RSS - xml

Kontrollerades senast: 2022-06-26 18:52:21

fridadrugge blog

fridadrugge blog on Nouw

2018 i bilder

2019-01-23 11:57
Från fridadrugge

Vad skriver man ens om som är intressant? jag har noll koll just nu. Jag sitter liksom framför böcker och datorer hela dagarna, så finns ju inte direkt något kul att säga om det? Har även NOLL fina bilder som jag kan lägga ut istället, haha, ibland är livet inte på top.

Det är slask, kallt, och grått. Positiva jag eller hur? Jaja, istället för att jag ska deppa ihop mesans jag drunknar i min engelska uppsats så tänkte jag bjuda på lite blandade härliga bilder från det förra året. Jag tänkte att eftersom jag inte skrivit på ett tag kan det vara kul med en liten uppdatering med bilder, så vi kommer tillbaka på banan igen.

Tackar även alla mina otroligt tålmodiga vänner som alltid låter mig ta/tar en massa jävla bilder, ni är stjärnor

en trött helg i januari

2019-01-20 12:08
Från fridadrugge

Jag är så himla trött, förstår verkligen inte? det måste vara på grund av solen, för oj vad man saknar den. Just nu vill jag bara fly till värmen med folk jag älskar och leva livet. Jag vill sitta i solen, under palmerna och vara problemfri. Men man kan inte få allt här i världen, right?

Denna helg har jag faktiskt inte gjort någonting, eller ja, nästan iallafall. Jag har bara tagit det lugnt, varit med mina tjejkompisar och med min familj. Jag kände att det verkligen behövdes, och att det borde fortsätta så. Det känns liksom som att jag blivit "tråkig", eller "gammal" bara för att jag inte föredrar att festa längre. Men helt ärligt så tycker jag inte ens det är kul längre. i Wish doe. Jag har officiellt blivit en tant hörrni, ajdå. Det är just nu söndag när jag skriver detta, och jag borde verkligen sätta mig och plugga, men såklart så undviker man ju det, hehe. Mina planer idag, annat än att plugga, är väl att träna, annars har jag inte så mycket mer. Hat-kärlek till att inte ha något att göra, älskar det, men det är så tråkigt.


Ett brev till mig själv

2019-01-16 10:31
Från fridadrugge

Ni vet den där känslan man får när man inte vet vem man är längre? Ni vet den där känslan man får när det känns som man tappat sig själv?
”Jag vet inte vem jag är, och jag vet inte varför jag gör det här.” Det är en tanke jag fått varje natt nu på sistone. För på natten kan jag tänka. På nätterna blir allt så klart. Trots att hjärtat klappar i 180, och man egentligen borde sova för längesen, så är det den skönaste känslan av dom alla. Det är en skräck blandad förtjusning. Trots att jag även vet innerst inne att ”imorgon börjar det om igen”.
Varför är allt så klart på natten? Varför är det den ända tiden för mig att tänka klart? Det är mörkt, och alla sover. Det finns ingen som kan störa mig, och det finns ingen som kan stressa mig.
Jag har stannat upp, och jag frågar nu mig själv om jag verkligen vill det här. Vem gör jag det för? och är det denna väg jag borde ta för att bli lycklig? Kommer mitt hjärta bli lugnt om jag väljer att gå denna väg? Kommer jag någonsin få gå o lägga mig utan att känna stress och ångest? Och när kommer jag få sova? Är det du eller din familj som vill det här Frida? Är det du eller dina vänner som tycker du borde göra såhär Frida? Är det din omgivning som bestämmer hur bra eller dålig du är?

Jag vet vem du är, och jag vet att du söker äventyr. Men du söker också en trygghet i ditt liv, du söker en väg, en väg ut. Kommer jag bli fri från prestationsångest, eller kommer det föralltid att vara såhär? När känner man sig tillräcklig, och hur finner man ett lugn? Mitt hjärta gör ondare för varje dag som går. Kommer det att spricka snart? Eller kommer någon att rädda mig? Fina, underbara flicka. Spring medans du kan. För du är den starkaste jag vet.

Jag är tillbaka

2019-01-15 22:41
Från fridadrugge

Hej, hej, hej mina älskade vänner!!

Oj, vad jag har saknat er. Jag har inte skrivit på så himla länge, och jag är super ledsen för det. Men jag är här igen, ÄNTLIGEN! Efter sommaren så började mitt liv igen på riktigt, och jag antar att jag fick en chock om hur mycket jag faktiskt hade framför mig. Jag fick en knuff ut i arbetslivet, samt att jag skulle bestämma mig för vad jag ville göra nu. Efter mycket ångest, och efter många tårar så sitter jag nu här idag och pluggar. Jag pluggar för tillfället matte och engelska, alltså högre kurser än det jag fick ha i gymnasiet. För att sedan komma in på den högskolan jag vill. Jag kan säga såhär, efter bara en vecka är jag redan helt slut. Hade helt glömt bort hur det var att plugga.

Jag saknar att skriva av mig här, det hjälpte mig mycket, och fick så fin respons på mina inlägg. Det bästa jag vet är ju trots allt att skriva. Jag hoppas att ni är redo att börja denna resa igen med mig, och jag hoppas att ni är redo att ta emot mina tankar, och mina oändligt långa klagotexter. Nu jobbar jag på att bli det starkaste jag någonsin. Nytt år, nya möjligheter? Eller var det inte så?



i´m 20 honey

2018-09-04 18:10
Från fridadrugge

En perfekt helg. Oj, vad jag har mått bra och vart lycklig denna helg, samt att jag haft bästa födelsedagen i mitt liv (hittills). Allt blev verkligen mycket och jag har haft kul, och jag har känt mig uppskattad hela helgen. Wow vilka underbara människor jag har runt om mig, jag är evigt tacksam för er. Denna helg kommer jag leva länge på.

Mitt liv just nu ser ut så att jag börjat jobba igen, och har bestämt mig för att inte dricka alkohol (på obestämd tid så ingen kan klaga) hehe, för min egen skull. Jag tränar så mycket just nu för att nå mina mål, så jag vill inte förstöra dom genom en utekväll, för tro mig, alkohol en kväll är som att ha semester 4 veckor utan att träna. Det förstör min kondis så oerhört mycket. Samt att jag vill testa och se hur jag mår "overall". Tror ni på mig? i need pepp. Det får bli ett kort inlägg, så får ni kolla på bilderna från min helg istället, då jag har massa mail och papper att svara/skriva på.

(vill ni följa mig på Snapchat så heter jag @sup3rgirl där)





Hur blir man lycklig?

2018-08-24 23:19
Från fridadrugge

Hur ofta får vi inte höra "jaha, och vad gör du nu då?" Vad jobbar du med?" har du tagit körkort?" Vad är dina framtidsplaner?" och " vad vill du göra med ditt liv?". Dessa meningar är iallafall saker jag får höra dagligen, oftast av nära och kära, men även av folk runt om kring mig. Jag vet att jag skrivit om detta i tidigare inlägg, och att ni nog listat ut vid det här laget att det är en väldigt stor stressfaktor för mig i mitt liv. Men hur gör man egentligen för att lyckas? hur blir man framgångsrik? och när nöjer man sig? Jag är rädd för att nå mina mål, men att jag sedan inte kommer bli nöja mig. Det är klart att man ska utmana sig själv, och ständigt ha nya saker att se fram emot. Men det är inte det jag menar. Jag älskar att pusha mig själv lite mer för varje dag som går, och att se alla nya möjligheter som finns. Upptäcka nya saker, och att alltid vara i den ständiga kampen om att finna sig själv.

Missförstå mig inte. Jag vet vem jag är, och jag vet vad jag vill. Men jag vill så mycket, att jag inte vet vart man ska börja. Varje dag kommer jag på fler och fler saker jag vill hinna göra i mitt liv. Saker som jag älskar, och saker som jag måste ta reda på om jag älskar eller hatar. Det är så starka ord, älska och hata. Ibland kan jag älska något, eller någon så mycket att jag hatar det. Eller att jag hatar mig själv för att jag älskar det så mycket. Känner ni igen känslan? Den känslan när man vill så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen, eller i mitt fall, inte vet vart man ska börja. Jag älskar att skriva. Men kommer jag få ut något av det, eller kommer folk aldrig läsa det jag skriver? Hur gör man för att synas? och hur gör man för att sticka ut? Det är några av de miljoner sakerna jag försöker lista ut just nu.

Saker jag, och säkert många av er också får höra är att, "passa på nu medans du är ung, du har alla möjligheter i världen". Detta säger dom alltså samtidigt som dom "berättar" vad dom tycker man borde göra. Man blir förvirrad. Vad är egentligen mina tankar, och vad vill jag göra? Jag kan tyvärr inte se skillnaden längre. Dessa ständiga hjärnspöken.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet vem jag inte är. Jag är för ung. Det finns så mycket jag vill göra, som jag borde göra. Det finns så mycket jag vill känna, som jag inte känt än. Jag måste sluta lyssna på vad andra tycker är bäst för mig. För jag vet vad jag vill. Jag måste våga misslyckas, trots att det är min största rädsla.


Hello Monday

2018-08-20 10:24
Från fridadrugge

att hata sin kropp, till mitt 14 åriga jag

2018-08-19 20:23
Från fridadrugge

Jag kom nyss på mig själv med att jag satt och tittade på gamla bilder som folk taggat mig i på Facebook. Bilderna är allt från när jag var bara 10 år gammal och upp. Jag tittade på bilderna och mindes så mycket. Hur jag från så ung ålder lärde mig att hata min kropp. Och ja, jag lärde mig att hata den, det var inte jag som valde att göra det. Jag hade ingen som helst tanke på hur min kropp såg ut som 10 åring, men att redan 2 år senare, så var jag min egen största fiende. Jag var det värsta jag visste. I skolan när jag var yngre så fanns det alltid ett gäng killar som kollade på mig, viskade, och skrattade. Och jag minns detta så väl, för det var då allt började.

Dessa killar gjorde oftast detta i matsalen, vilket blev min känsliga punkt. Jag hade inget som helst självförtroende vid 14 års ålder, och min största mardröm va att gå in i matsalen. Jag ville verkligen inte sätta mig där och äta när folk såg på. Jag började få hjärnspöken, och trodde verkligen att alla glodde på mig för att jag åt. Jag kommer ihåg att jag alltid tog pyttelite mat, låssades tycka att allt var "äckligt" och satte mig brevid en fröken. Min tid i grundskolan/högstadiet var inte enkel. Jag fick även höra att jag "tog utmanande bilder" och att jag "absolut inte kunde ha så korta shorts". Jag var 14 år. Det var sommar, och jag hade shorts på mig. Redan i så pass tidig ålder blev jag tillsagd och "lärd" att det inte är jag som bestämmer över min egen kropp. Att jag skulle lyssna på vad andra säger, och klä på mig mer för att "vuxna män kollade på mig". Jag fick även höra att " jag bestämmer för mycket" och att jag alltid var " the center of attention" , och att jag verkligen måste lugna mig. Jag blev alltså tillsagt att inte ta så mycket plats. Vilket jag även får höra även idag. Just nu i skrivande stund sitter jag med gråten i halsen. Att det jag skriver faktiskt är sant, och att det ska behöva vara såhär, bara för att jag är född till kvinna så gäller andra spelregler i livet. Åren gick, och jag har nog aldrig vart så osäker i mig själv. Jag låssades vara sjuk varje simlektion, för att efter jag blivit tillsagd om att ej visa min kropp så var det det ända jag tänkte på. Jag slutade ha kjol och shorts, även fast det var sommar.

Jag gick ut högstadiet och skulle börja gymnasiet, och oj vad jag var nervös. Det var både ny stad och nya människor. Jag ville ha en förändring, så jag tänkte att "färgar jag håret svart och börjar sminka mig" så skulle jag nog passa in, iallafall lite mer. Vad ska alla tycka? hur ser jag ut? Är jag tillräckligt bra? Jag hade så många tankar som snurrade i huvet. Även här var det värsta jag visste att gå in i matsalen, det var proppfullt varje gång. och det gjorde saken ännu värre. Jag minns att jag sa till min mamma att, "om det är mycket folk på restaurangen vi ska till så följer jag inte med". Och det gjorde jag inte heller. Jag vågade aldrig gå in bland folk. Jag tror det var delvis att jag hade socialfobi, och speciellt när det kom till människor och mat. När blev det såhär? Och hur kan jag låtit mig själv må såhär dåligt?

Jag tror att vi triggade varandra. Att alla runt omkring en hade samma problem. Varför har mat och kroppen blivit ett sånt laddat ämne? Nu när jag skriver det här så är jag så innerligt ledsen, mitt hjärta brister för mitt 14 åring jag. Jag har så mycket att säga till mig själv som 14, älskade unge. Åren gick och jag jobbade verkligen med mig själv, för mig själv. Hur jobbigt jag än har haft det, och hur jobbit det än var just då, så fortsatte jag. Jag omringade mig med starka människor, som hade driv, mål och självsäkerhet. Jag fick vänner som räddade mig från mig själv, och det är jag evigt tacksam för. Tiden efter jag slutat gymnasiet var inte heller lätt för psyket, men jag har lärt känna mig själv nu. Jag vågar tro på mig själv, jag vågar ta plats, och framförallt så är jag starkare än någonsin. Jag har lärt mig den hårda vägen, vilket inte hade behövts. Därför skriver jag detta nu, för att jag vet hur stort problem detta är i dagens samhälle. Jag vet hur fördärvligt det är, och jag vet hur ont det gör. Men jag vill bara säga att, det finns en annan väg. Jag hade inte trott på detta om jag läst det för så kort som 1 år sen, men det är sant.

Jag var den svaga, osäkra tjejen som inte vågade någonting annat än att lyssna på andras order. Jag var rädd för att göra fel, rädd för att folk skulle bli besvikna, och jag gjorde allt i min makt för att passa in. Nu är jag en helt annan person, och tyvärr sticker även det i folks ögon, fast på ett annat sätt denna gången. Men tro mig, en sak är säker, och det är att jag mår mycket bättre nu. Så till er och till mitt 14 åring jag, du är stark, låt ingen trycka ner dig, följ dina drömmar och ta ingen skit. Och framförallt, våga ta plats.



Notera att jag sitter helt fullt påklädd mitt i sommaren, pga ville ej göra ngn besviken på mina klädval, samt att ingen skulle kunna kolla på mig och tycka jag var utmanande.

Bilderna i shorts, och bilden i bikini, var då de "utmanande bilderna" jag tog. Och nej, till er som undrar, det var inte mina föräldrar som påpekade detta först. Det var nämligen så att en förälder i min klass (jag gick i 7-8) som tog sig friheten att skriva ett anonymt brev till mina föräldrar, så dom kunde be mig sluta. Hur fruktansvärt, sjukt är inte detta?

Födelsedagsfirande för Madde

2018-08-18 21:59
Från fridadrugge

och så var det helg igen. Lika underbart varje gång. Just nu sitter jag här och skriver, klockan är 21.34, och det är lördagkväll. Ja, ni hörde rätt. jag sitter alltså hemma en lördagkväll? vad händer? haha. Jag kände att jag ville ta det lugnt denna, och eventuellt nästa helg för att riktigt tagga upp till min födelsedag. Så ingen fest för mig denna helg.

Igår (fredags) så firade vi min kära vän Madde, hon blir 19 nu på måndag. Det var så mysigt och jag hade så trevligt. Jag drog dock hem ganska tidigt då jag var rätt trött, samt nykter. Idag (lördag) så har jag bara tagit det lugnt hemma. Jag tränade i eftermiddags, sen gick jag raka vägen hem där tacos och godis stod på schemat. Gud vad längesen det var jag åt godis, minns inte ens senaste gången jag åt det? helt sjukt. Jag äter ej det pga att jag har magkatarr, sen även för att jag försöker vara hälsosam, då jag mår allra bäst av det. Nu hade jag tänkt att kolla på någon film och sen bara sova. Älskar att vakna tidigt på söndagar så man känner att man har en hel, lång dag innan man ska jobba igen.



​Påhittig present va? 

under the sun, where I belong

2018-08-14 09:12
Från fridadrugge