runningjohanna

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra.
2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS.

2019. Rehab, prehab, kebab. Drar till med 8 mil på BRR för att få några mil i benen med tanke på att det var nästan ett och ett halvt år sen jag sprang riktigt långt. Och det kändes bra! Riktigt bra. Och träningen flöt på helt ok. Helgen innan snörvlade och hostade barnen och i början av veckan trodde jag de smittat mig men jag låtsades som att det regnade, lutade mig tillbaka och tog ett glas vin istället.

Onsdag. Avresa. 12 timmar i bil till Tranekärr.
Torsdag. Jag och brorsan testade de två tuffaste stigningarna av banan. Mycket glad över att vi gjorde det. I dagsljus. Och de hade hunnit sätta fast repet vid Håkull.

Fredag. Frukost, ut i bilen, får meddelande om att starten är skjuten på en timme. In, äta mer. Läsa.

Kommer till Båstad och bara njuter! Det är så otroligt trevligt att se alla glada löpare och småprata.
Vi rör oss ner mot starten, passar på att spana på sälar, har aldrig lyckats sett sådana i det vilda. Check på den alltså.

Starten går, vi börjar med 4 km i en krok i Båstad. Jag springer med Erik Eng. Var längesen vi tävlade ihop så det var roligt att ses igen. Passera starten, vinka till publiken och så ut på Skåneleden. Betydligt fler deltagare än 2017, så blir lite stökigt och ryckigt, men jag har en plan och följer den. De som vill passera får göra det.

Vi är en ganska stor klunga i hallandsåspartiet, däribland Sofia Smedman och Lena Trillelv. När vi kommer ut till Hovshallar så drar de iväg som en avlöning. Men jag har min plan och bidar min tid. Så jag och Erik gnatar på i ett eget tempo.

Glada är vi! :)
Planen är 5-5.30- tempo till Kullaberg, sen försvinner all tidsplan, då är det bara att ta sig fram så fort som möjligt utan att bli trött.

Mamma, pappa och brorsan följer oss och står och heja här och där. Moralhöjande. Och så all övrig publik. Ni är mycket uppskattade!

Vi plöjer på. Jag tycker det går bra. Jag upplevde att det var otroligt många löpare före mig, men vi gnatar ikapp folk. Det är inte lönt att hetsa, du kommer hinna bli trött. Det är skönt att få syn på en rygg och känna att vi tar in.

Jag kör med mina asfaltsskor fram till Ängelholm, då åker 212:orna på. Jag tycker vi gör ett snabbt depåstopp men blir passerade av flera, men ingen stress.
Det börjar skymma och lampan åker på. Nojar lite över att höften ska göra sig påmind i Arild men ingenting. Känner mig oförskämt pigg efter 8 mil löpta... känns väldigt bra att veta lite om det som väntar på kullen, frågan är hur det är i mörker. Vi börjar med en extra sväng som kändes rätt oändlig. Ville ut på banan. Ivrig!

När vi var längs ner vid första stigningen slog Erik av på farten och jag blev själv. Jag och pannlampan, och Kullaberg. Nu började det! Tre gånger till skulle jag passera allt jag passerade nu. Otroligt bra känsla i kroppen och mentalt stabil. (Hahahahahahaha) skämt åsido, ultra är otroligt mycket mentalt. Jag kände mig glad. Springer och ler. Förbereder mig på att varv två kommer kunna vara det tyngsta varvet. Men när det är klart är det bara hälften kvar. Under första varvet kändes allt långt bort. Jag delade in banan i stigningarna-vätskan-fyren-mölle. Från vätskan skulle det vara 6-7 km till mölle. Det kändes väldigt långt till vätskan, rätt ok till fyren, en smärre oändlighet till Mölle! Men förväntningen var annan. Sen var det längre i praktiken än vad teorin sagt. Inte otippat.
Strax efter vätskan kom det en riktigt rolig nerförslöpa. Fick mig att tänka på VM i Spanien, då fanns det många sådana, bra känsla!

In för varvning. Upp med dunken. Fylla flaskor så jag hade till nästa varv med. Byta lampa. Tog på mig orienteringslampan för jag ville ha riktigt bra lyse så länge det gick. Och på med vindjacka för det piskade bra vid fyren och så började det regna.
Härlig stämning i depån. Peppande och gemytlig. Men jag hade en uppgift att utföra så fick vänta med att mingla.

Varv två. När det är gjort är det bara två kvar. Nu kändes varvet betydligt kortare. Det var mycket mer folk efter banan vilket var trevligt. Men det var bra mycket halkigare. Ner mot havet vid Håkull började det bli rejält geggigt. Och så allt folk. Efter ca 1/3 av stigningen, där repet fäste, låg en kille. Jag frågade hur han hade det. Inte så bra. Men han skulle vila lite. Försökte peppa med att bara stigningen var klar så skulle det bli mycket bättre. Vet inte om det hjälpte. Folk var trötta. Otroligt tacksamt med repet för det är brant, och halt. Dålig kombo.

Under varvet började jag plötsligt känna av ett löparknä! Hittepå! Vafalls! Ids int! Men påverkade löpningen nerför.

Varvning igen. Blev kall emellanåt på varvet så fyllde på med buljong. Mycket gott. Tjuvat bild från Ultramarathon.se

Varv tre. Tjoho! Sofia gick stabilt i täten men fick rapport om att hon började vara lite trött. Ja, vem fan är inte det. Men jag hade en sån positiv trend. Kul! Före Sofia var det två killar. Så av de 4 första var det två killar och två tjejer. Ultrabra!

Detta blev ett tyngre varv än jag räknat med. Stigningarna frestade på. Ont i arm och rygg. Och händer. Hade inte med några extravantar. Seriöst. Smart. Rutinerat! Visade på ännu större orutin då jag plötsligt började få otroligt ont på ovansidan fötterna och smalbenen. Min hypotes är att jag snörat på skorna för hårt och fått stasning som följd. Och det smög sig nu upp på smalbenen. Och påverkade löpningen. Rejält. Försökte snöra upp skorna lite men var för sent. Fan. Kanske kan släppa. Lommar på. Är orimligt pigg i lår och rumpa. Smärtan tilltog i backar, blev bättre nerför. Försökte stretcha. Inget hjälpte. Det goda humöret dalade inte direkt men jag blev irriterad. Det finns mer i kroppen för bövelen! I slutet av varvet började jag känna mig sömnig. Sjukt sömnig. Och så slockna lampan. Poff. Bäcksvart helt utan förvarning. På med extralampan.

Kommer in för Varvning och folk ligger och sover! Ja, tanken kom. Lägga sig och sova lite. Bara lite. Men lovade mig själv det efter sista varvet. Så ut märe tant! Sofia uppges vara trött. Ja, tyvärr har jag nu så ont att jag inte kan springa. Den gör ont att gå med men springa är otänkbart. Ut på banan. Och går. Drygt 2 mil är jävligt långt när du går. Och gå är kanske tråkigt. Höll på att somna. Har fan inte tid med det här! Jag vill ju springa. I början av banan är det jämna grusstigar, sjukt springvänligt även för ultraben. Men jag gick. Upplevde att smärtan släppte, kunde stappla fram lite så länge jag inte flexade med foten. Kan inte kallas löpning, men gick lite fortare än att gå och otroligt befriande för hjärnan. Men sen kom stigningen. Och smärtan. Fy fan. Gråt. Jo, lite. Och så började ljuset komma. Stigningen var brutal nu. Men peppade på. Fjärde gången, klart som fan det är jobbigt. Men varje steg framåt är ett steg närmare målet. Hur litet det än är. Fick lite tråkigt. Och inga andra löpare. Kollade mobilen lite. Läste och skickade sms och vips var blicken högt lyft igen och benen trummade på så fort de kunde trots smärtan.

Men varvet var långt. Ojoj. Jag föredrog det i mörker eftersom jag nu såg så långt fram. Gillar det där att springa i lampans sken och bara lysa upp ett litet område kring dig. Du hamnar i ingenting. Bara plocka fram positiva saker.

Jag började noja. Vars låg tredje dam? Nog för att målet var att komma i mål. Men gärna så högt upp i resultatlistan som möjligt.

Halkade nerför sluttningen vid fyren. Nu var det bara finalen kvar. Rätt tacksam bit med gåbackar så du tappar inte så mycket på att inte springa. Försökte jag intala mig... försökte springa lite. Gick inte. Svor. Arg. Less. Inte på loppet men på benen. Innan sista vägbiten snörade jag upp skorna helt. Tänkte att jag skulle iaf springa över mållinjen. Men nej. Det skulle jag inte. Men fan va glad jag var! Jag är!
Och hatten av till Sofia! Vilket lopp!

Så en ring rikare och fick pris av Legenden Lazarus.

Nej, jag visar inte tänderna och morrar åt honom. Även om det ser så ut. Jag ser ut sådär. Kan inte rå för det...

Min klocka dog efter 142 km, Sofia och trean Sandra skrapade ihop 180km. Kullamannen 100 miles skulle inte vara 161 utan 174 men visade sig vara 180. Fan va långt det låter.

Vaknade av sedvanlig ultrasvettning inatt, och är stel i fötter och smalben. De är fina svullna med. Sen har jag rejäl träningsvärk av att släpa mina 70kg i ett rep uppför en brant lerig backe. Men jag klagar inte. Jag mår däremot väldigt gott!

Men.... revanschlust börjar vakna till liv. Att få springa hela loppet. Utan löphindrande smärta. Så vi ses säkert nästa år igen...

Lite nördig data:
1 skobyte
3 pannlampor
1 energibar
4 salttabletter
8 liter Maurten med den ultimata blandningen 4 liter 160 och 4 liter 320.
0,3 dl rödbetsjuice
3 tröjor nersvettade
142 km på gpsklockan
180 km enligt andra löpare
23:47:16 tiden det tog

Perfekt upplägg. Det gör vi om!
Och alla ni som peppar där ute, fortsätt! Otroligt uppskattat.

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.

I år unnade jag mig ett förläger då det passade in i ekorrhjulet. Värdefulllt, att få känna på banan i lugn och ro och njuta av vyerna utan tävlingshetsen.

Skadad i oktober. Kom igång med löpning i januari. Kämpat. Stretat. Hopp och förtvivlan. Men under Sundsvall trail fick jag bra svar. Hård träningsvecka toppat med två tuffa tävlingar. Stärker självförtroendet.

Vi landar i Coimbra på onsdagen. Högsommarvärme i Sverige men svenska midsommarvärme i Portugal. Bra det. Morgonjoggas, rörlighetstränas, strosas, invigning. Men framförallt. Äts mat. Och efterrätt. Jag gillar det där. Vakna, röra på sig, äta, gå och vila, äta, vila (läsa bok och sova), äta, vila. Jag har tålamod till det en halv dag. Men det är en härlig halv dag. Sen måste jag röra på mig. Fanns dåligt med väggar att måla och lite virke att snickra med så valde att strosa runt i stan lite lugnt istället.

Tävling på lördag. Nu äre dags! På fredagen beräknas energibehov och flaskor fylls med sportdryck. Vi hade bara en langningsstation, vid 16(!) km. Planen var 1 liter fram till det, därefter 1,5 liter till mål. Det skulle ge en sluttid på 4.45 Bra. Kör med Maurten 160+320 som blandas med totalt 1 liter vatten. Sen 4 saltkapslar i det. Den ultimata blandningen!

Jag börjar bli nervös. Känt mig kolugn men nu börjar lite nervositet komma krypande. Jag lägger mig i sängen och käkar traditionsenligt chips, och underhålls av High coast ultra som startade 21 på kvällen. Buud springer blir intressant att se hur min tid står sig, men framförallt gör Magnus sin debut på distans över 52km. Lagom att öka till 130km. Hoppas han får en fin resa. Skönt att fokusera på något annat.

Vaknar och kollar ställningen i HCU. Ringer Magnus mamma och kollar hur det går. Han är trött men springer. Då är han inte slut. Och han springer fort! Förstår att han är trött. Känner mig inspirerad. Och för första gången sen i höstas känner jag att det spritter i benen.

Jag känner mig energifylld. Och på glatt humör. Avslappnad och fnissig bilresa med Annika till start. Väl där är det kallt. Fryser men försöker värma upp. Starten är trång. Planen är att starta lugnt så jag står i mitten. Första kilometrarna är lättlöpta. Men jag tänker börja lugnt. Jättelugnt. Starten går och vi rullar iväg. Jag får en kille framför mig med stavar. Ser hur de är påväg in i mina lår vid varje steg så får trycka mig förbi honom. Sen försöka lugna ner sig igen. Det flyter bra och snart är vi ute på de leriga stigarna. Jag tar mig förbi löpare efter löpare, lugnt och metodiskt. Jag är bra här. Bra steg, bra flyt, blir inte trött. Vi passerar en liten by efter kanske 6km, sen börjar stigningen rejält, på lerig stig. Du får använda hela kroppen, nyttja träden, stenar, du springer med benen men använder armar nästan lika mycket. Fenomenalt roligt! Jag ser Lisa och Fanny. Det går så lätt.

Jag och Fanny slår följe. Vi flyger fram. Jag skrattar. Det är så förbenat roligt. Ingen hänger på oss. Flyter över stenarna.

Vi kommer till langningen. Jag blir så glad. Det blir du av att se Annika och Kerstin. Det spritter i benen, jag vrålar något om att det här är så jävla roligt!

Vi stormar vidare. Kommer till en stentrapp, där står folk tätt tätt, precis som på teve, och hejar och dunkar en i ryggen. Kan ha tagit tre steg åt gången på slutet på grund av extas.

Passerar ettan och trean från året förut. Boost. Vi tuggar på. Kommer ut på betydligt enklare parti. Sen blir jag trött. Jättetrött. Inte energimässigt men muskulärt. Benen skriker. Bara 2 mil kvar. En liten bit i taget. Jag blir passerad av löpare, orkar inte hålla Fannys rygg. Men biter ihop. Plötsligt lite lerig stig och energin är tillbaka. Men stigen tar slut och energin med den. Nu är det bara att ta sig i mål. Benen vill helt plötsligt inte mer. Frustration. Blir arg. Men kroppen orkar inte. Tappar 5 platser. Fans jävla skit.

Men banan är så fin. Och rolig! Men kroppen gör så ont! Längtar efter den där tekniska stigen jag vet ska komma på slutet. Och så kommer den. Har en tjej alldeles i rygg, men hon får släppa. Jag kämpar vad jag kan. Ler och vinkar till publiken som står här och där.

5 km kvar. Nu jävlar. Ökar. Kommer ut på asfalten. Ser en tjej framför mig. Långt borta men det ska gå! Tänker på lagtävlingen. Varje sekund räknas!!!

Jag tror jag springer i 3.30 fart. Känns så. Klockan säger 4.18 Haha... känslor alltså!

Men jag passerar henne. Frustar och pustar. Ger allt. Och går i mål. Som 21:a. 4.34 Och slut på sportdryck. Bra planerat!

känner mig så himla glad över att bitit i och inte givit upp. Att pressa kroppen till saker den inte tror den klarar av.  

I mål fiskar jag upp mobilen och kollar hur det gått för Magnus på HCU. I mål. På 15 timmar och 43 minuter! Jag är glad för min prestation. Och för hans.  sätter mig ner och  låter känslorna  virvla runt. Njuter av känslorna.

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med rekommenderad rutt, dock var vägen till punkterna valfri. Orientering med andra ord. Jag som gillar det där obanade, osnitslade men ändå älskar långa löpsträckor och grov orientering. Som klippt å skuret! Och det där lilla arrangemanget, av entusiaster som vill visa de där fina, det de älskar. Å så flummigt men ja, du vet när du springer någonstans och vill visa hela värden det och försöker göra det. Dela din kärlek. Japp. Mer flum. Men ja, jag Älskart!

Nåja. Jag och mitt lika dåraktiga sällskap dundrade upp miljarders mil till Marsliden genom fabulösa Norrland. Vi snubblade in på frasses i Vilhelmina 5 min innan stängning och beställde burgare, brummade vidare och hann precis hämta ut nummerlappar. Tidsoptimist javisst!

Utlovat väder inför helgen var storm, regn, storm och blåst. Men som vi alla vet så har SMHI alltid fel. Eller nästan. Eller vi hoppades det. Arrangörerna presenterade dock en ?rain edition?, vilket vi innerligt hoppades inte skulle behövas.

Vi inkvarterade oss på Marsfjället mountain Lodge. Supertrevligt vandrarhem/hotell! Vi gjorde vårt yttersta att ignorera vädret. Pepptalk. ?Det är inte så farligt, det är bara lite frisk bris? osv...

Prepp. Inläsning av karta. Fylla på med energi... blanda, skaka osv... när vi kröp ner under täcket med regnet hårt piskande mot rutan insåg vi båda att hoppet hängde på en skör tråd.

Morgon. Nej. Hoppet hade flytt fältet. Realismen tog överhand. Det var rain edition som väntade. Det blåste. Friskt. SMHI utlovade byar uppåt 30 sekundmeter. Sa mig inget eftersom solen alltid skinit då jag skuttat runt på fjället. Och det regnade. Inte så väldigt mycket men du blev blöt. Jag valde metalldubb och att starta med vindjacka vilket är ovanligt för mig. Gillar att frysa.
Vid varje kontroll skulle vi skicka gps-koordinat så extra powerbank var nödvändig att ha med. Skulle jag även bli varse...

Otroligt god stämning vid starten. Vi rullade iväg. 35 härliga kilometrar på okänt fjäll väntade. Farten var oväntad hög i början. Vi var ca 5-6st som drog iväg. Klädbyten hos täten medförde att jag låg i rygg på tätkarlen och vi tuggade på genom fjällbjörkarna. Vegetationen avtog och kalfjäll uppenbarade sig. Böljande stig i sagan om ringen miljö. Trollskt. Trodde vi skulle dra ifrån eftersom Magnus höll ytterst god fart men vi hade en svans som inte ville släppa. Vinden började kännas av. Sprang runt och småfnissade när byarna slet tag i mig och fick mig att vackla till.

Vi närmade oss en ståtlig bergsklyfta. Första kontrollpunkten. Vinden tog kraftigt tag i mig. Vi sökte lä bakom en sten för att kunna fippla in koordinaten. Insåg att kylan slet på batteriet på telefonen! Jag drog på mig en buff för vinden pinade pannan.

Vi var nu fyra i sällskapet. Jag fortsatte genom att trampa ordentligt snett. Magnus stannade till, jag försökte vråla i sann gandalfanda: run you fool!!! Eller ja, forest gump: run magnus, run!
Ja, jag kanske överdramatiserar det lite.

Nåja, jag drog ner på farten och lät de tre herrarna dra iväg. Modet sjönk men tid läger alla sår. Och lika plötsligt som det kom så försvann smärtan och benen kändes starka som attan. Jag drog nytta av fördelen att ligga bakom då stigen är otydlig och gensköt snart gänget före mig. Terrängen förändrades och blev flack och bestod av spänger, jag drog om och hade fabulöst fäste med min metalldubb. Jag tryckte på. En hängde på. Magnus. Vi matade på och kunde lämna andra kontrollen precis då näste löpare anlände. Nu väntade ett segt motlöp, nu lät Magnus som Gandalf men jag försökte peppa vad jag kunde för det där sällskapet ville jag inte vara utan.

Nu väntade tragglande över stenpartier, parerande av vind och samtidig försöka hålla koll på kartan. Men vilken miljö! Vädret till trots.

Kontroll tre. Pinande vind. Som fan. Försökte filma, batteriet tvärdog. Med frusna fingrar försökte jag fippla upp powerbanken. Sökte lä bakom en sten. Magnus drog vidare. Jag fick igång telefonen, skickade koordinaten och försökte stappla vidare. Vände mig om och såg en löpare stå och fippla med telefonen. Ingen tid att förlora!

Vinden var nu i ryggen. Stenigt och halt och med en vind som var som en knuff i ryggen. Riktigt obehagligt eftersom jag inte hade kontrollen. Jag anade Magnus rygg, någon km bort kändes det som, men matade på. Tanten är stark. Och seg.

Nu skulle vi passera ett berg, hann ikapp Magnus då. Men jag slarvade med kompass och karta, ?trodde? jag hade koll, men tror gör du i kyrkan och här var det ont om dem. Vi matade på. Trodde vi såg toppen. Matade vidare. Jag kollade ner och såg en annan löpare och tänkte att då är vi nog rätt ute.

Men känslan sa plötsligt något fel. Jag hojtade till i den allt mer tilltagande dimman och vi kollade vår position. På tok för mycket till höger. Vi drog vänster men vinden påverkar dig. Och dimman. Jag undrade om det var något vattenfall i närheten men insåg att det var vinden jag hörde komma rullande. Vi hukade bakom den största sten vi hittade och väntade ut byn. Jag blev illamående. Väldigt illamående. Magnus var lugn, konstaterade att jag var stressad och fick oss att metodiskt fortsätta i rätt riktning. Jag panikade. Ville bara ner. Otrolig obehagligt. ?Det här är dååååårskap? skrek Magnus. Jag höll med i tystnad. Intalade mig att bara vi kommer över berget blir det lugnt. Jag hade fel. Vinden fortsatte. Jag tappade beslutsförmågan. Försökte ta riktning. Ta beslut. Tvinga hjärnan att försöka. Men litade otrolig mycket på Magnus. Han var beslutsam.

Jag visste vi var först innan vi drog snett. Nu visste jag inte. Men sket i det. Ville bara ner. Bar bort. Inte bli fast där. Kände mig så otroligt liten och sårbar.

Vi rullade nerför. Jag tyckte jag fick koll men fick inte ihop det. Vi närmade oss ett område med småkullar, för små för att redovisas på kartan men för stora för att inte reagera på. Telefonen visade vår gpsposition, litade på den, försökte hålla en linje. Matade på. Blicken framåt. Fnissade till. Jag sprang. Jag var bergis. Armarna rörde sig. Benen också. Men jag stod som till i vinden. Den piskade jackan så den slog på underarmarna så jag fick ont.

Vinden avtog dock lite. Tanken på hur vi låg till väcktes. Hade någon passerat oss? Vi hade ju dragit snett. Vill ju vara först, klart jag vill. Älskar ju tävling. Och ville kanske ännu mer att var först med Magnus. Nu när vi hade chansen.

Vi skulle nu ta sista kontrollen. En koja vid trädgränsen. Förväntade mig en lummig trädgräns men en gömd koja. Omöjlig att hitta. Jublade inombords när jag insåg att den låg där, blottad i fjällsluttningen. Lyckan hos oss båda var nog otrolig påtaglig! Vi slappnade av lite för nu var vi rätt säkra på vägen till mål. Började prata position. Tänk om vi inte var först...

Vi nådde badplatsen, målet. Jubel. Glädje. Varmt mottagande! Underbart! Och vi var först. Glädjetårar! Och en värmande eld. Och mat. Och racesnack.

Vi gjorde det. Sjukt nöjda!

Jag har aldrig varit med om så tufft väder på fjället. Men sårbarheten inför vädrets makter är läskig. Varnas det för hårt väder. Då är det hårt väder och lägg om rutten om du kan!

Men vill inte vara utan upplevelsen och erfarenheten! Fabulös!

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet visade det sig att den röda mattan var utrullad!

Vi bastade, sov middag och avslutade det hela med bankett!

Ett fenomenalt arrangemang! Och oslagbar stämning. Nästa år kommer vi och hoppas på att få ta alla sju toppar...

37 km på ca 4tim och 35 min. Tuffa km.

Älskar du upplevelselöpning så är valet av lopp lätt! Marsliden Seven Summits.

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats.

03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans med barnen. Medan de fick lite speltid packade jag upp väskor, plockade ur diskmaskinen och försökte reda lite i kaoset jag efterlämnade förra onsdagen. Gick igenom läxan med Linus och recapa lite vad som väntar i veckan och sorterade räkningar.

Kontraster. Livet.

Imorrn är det jobb. Och skolkonsert.

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort...

Skadan som innebar löpvila gav utrymme för reflektion.

Löpåret brakstartade i april med Åda, 5 mil. Seger. Oväntat. Två veckor senare fick jag för mig att testa 100 miles, 14 varv i Täby, TEC. Gick ju kalasbra. Seger och svenskt rekord (som Maria Jansson tagit tillbaka. :) ). Sen unnade jag mig vila i fyra veckor, sen blev det 15km i Oslo. Dryga timmen, en andraplats. Nöjd över att ändå vara så pass snabb. Helgen därefter blev det Sundsvall Ultra Trail, 5 mil skoningslös terräng. Men fantastisk! Så trött var det längesen jag var. Och smärtan i fötterna! Dock piggnade jag på mig och den 17 juni startade jag i HCU med målsättningen att slå mitt tidigare damrekord på 15 timmar längs den 13 mil långa banan. Det gick bra. Bättre än bra. Fenomenal uppbackning. Sporrande Pacers. Känslan på väg ner mot Fjärdbottnen, då jag insåg att jag inte bara kommer slå mitt egna rekord utan även förbättra herrarnas rekord med ca 25 minuter. Den känslan. Odödlig. Oslagbar. Och att få uppleva det med familj och vänner som var där. Det betyder ofantligt mycket.

Efter det unnade jag mig vila. Lyckades dock persa på 5 km inte bara en gång utan två gånger och springa under 20 min kändes löjligt enkelt. Årets utmaning blev High coast swimrun. Första swimruntävlingen för mig. 3 mils löpning. 7 km simning. Och det gick bra. Trots kylan i vattnet. Riktigt bra. Eufori!

Lögdö wild. 10km. Mycket myr. Kroppen började säga nej. Vilade. Åkte till Vålådalen och ägnade tre fenomenala dagar åt att springa. Med tält. Mat. Toppjakt. Episkt.

Tävlingssuget smög sig på. Ultravasan anmälde jag mig till veckan innan den gick av stapeln. Och som det gick! I hällregnet. Mina fantastiska föräldrar kavade runt med mina barn för att serva mig. Och det slutade med en andra plats. Overkligt. Linus undrade varför jag grät när jag gick i mål. Av lycka. Grät av lycka. Ett lopp som inte borde passa mig. Och hålla ihop hela vägen! Orimligt.

Roade mig med ytterligare en löpresa, Skottland i tre dagar. Gav mersmak. Blev anmäld till Kullamannen 160km.

Härnö trail. Hade inget att sätta emot segrarinnan. Fick även släppa tvåan då kroppen stängde av. För mycket vilja. Men trea. Nöjd trea.

Gjorde min enda orienteringstävling för året. Andra sträckan på 25-manna. Fart och orientering satt och tappade endast 7 sek på täten. Orimligt.

Nu var kroppen trött. Men mest var jag mentalt slut. Dock blev det en vecka i Halmstad och avslutade det med att starta i Kullamannen 100 miles. Jag njöt av atmosfären. Det gick fort. Perfekt energitillförsel i kroppen. Den var pigg. Allert. Taggad! Efter 6 mil sa den nej. Jag förmådde mig att kliva av. Grät. Inte av lycka. Av sorg och frustration, men mest oro för höften.

Efter det har det varit löpvila i väntan på röntgen. Allt såg bra ut och vilan har behövt. Jag är igång igen.

Säsongen toppas av att jag nomineras till Årets kvinnliga traillöpare. I sällskap av tre fenomenala kvinnor som har världen som sin tävlingsarena. Jag är inte där ännu.

Mitt liv ser lite annorlunda ut. Har mitt heltidsjobb och mitt varannanveckaliv. Träning och tävling får lixom anpassas efter det... dock är jag väldigt bra på pussel, och får ihop mitt liv ganska bra tycker jag själv. Det har jag mina föräldrar att till stor del tacka för. De finns där. Vid min sida. Ställer upp. Och min brorsa. Som hakar på allt! Och vänner, som stöttar, motiverar och sporrar. Allt det hjälper mig lägga pusslet som ligger bakom framgången.

Ena veckan kan jag lägga all tid (nästan) på mig själv. Nästa vecka är det två varelser som styr och då får allt annat stå åt sidan. Då är fokus på dem, att de mår bra, att jag finns där.

Jag har funderat mycket på mål och drivkraft. Jag vill bli bättre. Det drivs jag av. Att utifrån mina förutsättningar bli så bra jag kan. Jag älskar att springa, att uppleva, utmana mig själv.

Jag är så himla glad över att ha Maurten, att få hjälp med energitillskotten. Jag hoppas på mer hjälp framöver, att få möjlighet att testa tävla utomlands. Se hur långt det kan bära. Jag vill utmana de bästa. Se hur långt jag räcker.

Det känns spännande. Att vara med de stora och leka. Och det är ytterst utmanande att få ihop mitt livspussel. Men det går. Jag vill och då går det.

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok.

Men ja, vad hände?
Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat under och efter löpning. På utsidan, längst upp, som i benet. I tisdags råkade jag gästspela på HOKs terräng-km på 6 km. Sprang skitfort. Fick ont. Ignorera. Vilade och det blev bättre.

Fredag. Laddad. Sån härlig stämning. Fest! Bara mingla runt bland alla likasinnade från vårt avlånga land. Underbart. Buss till start. 180 anmälda, 120 på startlinjen.
Jag hade snackat ihop mig med Erik Eng. Vi är jämna.

Kullamannen drar info om vad som gäller. Lite ny dragning och havet ska alltid vara på höger sida.

Starten går. Patrik Wickström drar iväg med två andra killar. Jag å Erik tuffar på som vanligt. Lugnt å sansat. Är förvånad över stigningen i början. Mycket löv och halt. Lång km-tid. Men vid Hovs hallar planar det ut. Blir platt. Plattare än platt. Växlande underlag men alldeles för mycket asfalt. Monotont.

Vi plockar in de två killarna som hängde på Patrik. Vi går fokuserat. Kanske för fort. Svårt att säga. Ängelholm ser oändligt långt bort ut. Men ett steg i taget och vips är vi där. Fyller på energi och tar på lampa. Sen börjar en evighetsstig. Känns inte som att vi kommer någonstans och det där jävla havet varken ser eller hör vi. Men kroppen gillar stigen. Mycket.

Men sen blir det hårt underlag. Smärtan i höften slår till. Plötsligt. För plötsligt. Försöker tänka bort den. Men den sprider sig. Hugger i höftkammen. Biter ihop hårt. Men löpstilen förändras. Vill till Mölle. Blir arg. Varför kommer inte den där jävla kullen snart? Drygt 60km löpta i 5.15 i snitt. Jag är pigg, har fantastisk energinivå. Kom igen nu kroppen. försöker intala mig att bara vi kommer bort från det monotona blir det bättre. Bara typ 2 mil kvar dit. Jag VILL uppleva kullen! Kropphelvete.
Det tar stopp. Går lite medan Erik tar på sig lampan, men smärtan kvarstår, intensifieras när vi börjar springa igen.

De gånger jag brutit ett lopp kan jag räkna på min ena hand, tror inte ens jag kommer använda alla fingrar. Men jag är erfarenheten vis. Jag säger åt Erik att köra. Jag kliver av. Ser hur han tassar vidare å jag börjar grina. Men jag tänker att det är en stryka att ta beslutet, även om det suger. Innerligt. Jag ville verkligen gå i mål. Pressa mig. Utmana de andra. Men idag blev det inte så. Tråkigt avslut på säsongen.

Jag kommer sörja, vältra mig i besvikelsen ett tag. Men sen ska jag ringa vc och kolla upp höften. Sen ska jag träna och snart står jag på en startlinje igen, starkare än någonsin.

Ha det suveränt ute i natten alla lyckostar! Jag hejar på er!

Förhoppningar. Förväntningar. Önskan. Viljan. Men ödmjukhet. Allt fanns där. Lugnare än ifjol. Starkare fysiskt. Och psykiskt. Vem vill inte leverera? Viljan att leverera men ändå en ödmjukhet inför det. Inget är självklart.

Försökte intala mig att kroppen var pigg. Att musklerna inte alls kändes trötta. För det kändes så. I huvudet. Kände mig pigg, sprallig, men musklerna svarade inte riktigt. Inte den där känslan jag brukar ha då det går riktigt bra, men länge sedan jag tävlade nu.

Snabb start. Kändes bra. En tjej drog, en till oxå. Men inte stressad. Det är lång bana. Jag är bra på att mala. Intalade jag mig. Men benen svarade inte. Samma känsla som ifjol. Men positiva tankar i huvudet.

Jag slet. Stretade. Letade motivation. Letade känslan. Den jag vet finns där.

Men den kom inte. Jag flög inte. Jag kämpade. Varje steg. Tänker att det släpper. Jag njöt över att få tävla på min älskade Härnö trail, men kroppen kämpade emot. Tänkte på Pace on earths podd med Torgeby. Att inte kämpa emot. Försökte luta med kroppen. Finna mig i situationen. Men kraften som finns i den släpptes inte ut. Analysen påbörjades.

3 min efter ledaren vid smitingen. Två. Trean steget bakom. Nylundskan hojtade om att mitt starka parti följer. Jajemen tänkte jag. Mentalt hade jag inte givit upp ännu. Men kroppen hjälpte inte till. Upp mot specksta låg vi på bra, men trean släppte inte ryggen min. Uppför Specksta nöp benen. Känslan jag anat från steg ett intensifierades till nära Max. Klarade knappt av att lyfta dem. Trodde jag skulle tippa bakåt. Sjukt obehagligt. Hjärnan var tre steg före kroppen. Kändes som jag rörde mig i slowmotion. Jag låg nu trea. Total oförmåga att svara. Frustration. Men mentalt körde jag på. Trummade på. Försökte iaf. Inte. Ge. Upp.

Den blå/gula ryggen såg jag knappt något mer, men jag tuggade på. Uppför slalombacken försökte jag gå men benen vägrade, däremot kunde jag ta små små springsteg.

Jag höll min tredjeplats och slutade drygt 11 (elva!!!) minuter efter en fartfantom som knep segern. Jag kände mig ändå nöjd. Jag gjorde vad jag kunde men kroppen ville inte idag.

Men tankarna for under loppet. Och far ännu runt i skallen. Förväntningar, mina och andras. Jag vill alltid vinna. Klart det betyder mer att vinna på hemmaplan, eller är lite roligare. Men vad är rimliga krav på mig själv? Är det rimligt (fysiskt och psykiskt) att kunna leverera på lopp från 5 km upp till 160 km? Det har varit en händelserik säsong. Och jag vill vara överallt och har höga krav på mig själv. Eller förväntningar. På mig och kroppen. Idag orkade den inte. Förkylning i faggorna (förkylda barn), mycket på jobbet, övning förra helgen, livet, för lite vila... orsaken är svår att veta.

Jag är nöjd. Jag putsade tiden från ifjol rejält, men jag vill bli bättre. Jag vill vara bäst, men någonstans måste jag vara realist och det klarar jag inte själv. Jag tappar distansen. Jag går på vad hjärna och hjärta vill och förväntar mig leverans av kroppen. Och blir besviken när det inte blir som jag tänkt. Jag sviker mig själv lixom.

Jag vet att jag i fjol hade samma känsla. Hemmabana, det har sina fördelar men samtidigt klara nackdelar. Jag är van att njuta av banan. Inte tävla på den. Jag vet inte om jag eg vill tävla på den. Jag har längtat efter det men samtidigt infinner sig inte den där Tävlingshjärnan helt och fullt. Jag föredrar nog att uppleva den själv eller i sällskap av goda löpkamrater, kravlöst. Inte tävla på den. Ägna den tid. Låta partierna ta den tid de kräver för dagen.

Men. Som skrivet. Jag är nöjd. Jag kan mer men jag är nöjd. Jag njöt, men inte såsom jag gör andra gånger jag springer den. Dock alla helt underbara funktionärer och publik. Ni lyfte mig. Känner mig rörd. Tårar bakom ögonen av glädje, då och ännu. För så glad blev jag av alla hejarop. Det värmde långt in i själen. Jag sporrades till att försöka visa vad jag kan, så lite ledsen känner jag mig över att inte tagit mig ända upp på toppen för er skull. Samtidigt släpptes kraven på något sätt. Betydelsen att vinna blev lite mindre, för jag har alla hejaropen med mig.

Jag vet att jag kan. 2 mil är inte min paradgren. Det vet jag. Men det finns mer i kroppen. Önskade att det hade kommit fram idag men sån är idrotten.

Jag skall brottas vidare med mina mentala spöken. Sen kommer jag njuta. Det vet jag. Men jag måste älta lite. Det för att förbättra mig...

Jag ser fram emot nästa runda på trailen. I kravlös fart. Insupa den. Njuta av den. Konsumera den. Såsom jag föredrar att uppleva den...

Den där post ultra. Jag vet inte varför, men den slår oväntat och rätt hårt. Veckan efter gick kanon. Njöt varje dag. Sen åkte jag till Skottland på en fabulös resa med Kullamannen och sprang ännu mer. Totalt lyckorus. Och då slog den till. I dubbel bemärkelse.

Galen i Skottland. Galen resa. Vill dit igen.

[Bild]

[Bild]

Sen kom den. En vecka då jag fått kämpa. Med allt nästan. Ingen riktig balans. Jag famlar runt. Barnen. Nej. Det är inte enkelt. Det flyter inte alltid på. Allt är inte rosa fluffiga moln. Jag har belastat min omgivning en hel del. Tacksam för att de ändå står kvar där. Och tålmodigt lyssnar, stöttar, ger råd. Jag guppar där under ytan, men sjunker inte. Jag vänder, vrider, ifrågasätter. Vem är jag? Vad vill jag? Brottas med ångesten. Allt kanske verkar bra, men allt är inte som det verkar.

Sen kommer sånnadära dagar. Som igår. Och idag. Då jag lyfter från ytan. Svävar iväg. Det där rosa molnet. Du kan inte bara sväva på molnen utan dalar. För hur vet du då att du är på molnen? Jag har fantastiska toppar, men de kommer inte gratis.

Men idag. Ja. Njutit varje sekund. Och Tävlingssuget är tillbaka. Hejade på löparna i Höga Kusten trail. Och då kom det, suget... Fick erbjudande om ÖtillÖ på måndag. Hade läget varit annorlunda, hade det varit nästa vecka, då hade jag sagt ja, men nu går det inte. Nu prioriterar jag en annan del av livet... och det känns bra, och dåligt. Men rätt. Rätt är bra. Känslan i magen, gå på den, den har oftast rätt...

[Bild]

Jag har alltid sneglat på Ultravasan. Kommer ihåg första gången den gick. Tänkte att det vore häftigt att springa den, men vem orkar 9 mil? Vansinne.

En vecka innan. Velar. Att springa är som att blotta strupen. 9 mil varav mestadels på underlag som inte passar mig, som jag inte riktigt gillar. Men TEC funkade ju. En kompis kunde inte starta så jag köpte hennes biljett. Friskt vågat... tänkte jag. Du ska utsätta dig för det du tycker är läskigt, det är då du växer och går framåt. Och ja, jag trodde aldrig jag skulle komma under 20 min på 5 km heller... två dagar innan slog prestationsångesten till. Löste det med att måla vardagsrummet medan kidsen sov, alldeles för sen kväll alltså. Dagen innan loppet vaknade jag med känsla av att vara taggad. Härligt!

Boende i Sälen. Lyxade till det med halvdag på jobbet, packade i barna i bilen, plockade upp momma å moffa, mina klippor, längs vägen och raka vägen till Sälen. Vi följde vasaloppsvägen från oxberg, pepp! Kommer på mig själv att jag sitter och ler. Förnimmelse om hur det kommer kännas.

Planen för loppet spikades. Jag börjar med att slå följe med Erik Eng, min ultrakompis, då vet jag att farten blir rätt. Han springer gärna för fort och jag bromsar så det blir bra att mötas på mitten. Maurten i blåsan så jag klarar mig till Evertsberg. Starten går 05 och vid Evertsberg kommer jag vara efter 8.30 enligt planen och då kan mamma, pappa och barnen komma iväg utan allt för mycket stress, blir ju lång dag för barnen. Men otroligt glad över att de ska vara med och langa! Första gången i år!

03.40 Uppstigning. Trycka i mig lite energi. Pappa skjutsar mig till starten. Vilken stämning! Joggar runt och myser. Lite rätt regn men inte kvavt. Gillar regn. Stör mig inte. Strax innan start ser jag Erik. Var lite osäker på om vi skulle hitta varandra, var ju trots allt 900 andra löpare.

Nedräkning. Starten går. Vi rullar på asfalt. Uppför. Ser hur täten drar iväg. Ida Nilsson, Bard och Meek drar iväg. Jag är glad av Eriks sällskap, fokuserar på att prata med honom istället för att stressa upp mig över att jag inte har en chans att hänga på damtäten. 9 mil. Det är långt. Lugn och fin. Lätt motlut. Asfalt blir grusväg. Gör lite ont att se de fina, mossbeklädda sluttningarna men själv ligga och tugga grusväg. Monotont. Vid Smågan är jag ca 2 min efter täten. Men sen blir det äntligen stig. Ser hur jag plockar in på Meek. "Vi plockar i skogen" utropar jag till Erik. Känslan av att få komma ut på stig är underbar. All smärta i kroppen försvinner, jag flyter fram. Det är inte jobbigt, benen går av sig själv. Ett vägparti till. Ser tydligt att vi plockat på Meek. Motiverar. Självförtroende. Mer skog. Springer och skrattar. Äntligen! Småhalkar i regnet som börjat, men det blir bara komiskt.

Ser ryggen på Bard som passerats av Meek, jag flyter förbi. Tar på Meek. Passerar en väg, får höra att Ida bara är sekunder före och strax ser jag även hennes rygg. Ligger bakom lite men jag har svårt att ligga bakom, kan inte läsa terrängen och mina steg styrs av framförvarande. Jag har bra tryck så jag går förbi. Ljuvligt att få glida fram i landskapet! 9 mil av det här skulle inte göra ont! Men säg den lycka som varar... haha... vi rullar ut på väg och Ida springer, på ytterst lätta steg, förbi mig. Spurtpris misstänker jag helt riktigt. Men jag försöker inte ens. På väg har jag inget att komma med. Alls. Och jag vill orka hela vägen. Efter kontrollen kommer vi ihop igen. Småpratar lite. Roligt att få byta några ord med henne och iallafall hänga med några kilometrar.

Risberg passeras. Regn kommer och går. Ida ökar farten. Jag försöker inte ens. Det går så lätt. Grusväg. Tradigt. Mellan skurarna passar jag på att få till ett instagraminlägg. Inser att det kommer bli få sånna om regnet tilltar. Och oooom det tilltar! Som att någon häller en hink på mig bitvis.
Passerar marathon på 3.13 Kom ihåg det för en gång skull! :)

I evertsberg möter familjen upp! Lycka och glädje. Två jublande grabbar. Underbart. Har kvar i säcken men tar ändå en flaska och salttablett.

Jag inser att Ida är försvunnen, och Erik släppte tidigare. Jag är själv. Nu är det upp till mig själv. Banan kommer vara lättlöpt. De andra tjejerna är snabba. Det jag kan göra är mitt bästa, kommer någon ikapp är det för att hon är bättre. Det är nerför. Skönt men samtidigt jobbigt. Vetskapen om att det borde gå fort. Vet inte hur jag ska disponera krafterna riktigt. Vet inte hur kroppen kommer reagera. När det är kuperat och skog vet jag hur den beter sig, men lättlöpt väg, ytterst osäker. 9 mil är ju inte 16 mil. Öka johanna, våga ligga på gränsen. Försök vara offensiv.

Springer och längtar till kontrollerna. Få high-fivea barnen, höra mamma å pappas hejarop. Ont framsida höger lår. Börjar med tankelekar. 40 km kvar. Tänker på myrpasset i Gördalen. 20km myr därefter 20 km progressiv fart längs Kungsleden. Det gjorde ont. Men jag slutade inte och jag klarade det. Det gör ont nu. Men jag slutar inte. Pallade jag det pallar jag det här. Längtar efter Lundbäcksbackarna. Fattar inte att jag passerat dom förrän det är för sent. Hade andra förväntningar. Men du är stark Johanna, inte ens en tanke på att gå. En fot framför den andra så fort du orkar.
Delar upp sträckan. Snart mindre än 30 kvar. Och då är det snart nere på 20. Som Härnö trail. Å det är ju kort. Vid 17 är det Örsjörundan, 200 höjdmeter är den, det är det inte här. och vips kommer det bara vara 15 kvar, och det sprang du ju som lunchpass förra veckan å snittade 4.08 utan bekymmer. Så 15 är ju knappt nåt... å vips är jag vid sista kontrollen! Damtäten för 45 kommer i en hejdundrande fart. Skönt med några ryggar att gå på även om de försvinner längre bort för varje steg vi tar... mindre än en mil kvar. Smärtan i kroppen, jag besegrade den! Jag höll ihop det. Kommer någon ikapp mig nu kommer jag inte ge mig utan match.

Att rulla in på campingen känns underbart! Och sen upploppsrakan. Fenomenal känsla. Jag känner mig inte helt slut men efter att ha sett målgångsvideon inser jag att jag har liiiite att jobba på. Känslan och hur det ser ut stämmer inte alls med varandra... haha... men ser det som ett projekt i vinter eller så skiter jag i det och konstaterar att hellre snabbt än snyggt. ;)

I mål står mamma, pappa och barnen! Jag gråter. Det har varit en så hård kamp mentalt och sen få mötas av några av de viktigaste människorna i mitt liv. Övermäktigt.

Sjukt nöjd. Jag höll i hop det. Klart jag gärna sprungit fortare och kunnat utmana Ida lite mer, men hon är helt klart mycket starkare. Men jag har återigen flyttat mina egna gränser lite längre fram. Skön känsla. Cyklade ur benen på söndagen. Bra val. Och idag avnjöt jag härlig stiglöpning längs Härnö trail. Som balsam för själen!

jag vill tacka alla fantastiska funktionärer efter banan! Glada miner, glada tillrop trots ösande regn! Ni gjorde resan så mycket lättare! Det var inte svårt att springa in mot kontrollerna med ett brett leende på läpparna!!!

Nu väntar Härnö trail, sen får vi se vad kroppen och knoppen säger...

Sommaren är snart slut. Den har varit bra. Haft många fenomenala löparäventyr.

Tävlingssuget har varit lite skraltigt, men det är tillbaka. Jag har länge sneglat på Ultravasan, men har inte passat. Sen bävar jag lite. Det är för platt och oteknisk. Jag får för mig att jag inte kommer till min rätt. Jag är inte snabb. Jag är teknisk och uthållig. Men jag vet ju inte förrän jag testar, så i år är det dags. Jag vill lyckas, prestera bra. Vinna. Vem vill inte det? Men jag försöker vara realist oxå. Ta ner förväntningarna och kraven på mig själv. För att tackla ev besvikelse...

Nåja. Planen är alltså Ultravasan, sneglar på Kramfors ultrafestival, sen Härnö trail, 25-manna och sist Kullamannen... men vi får väl se. Hade gärna klämt in lite svimrun oxå... mycket nu...

Och så målandet och tapetserandet. Jobbet och balansen i livet. Reda i livet. Benen på jorden.

Tävlingssuget lyset med sin frånvaro. Kroppen har varit lite trött och seg, det är nog vintern/våren som kommit ifatt. Och då lyssnar jag.

Något som funnits i tankarna länge är ultimat upplevelselöpning; packningen på ryggen, karta i hand och endast en grov planering.
Nu skulle det bli av. Ett Hillebergstält (kan tro det är gjort av guld med tanke på priset) införskaffades, ursäkter eliminerade. OMM-rygga strl 32 liter, Hillebergstält, sovsäck i kompressionspåse (måste köpa ny) och ett exped airmat utgjorde sovtillbehören. Komplettera med minsta möjliga klädombyten och så mat. Frystorkat av bla märket real turmat. Köket primus eta lite fick följa med. Självklart packade jag ner Maurten och de energikakor jag hade kvar hemma. Två chokladkakor, en påse nötter och två 33cl starköl fick följa med. Det kommer det vara värt var vi överens om! Ryggornas vikt är oklar men runt 10kg skulle jag tro.
Planen var grovt blanktjärnarna, Issjödalen, Lunndörren, gåsen, stendalsstugorna, Vålådalen.

Trippen mjukstartade med en övernattning vid Nulltjärnarna. Tidig uppstigning. Förväntansfulla löpare, springsugen vovve. Tältet imponerade. Sjukt lätt att sätta upp och plocka ihop.

Bil tillbaka till Vålådalen och därifrån påbörjades tre dagars ultimat upplevelselöpning. Blanktjärnarna betades av. Freebaseade genom skogen för att ta oss vidare mot Issjödalen. Två personer utan vett och med äventyr i blicken, då finns det få begränsningar och ambitionen att göra det lätt för sig är obefintlig. Underbart!

Farten var relativt god, dock blir ju löpstilen rätt speciell med 10kg på ryggen. Sällskapet hade ju även 10kg hund i lina att hålla reda på. Löpstilen kan liknas vi ölhållarlöpning. Tänk dig att du har ett glas öl, ja eller vin eller dylikt, och ska springa någonstans. Halvt sittande och med lätt (eller grovt) böjda knän. Skrattade åt det fler än en gång...

Lunch i underbara Issjödalen!

Därifrån upp mot Lunndörrsstugorna. Nej, vi hoppade stigen, sluttningen såg alldeles för lockande ut. Otippat brant. Men fenomenal känsla att köra obanat.

Nu blev det led fram till Lunndörrsstugorna, kort paus och sedan mot Lunndörren. Magnifikt!

Storslaget! Och där skulle vi mata oss fram. Känslan. Gränslöshet. Vi siktade in oss på en sänka som såg rimlig att ta oss upp i. Målet för dagen var att få upp tälten innan 18 då regnet skulle komma, och avståndsmässigt ville vi passera Lunndörren. Ingenting är som det verkar på håll... kom ihåg det. Spec inte i fjällen.

Jo men se ovan. Det där tydliga gröna stråket. 1/3 upp (där bilden är tagen) syns det fortfarande. Å renar har ju gått där så då kan ju vi gå där. Hur svårt kan det vara? Ingen bild gör passagen rättvis. Stenskravel, lösa stenar utan mossa. Det betyder att det fortfarande rör sig? Tänk inte på det. Renarna går ju här.

Väl uppe insåg vi att Lunndörrsfjället inte är spec lättsprunget. Klockan var runt 16 och då bestämde det sig för att hagla. Vi skuttade runt på stenarna efter bästa förmåga och letade oss ner mot närmsta bäck för att försöka hitta plats för tälten. Det var inte spec graciöst. Men plats hittade vi. Upp med tältet i blåst och regn. Stelfrusna fingrar. "Bara vi håller oss torra så.." ledord. Vi var inte torra. Men i tältet blev det varmt. Rätt mysigt att ligga i tältet och lyssna på regnet, käka choklad och dela på en av den där ölen.

Dag två. Inte lika snabba iväg. Rullade sakta ner för Lunndörrsfjället. Fenomenalt vackert när det steniga underlaget avtog.

Lite sega idag. 35 km och dryga 1000 höjdmeter tog på. Vid Vålåstugorna tog vi beslutet att skippa gåsen och istället röra oss mot Stendalsstugorna. Ett litet nederlag men det finns gräns på galenskapen tydligen... :)
En kortare runda, men spännande då gångbroar och vad skulle passeras. vi hann med att basta, ovärderligt! Och kändes sjukt lyxigt att kunna nyttja stugans bekvämligheter, få gå på dass och bli av med skräp...

Vi var inte ensamma men det var trevligt att få språkas med likasinnade...

Dag tre. Jag frågade om vi skulle köra topptur. Självfallet! Upp mot stor-stendalsfjället på 1412 m höjd och därefter som en hästsko bort till Kyrkstensskaftet.

Ingen nådig runda. Letade oss därefter mer mot Kyrkstenen, spikade den självklart! Vovvsingen hittade ripa, kom in i jaktmode. Rätt jobbigt för hundföraren. :)

Nu var det sprint kvar mot bilen. Rätt slitna men lyriska. Euforiska. Asfaltsvägen från nulltjärnarna var rätt plågsam, men leendena satt ändå klistrade på läpparna...

Tyvärr tog batteriet slut i gpsen men typ 10 mil blev det. 10 mils ren å skär njutning!

Första gången men absolut inte sista!!!

ag har snackat och drömt om swimrun sedan premiären av Höga kusten swimrun 2015. Men det har lixom inte blivit av. Vattenskräck. Avsaknad av våtdräkt. Ingen att köra med. Många anledningar. Men så plötsligt hände det, en person letade en lagkamrat till självaste Höga kusten swimrun. Jag tackade ja på en gång! Det löser sig...

Jo, veckorna gick. Nötte bassäng. Helt oduglig på att simma är jag ju inte tänkte jag. Hur svårt kan det vara i öppet vatten? Äh... hä ordnar sig.

Men våtdräkt då? Tack vare kompisen Karls otroliga kontakter fick jag på torsdagen innan tävlingen en dräkt från Colting hemskickad. Satt som ett smäck. Michaela, min lagkompis, hade kommit till Härnösand och vi bestämde oss för att testa simma lite. Vi hade aldrig träffats, hon hade aldrig simmat med lina eller med safety buoy. Jag hade aldrig simmat i våtdräkt och ytterst lite i öppet vatten.

Vi beslutade oss för stallarna, en insjö. Blåste som fan. Kallt. Pålandsvind. På med kläderna. Pepp som fan. Hoppa i. Hon drog iväg som en avlöning. En delfin. Jag låg mest still. Sjönöd. Konstanta kallsupar. Svalde alla vågor som slog emot mig. Efter knappt 5 minuter av total panik ville jag bara gråta. Va fan hade jag fått för mig att göra? Snacka om att ta mig vatten över huvudet, bokstavligt talat. Självförtroendet sjönk som en sten till botten och jag skämdes som fan. Skämdes för att jag trott att jag kunde simma. För att jag trott att detta var enkelt. Att det var något jag bemästrade. Snacka om att ha höga tankar om sig själv! Så jävla olikt mig. Michaela stannade till, jag konstaterade, med gråten i halsen, att hon kommer få vänta på mig. Vi simmade in för att test med lina. Stegen var tunga ur vattnet. Jag frös och vinglade. Yrsel. Ca 30 km löpning och 7 km simning. Seriöst. Jag mådde skit efter 50 m simning och 20 m löpning. Stabilt. På med linan. Ut igen. Och det gick bättre. Fokuserade bara på linan och att veva med armarna, undvek kallsupar eftersom jag inte behövde lyfta huvudet för att hålla koll på Michaela. Hoppet tändes. En liten låga. Fanns ju ingen väg tillbaka.

Fredagen ägnade jag åt att skrapa ihop mig själv. Uttrycka min frustration över situationen till alla som råkade vara i närheten. Öppet prata om känslorna, skräcken. Jag var inte van situationen. Jag brukar inte vara beroende av andra personer. Jag brukar vara den starka. Stort självförtroende. Grävde djupt. Ältade. Vände. Vred. Oroade mig. Stirrade på telefonen i väntan på det där meddelandet om att hon inte tyckte det var lönt att vi körde. Det kom inte. Lördagen kom däremot. Efter fabulös pepp av nära och kära kände jag mig stark. Tron på mig själv var tillbaka. Det finns bara ett alternativ och det är att genomföra det. Jag och Michaela pratade om förväntningar. Hon hade liknande känslor inför löpningen som jag för simningen. Kommunikation och öppenhet. Ledord under dagen. Så länge vi gör vårt bästa är det bra. Då ska vi vara nöjda

Vi var tidiga. Gearcheck. Alla verkar veta vad de ska göra. Kände mig sjukt överequipad. Är van att komma i nybörjargrejor, inte med värstinggrejor. Konstaterade att jag inte kommer kunna skylla på utrustningen.

Blir glad av att se supporters på plats. Sånt gör mig varm och glad. Tacksam.

Med skräckblandad förtjusning känner jag hur pulsen ökar i takt med nedräkningen till start. Det skall vara 13 grader i vattnet, typ 20 i luften och lätt vind. Slås av hur kallt vattnet är. Vi simmar i alldeles för vid båge i början. 200m simning. Går fint. Drunknade inte. 3300m löpning. Mitt element. Plockar placeringar. Simning två, 700m, på med linan och hopp i sjön. Går otippat bra att simma. Känns jävligt skönt. Bra flyt. Känner lyckan spridas inombords. Skogslöpning. Obanat. Skuttar runt. Rosig och glad. Kommer till öar, eller kobbar, eller stora stenar. Inget grepp. Får vänta på en våg som skjutsar en upp lite. Springer runt och ler. Skrattar. Fan va bra det går! Vad bra vi är! Vilket lag!!! Känner på mig att vi ligger först. Ligger jämte andra mixlag. De simmar fort. Vi springer fort.
På väg till Trysunda blir vattnet plötsligt kallare, och vågorna tilltar. Försöker förtränga.

På Trysunda står en del av våra supportrar. Är tacksamt att få höra dom. Och att vi leder. Vi känns stabila. Lugna och stabila. Snart långa simningen på 1770m. Enkelt. Bara gör.

Vi tar sikte på en segelbåt och börjar mata. Det känns längre och längre. Vågorna är kraftigare. Mycket kraftigare. Först tycker jag det är riktigt roligt att dras med av dom, efter ett tag blir det lite frustrerande. Känns som vi inte kommer någonstans. Och kylan tilltar. Det känns inte alls längre som 13 grader. Kallt i ansiktet. Benen. Fötterna. Händerna. Armarna. Kryper in. Tappar styrka. Tänker på Michaela som innan sa att kylan är tuff mot henne. Försöker tänka på att hon är rutinerad. Jag är nybörjare det är därför jag är kall. Hoppas det är så, för hennes skull.
Äntligen framme. Vi tar oss knappt upp. Jag fryser som jag aldrig gjort tidigare. Yr och otroligt stel. Kroppen svarar inte. Är som att hjärnan och musklerna inte förstår varandra. Jag kände mig lite oroad för att ta mig ann klipporna på Järvön, ser på Michaela. Hon mår inte bra. Hon kan knappt stå. Skakar som ett löv. Vi kravlar oss fram. Får varm dryck. Men kropparna svarar inte. Fler lag kommer varav de andra två damlagen. De försvinner iväg. Vi står kvar. Försöker få kropparna att fungera. Michaela får en värmerock. Känns som vi står där i evigheter. Frustration över att inte kunna styra över kroppen, tänker hur jävla mycket jobbigare det måste vara för Michaela. Till slut börjar vi sakta ta oss framåt. Terrängen är brutal, speciellt med en kropp som inte lyder. Tänker att vi nog blir avplockade, det här kan inte vara hälsosamt. 2km klättrande innan det är dags för 800m simning igen. Vi pratar. Peppar. Försöker få igång kropparna. Jag tänker mycket och ingenting. Tänker att måste vi kliva av gör vi det. Nästan så jag lite hoppas på det. Ifrågasätter varför jag gör det här! Varför? Lagom till att det är dags att hoppa i plurret har jag fått tillbaka värmen i föttern. Michaela bara hoppar i. Vart får hon krafterna ifrån? Jag hoppar efter, vi paddlar på. Större vågor, kallare vatten. Kommer fram till Balesudden. Vi ska klättra. Bokstavligt talat. Med rep. Uppför berget. Med fingrar du inte kan röra, fötter du inte känner. Men vi gör det. Löpning till en tjärn. Som att hoppa i en badtunna nästan! Ljuvligt.

Nu blir det löpning. Några långa sträckor. Mitt element. Vi behåller linan på och jag drar. Försöker få till ett högt tempo som vi kan hålla hela banan. Nu stöter vi på fler supportrar. Det gör mig så glad. De är där för att heja på mig och Michaela! Fina människor! Vi knaprar in tid på andra laget. Jag kör hårt. Tuggar på. Michaela biter i. Det pannbenet! Kort simning, spring, sista simningen, tror vi, men har fel. En simning och löpning till. För första gången hör jag Michela uttrycka trötthet. Hon sa det jag kände. Men vi stöttade varandra. Klarar sista löpningen i bra tempo och känslan att kliva ner i vattnet med sikte på målet är skön! Ser tvåorna framför oss men det är för långt. Vi simmar in som treor, 4 minuter efter tvåorna och 13 efter segrarna. Känns ofattbart med tanke på vår status på Järvön. Lycka. Eufori! Vilken debut! Och att få göra det med någon som har större pannben än jag själv. En ynnest!

Kramar. Många kramar. Och leenden. Jag grejade det! Trots tvivlet. Ångesten. Jag vände det. Sen kanske det är lite knasigt att välja kanske en av Sveriges tuffaste(?) swimrun som debutlopp, men ja, nu flyttade jag gränserna rejält. Och är hungrig på mer!

Vi avslutade med middag i tävlingens resturang. Och med prisutdelning. Jag kände att vi tog tredjeplatsen, även om det bara var tre lag med kändes det som en väl värd pallplats. Typ plats 20 totalt. 7 timmar och 7 minuter simmande och springande. Glädje och frustration. Älskar att kroppen klarar av det jag ber den om! Även om detta var bland det jobbigaste jag mentalt utsatt mig för. Tacksam och återigen tacksam för människorna runt omkring mig som lyckades få mig att tro på mig själv igen. Har knökat ryggsäcken full av nya erfarenheter!

Livet börjar där komfortzonen slutar

Förra måndagen persade jag på 5km. Makalöst. Vart kommer farten ifrån?

Snabbare än någonsin.

I veckan såg jag reklam för Nedansjö trail. 10km. Ja, varför inte. Bylopp är så härliga. Okomplicerade. Du åker dit, betalar en liten slant och får springa en fin bana. Jag är ju själv aktiv inom föreningslivet och vet jobbet som ligger bakom och stöttar det mer än gärna!

Nåja. 10km. Sneglade lite på kartan, så lagom ut. Sprang 14km på 3.59 i snitt i lördags så lite sliten var jag. Men farten. Vart kommer den ifrån? Mamma, pappa å brorsan anslöt för att hålla sebben å Linus sällskap. Suveräna familjen!

Träffade några kändisar så visste att några farthållare fans det. Banan började med rätt rejäl stigning. Jag tuggade på och efter knappt 2 km låg jag i tät. Tryckte på rätt bra, men ska du springa så kort så ska det göra ont så det är bara att gilla läget. Försökte grilla herrarna, lyckades rätt bra. Sprang i de flesta backarna med efter ca 6km blev det till att gå lite för baksidan började dra ihop sig.

Hade iaf en envis i ryggen som släppte lite emellanåt, men efter en lång stigning blev det nerför. (Surprise) och då blev jag passerad av ett fartvidunder. Gav upp i någon sekund men bestämde mig sen för att försöka hänga, hur jävla trött jag än var! Tyvärr var nerförslöpningen inte så teknisk så jag fick ingen fördel där. När vi skulle passera E14, en liten tunnel, missade han den och jag var i rygg. Sista rejäla stigningen, ca 1km från mål, låg jag först, men stumnade rejält och kunde inte göra mycket när första herre (Henrik Moberg) passerade på lätta fötter.

Han passerade mål på 43.04 och jag på 43.16 Snittade typ 4.30 och det är jag nöjd med. Inte helt nöjd med mina nerförslöpor dock. Finns lite att jobba med...

Laddade med Maurten och sprang i Inov8. Som brukligt. Sen gammalt. Haha...

Jag har dock slarvat med stretch och massage och anar strålning upp i ryggen. Ägnat kvällen till plågsam stund på boll...

I övrig känner jag lite frustration över att inte bli klar här hemma. Men försöker nöja mig med det jag hinner. Men ja, höga ambitioner i mycket. I allt.

Härnäst stundar high coast swimrun. Ska bli jäkligt roligt! Simmat alldeles för lite men de ger sig. Kör på vilja och lust.

Ska även köra lite trailkurs med inlöparna och så är det Öbackalufsen på onsdag. Dags för nytt pers på 5km?

I övrigt är det lite skralt på tävlingsplaneringen. Kanske en liten inbjudan till Ultravasan skulle väcka mitt intresse? Härnö trail är ju inbokat, vill inte missa! Det vill inte du heller...

roligast idag var ändå att komma i mål och mötas av barnen! Och få höra av en stolt Linus att han sprang barnloppet. Kändes så bra att se hur ögonen lyste på honom! Härliga ungar!

En dryg vecka sedan HCU och det märks inte på kroppen förutom lite i knäet och under fötterna. Den där mentala dippen har inte kommit heller. Eller den anades men avhjälptes. För jag brukar kunna krascha rätt ordentligt. Försöker sträcka ut armarna och ta emot den med en varm kram.

Vilade från träning fram till i torsdags. Tvingat mig. Tur att jag haft rätt fullt upp. Men då drog jag, barna, päronen och brorsan till Vålådalen. Vi kunde inte hålla oss så jag å brorsan drog upp på Ottfjället. Ljuvligt. Skuttade upp. Skrattande. Leende. Insöp livet.

Kan du bli annat än förälskad? Kär? Eufori! Fullkomlighet. Låg Ljung så vi lämnade leden på väg hem och bara studsade runt.

Fredag, blanktjärnarna med familjen. Linus gick hela vägen själv, Sebbe drygt halva. Bra barn.

Tanken var pyramiderna, men realisten tänkte till. Besökte dem själv i morse ist. I regnet. Medan alla sov. Älskar min kropp. Njöt av varje steg. Förundrades av naturen. En mil längre än tänkt, men klagar inte.

Tännforsen fick sig ett besök. Vackert. Och intervallbacken! Dra mig baklänges. Måste dit och träna ngn gång.

Sen ville brorsan dra Blanktjärnsrundan. Å vem är jag å säga nej. Minnet är kort.

Samlat några mil idag. I helgen. Orimligt kanske. Hälsosamt? Gör jag rätt? Det känns ju bra.

Frågor som jag tycker är svåra att svara på är just de där om träning; Hur mycket jag tränar. Ingen aning. Blir olika svar varje gång beroende på hur den veckan sett ut inser jag. Något jag vet är att jag sällan sitter stilla i soffan. Det händer men inte så ofta. Och ibland tränar jag rätt mycket, som idag, och ibland inget alls. Ibland går det 3-4 dagar utan ett löpt steg, men då simmar, cyklar eller tränar jag något annat konditionsbaserat. Sen kör jag styrka. Älskart. Men visst har jag någon plan, omedvetet. Och ett upplägg, eller tankar. Men jag sätter det inte på pränt eftersom det stressar mig. Det som styr är min kropp, hur den känns, hur den mår. Vad den vill göra. Det får den göra.

Det närmsta coach jag kommer är nog Anna som ger mig tips och övningar för min klena rygg, bål och rumpa. Hon har stärkt mig. Eller visat mig hur jag stärker mig. Och det funkar!

Jag skriver inte ner vad jag tränar, för det stressar, men jag analyserar. Både träning och tävling. Senast HCU. För att finna mina styrkor och svagheter och för att få bekräftelse på hur kroppen känts. Jämförde mig med segraren i korta klassen. Knappt 10 min efter och tappade som mest under deras första sträcka, den mellan Skule och Nordingrå. Då jag hade det som absolut tuffast. Jag gör alltså någonting rätt. Eller allt rätt? Huvudsaken är att jag mår bra. Och är glad. Och fullkomligen älskar det jag gör.

Imorrn lutar det åt en kortare runda, vill suga ut det sista ur Vålådalen. Sen blir det simning framöver, high coast swim run är ju inplanerat och då är det hög tid att odla simhuden lite...

Först och främst, vad är HCU? Ren å skär galenskap? Eller alldeles, alldeles underbart? Testa och avgör själv...
Fakta: Du springer Höga Kustenleden. Starten går i Ö-vik på fredagen 00.00 och har 26 timmar på dig att ta dig de 129+1 km till Hornöberget. Det är inte platt och det är inte helt enkelt. Banan består av 3360 UTMB certifierade höjdmeter, går således över många berg, höga berg men inte Varberg. Underlaget är små slingriga stigar, bredare stigar, grusvägar och lite asfalt. Stenigt, rötter, spänger... Den är bitvis rejält teknisk, har du varit i Skuleskogen, Slåttdalsskrevan, ja då vet du vad som väntar... men framförallt, du bjuds på en hejdundrande naturupplevelse!!!
Herrarnas rekord är 13 timmar och 51 minuter, damernas 15 timmar. Eller var, kanske vi ska säga.
Antalet anmälda uppgick till 84 stycken modiga varav 7 damer. Härligt!

Nog om detta...

Så seriös som jag varit inför HCU har jag aldrig varit inför en löptävling. Och jag har gått ut med min målsättning oxå: vill verkligen slå mitt egna rekord på 15 timmar! 14.30 kändes rimligt. Under 14 är otänkbart.
Eftermiddagen ägnade jag åt att vila och att packa det min superba langningspersonal skulle ha med sig. Utan dom=inte lika bra löpning. Mamma å pappa, klipporna i min tillvaro! Maurten, sponser power gums, gainomax, salttabletter, resorb och svag enervit, det jag skulle leva på de närmsta 15 timmarna...

Jag rullade upp till övik tillsammans med Mikael Näslund. In i idrottshallen, hämta ut nummerlapp, säga hej till folk och bara insupa stämningen! Svårslaget. Tejpa fötter, fixa med skor. 23.45 vandrade vi gemensamt ner till torget. Erik Eng, som jag sprang med 2015, var med. Vi kompade bra då, blir nog repris tänkte jag och i år även Micke. Taggade till. Fan va kul det ska bli!

Väldigt bra väder, ljummet och helt klart, lampa kommer inte behövas. Valde supertröja över linnet. Vill inte riskera att bli sval. Nedräkning från 10. Spänningen stiger. Sen rullar vi iväg. Jag är långt fram som vanligt. Går ofta ut i det tempo jag har för avsikt att hålla länge. Hitta flytet. Men det går fort. Jag, Erik och Micke och några andra rullar iväg. Snart är det bara vi tre, snart är vi bara två eftersom Micke rinner iväg snabbt. Jag väljer att slå av på farten, det är långt kvar...

Det är behaglig löpning. Tidigare krånglande fötterna känns bra, likaså rygg. Det flyter. Men visst går det fort. Sven-Anders Bergström ansluter innan Köpmanholmen. Han passerade mig och Erik även 2015, men dök upp tidigare i år. Riktigt skoj att ha sällskap. Köpmanholmen passerar vi 10 min snabbare än rekordåret. 10 min innan plan. Lugn. Två femmor avverkas under 25 minuter och Sven-Anders påtalar att det nog går lite fort. Håller med. Vi tre jagar upp farten men ingen vill riktigt slå av heller...

Slåttdalsberget tornade upp sig framför oss. Fenomenalt vackert att se solens strålar leta sig fram och dränka berget. Skrevan syntes tydligt på håll. Dit var vi på väg! Bävade lite för skuleskogen. 2015 var det en tuff upplevelse, jag var så ohyggligt sömnig då, men i år kändes det mycket bättre. Kände mig stark. Och soluppgången, magisk! Vi tog oss tid att stanna för att titta på den. Det måste du! Det är ju för att uppleva du springer!

När vi passerade södra entrén kollade jag på klockan, insåg att vi ligger en bit före de tider jag meddelat mina följare, närmare 30 min nu. Får hoppas att de inte försovit sig för sportdrycken började ta slut.

Från starten och fram till Skuleberget passerar rätt många tankar. Varför gör jag det här? Kommer jag orka? Vill du det här? Många tvivel. Men det är bara att boxa bort dom. Det gäller att dela upp det hela. Tänker på TEC, tänker stationerna som varv. Bygger upp längtan efter att få komma till stationerna. Få vila, äta och prata med folk. Bara vi passerar Skuleberget kommer det bli lättare, och när vi passerar Nordingrå, då är det typ bara en mara kvar. Tänk inte, njut och kliv på bara. Låt kroppen uträtta mirakel!

Skymtar mamma å pappa när vi viker av vägen strax efter södra entrén, andas ut. Har fått håll. Ett elakt håll. Är inte van det. Plockar upp två stenar och inbillar mig att det ska släppa. Tränger bort tankarna, blir ju inte bättre av att jag springer och tänker på att det gör ont.

Fyller på, ett snabbt stopp vid Skuleberget bara, sen rullar vi vidare. Vill inte tappa flytet. Vi ligger 45 minuter före plan, 45 minuter snabbare än rekordåret.
Nu stundar Mäjabodarna. Brutal stigning!!! När vi passerar Docksta slår sömnigheten till. Som ett slag i bakhuvudet. Blir brutalt sömnig. Vill bara lägga mig ner. Försöker springa å blunda, powernappa. Dricker. Äter. Inget hjälper. Vi jobbar oss uppåt. Var det verkligen skogsbilväg till Mäjabodarna? Vi når toppen. Nej, det var det inte. Det går nerför. Fan. Glömt den här delen av banan. Sven-Anders har ont säger han och helt plötsligt är jag och Erik själva. Sömnigheten är svår. Hittar någon koffeinshots i väskan. Smakar verkligen skitäckligt men den hjälper. Uppe vid bodarna står mamma å pappa och lite andra supporters. Fan va det är pepp att bli hejad på!

Efter Mäjabodarna är det inte långt till Nordingrå, någon mil typ. Positivt tänkande. Vi har ett jävligt bra flow genom Ullånger, viker under E4:an och matar på trots motlut. Kommer ihåg detta parti som tungt men nu är stegen lätta. Enligt uppgift är inte Micke långt före oss men det spelar ingen roll känner jag. Fokus på mitt. Av vägen, in i skogen upp 3,5km mot Erikskojan sen ner mot vattenstationen i Svartsjön. Detta parti går riktigt jävla bra! Sån känsla i kroppen. Vid stationen ser vi Micke. Han har tappat. När jag får en rygg så ökar jag gärna, tvingar mig att försöka lugna ner mig. Vi passerar honom strax innan vi viker av vägen och in i skogen vid Vedasjön. Känner med Micke, 2015 hade jag en rejäl dipp sträckan från Svartsjön till Nordingrå, stapplade, gick, det har jag inte i år! Även om sträckan från Vedasjön till Nordingrå känns oändlig bitvis. Kommer ihåg den som kort. Detta är något vi återkommande kommenterar Erik och jag, om partier av banan vi inte kommer ihåg... vi skrattar och undrar vilka partier vi kommer ihåg.
Lidnipan! Den glömmer du inte bort! 200 höjdmeter skall plockas på ca 2 km. Men vi kommer dit...

Nu väntar en hel del kuperad grusväg innan vi skall besegra Lidnipan. Vi håller mycket god marschfart. Det är kuperat men vi kämpar på, jag väljer att springa i allt fler backar. Jag har börjat räkna på tider. Jag vill ge det jag kan. Inte fega. Börjar längta till Lidnipan. Det är fascinerande att känna hur inställningen till backen utvecklats under loppet. Skräcken är utbytt till stark längtan, en iver. Längtan efter att få känna smärtan och besegra den! I år ska jag vara stark där. Hejarklacken står vid foten av backen, känner peppen. Vill ge dem det här!

Vi börjar "promenaden" uppför. Innan vi är halvvägs hojtar Erik att han släpper. Jag överväger att vänta in honom men längtan efter att få visa mig själv vad jag kan ge tar över. Herrekordet, det orimliga, är inom räckhåll. Befängt men va fan. Friskt vågat... kommer ihåg löpningen uppe på Lidnipan som vedervärdig; tung och teknisk, men inte idag. Eller tung och teknisk men kroppen orkar. Är tacksamt att tillslut snubbla ut på en skogsbilsväg med svagt medlut. Funderar på om husvagnen står kvar, japp, det gjorde den. Snart bara 2 mil kvar! Woho!

Anländer till Fjärdbotten 50 minuter före tidsplanen, 76 minuter före mitt rekordår. Orimligt. Det ska inte hålla! Fokus framåt. Brorsan kliver på som pacer. Grymt med sällskap. Gör det lättare att glömma att det är jobbigt. Skylten säger 17km kvar. Som att springa runt Örsjön. Fan va bra du är! Du kommer greja det här!
Kommer ihåg ett stenigt parti, men inte så fasligt långt. Minnet sviker mig, inte första gången denna dag. Grönviksfjärden. Den är inte nådig. Relativt flackt med idel klättrande och parerande längs klippor och klapperstensfält. Det kändes oändligt. Efter att ha vacklat till för sjuttioelfte gången blir jag redigt arg. Men bara att bita ihop och försöka fortsätta röra mig framåt. Ren njutning att få lämna det bakom sig, hur jävla vackert havet än låg där!

Kände sån glädje när jag passerade vid sidan av Valkallen, då väntar nedförslöpning! Det toppas av att brorsan utropar att nu ser vi bron! Snart bara en ynka mil kvar. Som att springa runt Myran. Så tacksam över hans sällskap!!!

Vid lövvik väntar mamma och pappa. De applåderar när jag kommer. Det värmer i själen. Där väntar även Magnus som ska följa mig sista milen till mål. Han är som en kalv på grönbete. Jag undrar lite stilla om det är sådär folk upplever mig; snacksalig och skuttar runt på lätta fötter. Ser oförskämt lätt ut. Men det är motiverande. Och inspirerande. Få saker gör mig så glad som att se andra lyckliga av löpning. Det smittar. Farten är relativt ok, eller bra. Allt är relativt. Vi rullar på riktigt bra nerför iaf. Uppför, nerför, kringel krok. Jag börjar längta efter målet.

Ääääntligen väntar lövviksbron 4 km asfalt som avslutas med 500m kraftig stigning från brofästet. Springer hela asfaltsbiten, försöker trycka på. Skrattar lite för mig själv för misstänker att det knappt lär synas någon skillnad på stilen... Nu är det spurten. Under 13.30 ska det bli! Känns magiskt. Overkligt. Orimligt. Jag tänker inte ge mig, inte nöja mig som på TEC. Bara tugga på. Hela vägen in i mål....

Känslan att passera brofästet är fenomenal! 500m kvar!!! Magnus fortsätter oavbrutet peppa. Jag tar mig leende uppför backen. Hör mina vänner och publiken att heja! Vilken känsla! Höjer armarna i luften och passerar mållinjen. Eufori!
Underbar känsla att få krama om mamma och pappa! Och mina pacers och vänner! Känner glädje och tacksamhet.

13.26.52 Orimligt. Det skulle inte gå. Snitt 6.11 per km. Långt under målsättningen. Känns som en betydligt större bedrift än TEC. Tanken fladdrar iväg, vad borde inte tiden kunna bli på 100miles om jag klarar detta på denna tid?

vid 14.00-ish kommer först Erik och 2 min senare, Micke. Förundras över hur de höll ihop det, Erik utan pacer och Mickes återtåg in i loppet. Imponerande! det är tufft att bita ihop och komma igen när energin är slut, spec på det här loppet!

det är många segrare, alla som går i mål!

På tal om segrare, sjukt kul att en annan stark dam visade vart skåpet ska stå på korta banan! Hatten av till dig Fanny Borgström!!!

Nu, några dagar efter loppet, känns kroppen oförskämt pigg. Hade ont i ett knä under loppet men det har börjat släppa och blåsan under ena foten har läkt. Har tvingat mig till vila. Tur att jag har en hel del tapetsering och målning att roa mig med istället... :)

HCU! Vilken jävla upplevelse! Sjukt storslagen!!! Riktigt bra arrangemang! Spring om du kan!!!


Resultat: http://ext.nytatime.se/race/?race=XFSnjqn3sddeWwSaj

Det är lite läskigt. Eller mycket. Jag har en målsättning och en stark vilja att lyckas, men är så rädd att ramla på fel sida av "linjen". Att tappa glädjen och den förutsättningslösa känslan. Att inte njuta av varje steg utan istället stirra mig blind på klockan. Jag jobbar mentalt nu. Hårt. På att inte tänka. Inte låta målsättningen och viljan att lyckas ta för stor plats. Nöja mig med min prestation. Vilken den än nu blir.

Kroppen är inte tipp topp. Den känns lite sliten. Sprang 15km igår. Smärta i kroppen. Seghet. Hur fan ska jag orka? Men det är en vanlig känsla. Det som oroar mig är fötterna. Har ont under dom sedan Sundsvall (off)trail. Rejält. Det pirrar och ömmar. Mind over matter. Blir vila idag. Lätt löpning med jobbet imorrn (inte för kollegorna, de ska springa fort, men jag ska bara hänga runt och heja på dom), sen måste jag planera upplägget. Brorsan bor ju inte längre i Ö-vik. Jag måste sova. Ligga och vila. Sen ska jag fixa drop bag för första gången i mitt liv. Och så fixa grejor till mamma å pappa å brorsan, mitt crew, som ansluter vid 06-hugget på lördagen.

Det är något jag ser fram emot. Att får träffa nära och kära efter banan. Att de vill vara där. Det gör mig glad och rörd. Betydelsefullt.

Att planera kost under loppet. Det känns seriöst. Jag vill inte ta det för seriöst. Jag balanserar på, för mig, en linje jag har svårt att förhålla mig till. Glädje och seriositet. Hittills har jag haft en magisk kombination, den vill jag inte tappa.

Jag springer för mig själv. För min egna skull. Och jag älskar att dela med mig! Jag vill dela med mig av känslan och euforin, det som löpning gör med mig, får mig att må.

Jag ska behålla glädjen. Jag ska släppa fokus på målet, jag ska fokusera på resan. Här och nu. Då löser det sig...

Det efterlängtade loppet. Nu var det dags. Grundade med 40-års kalas dagen innan. Ett bra val.

Gröt, ägg, kaffe. Som vanligt. Maurten 320 i flaskorna, samt resorb i en. Hädde i lite extra salt. Jag cyklade till Sundsvall i fredags, 9 fräscha mil på 3 timmar å en kvart. Det kändes fortfarande i benen. Packade för 8 grader och mulet. Inte för 17 grader och sol. Ulltröja. Svettades innan start. Hatar att svettas.

David utlovade en extraordinär bana. Han håller vad han lovar. 49km och 1880 höjdmeter, mestadels obanat.

Rullade iväg fint. Kände mig seg. Gick redan i en av backarna vid fiskdammen. Ultrahjärnan är påkopplad. Andreas Svanebo rann iväg men jag fick sällskap av en Niklas. Dock möjliggjorde inte banan det att småsnacka så mycket, eller jag pallade det inte. Hade fullt sjå att hålla mig på benen och ta mig framåt. Omsberg, midskogsberget och sen Tallstugan. Fantastiska vyer! Utmanande. Kräkvarning. Jag hittade ett mycket fint flow i löpningen som jag växlade med gång. Jag ville inte bli trött. Kände av vänster höft och låren. Krampvarning. försökte tänka på tankarna på ryggen... Vid Tallstugan stod pappa å mamma å langa! Underbart. Fyllde upp flaskan med mer Maurten. Drack inte så mycket som jag väntat, men ändå tillräckligt. Varmt som fan dock. Längtade efter stig. Så otroligt jobbigt med obanat. Fick stig. Teknisk stig. Skrek åt mig själv inombords att nu fan njuter du och passar på att vila. Mind over matter.

Tuffade vidare mot Fågelberget. Jobbigt, men så ska det vara. Fortsatt sällskap. Kändes bra för då malde jag lixom på. Trodde aldrig vi skulle komma fram till södra berget, men se, det gjorde vi. Och där stod Ankis å Anna! Lycka! Fasen va glad jag blev. Å rörd.

Halva banan kvar. Musklerna piggnade på sig men mina fötter börja ömma som fan. Kunde knappt sätta ner dom. Att det var mjukt hjälpte inte. Aldrig varit med om något liknande. Tappade Niklas på grund av instagrammande men lyckades jaga ikapp honom. Började längta efter omsbergsväggen. Utsikten där uppifrån... Ojojoj... passerade åter Tallstugan där jag fyllde upp en nu tom flaska med Maurten och vek därefter ner på en endurostig i all evighet. Så kändes det. Och den såg fan likadan ut hela tiden. Kliv kliv... men sen. Äntligen.

Jag mata på! Nu fanns ju även 28km-löpare på banan, det kändes bra mentalt att få springa om. Upp på toppen, sen är det inte långt kvar... hemmanet. Runt i skogen där. 5 km kvar. De längsta jag någonsin sprungit! Skulle gärna kontrollmäta. ;)

Började verkligen längta efter att få klättra upp till Nolbykullen. Bra med energi. Kompletterade Maurten med vatten nu. Värmen gjorde mig så törstig.

Äntligen fick jag gå! Klättringen mot mål var påbörjad. Å jävlar va brant! Men jag streta på. Har gott självförtroende när det gäller att gå. Tuggade på fint. Stabilt. Drog ifrån Niklas. Dock helt utan tanke på det, det bara slog mig. Allt fokus låg på att ta mig framåt.

Sista mellantiden. Vyn!!! ?

Snart sista spurten. Fick för mig att vi skulle vika upp direkt i slalombacken, men se så fel jag hade! Vi vek ner för att sen få klättra i skogen. Blev jag förvånad?

Nåja. Allt har ett slut och så även Sundsvall trail. Stämplade in på 5.40.34 Sjukt nöjd. Tvåa totalt och först av damerna. Kanske det värsta jag gjort. Haha... jävlar vilken bana. Brutal, fruktansvärd och alldeles underbar!!!

alla som tog sig runt banan, vilka kämpar! Jag är van skogslöpare och har en rätt rejäl träningsbakgrund, men vet att inte alla har det. Herrejösses! Bra jobbat allihop! Hoppas ni känner er som vinnare allihop!

under loppet funderade jag lite på vad jag höll på med så nog tog jag i. Tankar på att HCU är otroligt avlägset och att jag inte kommer palla genomföra det flurerade rätt flitigt... men nu, nu börjar jag rent utav bli lite sugen på det. Om kroppen vill så. Har fått en misstänkt inflammation i ena foten. Hoppas på snabb läkning...

men ja, mitt råd. Spring Sundsvall trail!!!!

Den bara kommer. Slår undan benen. Jag faller. Platt. Paniken. Mörkret...

Ja, hur går det med kroppen? Det undrar jag med. Den känns bra. Orolig för stelheten i rumpan men den blir bättre av träning så varför vila? Försöker vara smart. Barnvecka, pusselvecka, fast ändå inte. Fokus är på barnen och det är skönt. Det som blir det blir och det blir bra.

Kommer inte riktigt ihåg vad jag tränat. Fantastiskt fint intervallpass i torsdags med kollegorna. Mjölksyran rann ut genom öronen. Ett grymt progressivt löppass i lördags. Rullade på i 4.12 sista km utan att förta mig. Och så styrkan idag. Stark. Starkast var nog sebben. Jävlar vilka skott han får till. Å höjdare. Å glädjen i hans blick när han kom på hur han dribblar! Och se hur Linus gick ann. Ville inte träna, orkade inte, men mamman gav sig inte och han var mäkta nöjd efteråt...

Lördagen ägnades åt utflykt. Stortorget i Häggvik. Sjukt nöjda ungar. Och föräldrar. Livet på en pinne.

Sen erbjöd sig AK att ta min bil, släppa av mig i utansjö åsså fick jag springa hem till dom. Hon känner mig. Jag blev så glad. Fånigt glad. Kutade uppför ett berg bara för att jag blev så glad! Å utsikten! Ja jävlar. Åsså rullade jag på. Lättare och lättare, samtidigt fortare och fortare. Härliga känsla. I shorts å T-shirt.

Men det är inte idel solsken. Jag har sagt ja till för mycket. Jag vill för mycket. Allt fungerar bra. Allt känns bra. Sen vänder det. Bergochdalbana går tvärt nerför. Fort. Jävligt fort. Jag ifrågasätter allt, tappar fotfästet och faller. Handlöst. Jag måste ta emot mig själv. Allt som känns bra känns plötsligt så fel. Tvivel. Frustration. Glädjen är borta. Känslan av att bara vilja ge upp blir så intensiv. Men ett steg i taget. Det blir bra. Jag gör det bra. Jag måste tro på det. Jag vill framåt, uppåt. Upp med blicken och simma på...

I tisdags var jag på Härnösands Hälsostudio och fick, som vanligt, en fenomenal behandling. Sandra lyckades få ur det värsta ur rumpa/baksida lår. Har känt att baksida lår inte riktigt svarar, men nu är det ordning på torpet.

I går var jag ute på en lugn morgonrunda, drog upp på grottberget. Jag älskar att springa. Kroppen kändes stark och lätt. Uppförsbackarna kändes för korta. Flyt i steget. Funderade på att fly. Skita i allt och bara ägna mig åt att springa hela dan.
Jag älskar backar. Njuter av varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen. Tänkte att det är så du ska se på livet. Njuta av uppförsbackarna, fira varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen.

Känslan av att bara mata på. Oslagjävlabar!

Och vyn från grottberget, den gör mig gråtmild. Älskar att bo här. Älskade livet där och då. Intensivt. Gränslöst. Kände mig stark inifrån och ut.

På kvällen knackade tvivlet och på dörren. Och känslan beskrivs bäst med bilden av en luftlös coreboll. Mitt liv är så. Mer extremt än vanligt just nu. Går från svindlande höjder rakt ner i den suraste myren. Jag vet att det vänder. Att jag kommer upp igen, men det är så lätt att sugas ner i djupet, vältra sig runt där nere, det är bekvämt. Men jag vill inte fastna. Jag vill vara en som vänder, vill vara sådär positiv som jag vet att jag kan vara. 30 minuter träning hjälpte. Jag var stark!

När jag efter träningen lindade in mig i filten från TEC och tände ljusstaken från HCU, då kom den. Längtan. Viljan. Glöden. Är det rimligt att köra HCU iår? Samtidigt går mitt favoritlopp Urskogsloppet. Känns hårt att missa det, men HCU. Är det något år jag ska slå rekordet är det i år. Testa Maurten ordentligt. Det vore jävligt häftigt.

Jag får kanske fiska efter en fri start, får jag det brukar jag ha svårt att säga nej... :)