sandrawikerstam blogg

Tänkte att jag skulle skriva hur det började, hur förlossningen gick och efteråt.

Torsdagen den 20/6, dagen då jag hade mitt BF började bra. Jag vaknade upp och kände att jag faktiskt mådde bra, för att vara beräknad då. Så jag & min pappa åkte till Vara och handlade mat inför midsommar. Allt gick bra, men visst hade jag ont, det hade jag haft i några veckor nu och kände av det som vanligt, men vi fick handlat och åkt hem till mamma och pappa. Då vi har får och dom klipps ungefär då på året så valde vi att klippa vårat flaskmatade lamm Rut kl var då 16:21, gick hur bra som helst, men då jag inte skulle hålla emot och riskera att få hennes horn i magen valde vi att inte klippa klövarna.
När hon var färdig klippt åkte jag hem till mig, tog de lugnt, kikade lite tv och så. Vid 19 tiden sätter jag mig på toa för att bara kissa, märker då att det kommit lite blod och blir lite fundersam, skickar en bild till Stina som säger att det kanske kan ha med slemproppen att göra, då i detta läge börjar det göra ont, jag kan varken luta mig framåt eller bakåt, sitter fortfarande kvar på toa och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Kl 19:13 är det första gången jag ringer till förlossningen i Trollhättan, de talar om för mig att ta 2 Alvedon, en vetekudde och lägga mig och vila, jag gör detta och det funkar en stund. Då jag känner att det gör ondare och att det håller i sig längre skickar jag till mamma hur läget är och att det nu gör så ont att jag skulle kunna gråta. Mamma tycker att jag ska ringa in igen, men frågar henne då vad jag ska säga, då jag ringde in för ca 2,5 timme sen. Mamma säger att jag ska säga som det är, vilket jag gör. Kl: 21:43 ringer jag in andra gången. Hon på förlossningen säger att jag är välkommen in, men att det kan finnas en risk att jag kommer få åka hem igen. Det gör mig ingenting, då jag kände att jag ville kolla så allt var OK. Säger till mamma att jag var välkommen in och hon kommer och hämtar mig. Vägen in till förlossningen känns väldigt lång och jag känner att jag har svårt att sitta upp, så jag vinklar ner sätet och känner att det gör ont.
Kl 22:50 får jag komma in på rummet, dom sätter på de på magen så de följer bebisen och undersöker mig, jag va öppen 3cm. Mamma frågar då om jag kommer att få vara kvar, vilket jag kommer att få vara då jag hade så ont. Tack för jag fick vara kvar! Tiden nu var långdragen. Jag valde att först hålla mig till lustgasen, den hjälpte, men inte så mycket, då jag varit på toa märkte jag att det fanns ett badkar inne på mitt rum, så jag sa till barnmorskan att jag ville bara, så jag gjorde det. Dom säger ju att det ska hjälpa, men det tycker jag verkligen INTE att det gjorde. Men jag badade en stund och gick sedan upp, När jag stod i badkaret gjorde det så ont att jag sa till barnmorskan att dom skulle plocka ut han (då trodde jag det var en han, jag kollade ju aldrig upp könet) men icke sa nicke, det tänkte hon minsann inte.. Så jag torkade mig och la mig i sängen igen.
Mellan att jag inte har värkar och värkarna ligger jag mest och tar det lugnt. Jag blir undersökt lite då och då, öppnar mig lagom och bra. Men till slut har jag så ont så dom väljer att sätta epiduralen på mig, vilket jag tackar dom för! Med hjälp av den, försvinner typ all smärta från värkarna, men jag väljer ändå att använda lustgasen, den va rätt nice, hihi!
Tiden tickar på och tiden fram tills 04;00 så öppnar jag mig och runt 04;00 är jag helt öppen. Det är nu den jobbiga perioden börjar..
Nu händer INGENTING. Jag ligger i sängen, blir undersökt då och då, men hon lägger sig inte så det är dags att krysta, jag får gå upp och gå litegrann, går det jag orkar, men då jag inte har mycket energi kvar så väljer jag att lägga mig i sängen igen. Men det händer fortfarande ingenting. Jag får sätta mig på knä i sängen och luta mig över ryggstödet, men det orkar jag inte heller, jag orkar verkligen inte hålla kroppen uppe, jag har bokstavligt talat helt slut, så jag får lägga mig igen.
Detta håller på så här, dom vill att jag ska försöka gå men det orkar jag inte.. I detta läge börjar dom prata om antingen sugklocka eller kejsarsnitt.. Varken klockan eller snittet vill jag ju använda mig, men om ingenting händer så finns det ju inget val.. Jag kommer ihåg att hon visade mig sugklockan, men hur det ser ut har jag inget minne av.. Vid detta läge har dom förberett mig, lagt upp benen och talat om att det ska komma in typ 6 personer, det är inget jag bryr mig om, hade kunnat komma in en hel armé om så vore.. Men helt plötsligt, är det dags att börja krysta. Mamma står på min högersida och ger mig stöd, dom 2-3 första krystningarna är helt ok faktiskt, sen säger dom att man kan se huvudet, så jag stoppar ner handen och känner på hennes huvud, tycker att det känns overkligt att jag i vilken stund som helst ska bli mamma. Min mamma blir "tillsagd" att stötta mig genom att hålla i huvudet så jag får hakan så nära bröstet som möjligt, helt tyst trycker jag på i alla krystvärkarna och efter 12 minuter är hon ute, kl 11;57, min fina, fina flicka! 

Vill tacka min underbara mamma som stötta mig genom hela förlossningen & även uppfyllde min egentligen ända önskan, att klippa navelsträngen

Elvira Wikerstam ❤

Tiden efter får jag skriva om vid något annat tillfälle, när det nu blir. Va ju mest att vi sov och va med varandra inne på BB. Livet började rulla på i en ny riktning och den är underbar!

Nu är det ett tag sen jag bloggade, IGEN. Men det har varit så mycket det sista vad gällande allra mest skolan, men även en del jobb & graviditeten såklart.

Min graviditet har varit vad jag tycker som en dröm. Jag har kunnat gå i skolan, jag har kunnat jobba, jag har kunnat gå som vanligt, träffa kompisar osv. Mitt illamående slutade ungefär vid vecka 12-13 och ända fram till vecka 35 ungefär har jag mått toppen! Men den 10 maj blev jag sjukskriven, för jag började få problem med foglossningar och det började göra ont i ljumskarna. Så nu har jag fokuserat väldigt mycket på skolan, där jag hade 2 ämnen, svenska och samhällskunskap men fick ändå gå 4 dagar i veckan. Vilket jag gjorde för att jag ville klara skolan.

Skolan -
Den har varit allt från intressant till ett helvete typ. Vissa uppgifter i skolan har jag fasat för, och då tänker jag mest på det muntliga, då ja verkligen inte tycker om att stå inför en klass att redovisa något som jag själv jobbat med. Hade jag däremot haft ett grupparbete och haft redovisning på det hade känts mycket bättre. Men jag genomförde redovisningarna iallafall och blev godkänd på dom.
Jag har gjort det som efterfrågades och igår 28/5-2019 blev jag godkänd i svenskan och idag 29/5-2019 blev jag godkänd i samhällskunskapen! JIPPI! Det känns så himla underbart att äntligen vara klar med dom ämnena. Nu är det bara psykologi kvar, vilket jag tror och hoppas att jag kommer fixa också! Jag tänker iallafall kämpa med att klara det, skulle det inte gå vägen, tar jag det vid ett senare tillfälle. Jag tänker inte ge upp däremot! :)

Jobbet -
Jobbet har under min graviditet fungerat riktigt bra! Eftersom jag är timanställd så kunde jag välja själv hur mycket jag hade velat jobba under tiden, eftersom jag gick i skolan samtidigt valde jag att först och främst sätta skolan som prio 1 eftersom det är något jag fått söka in till och riskera att få F som slutbetyg inte var ett alternativ. Så jag jobbade vanligtvis 3 dagar/vecka, ibland kunde det bli mer om jag kände att jag hade "råd" att hoppa en lektion, för var det inget obligatoriskt i skolan och jag blev erbjuden jobb, så valde jag oftast att jobba istället, aldrig fel att tjäna extra pengar ;)
Jag jobbade så länge jag orkade, då jag är inom vården så är det ett ganska krävande jobb och vissa dagar är man helt slut när man kommit hem och en graviditet på det har varit lite extra påfrestande. Men jag valde att kombinera jobb och skola och jag tycker ändå att det har fungerat helt OK. Den mesta tiden på jobbet har jag klarat av alla arbetsuppgifter, jag har kunnat göra det jag varit där för, men den senaste tiden har jag varit lite med begränsad, då jag till exempel inte ska lyfta tungt, så en vårdtagare som kanske skulle kräva lite mera har jag inte kunnat hjälpa full ut. Jag blev även mer begränsad med att vara smidig, eftersom magen växt så har jag haft problem med att böja mig framåt och plocka upp saker som hamnat på golvet. Så jag fick ändra mina arbetsuppgifter, från att göra allt som jobbet kräver, till att plocka i disken, mata om det behövs, hjälpa sådana vårdtagare som inte kräver tunga lyft osv, men det har fungerat bra tycker jag då jag har bra arbetskollegor som förstått mig varför jag inte kunnat göra allt. Så det fungerade bra tills jag kände att jag började få ont. Foglossningar och "försämrad" gångfart, då jag ibland inte kan gå så fort för det gör ont. Så från och med 10 maj 2019 blev jag sjukskriven. I samband med den valde jag att fokusera på mig och mitt mående, samt skolan.

Graviditeten -
Här kan jag inte skriva så mycket egentligen då mycket redan är skrivet. MEN jag är så glad över detta, även fast jag har riktigt, riktigt ont just nu. jag har idag, 22 dagar kvar innan BF och det känns bara mer och mer spännande ju närmare jag kommer, men det är också väldigt nervöst. Men jag ser fram emot vad som komma skall. Jag längtar efter dig bebis <3


Nedanför är 2 bilder från när jag var ute i rapsfälten och fotade gravidfoton. Det måste ju förevigas :)

idag har jag först varit i skolan, där vi pluggade om posttraumatiskt stressyndrom & sedan avslutade skoldagen med en mingelmässa på Sjukhuset i Lidköping. faktiskt rätt intressant & skulle jag välja något där som lockade lite så var det "Avdelning 5 - Stroke" dom hade vi även en föreläsning i förra terminen i skolan & det är faktiskt ett intressant ämne. så det hade varit något om nått liksom. annars har jag halkat in på LSS. hade min sista praktik där & jisses va kul det var! stortrivdes & de 5 veckor jag var där gick JÄTTEFORT vilket jag tycker är tråkigt.. hade gärna varit där längre!
Men nu är vi iallafall inne i sista veckan på skolan, kursen sträcker sig till januari-19, men vi har våran sista riktiga lektion imorgon, det har varit en bra fördjupning & jag ser fram emot hösten för till sommaren är JAG FÄRDIG UTBILDAD!

Idag efter skolan drog jag till Karlsborg där jag lämnade tillbaka min BMW, så nu slipper jag den, nu ska jag i lugn & ro hitta en ny bil som jag kan ha mamma följde med mig & jag uppskattar varje dag jag har henne i min närhet, hon är min trygghet♡ så på vägen hem pratade vi, vi handlade och va de de allmänt mysigt. Världens Bästa Mamma ❤

nu blir de lite spel på mobilen & sedan sova, upp i tid imorgon för att ha den sista lektionen i skolan!

puss&kram♡

hej fredag, det var riktigt kul att du ville komma hit åh förgylla min dag med en jävla helvetes massa känslor åh skit som jag egentligen hade kunnat skippa. Tack för den, fan.

Ligger just nu i min säng och funderar på hur dagen har varit, den har väl varit bra såsätt, men oavsett vad jag gör, så rullar det 1000 tankar in skallen. HELA TIDEN. När ska det ta slut? Varför kan jag inte bara ha en dag (iallafall) som det är lugnt, som det liksom känns bra?
Vad ska man ta sig till? Blev helt tom på ord bara sådär. Alla ord från det jag tänkte skriva försvann. Bara dessa tankarna kvar, åh idag tänker ja inte dela med mig av vad jag tänker. Ligger dock åh lyssnar på "i'm a long way from home - waylon jennings" riktigt fin låt. känner igen mycket i den låten, varför känns det som om jag är långt hemifrån? vart är mitt hem om inte här, där jag bor? vart ska jag då bo?
byter till låten "better - takida" den låten har också gått varm idag, mycket kommer upp när jag lyssnar på den oxå. "all these word I say, don't mena anyting, I realize." allt är verkligen bara ord, det kommer alltid bara vara ord, aldrig en handling. En handling jag planterar inom mig som ett frö, som jag vill ska växa åh aldrig vissna. Men det är lika bra jag låter den vissna åh dö ut, det är lika bra. Varför ska JAG hoppas åh gå med denna väntan på något som aldrig kommer att bli min verklighet? För hoppas man för mycket åh det inte blir så, då blir man automatiskt sårad åh det orkar jag inte med. Allt hade varit bättre om känslor inte kunde bli inblandat, hur hade situationen sett ut då? Hade jag brytt mig så mycket då som jag gör idag? Hade vi pratat överhuvudtaget? Eftersom det oftast är jag som startar våran konversation hela tiden.... Jaja.. Jag vet mycket väl att det blir mycket gnäll åh konstiga åh helt sjuka tankar här oftast, men det är HÄR jag skriver av mig, detta är min sida och ingen annans. Jag skriver vad jag vill åh jag vet att mycket av mina tankar är sjuka åh att man absolut inte ska tänka så, men hallå, det är 2018 åh vem tänker inte helt wierd eller sjuk i dagens läge? Alla gör det någon gång, vissa lite mer och vissa lite mindre, så är det ju. Inget fel med det. Men hellre att jag skriver det än att jag väljer att göra en handling av det hela. Det blir inte bra då. Därför är ord mycket bättre i detta läget. Tack bloggen.

Imorgon ska de bli en bra dag. Kommer vara bland fina och bra människor, mer om det imorgon. 

​puss&kram​​​