Mozarabs in al-Andalus (VIII-Xth centuries)." In The Visigoths. Studies in Culture and Society, ed. Alberto Ferreiro, 303-323. Leiden-Boston-Köln: Brill, 1999.

Glick, Thomas F. Islamic and Christian Spain in the Early Middle Ages: Comparative Perspectives on Social and Cultural Formation. Princeton: Princeton University Press, 1979.

Guizot, François. The History of Civilization: From the Fall of the Roman Empire to the French Revolution. trans. William Hazlitt. 1856.

Halsall, Guy (2007). Barbarian Migrations and the Roman West, 376-568. Cambridge and New York: Cambridge University Press. ISBN 9780521435437.

Heather, Peter. The Goths. Oxford: Blackwell Publishers, 1996.

Helal Ouriachen, El Housin, 2009, La ciudad bética durante la Antigüedad Tardía. Persistencias y mutaciones locales en relación con la realidad urbana del Mediterraneo y del Atlántico, Tesis doctoral, Universidad de Granada, Granada.

James, Edward, ed. Visigothic Spain: New Approaches. Oxford: Oxford University Press, 1980. ISBN 0198225431.

Katz, Solomon. The Decline of Rome and the Rise of Mediaeval Europe. Ithaca, NY: Cornell University Press, 1955.

Kennedy, Hugh. Muslim Spain and Portugal: A Political History of al-Andalus. Harlow, Essex: Longman, 1996.

Lacarra, José María. Estudios de alta edad media española. Valencia: 1975.

Mathisen, Ralph W. "Barbarian Bishops and the Churches in Barbaricis Gentibus During Late Antiquity." Speculum, 72, no. 3 (1997): 664-697.

Mierow, Charles Christopher (translator). The Gothic History of Jordanes. In English Version with an Introduction and a Commentary. 1915. Reprinted by Evolution Publishing, 2006. ISBN 1-889758-77-9.

Nirenberg, David. "The Visigothic Conversion to Catholicism." In Medieval Iberia: Readings from Christian, Muslim, and Jewish Sources, ed. Olivia Remie Constable, 12-20. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1997.

Ostler, Nicholas. Empires of the Word: A Language History of the World. New York: Harper Perennial, 2006. ISBN 9780060935726

Rosales, Jūratė. Los Godos. Barcelona, Ed. Ariel S.A., 2nd edition, 2004.

Sivan, Hagith. "On Foederati, Hospitalitas, and the Settlement of the Goths in A.D. 418." American Journal of Philology 108, no. 4 (1987): 759-772.

Stevenson, W. H. "The Beginnings of Wessex." The English Historical Review, 14:53 (January 1899, pp. 32–46).

Thompson, E. A.. "The Barbarian Kingdoms in Gaul and Spain", Nottingham Mediaeval Studies, 7 (1963:4n11).

Thompson, E. A.. The Visigoths in the Time of Ulfila. Oxford: Oxford University Press, 1966.

Thompson, E. A.. The Goths in Spain. Oxford: Clarendon Press, 1969.

Todd, Malcolm (1999). The Early Germans. Oxford: Blackwell. ISBN 0631163972.

Vékony, Gábor. Dacians-Romans-Romanians. Toronto: Matthias Corvinus Publishing, 2000. ISBN 1882785134.

Velázquez, Isabel. "Jural Relations as an Indicator of Syncretism: From the Law of Inheritance to the Dum Inlicita of Chindaswinth." In The Visigoths from the Migration Period to the Seventh Century: An Ethnographic Perspective, ed. Peter Heather, 225-259. Woodbridge, Suffolk: Boydell Press, 1999.

Waldman, Carl; Mason, Catherine (2006). Encyclopedia of European Peoples. New York: Facts on File. ISBN 9780816049646.

Wallace-Hadrill, John Michael. The Barbarian West, 400–1000. 3rd ed. London: Hutchison, 1967.

Wolf, Kenneth Baxter, ed. and trans. Conquerors and Chroniclers of Early Medieval Spain. Vol. 9, Translated Texts for Historians. Liverpool: Liverpool University Press, 1999.

Wolfram, Herwig. History of the Goths. Thomas J. Dunlap, trans. Berkeley: University of California Press, 1988.



Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Oium

2016-01-24 20:55
Från [email protected] (Historiebloggen)
Oium or Aujum was a name for an area in Scythia, where arguably the Goths under their king Filimer settled after leaving Gothiscandza, according to the Getica by Jordanes, written around 551. Jordanes does not give the etymology, but many scholars interpret this word as a dative plural to the widespread Germanic words *aujō- or *auwō- and means "well-watered meadow" or "island".

According to some historians, Jordanes' account of the Goths' history in Oium was constructed from his reading of earlier classical accounts and from oral tradition. According to other historians, Jordanes narrative has little relation to Cassiodorus, no relation to oral traditions, and little relation to actual history.

Archaeologically, the Chernyakhiv culture (and Sântana de Mureș) contained Ukraine, Moldova, and parts of Romania corresponds with Gothic Scythia.

Settlement

Jordanes states that king Filimer led the Goths in a search for suitable lands and when they arrived in Oium, they were delighted with the richness of the land. They crossed a bridge to get there, but when half the army had made it across, the bridge fell into ruin, and so no one else could pass into the area anymore. According to Jordanes, the Goths claimed the land for themselves and defeated the previous inhabitants, the Spali.

The Goths left Oium in a second migration to Moesia, Dacia and Thrace, but eventually returned, settling north of the Black Sea. Upon their return, they were divided under two ruling dynasties. The Visigoths were ruled by the Balþi and the Ostrogoths by the Amali. This account fits the patterns of the Wielbark culture and the Chernyakhiv culture/Santana de Mureṣ, which show a Germanic migration from the Vistula Basin to Ukraine.

Merger with Scythian, Dacian, Thracian and Hittite history from classic sources

Jordanes made a number of dubious and/or unverifiable statements regarding the Goths: suggesting that the Getae were Goths "on the testimony of Orosius Paulus"; the Goths were descendents of both Scythians and Thracians and that all three had a shared history; the royal line of the Goths had originated near the Sea of Azov, before moving northward toward Scandia where it established a separate priest-king line on the island of Gotland, and; Tanausis, a "Gothic" king fought Vesosis, the king of Egypt in a battle at the river of Phasis and then pursued the Egyptians all the way back to Egypt. Classical writers used the name Phasis to refer both to the Rioni River in Georgia, and to the Aras River, especially its upper reaches in what is now eastern Turkey.

After Tanausis death, the Goths were said to have embarked on another expedition, and a neighbouring tribe tried to kidnap the Gothic women. However, the women defended themselves and defeated the attackers under the leaders Lampedo and Marpesia. The two leaders cast lots, and Marpesia pursued the enemy into Asia where she conquered many tribes and apparently formed the Amazons.

The story continues with the Gothic (Getic) king Antyrus, also known as Dromihete, being approached by Lisimachus, former general of Alexander the AGreat who wanted to conquer Dacia for its gold and rich land. However Dromihete (Antyrus) defeated and captured Lisimachus. Instead of killing Lisimachus, Dromihete invited Lisimachus and his generals to sit down and eat all together. The meal for Lisimachus and his generals was served in gold plates whilst the meal for Dromihete and his men in wooden plates. When Lisimachus asked why he chose wooden plates, Dromihete answers that this is just to show Lisimachus his generosity for everyone coming as a guest-visitor. By eating from the wooden plates, Dromihete wanted to show that there is nothing of value in Dacia.

At another point in the narrative, Philip II allied with the Goths by marrying Medopa who was the daughter of king Gudila. However, Philip needed gold and wanted to pillage the town of Odessos, a town belonging to the Goths. The Goths sent out their goðis who were dressed in white and played harps, chanting to their gods to help them. This stunned the Macedonians so much that they returned.

According to Jordanes, a king named Sitalces wanted revenge much later, and gathered 150 000 men to attack the Athenians. He fought Perdiccas II, whom Alexander I had left as a ruler, and the Goths laid Greece waste.

When Burebista was king, he had a priest named Decaeneus. He gave the Goths (Getae) (Dacians) laws, named bi-lageineis, taught them logic, philosophy and astrology. Then he selected a priestly elite who was taught theology and named them the Pilleati. The remainder of the Goths (Dacian) were called the Capillati.

Julius Caesar tried to subdue the Goths (Dacians) without success, and the Goths (Dacians) also remained free during the reign of Tiberius.

When Decaeneus was dead, Comosicus took his place, and after Comosicus, Scoryllus ruled the Goths-Getae in Dacia.

A long time passed and the Romans were ruled by Emperor Domitian (A.D. 81-96). Domitian was set to conquer Dacia. As the Goths-Getae (historically, the Dacians) feared his avarice, they broke the truce with the Romans and pillaged the banks of the Danube and killed the soldiers and the generals. At this time Diurpaneus (king Duras-Diurpaneus of Dacia 69–86 or Decebalus who ruled 87-106) was king of the Goths-Getae (today Romania) and Oppius Sabinus was the governor of Moesia (having succeeded Fontejus Agrippa) (69–70). In 85 when Oppius Sabinus tried to conquer Dacians, the Goths (Dacians) beheaded Oppius Sabinus and plundered many Roman cities and fortifications. Domitian arrived with the legions to Illyria and sent Fuscus with a selected force. Fuscus used boats to build a pontoon bridge and crossed the Danube upstream from the Goths. The Gothic army defeated the Romans yet again, killed Fuscus and pillaged the Roman camp (86 AD). Several Romanian and American historians wrote about Jordanes' errors when considering that Getae were Goths.

The Goths' history

After this use of Dacian, Thracian and Scythian history, Jordanes returns to Gothic tradition by reciting the line of descent of the Gothic royal family from Gapt (Gaut or Odin).

This digression is followed by a statement that the Goths entered Moesia and Thrace in the late 2nd century where they stayed for some time. Based on Quintus Aurelius Symmachus, he writes that Emperor Maximinus Thrax (235 AD - 238 AD) was the son of a Goth who arrived at this time and an Alan woman.

Norse mythology

In the Hervarar saga, there is an account of Gothic legendary history and of battles with the Huns, and it may have been composed by Geats in southern Sweden, who have a prominent place in the poetry. The saga conveys names of historical places in Ukraine during the period c. 150-450, and they comprise for instance a form of the name for the Carpathians which most scholars agree is "a relic of extremely ancient tradition". The Goths' capital is called Árheimar and is located on the Danpar (Dnipro). The place name Árheimar has been connected to the name Oium by both Heinzel and Schütte.

In this legend, the Scandinavian Heidrek usurps the Gothic throne in Reidgotaland. Heidrek appears to establish a first contact with the Huns by kidnapping the Hun Princess Sifka, raping her and sending her back to the Huns pregnant with Hlöd. When Heidrek dies in the Carpathians, his son Angantyr succeeds him. However, his second son Hlöd, who had grown up with the Huns, claims his inheritance and attacks with a Hunnish horde comprising 187 200 mounted warriors.

The Goths are aided by the old Geatish king Gizur, and the war ends in an epic battle on the plains of the Danube, when Angantyr slays his brother Hlod.



Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Ostrogoths Greuthungi

2016-01-24 20:46
Från [email protected] (Historiebloggen)
The Ostrogoths (Latin: Ostrogothi or Austrogothi) were a branch of the later Goths (the other major branch being the Visigoths). The Ostrogoths, under Theodoric the Great, established a kingdom in Italy in the late 5th and 6th centuries. The Ostrogoths traced their origins to the Greutungi and a semi-legendary kingdom north of the Black Sea in the 3rd and 4th centuries. Migrating southward from the Baltic Sea, the Ostrogoths, at the time known as the Greuthungi, built up a huge empire stretching from the Dnester to the Dnipro River and from the Black Sea to the Baltic shores. The Ostrogoths were probably literate in the 3rd century, and their trade with the Romans was highly developed. Their Danubian kingdom reached its zenith under King Ermanaric, who is said to have committed suicide at an old age when the Huns attacked his people and subjugated them in about 370.

After their subjugation by the Huns, little is heard of the Ostrogoths for about 80 years, after which they reappear in Pannonia on the middle Danube River as federates of the Romans. However, a pocket remained behind in (west and central) Ukraine and in the Crimea when the bulk of them moved to central Europe, and these Crimean Ostrogoths existed until at least the 16th century. After the collapse of the Hun empire after the Battle of Nedao (453), the Ostrogoths under Theodoric the Great first moved to Moesia (c. 475–488) and later conquered the Italian Kingdom of the German warrior Odoacer. Theodoric became king of the Ostrogothic Kingdom in 493 and died in 526. A period of instability then ensued, tempting the Eastern Roman Emperor Justinian to declare war on the Ostrogoths in 535 in an effort to restore the former western provinces of the Roman Empire. Initially, the Byzantines were successful, but under the leadership of Totila, the Goths reconquered most of the lost territory until Totila's death at the Battle of Taginae. The war lasted for almost 20 years and caused enormous damage and depopulation of Italy. The remaining Ostrogoths were absorbed into the Lombards who established a kingdom in Italy in 568.

Divided Goths: Greuthungi and Ostrogothi

Ostrogothic bow-fibulae (c. 500) from Emilia-Romagna, Italy A division of the Goths is first attested in 291. The Tervingi are first attested around that date; the Greuthungi, Vesi, and Ostrogothi are all attested no earlier than 388. The Greuthungi are first named by Ammianus Marcellinus, writing no earlier than 392 and perhaps later than 395, and basing his account on the words of a Tervingian chieftain who is attested as early as 376. The Ostrogoths are first named in a document dated September 392 from Milan. Claudian mentions that they together with the Greuthungi inhabit Phrygia. According to Herwig Wolfram, the primary sources either use the terminology of Tervingi/Greuthungi or Vesi/Ostrogothi and never mix the pairs. All four names were used together, but the pairing was always preserved, as in Gruthungi, Ostrogothi, Tervingi, Vesi. That the Tervingi were the Vesi/Visigothi and the Greuthungi the Ostrogothi is also supported by Jordanes. He identified the Visigothic kings from Alaric I to Alaric II as the heirs of the fourth-century Tervingian king Athanaric and the Ostrogothic kings from Theodoric the Great to Theodahad as the heirs of the Greuthungian king Ermanaric. This interpretation, however, though very common among scholars today, is not universal. According to the Jordanes' Getica, around 400 the Ostrogoths were ruled by Ostrogotha and derived their name from this "father of the Ostrogoths", but modern historians often assume the converse, that Ostrogotha was named after the people.

Both Herwig Wolfram and Thomas Burns conclude that the terms Tervingi and Greuthungi were geographical identifiers used by each tribe to describe the other. This terminology therefore dropped out of use after the Goths were displaced by the Hunnic invasions. In support of this, Wolfram cites Zosimus as referring to a group of "Scythians" north of the Danube who were called "Greuthungi" by the barbarians north of the Ister. Wolfram asserts that it was the Tervingi who remained behind after the Hunnic conquest. He further believes that the terms "Vesi" and "Ostrogothi" were used by the peoples to boastfully describe themselves. On this understanding, the Greuthungi and Ostrogothi were more or less the same people.

The nomenclature of Greuthungi and Tervingi fell out of use shortly after 400. In general, the terminology of a divided Gothic people disappeared gradually after they entered the Roman Empire. The term "Visigoth", however, was an invention of the sixth century. Cassiodorus, a Roman in the service of Theodoric the Great, invented the term Visigothi to match Ostrogothi, which terms he thought of as "western Goths" and "eastern Goths" respectively. The western-eastern division was a simplification and a literary device of sixth-century historians where political realities were more complex. Furthermore, Cassiodorus used the term "Goths" to refer only to the Ostrogoths, whom he served, and reserved the geographical term "Visigoths" for the Gallo-Hispanic Goths. This usage, however, was adopted by the Visigoths themselves in their communications with the Byzantine Empire and was in use in the seventh century.

Other names for the Goths abounded. A "Germanic" Byzantine or Italian author referred to one of the two peoples as the Valagothi, meaning "Roman [walha] Goths". In 484 the Ostrogoths had been called the Valameriaci (men of Valamir) because they followed Theodoric, a descendant of Valamir. This terminology survived in the Byzantine East as late as the reign of Athalaric, who was called του Ουαλεμεριακου (tou Oualemeriakou) by John Malalas.

Etymology

"Greuthungi" may mean "steppe dwellers" or "people of the pebbly coasts". The root greut- is probably related to the Old English greot, meaning "flat". This is supported by evidence that geographic descriptors were commonly used to distinguish people living north of the Black Sea both before and after Gothic settlement there and by the lack of evidence for an earlier date for the name pair Tervingi-Greuthungi than the late third century.

However, that the name "Greuthungi" has pre-Pontic, possibly Scandinavian, origins has support. It may mean "rock people", (from the Old Norse grjut huningi) to distinguish the Ostrogoths from the Geats (referred as Goths in Scandinavia) from Götaland (Gothland) in southern Sweden. The Roman historian Jordanes refers to an Evagreotingi (Greuthung island) in Scandza, as part of his description of Gothiscandza. It has also been suggested that Greuthungi may be related to certain place names in Poland, but this has met with little support.

"Ostrogothi" means "Goths of (or glorified by) the rising sun". This has been interpreted as "gleaming Goths" or "east Goths". By the 4th century the Ostrogoths had developed a distinct language known as Gothic. Classified by linguists as an east Germanic language, Gothic eventually died out sometime in the Middle Ages as the Visigoths and Ostrogoths were absorbed by other European peoples.

Language

While none of the eastern Germanic languages are still spoken, Gothic is the only one with "continuous texts" remaining. Singularly the most important work amid the surviving Gothic texts is the translation of the Bible by the Visigothic bishop Ulfilas, comprising the earliest remnants of the Germanic languages known. Smatterings of the Gothic language can be found in Italian but its presence is minimal. Gothic was still spoken sporadically in Crimea as late as the 16th and 17th centuries (Crimean Gothic language). Much of the disappearance of the Gothic language is attributable to the Goth's cultural and linguistic absorption by other European peoples during the Middle Ages.

Foundation

Mentioned in several sources up to the third century AD when they apparently split into at least two groups, the Greuthungi in the east and Tervingi in the west, the two Gothic tribes shared many aspects, especially recognizing a patron deity the Romans named Mars. This so-called "split" or, more appropriately, resettlement of western tribes into the Roman province of Dacia was a natural result of population saturation of the area north of the Black Sea. The Goths in Dacia established a vast and powerful kingdom during the third and fourth centuries between the Danube and the Dniepr in what is now Romania, Moldova and western Ukraine. This was a multi-tribal state ruled by a Gothic elite but inhabited by many other interrelated but multi-tongue tribes including the Iranian-speaking Sarmatians, the Germanic-speaking Gepids, the Thracian-speaking Dacians, other minor Celtic and Thracian tribes and possibly early Slavs. Unfortunately the exact geographical dividing line between the Visigoths and the Ostrogoths is not known but in general terms, the Visigoths occupied Dacia, Moldavia and Walachia, whereas the Ostrogoths lived in the steppe regions beyond the Dniester River.

Hunnic invasions

The rise of the Huns around 370 overwhelmed the Gothic kingdoms. Many of the Goths migrated into Roman territory in the Balkans, while others remained north of the Danube under Hunnic rule. Frequently the Ostrogoths fought alongside both Alans and Huns. It was the Ostrogoths who were first subdued by the Huns. Like other tribal peoples, they became one of the many Hunnic vassals fighting in Europe, as in the Battle of Chalons in 451. Several uprisings against the Huns were suppressed. The collapse of Hunnic power in the 450s led to further violent upheaval in the lands north of the Danube, during which most of the Goths resident in the area migrated to the Balkans. Their rule was marked by turmoil with hostile neighbors all around and the land they acquired between Vindobona (Vienna) and Sirmium (Belgrade) was not well managed, a fact which rendered the Ostrogoths dependent upon Constantinople for subsidies.

Post-Hunnic movements

Their recorded history begins with their independence from the remains of the Hunnic Empire following the death of Attila the Hun in 453. Allied with the former vassal and rival, the Gepids and the Ostrogoths led by Theodemir broke the Hunnic power of Attila's sons in the Battle of Nedao in 454, although the Ostrogoth contribution to the battle's success was minimal.

The Ostrogoths now entered into relations with the Empire, and were settled on lands in Pannonia, becoming foederati (federates) to the Byzantines. During the greater part of the latter half of the 5th century, the East Goths played in south-eastern Europe nearly the same part that the Western Goths (Visigoths) played in the century before. They were seen going to and from, in every conceivable relation of friendship and enmity with the Eastern Roman power, until, just as the West Goths had done before them, they passed from the East to the West.

Ostrogothic kingdom in Italy and the Balkans

The greatest of all Ostrogothic rulers, the future Theodoric the Great (whose Gothic name meant "leader of the people") of Ostrogothic Kingdom, was born to Theodemir in or about 454, soon after the Battle of Nedao. His childhood was spent at Constantinople as a diplomatic hostage, where he was carefully educated. The early part of his life was taken up with various disputes, intrigues and wars within the Byzantine empire, in which he had as his rival Theodoric Strabo, a distant relative of Theodoric the Great and son of Triarius. This older but lesser Theodoric seems to have been the chief, not the king, of that branch of the Ostrogoths that had settled within the Empire earlier. Theodoric the Great, as he is sometimes distinguished, was sometimes the friend, sometimes the enemy, of the Empire. In the former case he was clothed with various Roman titles and offices, as patrician and consul; but in all cases alike he remained the national Ostrogothic king. Theodoric is also known for his attainment of support from the Catholic Church, which he gained by appeasing the Pope in 520. During his reign, Theodoric, who was an Arian, allowed freedom of religion, which had not been done before. However, he did try to appease the Pope and tried to keep his alliance with the church strong. He saw the Pope as an authority not only in the church but also over Rome.

Theodoric sought to revive Roman culture and government and in doing so, profited the Italian people. It was in both characters together that he set out in 488, by commission from the Byzantine emperor Zeno, to recover Italy from Odoacer. By 493 Ravenna was taken, where Theodoric would set up his capital. It was also at this time that Odoacer was killed by Theodoric's own hand. Ostrogothic power was fully established over Italy, Sicily, Dalmatia and the lands to the north of Italy. Around 500, Theodoric celebrated his thirtieth anniversary as King of the Ostrogoths. In order to improve their chances against the Roman Empire the Ostrogoths and Visigoths began again to unite in what became a loose confederation of Germanic peoples. The two branches of the nation were soon brought much more closely together; after he was forced to become regent of the Visigothic kingdom of Toulouse, the power of Theodoric was practically extended over a large part of Gaul and over nearly the whole of the Iberian peninsula. Theodoric forged alliances with the Visigoths, Alamanni, Franks and Burgundians, some of which were accomplished through diplomatic marriages.

The Ostrogothic dominion was now again as great in extent as and far more splendid than it could have been in the time of Hermanaric; however it was now of a wholly different character. The dominion of Theodoric was not a barbarian but a civilized power. His twofold position ran through everything. He was at once national king of the Goths, and successor, though without any imperial titles, of the West Roman emperors. The two nations, differing in manners, language and religion, lived side by side on the soil of Italy; each was ruled according to its own law, by the prince who was, in his two separate characters, the common sovereign of both. Due to his ability to foster and leverage relations between the various Germanic kingdoms, the Byzantines began to fear Theodoric's power, which led to an alliance between the Byzantine emperor and the Frankish king, Clovis I, a pact designed to counteract and ultimately overthrow the Ostrogoths. In some ways Theodoric may have been overly accommodating to both the Romans and other Gothic people as he placated Catholics and Arian Christians alike. Historian Herwig Wolfram suggests that Theodoric's efforts in trying to appease Latin and barbarian cultures in kind brought about the collapse of Ostrogothic predominance and also resulted in "end of Italy as the heartland of late antiquity." All the years of creating a protective perimeter around Italy were broke down by the Franco-Byzantine coalition. Theodoric was able to temporarily salvage some of his realm with the assistance of the Thuringians. Realizing that the Franks were the most significant threat to the Visigothic empire as well, Alaric II, (who was the son-in-law of Theodoric) enlisted the aide of the Burgundians and fought against the Franks at the urging of the magnates of his tribe, but this choice proved an error and he allegedly met his end at the hand of the Frankish king, Clovis.

A time of confusion followed the death of Alaric II who was slain during the Battle of Vouillé. The Ostrogothic king Theodoric stepped in as the guardian of his grandson Amalaric, and preserved for him all his Iberian and a fragment of his Gaul dominion. Toulouse passed to the Franks but the Goth kept Narbonne and its district and Septimania, which was the last part of Gaul held by the Goths and kept the name of Gothia for many ages. While Theodoric lived, the Visigothic kingdom was practically united to his own dominion. He seems also to have claimed a kind of protectorate over the Germanic powers generally, and indeed to have practically exercised it, except in the case of the Franks. From 508–511 under Theodoric's command, the Ostrogoths marched on Gaul as the Vandal king of Carthage and Clovis made concerted efforts to weaken his hold on the Visigoths. On the death of Theodoric in 526, the eastern and western Goths were once again divided. By the late 6th century, the Ostrogoths lost their political identity and assimilated into other Germanic tribes.

The picture of Theodoric's rule is drawn for us in the state papers drawn up, in his name and in the names of his successors, by his Roman minister Cassiodorus. The Goths seem to have been thick on the ground in northern Italy; in the south they formed little more than garrisons. In Theodoric's theory the Goth was the armed protector of the peaceful Roman; the Gothic king had the toil of government, while the Roman consul had the honour. All the forms of the Roman administration went on, and the Roman policy and culture had great influence on the Goths themselves. The rule of the prince over distinct nations in the same land was necessarily despotic; the old Germanic freedom was necessarily lost. Such a system needed a Theodoric to carry it on. It broke in pieces after his death. Meanwhile, the Frankish king Clovis fought protracted wars against various enemies while consolidating his rule, forming the embryonic stages of what would eventually become Medieval Europe.

War with Byzantium (535–554)

Coin of Theodahad (534-536), minted in Rome. He wears the barbaric moustache. Absent the unifying presence of Theodoric, the Ostrogoths and Visigoths were unable to consolidate their realms despite their common Germanic kinship. The few instances where they acted together after this time are as scattered and incidental as they were before. Amalaric succeeded to the Visigothic kingdom in Iberia and Septimania. Theodoric's grandson Athalaric took on the mantle as king of the Ostrogoths for the next five years. Provence was added to the dominion of the new Ostrogothic king Athalaric and through his daughter Amalasuntha who was named regent.[28] Both were unable to settle disputes among Gothic elites. Theodahad, cousin of Amalasuntha and nephew of Theodoric through his sister, took over and slew them; however the usurping ushered in more bloodshed.

The weakness of the Ostrogothic position in Italy now showed itself. The Eastern Roman Emperor Justinian I always strove to restore as much of the Western Roman Empire as he could and certainly would not pass up the opportunity. Launched on both land and sea, Justinian began his war of reconquest.[38] In 535, he commissioned Belisarius to attack the Ostrogoths following the success he had in North Africa against the Vandals.[39] It was Justinian's intention to recover Italy and Rome from the Goths.[40] Belisarius quickly captured Sicily and then crossed into Italy where he captured Naples and Rome in December of 536. Sometime during the spring of 537, the Goths marched on Rome with upwards of 100,000 men under the leadership of Witiges and laid siege to the city, albeit unsuccessfully. Despite having a majority margin of five-to-one, the Goths could not loose Belisarius from the former western capital of the Empire.[41] After recuperating from siege warfare, Belisarius marched north, taking Mediolanum (Milan) and the Ostrogoth capital of Ravenna in 540.

With the attack on Ravenna, Witiges and his men were trapped in the Ostrogothic capital. Belisarius proved more capable at siege warfare than his rival Witiges had been at Rome and the Ostrogoth ruler, who was also dealing with Frankish enemies, was forced to surrender but not without terms. Belisarius refused to grant any concessions save unconditional surrender in lieu of the fact that Justinian wanted to make Witiges a vassal king in Trans-Padane Italy. This condition made for something of an impasse.

Totila razes the walls of Florence: illumination from the Chigi ms of Villani's Cronica. A faction of the Gothic nobility pointed out that their own king Witiges, who had just lost, was something of a weakling and they would need a new one. Eraric, the leader of the group, endorsed Belisarius and the rest of the kingdom agreed, so they offered him their crown. Belisarius was a soldier, not a statesman, and still loyal to Justinian. He made as if to accept the offer, rode to Ravenna to be crowned, and promptly arrested the leaders of the Goths and reclaimed their entire kingdom—no halfway settlements—for the Empire. Fearful that Belisarius might set himself up a permanent kingship should he consolidate his conquests, Justinian recalled him to Constantinople with Witiges in tow.

As soon as Belisarius was gone, the remaining Ostrogoths elected a new king named Totila. Under the brilliant command of Totila, the Goths were able to reassert themselves to a degree. For a period of nearly ten years, control for Italy became a seesaw battle between Byzantine and Ostrogothic forces. Totila eventually recaptured all of northern Italy and even drove the Byzantines out of Rome. The recapturing of the Roman capital by the Goth Totila afforded him the opportunity to take political control of the city, partly achieved by executing the Roman senatorial order. Many of them fled eastwards for Constantinople.

By 550 Justinian was able to put together an enormous force, an assembly designed to recover his losses and subdue any Gothic resistance. In 551, the Roman navy destroyed Totila's fleet and in 552 an overwhelming Byzantine force under Narses entered Italy from the north. Attempting to surprise the invading Byzantines, Totila gambled with his forces at Taginaei, where he was slain. Broken but not yet defeated, the Ostrogoths made one final stand at Campania under a chief named Teia, but when he was also killed in battle at Nuceria they finally capitulated. On surrendering, they informed Narses that evidently "the hand of God was against them" and so they left Italy for the northern lands of their fathers. With that final defeat, the remaining Ostrogoths went back north and (re)settled in south Austria. The Ostrogothic name wholly died. The nation had practically evaporated with Theodoric's death. "The leadership of western Europe therefore passed by default to the Franks. Consequently, Ostrogothic failure and Frankish success were crucial for the development of early medieval Europe", for Theodoric had made it "his intention to restore the vigor of Roman government and Roman culture". The chance of forming a national state in Italy by the union of Roman and Germanic elements, such as those that arose in Gaul, in Iberia, and in parts of Italy under Lombard rule, was thus lost. The failures of the barbarian kingdoms to maintain control of the regions they conquered were partly the result of leadership vacuums like those which resulted from the death of Theodoric (also the lack of male succession) and Totila but additionally as a consequence of political fragmentation amid the Germanic tribes as their loyalties waned between their kin and their erstwhile enemies. Frankish entry onto the geopolitical map of Europe also bears into play as had the Ostrogoths attained more military success against the Byzantines on the battlefield by combining the strength of other Germanic tribes, this could have changed the direction of Frankish loyalty. Military success or defeat and political legitimacy were interrelated in barbarian society.




Ostrogothic Culture

Of Gothic literature in the Gothic language we have the Bible of Ulfilas and some other religious writings and fragments. Of Gothic legislation in Latin we have the edict of Theodoric of the year 500, and the Variae of Cassiodorus may pass as a collection of the state papers of Theodoric and his immediate successors. Among the Visigothic written laws had already been put forth by Euric. Alaric II put forth a Breviarium of Roman law for his Roman subjects; but the great collection of Visigothic laws dates from the later days of the monarchy, being put forth by King Reccaswinth about 654. This code gave occasion to some well-known comments by Montesquieu and Gibbon, and has been discussed by Savigny (Geschichte des romischen Rechts, ii. 65) and various other writers. They are printed in the Monumenta Germaniae, leges, tome i. (1902).

Of special Gothic histories, besides that of Jordanes, already so often quoted, there is the Gothic history of Isidore, archbishop of Seville, a special source of the history of the Visigothic kings down to Suinthila (621-631). But all the Latin and Greek writers contemporary with the days of Gothic predominance make their constant contributions. Not for special facts, but for a general estimate, no writer is more instructive than Salvian of Marseilles in the 5th century, whose work, De Gubernatione Dei, is full of passages contrasting the vices of the Romans with the virtues of the "barbarians", especially of the Goths. In all such pictures we must allow a good deal for exaggeration both ways, but there must be a groundwork of truth. The chief virtues that the Roman Catholic presbyter praises in the Arian Goths are their chastity, their piety according to their own creed, their tolerance towards the Catholics under their rule, and their general good treatment of their Roman subjects. He even ventures to hope that such good people may be saved, notwithstanding their heresy. This image must have had some basis in truth, but it is not very surprising that the later Visigoths of Iberia had fallen away from Salvian's somewhat idealistic picture.


References:

Amory, Patrick. People and Identity in Ostrogothic Italy, 489–554. Cambridge: Cambridge University Press, 2003. ISBN 0521526353.

Backman, Clifford R (2008). The Worlds of Medieval Europe. Oxford and New York: Oxford University Press. ISBN 9780195335279.

Bauer, Susan Wise (2010). The History of the Medieval World: From the Conversion of Constantine to the First Crusade. New York: W. W. Norton & Company. ISBN 9780393059755.

Burns, Thomas (1984). A History of the Ostrogoths. Bloomington and Indianapolis: Indiana University Press. ISBN 0253328314.

Bury, J. B. (2000). The Invasion of Europe by the Barbarians. New York: W.W. Norton & Company. ISBN 9780393003888.

Cantor, Norman F. (1994). The Civilization of the Middle Ages. New York: Harper Perennial. ISBN 0-06-092553-1. Chisholm, Hugh (1910). The Encyclopedia Britannica: A Dictionary of Arts, Sciences, Literature and General Information. (Volumes 11-12). New York: Encyclopedia Britannica Inc.

Collins, Roger (1999). Early Medieval Europe, 300-1000. New York: Palgrave Macmillan. ISBN 9780333658086.

Dalby, Andrew (1999). Dictionary of Languages. New York: Columbia University Press. ISBN 9780231115681.

De Puy, William Harrison (1899). The World-wide Encyclopedia and Gazetteer (vol 4). New York: Werner Co.

Encyclopedia Britannica, "Ostrogoth"

Halsall, Guy (2007). Barbarian Migrations and the Roman West, 376-568. Cambridge and New York: Cambridge University Press. ISBN 9780521435437.

Heather, Peter (1996). The Goths. Oxford: Blackwell Publishers. ISBN 0631165363.

Larned, J. N., ed. (1895). History for Ready Reference. Cambridge, MA: C.A. Nichols.

Mierow, Charles Christopher (translator). The Gothic History of Jordanes. In English Version with an Introduction and a Commentary. 1915. Reprinted by Evolution Publishing, 2006. ISBN 1889758779.

Oman, Charles W.C (1902). The Byzantine Empire. New York: G.P. Putnam’s Sons.

Todd, Malcolm (1999). The Early Germans. Oxford: Blackwell. ISBN 0631163972.

Waldman, Carl; Mason, Allan R. (2006). Encyclopedia of European Peoples. New York: Facts on File. ISBN 9780816049646.

Wallace-Hadrill, John Michael. The Barbarian West, 400–1000. 3rd ed. London: Hutchison, 1967.

Wolfram, Herwig (1988). History of the Goths. Berkeley and Los Angeles: University of California Press. ISBN 9780520069831.

Wolfram, Herwig (1997). The Roman Empire and its Germanic Peoples. Berkeley and Los Angeles: University of California Press. ISBN 0520085116.



Read more on www.Historiebloggen.nu

Historiebloggen: Ostrogoter Greuthungi

2016-01-24 20:20
Från [email protected] (Historiebloggen)
Green: Götaland, Pink: Gotland, Red: Wielbark, Orange: Cherniakiv

Ostrogoter eller östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ) var ett av de två huvudfolken bland goterna som är kända sedan år 291. Det självbeskrivande namnet ostrogoter (först nämnt på 390-talet som Greutungi-Ostrogothi) har betydelsen den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen Greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på Visigoterna: Tervingi (skogsbor). Sidonius Apollinaris nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som Ammianus Marcellinus omkring 395 hade skrivit om och då kallat Greutungi. Det största verket om ostrogoternas historia av Cassiodorus har gått förlorat, men sammanfattas av Jordanes i Getica. En annan källa är Prokopios.

Redan i början av 200-talet anlände de första goterna till Ukraina, efterföljda av gepider och heruler. Goternas förtrupp begav sig snart därifrån och bosatte sig vid Donaus mynning, och denna stam var de senare så ryktbara visigoterna. Goterna och herulerna anföll sedan Romarriket både till lands och till sjöss ett flertal gånger och försökte erövra Konstantinopel, Aten m.fl. Deras anfallande flottor "räknade ofta så många fartyg att de mer kunde betraktas som flytande kungariken än som sjörövareskader". År 268 kommer främst herulerna tillbaka men besegras av kejsar Claudius II, och sammanlagt stupar drygt 100 000 goter, varefter Moesien och Thracien åter blir romerska besittningar. Sedan Dacien (motsvarande ett område som utgör nuvarande östra Ungern, Moldavien, stora delar av Rumänien och de nordligaste delarna av Serbien och Bulgarien) givits åt goterna, lyckades ostrogoterna småningom underkuva en mängd germanska, slaviska och finskugriska folk norr om Donau, så att de under Ermanarik (av amalernas ätt) efter år 350 slutligen kom att härska ända upp mot Östersjön. Ermanariks stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid samman vid hunnernas anstormande 375, och ostrogoterna blev själva lydfolk under dessa, tidvis med, tidvis utan egna kungar. Efter hunnerkonungen Attilas tåg till Gallien, vid vilket ostrogoterna måste medverka, lösgjorde de sig emellertid från det hunniska oket och fick såsom romerska foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonia (västra Ungern).

Den vidare historien fram till Theoderiks död finns beskriven i artikeln om Theoderik den store. Efter Theoderiks död år 526 störtade även detta ostrogotiska välde samman, och följdes av en tid av upplösning som ledde till ostrogoternas nästan fullständiga förgörelse.

Theoderiks dotter Amalasuntha fick förestå sin omyndige son Athalaric men retade sina gotiska undersåtar genom att gynna den romerska befolkningen och då hon sökt stöd hos den bysantinske kejsar Justinianus I och låtit mörda huvudmännen för den gotiska oppositionen bemäktigade sig vid Athalarics död år 534 hennes släkting Theodahad kronan och lät döda Amalasuntha. Detta gav kejsar Justinianus förevändning att sända Belisarius med en armé till Italien (535). Theodahad avsattes och dödades sedan det ryktats att han i hemlighet stått i samförstånd med fienden, och Witigis (lat. Vitiges) valdes till kung samt gifte sig med Athalarics syster Mathasuentha. Rom föll i Belisarius händer genom de romerska invånarnas försorg, och trots en årslång belägring (feb. 537-mars 538) lyckades inte Witigis återta staden. Witigis erbjöd frankerna de ostrogotiska besittningarna i Gallien men detta fick som enda resultat att frankerna stärktes i sin ambition att permanenta sin närvaro i Italien - Belisarius avvärjde detta och belägrade 539 Witigis i Ravenna.

Under belägringen av Ravenna anlände fredsbud från kejsar Justinianus, kanske tack vare att Witigis lyckats hetsa perserna till krig mot denne. Belisarius fortsatte dock belägringen på eget bevåg. Ostrogoterna erbjöd då Belisarius kronan och han låtsades ta emot erbjudandet, varefter han bemäktigade sig Ravenna 540 och sedan avseglade med Witigis, dennes gemål och den ostrogotiska kungaförmögenheten, till Konstantinopel. Ildibad valdes då till ny ostrogotsk kung, varpå han omgående mördades, och rugiern Erarik bemäktigade sig tronen, mördades, och efterträddes av Ildibads brorson Totila (lat. Badvila). Totila drog nytta av Belisarius frånvaro och lyckades erövra större delen av Italien. Justinianus återgav då Belisarius befälet år 544 för att denne skulle rädda Rom, men gav honom inte tillräckliga resurser för att fullgöra uppdraget. 546 lyckades Totila inta Rom, men vågade inte utsätta sig för belägring utan utrymde staden efter att ha störtat en del av dess murar. Belisarius återintog Rom och Totila belägrade honom ånyo men utan att lyckas inta staden. När kejsaren inte skickade förstärkning utverkade Belisarius sin återkallelse 549 och Totila kunde återigen besätta Rom och därefter söka fred med kejsaren. Istället skickade Justinianus 551 en betydande armé under Narses, som 552 vid Taginæ i Umbrien besegrade goterna, varvid Totila omkom. Den siste ostrogotiske kungen skulle bli Teja, som slutligen omkom samma år efter att hans här huggits ner så när som på 1000 man vid foten av Vesuvius. De överlevande fick fri lejd ut ur Italien.

Vissa fasta platser var ännu i ostrogotisk besittning och styrkor från dessa förenade sig 552-553 med en frankisk-alemannisk här som ryckte in i Italien, men Narses besegrade denna här vid Capua och därmed var erövringen av Italien fullbordad.



Läs mer på www.Historiebloggen.nu