Kontrollerades senast: 2019-11-04 18:21:50

Staffans blogg

En blogg för den politiska vänsterliberala traditionen, ibland med värdekonservativa drag, som förr kallades frisinnad.

ÖSK och framtiden

2019-11-04 18:07

Allsvenskan 2019 är slut. Djurgården vann alltså, men de två spelskickligaste lagen kom tvåa och trea. Jag har sällan sett skillnaden i klass mellan lag vara så stor som när MFF spelade ut ÖSK på Behrn Arena, eller när Bajen gjorde detsamma på Tele2. När man kollar på de riktigt stora internationella lagen är klassen ytterligare någon nivå upp, men tempot, passningsskickligheten, blicken - allt helt enkelt - blir så mycket högre att det är som ett annat spel. Men när ÖSK möter Malmö så syns skillnaderna. Passningar som MFF lägger på yta rinner ut över sidlinjen för ÖSK. När MFF kör kortpassning med ett tillslag klarar de också av rörelse mellan passen. När ÖSK försöker detsamma står spelarna stilla. När MFF pressar gör de det som lag, något som ÖSK bara klarar ibland. Och när MFF använder hela planen, på bredden och djupet, rullar ÖSK runt via halva laget för att komma från vänster till höger yttermittfällt.

Jag inser att jag, trots mitt nörderi, knappast är något ämne för större expert inom fotbollen. Och detta inlägg är inte tänkt som ett betygsättande av spelare. Men jag måste hålla med de många riktiga experter som menar att Allsvenskan numera består av tre delar: En storstadstopp (kanske inklusive Peking), en meningslös mitt och ett nedflyttningsgäng. ÖSKs plats i hackordningen är att hamna högst av de i mitten. Resten kan man bara drömma om.

Så vad ska ÖSK göra? Målsättningen med att vinna guld, spela i Europa och vara bäst av alla på plan måste överges. Kanske, som Alexander Axén säger i intervjun med Nerikes Allehanda, kan man något år komma högre i cupen, så länge den inte blir de sämsta av de bästas biljett till Europa...

Det är bara att acceptera: ÖSK kommer inte att fylla läktarna genom att vara med i toppen av Allsvenskan ständigt och jämt.

Så - det är bara att lägga sig ner och dö då?

Eller...

Jag tror faktiskt på motsatsen. Men då måste styrelsen, föreningen och bolaget börja agera utifrån en helt annan spelplan än den man gjort hittills. Man måste agera, istället för att reagera. Man måste tänka långsiktigt, istället för att titta på nästa säsong och de värvningar man kanske har råd med.

Låt mig peka på några förslag som jag tycker att vi borde jobba för:

ÖSK ska spela för fulla läktare, oavsett sportsliga resultat!
Lär av Bajen. Först kom publiken, sedan kom resultaten. Att vara Bajare är inte bara att gilla fotboll. Det är något mer. En livsstil, en gemenskap, en familj.

Vad är ÖSK? Knappast en familj i alla fall. Men även om vi inte är en familj, borde vi kunna vara en förening med hemkänsla - i vart fall på hemmamatcherna. Man går på matchen för att träffa kompisar, nya och gamla, ta en öl före och drömma om vinst och en till efter för att släppa förlusten. Man snackar lite i pausen när man tar en kaffe eller burgare. Kollar in vilka gamla och nya som finns där och om man saknar någon. Man glädjer sig åt Kubanerna som kör järnet, trots att de fyrar av de där eländes bengalerna, bara för att deras ramsor och glädje är en del av matchupplevelsen. Man kanske stannar kvar en stund efteråt, snackar ner matchen med några vänner, sitter och glor. Man tar en lunch med ÖSK-vännerna nån gång då och då bara för att det är kul att ses och snacka fotboll, Örebro och livet.

Men hur når man dit? Nu kommer de konkretare förslagen:

1) Fotboll är inte /bara/ sport - det är en upplevelse.
Att gå på Behrn Arena ska alltid, alltid, vara en upplevelse oavsett hur matchen går, om man är fotbollsnörd eller tvingats med av sambon eller barnbarnet. Det ska vara välkomnande att komma dit, det ska vara bra sittplatser och genuina ståplatser. Det ska vara ombonat. Man ska alltid, alltid, kunna få bra kaffe, gott fikabröd likaväl som en snabb kokt med bröd eller en Delicatomazarin. Ju tristare motstånd - tänk Mjällby - desto viktigare är det med det runt omkring.

Det finns några som fattat det. Erik Wärlegårds GFÖ-tankar är en bit på väg. Men det är första steget. Det krävs fler.

2) Man ska kunna sitta med såna man trivs med.
Om man står på Västra Stå vet man att ju närmre mitten man kommer, desto högljuddare blir det. Det är klart. Likadant är det på mitten av Norra. Där sitter de tristare sponsorbesökarna, de som sällan ropar och mest applåderar när det är medvind. På Södra är det lite mer blandat. Och så har vi familjeläktaren förståss. Men det går att göra så mycket mer.

Varför bara en GFÖ-läktare? (Varför är vi inte fler förresten?) Tänk om det borde finnas en tjejläktare eftersom vi män fortfarande inte alltid kan bete oss, en läktare för riktigt gamla gubbar som vill ha det varmt om stjärten och kaffe vid platsen, en läktare för de sponsorer som också är genuina fotbollsnördar osv osv Det är bara fantasin som sätter gränser. Och när man hittat olika koncept så gäller det att fylla dem med något. Guldklubbens medlemmar sitter på en viss plats och får en latte och en wrap i pausen. Det finns en avdelning där man accepterar att folk hela tiden rör på sig, helt enkelt för att man hela tiden kan köpa fika, mat eller en öl under pågående match.

3) Det gäller att se det som finns omkring.
Visst är det så att man måste tänka på publiksnitt när man planerar omkringarrangemang som mat, fika osv. Men det finns en risk med att planera för dåliga matcher. En risk att det blir självförstärkande. Dålig motståndare betyder dålig match och dålig service. Det finns bara en sak som ÖSK kan påverka rakt av - servicen. Tänk om man tänkte tvärsom: Dålig motståndare betyder risk för trälig match - då måste kringarrangemangen vara det som drar! Bättre fika, snabbare service, annorlunda underhållning, ännu trevligare. Vi går på match inte bara för att se på fotboll. Vi går dit för allt det andra också.

4) Stolthet, hjärta och passion.
Tänk om vi ÖSK-are alltid kommer att kunna sjunga ramsan om våra icke-SM-guld. Om vi inte är bäst på fotboll - vad är vi bäst på då? Vad är själen i ÖSK?

Jag tror klubben gjorde en riktig miss när man blev degraderad av SvFF. Vi var rätt många som spottade på allt vad detta förljugna degraderande innebar. Men sedan då? Vad hände sedan? Borde vi inte tillsammans knutit näven, i vart fall i fickan, och gjort något annorlunda. Tänk om just bristen på guld och degraderandet är delar av den själen. ÖSK är kusinen från landet, underdogen, den som blir nedslagen, MEN SOM ALLTID STÅR UPP IGEN! Och nu då - när MFF, Bajen och de andra storstadslagen omsätter hundratals miljoner och köper ihop stjärnor, så är ÖSK fortfarande underdogen, den som vägrar att acceptera rollen som slagpåse trots slagen, föreningen som alltid bär stoltheten och passionen med sig i hjärtat.

För att ÖSK ska kunna bli det man kan, måste man börja förändra det man har rådighet över, och det är i dagsläget mindre fotbollen som alltmer styrs av de stora pengarna, men allt mer den själ och det hjärta som finns i hängivna supporters och mer eller mindre fotbollsintresserad hemmapublik. Så jag tycker att styrelsen ska lägga mer fokus på stoltheten, hjärtat och passionen och lite mindre på att söka den där spelaren som ska ändra allt och göra ÖSK till det nya MFF...

5) Arenan är ÖSKs!
Idag är inte Behrn Arena ÖSKs. Det är kommunen som äger den. ÖSK är en nettobetalare till kommunen. Man får idag betydligt mindre i bidrag än vad man betalar i hyra. Framtiden kommer säkert att innebära mindre bidrag och högre kostnader. Det är orimligt.

ÖSK borde omedelbart inleda ett arbete med att bli ägare av arenan. Det första är väl att starta ett fastighetsbolag. När man gjort det kan man förhandla med kommunen om hur lite(!) man ska köpa arenan för. Lite - för att arenan är en förlustaffär för kommunen trots ÖSKs nettoinbetalningar. Kommunen får mindre förluster i framtiden. ÖSK får en arena. Sedan kan man börja utveckla den till den evenemangsarena den måste bli. I en framtid innebär det säkerligen en vädersäkrad arena. Fram tills dess kan den utvecklas för att bli en levande anläggning med service, handel, restauranger, sponsorkontor - allt som kan utveckla arenan till det ÖSK vill att den ska bli.

Men man måste starta idag.

6) Medlemskapet.
Idag finns det i princip ett medlemskap, som man betalar olika mycket för. Det borde ändras. Om man är guldmedlem ska det kosta - men man ska få service också. Varför är inte ÖSKs medlemsträffar den självklara träffpunkten för Örebros näringsliv förresten? Men för oss nördar måste det också finnas fler pluspunkter än en pin och möjligheten att gå på ett årsmöte (hur många har gjort det???). GFÖ-medlemskap kanske innebär att ÖSK faktiskt tar ansvar för att fixa den där månadslunchen på den självklara ÖSK-restaurangen, eller att gamla spelare är en del av upplevelsen på K. Familjemedlemskapet innebär faktiskt att barnen får en anpassad upplevelse, olika om man är fem eller tolv. Gubbmedlemskapet innebär att man får klippkortet till kaffet i pausen.

Kanske innebär det också att medlemskapet är en del av årskortskostnaden. Jag är medlem med årskort, och jag förnyar dem samtidigt. Varför inte som en prenumeration eller som en månadsavgift, bara att kryssa i rutan för att autogirot ska fortsätta... Det viktiga är att vi blir fler medlemmar som blir stabila på åskådarläktaren hemma, och ibland borta också.

7) Spelarna.
Jag gillar att det numera finns en betydligt bättre interaktion mellan spelare och framförallt Västra Stå efter vinster. Men ska klubben leva upp till Stolthet, hjärta och passion innebär det att spelarna, efter varje match, måste visa samma engagemang för de som stöttar från läktarna när de förlorat som när de vunnit. Jag fattar att en del är sådana vinnarskallar att det inte funkar, men då får man hitta på nåt annat. Publiken måste få något tillbaka för att man sjunger trots att spelet är skit.

Och om föreningens slogan är Stolthet, hjärta och passion, så ska det gälla spelet också. Lämna finliret till Bajen. Fixa spelare som likt elva Klas Ingesson plöjer konstgräset i en ständig jakt på motspelare, boll och mål.

Slutsats:

För att ÖSK ska kunna utvecklas måste man göra en synvända. Det handlar inte om att få publik för att man spelar bra och vinner guld. Det handlar om att få publik för att man spelar bra men aldrig vinner guld. Istället för att bygga framtiden på sådant som man inte kan påverka - som att guldet nästan alltid kommer att gå till det lag som har mest pengar på banken, måste man bygga på sånt man kan påverka - publiken, medlemmarna, upplevelsen, arenan...

ÖSK kan bli Sveriges intressantaste fotbollsklubb, Sveriges intressantaste fotbollslag. Men då gäller det att hitta sin själ. Och börja i rätt ände.

Liberalism, natur och den begränsade planeten.

2019-10-01 11:19

Från [email protected] (Staffan Werme)

Buskskvättan sjöng inte i år. Inte törnskatan heller. Jag såg inte lärkfalken jaga över fårens hagar. Kornknarren repade inte i juninatten. Varför kom de inte i år? Kommer de nästa?

Vi tackade Gud för sommarens mildhet, med regn, sol och värme i lagom doser, väl medvetna om att fjolårets torka kanske inte var en tillfällighet. Djuren klarade sig. Vinterhöet kunde hämtas in.

Men oron finns ändå där. Hur kommer nästa sommar att vara? Och nästa? När fylls grundvattenreserverna på igen och vad gör vi om brunnen sinar?

Varför sjöng inte buskskvättan?

---

Det är inte svårt att hitta exempel på klimatförändringarnas effekter. Det är lika enkelt att googla fram orsakerna till dem. Kunskapen om såväl orsak som verkan är både djup och bred och väl fördelade till de allra flesta beslutsfattare. Vad gäller insikter om vilka åtgärder som krävs är kunskaperna lika breda och djupa inom forskarsamhället, men fördelningen bland beslutsfattare är mer skev. När Greta Thunberg ifrågasätter politikers, företagsledares och andra influerares verkliga vilja blir det uppenbart att den saknas, precis som buskskvättans sång.

Skälet till denna tvekan är uppenbar. Det moderna liberala samhället är uppbyggt på kol, olja och fossilgas. Framväxten av det industriella samhället, liksom det därefter följande konsumtionssamhället, är samtida med utvinningen av fossila energibärare. Om det ena avskaffas, kommer det andra att följa. Insikten om detta finns medvetet eller undermedvetet hos de flesta politiker i ledarposition. I förhoppningen om att ingenjörerna ska lösa problemen innan katastrofen är här, försöker man skapa förutsättningar för den nödvändiga teknikväxlingen.

Denna politik är byggd på en ideologisk uppfattning som gränsar till religiös övertygelse. För en liberal, från vänster till höger, lyder mantrat att det inte är tillväxten som är problemet, utan att den inte är grön. Bara vi kan omforma den miljöskadliga tillväxten och skapa incitament, med morot och piska, för den nödvändiga omställningen så kommer den att ske. Och därefter kommer världen att grönska, i bildlig och bokstavlig mening.

---

En av de mest skrämmande artikelserier man kunnat följa det senaste året handlar om den kraschande biologiska mångfalden. Ibland är hotet specifikt, som när insekterna dör i mängd. Även om den är läst, är förståelsen av konsekvenserna om den tyska långtidsstudien, om hur de flygande insekterna minskat i ett av landets naturreservat, betydligt lägre än vad gäller klimatet. Biologisk mångfald är ingen kioskvältare. Naturen som sådan är något som bara finns, fungerar och kan kuvas och omformas för mänskliga behov.

Inte ens när Amazonas brinner, blir frågan akut. Den mediala bilden handlar om Amazonas som en global lunga, en uppgift som dessutom är felaktig. De eventuella problemen för den biologiska mångfalden beskrivs mest som ett mänskligt bekymmer, som om regnskogens uppgift var att försörja mänskligheten med nya mediciner. Men biologisk mångfald som en global, livsuppehållande väv av sammanlänkande arter, lyser med sin frånvaro.

I Europa anklagar man president Bolsonaro för rovdrift. Men den egna agendan är långt ifrån trovärdig. I Sverige fortsätter kalhyggena att breda ut sig och den industriella livsmedelsproduktionen fjärmar sig allt mer från det jordbruk som en gång såväl brukade som bevarade jordens värde. Som alltid är det den biologiska mångfalden som får stryka på foten när de sista våtmarkerna dikas, när skogen ersätts av trädplantager, när mångfaldens äng och hage blir ensartad åker och vall.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att 2,7 miljarder, 2.700.000.000, fåglar inte längre finns i den Nordamerikanska naturen. Det är, som vanligt, människan som ligger bakom. Vårt sätt att leva gör naturen allt mer ogästvänlig för de som en gång befolkade den. Det vilda finns snart inte längre kvar. 96 % av alla däggdjur som lever på planeten är idag antingen boskap eller människor. På samma sätt är det med andra djurklasser.

Även om det verkar som om naturen är oändlig, som om det vilda finns runt knuten, håller det som en gång var natur, djur och ekosystem att förändras i grunden. I datorspel kan man resa till avlägsna planeter och ”terraforma” dem. Men den jord, den Terra vi känner, omformas. Ekosystemens mångfald blir humansystemens enfald.

---

Jag läser om den ökande globala turismen. Om hur allt fler platser blir som Venedig, inte bara översvämmade av vatten utan av turister i allt större hopar. Om överbefolkade stränder. Om natur som inte längre finns. Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är vårt samhälles yttersta mål.

För oss globaliserade marknadsliberaler var politikens målsättning länge att ge människor redskap att lyfta sig ur fattigdom. Idag handlar det om att människor i de fattigare länderna ska få det som oss som lever i de rika. Så ser vi framför oss en värld där människor lever i samma välfärdssamhällen som oss själva, med skola, sjukvård och äldreomsorg. Det verkar så bra. Problemet är bara att det är den ena sidan av myntet.

Den andra sidan är mörkare. I vart fall när det gäller naturen, klimatet, ekosystemen. För välfärdssamhället är byggt på konsumtion. Konsumtionen av varor levererar ett överskott som kan finansiera välfärd, privat eller offentlig. Och när de grundläggande behoven är tillfredsställda, låter vi oss inte nöja. Vi fortsätter att konsumera för att fylla de där behoven som döljer det där hålet av meningslöshet i vårt inre. Vi köper saker vi inte behöver. Vi reser till platser där vi en vecka kan glömma vardagen, tillsammans med hundratusentals andra med samma parentetiska liv.

---

När Adam Smith 1776 skrev ner sina tankar om nationernas välstånd, var inte tankar om den begränsade planeten ens en fråga. Under industrialismens uppbyggnad blev lösningen på de lokala problem som miljöförstöringen orsakade högre skorstenar och längre avloppsrör. Tron på en jord som kunde hantera vår miljöförstöring var oifrågasatt. Inte förrän Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kom på bokhandelsdiskarna 1962 skedde något. Men utvecklingen gick långsamt. Försurningskrisen hanterades men skapade ingen insikt om de globala systemens begränsningar. Inte ens ozonkrisen förmådde att förändra samhällets förståelse på något djupare plan.

Det är först i och med klimatkrisens allt mer akuta skeenden som något börjat hända. Men som så ofta handlar det om att människan inte förmår att se helheter. Klimatkrisen är ny och global, men lösningarna är gamla och lokala. Vi lever fortfarande i Adam Smiths anda, med en tro på en jord utan begränsningar, en planet som kan hantera allt vi gör.

De politiker som ska hantera frågan sitter i en rävsax. Det axiom som styrt utvecklingen från bondesamhälle till välfärdstat, har varit en orubblig tro på att tillväxt är vägen framåt. När de globala systemen hotas, är det enda som krävs att måtten på tillväxt omdefinieras. Den gröna tillväxten ska hantera de problem som den fossila tillväxten orsakat.

Det finns ett antal problem med detta. Det största är att den gröna tillväxten är lika sannolik som den humana kommunismen. I teorin kan de vara möjliga, men den praktiska tillämpningen har visat sig svårare. Grön tillväxt har hittills visat sig hanterbar i ett lokalt perspektiv, men samtidigt har den globala utvecklingen varit allt annat än grön.

Sambandet är glasklart. När tillväxten ger människor möjlighet till mer än grundläggande välfärd, väljer vi att använda den till miljöovänlig konsumtion. Av varor, tjänster och upplevelser. Varje gång tekniken gjort det möjligt att öka välstånd och välfärd, har det inneburit ett totalt ökat tryck på planeten. Biologisk mångfald ersätts av odlad enfald. Resilienta ekosystem fylls av antibiotika, mikroplaster, kemikaliesoppor. Och som lök på laxen kan vi inte ens turista i fred längre eftersom alla andra har samma önskan om att byta 357 dagars tomhet för 168 timmars avkoppling.

---

Men finns då ingen lösning? Måste vi, i Jonathan Franzens efterföljd, invänta den globala kollapsen och mänsklighetens undergång, men i värdighet? Det finns mycket som talar för det. För alternativen är politiskt orealistiska.

Självklart vore en repressiv global diktatur en möjlighet. En som bestämmer vilka som får leva vidare och vilka som måste bort för att mänskligheten ska komma ner i nivåer som planeten tål. Det finns såväl filosofer som politiker som lockas av tanken men denna eliternas, för det är självklart att det är eliterna som blir kvar, dödsdans är en orimlighet.

Men om vi vill ha kvar demokratin och den liberala marknadsekonomin, hur gör vi då?

Visst kan en grön marknadsekonomi fungera. I teorin. Och till del. Det går självklart att prissätta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser så att de pressar ner utsläppen. Det går att bruka samma styrmedel när det gäller plaster, antibiotika, kemikalier. Varje nation kan skapa egna regler och börja omställningen. Det blir svårare med ett globalt genomslag.

Men de nationella konsekvenserna blir tydliga. En liter bensin för 75:- kronor kanske? Grytbitarna på söndagsmiddagen till ynka 1500:- kronor kilot? Och det gäller att planera väl för att kunna betala av på den enda semesterresa familjen har råd med under barnens uppväxt. Kanske finns plats på tåget till franska atlantkusten 2027?

Exemplen ovan är ovetenskapliga. Men ska marknadsekonomin användas för att styra krävs att den verkligen styr. Och det kommer att få konsekvenser. Vi kommer att resa mindre i vardagen och till helgs. Vi äter mindre kött av djur som uppföds på annat än lokala betesmarker och vallar, och mycket sällan mat från andra sidan jorden eftersom transporterna är så dyra och produktionen även där måste ställas om. Vi kommer att bo mindre eftersom få kommer att ha råd att värma upp stora hus. Vår konsumtion kommer att minska i volym, men knappast i ekonomiska termer, eftersom vi inte kommer att ha råd att lägga pengar på billig skitkonsumtion. På område efter område förändras vardagen, fram till den dagen då teknikerna hittat lösningar på klimatkrisen, på kemikaliesoppan, på antibiotikaresistensen…

Tillväxten lär finnas där i ekonomiska termer, men det är verkligen en annan sorts tillväxt.

Men den stora utmaningen kvarstår ändå. Hur kan vi prissätta mänsklighetens användande av den begränsade naturen som ett obegränsat ymnighetshorn? Är det rimligt att 96 % av jordens däggdjur är kossor och människor, att 70 av alla fåglar är höns? Är det rimligt att människan utrotat 83% av alla vilda djur, varar 50% de senaste 50 åren? Hur prissätter man avskogningen av Amazonas, bränderna i Indonesien, blekningen av koraller, kalhuggandet av Norrland?

Hur prissätter man förlusten av ännu en art som idag synes värdelös, men i morgon kanske var den tråd som fick livsväven att brista? Hur värderar man den minskande motståndskraften hos ett ekosystem, mångfalden i en riktig skog, genspridningen hos en sällsynt art?

Kan människan inse att hon lever på en begränsad planet, tillsammans med de djur och växter som varit delar av ekosfären en betydligt längre period än mänskligheten? Kan den människa, som allt mer landar i tanken att hon inte längre är ett biologiskt djur beroende av andra utan en sociologisk varelse som själv kan styra sin framtid, inse att hon är helt utelämnad åt fungerande ekosystemtjänster?

Det sjöng ingen buskskvätta vid Boängsgården i år. Kanske var det en tillfällighet. Kanske inte.

-->

Varför borgerligheten har problem med klimat och natur.

2019-01-21 10:48

Från [email protected] (Staffan Werme)

När den konservativa budgeten gick igenom i regeringsundantagstillståndets tid, var det ett område som påverkades mer än det mesta. Anslagen för klimatpolitik liksom för värnandet av biologisk mångfald minskades med 2 miljarder kronor. Det är en minskning som inte står så långt efter Donald Trumps försök att avlöva USAs klimat- och naturvårdspolitik.

Men även de andra tidigare Allianspartierna drar sitt strå till stacken. I förhandlingarna med socialdemokraterna krävde det påstått gröna Centerpartiet en mängd reträtter på området. Det handlade inte bara om flygskatt. Även strandskydd och inte minst kraven på att skyddet av den biologiska mångfalden skulle ställas efter markägarens rätt att göra pengar på marken var centrala i förhandlingarna.

Som liberal är det lätt att kritisera Miljöpartiets medverkan i den senaste mandatperiodens regering. Politiken inom de områden partiet haft ansvar för; skolan, kulturen och bostäder, har som bäst varit verkningslös. Men man måste samtidigt vara så klarsynt att partiets inverkan på såväl klimat- som naturvårdspolitik har varit avgörande. Sverige är 2019 bättre på de allra flesta områden inom klimat- och naturvårdspolitik än vad det var 2014.

Det är uppenbart att det finns en skiljelinje mellan de borgerliga partierna; liberala och konservativa, och de rödare. I mätning efter mätning visar det sig att de röda partierna har en bättre klimat-, miljö- och naturvårdspolitik än de blåare. Liberalerna, som med rätta är det grönaste av de borgerliga partierna, hamnar ändå efter de röda samtidigt som de långsiktiga miljöfrågorna för det mesta hamnar långt bak i partiets prioriteringslista.

Vad beror detta på? Är klimatpolitik beroende av traditionella ekonomiska politiska strukturer? Går skiljelinjen i synen på värnandet av biologisk mångfald i samma härad som blockpolitikens skyttegravar?

Ser man på den historiska utvecklingen är detta ett relativt nytt fenomen. Under lång tid var Frisinnade Landsföreningen och Folkpartiet, Liberalernas föregångare, de som drev naturvårdsfrågorna hårdast. Svenska Naturskyddsföreningen, som bildades bland annat av flera namnkunniga liberaler, hade länge i sin styrelse en stark representation av liberala intellektuella med basen i den naturvårdsnära vetenskapen. De första nationalparkerna kom till genom liberala krav och därefter fortsatta partiet att driva frågorna, alltifrån strandskydd till nationalälvar. Regeringen Ullsten fick med rätta mycket goda betyg för sin naturvårdspolitik.

Men något har hänt de senaste decennierna. Även om miljöpolitik i vid bemärkelse kan nämnas i olika högtidstal, verkar insikten om behovet av politisk aktion saknas.

Låt oss anta att även de borgerliga partierna har vetskap och insikt om de stora miljöproblemen mänskligheten står inför: Klimatförändringarna. Artutrotningen. Kemikaliespridningen. Avfallsproblematiken. Varför hamnar man ändå fel i så många frågor?

Under hela mänsklighetens period på jorden har vi påverkat natur, miljö och i viss mån klimat. Men påverkan har varit lokal, regional och nationell. Så är det inte längre. De senaste decennierna har mänskligheten på alla områden en global påverkan på biosfären. De stora miljöfrågorna är globala. Vår tidsålder är antropocen.

När jag för drygt 30 år sedan som en av de första doktoranderna i miljörätt påbörjade min ännu ej färdiga avhandling vid Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet, var min ambition att söka svaren på hur man effektivast skulle kunna genomföra ett lagskydd inom naturvårdsområdet. Avhandlingens preliminära namn: ”Möjligheten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv” speglar dåtiden på flera sätt. Ordparet ”biologisk mångfald” var ännu inte för allmän användning.

Men viktigare är sannolikt frågeställningen om hur en nationell lagstiftning kan fungera för att hantera problem som inte känner landsgränser. Det är här vi närmar oss de borgerliga partiernas miljöpolitiska problem. Framförallt gäller det liberalismen, där två av grundstenarna i ideologin ännu inte förmår hantera denna globaliseringsrörelse. Äganderätten och den individuella friheten.

Låt oss börja med äganderätten. Under de senaste åren har attackerna på skydd av värdefull natur och hotade arter blivit allt mer samordnade. Borgerliga partier, inte minst Centerpartiet, tar stöd av olika särintressen med bas inom markägande och markutnyttjande för att sätta upp hinder för artskydd.

Ibland tar detta motstånd märkliga former. Centerpartiets Fredrik Federley är öppen med sin antiintellektuella hållning kring faktainsamling, när han klart pekar på att ett hinder i förhandlingarna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet är den så kallade ”nyckelbiotopsinventeringen”. I princip innebär det att Centerpartiet hellre väljer okunnighetens väg mot artutrotning än att få veta vilka konsekvenser det förstärkta skydd för markägarens rätt att skövla värdefull natur, som Centerpartiet önskar, kan få.

Men är det en rimlig hållning? Kan vi strunta i skydd av hotade arter, lokalt eller nationellt, och hävda att äganderätten står över detta även om det kan få globala konsekvenser?

I Tyskland finns undersökningar som pekar mot att antalet flygande insekter minskat med upp emot två tredjedelar. Andra undersökningar visar att de så kallade ”vilda djuren”, såväl däggdjur som fåglar och fiskar, är mycket små andelar av den totala mängden djur. Jorden är inte längre en mångfaldens vildmark. Det är människan och hennes domesticerade djur som snart är enfaldens produktionsmark.

Vilka konsekvenser kommer det att få? Finns det en gräns när antalet pollinerande insekter blir så litet att det påverkar odlingen av växter i behov av pollinering? Vad händer med ekosystem när till och med de ”vanligare” arterna blivit sällsynta? Hur grov kan mångfaldens väv bli, innan den rasar samman? Och vad händer då, när livsväven repas upp? Vilka konsekvenser får det för människan om jordens livsuppehållande system krackelerar? Vilka livsmedel kommer att finnas? Hur kommer vi att hantera nedbrytningen av allt vårt avfall? Kommer skogen att fortsatt vara jordens gröna lunga?

Skyddet av den biologiska mångfalden står i konflikt med en /ännu/ starkare äganderätt. Svenska hagmarker är i princip borta. Svensk urskog är slagen i spillror. Svenska våtmarker är någon procent av vad de en gång var. Andelen skyddad skog borde tredubblas. Våtmarkerna, stränderna och landnära vatten, borde värnas. Istället kräver de borgerliga mindre skydd och mer rätt att exploatera.

Skälet till denna inställning är lätt att förstå. Liberalismen bygger på ekonomiska teser med nationen som grund. Hittills har liberala ekonomiska teorier inte klarat av att hantera vare sig de generationsperspektiv eller globala perspektiv som dominerar naturvårdens utmaningar. Adam Smith behövde inte bekymra sig om vilka konsekvenser det privata ägandet och exploaterandet av mark och naturresurser fick, eftersom frågan då var obsolet. Luften, marken och vattnet var fria nyttigheter. Djur och växter var en oändlig tillgång. Det var orimligt att tro att brukandet skulle innebära ett förbrukande. Den synen är, märkligt nog, förhärskande ännu idag. Än märkligare är det att de internationalistiska partierna i detta intar en strikt nationalistisk hållning.

Klimatfrågan skapar likartade problem för de liberala grundteorierna. Liberalismen baseras i huvudsak på en utilitaristisk filosofi. När en av de liberala anfäderna; John Stuart Mill, hävdar att samhällets mål är största möjliga lycka åt största möjliga antal människor, är det en momentan känsla. Generationsproblematiken lyser med sin frånvaro. När samme Mill beskriver liberalismens kärna som att min frihet sträcker sig så långt att dess gräns bara går vid att den inte påverkar någon annans negativt, saknas såväl generations- som globala klimatperspektiv.

När vi tar flyget till en skön vecka i Thailand, när vi köper den billiga biffen från Brasilien, när vi klär oss i den senaste veckans mode från H&M, visar vi såväl på liberalismens styrka som dess svagheter. Den internationella handeln har skapat ett globalt välstånd utan historiska likheter. Men välståndet är byggt på uttag av jordens ändliga kapital, bestående av frisk luft, rent vatten, giftfria jordar och myllrande mångfald.

Liberalismen har fastnat i en position där det saknas såväl historia som framtid. Utan vilja till insikt om hur världen förändrats sedan industrialismens, och liberalismens, genombrott saknas verktyg för att hantera globala miljöutmaningar. Utan vilja till förståelse för att såväl äganderätt som personlig frihet måste hanteras i ett globalt perspektiv med en bred insikt om att framtida generationers frihet kommer att påverkas av våra handlingar, blir borgerligheten en ständig broms för nödvändiga förändringar.

Istället överlåter man den progressiva miljöpolitiken till socialister av olika kulör. Där saknas istället insikt om äganderättens nödvändighet även för miljö, klimat och natur. Där saknas insikt om att staten faktiskt måste ha begränsningar. Där saknas den grundläggande förståelsen för den individuella frihetens värde för människans utveckling och därmed hennes insikt om naturens begränsande villkor.

Så borde det inte vara. Liberalism har hittills visat sig vara den ideologi som förmått anpassa sig till skiftande förutsättningar och ge människor en ökad frihet, ett stärkt välstånd och en stabil demokrati. Så kan det sannolikt vara även i framtiden. Men då måste den absoluta äganderätten till markens resurser och den påstått oändliga personliga frihetens heliga kor, om inte slaktas, så i vart fall genomgå en genomgripande metamorfos.

Och det är dags att börja nu.

Sista striden det är...

2018-12-10 13:15

Från [email protected] (Staffan Werme)

Det liberala vankelmodet kring vem man ska styra med, eller släppa fram som regeringsbildare, kan i förstone verka vara en kamp mellan höger och vänster inom partiet. Men bilden är mer spretig än så. Den liberala kampen står faktiskt på det nya slagfält som politiken utkämpas på. Och det är inte alls säkert att gamla stridstekniker har någon framtid, lika lite som kavalleriet hade en framtid när stridandet mekaniserades.

Jan Björklund leder ett av Sveriges minsta riksdagspartier. Samtidigt leder han ett parti som både är ett av de äldsta, och ett av de nyare. Tillsammans med sin minikollega MP, är Liberalerna ett lackmustest för den nya politiken och dess konsekvenser.

I andra inlägg har jag rasat mot den förflackning av det politiska uppdraget som jag tycker mig se. Allt fler politiker blir allt mer intresserade av sin egen framtoning, att vara någon, och att kommunicera rätt. Snart ingen har en aning om vad det handlar om när det gäller att styra en kommun, eller ett land. Ekonomi och verksamhetsstyrning är trista saker som någon annan får syssla med. Jag bygger mitt varumärke!

Men det är inte denna trend som nu blir synlig inom Liberalerna. Det är en än mer grundläggande strid.

Låt mig förklara.

Striden inom Liberalerna står, menar jag, mellan livsstilsliberaler och ideologiska liberaler. Inte så att livsstilsliberaler inte har någon ideologi, eller att ideologiska liberaler saknar livsstilstankar. Ändå är detta den huvudsakliga skiljelinjen.

För att begripa detta måste man först försöka definiera de olika grupperna.

För en livsstisliberal är GAL-TAN-skalan självklar. De för en liberal definierande frågorna handlar om feminism, HBTQ, mänskliga rättigheter, normkritik och internationalism. Dessa frågor är överordnade traditionella liberala tankar. Exempelvis är det för en liberal feminist självklart att en liberal hjärtefråga är att minska föräldrars rätt att själva bestämma över sin föräldraförsäkring, eller att kräva kvoteringar även inom privata bolag och på fristående universitet. HBTQ-rättigheter och normkritik är oifrågasättbara normer. Det kan exempelvis visa sig i att det är viktigare att slåss för vuxnas rätt till barn, än barns rätt till en mamma och en pappa eller att biologiska fakta får vika för individens subjektiva upplevelser. MR och internationalism för dessa liberaler står över nationellt demokratiskt beslutsfattande. Den reglerade marknadsekonomin som var den tidiga svenska liberalismens kännetecken, är inte viktig i ett internationellt perspektiv.

Mot detta står de ideologiska (att använda ordet konservativa riskerar att få fel effekt…) liberalerna. Där är fortfarande de tidigare grundläggande liberala värderingarna en bas även för andra frågor. Det är självklart att man kan hävda sig vara på samma linje när det gäller de frågor som definierar livsstilsliberalerna, men dessa frågor är inte grunden för det politiska engagemanget. Inte heller är resultaten av de politiska övervägandena alltid desamma. Feminismen begränsas av den ekonomiska friheten. Internationalism och MR måste sättas i en nationell kontext, baserad på nationellt demokratiskt självbestämmande. HBTQ och normkritik ramas in också av vetenskapliga fakta. Dessutom finns frågor som trygghet eller ordning och reda i skolan på agendan. Men grunden för det politiska engagemanget ligger i en traditionell syn på att ekonomi är basen för den svenska varianten av socialliberalism.

Detta är ingen heltäckande beskrivning av de två linjerna. Men den tydliggör skillnaderna. Även inom partierna börjar de linjer som traditionellt både delat upp partier och skapat en grund för demokratin att mjukas upp och förändras. Det är inte längre ekonomin och konsekvenserna av olika ekonomiska beslut som står i fokus. Politik handlar idag ofta om helt andra saker.

Kanske är detta en naturlig följd av den ekonomiska utvecklingen nationellt, i Sverige och i stora delar av västvärlden. De allra flesta har idag en så god ekonomisk status att ekonomi mer handlar om administration än om politik och ideologi. De allra flesta som står utanför denna ekonomiska statuszon, får ändå hjälp att leva ett hyfsat drägligt liv. Och de som faller utanför nationellt är så få, eller så långt borta från mainstreamsamhället, att de inte påverkar politiken.

Konsekvenserna blir i alla fall uppenbara inom politiken. Både mellan partier och inom partierna. När Jimmy Åkesson beskriver det nya konservativa blocket som den dröm han nu är nära att nå, handlar det mindre om ekonomi och mer om värderingar. När Jonas Sjöstedt talar om ungefär samma sak, fast tvärsom, är det inte heller med revolutionsröda klasstermer, de hålls helst i bakgrunden, utan om GAL-värderingar.

Skiljelinjerna finns mellan partierna. Men de finns också inom. Och Liberalerna, och Miljöpartiet, är de tydligaste exemplen på vad det kan få för konsekvenser.

Folkpartiet var tidigare inte heller fritt från livsstilsliberalism. Socialliberalismens önskan om att ställa samhället till rätta för de svagaste, eller frisinnets normativa komplex baserad på kristendomens traditioner och dogmer, hade i sig andra former av livsstilsbejakanden. Men det fanns skillnader. Dels var höger-vänster-skalan tydligt närvarande. Dels var den ekonomiska politiken fortfarande en stabil ideologisk grund. Dels var framförallt frisinnet en organisatoriskt stabil ram såväl utom som inom Folkpartiet.

Men den nya livsstilsliberalismen är inte där. Den är inte organiserad, snarare tvärsom. Den är den tydligaste individualistiska strömningen inom liberalismen, där jaget blir viktigare än laget – såväl i partiet som i politiken. Den saknar en genomarbetad normativ grund. Man kan tala normkritik, men vissa av de egna normerna är helt omöjliga att ens ifrågasätta. Den som gör det blir utstött. Den saknar också en koppling till traditionell ekonomisk liberalism – något som gör den oförutsägbar. När det kommer till avvägningar mellan exempelvis feminism och äganderätt, mellan internationalism och nationell demokrati, mellan välfärd och skatter, kan livsstilsliberalerna hamna varsomhels, beroende på vart GAL-vinden blåser idag.

Liberalerna drabbas hårdast av denna utveckling. Skälet är enkelt. Partiet har gjort sig av med sin folkrörelsebas. Från att ha varit det självklara alternativet för de frisinnade – i mycket vid mening – är partiet nu det minsta. Hela den organisatoriska kompetensen håller på att gå förlorad. Partiet blir allt mindre en sammanhållen organisation och allt mer av en löslig sammanslutning av individer med egen agenda. Till och med namnbytet pekar i den riktningen. Liberalerna är inte längre ett parti – bara en vid, otydlig politisk strömning.

Problemet för partiet är att de människor som vill definiera sig som GAL är en snabbfotad skara. Den är betydligt snabbare i sina värderingsförändringar än ett parti kan vara. Som grädde på moset, kan dessa väljare berika ett parti. Men då måste partiet ha en organisatorisk kärna, människor som är partiet trogna trots, och inte tack vare, att partiet tycker på ett visst sätt i en viss fråga. Men om GAL-ningarna blir en för stor del av partiets väljarbas, och en för stor del av de aktiva politikerna, så riskerar partiet att åka berg- och dalbana såväl i opinion som organisation.

Det är det som Liberalerna nu är mitt inne i. Det är den resan Miljöpartiet också gör. Partier utan organisatorisk kärna, utan sammanhängande gemensam ideologi (aldrig haft eller så har man mer eller mindre medvetet gjort sig av med den (ekonomin respektive miljön)), utan någon stabil väljarbas måste vara bäst på att ha det våta fingret i luften för att veta vart GAL-vinden just nu blåser…

När det dåvarande Folkpartiet efter det usla valet 2014 skulle gå igenom all sin politik, fanns en möjlighet att hantera denna fråga. Man hade kunnat ställa sig frågan om vilket parti man ville vara, vilken grund man ville stå på, vilka väljargrupper man ville ha som kärna och som grädde, vilket samhälle man såg framför sig som den liberala visionen.

Av det blev intet.

Det är sannolikt ett av bekymren för partiledaren och partiledningen idag. Man saknar helt enkelt en ideologi. Partiledaren har tvingats hantera dessa stridigheter inom partiet under nästan hela sin partiledartid. Istället för att peka på en tydlig väg framåt, har han försökt balansera de olika krafterna inom partiet. Blidka Birgitta Ohlsson. Stötta Mats Persson.

Och istället för att agera, och ta befälet över partiets utveckling själva, har man tvingats reagera och nu ställas inför fullbordat faktum. Välj höger och därmed mer traditionell liberal ekonomisk politik. Välj vänster och fortsätt på GAL-vägen. Oavsett vad man väljer riskerar man förlora väljare. Och väljarflykten beror i förstone inte på själva valet, utan på att man inte kunnat förklara vilket parti man är och varför man gör det val man gör.

Det hade varit bättre att hålla i taktpinnen själv. Valt GAL-vägen och släppt den traditionella socialliberala ideologin. Valt motsatt, och låtit GAL-frågorna hamna i bakgrunden.

Det är självklart att jag står för den senare vägen. Men oavsett hade jag önskat att det parti jag länge var en lite mer central aktör i, själv hade valt väg och inte låtit andra tvinga partiet till det.

Lööf, Björklund och den externaliserade ondskan

2018-11-09 12:33

Från [email protected] (Staffan Werme)

Två händelser på två olika platser i världen. Den ena världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.

I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna? Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?

I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften som ska svikas.

Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de tydligaste.

Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA, har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad. Den fråga vi borde ställa är: Varför?

Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i samhället, som dess plats i politiken.

När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta ondskan, för att man själv ska vara god.

Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda, våldsmän, brottslingar.

Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp islam som det stora hotet.

Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.

Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och skapat såväl framgång som elände.

Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.

Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.

Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.

Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar ska definieras.

Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt, och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.

Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska. Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att segra.

Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.

Vi håller ihop.

En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.

Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser får det?

Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:

Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa enorma flyktingströmmar. Och så vidare.

Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget. Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar. Globalisering.

Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.

På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor. Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten. Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.

Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den gode, att skapa ett vi och ett dom.

Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för politik och demokrati.

Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta partier, gör det inte.

Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi kräver den av andra.

Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som verkligen är öppna för framtiden.

Vuxet samtal eller rop från läktaren

2018-09-25 16:13

Från [email protected] (Staffan Werme)

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…

Att Samtala meD den onde

2018-08-31 11:05

Från [email protected] (Staffan Werme)

Är polackerna dumma i huvudet? Hur kan de annars rösta fram ett parti som Lag och rättvisa? Ett parti med åsikter som sedan länge borde kastats på historiens sophög. För att inte tala om ungrarna. Och nu är italienarna på samma väg. Dumheten breder ut sig i världen. Då har jag ändå inte nämnt Trump. Eller Putin.

Tyvärr verkar även svenskarna vara föremål för denna fördumningsutveckling. För vem kan, med sinnet i behåll, rösta på Sverigedemokraterna? De som gör det måste lida av någonting, någon fobi (man kan här välja mellan olika alternativ; xenofobi, homofobi, islamofobi, transfobi osv. (det går att kryssa i flera alternativ)), eller möjligtvis på grund av inverkan från främmande makt.

Det enda vettiga sättet att förhålla sig till detta är avståndstagande. Ju längre avståndstagande desto bättre. Inget samarbete med SD överhuvudtaget. Och de andra länderna, de som finns i EU, ska bestraffas så långt möjligt. Vad gäller Trump och Putin kan vi än så länge bara titta på, men gärna uttrycka vårt avståndstagande till deras anhängare med lämpliga bilder och citat på Facebook eller Twitter…

---

Jag läste någonstans för ett tag sedan om en av den svenska frikyrkorörelsens förgrundsgestalter. Han, PP Waldenström – en av grundarna till Missionsförbundet, lär ha sagt så här ungefär: ”Om djävulen påstår att ett plus ett är två så kommer jag inte att säga emot honom.” Är citatet sant? Jag vet inte. Men det är bra.

Citatet sätter nämligen fokus på två av de saker som dagens politik har så svårt med. Dels frågan om även onda kan ha rätt i sak. Dels frågan om man ska prata med de onda.

En del hävdar att årets val handlar om integration och migration. Andra vill att det ska handla om skola, välfärd eller skatter. Men ett ständigt närvarande huvudtema handlar inte om sakfrågor utan om parti. Valet 2018 blir ytterligare ett val som man kan se som en omröstning om SD. I detta val blir denna fråga större än tidigare, helt enkelt eftersom alla räknar med att SD ska bli större. Ingen vet hur en regeringsbildning kan komma att se ut.

Det tydligaste exemplet på att valet är en omröstning om SD är partierna (mest de sju andra) själva, deras utspel om vem som ska ta vem efter valet, vem som är mest emot SD men också medias och de politiska kommentatorernas enorma intresse av att spela samma spel. Utvecklingen är given, sett ur ett historiskt perspektiv. Ända sedan SD på allvar kom in i svensk politik vid valet 2006, har beröringsskräcken med partiet varit norm. Skälen för denna beröringsskräck har varierat. Som ett stråk har partiets rötter funnits med. Partiets kopplingar till nazism, fascism och rasism lyfts ständigt. Ibland har kritiken varit inriktad på sakpolitik, oftast när det gäller invandring. Men den kritiken har blivit allt svårare att hantera, när de ledande partierna idag har hårdare förslag än vad SD gick till val på i förra valrörelsen. Ändå är SD paria.

Varför?

Man skulle kunna dra parallellen med hur S under årtionden hanterade det svenska kommunistiska partiet. Även när kommunismen stod för folkmord, krig, förtryck och ofrihet, valde S att ta stöd av partiet i riksdagen. Men längre än så tänker jag inte gå idag. Mitt syfte är ett annat.

Åter till det som eventuellt är ett citat av PP Waldenström. Kan en ond ha rätt? Ska man tala med de onda?

Låt oss börja med om de onda kan ha rätt. Och den svåra frågan om migration.

Om man bara ser tillbaka till 2014 är det uppenbart att de onda i SD hade mer rätt än övriga partier. Flyktingkrisen var ohanterbar. 10.000 flyktingar i veckan skulle fått det svenska samhället att bryta samman på mycket kort tid. Öppna hjärtan och ett Europa som inte stänger gränser, blev det motsatta. Utan att medge det offentligt, har alla övriga partier, inklusive L, C, Mp och V, valt att stödja en politik som tidigare i huvudsak var SDs.

Men vad är ”rätt”? Politik är inte en exakt vetenskap. Ett plus ett kan bli både 1,5 och tre. ”Rätt” i detta läge handlar såväl om ideologi, filosofi och etik som om pragmatik, ekonomi och sociologi. Vad som är rätt är sällan enkelt att veta före beslut. Det rätta måste oftast bedömas i efterhand.

Det finns ingen objektivt politisk sanning. Jag ska återkomma till sanningsbegreppet senare. Men det måste ändå påpekas. Låt mig bara ta några få, svåra men konkreta, exempel:

Är det rätt att värna LSS som partierna gör idag? Det enda rätta? Finns det en övre gräns för vad LSS ska få kosta? Eller är rättigheten absolut? Eftersom det inte finns ett ymnighetshorn på finansdepartementet, måste LSS ställas mot andra rättigheter. Om någon får mer, måste andra få mindre, inte minst om ekonomin per capita inte ökar.

Eller är det rätt att för klimatet, våra barns och kommande generationers skull, kraftigt begränsa rätten att släppa ut koldioxid, metan och andra växthusgaser? Även om det i vart fall på kort sikt skulle innebära ingrepp såväl i välstånd som i friheten att leva som man vill?

Vad är rätt? Vem gör avvägningen?

Låt mig komma till huvudtesen i mitt resonemang: Vem ska man prata med? Varför? Och från vilken grund?

I de internationella sammanhangen har diplomati länge varit att man ska prata med alla. Även med den värsta fienden. Även med den som står längst bort från det egna landets värderingar. Vi åker till diktaturens Kina, till den islamiska förtryckarstaten Saudiarabien, till och med till Nordkorea, för att föra diplomatiska samtal.

Ett av skälen för dessa diplomatiska kontakter är att vi ska handla mer med varandra. Länder som handlar med varandra, krigar inte med varandra är tanken. Men bakom finns också en tanke om att när vi handlar, så talar vi med varandra och när vi talar med varandra så kommer vår fiende att inse att vårt samhällssystem är bättre. Vi kommer att påverka dem, världen blir lite liberalare, och därmed lite bättre.

Men nationellt fungerar inte det. Här gäller avståndstagandet istället. Som jag ser det finns det två orsaker till detta. Antingen är SD så onda att de och deras anhängare egentligen inte har någon plats i vårt samhälle. Drar man den tanken till sin spets inser man att den tanken inte är särskilt liberal. Jag tror att inte speciellt många omfattar den, vare sig i teori eller praktik.

Nej – snarare menar jag att avståndstagandet till SD kommer sig av att övriga partier inte är säkra i sin egen roll, i sin egen eventuella ideologi, i sina visioner och planer för såväl Sverige som världen.

Är du trygg i din ideologi så kan du föra en diskussion med din ideologiske fiende och försöka övertyga honom att din väg är en bättre väg än hans. Ibland funkar det. Ibland funkar det inte. Men är du otrygg i din ideologi finns alltid oron över att han ska ta över. Tänk om människor gillar hans ideologi, hans visioner, hans politik bättre än min. Nej – dit vill jag inte. Det är bättre att ta avstånd, marginalisera, förbjuda.

I detta ryms ett av de stora problemen för de traditionella partierna. Om man åter drar paralleller med Polen, Ungern, USA eller Ryssland, kan man känna en oro för att det är de enkla lösningarna som idag attraherar allt fler. Enkla lösningar innebär inte sällan också ett ”vi mot dom”-scenario. Det är inte mitt fel att världen går åt pipan, i det stora eller i det lilla. Det är deras fel; flyktingarnas, mexikanernas, eliternas…

Om man mot detta enbart har en pragmatisk hållning och hävdar att världen faktiskt blir bättre, långsamt men stadigt, för de allra flesta finns en risk att man hamnar i skuggan. Om man mot en politik där det finns ett uppenbart ”vi” mot ett lika uppenbart ”dom” ställer en politik där det gemensamma allt mer suddats ut i en allt mer extremt subjektiv individualism, är risken än större att man hamnar i underläge. Människan är, trots allt och än så länge, en kollektiv varelse. Tillhörighet är viktigt. En liberalism (långt större än bara L) som inte längre klarar av att hantera tillhörighet, kollektiva behov och insikten om att ordet samhälle faktiskt innehåller samma inledning som ordet samhörighet, klarar helt enkelt inte av att vara samtalspartner. Liberalen företräder ju egentligen ingen annan än sig själv…

Till detta kommer ett ytterligare perspektiv som jag ska beröra i en annan bloggpost. Frågan om politikens absoluta sanningsanspråk. En komplicerande faktor är att allt fler numera verkar mena att det inte finns mer än två nyanser i politiken: Rätt eller Fel. Rött eller Blått. Vitt eller Svart. Politiken har även i detta övertagit religionens plats. Och det får konsekvenser. Men det skulle bli för långt för att fördjupa sig i detta i denna post.

Hanteringen av SD och andra rörelser med rötter i grumliga rörelser, med populistiska och förenklade budskap, är inte enkel. Världen är sällan det. Men jag har alltid ställt mig frågan om avståndstagande, marginaliserande, bestraffning och förbud är rätt väg att gå. Om det är de alternativ vi har till den politik vi ogillar, oavsett om den är nationell eller internationell, leder inte det enbart till djupare klyftor, till mer konflikt?

För: Om vi inte samtalar, hur ska vi då kunna omvända den andre?

Jag vill inte vara med längre

2018-08-27 18:07

Från [email protected] (Staffan Werme)

Siffror. Alla dessa siffror.

En del snöar in på miljondelar och klimat. Blir rädda över att vi nu oåterkalleligen hamnat över 400 ppm koldioxid i atmosfären. Oroas över bränder och torka. Nu ska det minsann tas krafttag.

Av någon annan. I vart fall till dess vi bokar nästa resa till Thailand.

För mig är det dock helt andra siffror som oroar. Som 96. Eller 83. Eller varför inte 67?

Jag läser dem och inser – jag vill inte vara med längre. Jag vill hoppa av, stanna jorden, göra om och göra nytt.

Har ni inte läst dem? Vet ni inte vad de står för?

96. Det är andelen människor och boskap av alla däggdjur som finns på jorden. Människorna är numera 36 %. Boskapen resten. Alla de där farliga djuren, de som måste jagas, hållas efter, begränsas, är numera bara 4 % av det totala antalet däggdjur. 4 %!

Människan har tagit kål på 83 % av alla däggdjur, 80 % av dem som lever i havet. Vi är som en farsot som ödelägger den enda planet vi har att leva på, av och för.

Det är likadant på fågelsidan. 70 % av alla fåglar är tamfåglar. Höns och ankor. Gäss och kalkoner. De vilda fåglarna är en minoritet.

Men det räcker inte med det. I Tyskland har man i trettio år följt utvecklingen av insektsfaunan i ett naturreservat. När forskarna presenterade sina resultat tidigare i år ökade det oron. 2/3 av alla flygande insekter var borta, försvunna. Det fanns inte längre fjärilar, myggor, sländor. Bin och humlor var borta. I ett naturreservat. I Tyskland, vårt grannland.

Varför? Varför?

Mina barn spelar dataspel. En del handlar om att ”terraforma” öde planeter. Ungefär som drömmarna om att göra planeten Mars beboelig. Samtidigt pågår en helt annan ”terraformning” av den enda jord vi vet är beboelig. Men här handlar det om något helt annat. Terraformning är att utrota allt det som gör vår planet till Jorden, Tellus.

Runt mitt hus breder hagarna ut sig. Fåren betar försiktigt det gräs som kommit upp efter sommarens torka. Det hängde på håret. Två regnskurar mindre och katastrofen hade varit ett faktum. Nu växer det igen.

Men fåglarna är borta. Ladusvalorna som borde kämpa med sin tredje kull är redan borta. Tornseglarna, som alltid tidigare lämnade den 18 augusti, försvann i slutet av juli. Tystnaden, som alltid kommer när de slutar sjunga efter midsommar, är kompakt.

Och blommorna. Jag gör vad jag kan för att återskapa ett landskap som är mångfaldigt. Djuren går på stora ytor, växer långsamt och ger utrymme för andra. För rävar och hjortar. För ärlor och lärkor. För blåvingar och smygare. För kattfot och blå viol.

Men detta år är annorlunda. Sommarens blomsterprakt brunskade. Till och med flugorna, detta gissel en djurbonde annars måste hantera, verkade torka ihop och försvinna. Är det därför svalorna inte klarade av mer än en kull i år? Och om svalorna inte klarade det, de svalor som är mina följeslagare på ladugårdsbacken, vad har då skett på hagmarken, i skogen, över fält och gärden? Vad har hänt med de fåglar ingen ser och ingen följer?

Men mångfalden är ingen fråga för årets valrörelse. De borgerliga talar om vikten av ”stärkt äganderätt” och gör stor sak av att någon markägare tvingats ta hänsyn till ett djur, en blomma, en svamp. De röda låter förvisso som om de vill annorlunda, men spåren förskräcker. Kortsiktig kapitalism och långsiktig socialism lämnar samma spår i naturen, gjutna i betong.

Inte ens det parti som säger sig stå för miljön verkar ha en helhetssyn. Nu är det klimatet som gäller. Mer biobränslen. Mer vind. Men hur ska man välja om man inser att det inte går ihop. Tysklands skogar, aldrig mer fulla av insekters flygande, brummande, svirrande - har deras död inte påskyndats av alla dessa enormt besprutade biobränsleåkrar? Är vittnesmålen om skogar utan myror, skogar som gränsar till majsåkrar vars grönmassa ska ersätta kärnkraften, sanna? Vart leder det i så fall?

Nej, underliggande i alla partiers politik ligger progressivitet, framåtanda, mer av allt till alla. Det är tillväxten som är den gud som tillbeds. Skattesatser måste sänkas, eftersom de annars riskerar den privata konsumtionen. Den offentliga konsumtionen måste höjas, eftersom det är det enda tillgängliga sättet att mäta välfärd. Och företagens vinster är centrala, de är ju grunden för all den tillväxt vi alla tillber.

De senaste hundra åren har varit unika, inte bara i mänsklighetens era, utan i hela planetens. Den välfärd även den fattigaste av oss i västvärlden tillgodogör oss, är större än den som kungar tidigare levde med. Och för alla oss i den breda medelklassen, är frågan sällan vad som måste avstås av det nödvändiga, utan vad ytterligare som måste till av det onödiga. Mer mat. Mer kläder. Mer resor. Mer prylar. Mer, mer, MER.

Och ändå är det som om tomheten kommer smygande. Tomheten som föregås av ett ”varför?”. Och det tar sig så många uttryck. Konsumism. Narcissism. Ensamhet. Psykisk ohälsa. Människor som inte känner sig hemma i sina egna kroppar. Självmord.

Och populism. De enkla lösningarnas politik. De senaste hundra åren har vi trott oss vandra upp för Maslows behovstrappa, från de fysiska behovens källare, över trygghet, kärlek och självhävdelsernas mellanvåningar, och upp till övervåningen. Självförverkligandets utkikstorn. Men när vi tror oss stå däruppe, visar det sig att inte ens självförverkligandet är nog, inte ger mer mening åt livet än något annat av trappstegen.

Man brukar säga att det är ensamt på toppen. Och kanske är det ensamheten på toppen av behovstrappan vi nu alla känner. Svenskt 1900-tal har handlat om att söka de materiella svaren på människans behov. Från Fattigsveriges behov av mat och trygghet, över de första demokratiska årens byggande av välfärden, genom folkhemmets tro på statens möjligheter att lösa alla individens problem, till dagens tro att det istället är det egocentriska, normlösa, genomsexualiserade samhället som är lösningen. Men inga lösningar finns på den stora frågan: ”Varför?”. Människan är kanske mer ensam, mer vilsen, mer osäker än någonsin.

Och hon lämnas ensam i sitt sökande. Kyrkan har abdikerat till en mainstreamad, genuscertifierad, politisk organisation. Tron har blivit så privat att den inte längre klarar av att svara på någon annan fråga än att få bekräfta att mina val är rätt, oavsett vilka de är. Sanningen och sanningssökandet är numera subjektivt.

Och så förlorar vi vår mänsklighet. Långsamt men obevekligt blir vi lika enfaldiga som den natur som omger oss. Långsamt utrotar vi vår inre mångfald, låter egot ta över allt, precis som vi människor snart är den enda arten på jorden.

Och jag vill inte vara med i det.

Jag vill inte ha mer av allt. Jag vill ha mindre, men bättre.

Jag vill inte resa mer, uppleva mer, se mer, köpa mer. Jag vill bottna i min vardag, uppleva glädjen i en måndag, se det sköna i det lilla och nära, bli fri från tvånget att försöka köpa lycka.

Jag vill inte leva i en värld där allt, till och med könet, ska vara valbart. Jag vill ha trygghet, förutsägbarhet, struktur och balans.

Jag vill inte leva i en värld där Gud blivit gud. Jag vill ha en kyrka som söker svaren på frågorna Gud ställer till oss för att vi måste söka, inte en gud och en kyrka vars mål är att bekräfta alla mänskliga val oavsett vilka de är – bara de landar i mainstreampolitikens fåra.

Jag vill inte leva i en värld där människan och hennes boskap är 96 % av alla däggdjur, där 2/3 av insekterna är borta, där plasten snart väger mer än alla fiskar. Är det omöjligt att önska sig en värld där skapelsen, mångfalden, naturen och jordens skönhet värderas mer än det av människan skapade?

Idag känns den önskan mer omöjlig än någonsin. Vi simmar vidare likt grodan i en kastrull med ett vatten som långsamt, omärkligt värms upp till en temperatur där vi alltför sent inser att vi blir kokta.

Men då är det för sent.

En källa att läsa om man vill och orkar: The Guardian

Liberalismen bär inom sig demokratins död

2018-08-22 11:49

Från [email protected] (Staffan Werme)

Jag minns det än. Mina första möten med partiet. Oskolad, aldrig ungdomsförbundsmedlem, aldrig tidigare ett politiskt uppdrag kastades jag in i en lokal partiledarstrid. Två kvinnor stod emot varandra. Den ena hade en agenda. Hon hade länge arbetat för att få med sig ett flertal. Men arbetet hade skett i det fördolda. Hon, utmanaren, menade sig stå för partiets bästa.

Jag hade kommit in i kommunfullmäktige som sista namn. Vem skulle jag rösta på? Hon som var kommunalråd, men som menades stå för nära ett annat parti och därmed köra sin egen linje? Eller utmanaren, som sade sig värna partiet först. Omröstningen skedde. Med en rösts övervikt vann utmanaren. Partiet var räddat.

Jag kan inte släppa den historien när jag idag blickar tillbaka på de nästan 30 år jag var engagerad i Folkpartiet. Då, inför valet 1988, var frågan om partiets väl och ve central. Även om vi redan då var ett litet parti, fanns mängder av förtroendevalda. Partiets interna möten lockade många tiotals. När länsförbundet hade årsmöte var det långt över hundra.

De flesta av de engagerade gjorde det för partiet. Kanske fanns det en ersättarpost i kulturnämnden att bråka om. Men partiarbetet i sig, de nu så ofta häcklade kaffekokandet, det interna motionsskrivandet, arbetsgrupperna som tog fram ett förslag till någon perifer politisk idé, torgmötena och diskuterandet – det oändliga diskuterandet – allt var en del av ett parti som fungerade.

De flesta av oss som då fanns i partiets organisation hade en folkrörelsebakgrund. I Folkpartiet var det självklart medlemmar med rötter i de gamla frikyrkorna som stod för ryggraden i partiorganisationen. Men där fanns idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen, Röda Korset och Rädda Barnen. Människorna bar med sig sitt engagemang från en styrelse till en annan, från ett årsmöte till ett annat. Organisationen var viktig. Partiet var en del både av den egna identiteten och en självklar del av förverkligandet av den politik man gemensamt trodde på.

Rätt mycket har förändrats sedan dess. Partierna är inte längre var de var. De breda medlemsorganisationerna har ersatts av smala professionella politiska kanslier. Årsmöten och styrelsemöten blir allt glesare. Den interna demokratin sköts med ena handen, bakom ryggen. Allt blir ett spel på en kommunikationsplattform, för att effektivast nå väljarna.

Denna utveckling har också påverkat urvalet av politiker och politiskt engagerade. Medlemskap handlar idag ofta om kampanj och kommunikation, mindre om ideologi och politiskt hantverk. Vem orkar motionera till ett årsmöte för att eventuellt se sin motion bifallen och därefter tröskad genom åratal av partistiska och kommunala kvarnar? Idag är det inte partiet utan individen som gäller. Det är självklart att jag kan ställa krav på partiet, mindre klart om partiet kan ställa krav på mig. Ju högre upp i de politiska hierarkierna man kommer, desto tydligare blir utvecklingen.

Jag slås åter av dessa tankar när jag läser Tove Lifvendals ledarkommentar den 2 augusti. Hon skriver om Hanif Balis senaste affär, en misslyckad(?) kommunikation kring vapen och media. Låt mig citera henne: ”Kommunikativt var det också obegåvat, en handling där jaget sätts före laget. Dyrbar tid och energi har stulits från partiet som fått hantera detta i stället för att prata om sin politik.”

”Jaget före laget”. Men vilka lag tillhör dagens politiker? Finns det överhuvudtaget lag?

Vi lever i en mycket individualistisk tid. Individen är alltings centrum, både mål och medel. De flesta av oss ser det som en framgång. Självförverkligandet har blivit den centrala normen, oavsett var i livet vi befinner oss.

Denna liberala individualism får dock konsekvenser som kan vara svårhanterbara. I en artikel i Expressen skriver Joel Halldorf om liberalismens problematiska inställning till samhället: ”Detta är en följd av hur liberalismen är konstruerad. En rörelse skapas ju av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.”

Hur ska då dessa miljontals individuella livsprojekt skapa ett samhälle? Och hur ska de skapa ett parti?

Ett liberalt parti idag är en paradox. Samtidigt som man i allt säger sig stå för individens frihet, är partiet i sig ett uppenbart exempel på när individens frihet måste underordnas ett kollektiv. Det årsmötet, kongressen, landsmötet bestämt gäller. Din frihet begränsas till en frihet inom, eller i vart fall i närheten av, det gemensamma beslutet. Men passar inte det kan du gå, eller bli ledare i partiet och förändra politiken som du vill.

Detta senare tycks bli allt vanligare. Men synen på ledarskap har förändrats. Förr kunde partiet hantera en stark person inom varje område. Man valdes, av kollektivet, till kommunalråd, landstingsråd eller partiledare. Därefter kunde man, med samma kollektivs godkännande, vrida partiets politik åt det håll man ville.

Men vem vill vänta på att bli vald ledare idag? Individen har ju rätt. Det är ju mina idéer som är de bästa. Det är ju jag som fattar vart vi är på väg. Jag behöver inte följa någon. Det är bättre att andra följer mig.

Och långsamt kommer partierna, alla de partier som idag är mer eller mindre mainstreamliberala, från vänster mot höger, att riskera sönderfall. Det har redan börjat. Utvecklingen har gått längre än vad man kan se, om man enbart betraktar partierna utifrån. Men ser man partierna inifrån, ser man strukturer som vittrar, kollektiv som löses upp, individer som frigör sig från partiet.

Utvecklingen är inte ny. Under hela 1900-talet skedde en kontinuerlig individualisering även av politik och partier. Men det fanns motkrafter. En del ideologiska, som socialism och konservatism. En del filosofiska eller religiösa, som frisinnet. Andra bundna till breda yrken, inte minst inom facket och bonderörelsen. Nu är de mer eller mindre borta. Kvar står individerna, jaget.

Kanske ser även de som nuförtiden är engagerade i partierna detta. Men vem orkar reagera? Och hur ska reaktionen se ut? Politiken och partierna är ju i detta bara en spegling av det omgivande samhället, ett samhälle där individualism övergått i egocentrism.

Kommer vi att klara av att hantera det? Kommer vi att, med Per Svenssons ord i DN som bas att kunna inse skillnaden? ”Det är inte ”individualism” det handlar om här utan egocentricitet. En individualistisk värld är en värld av skillnader och mångfald. En värld av egocentriker är en värld av sinsemellan identiska isoleringsceller.”

Eller är egocentrismen inte bara en följd, utan en oundviklig följd, av ett samhälle med individualism som övergripande mål? Och hur ska i så fall partierna, de sex partier som i mer eller mindre hög grad alla omfattar denna individualistiska/egocentriska agenda, klara av att hålla samman?

De senaste åren, med ett crescendo i vår och sommar, har vi kunnat följa ytterligare ett steg på denna partiupplösning. Frågan om migration och integration är central för ett land, dess sammanhållning och dess framtid. Om det inom ett parti inte finns en gemensam linje, som klarar av en omröstning i riksdagen eller än mer ett fullt och fast deltagande i en regering, har sannolikt det partiet tagit ytterligare ett steg mot sin egen upplösning. Ett antal av partierna i riksdagen har visat att de tagit det steget.

Klarar vi av Per Svenssons balansakt? Eller blir det som Joel Halldorf avslutar sin artikel med, en återkomst av den nationalistiska populismen, i höger, vänster, islamsk eller annan tappning? ”I populismen finns en existentiell dimension som vi tenderar att underskatta. Med ord som tradition, gemenskap, värdighet och nationen talar man till en längtan efter djupare värden hos människan, vår längtan efter saker som varken konsumism eller individualism kan tillfredsställa.

Att populismen går framåt just nu handlar inte om systemkollaps eller om att Sverige plötsligt gått sönder. Det handlar om en tomhet mitt i moderniteten. Om vi vill stoppa flodvågen måste vi hitta ett sätt att fylla detta tomrum.”

Vad blir det liberala svaret när ökad individualism inte är botemedel utan både orsak och verkan? Vad händer den dag det inte finns någon som står för "partiets bästa" utan enbart för sitt eget? När de enda striderna om ledarskapen handlar om vem som kommunicerar sitt ego bäst? Kan ett parti existera i en sådan kontext? Och om inte - finns demokratin kvar då?

Artiklar att läsa:

Tove Lifvendal

Joel Halldorf

Per Svensson

Idag predikade jag

2018-08-05 13:43

Från [email protected] (Staffan Werme)

Idag predikade jag i Betelkyrkan i Örebro. Du kan läsa konceptet till predikan här nedan. Längst ner följer dessutom de Bibelord som ligger till grund för densamma.

Det är hög tid att vi glömmer oss själva.

Nådens gåvor. Visst är det enkelt att säga. Nådens gåvor.

Alla vill vi ha del av dem. Men vem vill egentligen ha nåd?

I förstone verkar det ganska enkelt det med. Man skulle kunna vända på frågan: Vem vill inte ha nåd?

Enkelt. Eller?

Det är en sak med nåden som faktiskt skaver. Och det är förutsättningarna för den. Om nåden ska existera, krävs något att erhålla den för. Synd till exempel. Eller kanske mer rätt: Synd. Punkt, slut.

Och plötsligt så blir det så mycket svårare. Synd så där i allmänhet går bra att tala om. Synd på ett principiellt plan lika så. Synd som någon annan begår, ju längre bort desto bättre, är något vi kan peka ut.

Men synden här inne, i våra egna hjärtan och i våra egna liv, är alltid svårare.

Det är enklare att tala om nåden.

---

Visst är det behagligt att prata om nåd. Nåd är på något sätt oförargligt. Ingen kan bli upprörd eller kränkt av att vi talar om nåd. Och visst är det nåd människor behöver idag. Synd är något som inte bara hör det förgångna till. Om kyrkan ska finna sin plats i samhället idag, om vi ska dra människor till de allt tommare kyrkbänkarna, så måste vi tala mindre om synden och mer om nåden. Att tala om synd lägger ännu mer sten på de bördor människor redan bär. Och kyrkans roll är inte att lägga sten på börda inte.

Eller?

Vi lever i en fantastisk tid. Materiellt har vi aldrig haft det bättre. Fattigdomen minskar globalt sett allt snabbare. Men vi som lever i västvärlden, och inte minst i Sverige, lever med en standard som inte ens kungar tidigare kunnat drömma om. Mat, kläder, sommar- och vinterhus. Resor, prylar, sjukvård, omsorg om både barn och gamla. Utbildning, pengar, fred. Vad mer kan vi önska?

Ändå är det något som skaver. Varför är vi inte nöjda när vi ändå har det så bra? Bara ett enda exempel: Sverige ligger i topp i mätning efter mätning listan på vilket land som är världens bästa land att leva i. Men den psykiska ohälsan exploderar.

Varför?

Här skulle min predikan kunna bli politisk. Jag skulle till exempel kunna säga att det är självklart att vi är oroliga, när klimatet skenar eller när vi vet att jordens förnybara resurser tog slut i förra veckan, att vi nu lever på kapitalet, att vi långsamt bryter ner den enda jord vi har.

Eller så skulle jag kunna ta upp frågan om invandringen, om vad som är mest solidariskt, om stängda eller öppna gränser och stängda eller öppna hjärtan.

Eller så kunde jag prata om varför pengarna styr så mycket av våra liv. Varför prylarnas yta, resornas tomhet, upplevelsernas tristess, tillåts fylla allt mer av våra dagar.

Eller så skulle jag kunna fundera kring varför människan verkar bli allt mer missnöjd med vem hon är. Vi får inte ens längre vara kvinna eller man, utan måste välja mellan ett allt mer oräkneligt antal könsidentiteter som vi sedan medicineras eller opereras till.

Eller så kunde predikan handla om populismen, eller om hotet från islam, eller något annat skrämmande.

Men det vore åter att vända bort blicken från det dagens texter handlar om. För de handlar om oss. Om dig och mig. Om kyrkan, om oss troende, om oss som kallar oss kristna.

Vi som sitter här är nog alla bekanta med bibelorden. Om vinstocken och grenarna, om kroppen och kroppsdelarna. Vi har hört dem och läst dem, ett oräkneligt antal gånger. En del predikningar har kanske handlat om nådegåvorna. Andra har problematiserat kring vad det innebär att Jesus talar om att både ansa och skära bort, om rik frukt och om eld som bränner upp.

Många kan nog fördjupa sig i det långt bättre än vad jag kan.

Jag tänkte fundera i en annan riktning.

Det är hög tid att vi glömmer oss själva!

Det är inte jag som hittat på den rubriken. Jag läste den i en dagstidning i veckan. Det är en text som tar sitt ursprung i en bok som skrivits av en dansk psykolog. Psykologen menar att det är dags att lämna de individuella värdena, och istället söka de gemensamma.

Det är dags att glömma: Älska dig själv.

Det är dags att lämna tanken på att ”hitta sig själv” eller ”förverkliga sig själv”.

Det är till och med kontraproduktivt ”att vara sig själv trogen”.

Så konstigt, tänker jag, att det är en psykolog som skriver om detta. Inte mindre konstigt är det att de som borde skriva om det, kyrkan och hennes företrädare, snarare vandrar i den andra riktningen.

Vi lever i en superindividualistisk tid. Jaget blir den enda måttstocken vi vill mätas mot. Det finns inte längre några objektiva sanningar, allt är en subjektiv uppfattning. Rätt och fel, sant och falskt, allt kan ses utifrån betraktarens ögon. När inte ens det kön vi föds med är längre något annat än en social konstruktion, att välja, förkasta och förändra, när biologiska fakta övertrumfas av individens subjektiva känslor, är människan inte längre ett vi, utan enbart ett jag.

Nästan allt det vi gör som människor idag, handlar om oss själva. Det handlar om att förverkliga oss själva, att hitta oss själva, att älska oss själva, att vara oss själv trogna. Allt utgår från oss själva, och det får konsekvenser, inte minst för tron, för förkunnelsen och för församlingen. Tron blir individuell, en subjektiv upplevelse. Förkunnelsen blir tom, eftersom ingen sanning är sannare än någon annan. Församlingen faller sönder, när alla egon kräver just sitt förverkligande.

Och Gud blir inte svaret på någon annan fråga, än den vi redan har svaret på, det svar vi själva bestämmer att vi vill ha.

Men de Bibelord vi idag läser handlar om något helt annat. Inget av dem handlar om oss själva, inget handlar om individen, inget om egot. Inget handlar om självförverkligande. Inget om att vara sig själv trogen. Snarare tvärsom. Den egenkärlek som beskrivs blir snarare negativ. Ögat som fullt av egenkärlek säger till handen att den inte behövs. Örat som inte behöver ögat.

Istället beskriver Jesus och Paulus en annan typ av kärlek, en kärlek som alltid är gemenskap. Först – gemenskap med Gud. Sedan – gemenskap i församlingen. Och den ordningen är viktig. Utan den första, inget av den andra. Fokuseringen på Gud, och vad Gud vill med dig och mig, är det centrala. Resten kommer sedan.

Det handlar inte om att älska sig själv. Det handlar om att älska Gud.

Det handlar inte om att hitta sig själv, eller förverkliga sig själv. Det handlar om att söka Gud, att låta Gud hitta dig. Det handlar om att söka Guds vilja med ditt liv, hur Gud vill att du ska förverkliga det Han lagt ner i dig.

Det handlar absolut inte om att vara dig själv trogen. Det handlar om att vara trogen Gud, Guds kallelse, och Guds uppdrag.

Det handlar om att glömma sig själv, för att komma ihåg Gud.

Men det kommer vi inte att klara. För vi är människor. Ofullkomliga. Syndare.

Ändå är det däråt vi måste söka, sträva, arbeta, bedja, mötas. Och när vi faller, som de syndare vi är – i stort och i smått, så får vi inte förminska eller förringa synden och dess arbete i våra hjärtan och i våra sammanhang, eller i vår förkunnelse. För om vi förringar synden, förringar vi också nåden. Men om vi bejakar nåden, kommer synden inte att ha någon kraft över oss längre, så länge vi strävar efter att söka Gud med hela vårt hjärta och hela vårt förstånd.

Och det är någonstans där nåden, och nådens gåvor, kommer att manifesteras. När vår tro på den ende sanne Guden, hans enfödde son och den Helige Ande, blir centrum i våra liv, när vi glömmer oss själva för Guds skull, då kommer också Gud att bland oss uppväcka profeter, lärare, undergörare, apostlar.

Det är det uppdraget du och jag har, vi i denna församling har, vi som en del av Guds världsvida kyrka har. Förverkliga inte dig själv. Förverkliga Gud och Hans plan med ditt liv. Och vila i hans nåd, alltid.

Amen.

Bibelorden:

1 Korintierbrevet

Andens gåvor

I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna. Därför vill jag att ni skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: ”Förbannelse över Jesus”, och att ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den heliga anden.

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Lemmarna i den kropp som är Kristus

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Johannesevangeliet

Liknelsen om vinstocken

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

Utan Gud dör kulturen (också)

2018-04-20 14:06

Från [email protected] (Staffan Werme)

Det är länge sedan nu. Bloggen min är halvdöd. Ofta har jag tänkt skriva, men sedan... Och nu allt detta med det skrivna ordets kris också. Svenska Akademien och så vidare.

Just Svenska Akademien är ett ganska intressant exempel på när politiken inte förmår hantera en fråga vare sig kort eller långsiktigt. De flesta politiker som agerar, gör det i någon slags beräknande affekt. Det handlar om knytblusar eller andra märkliga kombinationer under hakan på både kvinnor och män. Ingen vet vad som egentligen ligger bakom krisens eskalering (sex? pengar? korruption? ledarskap? gubbar? gummor? nåt helt annat?) men alla måste försöka ta poäng på det som händer. Att andra har fingrarna lika djupt i syltburken spelar ingen roll. När drevet går hänger alla på.

I en annan del av Stockholm har just en gigantisk penis målats över. I en vecka fick den finnas på en husvägg. Rätt många liberaler gjorde vågen. En del av dem drog det så långt som att det var någon form av yttrandefrihet att den skulle vara kvar, oavsett vad husägaren eller medborgarna tyckte.

Under Strecket i Svenska Dagbladet fyller hundra i år. Dagens artikel är intressant. Inte minst rubriken: "Den fria kärleken tog kål på medmänskligheten". Håkan Lindgren skriver om en antologi som söker förklaringar till varför vi är där vi är idag. När sexet avmytologiserades blev medmänniskan bara en produkt för mina egna njutningar. Medmänniskan blev en vara, lika vilken som helst.

Jag skulle kunna fortsätta. Det finns mängder av exempel på ett samhälle där själva grunden för samhällskulturen förändrats. En förändring som gått snabbare än någonsin tidigare. Det tog mer än 1000 år av judisk kulturell hemvist innan Jesus framträdde och förändrade judendomen. Det gick 600 år efter Jesu död innan Muhammed förvanskade hans lära och började sprida den islamska kulturen. Efter upplysningstiden har det gått drygt 200 år innan den nutida kulturen fått fäste. Men det har bara tagit runt 50 år att i grund förändra det nuvarande /västerländska/ samhället.

Under dessa 50 år är en av de tydligaste förändringarna att kristendomen, den kulturella delen sprungen ur kristen tro och kristna dogmer, förlorat sin särställning. Från att ha varit samhällsbärare, har den reducerats till en privatreligion. Från att ha varit konservativt ordhållig, har den omtolkats för att anpassas till ett samhälle där förändringen är norm. Från att ha fokus på och rötterna i Bibelns ord och berättelser, tolkade under århundraden av teologer där också tradition varit en bärande del av tolkningen, har alltifrån synen på människan (från ond till god) till Gud (från allsmäktig, unik och värd fruktan till en vän att ha vid sidan oavsett åt vilket håll jag går) omtolkats. Det finns inte längre något unikt med de kristnas Gud. Därmed faller berättelserna, normerna, dogmerna och - språket.

En del tycker att det är frihet. Äntligen är vi fria från det kristna gudsoket. Äntligen kan vi göra det vi vill själva. Men det får konsekvenser.

Det svenska frisinnets fader var Waldemar Svensson. Han brukade tala om människans värde och värdighet. Människan har inget värde, brukade han säga, utan hon äger värdighet. Detta oändliga, omätbara värde och denna värdighet var för Svensson självklart ihopkopplade med den Gud som genom Kristus verkat i historien. Gud var själva garanten för värdet (det oändliga, omätbarar, odelbara och fullständigt jämlika) och värdigheten. Människans, och politikens, uppgift var att efter bästa förmåga söka värna detta värde och denna värdighet.

På det sättet var frisinnet en del av en mycket lång tradition, som inte minst hade sina rötter i kulturen. I bild, text och ton var kulturen under århundraden tydligt inriktad på att visa människan som värdig. Inte alltid jämlik i värde. Inte alltid med värdighet. Men i backspegeln kan man se en underliggande trend. Även härskaren var härskare av Guds nåde. Bach skrev sina koraler till Gud. Kyrkorna var både maktcentra och visade på Guds närvaro. Det var på klostren som biblioteken fanns.

Gud har varit en nödvändig del av kulturen. Sökandet efter förståelsen av vad Gud vill, av den skönhet som enbart uppenbarar sig i det som vidrörs av Gud, insikten om att vi alla är fallna och i behov av Guds nåd - det finns en räcka med konsekvenser av vad Gud innebär för kultur och samhälle.

Men nu har Gud abdikerat. Människan är kulturens mått. Och värdet relativiseras och värdigheten försvinner.

Hur stor del av Svenska Akademiens förfall beror på att författare inte längre brottas med Gud, utan mest med sig själv och sin självbild? Hur stor del av kulturens vilsenhet beror på att man inte längre vet vad man har att relatera sig till, annat än (åter) sig själv och sådana som är som jag? Hur stor del av denna vilsenhet beror på att man inte längre har något att söka sig mot? Det är inte "uppåt, inåt" som i böckerna om Narnia, eller Nangijala och Nangilima i Bröderna Lejonhjärta. Det är bara här och nu. Och om vi inte tar chansen och lever så gott vi kan just här och just nu så får vi ingen andra chans...

Även värdet och värdigheten blir subjektiva redskap för mitt eget självförverkligande. Och eftersom jag inte behöver bry mig om någon gud som sätter ramar eller garanterar allas värde och värdighet, är jag och mina åsikter de enda normer jag behöver bry mig om. Så om jag vill måla en gigantisk penis på en husvägg, är det bara mitt eget normativ som spelar roll. Om inte jag och min värdighet kränks så ska ingen annan heller kränkas. Och framförallt har jag inget som helst ansvar för synen på människa och mänsklighet.

(Man kan ju parentetiskt beröra att just skylandet av könet, och mytologiseringen kring detsamma med normer och dogmer, är sant mänskligt. Få djur bryr sig om vem som ser dem slicka sina egna eller andras kön. Värdigheten i detta kan empiriskt ifrågasättas...)

En av de saker jag läser mellan raderna runt Svenska Akademien är just denna vilsenhet i vad kulturen ska stå för, vad värdigheten och det mänskliga värdet är. Till och med de interna meningsskiljaktigheterna briserar i offentliga gräl.

Och attackerna från andra kulturelitister och -journalister bär få spår av insikt om människans gemensamma ondska och allas vårt behov av Guds nåd. Här handlar det istället om att söka syndabockar, korsfästa och demonisera. Jag är god. Horace är ond, det ser man ju på gubben. Jag är god. Kulturprofilen är ond. Oavsett om han döms i domstol är han skyldig. Jag är god. Hans hustru är ond. Hur skulle hon annars stå ut med honom?

Idag är det den första varma vårdagen. Temperaturen har just stigit över 20-graders strecket. I morse när jag gick min vanliga promenad med hunden upp i skogen mellan fårhagarna, sjöng jag som jag alltid gör de vackra vårdagarna:

"Ack - Är det redan här så skönt
På denna jord så härligt grönt
Hur ska det då ej bliva
I himmelen där Gud berett
Vad ingen här i världen sett
Och ord ej kan beskriva:"

Kanske är det så att vi människor behöver den bilden. Bilden av himmelen där människan till sist får slippa värderas och bara behålla sin fullständiga värdighet i närheten till Gud. Den tid då nåden nått oss alla syndare, oavsett graden av vår ondska. Kanske är den bilden nödvändig för att vi också här i denna värld både ska kunna se skapelsens skönhet, men också skönheten och värdigheten i vår medmänniska. Kanske kan vi då inse att vår uppgift är att försöka öka denna värdighet, med de medel som står oss till buds.

Men vi kommer att misslyckas. Och vi kommer att bli dömda, av andra och av oss själva. Och det är också en del av vad det är att vara människa.

För att som avslutning återvända till liberalismen vill jag citera något som åtskilliga liberaler på alla nivåer i partiet brukar säga. Det låter ungefär så här: "Visst är moral bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra." Tänk om det är fel. Tänk om dubbelmoralen är en insikt om att det faktiskt finns en moralisk kompass som jag borde hålla mig till. Tänk om denna insikt är en nödvändighet för att också behandla andra lika misslyckade som jag på ett värdigt och medmänskligt sätt. Tänk om det är så att utan dubbelmoral, finns det inte heller någon annan moral än den min subjektiva normativ sätter.

Jag tror att kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när brottningsmatchen med Gud ersätts av brottningsmatchen med egot. Jag tror kulturen, och samhället, blir allt mer vilset när inte längre himlen finns som något att relatera till, att jämföra med min egen imperfektion och därmed mitt eget behov av Guds nåd för att nå denna perfekta tillvaro.

Jag tror att människans värde och hennes värdighet utmanas av ett samhälle där även kulturen bara blir ett uttryck för jaget och egocentreringen. Förr fanns det korrektiv, i traditionen, i de kristna dogmerna och normerna, i en kyrka som valde trohet mot Bibeln istället för trohet mot politiken, men även i partier som insåg och accepterade att denna kristendom, den kristet grundade samhällskulturen, var en nödvändighet i byggandet av ett öppet och demokratiskt samhälle.

Nu finns inte det längre. Frågan är vad som då händer med människans värdighet. Och samhällets...

Det är bara de perfekta som ska få ta plats!

2017-12-27 18:11

Från [email protected] (Staffan Werme)

Det är rätt sällan jag skriver på bloggen numera. Delvis beror det på att jag bytt liv. Delvis beror det på en rätt trött cynisk inställning till vad man som enskild människa kan göra med och i livet. Spelar det någon roll vad jag skriver? Bryr sig någon? Vad förändrar det?

Men så här i mellandagarna tänkte jag mig i alla fall att skriva ännu en litania. Om den perfekta människan och hennes rätt att få finnas.

Eller kanske inte. Snarare om hur illa det kan gå om bara den perfekta människan får finnas.

Kan en skitstövel göra något bra? En man, för just nu är mannen den legitima spottkoppen, som ser sig själv före alla andra, som är bufflig, självupptagen, egofixerad - det är bara att fortsätta att stapla synonymer på varandra och hitta andra epitet som passar. Kan han åstadkomma något för omvärlden, för eftervärlden, för någon annan - oavsett hur han är som person?

I ljuset av det som händer i världen just nu, och då tänker jag inte på det centrala om sexuellt våld i metoo-rörelsen, utan de metatrender vi ser kring människan och hennes plats i världen, måste vi ställa den frågan. Den finns på så många plan, den där frågan om vad en människa är. Det kan handla om integritet i övervakningssamhället. Det kan handla om ledarskap i företag och organisationer. Det kan handla om kulturskapare. Det kan handla om relationer i allmänhet.

Hur ska vi behandla de där männen som är ena riktiga skitstövlar, eller där det i vart fall finns ett antal andra människor som menar att de är skitstövlar? Får de finnas överhuvudtaget? Eller ska de marginaliseras, stuvas undan, flyttas bort?

Idag skriver Susanna Popova en intressant ledartext i SvD. I går var det Johan Hakelius i Fokus. De är inte ensamma om att fundera kring vad vi nu är uppe i. Det är bättre att ni läser dem direkt än att jag ska upprepa vad de skriver. De intressanta frågorna är i sammanfattning om man kan vara en skitstövel, sant eller inte, gå på tvärs mot den rådande uppfattningen och ändå vara accepterad i det jobb man gör (bra), samt om vi i efterhand ska förändra historien, specifikt vad gäller kulturella verk men kanske generellt vad gäller allt, som nu kan uppfattas som fel, kränkande, utanför den korrekta politiska zonen.

Visst ska vi alla sträva efter att bli bättre på allting. Men tänk om det ändå inte fungerar.

Jag är en ganska ovanlig Bibel-läsare. Jag har just börjat om igen, från början, och så läser jag till slutet. Från 1 Mos till Upp 22. Jag vet inte hur många gånger jag tröskat igenom hela Bibeln. Men det är säkert något tiotal. Ofta en vers om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Och då får man ju en del textminnen att bruka.

Som det om Hosea, en av profeterna i Gamla Testamentet. Så här inleds boken:

Herren sade till Hosea: Gå och skaffa dig en horkvinna och horungar, ty landet horar sig bort från Herren.

Va? Kan en sådan man vara profet? Det blir faktiskt värre. I tredje kapitlet beskrivs nästa scen:

Herren sade till mig: Gå än en gång och älska en kvinna som är äktenskapsbryterska, en annans älskarinna, så som Herren älskar Israels folk fast de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.

Här har vi en "profet" som både går till en hora och gör henne med barn (upprepade gånger) och sedan tar en annans älskarinna som sin (om det var en sexuell förbindelse är inte riktigt klart men det är väl illa ändå...). Borde vi inte stryka honom ur Bibeln? Kan någon lita på en sådan man? Det spelar väl ingen roll om han säger att han fått uppdraget från Gud, det kan väl vem som helst fantisera ihop, inte minst en av alla dessa gräsliga män!

Hosea är faktiskt inte ensam om detta sätt att agera. Bibeln igenom kan vi följa män som inte direkt är förebilder i allt de gör. Till och med de tre stora kungarna i det forntida Israel, Saul, David och Salomo, är dubbla i sina roller. De är de stora kungarna, men inte alltid de stora människorna. Våld, svek och dubbelspel är en del av deras personligheter. I Nya Testamentet är det inte samma fokus på människorna runt Jesus. Men även här ser vi hur centrala figurer beter sig på sätt som inte är gudomliga. Det handlar om svek och lögner från Petrus sida, liksom om hur Paulus och Barnabas blir så osams att de inte ens kan resa runt och evangelisera tillsammans.

Ändå använder Gud dessa män. Ofullkomliga. Orättfärdiga. Operfekta. De blir hans redskap för något större.

De tankarna bär jag ofta med mig, både vad gäller mig själv och andra. Jag är sannerligen inte perfekt - mycket långt därifrån. Ändå hoppas jag att jag både vad gäller min tro och mitt övriga arbete har kunnat göra något gott också för andra. Och jag är säker på att rätt många av de som nu hängs ut som usla människor också är dubbla. Man kanske är en skitstövel som chef, men får ett företag att blomstra. Man kanske är en kvinnohatande Strindberg men skriver ändå litterära klassiker. Det räcker med två exempel. De andra är legio.

Gud använde människorna trots alla deras personliga egenskaper. Men hur ser det ut i samhället vi lever i idag? Skulle vi kunna göra detsamma - acceptera en människa och använda honom på det han är bra på - trots hans personliga egenskaper? Eller kräver vi perfektion i allt? Ett så starkt krav på perfektion att vi till och med är villiga att förändra historieskrivningen (ta bort filmer, priser, böcker, verser, bilder...) för att visa den perfekta världen.

I en annan del av denna metaberättelse finns frågan om statens rätt att övervaka oss. Ett givet svar brukar vara ungefär så här: Bara den som inte har rent mjöl i påsen har något att frukta!

Motfrågan måste då vara: Vem av oss alla har bara rent mjöl i påsen?

Ingen - hävdar jag, med emfas.

I vår jakt på den perfekta människan ställer vi större krav på våra medmänniskor än vad till och med Gud gjort. Är det rimligt? Eller kan vi finna ett annat förhållningssätt? Blir inte följden av att hela tiden söka den perfekta människan att vi helt enkelt blir - omänskliga?

I det samhälle där bara de perfekta ska finnas, kvalar inte jag in. Kanske är vi rätt många som inte gör det. Frågan är var vi i så fall ska få plats.

Tiggeriets vara eller inte

2017-09-06 10:59

Från [email protected] (Staffan Werme)

Ska man få tigga i Sverige?

Efter Moderaternas senaste utspel om tiggeriförbud nationellt, går diskussionerna åter höga. Jag tänker inte ens försöka beskriva alla olika nyanser av skäl för det ena eller det andra. Men bara översiktligt. Först de svartvitaste:

"De där tiggarna" hör inte hemma på svenska gator och torg. Bort med dem.

Varför begränsa en människas rätt när hon inte stör någon annan? Det är oliberalt att tänka annorlunda.

Tiggeriet är en inkörsport till annan brottslighet. Människohandeln grasserar.

Tiggarna har funnit ett sätt att göra sina liv bättre när deras egna länder struntar i dem, varför förneka dem det?

På dessa finns det ett otal varianter.

Sedan finns det praktiska invändningar också. Som hur polisen skulle kunna hantera frågan om vad som är förbjudet tiggeri och hur de ska lagföras, och vad som är tillåten insamlingsverksamhet.

Det finns en del moraliska frågor också. Och det är kring dessa jag ska skriva.

Under hela min uppväxt, under 1960, 70, 80 och 90-talen, såg jag inte en enda tiggare. De fanns inte. Tiggeri har däremot funnits i Sverige under historisk tid. Vad är det som gjorde att de försvann?

Svaret är självklart. Det var uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället. Tiggeriet förbjöds inte, men i princip kan man säga att tiggeri inte tilläts. Den svenska modellen satte en lägsta tillåtna gräns för vad samhället kunde acceptera att en svensk medborgare levde på. Därunder tog Socialtjänstlagen över. De flesta tänker då på att de riktigt fattiga kunde få socialbidrag, försörjningsstöd. Och det är också huvudlinjen. Men även inom den sociala lagstiftningen finns det tvång.

LVU och LVM är de tydligaste exemplen. LVM berör missbrukare. Om en missbrukssituation föreligger i samband med tiggeri kan lagen användas för att tvinga vuxna människor bort från gatan.

LVU berör unga människor. Så här beskrivs situationerna där den får användas: Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Något annat socialt nedbrytande beteende är alltså skäl nog att tvinga en människa till vård. Att tiggeri skulle vara ett sådant beteende är sannolikt.

Gränsen mellan kriminalisering och socialtjänsten är inte som en gräns mellan svart eller vitt. Hur skulle vi se på frågan om tiggeri blev vanligt bland svenska medborgare? Skulle vi acceptera det, eller skulle vi kanske fixa en lag om LVV, Lag om Vård av Vuxna, där "något annat socialt nedbrytande beteende" var skäl för tvångsvård?

Problemet med tiggarna är att de inte är svenska medborgare. Och där ligger pudelns kärna. Hela det svenska välfärdsbygget under 1900-talet inriktade sig på svenska medborgares väl och ve. Varenda reform handlade om att skapa bättre förutsättningar för oss som fötts här eller som invandrat och fått medborgarskap (ja - jag vet om PUT...). Det internationella ansvaret togs genom speciella budgetposter, ofta kallade U-landshjälp eller senare bistånd. Utanför statens agerande, tog frivilligkrafter ansvar på ett likartat sätt, alltifrån de tidigaste missionärerna till de stora biståndsorganisationerna. Insamlingar här, hjälp där.

Hela det svenska 1900-talet präglades av det många idag betecknar som nationalism, ofta med bruna förtecken. Men det var självklart då (och det är inte länge sedan) att den svenska statens ansvar var det svenska samhället och de svenska medborgarnas väl och ve. Vad därutöver var, skedde på marginalen. Folkpartiets krav på 1% i bistånd, som var utmärkande för den unika och starka internationalism det som enskilt parti hade, visar på det med stor tydlighet.

Nu har detta förändrats. EU-medlemskapet öppnade de europeiska gränserna på ett nytt sätt. När Göran Persson (s) varnade för social turism i samband med dessa öppna gränser, blev han hudflängd. Ändå ser vi idag liknande utvecklingar.

Till detta kommer den förändrade synen hos många partier på flyktingfrågan. Från att det varit en självklarhet att vi i huvudsak skulle hjälpa där, svängde partierna efter 2010 att vårt huvudsakliga uppdrag var att hjälpa här. Biståndet till de många där minskade, till förmån för att hjälpa de få som tog sig hit. Efter det kaos som uppstod hösten 2015 har partierna åter svängt. Men det finns egentligen ingen ideologisk grund för svängningen. Ska vi ha öppna gränser, eller ska det vara reglerad invandring? Vilka konsekvenser får det ena eller det andra, pragmatiskt och ideologiskt? Diskussionerna lyser med sin frånvaro.

I den kontext jag befinner mig i är det ofta gott att vilja ha öppna gränser och hjälpa här. Det är ont att föreslå reglerad invandring även om man menar att vi ska hjälpa fler där. Jag gissar att det på andra sidan är precis tvärs om. Den inskränkta nationalismen menar säkert att mycket reglerad invandring är det goda, men glömmer sannolikt bort kraven på att därmed öka hjälpen på plats långt borta (annat än i högtidstalen...).

Ofta funderar jag på varför det är så. Varför är det mer humant att hjälpa här, även om de som kommer hit är en rännil, än att hjälpa där? Jag kan inte se något annat skäl än att vi idag lever i ett samhälle där vi måste se på riktigt för att kunna agera. Vi matas via medier ständigt med så många bilder av lidande långt borta så allt blir så diffust att det inte går att möta. Först när människan står på stationen med sitt bylte med kläder, eller sitter på en kartongbit utanför Coop, når känslorna ikapp oss. Och i ett samhälle som allt mer styrs av känslor och subjektivitet, "vet" vi att det är rätt att öppna gränser eller ge pengar oavsett konsekvenserna bara för att vi känner att det är så.

Ibland påpekas att ett tiggeriförbud är en moralisk orimlighet. Ett förbud kommer att förhärda oss som människor och göra skillnad på människa och människa. Bara den som ser tiggaren, och människan bakom, har ett öppet och bultande hjärta. Förbudet kommer att göra samhället hårt. Först tiggarna, sedan...

Men tänk om det inte är hela sanningen. Tänk om det finns fler bottnar även här.

Vi befinner oss idag i en skärningspunkt mellan ett öppnare och ett slutnare samhälle. Båda får konsekvenser. Ofta tittar vi bara på hur det slutnare samhället skulle se ut, och pekar finger åt dem som är rädda för öppenheten. (Konsekvenserna av detta, som att den hårda nationalismen sannolikt därmed blir än hårdare får komma i en annan blogg). Men vad får öppenheten för konsekvenser?

Det alternativ som står till buds för det öppna samhällets förespråkare, är att Sverige menar att allt tiggeri är ovärdigt, oavsett varifrån människan som tigger kommer. Då öppnas välfärden här för alla, med konsekvenser som är enorma för vårt välfärdssystem. Göran Perssons sociala turism kan bli verklighet. Få förespråkar detta av förklarliga skäl. Hellre låter man då människor vara verksamma med sådant vi tidigare menat var inhumant och oacceptabelt ur ett människovärdigt perspektiv.

Och: Visst kan man kräva att EU-länderna varifrån tiggarna kommer ska göra mer. Visst kan man kräva indragna EU-bidrag och inskränkningar i rösträtten. Frågorna blir om det löser något, om det gör något bättre för någon av de som tigger, och om det överhuvudtaget kommer att ske. Sverige har inte rådighet över detta.

Idag är det i princip bara Centerpartiet som i vart fall principiellt står bakom det öppnare samhället. Jag kritiserar dem ofta för att deras politik inte hänger ihop. Principiellt vill de ha ett öppet samhälle, konsekvenserna blir ökade klyftor, låglönejobb och inkvalificeringskrav till välfärdssystemen. Men i Centerns politik verkar det som om ingen kommer att drabbas... Det funkar inte helt enkelt. Vad återstår i så fall för den som inte kan leva på sin låglön, och som heller inte kvalificerat sig in i välfärdssystemen? Var finns framtidens gräns mellan välfärd och socialt nedbrytande beteende?

Slutligen:

Det finns ett stråk av oro för att hårdare attityder mot tiggare kommer att spilla över på samhället i övrigt. Som jag skrev ovan: Först tiggarna, sedan...

Den oron ska inte negligeras. Men också den måste kompletteras med sin motsats.

Tänk om en accepterande syn på tiggare också får konsekvenser för hur vi ser på människovärde och välfärdssystem. Om det är acceptabelt för romer att tigga för att klara sin försörjning, vilka andra grupper ska det då också vara acceptabelt för?

I ett välfärdssystem satt under press, där vare sig den trygghet eller de välfärdsnivåer vi varit vana vid kan garanteras, kommer vår skattevilja också att sättas under press. Varför ska jag betala skatt när samhället inte längre levererar som det borde? Varför ska jag betala skatt för människor som överhuvudtaget inte bidrar till samhällets uppbyggnad?

Riskerar svaret att blir mer av: "Låt dem sköta sitt själva!"? I så fall riskeras basen för det välfärdssamhälle vi byggt, och tiggeriet kommer att bli allt mer utbrett.

Eller så kanske välfärdssystemen klarar utmaningen och välfärden klaras...

---

Vad är då det mest humana? Ge eller inte?

Tänk om det mest humana är att ge, men inte till tiggaren utan till alla de organisationer som hjälper på plats, utan risk för vare sig människohandel, korruption eller annat socialt nedbrytande beteende. Tänk om den krona du tänkte lägga i koppen, istället skulle bli en krona till Röda Korset, Diakonia eller Caritas istället för att inte bli en krona till någon hjälp alls. Vad skulle det innebära?

Men - de människorna som vi då hjälper, ser vi ju inte. Så det lär nog inte bli så. Antingen lägger vi en krona i koppen och hoppas på att den hamnar rätt. Eller så struntar vi i det, köper en mjölkchoklad till och går hemåt, bligande på mobilens skärm för att slippa se människan som tigger.

Moderat framtid ligger utanför Alliansen

2017-08-31 16:45

Från [email protected] (Staffan Werme)

Det är ofta intressantare att beskåda andra partiers problem, än att tvingas grotta ner sig i det egnas. Ibland kan det kanske också vara så att ett utifrånbeskådande kan vara mer konstruktivt än ett inifrån dito. En fri och obunden betraktare kan, om avsikterna ändå är att söka konstruktiva lösningar på partiers problem, se andra möjligheter än de som i förstone verkar de enda rimliga.

När det gäller Moderaterna är det enligt mig uppenbart att de analyser som olika tyckare gör är bristfälliga. Alla landar nämligen på något sätt i förhållningssättet att Alliansen är en moderat kärnfråga. Ett bevarande av Alliansen är en självklar del av en politik för det parti som skapade och regerade /med/ densamma. Det som är bra för Alliansen är bra för Moderaterna, har det hetat.

Men kanske är det tvärsom. Alliansen har blivit den kvarnsten som drar Moderaterna ner i opinionsdjupen. Kanske är det inte de mindre partierna som förlorat mest, kanske är de istället dagens vinnare på en bibehållen allians.

Man skulle kunna fundera så här:

Vad är det som gjort Socialdemokraterna så framgångsrika under så lång tid? Och varför är det omöjligt att som mindre parti samregera med dem utan att tappa såväl opinionsstöd som själ? Svaret är sannolikt att Socialdemokraterna under 1900-talet utvecklades från ett parti till en allians.

Inom sig härbärgerar Socialdemokraterna de mest vitt skilda åsikter. Det finns progressiva och konservativa. Det finns nationalister och internationalister. Det finns liberaler och socialister. Inom snart sagt varje område finns inom partiet ett antal disparata åsikter som egentligen inte skulle kunna fungera inom ett parti. Men under 1900-talets långa maktinnehav förändrades partiet. Istället för en tydlig politik, blev partiet en kompromissorganisation vars huvudsyfte var att finna en minsta gemensam nämnare där de olika mainstreamåsikterna kunde samsas, och där de mest disparata kunde hanteras.

Socialdemokratin blev, med några få undantag som Meidnerfonderna, ett parti som i praktisk politik reagerade, och använde kampanj och tal till ett innehållslöst agerande. Sverige byggdes inte genom revolution utan genom administration.

Genom sina många korporativistiskt baserade känselspröt ute i samhället, kunde partiet ana hur nästa administrativa åtgärd skulle se ut. Lite mer till skolan här, lite mer barnbidrag där. Något till sjukvården, något till socialtjänsten. Och så länge skattetrycket medgav högre skatter kunde det mesta lösas.

Någon gång under 1990-talet ändrades detta. Det fanns flera förklaringar. Internationalisering, individualisering, skattetryckets höjd, är bara några. Men det blev allt svårare att ana vad den rimliga politiken skulle innehålla.

I det läget steg Alliansen fram. Fredrik Reinfeldt hade gjort en rimlig analys av behovet av en borgerlig motsvarighet till socialdemokratin. Alliansen skapades och övertog synsättet att politik skulle administreras fram. Skiljelinjen var knappast ideologisk. Synen på att arbete ska löna sig är sannolikt företrädd även inom socialdemokratin. Frågan handlade mer om hur man bäst administrerade fram detta, än om skilda syner på landets utveckling.

Så länge Alliansen hade majoritet i riksdagen fungerade det lika bra som för socialdemokraterna. De socialdemokratiska regeringarna hade kunnat räkna hem sina majoriteter med ett marginaliserat kommunistiskt parti som även när det under galgen reformerats till ett vänstersocialistiskt dito, enbart hade ett val – att stötta Socialdemokraterna.

Majoritetsförhållandet gjorde de inre kompromisserna verkningsfulla. När de fyra partiledarna i Alliansen gjort upp, blev det också partiets politik. Det är på samma sätt inom Socialdemokraterna. När de olika representanterna för ”rörelsen” gjort upp i Verkställande utskottet, är det den kompromissen som gäller.

Men vad händer då det inte längre finns någon majoritet? Regeringen Göran Perssons inneffektivitet före 2006, kan i ljuset av en bristfällig majoritetkonstellation, bli mer förklarad. Det räckte inte längre med Verkställande utskottets kompromiss. När de var klar behövde man fortsätta kompromissa med andra. Persson löste detta genom att slänga till Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet några köttben inom respektive partis favoritområden. Som ersättning gavs stöd till de stora frågorna som bars av socialdemokratin.

Efter valet 2010 befann sig Alliansen i en liknande sits. Den egna majoriteten var borta. Hur mycket partiledarna än kompromissade, räckte det inte. Det krävdes en kompromiss till, med ytterligare ett parti.

För socialdemokratin hade VPK/Vänsterpartiet varit den självklara räddningsplankan. Men vem skulle rädda Alliansen? Miljöpartiet valde vägen vänsterut. Kvar fanns det otänkbara SD. Det var uppenbart att Alliansen saknade strategi för hur en sådan situation skulle hanteras. Perioden 2010 – 2014 betecknas ofta som en period där idéerna tog slut. Men lika gärna skulle man kunna peka på att majoriteten tog slut, och strategierna för hur det skulle hanteras saknades.

Synen på SD är i detta avgörande. Inget parti är intresserat av aktivt stöd från SD. Passivt stöd går bra, så länge man inte talar om det. Att Alliansregeringen valde att analysera hur SD skulle rösta innan man lade propositioner, och därefter valde att förändra eller dra tillbaka förslag, är självklart. Att Socialdemokraterna gör så idag är lika självklart. För att minska risken för SD-isering, läggs ett antal förslag där man är medveten om att man kommer att förlora. Men förlusten är alltid acceptabel.

Det finns idag ingen i nationell politik som förespråkar samma hantering av SD som den som socialdemokraterna använde sig av under VPKs mest agitativa kommunistiska period. SD är paria och ska som sådan behandlas. Kvar står sju partier som försöker finna olika sätt att hantera en regeringsfråga som ter sig allt mer omöjlig. Det finns inga naturliga majoriteter. Och till detta kommer bristen på insikt om kompromissandets gränser.

Miljöpartiet får idag betala för hur socialdemokraterna historiskt agerat. Regeringssamarbetet fungerar enbart om den kompromiss som de olika falangerna inom socialdemokratin också blir regeringens politik. Socialdemokratin är oförmögna att kompromissa med MP om kärnfrågorna inom politiken, helt enkelt därför att det skulle omintetgöra de interna kompromisser som redan gjorts inom socialdemokratin. Man kan inte först kompromissa i S, därefter kompromissa om kompromissen med MP, för att sedan återvända till Verkställande utskottet för att antingen få en accept för den kompromissade kompromissen, eller ytterligare en kompromiss. Handlingsförlamning blir normalläget.

Det borde också regeringen Reinfeldt II insett. Men den orealistiska förhoppningen om att SD skulle fortsätta vara ett marginaliserat populistparti kom på skam, och därmed kastades svensk politik in i det limbo den sedan dess befunnit sig i.

Socialdemokraterna vann den relativa majoriteten, och har agerat därefter i förhoppning om att de övriga partierna inte skulle finna relevanta strategier för den pågående situationen. Den analysen har visat sig riktig. Inget av Allianspartierna har haft förmåga att ompröva sin roll. Och skälet stavas Alliansen.

Alliansen var en form av nödvändighet i svensk politik 2006. Men lika nödvändig 2006, lika obsolet är den idag. 2006 hade vi fortfarande kvar 1900-talspolitiken. Idag är vi inne i 2010-talspolitiken. Förändringen har gått snabbt. Sannolikheten att framtiden bär med sig än större förändringar är knappast mindre.

Alliansen bildades som ett motblock till det röda blocket. Hade man inte fått majoritet hade Alliansen sannolikt upplösts. Under den första regeringsperioden fungerade samarbetet väl. Man ska dock hålla ett par saker i minne.

Ofta har det påpekats att Alliansen fungerade tack vare Moderaternas styrka och de övrigas svaghet. Det är en delförklaring. Men lika viktigt är acceptansen för hur kompromisser skulle se ut. En avgörande nyckel var sannolikt Folkparti-ledaren Lars Leijonborgs syn på makt och egen ideologi. I en intervju hävdade han att man för att komma överens skulle kunna kompromissa också om partiets hjärtefrågor. Även om det var outtalat, skapade det en situation som var jämförbar med förhållandet mellan S och VPK/V. Bättre lite liberalism i regeringsställning, än en tydlig ideologisk kompass i opposition. Den åsikten uttalades inte lika tydligt av de andra mindre partierna. Men den fanns där trots allt.

Efter valet 2010 fungerade inte detta längre, som jag beskrivit ovan. Verkligheten efter valet 2014 har än mer komplicerat situationen. Det finns inga reella majoritetsregeringsalternativ. Drömmen om en S-C-L-regering är en dröm om en minoritetsregering med marginellt större kraft än dagens. Inte ens en S-M-regering samlar idag en majoritet. Så länge SD ska hållas utanför förhandlingsbordet blir det en dans, där sju dansar var för sig på det ena dansgolvet medan eliterna tittar på, medan den sista står utanför och ropar åt de som köar för att komma in.

Vad ska då hända? Vad ska Moderaterna göra?

Svaret är i sig enkelt. De ska bestämma vilket parti de vill vara. Och det finns egentligen bara två vägar. Men på ingen av vägarna får de sällskap av Alliansen.

Antingen bestämmer sig ledningen för att det är makten som räknas. Ungefär som Socialdemokraterna gjorde under 1900-talet. Det viktiga är att leda en regering. Vem som stöttar statsministern är mindre intressant. Pragmatik och administration ersätter ideologi och renlärighet. Sökandet efter balanspunkten, där balans nås mellan att gå opinionens majoritet till mötes och övergivande av egna ståndpunkter, sökes ständigt. Så länge partiet sitter på de tunga maktposterna, egentligen handlar det bara om statsministern och finansministern, samt har den starkaste positionen i regeringen, spelar resten mindre roll.

Rent konkret innebär det att alla partier utanför det egna jämställs. Det spelar ingen roll vilka ideologier som finns bakom.

Kommer det att fungera? Kanske. Ett sådant system bygger på att det finns en eller flera starka ledare i partiet som är bärare av de långsamma förändringarnas politik. En landsfader eller en nationsmoder som likt en Merkel eller Blair vandrar oberörda över de vanliga politikernas käbbel.

Det andra alternativet är ideologin framför allt. Moderaterna bestämmer sig för att bli en konservativ kraft i svensk politik. Om det är omöjligt att följa folkets allt mer heterogena opinionsyttringar, är det bättre att försöka få folket att följa partiet. Lite handlar det om ”back to basic”, konservativ 1900-tals politiskt hantverk. Frågorna man måste ställa är vad ett konservativt samhälle innebär inte bara 2018 utan 2026 och 2038.

Kommer det att fungera? Kanske. Kanske finns det en övertro på att politiker ska följa medborgarna, liksom det finns en underskattning av ideologiernas svaghet. Det är uppenbart att politiker, som Jeremy Corbyn, skapar ett intresse kring sig tack vare, och inte trots, den tydliga ideologiska hållningen. En hållning som ”etablissemanget” eller ”eliterna” menar vara en orimlighet.

Det är de alternativen som finns. Och de finns utan Alliansen som vi känner den. Det är möjligt att det i båda alternativen finns en axel mellan M och KD som kan stärkas, förutsatt att KD finns kvar som politisk kraft. Men avståndet till L och C kommer att öka. Det är också intressant och ställer framförallt C inför en ny problematik.

C är nämligen det enda parti som förmått kapitalisera på Alliansens oförmåga. Väl medvetna om det orimliga i att i allt förespråka en ny Allians-regering samtidigt som den egna politiken på område efter område distanserar sig från Allians-kollegornas, har C lyckats med konststycket att både vara mittenparti och extremliberalt, att både vara systemkramare och systemkritiker, att både vara för ansvar och släppa allt ansvar. Skälet till att detta lyckats stavas ”Alliansen”. Så länge C kan hävda att partiet är en given del av Alliansen, och Alliansen inte finns mer än som en luddig framtidsdröm, kan övrig politik skapas för att ge största möjliga utrymme åt de egna åsikterna, åsikter som skickligt torgförs för de grupper man anser sig kunna attrahera. Och så länge C säger att Alliansen är förstahandsvalet, blir den interna kannibalismen – främst riktad mot M – omöjlig att hantera för det parti som har som sin självbild att vara Alliansens ledare.

Även om Alliansen får en ”relativ majoritet” - för att tala med partiledarkandidaten Odenbergs mun - efter valet 2018, kommer denna Alliansregering att vara än mer handlingsförlamad än den tidigare. Att efter interna kompromisser söka stöd genom ständigt hoppande majoriteter skapar en situation som är ohållbar. Och att en Alliansregering, som först kompromissat internt, därefter ska söka stöd hos en oppositionell socialdemokrati som själv är en del av en kompromissorganisation, är svårarbetat (för att tala med små bokstäver).

Det finns inga regeringsalternativ i dagsläget. Med nuvarande partibesättning i riksdagen saknas relevanta underlag. Förutsatt att inget än mer omvälvande händer (man ska inte vara alltför säker på att partisystemet som det ser ut idag överlever ens valet 2018) bär Moderaterna nyckeln till det framtida politiska systemet.

Antingen utmanar man Socialdemokraterna på deras hemmaplan. Ett maktparti till vänster och ett till höger söker sina majoriteter där de kan finnas. I dagsläget är det enbart Socialdemokraterna som kan hävdas ha någon förutsättning att leda en regering efter 2018. Men opinionerna kan svänga snabbt, framförallt om regeringsalternativen blir tydligare än vad de är idag.

Eller så utmanar man på den ideologiska planhalvan. Det innebär sannolikt att det kommer att finnas ett block med progressiva partier, C, L, Mp, V och delar av S, och ett med konservativa, M, Kd, Sd och delar av S, i svensk politik. En sådan uppdelning kommer att ställa främst socialdemokratin inför en unik utmaning på något längre sikt. Kanske kan Moderaterna i ett sådant läge acceptera att förlora slaget om regeringsmakten 2018 för att istället vinna kriget om de konservativa rösterna i framtida val (samtidigt som man splittrar sin huvudmotståndare).

Ofta hörs från olika företrädare från de mindre partierna i Alliansen, att den spelat ut sin roll och att partierna behöver frigöra sig från den för att ha chansen att utvecklas och överleva. Frågan är om det inte borde vara Moderaterna som ropade högst i den frågan.

Om Gud, Jesus och tron på det omöjliga

2017-07-30 22:42

Från [email protected] (Staffan Werme)

Dagens predikan.

Texterna är dessa:

2 Mos 40:34-38 | Upp 1:9-18 | Luk 9:28-36 | Ps 89:12-18

Jag såg en intervju med Thomas Idergaard på TV häromveckan. Idergaard är intressant av många skäl. Förr var han en arg, ung moderat som spåddes en lysande framtid inom sitt parti. Sedan lämnade han politiken, mitt i karriären, och blev katolik och munk.

Intervjun var under den allt mer hajpade Almedalsveckan. Veckan i Visby där förr politiker och tjänstemän talade med och till varandra och en samhällsintresserad publik som nu blivit en vecka där alla som vill vara någon måste vara med. Självklart är kyrkorna på plats. Och Idergaard fick stå där och berätta om varför han var där.

Jag minns inte så mycket om vad journalisten frågade, om det fanns någon röd tråd eller om det var något speciellt ämne. Däremot minns jag Idergaards svar. Gång på gång säger han, i nyhetsintervjun, att han vill prata om Jesus och om varför Jesus behövs för dig och mig och i samhället idag.

Jag slogs av två saker. Det ena var att han var katolik och pratade om Jesus. I mina förutfattade meningar är katoliker inte sådana. Det är ju pingstvänner och andra evangelikaler som ska säga Jesus i varje mening. Katoliker ska vara liksom lite mer konservativt träiga.

Så fel man kan ha.

Det andra var hur han vågade. En intervju. I ett nyhetsprogram. Och han bara pratade på om Jesus. Tänk - vad folk ska tro… Tänk om det blir galet. Tänk om de stänger av…

Men – så fel man kan ha.

Varför reagerade jag så? Jag funderade efteråt och kom fram till följande:

Det vanliga när man ser, hör eller läser om kyrkan i olika media är inte att kyrkans företrädare talar om Jesus, om tron eller om frälsning. Istället handlar det om vad kyrkan ska göra åt klimatet, för inkludering av människor från HBTQ-kollektivet, om ansvar för flyktingmottagande eller någon annan social fråga.

Kanske tar vi det för självklart att människor inser att detta är ett utflöde av kristen tro. Men är jag helt fel ute när jag upplever att det som borde vara det centrala i kyrkans förkunnelse, tron på Jesus, på frälsningen, på den ende allsmäktige Guden och hans helige Ande som verkar i världen, på något sätt kommer längre ner på listan?

Och som en tanke läser jag idag en intervju i Nerikes Allehanda med den nya kyrkoherden i Örebro. Hur många gånger nämner hon Jesus i artikeln? Noll! Ingen gång berättar hon om det centrala i den kristna tron.

Är jag helt fel ute när jag upplever att kyrkan och hennes företrädare ibland problematiserar Gud så in i norden att han helt försvinner bland alla möjliga tolkningar? Är det bara jag som upplever att kyrkoföreträdare ofta teoretiserar gudsbegreppet så till den grad att jag inte längre förstår om Jesus som min personlige frälsare finns någonstans därbakom?

Är det bara jag som ser konflikten mellan dagens ”upplysta” vetenskapssamhälle, och en religion som tror på någon som en gång sveptes in i ett moln på ett berg tillsammans med några sedan länge döda gubbar? Vem vågar tro på något sådant? Vem vågar säga att det hänt, att det är sant, att det är en del av det jag tror på?

---

Har någon här inne haft en uppenbarelse på sistone? En sådan där som Johannes hade på Pathmos? Nej – inte jag heller. Har aldrig haft det heller. Inte ens i närheten. Och inte kommer jag ihåg mina drömmar från i natt heller.

Så hur ska jag kunna tro att det hänt? Att han verkligen hade en uppenbarelse? Och finns det någon vettig människa som tror att Jesus verkligen mötte Mose och Elia på berget? Det är väl bara en omskrivning av något annat…

Sverige är världens mest sekulariserade land, brukar man säga. Här tror vi inte på vare sig gudar eller Gud. Här är vi förnuftiga. Det är vetenskapen som är vårt rättesnöre. Det logiska tänkandet leder oss. Himmel och helvete finns på jorden. Resten är nys.

Det är i den kontexten vi verkar. Det är i det samhället vi lever. Och det påverkar oss.

Få av oss kan gå oberörda genom livet, med den sanna barnatron kvar, i ett samhälle där religion är något perifert, något privat, något som man kan ha överseende med bara man slipper bry sig om det. Få av oss kan säga att vi inte påverkas av de strömningar som tar över när tron försvinner från samhällets kärna: Upplevelser istället för frälsning. Leva här och nu som om inte morgondagen finns, istället för en strävan efter att få möta Gud i himlen. Mätas och vägas mot andra, aldrig vara nöjd och förnöjsam, istället för att vila i att Gud ser såväl fattig och rik, ful och vacker, kvinna och man.

Då är det så lätt att antingen teoretisera Gud, eller göra honom till min egen privata gosenalle.

Teoretisera; tolka berättelserna i Bibeln som något som sannolikt aldrig har hänt (den allomfattande och sanna vetenskapen har invändningar mot det mesta) men som på något sätt ska tala till oss i alla fall.

Privatisera; nog tror jag på någon slags gud, men jag håller det för mig själv. Jag plockar fram hen när jag behöver det. Men inte mer än så. Min sanning är bara min, andra har andra sanningar.

Oavsett vad vi gör förminskar vi Gud. Och vi förminskar Jesus. Istället för att vara Vägen, Sanningen och Livet, blir Jesus en väg, en sanning och ett liv bland andra.

---

Jag tycker det är intressant att följa det svenska samhällets bekymmer med en annan religion, en religion som konsekvent bryter mot det upplysta, vetenskapsberoende, förnuftiga, sekulära 1900-tals-Sverige. Vi som trodde att religionerna verkligen var döda, håller kanske på att vakna, långt efter alla andra.

Ser ni hur det sekulära Sverige vrider sig, nästan i ångest, i sina försök att förstå och passa in islam i den svenska kontexten. Ser ni hur oförstående man är för en religion som vägrar vara såväl teoretiserande som privat, en religion som kräver och tar plats i det offentliga? Jag vet inte hur många gånger jag har försökt få sekulära svenskar att förstå att en troende muslim inte kan sätta Koran efter någon annan lag, inte kan kritisera Muhammeds liv och leverne utan som rättesnöre har att följa honom och vad han sagt.

Nej – säger svensken. Så kan vi inte ha det. Låt muslimen ha sin gud, men bara i det privata, precis som det har funkat med er kristna.

Men vatten och olja kan inte blandas. Skakar man på en burk med vatten och olja, bildar oljan bara mindre droppar, inuti vattnet. Så fort man slutar skaka, separeras de två. Men den sekuläre svensken förstår inte.

Och ser ni hur den kristna kyrkan i Sverige ibland i häpnad fascineras över de muslimska troende. Människor som tar sin tro på allvar! Som hellre väljer att segregeras än integreras - diskussionen om slöjan är bara toppen på ett isberg. Ser vi ibland inte på dem med avund, de där människorna som verkligen verkar tro – oavsett om det är på en avgud.

Men kan kristen tro privatiseras? Kan den bli en gömd del av det privata livet, något som inte påverkar någon annan än mig själv? Nej – säger jag. Kristen tro är lika oförenlig med ett sekulärt samhälle som det oljeblandade vattnet ovan. Oavsett hur man försöker skaka oss samman med samhället utanför, finns en kristen identitet som inte går att förena med ett samhälle utan tro på Jesus.

Eller – det borde inte gå…

---

Jesus på härlighetens berg. Det händer något där. Och författaren Lukas försöker berätta vad som hände. Men hur ska man berätta det oförklarliga? Hur ska man beskriva det obeskrivbara? Och hur ska vi förhålla oss till det?

Johannes uppenbarelse. En man i hänryckning ser något som inte heller går att beskriva. Som försöker förklara det oförklarliga. Som försöker ge den oändlige, onämnbare, obeskrivlige Guden en form i den tid och det rum han inte är begränsad av. Hur ska vi förstå honom och det han försöker säga?

Tolkningarna kring detta är många, och ska så vara. Men en sak menar jag är grunden för alla de tolkningar vi ständigt måste göra.

Vi måste tro.

Ja – Johannes hade en sann uppenbarelse. Gud talade till honom, försökte få honom att som begränsad människa förstå det obegränsade. Försökte ge honom ord som kan beskriva det obeskrivbara.

Ja – Jesus var på härlighetens berg. Det var där vår Gud och fader berättade för lärjungarna att Jesus var hans utvalde, hans son. Det är ingen allegori, ingen omskrivning, inget teoretiskt funderande över människans allmänna livssituation. Det är Gud som talar till och om Jesus. Det är lärjungar som ser och hör.

Och det är där vi också måste börja.

För tror vi inte på Jesus annat än som en teoretisk modell som ska hantera människans existensiella bekymmer, är vår tro lika död som Johannes bild av församlingen i Sardes, lika ljum som bilden av församlingen i Laodikea. Vi kan låtsas som om vi är rika, rika på pengar, makt, upplevelser, men vi är ingenting.

För mig blir dagens text en prövosten för vem jag själv är, vem jag själv tror på och vad jag själv vill göra med den tro jag äger. Med stöd av församlingen, kyrkan och hela världens kristenhet vill jag frimodigt säga:

Ja – jag tror att Jesus en gång stod på förklaringsberget.

Ja – jag tror att Gud där och då förklarade honom som sin egen son, vår Herre.

Ja – jag tror att Gud genom den Helige Ande fortsätter att verka idag, på samma sätt som han gjorde då, på berget vid Jerusalem för snart 2000 år sedan.

Och om vi tror det, kan också Jesus, och inget annat, bli det centrala i vår tro och i vår kyrkas uppdrag.

Amen.

Ohlsson versus Liberalerna

2017-06-20 16:37

Från [email protected] (Staffan Werme)

När Birgitta Ohlssons kampanjorganisation någon gång i mitten av maj tryckte på knappen, var allt förberett. Avsikten var att tre länsförbundsstyrelser, plus ett antal lokalavdelningar, skulle nominera Ohlsson till ordförandeposten i Liberalerna. Kontakter var sedan länge tagna. Ett informellt nätverk utsett. I tysthet hade man agerat för att skapa största möjliga efffekt.

Besluten skulle så långt möjligt vara enhälliga, därför kallades styrelserna in med kort varsel och med ofullständiga dagordningar. Uppsala läns styrelse skulle tala om ekonomiska frågor. Örebro läns styrelse hade enbart valplanering på agendan. I Uppsala kom nomineringsfrågan upp som extra punkt kvällen innan mötet. I Örebro kompletterades dagordningen med nominering till ordförande för partiet först efter det att en av Björklunds starkaste förespråkare lämnat styrelsemötet. I det tredje länsförbundet misslyckades Ohlssonkampanjen med sitt uppdrag.

När så två länsförbundsstyrelser, också det planerat i förväg, kunde gå ut och informera om att de i ”enighet” valt att nominera Ohlsson, följde ett antal kommunföreningar efter. Normalt väljer kommunföreningar att inte nominera någon till partiordförande. Men nu var kampanjen i gång. Syftet var uppenbart. Ohlssonkampanjen måste ha hoppats på en snöbollseffekt. Tagna på sängen skulle så stora delar av partiet som möjligt ”hänga på tåget” innan den nuvarande partiledningen hunnit reagera och börjat agera.

Steg tre var att Ohlsson själv, i direktsändning i SVT, berättade att hon ställde upp. Någon minut innan hade hon informerat partistyrelsen. Normalt svarar man på frågan först när nomineringstiden är ute, och då till valberedningens ordförande, innan man går ut i media. Men sannolikt var även detta förberett av kampanjen.

Därefter har Jan Björklund fått stöd från ett antal länsförbund. Den snöbollseffekt som Ohlssonkampanjen hoppats på har stannat av. Men steg fyra i kampanjen verkade vara att kräva medlemsomröstning. Genom att ge sken av att en sådan omröstning är den yttersta konsekvensen av medlemsdemokrati, försökte kampanjen tvinga valberedningen att genomföra en sådan. Men just detta krav, och motiveringen att det är Ohlsson som står för medlemsdemokrati och Björklund för det motsatta, måste belysas tydligare.

När Birgitta Ohlsson i september 2016 åter fronderade mot den partiledning hon sedan länge sitter i, var det ett slag mot Liberalerna som politisk rörelse. Precis som en regering är kollektivt ansvarig för besluten man fattar, är en partilednings uppdrag liknande. Om man som minister, eller partiledningsledamot, menar att de egna åsikterna inte stämmer överens med majoritetens, finns bara ett vägval att göra. Antingen svälja de egna åsikterna och stå bakom de fattade besluten, eller avgå. Ohlsson valde ingendera.

Genom sitt agerande försvagade Ohlsson Liberalernas politik inom alla områden, inte bara den migrationspolitik som då var på dagordningen. Om inte ens en partiledningsledamot kan ställa upp på kollektiva beslut, varför ska då riksdagsledamöter, kommunalråd eller nämndledamöter göra det? Istället för ett parti med en gemensam politisk syn, öppnade Ohlsson för ett parti med hundratals olika varianter på subjektiva liberala tolkningar även inom centrala politikområden.

För en partiledning är detta en mardröm. Ett parti måste kunna presentera en någorlunda sammanhängande politik från den mest perifera nämnd till det centralaste av organ. Men när de egna åsikterna blir de viktigaste, rämnar politiken. Partiledningens mandat blir så begränsat att politikutvecklingen avstannar. Frågan om en företrädare för partiet företräder någon annan än sig själv blir uppenbar. Partiet tappar i trovärdighet, både som företrädare för politiska idéer och som samarbetspartner. För partiledaren blir det en ökenvandring. Vem ska han företräda? Hur ska han tassa för att inte få fler partiledningsledamöter att välja sina egna åsikter framför partiets? Hur ska han kunna företräda en partigemensam politik?

Om det tidigare agerandet var ett slag mot partiet som politisk rörelse, är den nuvarande kampanjen ett slag mot Liberalerna som ideell organisation. För att en ideell organisation ska fungera krävs att det finns en struktur som medlemmarna kan relatera till oavsett omkringliggande omständigheter. Det finns ett årsmöte som fattar de stora besluten. Det finns svårföränderliga stadgar. Det finns en styrelse som agerar på medlemmarnas mandat. Det finns en valberedning som fattar de beslut om nomineringar som är bäst för partiet.

Alla som varit med i ett parti vet hur svårt det ibland är. Ju närmare valet man kommer, desto mer upplöses partiet som organisation och egenintressen tar över. Det gäller att komma högt upp på valsedeln för att få så bra uppdrag som möjligt. Valberedningen har ett grannlaga arbete. Enbart genom att luta sig på de fasta strukturer som stadgarna ger, skapas en trygghet i beslutsfattandet. Valberedningen är medveten om att många kommer att bli missnöjda. Men missnöjet kan bäras genom att även de missnöjda vet att allt gått enligt stadgarna.

Det verkar uppenbart att Ohlssonkampanjen agerat utanför detta regelverk. I en ovald, parallell organisation har kampanjen styrt såväl enskilda styrelsemedlemmar som hela styrelsebeslut på sätt som inte motsvarar det stadgarna kräver. Denna parallella organisation har varit viktigare än den formella, helt enkelt för att man velat vara säker på att de resultat man vill ha också ska gå igenom. Medlemsdemokratin har satts på undantag.

Överallt i världen ser vi tendenser där mer eller mindre auktoritära ledare omformar de regelsystem som är satta att begränsa just sådana tendenser. Inte sällan sker omformandet genom en grupp hängivna supportrars målmedvetna arbete. Ifrågasättandet av metoderna blir detsamma som en oacceptabel kritik av ledaren.

Hade Liberalernas valberedning hörsammat Ohlsson-kampanjens krav på att just nu genomföra en medlemsomröstning, skulle också Sveriges liberala parti tagit ett steg på denna väg. Men fortfarande arbetar Ohlsson-kampanjen på att det ska anordnas lokala medlemsomröstningar – helt utan vare sig strategier för hur de ska genomföras eller hur resultatet ska tolkas. När det första steget i valkampanjen inte blev så lyckat som man sannolikt hoppats, väljer man nästa strid, även denna gång i utkanten av vad partiets organisation kan och ska göra. De stadgar som är grunden för partiets långsiktiga interndemokratiska arbete, blir enbart ett omformbart medel för en individs krav.

Ett sådant agerande riskerar allvarliga konsekvenser för Liberalerna som organisation. Om inte ens en ordförandekandidat följer de formella beslutsvägarna, om det egna intresset står över stadgarnas ord och ande, skapas ett prejudikat som riskerar såväl partiets sammanhållning som hela dess existens. Istället för ett parti formas ett löst nätverk av egoister, som sätter sina egna intressen och åsikter före både stadgar och partiprogram.

Detta väcker ytterligare frågor. Hur kan ett parti existera med en partiledare som väljer att företräda sig själv och sig själv enbart, när det gäller såväl politik som organisation? Vem ska vara hennes medarbetare? Hur ska hon forma en organisation som är lojal mot något mer än henne själv? Vilken roll får de formella organen i ett parti som leds av någon som åsidosatt dem för att få den position hon då har?

I dagens politik är det ofta bilden av verkligheten som är viktigare än verkligheten själv. Ohlssons kampanj försöker sätta en bild av en politiker som står för de ”sanna liberala åsikterna” och den ”rätta medlemsdemokratin”. I verkligheten är risken att Ohlssons kampanj slår sönder såväl politik som organisation för det som varit det svenska socialliberala partiet.

Det är möjligt att tiden för ett socialliberalt parti i svensk politik är ute. Ett sådant parti förutsätter en balans mellan individ och kollektiv, den sociala delen handlar helt enkelt om kollektiva lösningar även när det gäller individuella utmaningar och problem, oavsett om det är externa, samhällsinriktade, problem eller interna, partiorganisatoriska, utmaningar. Kanske är morgondagens politik en politik där individen är allt och där politiken formas efter individens krav och kompetenser. Macron, som verkar vara en av Ohlssons förebilder, kan tjäna som exempel på detta.

Ibland kan det säkert bli bra. Men den politik och den demokrati som hittills varit formad av den långsamhet som stabila ideologier och partier kräver, den eftertänksamhet som varit väljarnas utmaning, ersätts av än mer kortsiktiga lösningar baserade på en individ eller en mycket liten grupps idéer och tankar.

Det är detta som ligger i vågskålen när Ohlsson utmanar, inte bara Björklund utan hela Liberalernas organisation och beslutsfattande strukturer. En sådan förändring av ett parti skulle säkert passa bra för en rådgivande medlemsomröstning. Men då måste medlemmarna veta vad man röstar om.

Kan någon älska Jan Björklund?

2017-06-05 10:03

Från [email protected] (Staffan Werme)

Så var det partiledarstrid i Liberalerna igen. Det är inte första gången. Våra meningsmotståndare har brukat hävda att vi är osentimentala i vårt förhållningssätt till partiledaren. Duger han eller hon inte, åker hon eller han ut.

Nu är det inte längre så. Vi har sett liknande händelser i flera partier. Mp, Kd och S är de senaste. Frågan är vad som händer med M.

Men åter till Liberalerna.

Det sker något nytt i svensk politik. Striden om partiledarskapet handlar inte längre om politik. Det är inte höger mot vänster, socialliberalism mot marknadsliberalism, värdekonservatism mot radikal progressivitet. Visst finns skillnader. Ohlsson driver en betydligt mer vänstersocialistiskt inspirerad feminism, medan Björklund mer verkar tvingas acceptera att partiet tar ställning för mer kvotering. På samma sätt är det med flera av de progressiva frågorna. HBTQ/normer/genus-frågorna skiljer. Ohlsson går före. Björklund efter.

Den tydligaste politiska skiljelinjen har gått genom flyktingpolitiken. Björklund har stått för en betydligt mer tydlig linje vad gäller reglerad invandring. Ohlsson har varit mer aktivistisk, velat ha öppnare gränser utan att berätta om konsekvenserna. Men i går förändrades också det. Nu är Ohlsson en skarp ifrågasättare av islam och islamism, i och för sig talar hon fortfarande om militant islamism men det är en uppenbar förflyttning mot en tydligt repressiv och reglerad politik.

Så kan man gå igenom område efter område. Det skiljer inte mycket. Och Ohlsson säger det också själv. I sina artiklar i media efter att hon offentliggjort sin kandidatur fanns inte ett enda ord om någon politikomläggning. Allt handlade om yta. Udden var tydlig. "Vi kan inte vila på gamla lagrar" betyder i klarspråk att Björklund bär skulden för partiets resultat.

I sociala media blir bilden ännu tydligare. Ohlssons förespråkare målar upp en bild av sin LEDARE, den person som ska förändra BILDEN av partiet och själv dra partiet upp mot en ny och ljus framtid. Ohlsson spär i sina artiklar på den agendan. Hon tar de unga ledarna Macron och Trudeau som förebilder. Men inte heller där finns någon konkretion om vad det innebär, annat än just kommunikation och yta. Värdeorden är många. Men vad innebär det när de ska omsättas i vardagspolitik?

Det märkliga är att ingen ser de tendenser som nu är närmast hegemoniska i västerländsk politik. I land efter land följer de samma spår. Macron, Trudeau, Sanders, Farage, Melenchon, Trump, le Pen - alla är de moderna politiker, visserligen i olika åldrar, absolut med olika politisk agenda. Men de är stöpta i samma form. Och Ohlssons släktskap med dem är uppenbar.

Västerländsk politik idag handlar om person. Inte om parti. Inte om partiprogram. Inte om långsiktighet. Inte om berättelser med rötterna i historien och kronan i framtiden. Allt handlar om personen och vad hon eller han ska åstadkomma.

Beroende på perspektiv är alltid personens politiska budskap inte bara bra eller dåligt. Det är underbart eller förskräckligt. I och med detta blir också personen antingen god, eller ond. Det är en del av själva livsnerven i den moderna politiken. När politiken personifieras, blir också personen allt i politiken.

Som framgångsrik politiker har du alltid haft behov av att bygga nätverk. (Det var ett av mina många tillkortakommanden - jag är usel på det) Men nätverksbyggandet har övergått i något annat. Det verkade nästan finnas en kultstämning kring Bernie Sanders. Bernie var så god att Hillary blev ond. Så varför rösta på ett av två lika onda ting? Man kan se samma utveckling i Frankrike och hajpen kring Melenchon. Och det är uppenbart att samma utveckling sker kring Birgitta Ohlsson.

Ohlsson har medvetet och under lång tid odlat en bild av sig själv som partiets frälsare. Jag har vid flera tillfällen sett unga liberaler som med något drömmande i blicken suttit vid mästarinnans fötter, inte bara bildligt talat. Hela tiden har det handlat om att bygga bilden av sig själv som någon som står för sina ideal, även om det är emot partiet. Mina egna erfarenheter från det agerandet när jag satt i partistyrelsen är legio. Det var intressant att efter partistyrelsemöten där en kontroversiell fråga skulle avhandlas dagen efter få läsa Ohlssons åsikter i media, åsikter som sällan framfördes tydligt på själva styrelsemötet.

Ohlssons bildbyggande av sig själv kräver också att hennes motståndare, också inom partiet, verkligen blir motståndare. Det är uppenbart att för vissa har det gått så långt så att allt fokus legat på att få bort Jan Björklund och in Birgitta Ohlsson. Fokus på politik har kommit långt ner på prioriteringslistan. Det blir en Sanders - Clinton situation där man visserligen inte talar illa om Björklund (så länge någon hör) men i gärning ständigt ifrågasätter hans ledarskap.

En av de frågor som nu kommer att bli besvarad är om detta också kommer att leda till en mer djupgående partisplittring. Kommer Ohlsson-falangen att vara kvar i Liberalerna om Ohlsson förlorar? Eller gör man som många Sanders-supportrar? Och kommer Björklund-falangen att vara kvar om Ohlsson vinner? Har skyttegravarna grävts för djupa?

Men var står då Jan Björklund? Är han obefläckad?

Knappast.

Björklunds upphöjelse till partiordförande bär spår av det vi idag ser. Lars Leijonborg, lejonkungen från 2002, menades vara förbrukad. Det krävdes något nytt. Och Leijonborg tvingades bort från ordförandeskapet.

Även Björklund byggde sin position på nätverkande och kommunikation. I någon gammal artikel beskrevs han som borgarrådet med fingret på faxknappen (en gammal maskin som användes för att skicka papperskopior mellan olika skannrar/skrivare över telefonnätet - information om det till äventyrs är någon ung som läser detta...).

Men Björklunds politiska agerande var tydligt centrerat kring en politisk fråga. Jan Björklund är och förblir förknippad med svensk skola, med ordning och reda, med krav och betyg. Och medan Ohlsson byggt sin plattform på en kombination av vänskap och fiendskap - inte minst inom partiet - var Björklunds plattformsbyggande betydligt mer traditionellt. Det handlade liksom så ofta om att skapa en kärna av gamla FPU-vänner som stöttade honom.

Genom det agerandet kunde också Björklund ganska snabbt hitta en position som enare av partiet, något som också tidigare partiledare kunnat. Han har blivit en ordförande som söker sammanhållning, inte sällan emot sina egna övertygelser (gissar jag efter att ha följt honom på hyfsat nära håll). I det byggde han vidare på sin företrädare Leijonborg som så här med några år på nacken kan anses vara en föregångare för hur ett parti som vill finnas i regeringsställning måste agera. En sådan hållning är inte optimal för ett oppositionsparti, men nödvändig för ett regeringsparti.

Björklund tillträdde som ordförande under Alliansregeringens år. Han är därmed förknippad inte bara med Alliansregeringens politik och sitt eget ministerskap. Han är också förknippad med hur man ska agera för att styra ett parti som vill medverka i ett långsiktigt regeringsskap. Den egna ideologiska medvetenheten har tonats ned (även om våra Allianskollegor ändå tyckt att vi varit det bråkiga syskonet). Därmed har också bilden av det framtida liberala lyckoriket blivit otydligare. Istället för en långsiktig politik för Liberalerna, har man lagat efter läge. De mediala utspelen har gjorts när det funnits tillfälle, inte för att de alltid passar i någon form av större liberal berättelse.

På ett sätt är kampen mellan Björklund och Ohlsson också kampen om den demokratiska scenen. Är vi på väg in i en ny akt av politik, där inte längre skådespelarna spelar med utan ständigt mot varandra? Och vad innebär det i så fall för politiken, och för demokratin?

I Frisinnad Tidskrifts nummer 1/2017 gjorde jag en intervju med DNs Erik Helmerson om det politiska spelet efter Trump och hur han såg på framtidens liberala utmaningar. Det blev en ganska pragmatisk dröm, typ: Vi lever i ett välfärdssamhälle som gör att nästan alla hela tiden får det lite bättre. Framtidens politiker kommer förhoppningsvis att inse det och agera som ansvarsfulla arvtagare till ett väl fungerande system. Politikens roll kommer att bli mer begränsad, men minst lika viktig."

Om det som sker idag, efter Trump-vinsten beskrev han ungefär så här: "Ibland är vi som bortskämda barn. Vi har det bra, men blir uttråkade och vill att något ska hända. Då kan det till och med gå så långt att vi går ut och har sönder något - bara för att det är för trist med att bara ha det bra."

Kanske gör jag våld på Helmersons tankar när jag överför detta till partiledarstriden inom L. För visst har vi det ganska bra. Det är rätt mycket av den socialliberala politiken som genomförs idag, även av andra partier. De värsta hoten slipas av och ned långt innan de genomförs. Om de gamla socialliberalerna och frisinnade hade sett hur vi har det idag och jämfört med sin vardag, hade de nog häpnat.

Så varför ska vi klaga? Varför ska vi ut och slåss med varandra?

Jo - det socialliberala livet är ju ganska trist. Det är trist att ha vunnit kampen om välfärdssamhället. (En del av oss tycker säkert att det är trist att inte fler inser att det faktiskt är vi som ligger bakom det också...) Det är trist att inte ha några riktigt stora utmaningar kvar på hemmaplan. Det är trist att bara administrera ett hyfsat väl fungerande system.

Så då gäller det att hitta en ny utmaning. Och vad är bättre än att hitta en person, en LEDARE, som kan föra oss in i det framtida lyckoriket? Visst finns risken att vi slåss internt så att partiet ryker i nästa val. Men: DET HÄNDER I ALLA FALL NÅGOT!!!

Och där står vi. Med en kandidat som är älskad av sina egna för att hon ju vill ta strid för något, oavsett om det är genomförbart eller ej.

Och med en kandidat som knappast är älskad. För vem kan älska en partiledare som visat sig vara den som bara är bäst på att administrera det socialliberala system som vi en gång slogs för mot alla andra dumma partier.

Kan någon älska Jan Björklund? Kanske inte. Och kanske är det hans allra största tillgång. För det demokratin behöver idag är inte mer skyttegravsgrävande mellan de som älskar och de som hatar. Demokratin behöver inte fler utopier som är omöjliga att nå, men som kräver allt av sina engagerade lärjungar. Demokratin behöver inte fler "vi och dom".

Demokratin behöver faktiskt fler pragmatiker.

Jag älskar inte Jan Björklund. Och det är därför han är min kandidat till partiledarposten.

(Slutord. Kära kritiker. Jag vet att jag är rätt bra på att gräva skyttegravar själv. Jag uttrycker mig ofta drastiskt och svartvitt. Någon gång i mina memoarer ska jag berätta om varför det ofta blir så. Men ibland kan jag frigöra mig från det och tänka i andra banor. Så när ni läser detta hoppas jag att ni kan frigöra er från den bilden av mig och läsa det jag verkligen skriver.)

Björklund, Liberalerna och regeringsalternativen

2017-05-30 12:49

Från [email protected] (Staffan Werme)

Spelteorier står som spön i backen (läs tex Gudmunsson eller Teodorescu eller DN). Jag ska bidra med ett litet inlägg för en gångs skull.

I söndags talade Jan Björklund i Agenda. För en gångs skull lyssnade jag. Björklund talade väl om sina alternativ. Antingen blir Alliansen så stor att den kan bilda regering själv. Eller så får sossarna ansluta till Alliansen. SD-spåret är rökt. V-spåret likaså (förutom då det handlar om någon feministisk/identitets/genus/HBTQ-fråga möjligtvis - jag har tidigare tagit upp om att Liberalernas avståndstagande från V mer liknar ett permiabelt membran...).

Problemet med Björklunds alternativ är att de är så osannolika. Vad skulle ske för att drömmen om egen Alliansmajoritet skulle slå in? En total kollaps av S och V? Eller en likadan från SD? Är det överhuvudtaget ens en teoretisk möjlighet?

Och vem tror att sossarna skulle sätta sig i en Alliansledd regering? Någon???

Kvar står antingen en fortsatt minoritetsregering med sossarna som ledare, eller en likadan där Alliansen ändå blir större än S,V, Mp. Båda regeringarna blir, vare sig de säger det eller ej, beroende av SDs passiva stöd, precis som idag och förra mandatperioden.

Eller så kryper ett antal av de mindre partierna till korset och blir stödpartier åt sossarna. Det finns ett inte obetydligt skäl till den möjligheten. Det är bättre mat runt köttgrytorna än en bit ifrån. I vart fall på kort sikt. Och, för att travestera Keynes: "In the long run we are all dead". Det spelar ingen roll att Folkpartiet höll på att falla igenom när Westerberg sträckte ut handen på 90-talet, eller att Mp nu verkar utplånas. Ministerposterna lockar. Önskan om makt, att vara den person som i vart fall får genomföra något litet av det partiet (eller man själv) brinner för, väger tyngre.

Jag vet. Jag har varit där själv. Jag har sett glöden i andras ögon.

Och vid sidan om står SD och myser.

Risken, och jag menar att det är en risk, att Liberalerna och något annat parti faller för sossarnas locktoner är uppenbar. Och just detta är kanske SDs huvudscenario, något de planerar för och drömmer om. Kanske är det så att SD strategerna ser längre än nästa val (något som de andra partierna har så förtvivlat svårt för) att de kan välja att bara ge de andra partierna ett val, ett val som gynnar dem själva 2022 och framåt.

Varför kan det vara så?

Låt mig peka på en sak, igen och igen och igen.

Ekonomin.

I ett tidigare inlägg skrev jag om den perfekta storm som håller på att blåsa upp i politiken. Vi ser en välfärd som är under stark press (idag flaggade KDs kommunalråd i Örebro för kraftiga besparingar nästa år trots att han höjde skatten i fjol - och Örebro är inte en lågskattekommun...). Resurserna räcker inte till uppdraget. Antingen måste man prioritera bort stora delar av det vi vant oss vid att det offentliga gör, försämra kvaliteten för alla men mest för de sårbaraste (det mest sannolika) eller höja skatter och avgifter (även om det i praktiken inte ger mer pengar) eller en kombination av de tre.

Skälen är flera. Men 2018 kommer flyktingarna som kom 2015 att helt finansieras av kommunerna. (De som hävdar att flyktingstoppet var fel kan fundera på vad som skett om vi fortsatt ta emot tusen flyktingar om dagen en än längre tid...) 2022 kommer demografin att slå igenom på allvar, men det börjar redan nu.

Kommunerna bygger som aldrig förr. Politiker, usla på allt som har med ekonomi att göra, tror att man ska investera när räntorna är så låga, omedvetna om att man ska betala såväl räntor som avskrivningar en dag då inflationen tagit fart och räntorna stigit.

Och idag kom en uppgift att svensk ekonomi bromsar in (kanske är det sossarnas budgetar som nu får genomslag...).

Vem vill vara vid makten då?

Kommunerna kommer att springa till staten efter pengar. Men staten har sina egna problem. Försvaret, polisen, sjuksköterskor, lärare, socionomer - det finns ett antal områden som kommer att kräva miljarder i höjda anslag, antingen för att verksamheten varit anorektisk eller för att lönerna är så låga att ingen söker sig till områdena.

Sannolikheten att det blir som med LSS är uppenbar. Där tvingar först staten över utgifter på kommunerna men behåller själv makten över tillståndsgivningen, för att sedan säga att det minsann är kommunerna, och inte staten, som är ansvariga. Det blir ett chickenrace mot botten.

I kommun efter kommun har partietablissemanget försökt hitta vägar att hålla SD borta från makten. Hellre går KD (eller C, L, M - det är bara att välja) ihop med S, V och MP och försämrar välfärden än ger den minsta lilla öppning till att tvinga SD att verkligen bekänna färg.

Den enda det gynnar på längre sikt är - SD.

Om Björklund får rätt, om han (tillsammans med C, KD och M?) antingen kommer att sätta sig i en regering ledd av sossarna, eller om sossarna (ha ha ha) biter i det sura äpplet och stöttar en Alliansregering (ha ha ha) så kommer det att finnas ett stort och ett litet oppositionsparti kvar. V har inte möjlighet att locka mer än sina knappa tio procent. Men var finns taket för SD?

När välfärden börjar sättas under press efter 2018, när resursknappheten blir uppenbar, framförallt om konjunkturen bromsar in kraftigt, kommer de partier som sagt sig värna välfärden vara de partier som kommer att montera ner den.

Och där utanför kommer SD att kunna stå, som det enda oppositionspartiet, och hävda att allt är flyktingarnas fel. Om inte de fanns, skulle välfärden minsann inte krackelera. Om inte de fanns så skulle pengarna räcka. Om vi stängde gränserna skulle vi åter få makten över det folkhem vi alla egentligen vill ha.

Och snart är det valår 2022.

När de traditionella partierna bara är förvaltare av en offentlig sektor, utan andra visioner om vad man egentligen vill med vare sig den eller landet annat än att det ska vara ungefär som idag fast lite bättre i vart fall för vissa, så är spelplanen öppen för den som har en vision oavsett om den är galen eller ej.

Om den perfekta stormen kommer, när välfärdssamhället verkligen sätts under press, borde det finnas politiker som kan förklara varför, och berätta om en väg igenom stålbadet som inte handlar om att sätta människa mot människa, land mot land. Men det gör det inte.

Björklund har så rätt i sin analys av konsekvenserna av nästa val. Men han har än mer fel. Med hans alternativ kommer Sverige kanske kunna styras efter 2018. Men det öppnar för en skrämmande utveckling till 2022.

Så vad ska man göra?

Ja - om jag det visste.

Det är ekonomin, dumbom!

2017-05-29 10:11

Från [email protected] (Staffan Werme)

Det är ekonomin, dumbom!

Orden tillskrivs James Carville som ledde Bill Clintons segerrika valkampanj 1992. USAs ekonomi hade problem. Bill Clinton stod för förändring, och vann.

USA är USA och Sverige är Sverige. Här är det andra ljud i skällan. En klok partistrateg sade en gång till mig: ”Man vinner aldrig ett val på ekonomi!” Historien bär syn för sägen. Lokalt, regionalt och nationellt har i vart fall den offentliga sektorns ekonomi varit något som lockat eller skrämt väljarna vid valurnorna. Den offentliga sektorn har alltid varit i ett läge av konstant tillväxt. Politikerna vill alltid göra mer. Och pengar är något som man kan taxera ut mer av, om det skulle gå åt pipan.

Och svensken accepterar det och gillar läget. Vem har inte hört någon bekant säga ungefär så här: ”Jag betalar gärna mer skatt, bara jag vet att det går till skolan/sjukvården/äldreomsorgen/flyktingar.” Ändå lever vi i ett land på den absoluta toppen av skattepyramiden.

Så har det varit. Frågan är vad som kommer.

Sverige upplever en stark högkonjunktur. Dels går industrin bra. Men framförallt finns en stark inhemsk konsumtion, både från offentlig och privat sektor. Sveriges befolkningsökning är historiskt hög. Det innebär krav på nya bostäder, skolor, vägar – och människor som jobbar med de uppgifter som befolkningsökningen kräver. Det har inneburit att skatteintäkterna de senaste åren ökat kraftigt.

Men nu vänder det. Antalet arbetade timmar beräknas plana ut. Det innebär att kommuner och landsting inte längre kan räkna med ökade skatteintäkter. Det är ett problem i sig i en organisation som alltid tror att det finns mer pengar. Än mer problematiskt är att de kommunala och regionala åtagandena kommer att öka. Flyktingmottagandet ställer akuta krav när statens finansiering upphör. Demografin, den åldrande befolkningen, har en mer långsiktig men än kraftigare påverkan.

Sveriges Kommuner och Landsting menar att det behövs 40-50 miljarder kronor till kommunsektorn till och med 2020. LO kräver att staten ska skjuta till 17 miljarder årligen.

Det finns inget som talar för att staten kommer att infria sådana krav. Kommuner och landsting kommer att tvingas spara. För att det ska bli begripligt innebär det att Örebro kommun kommer att behöva spara runt 400 miljoner fram till 2020. Och kraven slutar inte där.

Detta låtsas inte politiken om. Delvis beror det på ren okunskap. Delvis på ointresse för ekonomi. Delvis beror det på att man inte förmår sätta sig utanför den bild av politik som är allenarådande i Sverige – politiker ska inte spara, de ska satsa.

Risken är överhängande att vi efter valåret 2018 kommer att kastas in i ett helt nytt skede i svensk politik. Kraftiga neddragningar kommer att påverka elevernas vardag, patienternas köande, äldreomsorgens innehåll.

Hur stor är sannolikheten att svensk demokrati klarar av att vara stabil i ett läge där allt flyter? Hur stor är risken för populism, till höger och vänster, som utmanar grunderna för vårt välfärdsbygge? Hur stor är risken att medborgarna inte accepterar att betala högre skatter för sämre välfärd?

”It’s the economy, stupid!”

Frågan är vem som är dum.

Den svåra gränsen

2017-05-08 10:02

Från [email protected] (Staffan Werme)

Regeringen avskaffar id-kontrollerna mot Danmark. Folk jublar. Eller inte.

En del jublar för att deras vardag blir enklare.
Andra jublar för att nu sänds nya signaler - Sverige ska återta sin roll som spjutspets i flyktingfrågor.

En del jublar inte för att de tycker att Sverige inte ska ta emot fler.
Andra struntar i jublet för att de pekar på att det är ett slag i en luft som redan innehåller tillräckligt många hinder.

Jag tänker mest på de svåra avvägningarna som politik alltid är.

Fortfarande finns det bland mina kontakter på sociala medier människor som, enligt mitt tycke, rätt självgott säger ungefär så här: "OK, var är katastrofen som skulle komma i och med flyktingmottagandet? Var är välfärdens kollaps?" Underförstått sägs också: Ni hade fel alla ni som ville stänga gränser. Vi hade rätt.

Men hur ser en katastrof ut? Vad kännetecknar en kollaps?

I Nerikes Allehanda skriver en av dem som uttryckt sig ungefär som ovan, ledarskribenten Lars Ströman, om ett fall i Karlskoga där socialtjänsten misslyckats totalt och fått kritik för detta från IVO, den tidigare Socialstyrelsens granskingsenhet. Strömans sakkunskap i frågan är större än min. Jag har ingen sakkunskap om just detta fall, annat än vad som kunnat läsas i media. Om IVO ger kritik är den välgrundad. Mot detta finns inget att invända.

Däremot har jag under de senaste åren talat med politiker från just Karlskoga som beskriver en socialtjänst med utmaningar långt över vad man klarar. Skälet handlar i förstone om att man inte varit dimensionerad för det flyktingmottagande ingen räknat med. Insikten om att man inte klarar sitt uppdrag har varit generell. Insikten om att man inte heller hittar någon väg ur den är lika generell.

I Strömans inlägg ser det ut som det enbart handlar om pengar. Men det är inte så enkelt. Det fattas både pengar, personal och kompetens. Pengar går alltid att skjuta till. Men enligt SKL fattas mer än 1000 socialsekreterare i Sverige idag. Varenda socialsekreterartjänst som inte tillsätts innebär ytterligare en risk för felhantering.

För de drabbade är detta en katastrof. De ser välfärdens kollaps. Den sker inte i det stora. Samhället förändras inte över en natt, vi vaknar inte upp en morgon i ett samhälle där välfärden saknas. Men många små händelser över hela landet lägger ett nytt pussel. Det kan handla om briser i socialtjänsten i Karlskoga, om vanvård i kommunal äldreomsorg i Örebro (som tvingats spara varje år sedan 2010) eller något annat av de centrala välfärdsuppdragen. Sett i det stora syns ingen katastrof. Men varje händelse är en pusselbit i ett nytt pussel.

Det är inte svårt att ställa detta mot en generös flyktingpolitik. Välfärden urholkas långsamt när resurserna inte räcker. Krisen 2015 utlöste ett antal mekanismer som vi ännu inte sett de stora följderna av, eftersom kostnaderna hittills i huvudsak burits av staten. Om ett år kommer kommuner och landsting att belastas till fullo. Då blir krisen än större.

Jag skrev om detta redan 2014. Jag har inte hittills haft skäl att ändra mig. Men det finns ett perspektiv till som man bör fundera över.

Välfärden hade nog kollapsat i alla fall. Men det hade tagit lite längre tid.

Flyktingpolitiken kommer sannolikt de kommande åren att få bära hundhuvudet för att välfärdsstaten tvingas retirera. Resurserna kommer inte att räcka. Det handlar om reda pengar, men det handlar också om personella och rent fysiska resurser. Jag har rätt många gånger pekat på de långtidsutredningar som före detta Kommunförbundet och nuvarande SKL har genomfört. De pekar på att kommunerna behöver höja skatten med upp emot 15:- kronor de kommande åren för att klara välfärdsuppdraget som det ser ut idag, och med den kostadsökningstakt vi sett historiskt. Demografi och välfärdens utveckling har hittills varit förklaringsmodellerna. Nu kommer även flyktingsituationen.

Till detta kommer en stat med enorma utmaningar. Det handlar om försvaret, polisen, infrastruktur - överhuvudtaget den grundtrygghet och de grundförutsättningar ett land behöver. Där har årtionden av tillbakarullning satt Sverige i en svår sits.

Sammantaget innebär detta att statens möjligheter att hjälpa kommunsektorn minskar, oavsett regering.

Hur ska man då hantera detta? Det är tusenmiljarderskronorsfrågan.

Lars Ströman avslutar sin text så här:

"Och sveket mot barnen fortsätter även i nästa vecka - och veckan därpå!
Jag kokar av vrede av bara tanken."

Det är lätt att koka av vrede, speciellt när du är opinionsskribent. Problemet är att man inte behöver ta ansvar för något, inte de egna synpunkterna på någon fråga, och framförallt inte om den ena synpunkten hänger ihop med den andra.

Någonstans där ute finns däremot en socialsekreterare som går på knäna, medveten att hon inte klarar sitt jobb.
I samma kommun finns en ekonomichef som sannolikt oroas över att kulorna på kulramen verkar bli färre och färre, och det finns inte något svar på hur man ska få tillbaka dem.
Kanske finns också en ansvarsfull politiker som faktiskt funderar mer på hur det ska gå, hur man ska få ihop allt även nästa år och nästa, än på vilka utspel som passar media denna vecka.

Den ekvationen borde vi fundera mer kring. Kanske blir det en katastrof och kollaps. Kanske vi inte ens märker att den kommer.

Ja - jag var eliten.

2017-04-24 13:14

Från [email protected] (Staffan Werme)

Finns det en elit som styr Sverige, och världen?

Den frågan är en av de centrala i dagens politik. Populister till höger och vänster bygger sina argument på att de företräder "folket" mot "eliterna". Eliterna - det är det där komplexet av politiker, journalister, kulturpersonligheter, fackföreningsledare, lobbyister, bankdirektörer - de som behärskar såväl media som beslutsfattandet.

Mot detta har det kommit en annan rörelse, ofta från de människor som borde höra hemma i eliterna. Nej - jag är ingen elit, säger den. Jag är en vanlig människa, jag står på de fattigastes sida. Det är någon annan som i så fall är elit. Och populisterna har fel.

I den senaste artikeln i nättidskriften Kvartal skriver Peter Santesson om en elit på flykt. Frågan är varför de flyr, och vart de är på väg. Läs gärna artikeln och fundera över Santessons akademiska ingångar i frågan. Den är värd det.

Santessons artikel gav mig stöd i en del av de tankar jag burit med mig de senaste veckorna. Frågan om politikens utarmning när eliten abdikerar. Jag tänkte ta flyktingfrågan som exempel - helt enkelt för att den varit den viktigaste frågan för populisterna i Sverige att använda.

Men först en egen reflektion.

Jag har varit en i eliten. I nästan 16 år var jag kommunalråd i Örebro. I fyra år var jag kommunstyrelsens ordförande, i fyra år var jag oppositionsledare. Jag har suttit i Folkpartiets partistyrelse, varit ordförande i en beredning i Sveriges Kommuner och Landsting. Och jag kan säga:

Ja - jag var eliten.

Inte så att jag bestämde allt. Inte ens som kommunstyrelseordförande var beslutandeutrymmet speciellt stort. Men jag var med i de grupper där saker och ting hände. Jag kunde ibland påverka partiet, ibland kunde partiet därefter påverka regeringen och därmed Sverige. Jag kunde, även om det var på marginalen, styra Örebros utveckling. Sällan ensam, ofta med andra människor som ingick i samma elit.

Det finns ett bekymmer med att vara en del av eliten - och det är att man inte inser att man är en del av den. För det är ju själva jobbet. Man umgås med trevliga människor och pratar både formellt och informellt med dem. Orkar man se efter ser man att det är ungefär samma människor hela tiden. Mer framträdande lokalt än nationellt utifrån min position. Men är man nationell politiker gäller nog samma sak där. Nätverken finns där. Människor som är kloka, som kan ta och ge kritik. Men aldrig fronta dig - i vart fall inte direkt.

Det finns två problem med detta. Det ena är att den politiska kontexten säger att man inte ska vara elit. Det är fint att vara en man av folket. Men att vara elit är fult. (Det gäller också i Liberalerna - detta Folkpartiet där det tidigare var en framgångsfaktor att vara akademiker har blivit i huvudsak ett parti där man inte ska skylta med sin akademiska elitism (Mats Persson undantagen...) utan istället kunna tala med och för folket.)

Jag återkommer till detta.

Det andra problemet är att dagens politiska system kräver elitism. Även den minsta kommun är idag ett större företag, med hundratals anställda - ibland tiotusentals. Med omsättningar på hundratals miljoner till tiotals miljarder. Det kräver ekonomistyrning, verksamhetsstyrning och förmåga att sätta sig in i mängder av information, sortera, formulera och sätta sig över detaljerna för att kunna se helheterna. Tron att det är något som "alla" skulle klara är väl spridd bland väljarna, och även bland politikerna, men den är i grunden fel. Just denna tro urholkar demokratins legitimitet.

En av elitens uppgifter är att kunna ställa sig över detaljer och individer och göra generella bedömningar. Politiska beslut kommer att påverka människor, ibland till det sämre. Men elitens uppgift är att försöka göra en rimlig tolkning både av vad som är möjligt och vad som är bäst på både kort och längre sikt.

När man fattar ett sådant beslut kommer alltså en del människor att påverkas negativt. Det kan gälla förändringar i sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring eller andra bidragssystem. Det kan gälla byggregler, stöd till elever eller äldre, eller hur sjukvården ska prioritera. Om man inte klarar av att fatta beslut som inte gynnar alla (för de finns inte) så borde man inte vara ledande politiker.

Ett typexempel på elitens abidkation är flyktingpolitiken. Den är ett enkelt exempel på ett beslut där politikerna, som den elit de är, borde kunnat prioritera. Alla kan inte få allt. Sverige kan inte ta emot all världens flyktingar. Välfärdsstaten ställs emot öppna gränser.

Men ingen kunde. För vem vill vara elit? I den subkultur dessa politiker befinner sig i, tillsammans med likasinnade i media, kultur, näringsliv..., var det ingen som ville fatta de nödvändiga besluten. Ingen ville vara den elit som tack vare sin högre position kunde se längre. Alla ville löpa med folket, och ju längre ner man sprang, desto folkligare blev man.

En del av oss tog ändå vårt uppdrag som elit på allvar. Tillsammans med några andra folkpartister försökte jag redan hösten 2015 peka på det som eliten från sin upphöjda position borde inse. Det funkar inte med öppna gränser och bibehållen välfärd. Men det gick inte att säga då. Den elit som inte finns, den subkultur av mediala innanförmänniskor och -beslutsfattare som inte har de gemensamma värderingar den ständigt visar på, hade en annan agenda. De var med folket. Inte minst de som runt om i världen svalt och flydde. Alla andra perspektiv var av ondo.

Tänk om eliten istället tagit sitt uppdrag på allvar. Tänk om man med ekonomiska analyser kunnat peka på hur det blir om gränserna är öppna och välfärden omfattar alla. Tänk om man hade redovisat alternativen klart och tydligt. Gärna öppna gränser - men det innebär sämre välfärd för alla utom de riktigt rika. Eller: Gärna välfärdsstat - men det innebär att invandringen kommer att begränsas till det som statens välfärdsuppdrag klarar av.

Hur hade verkligheten sett ut då?

Kanske hade den inte alls sett annorlunda ut. För politiker och media är som ler och långhalm. Och det räcker inte med att politikerna inser att de är en nödvändig elit. Media måste också göra det. Och framförallt måste den media som menar att man övergått från att vara passivt beskrivande till aktivt agendasättande inse att man också tagit till sig elitens makt - men framförallt elitens ansvar.

Vart kommer då detta att leda, som Spanarna i P1 brukar säga. Ja - det är en bra fråga. Peter Santesson redovisar i sin artikel ett antal parametrar som ställer det samhälle vi levt i på ända. Eliterna har inte längre vare sig problemformuleringsprivilegiet, eller privilegiet att leda besluten dit man vill ha dem. Folket har idag möjligheter som är oändliga.

Risken finns att politiken blir än mer kommunikativt centrerad, populistisk och kortsiktig. Det kommer att innebära att det offentliga allt mer blir ostyrbart politiskt, eftersom politisk styrning förutsätter långsiktighet. Styrningen kommer att flytta till de ovalda, tjänstemännen, administrationen, domstolarna. Politiken blir ett spel för folket, på en arena där beslut inte längre fattas.

Det franska presidentvalet, med de fyra i topp som utstuderade populister med olika politisk bakgrund, kan bära syn för sägen.

När är det dags att flytta från Örebro?

2017-03-13 11:40

Från [email protected] (Staffan Werme)

För den som orkar, gissar att det inte är så många, så finns det en del att fundera över kring kommunernas ekonomi i allmänhet och Örebro kommuns i synnerhet. Men ekonomi är inget som får gilla-knapparna att glöda på vare sig facebook eller twitter. Det är kanske inte fler som läst kommunens bokslutskommuniké från den 7 februari än som läser detta blogginlägg - och bara det är kris.

Men för er som orkar ta er igenom denna bloggpost finns det en del att fundera över. Jag brukar ju rätt självsäkert påstå att det var med mig som den ekonomiska kompetensen inom politiken i Örebro dog ut. Numera finns det bara kommunikatörer och politiska karriärister i ledningen för partierna i kommunen. Ekonomi är satt på mellanhand. Ingen efterfrågar resultat, och ingen fattar egentligen vad som är orsak och verkan, vilka konsekvenser ett handlande idag får för morgondagen.

Sättet att hantera kommunens ekonomi kan bäst illustreras med ett inlägg på facebook av kristdemokraten Lennart Bondeson. Inför budget 2016, då skatten höjdes, skrev han på budget att det inte hade funnits några alternativ. Kommunledningen hade suttit "i en hel vecka" med ekonomin innan de fattade beslutet. Jag skriver "i en hel vecka" inom citationstecken för att det är ett sammandrag av inlägget.

I en hel vecka!!! Snacka om att dissa det viktigaste som finns i kommunal verksamhet. För den som är ansvarig, eller som i Bondesons fall näst högst ansvarig, borde ekonomin vara något man sysslade med 365 dagar om året. Men icke. Ekonomin tilläts tränga sig in i en vecka...

Så blir det som det blir också. Och den som följer utvecklingen har skäl att vara orolig.

Jag fick på facebook en intressant länk till EFN om kommunernas ekonomi. Här sitter två som sysslar med ekonomi lite mer än en vecka om året och är oroliga för kommunernas ekonomi - nästa krisbransch - de kommande åren. Frågan är vad som kommer att hända.

Med den kortsiktighet som karaktäriserar svensk politisk rapportering, så är det fascinerande att se att nästan ingen media, vare sig lokalt eller nationellt, bryr sig om de långsiktiga trenderna. Det man (kanske) skriver om är att resultatet 2016 har nått ett all time high. Kommunsektorn gör ett överskott på 20 miljarder. Örebro toppar på knappt 600 miljoner. Allt borde väl vara räkmacka in i framtiden, som kommunstyrelseordföranden Kenneth Nilsson säkert vill påskina.

Ändå finns det tecken på det motsatta. I Örebro vet inte kommunledningen vad man ska göra med allt som behöver byggas just nu. Det handlar om förskolor och skolor, men också om äldreboenden även om de kommer lite senare. Demografin, till stor del beroende på folkökningen genom flyktingmottagande, skapar snabba krav på insatser och investeringar.

Samtidigt är vi på toppen av en högkonjunktur. SKL räknar inte med att antalet arbetade timmar kommer att kunna öka så mycket mer. Och då stannar kommunernas intäktsökningar av. Dessutom går det inte att sälja av mer egendom i oändlighet.

Om jag vore kommunstyrelseordförande skulle jag kolla på sånt som detta som Affärsvärlden skriver om. Hur går det egentligen för Örebro kommun? Inte speciellt bra. Om inte staten fixar det, så fixar inte Örebro det. Resultatet som ser ut att vara 590 miljoner plus, är egentligen 570 miljoner minus. Det är statsbidrag och skatteutjämningssystem som fixar det hela. För Örebros kommunledning borde både själva resultatet som placeringen på listan vara ett bekymmer.

Örebro ligger på 13 plats - från botten!

Merparten av Sveriges kommuner går back. I botten samsas dock flera av de kommuner som sedan urminnes tider haft en stark och ofta majoritetsägande socialdemokrati. Örebro gör sällskap med exempelvis Malmö, Göteborg och Södertälje.

Statens bidrag är delvis tillfälliga. Frågan är om de kan permanentas. Skatteutjämningssystemet är ifrågasatt. De senaste åren har man försökt hitta alternativ. Alla som jag sett har påverkat Örebro kommun negativt i olika stor grad.

Resultaträkningen innehåller alltså ganska stora hål. Men det är ingenting mot balansräkningen.

Örebro kommun ligger i topp vad gäller låneskulder. Utvecklingen har varit enormt snabb de senaste åren. Enligt bokslutskommunikén för 2016 slår kommunen genom 13-miljardersspärren vad gäller lån och borgensåtaganden. 2011 var det ungefär hälften, 6,2 miljarder. När jag lämnade som kommunstyrelseordförande var det 3,77 miljarder...

Örebro ligger alltså fyra på listan. Och utvecklingen förskräcker. (Linköping som ligger över har försökt få hejd på investeringarna och därmed lånen. Södertälje minskar sin låneskuld. Örebro går motsatt väg...)

Men, som den förra kommunstyrelseordföranden sade en gång i en debatt i fullmäktige, det gäller att investera nu när räntorna är så låga. Problemet är att lånen finns kvar den dag räntorna stiger. Just nu ligger medelräntan för kommunsektorn på runt 1,7 %. Ett framtida möjligt scenario, det som man borde räkna med, är en medelränta på kanske 4% eller upp emot 4,5%. Det innebär en fördubbling av räntekostnaderna, även om man räknar in de instrument som ska säkra kommunerna från snabba förändringar.

I ett läge där kommunkoncernen tvingas betala 4 % på 13 miljarder, eller 520 miljoner per år varav knappt hälften hör till kommunens verksamheter, kommer kommunens stresstålighet att testas. Sker detta dessutom när konjunkturen viker och kostnaderna för framförallt äldreomsorgen sticker iväg, kommer situationen att inte bara testa stressen, utan rubba förutsättningarna för kommunens välfärdsåtaganden.

Det är i detta perspektiv man måste se Örebro kommuns "satsningar" de senaste åren. En resa av bortslösade pengar på vindkraft, bioenergi, skolflyttar, nybyggen av administrationslokaler och så vidare. Det handlar om långt över miljarden bara för dessa projekt. Och resan verkar fortsätta. Nu ska det byggas kulturkvarter och naturrum. Miljoner blir miljarder som blir räntor för kommande kommunledningar att hantera.

Kommunsektorn skakar i allmänhet. Örebro kommun skakar mer än de flesta. Morgondagen kommer att innebära betydligt mer av svårigheter än de kontinuerliga besparingar på kärnverksamheterna som vi ser idag. (Senast slog kommunstyret mot en av de allra svagaste grupperna - de funktionshindrade, läs här för dig som kan logga in på na.se.)

Men medan kommunledningen kanske sätter en vecka på att låtsas göra ekonomi, så kommer du och jag att få betala deras inkompetens och deras ointresse med våra skattepengar och vår välfärd så länge vi bor här.

Det är illa.

Varför vänstern är god och högern ond

2017-03-08 11:30

Från [email protected] (Staffan Werme)

Varför är det så uppenbart en skillnad på hur vi ser på Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna? Varför kan man i Sverige vara bekännande kommunist och få sitta i såväl TV-soffor som uppträda på alla möjliga offentliga tillställningar utan att få stå till svars för kommunismens illgärningar. Och varför är det omöjligt att vara Sverigedemokrat och göra detsamma?

Listan på kommunister som finns i offentligheten är lång. Den sträcker sig från partiledare, över artister, skådespelare och kulturpersonligheter till idrottsutövare och -tränare. När Sven Wollter eller Pia Sundhage står upp för sina kommunistiska ideologier (finns det en kommunistisk ideologi???) så får de göra det. Sverige inte bara accepterar det motvilligt. I Sverige kan man vara en god kommunist.

Skulle man kunna tänka sig att någon på den andra ytterlighetssidan skulle komma undan med detsamma? Är det tänkbart med en svensk nazist som tränare för ett landslag? Skulle en fascist få plats i en myssoffa i TV där han breder ut sig efter sin senaste rolltolkning på Dramaten? Skulle en högerextrem kunna leda en av kvällstidningarnas kultursidor? Aldrig. Aldrig och aldrig. (Och tur är väl det!)

Men till vänster går det bra.

Man ska inte jämföra mördarideologier. Men i antalet människor som dödats leder kommunismen stort. Ändå är de alltså inte paria inom svensk offentlighet på samma sätt som deras nazistiska och fascistiska motsvarigheter.

Varför?

De senaste dagarna har denna fråga åter varit på tapeten i mina tankar. Skälet är naturligtvis Hässleholms kommun och de reaktioner som kom från politiker och politiska tyckare efter att tre Allianspartier tagit makten med hjälp av SD. (Att alternativet varit att SD skulle tagit makten själva var mindre intressant...)

I min förra blogg om ämnet kunde jag enkelt konstatera att även de mest liberala av Alliansens partier inte har några betänkligheter att samarbeta med Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter. Det sker dagligdags, och inte bara genom passivt stöd utan genom direkt samverkan i majoritetskoalitioner. Varför är det möjligt och varför är det inte en fråga för offentligheten.

Jag kan komma på tre teorier, var och en behäftad med sina svagheter.

För det första:

Kommunismens dödande var mindre offentligt än nazismens. Det finns inga minnesmärken över kommunismens offer, på samma sätt som det finns över nazismens. Kommunisterna mördade människor under en längre period, och mördandet skedde över ett brett geografiskt och ofta långt borta från oss i Västeuropa. Sibirien och Kina ligger helt enkelt för långt bort och vi har en etnocentrisk världsbild där det som inte sker i Europa inte heller värderas lika högt. Nazisterna riktade dessutom in sig på vissa grupper, medan den kommunistiska mordmaskinen slog mot alla. En del hävdar att nazisterna var mer systematiska i sitt mördande, men frågan är om det inte bara var två olika systematiska mördarideologier som stod mot varandra.

Ändå: En ideologi som medvetet mördat mellan 60 och 95 miljoner människor borde inte kunna komma undan. Och dess nutida bekännare borde inte kunna bli hjältar.

För det andra:

Vänsterpartiets kommunistiska förflutna ligger längre bort än Sverigedemokraternas nazistiska. Ända sedan i vart fall 1970-talet har det forna VPK förändras till att bli "demokratiska socialister". (Jag tror inte att det finns någon demokratisk socialism - men det är en annan historia) Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger bara något tiotal år bort. Och deras bruna löss finns fortfarande med i stödtrupperna.

Problemet är att det inte stämmer. Visst har VPK blivit V, men inte tack vare en internt startad ideologisk diskussion utan mer på grund av den sovjetiska och östeuropeiska kommunismens sammanbrott. Partiets partiledare har kallat sig kommunistiska långt fram på 2000-talet (Ohly gjorde avbön 2005). Jag har på 2000-talet mött förtroendevalda för V som sagt sig vara kommunister och velat verka för den väpnade revolutionen.

Ändå så tror vi på V. Men inte på SD. Även om deras partiledare säger samma sak, tar avstånd från de ideologier de inte vill sammanblandas med. De bruna lössens närvaro fördöms med rätta. Men de röda lössen verkar i en annan kontext. Till och med när SÄPO 2013 sade att det största hotet mot demokratin kommer från den autonoma vänstern, skvätte det mycket litet på V. Och kändisar kan fortfarande kalla sig kommunister.

För det tredje:

Det finns en utmattningskonsekvens, delvis beroende på att kommunisterna aldrig blivit stora. Sedan Socialdemokraterna började samarbeta med SKP och VPK har de normaliserats in i svensk politik. Sossarna har varit skickliga i att både samarbeta med och marginalisera kommunisterna. Rätt mycket beror det på den maktbas som socialdemokratin byggt upp i hela det svenska samhället. S har kontrollerat allt, från fackföreningar, över korporationer till studieförbund, som kunnat bli maktbasen för en mer reell kommunistisk organisation. Och så länge Sverige blev bättre, mer jämlikt och var hyfsat homogent fanns inte basen för en eventuellt kommunistisk agenda.

Genom årtionden har alla partier sett att V inte utgör något hot mot den svenska demokratin, så länge de är så marginaliserade som de är. Och istället för att hålla den ideologiska gränsen skarp, har man lagat efter läge. Man orkar helt enkelt inte vara ideolog. Om sossarna kan samarbeta med de gamla kommunisterna, så kan vi, är det pragmatiska beskedet även om det i linjetal och utspel låter på helt andra sätt.

---

Kanske finns det också en annan förklaring.

Är det så att vi ser på de olika mördarideologierna på olika sätt eftersom vi menar att kommunismen kommer underifrån, från folket, medan nazism och fascism kommer ovanifrån, från de starka ledarna? Även om det folkliga hos kommunismen är falskt, har bilden satt sig. De marxistiska teserna om att arbetarklassen ska resa sig mot överheten, har skapat denna bild av folkets revolt. Att det sedan inte finns någon sanning i det, eller att konsekvenserna av de kommunistiska tankarna lett till de värsta massmördarna i historien, är i den kontexten bara mänskliga misslyckanden, inte ideologiska. Kommunister vill egentligen folkets bästa, de vill vara goda även när de mördar, medan nazister och fascister är genuint onda och inte vill någon något gott.

---

Slutsatsen av detta? Ska vi hantera SD och V på samma sätt?

Bra fråga. Har jag något bra svar?

Egentligen inte. Men jag tror alla partier måste fundera i dessa banor de kommande åren, för demokratins skull.

Är demokratins kärna att folkviljan, som den uttrycks i de fria och allmänna valen, ska komma till tals? Ska i så fall alla valda hanteras på samma sätt? Eller finns det även inom demokratin ett A-, ett B- och ett C-lag där partier rangordnas inom respektive lag och där får delta utifrån de andra partiernas tänkande? (Läs: A-laget är de sex exklusive V och SD som gör upp om allt. B-laget är V som får vara med rätt mycket. C-laget är SD som inte får vara med alls.)

Vilka konsekvenser får de olika sätten att hantera V och SD (och eventuellt andra partier)? Hur stora måste ytterkantspartierna vara för att de ska sätta alternativ två ur spel? Lokalt har det redan skett, där V lett kommuner i eget majestät. Men vad händer om, eller kanske när, ytterkanterna i svensk nationell politik inte samlar 10 %, utan kanske 20 eller 30 % av de röstande? Vad händer den dag det inte går att driva politik utan att ta aktiv ställning till de partier man tidigare menat vara paria, till exempel om SD skulle bli näst största parti och göra anspråk på ordförandeposter i Riksdagens utskott?

Framtiden är inte enkel. Populism till höger och vänster stärker inte demokratin. Kommunism, nazism och fascism borde för alltid förpassas till politikens sophög. Den ideologiska fanan borde i allt hållas högt.

Men så kommer invändningarna. Som jag skrev i den förra bloggen efter Hässleholm: Är det rätt att med odemokratiska metoder försvara demokratin, eller bär den inom sig också fröet till sin egen undergång? Eller innehåller demokratins kärna också synen att vi som politiska partier måste hantera också de partier vi hatar på samma sätt som vi vill att de ska hantera oss den dag de får makten (även om vi anar att de aldrig kommer att göra det)?

Och - i den kommunalgrå vardagen - hur ska jag hantera mitt uppdrag som förtroendevald på bästa sätt för medborgarna? Hur ska jag söka stöd för att den bästa, eller kanske den minst dåliga, politiken vinner majoritet? Hur kortsiktig får jag vara, och hur långsiktig måste jag vara?

Det finns inga svar. Och det kommer aldrig att finnas några. Förrän efteråt.

Predikan om prövningens stund

2017-03-06 14:24

Från [email protected] (Staffan Werme)

I går var jag i Kil och predikade i Sannerudskyrkan. Här nedan får ni läsa konceptet till predikan. Den blir aldrig precis likadan. Men de stora dragen finns även i det nedskrivna.

Minns du Galenskaparna?

Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta. Fiiint å leva, annars kan det kvetta.

Så är det.

Ibland är det dårarna som talar sanning. Ibland kommer sanningen från barnens munnar. Ibland kommer de från dem som gjort sig till barn, eller till dårar.

Det ska va gött å leva.

Hela vårt samhälle är uppbyggt kring detta. Det ska vara gött att leva. Enkelt, inte komplicerat. Fint, inte fult. Det bästa är att vara ung, snygg, rik, frisk och eftertraktad på alla de sätt en människa kan vara eftertraktad på. Och är vi det inte så försöker vi bli det. Kan vi inte ens bli det så kan vi alltid låtsas, inte minst när vi slipper möta människor öga mot öga och istället kan skapa oss den rätta bilden av oss själva på nätet.

Men vad är det att ha ett gött liv. Är det, som i Galenskaparnas sång, att sitta och meta med en mugg kaffe i handen? Knappast. Bilden av lycka och framgång är ofta den helt motsatta.

Hur många gånger har du varit på semester i år? Thailand? Jaså inte, bara Kanarieöarna… Okej – så du tog en långhelg i London. Bra shopping nu när pundet är lågt.

Jaha, så du har byggt om. Igen. Nytt kök. Marbodal, det är väl bra… – Själv satte jag ju in Poggenpohl.

Oj, har du lyft dig? Snyggt! Själv gaddade jag mig igen i förra veckan. Kolla axeln. Ett kors och en ros – lite religiöst kanske, men snyggt.

Så du åkte Öppet spår förra helgen. Sju och tio. Det är väl bra. Jag drog runt Vasan på fem och fyrtio. Men New York marathon – det var en pärs. Kom knappt under tre och fyrtio…

På område efter område målar vi upp det perfekta livet. Resor, boende, utseende, konsumtion, hälsa. Allt handlar om att skapa det goda livet. Och det goda livet möter oss. Det finns ingen generation före oss som har haft det så bra som vi. Inte ens de som var rikast och mäktigast förr, hade ens tillstymmelsen till det liv som vi medelsvenssons lever idag.

Mitt i detta fantastiska liv står – jag. Det är jag som är alltings centrum. Det är mina behov som ska bli tillgodosedda, oavsett vad det handlar om. Vårt samhälles mål har blivit att uppfylla mina, jagets, alla krav så långt det bara är möjligt.

Vi kallar det frihet.

Vi har aldrig varit friare.

Vi kan konsumera mer än vi någonsin gjort.

Vi kan resa över jorden, bort till de mest avlägsna platser.

Vi kan välja; jobb, boende, utseende, partners, kön, religion, kultur, land, normer…

Vi kallar det frihet.

Och här står jag och pratar om prövningarnas stund.

Och ni lyssnar…

Varför ska jag acceptera ett liv där jag tvingas att bli utsatt för prövningar? Jag har väl minst lika stor rätt som någon annan att få det där perfekta livet, som avslutas med att jag lycklig får somna in när jag själv bestämt att mitt liv ska avslutas! Prövningar är så förlegat, så 1900-tal…

Men ändå är det något som skaver.

Visst är det fascinerande. Vi har aldrig varit så framgångsrika. Vi har aldrig varit så rika, så friska, så välmående som idag. Och ändå ökar de psykiska sjukdomarna som aldrig förr. Långt över hälften av alla sjukskrivningar idag bygger på någon form av psykiatrisk diagnos.

Vi är fria.

Vi är lyckliga.

Vi är sjuka.

Det är uppenbarligen något som fattas.

Förr var jag politiker. Jag följer fortfarande med i politiken dagligdags. Det är svårt att lämna ett engagemang som tagit merparten av det vuxna livet. Och jag kan, som alla er andra, se de förändringar som sker. Inte minst i västvärlden.

Det liberala samhället ställs inför nya utmaningar. Människor söker sig till helt andra rörelser än vad vi trodde var möjligt bara för något år sedan. För drygt tjugo år sedan sade en filosof att vi nu såg slutet på historien. Människan hade tagit det sista steget i utvecklingen. Alla andra ideologier och all annan politik än den liberala skulle dö.

Som så ofta hade människan fel om framtiden. Just nu oroas många över att det är det liberala samhället som är på väg att dö och de ideologier som skulle försvinna, håller istället på att ta över.

Människan är vilsen. Och i vilsenheten söker man sig till det säkra. Nationen. Gruppen. Det etniska sammanhanget. Religionen.

Men söker man sig till kristendomen? Söker man sig till Kristus?

Dagens tema är Prövningarnas stund. Söndagens text är en del av de texter som speglar fastetidens väg mot korset på Golgata, mot prövningarna och lidandet. Den är en del av Jesu vandring mot döden, med allt vad det innebär.

Och sällan har någon text varit så malplacerad i ett sammanhang som denna text är i dagens samhälle. För den talar om något helt annat än vad vi är vana vid, vad vi vill höra.

Istället för att söka sitt eget bästa, leva ett gött liv, säger Jesus: Ske din vilja och inte min.

Istället för att leva ett gött liv, kräva sin rätt, väljer Jesus att vandra sitt livs Golgatavandring, mot döden. Inte för att han själv vill det, utan för att han är utsänd för det av någon som är större än honom.

Kan vi ens fatta det, i denna individcentrerade, egoistiska tid? Kan vi förstå att någon av fri vilja lägger ifrån sig kraven på det goda livet och istället tar på sig bördorna av allt elände som världen någonsin skådat och någonsin kommer att skåda? Går det ens att tänka, greppa, idag när allt handlar om min egen frihet, mitt eget självförverkligande, mina drömmar och mitt liv?

Vi vill ju inte prövas. Inte ens vi kristna. Är det en tillfällighet, eller en tanke, att det till och med i den bön vi tillsammans ber, istället för en bön om att inte utsättas för frestelse, istället har blivit en bön om att slippa prövning?

Ibland när jag tittar på nyheterna på TV och ser något som är för skrämmande, så stänger jag av eller byter kanal. Blir det för mycket svält, för många döende barn, för grymma scener, så väljer jag att titta bort. Det känns bättre då. Det känns mindre. Inte ens när prövningen drabbar någon annan, orkar jag se.

Så hur ska jag då kunna se på Jesus och hans liv på jorden, ett liv som var en enda lång förberedelse för den död han led och de prövningar denna död orsakade. Jesus kunde inte vända bort sin blick, inte stänga av eller byta kanal. Genom sin död såg han varenda död som någonsin inträffat eller kommer att inträffa. I sig tog han varenda grymhet som denna jord kunnat uppbringa. Vartenda slag, varenda sjukdom. Vartenda ont ord, varenda misshandel. Varenda mörk natt, varenda orolig tanke. Vartän något ont inträffar, så har Jesus burit också denna ondska inom sig. Prövats. Lidit.

Med oss. Med människan.

Men i en värld där vi låtsas att prövningen är valbar, blir Jesu lidande meningslöst. Varför ska han prövas, för vem? Jag tänker då inte lida! Vad spelar det för roll? Jag är centrum i mitt liv och mitt liv är gött.

Någonstans inom oss finns en annan röst som talar. Livet är inte enkelt. Pengar, makt, ungdom, upplevelser, är inte lycka. Frihet är inte frihet från andra, från ansvar, från normer, från Gud. Den lycka vi tror oss äga, den frihet vi gör till egoism lämnar efter sig ett tomrum som inget kan fylla.

Och så mår vi inte bra, trots att vi aldrig mått bättre.

Där utanför kyrkans väggar finns det människor idag som söker. Rätt ofta handlar det nog om att försöka hitta något som passar in i det vanliga konceptet. Jag ska må bra. Jag har rätt att må bra. Jag är världens centrum. Om det finns en gud så är han välkommen om jag får fortsätta att vara i centrum och han fixar resten.

Då har kyrkan två val. Antingen stryker man medhårs, gör Gud till just den trivselfarbror, eller den medicin, som passar in i det individualistiska lyckosamhällets pussel, en menlös kärlekskraft som svarar ja på alla önskningar jag har och som jag tror kommer att göra mig ”ännu lyckligare”.

Eller så tar man Bibeln på orden. Gör Gud till Gud. Något större. Någon större. Någon som har sett mig sådan jag är; bakom alla prylar, bortom alla frihetens valbara identiteter. Någon som säger: Ja – jag vet att också du prövas. Du behöver inte skämmas för det. Jag har också varit där. Ditt liv kommer inte alltid att vara enkelt. Kanske ska du inte ens alltid söka den enklaste vägen. Försök istället att lyssna till vad jag säger till dig, vad jag önskar av dig, så ska jag också vara med dig i de prövningarnas stunder som kommer till dig.

Jag har varit där. Jag har prövats, lidit och dött.

Men jag har segrat.

Amen.

Hålla rent både mot höger och vänster? Ha!

2017-03-02 10:46

Från [email protected] (Staffan Werme)

Jag har med intresse följt rapporteringen efter det som skett i Hässleholms kommun. Det jordskred av avståndstaganden som följt på omröstningen efter att den gamla Vänster-Centerkoalitionen fallit och en ny Alliansminoritet med stöd av SD tagit makten. Om SD stödet i kommunpolitikens genomförande är passivt eller aktivt är en kommande fråga att analysera. Men det är uppenbart att själva maktövertagandet skett med ett aktivt stöd från SD.

Från alla håll och kanter har avståndstaganden gjorts. Jag tänker i detta inlägg koncentrera mig på mitt parti, Liberalerna, men många andra partister och tyckare har varit inblandade. Eftersom jag följer rätt många liberaler på facebook har antalet avståndstaganden från allt vad SD heter varit legio. Det har varit alltifrån rätt allmänt hållna kommentarer om att vi aldrig samarbetar med SD, men att de gärna får rösta på våra förslag, till att kräva att Hässleholmsliberalerna ska uteslutas ur partiet.

Med tanke på vad Hanne Kjöller skriver i Expressen (När jag började arbeta med opinionsjournalistik för två decennier sedan ägnade jag tid och utrymme åt att skriva vad jag tyckte. Allt eftersom har jag fått reservera mer plats åt att klargöra vad jag inte tycker. Eftersom andra annars tillskriver mig åsikter och en gruppidentitet jag inte har.
Så om jag skriver om demonstrationsfriheten apropå att någon nazistisk rörelse fått tillstånd att samlas måste jag först ingående deklarera min avsky för nazismen innan jag argumenterar för yttrandefriheten. Annars kommer jag få ägna dagar åt att för döva öron försöka förklara att jag inte är nazist.) måste jag först kanske klargöra:

Jag hade aldrig satt mig i den situation man nu är i i Hässleholm. Att ha en så liten minoritet bakom sig, och behöva stöd av SD som är lika stort som Alliansen, och dessutom behöva förhandla med ytterligare ett parti, är som att be om bekymmer. Jag har varit KSO i Örebro i en majoritetskoalition, men inte som företrädare för det största partiet, och bara det gav mig både hjärt- och magproblem...

Men så här sade exempelvis Jan Björklund i Sydsvenskan: "– Det är en sak att prata med partiet, men att förhandla politik med dem är ohållbart".

Birgitta Ohlsson skrev på Twitter: ”Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Tar starkt avstånd från kvällens omröstning i Hässleholm”

Det är tydliga klargöranden. Liberalerna ska inte samarbeta med SD. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

På samma sätt har Liberalerna på senare tid också redovisat sin inställning till V. Så sent som i september 2016 sade Jan Björklund följande i en TT intervju:

TT: Är ditt utspel främst riktat mot SD eller mot V?
– Båda är extremistpartier som borde utestängas från politisk makt. De är invalda i riksdagen och ska behandlas korrekt, men regeringspolitiken i Sverige bör inte bygga på något av de båda partierna.
TT: Menar du att SD och V ur ett extremistiskt perspektiv är lika goda kålsupare?
– Ja, fast på olika sätt. Båda har rötter som är djupt antidemokratiska. Båda har var sin fot kvar i den myllan. Sedan är SD dessutom väldiga populister och opålitliga i riksdagsarbetet.

Det är också tydligt. Liberalerna ska inte samarbeta med V. Inte idag, inte i morgon, aldrig.

Så långt är allt enkelt.

Men sedan blir det mer komplicerat.

När Björklund gjorde sitt utspel i september 2016 hade det inte gått speciellt länge sedan Liberalerna gjort upp med Vänsterpartiet och de andra vänstra partierna om föräldraförsäkringen. Det var inte ett passivt stöd, snarare ett aktivt samarbete med det parti som nu beskrivs som ett extremistparti som borde utestängas från politisk makt. Minnet kan vara bra, men är ofta kort.

På samma sätt är det på kommunnivå. Om man går till Sveriges Kommuner och Landstings hemsida så kan man kolla på kommunala majoriteter efter valet 2014. Då kommer man inte längre än till Arboga innan man hittar:
table { }td { padding-top: 1px; padding-right: 1px; padding-left: 1px; color: black; font-size: 11pt; font-weight: 400; font-style: normal; text-decoration: none; font-family: Calibri,sans-serif; vertical-align: bottom; border: medium none; white-space: nowrap; }.xl64 { color: windowtext; }.xl65 { color: windowtext; }.xl66 { color: windowtext; background: rgb(255, 192, 0) none repeat scroll 0% 0%; }.xl67 { color: windowtext; background: rgb(255, 190, 10) none repeat scroll 0% 0%; }
Arboga kommun Bl M ,C, L, KD, MP, V, OPA Majoritet Bl S, V, C, Omsorgspartiet i Arboga

Första spalten är efter 2014. Den andra efter 2010.

Märkligt. Det jordskred av upprördhet som kom efter att Liberalerna röstat för något halvpassivtaktivt stöd av SD i Hässleholm har det inte hörts något av i fråga om Arboga, där det handlar om något helt annat - Liberalerna sitter dagligdags och förhandlar politik med ett extremistparti - dock till vänster.

Så kan man fortsätta. Jag behöver inte gå längre än till grannkommunen Karlskoga för att finna följande:
table { }td { padding-top: 1px; padding-right: 1px; padding-left: 1px; color: black; font-size: 11pt; font-weight: 400; font-style: normal; text-decoration: none; font-family: Calibri,sans-serif; vertical-align: bottom; border: medium none; white-space: nowrap; }.xl64 { color: windowtext; }.xl65 { color: windowtext; }.xl66 { color: windowtext; background: rgb(255, 192, 0) none repeat scroll 0% 0%; }.xl67 { color: windowtext; background: rgb(185, 20, 30) none repeat scroll 0% 0%; }
Karlskoga kommun Bl S, V, FP Majoritet V S,V

Liberalerna sitter i samma båt som de två vänsterpartierna, varav ett extremistparti och ett annat som kontinuerligt valt att förlita sig på det aktiva stödet av detta extremistparti för att behålla makten. Men är det några reaktioner på grund av detta? Har partiledaren i media berättat att han fört samtal med fullmäktigeledamöterna? Har Birgitta Ohlsson twittrat ut avståndstaganden?

Det är enkelt att säga att man ska behandla V och SD likadant. Att båda är extremistpartier som ska hållas borta från makten. De ena, V, bygger fortfarande på de kommunistiska idéer som dödat och förslavat flest människor i världen. Det andra, SD, har såväl nazistiska som fascistiska rötter som är god tvåa i historien om dödande av oskyldiga bara för att man tror, tycker, är annorlunda än vad ledarskapet menar är rätt.

Men i praktiken ser det annorlunda ut. Även för Liberalerna. SD är paria i både teori och praktik. V må vara paria i teorin, men i praktiken hanterar man dem som vilket annat parti som helst.

Så ser det ut i Liberalerna. Men så ser det också ut för de andra fd-Allianspartierna. Det parti som har högst svansföring gentemot SD, C, medverkade i kommunstyren med direkt stöd av V i 18 kommuner efter valet 2014. I hur många fall har Annie Lööf gått ut och haft samtal med sina fullmäktigeledamöter i dessa kommuner?

Som ett intressant fall kan man ta min egen hemkommun, Örebro, som styrs av S, C och KD med aktivt stöd av V. Efter valet 2010 bröt C och KD samarbetet med Alliansen för att styra med S, då i majoritet, för att, som företrädare för partierna sade: stänga ute såväl SD som V från politiskt inflytande.

Efter valet 2014 tappade partierna majoriteten. Då var det inga problem att plocka in V i majoritetsunderlaget.

Varför ska man då skriva om detta? Jag har tre skäl:

För det första är det hyckleriet. Antingen säger man en sak och så gäller den. Som att V och SD är lika goda kålsupare, extremistpartier som ska hållas borta från politiskt inflytande. Då gäller det och då kommer det att få konsekvenser. Eller så säger man att det är skillnad på nazistiska och kommunistiska rötter. Det kommer också att få konsekvenser.

Men en politik som låter på ett sätt och gör på ett annat kommer bara att upplevas som mer hycklande än nödvändigt. Det kommer också att få konsekvenser, långt utanför de partier som berörs.

För det andra: Vad är makten värd? Handlar inte politik om makt, om möjligheten att driva igenom sin egen politik? Är det bättre att samarbeta med V och kompromissa bort stora delar av de liberala kärnvärdena, än att ta del av ett passivt stöd från SD och behålla alla delar av de liberala kärnvärdena? Var går gränsen däremellan?

Om inte SD imploderar de kommande åren måste nog fler partier börja fundera på detta, enbart efter att ha tittat på opinionsundersökningarna. Det handlar både om inbördes storlek och konkret politik. Kan man acceptera ett passivt stöd av SD, eller V, om partierna år små, men inte om de är stora? Hur långt kan man gå om man säger att man inte förhandlar med SD, men ändå som kommun/region/regeringsledare lägger fram sakförslag som SD, eller V, antas rösta för? Eller är allt stöd av ondo, även inom sakpolitiska frågor? Är det bättre att SD styr själva än att de är stödparti åt en Allians? Vad är minst ont?

Frågan blir helt enkelt hur de andra partierna ska förhålla sig till ett parti som i valet 2018 sannolikt kommer att fortsätta att växa. Hur ska man agera?

Och för det tredje: Vad är mest demokratiskt? Innehåller demokratin också rätten att förinta det demokratiska samhället den är satt att styra för att ersätta med envälde? Handlar demokrati om att behandla alla lika, eller handlar det om vilka mer eller mindre (o)demokratiska metoder man kan och får använda för att skydda demokratin mot sig själv?

Jag tänkte bena vidare både i detta och i varför synen på V och SD, dessa två extremistpartier, är så olika i det offentliga samtalet, men även inom mitt liberala parti. Men fram till dess går det bra att läsa denna mycket intressanta krönika i Göteborgsposten av Susanna Birgersson. Den ställer rätt många bra frågor.

Staffans blogg

Kontrollerade rss-flöden idag: