Hej!
Hur lycklig är man inte när man får veta att man är gravid för första gången?
Tänk alla små söta kläder, barnvagnar och gosedjur.
Jag levde i den världen fram och tillbaka i nån enstaka månad innan det slog tillbaka.
Jag hade ju ända sen jag plussade mått illa, haft sömnbesvär, spytt, huvudvärk och redan innan jag blev gravid var jag sjukskriven pga IBS (tarmbesvär) som också nu krånglade mer än innan.
Jag blev sängliggande och är det än idag när jag nu är i V.19 Jag kände hur jag blev mer deppig och nere, jag glömde samtal och saker jag skulle göra, vilket händer ännu oftare nu. Jag har börjat ana att detta bör vara graviditetsdepression och känslan av att nu känna sig orolig och rädd är så obehaglig, för alla andra gravida är ju så glada? Dom lever ju sitt bästa liv och njuter förfullt, så varför är jag så deppig, trött och slut. Jag är ju helt ensam, eller? Jag var rädd för att vända mig till min mammagrupp, jag tänkte att dom skulle tycka jag var knäpp som mår såhär och känner såhär. Men responsen var massa pepp, tips och det viktigaste, att jag inte behövde känna mig ensam och knäpp.
Vi är flera som mår såhär, känner såhär och också skäms över det. Men vi är inte ensamma och jag är helt säker på att vi kommer älska våra barn lika mycket som ”smekmånads-mammorna”.
Jag heter Tone och är 19 år (1998), jag bor i Gävle och väntar mitt första barn. Jag förväntade mig den där underbara graviditeten som alla pratar om och som jag läst om. Men fick nått helt annat, nått jag aldrig hört talas om.
Varför just jag? Varför just nu? Kommer det någonsin gå över?
Jag vill skriva för att det är något jag verkligen älskar och för att jag vill minnas hur jag kände och mådde.
