Okej den första trailern med den supersnabbe blåa igelkotten Sonic gjorde inte många speciellt glada och det var framför allt utseendet på Sonic som såg riktigt dåligt ut! Men tydligen lyssnade filmskaparna på kritiken, försenade premiären för hela filmen och gjorde om-och gjorde rätt- och nu känner man igen gamla goda Sonic igen. Bra där!!!
I och för sig hade jag inte brytt mig särskilt om den här filmen om det inte vore för att det är Jim Carrey som spelar Sonics nemesis Dr. Robotnik och det ser ut som att vi får njuta fullt ut av en (över)spelande Carrey igen och det var alldeles för länge sedan sist. Det ser faktiskt ut som att Carrey verkligen trivs alldeles utmärkt i den här rollen. Härligt! Fler sådana här roller framöver, om det inte är för mycket att önska, så att man får njuta av Carrey när han är som bäst.
Jamen hur svårt skulle det vara egentligen? Såhär skulle fortsättningen av klassiska Halloween från 1978 ha varit! Det var inte så svårt, bara fortsätta på det man hade börjat med i den första filmen... Halloween anno 2018 är i princip samma historia fast en gång till, och några av karaktärerna har bara blivit lite äldre denna gång. Men det fungerar, sannerligen, lite effektivt fortfarande- en maskerad Michael Myers härjar omkring och slaktar lite väl på måfå offer på sin väg mot Jamie Lee Curtis men den här gången känns det inte lika självklart varför de slåss mot varandra även om man försöker få med kopplingen dem emellan. Det är ganska okomplicerat trots att det gått så lång tid sedan den första filmen men man gör ett klokt val i att ignorera alla de andra uppföljarna och köra på linjen att den här är en direkt fortsättning. Man tjänar på det, även fast man inte vet speciellt mycket mer om Myers trots att man har sett alla de tidigare filmerna i serien och det är väl just mystiken som omger karaktären som är det intressanta.
Däremot saknar jag lite av det smygande och leken med kameran som fanns med i originalfilmen, där man ibland byter perspektiv och ser ur Myers synvinkel och där man ibland bara anade att Myers fanns i närheten utan att man såg honom. Det är inte olikt många andra av dagens skräckfilmer mer utav pang på rödbetan som gäller här, inte så mycket finlirande direkt. Men man lyckas däremot bygga upp en viss stämning i alla fall, vilket inte många av dagens skräckisar kan sägas lyckas med. Jag vill hoppas på att det beror på att legendaren John Carpenter har varit inblandad, men det är kanske att hoppas på för mycket.
Jag är ju ett fan av Rob Zombies första Halloween-film, tyckte om att man i alla fall fick veta lite mer av vad som formade och gjorde Myers till den han blev, och den här filmen ser jag som en solklar fortsättning på den filmen likväl på den från 1978. Gore-faktorn är helt okej, en del blod blir det men ingenting spektakulärt och det bjuds inte på något chockerande ögonbrynshöjande. Skrämseleffekterna uteblir dessvärre helt och hållet, ingen av de hoppa-till-scenerna är direkt nyskapande.
Tre generationer kvinnliga Strode ger Michael Myers en rejäl match. Det faktumet har blivit lite synonymt med en trend som finns med i lite för många filmer nu för tiden, suck. Nåja det är som det är med den saken, ingenting är som det var en gång i tiden;P
Slutet på filmen är tyvärr ett antiklimax. Här kunde man ha gjort betydligt bättre och utan att hinta så tydligt om att det kommer att komma uppföljare ( vilka också är under inspelning nu). Jag tror inte det här håller för ytterligare två filmer utan att det ska bli upprepande och tämligen ointressant igen. Det hade gott och väl kunnat börja och ta slut med denna enda film istället.
Nu väntar man bara på att Fredagen den trettonde ska få en minst lika lyckad uppfräschning. Kom igen nu!!!!!!
Om jag förstår rätt ingår denna film i någon pågående filmserie med Sniper, annars är det en del ologiska luckor i den här filmen, men egentligen ingenting att bry sig om nämnvärt då det inte direkt påverkar alls helheten.
Det var i alla fall roligt, men överraskande, att återse Billy Zane då jag mer eller mindre trodde att han hade lämnat branschen efter att inte ha setts till i något direkt sevärt sedan tja, Titanic?
I övrigt var det inte mycket som överraskade här utan man får det sedvanliga som brukar ingå i direkt-till-DVD-reahyllan; en hyggligt intressant handling som håller en kvar tills filmen är slut, halvdant skådespeleri från inte så värst namnknunniga skådespelare som mestadels harvar omkring i liknande sammanhang.
Det är inte direkt långtråkigt, och det är något spännande i två skrypskyttar som är precis lika duktiga och därmed inleds en intressant katt-och-råttajakt, dessvärre kanske inte direkt skildrad med den puls och nerv som mästerverk serverat oss med ( Enemy at the Gates i frontlinjen). Mycket hade kunnat vara bättre men pengasäcken var alltför tunn, och bara resan mellan Colombia och Miami spräckte väl denna films budget kan tänkas....
Dock undrade jag lite över vad grejen var med att ge krypskytten Diablo kulor som liksom kunde svänga och ha sig? Skulle det ge någon extra dimension till det hela, eller blev det bara en cool grej som man spånade fram medan man tittade lite avundsjukt på filmen Wanted? Det fyller liksom ingen egentlig större funktion, det gör inte någonting mer spännande ( träbocken i huvudrollen verkar inte ta det så jäkla överdrivet seriöst) och ja, man vinner ingenting på det stora hela istället för att låta två skickliga krypskyttar jaga varandra på traditionellt vis.
Heliga makriller, its Billy Zane folks!
Mannen som alltid är redo, our hero in town.
Wow, nu snackar vi krypskyttevapen de luxe....
Nåja hade inga större förväntningar på Sniper: Ultimate Kill och tiden gick i alla fall snabbt, tempot är högt och det händer saker mer eller mindre hela tiden så om man inte har någonting bättre för sig och inte vill se på något som anstränger hjärnan alltförmycket, så duger denna för stunden gott och väl.
Jaha Jason Statham vs förhistorisk jättehaj, dessutom med en snäll åldersgräns dessvärre.... Jag hade minst sagt mina tvivel men bestämde mig i alla fall för att ge The Meg en chans, och ta mej tusan så visade sig filmen vara lite mer underhållande än vad jag trodde att den skulle vara.
Det kittlade till lite sådär skönt lagom i fantasin medan jättehajen simmade omkring och jagade den ena efter den andra! En del scener var också riktigt snyggt gjorda, och i de flesta fall var den första tanken inte att hajen var skapad med hjälp av datorkraft, utan den såg mer eller mindre levande ut även om man ju förstås vet att det här är ettor och nollor som skapar denna haj men om man säger såhär- sämre effekter har man definitivt sett i hajfilmer! Sämre filmer med hajar i huvudrollen har man ju sett ( vi alla blänger på dig, Sharknado) och den här filmen tar sig själv på tillräckligt stort allvar och visade sig vara helt okej underhållande för stunden. Ja, innan man börjar tänka efter...
Mild spoilervarning, läs inte längre om du inte har sett filmen!
Förtjänstfullt väntar man överraskande nog nästan trettio minuter innan man får se den första skymten av den stora hajen, vilket är bra! Man var också överraskande försiktig med att visa hajen, mer sparsmakat än vad som brukar vara fallet i sådana här filmer. Det man undrar över i efterhand är hur just Stathams karaktär vet vilken haj det handlar om, när den visar sig... Vad jag förstår så skall inte han föreställa hajexpert på något vis men konstaterar tämligen direkt vilken haj det rör sig om. Bra gjort!
Sedan är det alldeles uppenbart att det är Jason Statham som är räddaren i nöden, det blir nästan parodiskt överdrivet a la Superman kastar av sig sina kläder och räddar dagen totalt orädd inför det faktum att han går emot ett förhistoriskt, gigantiskt rovdjur. Det känns mest som "äh bara en vanlig dag på jobbet" vilket förtar mycket av den spänning som filmen annars hade kunnat ha, med en betydligt mindre känd skådis i huvudrollen.
Jag trodde också att hela filmen skulle sakna scener likt "haj äter människor", vilket känns som hela poängen med att ens se en hajfilm och det dröjer lite väl länge innan man får se något sådant- men självfallet är det genom ett "snällhetsfilter" och tämligen oblodigt och inte alls i fokus i mer än en mikrosekund möjligen- och man får inte direkt se någonting. Jävla milda åldersgräns!!!
Men i mångt och mycket simmar ungefär två timmar iväg ganska snabbt. The Meg klarar sig undan med ett helt okej, och det hade jag aldrig trott om den innan...
Det vore sannerligen inte alls dumt att kunna börja se fram emot en ny film som kanske, kanske återger Robocop sin fornstora glans! Efter att den totalt värdelösa remaken som vi inte talar om mer efter denna rad, så vore det ju onekligen roligt att få en riktig film med robotsnuten igen, som självfallet är R-rated och som inte drar sig från att faktiskt vända sig till en vuxen publik.
Två saker gör att det börjar vattnas lite extra i munhålan;
- Neill Blomkamp skall regissera. Det är bara jävligt synd att det inte blev något med hans tilltänkta Alien-film, för där hade det kunnat bli något riktigt bra istället för det eländiga Promethus som Scott ska envisas med. Men Disctrict 9 och Elysium talar verkligen till herr Blomkamps favör, då han kan blanda sevärd action med subtil ironi vilket passar alldeles förträffligt i Robocop.
- Och så det allra starkaste kortet för att i alla fall jag kommer att hålla utkik över detta, är att man tydligen baserar manuset efter den uppföljare som aldrig blev av efter originalfilmen, och som var tänkt att regisseras av mästaren Paul Verhoeven!
I artikeln talas det om old school och hur den första filmen påverkade regissören Blomkamp, så ja allt låter ju jävligt lovande faktiskt. Dock, har jag ju hunnit lära mig, så ska man aldrig börja få upp förhoppningarna alltför mycket. Det kan bli lite vad som helst av detta i slutändan. Hoppas kan man alltid göra naturligtvis, men få filmer idag är något att tjuta av lycka över. Och man kan ju börja fundera över hur länge man ska hålla på och reboota älskade klassiska filmer från 1980-och 1990-talet... Finns det överhuvudtaget några nyskapande idéer kvar, någonstans? Det betvivlas å det starkaste dessvärre...
https://www.moviezine.se/nyheter/neill-blomkamp-regisserar-ny-robocop
Det här bådade gott på förhand- det var en intresseväckande tanke med en film med Batman och gänget transporterade till forntida feodala Japan! Och det började bra- Batman är badass som vanligt, och filmens stora höjdpunkt var definitivt, och som det brukar bara, Jokern! Här får Jokern verkligen leva ut, och vara riktigt tokig precis hela tiden samtidigt som han kanske är en av de allra smartaste skurkarna mitt i all galenskap. Roligt var det också att få se lite annorlunda stil på karaktärerna, framför allt Pingvinen och Catwoman passar verkligen i sina nya, asiastiska kostymer.
Men ungefär halvvägs in i filmen börjar jag tappa intresset och framför allt när allting handlar om gigantiska jätterobothus(!). Det känns mest av allt som att man ofrivilligt har slungats in i en tråkig, stel Transformers-film! Fighten mellan Batman och Jokern på ett hustak däremot återuppväckte lite av intresset, man skulle ha tagit mer betydligt mer sådant istället.
Batman Ninja är otroligt fint animerad, dock har jag lite svårt för flera olika stilar i en Batmanfilm ( tecknad eller otecknad spelar ingen roll däremot). Jag vill gärna att det ska vara mörkt och seriöst, och i denna är det i alla fall inte löjligt på något sätt även om premisserna och själva handlingen är lite löjlig, men däremot förstår jag inte grejen mellan Robin och en liten apa(!)... Nåja lite sådant får man väl räkna med förstås.
Det var roligt som sagt med en helt ny miljö för våra välkända hjältar och skurkar och det får görna komma fler liknande filmer där Batman placeras i en helt annan tid. Men Batman Ninja var som helhet inte så sagolikt underbar som jag trodde att den skulle kunna vara, men det är samtidigt inget magplask till film.
Och den stora behållningen är, som det brukar vara när Prince of crime är med, Jokern! Mer Jokern åt folket, för bövelen.
I kölvattnet efter succéen med Conan Barbaren kom det en hel flodvåg med mer eller mindre seriösa barbarian-filmer, och de allra flesta håller för att säga det snällt, urusel kvalité. Men så hade jag inga förväntningar alls när jag kollade på Barbarian Queen och man kan ju konstatera att det viktigaste med filmen var inte att visa upp en stark kvinnlig barbar utan att pressa in så mycket tuttar som det bara var möjligt i tid och otid. Inte mig emot, men det hade ju varit härligt med lite krut på handlingen eller att man bjussade på lite schyssta fightscener. Det är en del fightscener förvisso men ingenting som hamnar i historieböckerna om man uttrycker det milt.
Sedan är handlingen lövtunn, och det känns inte som att man ens har gjort ett seriöst försök... Lite som att man på manusmötet varje gång man frågat sig vad som ska föra handlingen vidare så svarar någon finnig skit"Äh in med lite naken hud, va, det löser det". Dessutom är speltiden svindlande kort ( det tackar man förvisso för) och så fort slaget är vunnet så är också filmen över...
Skådespelarinsatserna är på den där gäspiga, halvt ointressanta nivå som man kunde förvänta sig. Skådisar i porrfilm lägger ned lite mer entusiasm och intresse än vad samtliga skådespelare mäktar med här.
Vad är den där jävla handen/fingrarna till för egentligen?!
Mycket moderiktiga trosor på Barbarian Queen(!).
Man tror verkligen på att det här är ett alldeles äkta människoskelett jajamensan.
Rebel scum.... Härligt gäng gladiator-myterister.
DÄremot faller ingen skugga över huvudrollsinnehavaren Lana Clarkson, som övertygar i rollen som Barbarian Queen och som dessutom är väldigt vacker! Hon klär i rollen, verkligen!
Tiden får utvisa om jag ger uppföljaren en chans ( hur kunde det bli en fortsättning?) men denna var smårolig, nostalgisk underhållning av en filmgenre som knappt alls existerar längre. Men i dessa hemska remaketider vi befinner oss i så kanske denna kan komma tillbaka igen? Kanske inte, men jag hoppas i alla fall på att Red Sonja ska få en ny chans. Red Sonja och Conan, i en och samma film, åh ja det hade ju varit något, det.
Så blev det äntligen dags att ta sig en titt på den för min del mest emotsedda filmen från förra året, IT. Och härmed kan jag tydligt konstatera att man ska sluta upp med att ha någon som helst förväntning på film överhuvudtaget, för det blir aldrig bra längre tyvärr. Det är ständigt och jämnt samma problem i modern skräckfilm, allt ska avklaras så snabbt som möjligt, scener staplas på varandra i ett högt tempo och det etableras ingen stämning alls. Knappt hinner mördarclownen Pennywise göra det, så gör han det andra och dyker upp alldeles för ofta. Ingen etablering av karaktärerna, det avklaras tämligen snabbt- man får ett blypennstunnt linje av en kille som är hypokondriker, en annan som stammar osv osv. Men de blir faktiskt ändå till sist ganska charmanta tillsammans. Men jag hade gärna sett lite mer fördjupning av alla karaktärer och då framför allt Beverly, som är en av de intressantaste här.
Men det absolut tråkigaste var att konstatera att de har förvandlat Pennywise till någonting otroligt oläskigt, det blir inte ens creepy en endaste gång. Jag reagerade redan i inledningen på clownens röst därnere i kloaken (vad fan, ska det vara skrämmande...), sedan jönsas det på i resten av filmen med lika delar datoranimering som att vår svenske export Bill Skarsgård ska stå och leverera ett litet har-framtand leende lite här och var. Eh? Och då har jag inte ens orkat nämna sminkningen, men tar det lite kort- det ser inte bra ut, det är inte direkt skrämmande och det enda bra på denna nya version är det gigantiska, ballongliknande pannbenet/huvudet.
Tim Curry kom tillbaka snälla, allt är förlåtet till och med de dåliga specialeffekterna!
Nej usch det här var verkligen ännu en skräckfilm som följer den tråkiga trenden av att vara alldeles för snabbmats-tillfredsställande. Det hjälpte inte ens att en skräckfilm äntligen fick en 18-års åldersgräns ty det här är en tämligen oblodig film, knappt något blod alls att tala om och det mesta förminskas till konstiga ryckningar och tjut och skrik från Pennywise. Synd, denna karaktär förtjänar verkligen en värdig film!
Det är bara att hoppas på att rond två blir aningen bättre, men jag har lärt mig läxan nu äntligen och kommer inte att ha några större förhoppningar inför IT part 2....
Den här filmen är kanske det galnaste jag har sett på väldigt länge! Jag är fortfarande tämligen förvirrad över vad filmen egentligen handlade om, allt förklaras inte på något sätt och kanske är det lika bra också. The Night of the virgin är en blandning av drama och, som det skulle visa sig närmare slutet, splatterfilm!
Första timmen av filmen är jävligt plågsamt tråkig och det är flera gånger som jag tänker ge upp och stänga av, men samtidigt fanns där någonting som gjorde att en liten, liten del av mig ville se vad filmen hade att erbjuda om man bara tålmodigt hänge med i all den galenskap som man får bevittna.
Det visade sig att det var väl värt väntan, för sista halvan av filmen är rejält jävla skruvad och jag tror aldrig jag någonsin tidigare har sett så mycket kroppsvätskor och blod samtidigt och under en så kort tid....
Däremot vet jag inte riktigt vad jag tycker om filmen. The Night of the virgin var en riktigt konstig, i långa stunder extremt tråkig film och sedan ja, sedan blir det som en härlig monstersplatter av alltsammans för att därefter rinna ut i ett tämligen tråkigt slut. Jag vet inte om det beror på att filmen är spansk, om man möjligtvis hade sett med annorlunda blick på alltsammans om det hade varit en "vanlig" amerikansk film, men ingen i USA skulle alls få möjlighet att göra en liknande film och det är skönt att se någonting annat än en amerikansk rulle ibland. Man får verkligen tänja på gränserna här, och det gillar jag skarpt, och det är väldigt sällan som man annars får se en kuk och fitta i bild, eller en mobil som trycks upp i musen... Ja, det är skönt att se när en filmskapare faktiskt har fria händer till sitt förfogande.
Ja, vad ska man egentligen säga? Se den här filmen om man känner för att se något annorlunda, och så med en rätt så härlig ( kanske fel ord i det här sammanhanget) vändning i sista akten men som helt klart gjorde det mödan värt för mig att genomlida de första femtio minuterna.
The Night of The Virgin blev verkligen en film som splittrade mig lite. Jag hade föreställt mig att filmen skulle vara mycket mer komisk, att den skulle vara lite mer åt skräckhållet samtidigt som jag blev rätt så positivt överraskad halvvägs in i alltsammans samtidigt som jag också känner att jag förmodligen aldrig någonsin kommer att se om filmen igen, möjligtvis snabbspola mig igenom den vid något tillfälle för att spana in vissa highlights.
Men att det var en annorlunda film, det går i alla fall inte att säga emot. Till sist visade det sig helt klart värt det att ta sig en titt.
Fan, kom på att jag inte har sett Conan The Destroyer sedan tja, någon gång det senast var istid eller någonting liknande så det var hög tid att passa på och ta sig en titt på filmen. Och vad ska man säga... Man får trots allt vara glad över att filmmediet gått framåt sedan 1980-talet, på gott och ont.
Det är extremt styltig dialog, extremt dåligt skådespeleri från samtliga inblandade och jag tror till och med att varenda en av dem har exakt samma ansiktsuttryck rakt igenom hela filmen. Effekterna är sådär härligt kitchigt usla, men det är ändå en viss charm över dem och jämfört med vad vi har till överflöd idag så kändes det verkligen som att det låg tid och själ bakom effekterna i den här filmen. Sedan att filmens effekter inte har åldrats med värdighet är en annan femma, det handlade mer om praktiska effekter istället för den djävla CGI-porr vi får se i varenda film nu för tiden.
Bra var också det faktum att svärdscenerna känns verkligare än vad de gör i moderna filmer där alla hoppar och tjimmar omkring i luften och det låter lite fint pling pling när svärdsklingorna träffas, medan det i denna låter KLONG KLONG och Conan står stabilt kvar på marken under hela striden!
Sedan finns det väl inte direkt mycket annat att säga... Det var inte heller direkt någon "rolig" omtittning, mest av allt var det bara extremt segt och långtråkigt. En scen jag hade glömt bort var den i ispalatset, där en ond trollkarl förstås finns och som förvandlar sig till någon halvödla eller vad det nu var för någonting- och denna varelse ser ganska cool ut i röd slängkappa fortfarande.
Conans dödliga battle-look får varje fiende att darra på manchetten....!
Jag skulle också ha mardrömmar om man tvingades ha Grace Jones dräckt genom en hel film...
Seriöst, string och en löjlig svans och det genom en hel långfilm... Pust. Annars var Grace Jones ändå en skön kontrast till den alltjämnt skrikande och fåniga prinsessan som tvunget fanns med filmen igenom.
Väldigt svårt att se hur detta monster egentligen ser ut. Men en man i monsterdräckt är svårt att få till att bli skrämmande.
Inte riktigt Rödluvan under the hood här.
Åh vad det skulle vara jävligt coolt om denna " en annan historia" blev verklighet med en åldrande Arnold i rollen som Conan, som hunnit vara kung och som antingen minns tillbaka till hur det gick till eller som tvingas ut till en sista strid. Naturligtvis R-rated, inget annat svammel. Men det är väl i och för sig någonting som bara stannar vid en dröm i dessa tider.
Ja, man får väl hoppas på att det snart kommer något nytt försök med Conan på film ty det förra försöket var ju bara misslyckat. Det är väl också som så att den här karaktären inte riktigt känns igen av speciellt många längre. Man kanske skulle kunna rida lite på den väldiga framgången för Games of Thrones? Nej vad vet jag...
Men vad jag vet är att jag inte kommer att se om Conan The Destroyer på väldigt länge, om ens någon gång igen alls!
En inte helt oäven hajskräckthriller faktiskt, om än vi får fortsätta att vänta på en hajfilm i klass med gamla goda Jaws, som faktiskt ännu inte har överträffats. Otroligt! I 47 Meters Down återfinns gamla välkända problem som är alltför vanliga i alla hajfilmer som jag sett- att man direkt ser att hajen är datoranimerad ( och man förstår anledningen till varför hajarna måste vara just det, rimligtvis för att det är det allra säkraste för alla inblandade ) men det fråntar också en del av stämningen och känslan för att det skulle vara ett "äkta" hot mot de inblandade. Man får förlita sig till publikens fantasi i högre utsträckning, och göra det digitala hotet så realistiskt och trovärdigt att man helt enkelt köper att det visst simmar omkring hajar i nära anslutning till de inblandade i filmen. Det köper inte riktigt jag, dessvärre.
Men, tack och lov, man använder hajarna sparsamt i den här filmen. Det visas inte för mycket och inte på tok för lite heller utan ungefär lagom förutom vid en sekvens som var aningen svår att smälta och tro realistiskt på. Dessutom lyckas man i den här filmen skapa lite engagemang för de två kvinnorna, syskonen, som det hela handlar om och jag finner mig själv med att hålla tummarna för de inblandade.
SPOILERVARNING!
Sedan undkommer man inte några tankevurpor längs vägen- varför går vinschen ens sönder? Varför händer det dessutom en gång till!!! Och varför, varför befinner sig en av de potentiella räddarna flera meter bort medan det sen går att skicka ned förnödenheter med större precision??? Dessutom bjöds det ändå på en liten överraskning, eller rent av en twist som kanske hade chockat lite mer om man inte hade förvarnat om den redan långt innan! Men jag gillar å andra sidan när det inte alltid blir total lycka i slutet på filmer...
47 Meters Down är absolut inte den sämsta hajfilmen som finns, inte heller den bästa utan hamnar någonstans mitt emellan. Den var hyggligt underhållande medan den pågick men den lämnar inga bestående minnen eller känslor och kommer ganska snabbt att bli tämligen bortglömd. Men för en kort stunds underhållning duger den faktiskt!
Med inga förhoppningar överhuvudtaget blev det att ta sig an Let her Out, som jag fram tills nu hade glömt bort att jag ens hade i mina gömmor. Det tåls att säga att det ibland är väldigt bra att ha tålamod när det kommer till film för den här började verkligen inte bra alls och flera gånger tänkte jag stänga av filmen. Inte för att jag direkt påstår att filmen blir ett mästerverk om man ger den en chans, definitivt inte. Men den blir lite bättre i alla fall. Alltid något!
Nåja, skådespeleriet är riktigt dåligt, rena rama porrskådisnivå från samtliga inblandade, handlingen är spretig och allt är inte särskilt trovärdigt eller bra utfört, speciellt inte i filmens mittendel. Sedan upplever jag att man har lite svårt att veta vilket filmben man ska stå på, om det här ska vara ett drama med lite övernaturligheter, drama med lite spänning eller, som mot slutet, lite gammal hederlig monster/splatterfilm... Det blir som så ofta förr, en tråkig blandning av allt och ingenting.
Let her Out befinner sig någonstans i B-och C-träskiet ungefär. Men i alla fall jag blir lite nöjdare mot slutet, då det äntligen blir lite blodspillan och hederliga praktiska effekter istället för den CGI-porr vi normalt alltid blir utsatta för.
Let Her Out hade kanske kunnat vinna på att vara mer åt det psykologiska hållet samtidigt som jag inte tror att regissöen till denna hade mäktat med något sådant. Det här blev i alla fall en film som börjar vansinnigt tråkigt, sedan blir lite mer intressant för att sedan inte riktigt veta vad den vill vara. Och som för att summera detta, så vet man inte hur den ska sluta heller så den slutar väldigt trist och intetsägande... Neh, denna kommer det aldrig någonsin bli aktuellt att se om igen.
Jag gillade på förhand idéen om ett Escape room-lek som går överstyr och att allt förvandlas från låtsas till dödligt allvar, men vad jag däremot inte riktigt hade räknat med var att det skulle finnas med en demon i den här filmen... Hmm! Dessutom får demonen en riktigt klassisk, men ändå löjlig, introduktion där man ska förstå att demonen ligger gömd i en låda formad till en dödskalle. Det blir en riktigt dåligt placerad premiss efter det att de fyra huvudpersonerna har blivit inlåsta i rummet. Jag kan tänka mig att lägga en femtiolapp i att gissa att väldigt många missar det här med den demoniska besattheten av "mördaren"...
I alla fall var Escape room en intressant idé men dessvärre inte särskilt mycket mer. Som sagt, det där med demonen köper jag inte, och sedan blir det inte särskilt intressant att följa fyra karaktärers alltmer desperata jakt efter ledtrådar för att ta sig ur det låsta rummet, i och med att jag inte brydde mig särskilt mycket om de här filurerna. Det är inte heller direkt Oscarsvinnande skådespeleri vi snackar om här, och de inblandade har inte speciellt mycket mer att göra än att snyftgråta precis hela tiden, se rädda ut och att försöka lösa pusslet.
Det blir lite småtråkigt emellanåt. Jag menar, vi har här fyra karaktärer inlåsta i ett rum tillsammans med en fastkedjad mördare som närmar sig karaktärerna mer och mer ju längre tid som går, men problemet för min del blir att det är få karaktärer inblandade och att mördaren är fastlåst hela tiden.
Det som i alla fall var lite småroligt med Escape room var de två killarna som är skräckfantaster, och de ger då oss skräckfilmstittare lite härligt halloween-godis när de börjar snacka om skräckfilmer och huruvida Mike Myers gråter eller inte gråter i Halloween 5! Den aspekten av filmen hade gärna fått vara med ännu mer;P
Men det var det enda positiva, och jag stör mig en del på den här demonen som jag skulle vilja veta mer om. Kanske får man det också då filmen har ett väldigt öppet slut och det brukar innebära i sådana här skräcksammanhang att man inte kan utesluta att vi snart får se en Escape room 2...
Ja, vad ska man säga? Ännu en onödig prequal som ska förklara hur Leatherface kom till istället för att bevara ett uns av nyfikenhet och mystik omkring denna karaktär. Kan man dessutom tjäna en hacka och rida på ett inarbetat skräckfilmsnamn så är det ju bara extra grädde i kanten på laxen!
Med det sagt är bakgrundsstoryn tämligen ointressant, men desto roligare var det med jakten av de patienter som flyr från en institution och den smått besatte sheriffen som är dem hack i häl. Det är nämligen så att den här sheriffen stjäl uppmärksamheten och huruvida man eventuellt ska "bry" sig om den begynnande Leatherface- tja, det blir sekundärt, verkligen. Såhär i efterhand kan jag faktiskt inte erinra mig särskilt mycket om killen som blir den han blir lagom innan eftertexterna börjar rulla, och sedan är det meningen att händelserna i originalfilmen The Texas chainsaw massacre ska ta vid....
Jag är ingen stor fanboy av originalfilmen men förstår varför den gav upphov till den efterkommande debatten om videovåld ( jo det är sant, denna film tillsammans med några andra skräckfilmer gjorde att moralpanik bröt ut en gång i tiden) men denna film kommer inte att gå till historien på något vis. Det som chockade förr chockar inte idag! Och frågan är om det är särskilt många som bryr sig om den här filmserien längre, förutom hardcore-fan förstås.
Men Leatherface var i alla fall lite bättre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara, och den funkar tämligen smärtfritt och rullar på i ett rätt så underhållande tempo. Splatter- och blod-scenerna är helt klart godkända om än ingenting som man inte har sett tidigare och inte så blodigt som jag hade (hoppats!) trott....
Polisen i Texas älskar sina pistoler och cowboys-hattar!
Denna var i alla fall ljusår bättre jämfört med Texas Chainsaw Massacre 3D och flera av de många andra uppföljarna som finns, men det säger egentligen inte mycket för det var sannerligen inte mycket nytt i den här filmen heller.
Men Leatherface får ett godkänt okej åtminstone. Ingenting som man minns någon längre stund efteråt men okej för stunden.
Så var det dags att ta sig an nästa del i det ständigt växande The Conjuring-universumet och i Annabelle Creation ska vi äntligen (!) få veta hur tusan den onda dockan blev så ond och anledningen till varför dockan terroriserar människor i Conjuring och Annabelle.... Det är svårt att hålla tillbaka en suck av hopplöshet, för bakgrundsstoryn till alltsammans är på intet sätt något revolutionerande. Inte alls, det är en av de vanligaste anledningarna man kan tänka sig när det gäller skräckfilm.
Men det är ett gott hantverk i alla fall även om den här filmen hade kunnat heta Conjuring 3, Insidiuos eller vad fan som helst egentligen, skillnaderna mellan filmerna är väldigt små. Denna skräckfilmsserie är lika inoljad och insmord som Marvels superhjältefilmseriesomaldrigtarslutnågonsin. Ungefär detsamma känner man inför detta, eftersom man tydligt hintar om nästa film i serien som kommer att handla om den djävulska nunnan som man får se i Conjuring 2. The Nun blir säkert eh, bra...
Vad de skulle ha svenske regissören David F. Sandberg till här undrar jag över... Vad kan han möjligtvis tillföra, mer än att hans namn har väckt lite intresse omkring honom efter den (skitdåliga) Light out, och därmed kan agera lite dragplåster till den här filmen? Visst, några snygga kameravinklar tillskriver jag honom och att han dessutom kör med praktiska effekter så långt som möjligt innan det blir lite väl mycket CGI-porr i sedvanlig ordning men annars... Näh det här hade lika gärna kunnat regisseras av vem fan som helst och resultatet hade förmodligen blivit ungefär likadant ändå, så hårt uppstyrt som alltsammans ändå är i slutändan.
Nåväl lite roligare hade jag med denna uppföljare än vad jag hade med den första filmen som jag minns vagt, men som jag inte gillade särskilt mycket. Det blir lite roligare per automatik med skräck som utspelas förr i tiden, den här gången på 1950-talet, med allt vad det innebär av rejäla nycklar och nyckelhål, knarrande trägolv, brist på mobiler och andra lättillgängliga hjälpmedel. Det blir liksom mer utsatthet. Det blir lite, lite mer känsla av det hela på ett annat sätt.
Annabelle 2 Creation är i alla fall hyfsat godkänt, trots att man följer en inarbetad mall alldeles för mycket och det är så tråkigt att i princip alla skräckfilmer följer precis samma mall i film efter film efter film efter film efter film... Behöver vi en ny skräck-framgång, från ett annat land igen, innan det börjar hända saker och ting? Ja, jag tror faktiskt det. Så, kom igen nu Norge, Finland, Schweish, Nederländerna, Kina vem som helst... Ingjut nytt blod, tack, i skräckfilmen igen!
Den senaste installationen till Chucky-sagan tillför ingenting som känns direkt nytt, men känslan är att den ändå är en av de stilistiskt snyggaste i Onda dockan-serien. Men som sagt, det fanns ingenting alls i form av något nytt att hämta här. Frågan är hur länge den här filmserien ska fortgå egentligen? Så länge som Chucky drar tittare, förstås...
Det är dock väldigt svårt att ta det här på allvar, speciellt efter horribla Seed of Chucky men man gjorde ju ett försök att återgå till dockans rötter i förra filmen, Curse of Chucky och det fungerade oväntat bra.
Skillnaden blir tyvärr att Cult of Chucky återgår till Seed of Chucky, i tonläget och att det blir lite väl töntigt och snårigt mot slutet och redan nu funderar jag lite över hur det kommer att bli när nästa film med stor sannolikhet har premiär... I have a bad feeling about this!
I alla fall så kastar man bort allt smygande och stämningsskapande som man ändå fick till ganska bra i den förra filmen, till förmån för lite mer "direkt" action. Spelplatsen, inne på ett mentalsjukhus, är egentligen genial i all sin enkelhet- för vem skulle tro på patienterna som hävdar att en docka lever och dödar alla en efter en?
Sedan gör man hyggligt ifrån sig när det gäller att förvirra oss som tittar en aning, för man vet inte vem eller vad man ska lita på ibland men det här förekommer inte speciellt länge tyvärr, vilket är synd för här hade man ett utmärkt tillfälle till att leka lite med genrens lagar.
Lite roligt är det ändå att Jennifer Tilly fortsätter att upprepa sin roll även här, och att det blir lite meta här när hon faktiskt använder sitt riktiga namn för sin karaktär. Däremot slutar det roliga där, speciellt med tanke på det som händer i slutet som inte bådar gott för framtiden med Chucky.
Nja Cult of Chucky var lite för långtråkig i slutändan, det är inget nytt som tillkommer och splatterscenerna är rätt så sparsmakade och ingenting som gör att man minns den här filmen någon längre stund efter att man har sett den. Allt som allt en rätt så medioker Onda dockan-film på det hela taget.
Det blev att ta sig an en gammal goding inatt, en film som jag inte sett sedan någon gång under det glada ( och återvändande nu för tiden) 90-talet, tror jag. Men Pet Sematary har vissa scener inbrända i minnesbalken någonstans och den var väl värd en omtitt.
Filmen funkar i stort sett fortfarande, även om en del detaljer doftar lite väl mycket 1980-tal. Det jag dock märker ganska tydligt idag är att filmen hastar sig fram lite väl mycket. Det är snabba puckar som gäller här- knappt har familjen hunnit titta på sitt nyinköpta hus innan man börjar fråga om den "mystiska" stigen. En del rätt konstiga klipp finns här och var också som inte alls känns helgjutet och som man idag kan börja fundera över hur klipparen tänkte egentligen.
Men vad gör väl det, när allting kommer omkring, när man faktiskt har lyckats väldigt bra med stämningen. Det känns väldigt mörkt på något vis tämligen omgående.
Det är också ganska habilt skådespeleri för att vara från slutet av 80-talet i en skräckfilm. Pappan gör ju dock ingen glad som inte lyckats prestera varken som lugn eller hysterisk/sorgsen men barnen gör godkänt ifrån sig.
Fortfarande riktigt bra gjort med rekvisitan på Jurtjyrkogården. Trots att man aldrig får se den riktigt som den ser ut i inledningen av filmen konstigt nog...
Stephen King-cameo. Kanske en av hans bättre till och med.
Bad cat!
Typisk 80-talseffekt.
Jurjyrkogården ( den svenske översättaren av titeln måste ha haft roligt) var väl värd en omtitt, vilket överraskade mig en aning men det är ju samtidigt roligt att en äldre film visar sig vara sevärd fortfarande. Men det tisslas och tasslas om att den här ska få sig en remake, och mest troligt har framgången för Det gjort att i princip allt som Stephen King någonsin skrivit kommer att komma tillbaka på bioduken eller TV-rutan inom en inte alltför kort framtid.
Men denna version av filmen ser jag mer än gärna om igen om sisådär tjugo år...
Ja, vad ska man säga?
Mer än att jag i alla fall kan säga som så, att jag kollar hellre in Halloween Pussy Trap Kill! Kill! tusen gånger hellre än den kommande fortsättningen av Saw!
Russ Meyer, som jag tyvärr inte sett många filmer som han gjorde, skulle man kunna säga har inspirerat filmens titel som är en liten homage till dennes Faster Pussycat Kill! Kill! ( som jag velat se jag vet inte huuur länge)...
Nåväl denna film kommer i alla fall jag att ta en titt på så fort den möjligheten finns.
Mycket väsen för i stort sett ingenting, som det brukar förhålla sig. Raw blev ganska tidigt omtalad för sitt innehåll men såhär i efterhand kan man bara återigen konstatera att helt fel människor tittar på sådana här filmer. Om det handlar om mot bättre vetande låter jag vara osagt, eller för att de helt enkelt inte kan låta bli... I alla fall så ska dessa människor ge fan i filmer som Raw och istället fortsätta titta som passiva zombies på valfri repris på TV4 utav antingen Beck eller Wallander för dessa män´skor klarar inte av värre än det material som svensk standard-deckare erbjuder. Och sedan ger media fan i att rapportera om dessa människor som spyr eller svimmar på bio när de ser Human centiped eller Raw- ni klarar inte av sådant här, och då har jag faktiskt ett jävligt hett tips: Låt för fan bli att titta!
Nåväl. Chock-scenerna i Raw var försvinnande få ( man är väl rätt så härdad vid det här laget) och det är ingenting som får mig att direkt reagera. Scenen med hundarna var väl sådär, faktiskt. Men det har sin naturliga förklaring. Människans bästa vän och allt sådant, man vill liksom inte se hur veterinärer utbildar sig i en viss aspekt av deras yrke.
Lite av intresse var ändock syskonen Justine och Alexias systerskap, med allt vad det egentligen betydde. Här hade man gärna kunnat lägga ned lite mer krut på att utveckla bandet mellan dessa två och kanske ge en djupare förståelse till alltsammans. Det är en bra ingrediens att regissören rör sig bland mer bekanta ämnen också såsom tillhörighet, att vara sig själv även när alla andra gör samma sak. Men av någon anledning känns det mest som intryckt för att tillfoga lite mer köttighet till storyn, som egentligen är ganska tunn.
I övrigt var det en rätt så tråkig och intetsägande film för min del. Chock-eller äckelfaktorn låg inte hög hos mig i alla fall och därmed hade inte Raw direkt så mycket annat att erbjuda. Tyvärr var det mycket väsen för ingenting, och detta var i stort en ganska tråkig film som inte hade gjort mig nyfiken alls om man inte hade kört på med den jävla marknadsföringsplojen om krakar som svimmar och har sig.
Medan väntan visat sig vara olidligt lång efter en ny Friday the 13th ( seriöst, vad sysslar dom med egentligen?), så kan man ju alltid ta och titta in denna film som "lånar" eller kanske snarare, leker, med en snarlik titel;) Jag hade mina tvivel innan jag körde igång trailern, men får erkänna såhär i efterhand att det ser ganska lovande ut faktiskt. 13th Friday kommer jag definitivt att ge en chans!
