ronjabim

Klockan slår 03.00 och det är dags att gå ner i köket för att iordningsställa lillemans ersättning. Varje dag och natt med ca fyra timmars mellanrum ska det matas, ingen supermamma som lyckats få till amningen. Typiskt. 
Slår mig ner i soffan med bebis, precis som jag gjort i snart 3 veckors tid. Inget konstigt.
Men det känns konstigt..riktigt konstigt.
Nä fy fan. Det känns som att någon är här! 
Som den mes jag är reser jag mig snabbt som tusan och går upp till sovrummet igen. Usch vad det kändes obehagligt. Där nere vill jag inte sitta om nätterna något mer. Godnatt!

Sitter i sängen tillsammans med en semesterfirare till sambo, mitt lilla knyte i famnen och kollar en serie. Telefonen plingar till.. sträcker mig efter den och ser att Julia har skrivit. Julia?
Känner hur det knyter sig i magen på mig direkt. 
Förstår inte riktigt vad hon vill ha fram mer än att det inte är bra.
'Ring Eddie...' står det.
-Fredrik.. det har hänt Nico något. Jag vet att det har hänt Nico något. Julia skrev att jag ska ringa Eddie.
- Men sluta. Det är väl bättre du ringer Nico först..
....
'Han svarar inte!! Helvete.'
Mina nerver börjar strama, hjärtat vet knappt hur det ska banka och jag vet inte vad det handlar om, men jag bara vet att det är något.
I samma stund som jag lyfter mobilen mot örat får jag meddelandet som förändrade mitt liv.

Panik. Jag har panik. Det är en tjej som svarar i Eddies telefon. 
- Han orkar inte prata just nu..
- Jag ska prata med honom nu!!!
Jag har lyckats ta mig ner och sen upp igen på ovanvåningen, skakar och gör märkliga rörelser med min fria hand. Som om vartenda del av mig måste vara igång för att distrahera mig från den situationen som pågick.

Jag vet inte ens i vilken stund jag har lämnat över min son till Fredrik.
- Ronja.. Jag är ledsen. Jag är verkligen ledsen. Nico lever inte.

Ihop krypen sitter jag på knä med ansiktet ner i golvet, telefonen har jag kastat bredvid mig utan att lägga på. 
Gråtandes i panik upprepar jag..
'Vad fan har ni gjort! Vad fan har ni gjort! Nej Nej nej det är inte sant..'
Reser mig, vet inte vart jag ska ta vägen så jag bara går.. två steg fram, ett åt sidan, bak igen, fram, ner, runt. Vad fan ska jag ta mig till!?
Beter mig som en skrapad skiva. Om och om igen..
'Nico är död. Nico är död. Min lillebror är död. Min lillebror är död. Min lillebror.'
Mina tankar flyger till höger och vänster. 
'Han har råkat överdosera. Det blev för mycket.
Vad fan har dom gjort?!?!'
'Ingen vet. Ska jag behöva berätta detta för mina föräldrar?!'

Skivan sätts igång igen.. fast denna gången med ytterligare en mening. 
'Nico är död. Nico är död. Min lillebror är död. Min lillebror är död. Min lillebror. 
Jag kan inte säga det till mamma och pappa. Jag kan inte säga det till mamma och pappa. Nej nej nej.'

I fosterställning vaggandes känner jag en känsla jag aldrig kunde föreställa mig. Jag befinner mig i en panik, chock, i ett trauma som hade burit mig rakt ut framför en bil om det inte vore för Elias.

'Mamma och pappa får inte veta det. Dom måste vara på en säker plats när dom får veta det. Jag kan inte säga det till mamma och pappa.'
Hela mitt system kraschar..
Skickar sms till båda och frågar vart som är..
Mamma svarar att hon jobbar.
'mamma du måste åka hem!'
'mamma du måste hem nu!'
Det är som om hon förstår. Telefonen ringer.. 
Jag kan inte svara. Jag kan inte säga det. Hur ska jag säga att Nico är död.
Telefonen ringer igen. Denna gången min storasyster. Tvekar på om jag ska svara eller låta det vara. Måste svara...
Med paniken i rösten, så får jag ut mig att Nico är död. Hon brister ut i gråt.
- Nico är död. Nico är död. Jag vet inte hur. Han är död. Ingen vet om det. Jag kan inte säga det.
Min syster tog på sig att säga det till mamma.
Samtalet avslutas och jag fortsätter i samma regi. Panik, upprepande meningar, gråt och en ångest som tog över hela min existens.

Min syster ringer igen.
- Ronja.. han har hängt sig. Nico har hängt sig. 
Mina kolleger hjälpte mig att se hans dödsorsak. Polisrapporten var låst för mig eftersom att jag är anhörig. Men han har hängt sig själv hemma i sitt sovrum. Eddie hittade honom.

Här är början på mitt nya liv, 1 år sen idag. Mitt nya liv utan min lillebror. Ett nytt liv med nya perspektiv, ett nytt sätt att agera och vara på. Det var inte bara Nico som dog den dagen. Det gjorde jag också. Allt jag har varit eller rättare sagt försökt vara, dog ifrån mig. Allt jag någonsin trodde att jag ville ha försvann likt en vedbit blir till aska.
Den dagen var dagen då en livslång resa tog vid. 
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig en situation som denna. Ett liv utan min lillebror, han som var min närmsta, den jag hörde samman med.
Det är många som har oroat sig härefter över hur jag skulle hantera Nicos bortgång och såg turen i att Elias hann komma till världen. Även om man kan tycka att det är extremfall att ha gått igenom samtliga kriser under omloppet av knappt fyra veckor. Så tror jag att det var "tur" att jag befann mig i en situation som stängde av mig fullkomligt, att jag blev på autopilot. Jag tror att det var "tur" att jag inte fick hjälp av min dåvarande sambo, att jag blev utfryst hemma. För det gjorde att jag bara kunde förlita mig på mig själv, att jag inte hade andra alternativ än att gå upp och ge min gosse det han förtjänar. För som jag nämnt tidigare så vägrar jag att han ska försummas på någotvis. Nu menar jag inte materiellt, utan känslomässigt. Han ska ha alla förutsättningar i världen till att få lov att utvecklas till en trygg individ. För mig är det viktigt att han ska vara så pass trygg att han aldrig ska behöva känna skuldkänslor eller extrem lojalitet inför mig som mamma. Vilket skilsmässobarn annars kan göra och som i sin tur har helt andra negativa påföljder. Jag vill lära honom att älska sig själv, vara den han är utan en tanke på att han inte skulle duga, trygg nog att säga vad han känner eller tycker. Trygg nog att välja rätt för sig själv. Men för att kunna lära det.. har jag fått börja med mig själv..

Nicos bortgång och allt runtomkring har som sagt förändrat mig. Inte bara på så vis att mitt närminne fått sig en känga, som även det kan vara jobbigt och faktiskt lite pinsamt. Men som blev ett resultat av att inte ha kunnat sörja, rådande situation överlag m.m.
Utan jag har även förändrats på så vis att jag har utmanat mig själv i högsta grad, att gå emot allt som jag förut tyckte var obekvämt. Att öppet berätta vart jag befunnit mig, som ett exempel. Att öppet bara vara, skriva, prata om mina idéer i hopp om att andra ska se livet och sig själv från en annan vinkel.
Att öppet bara vara den jag är.. en konstig liten människa med alla möjliga fasoner. För det är precis det jag försökt hålla igen i hela mitt liv, min kreativitet, spontanitet. Jag har försökt att anpassa mig, kämpat som en idiot för att min omgivning inte ska tycka och tänka en massa.. För då kan man ju ifrågasätta min kompetens också i arbetet? Så har jag tänkt och känt iallafall. Jag har försökt att duga, vara tillags och jobbat som fan för att inte på någotvis riskera att inte vara bra nog. Jag var fånge i min egna tanke om hur andra skulle uppleva mig, fånge i att ständigt på ett överdrivet sätt vilja få andra att känna sig älskade.

Jag tänker inte låta Nicos bortgång vara "förgäves", han ska inte bara bli ett minne. Nico ska lära oss någonting..
Nu tänker jag referera till ovanstående bild.. 
För det är precis så folk uttryckte sig när man fick höra att han hade tagit sitt liv.
'han va ju alltid så glad'
'han såg ju så pigg och fräsch ut' ect
Precis så. Bilden visar fram och baksida. Ingenting är som det vi ser med blotta ögat. Men problemet ligger inte i att vi ständigt måste se bortom det vi ser. Problemet ligger i att vi ständigt jobbar hårt som fan för att andra ska uppleva oss på ett visst vis. Förstår du? Vi ägnar dag efter dag till att upplevas på ett visst vis hos någon annan. För OM vi inte gör det så kan vi ifrågasättas, för om vi bara är den vi vill vara för dagen så riskerar vi att hamna utanför någon grupp eller bli baktalade m.m. 
Visst är det lustigt? Det jag vill visa och påtala är att oavsett vad vi än gör eller vem vi än är.. så kan vi aldrig påverka hur den andre ska uppleva oss, för det är varken mitt eller ditt ansvar att se till så att den andre ska uppleva oss så som vi önskar. Men ändå lägger vi kraft och energi på något som vi aldrig kan påverka. Steg 1 för att på bästa möjliga vis uppnå minskad självkänsla/självförtroende, stress, allmänt nedstämd.
Ex.
För någon som är väldigt duktig på svenska i text kan mitt inlägg här vara en fullkomlig katastrof. Man väljer att se bort från ett välvilligt innehåll för grammatiken är helt åt skogen.
Men för någon som nyss fått kläm på att läsa... kan mitt inlägg vara avancerat att ta sig igenom?
Är du med på vart jag vill komma?
Betraktaren. Det ligger endast hos betraktaren.
På bilden ser vi två vinklar av samma person. Den ena vinkeln är tillsynes en frisk glad(?) person, varav den andre tvärtom. Då kan jag även tala om att det finns fler vinklar av samma person, en som ser relativt tränad ut, en som ser oproportionerlig ut, sliten, utvilad.. listan är lång.
Det enda vi kan göra är att ta ett egenansvar i att vara en god medmänniska. Vi tar i sönder oss själva genom att försöka upplevas som bästa möjliga för andra.
Idag är det 1 år sen Nico dog. Sen dess har jag mer eller mindre varje dag tänkt på er alla som varit någon till Nico, tänkt på hur ni alla ifrågasätter er själva, vad ni kunde gjort mer, era skuldkänslor, tomheten, saknaden... 
Just idag är det tyngre..
Jag tänker på mina föräldrar som förlorat sin son, en del av dom.
Tänker på mina syskon som förlorat deras bror, ett hål som aldrig går att fylla.
Tänker på min farmor som varje vecka i ett år har varit och gett blommor på hennes barnbarns gravplats.
Jag tänker på min son och hans kusin som aldrig får lära känna Nico.. 
Jag tänker på Eddie som i många år har varit en del av vår familj, en person som Nico höll nära sitt hjärta. Tänker på vad han har fått ta sig igenom efter att ha burit ner Nicos kropp.
Men jag tänker också på er andra av Nicos vänner, som vuxit upp med Nico, som umgåtts med Nico, som alltid vänt er till Nico. Jag tänker på er ofta. För jag vet att Nico var en otroligt fin vän i allt vad det innebär. Jag vet att han har väglett, stöttat, pushat och hjälpt så många av er. Jag vet att han var lojal mot er alla dagar i veckan, att han kom med glädje och goda råd. Nico har i alla år pratat om sina vänner till mig.. han har berättat om er, vem ni är, era egenskaper, era hyss, sin tacksamhet för att ha er och även ibland för att han var orolig över er. Gamla, som nyfunna vänner.
Ni alla är en pusselbit av Nico och jag är glad över att han har satt ett djupt spår i så många människor.
Men framförallt så tänker jag på Nico. På hur han kämpade med att få alla att känna sig sedda och omtyckta. På hur han kämpade med sig själv och på det sättet att upplevde sig själv som. Nico var utåt väldigt stark och kunde ge intrycket av att inte ta illa vid sig av något. Men det gjorde han. Min lillebror var en känslig person som bara ville bli förstådd på rätt vis. Den natten han valde att avsluta sitt liv blev det bara fel. En impulsiv handling som blev oåterkalleligt.
Nico älskade att leva, han visste bara inte riktigt hur. 
Det blev så fel.
Vi kan inte förändra det som varit och det som blivit. Det är okej att känna att man kunde gjort mer, men vi kan inte börja fundera på hur vi skulle ha gjort annars. Det kommer bara att förgöra en och skuldkänslan växer mer över något vi inte kan påverka idag. Det enda vi kan göra är att agera i vårt ​nu​. Vi kan ha överseende med varandra, börja ifrågasätta oss själva (varför gör jag detta, varför gör jag ​inte ​detta, varför tycker jag så om den? osv) Vi kan välja att agera. På riktigt.

Jag under en längre tid fått meddelanden från spridda skurar om deras olika kriser. Vilket jag är otroligt tacksam över! För om det är något som är läkande för mig så är det att höra när någon blir hjälpt och jag blir så glad över att man känner förtroendet till att skriva till mig om sin situation. Så massa kärlek till er ♡
Ett bra forum att lyfta olika situationer.
Detta blev ett öppet och känsligt inlägg. Men det är precis det jag anser att vi behöver öva på. Vi undviker ämnen som detta för att det är obekvämt, sorgligt och okänt. Ju mer vi övar på att acceptera vår omgivning för vad dom är, övar på att prata eller göra sånt som är obekvämt...desto fler liv kan vi ha i behåll.
Älskade Nico. Tills vi ses igen ♡
930825 -
170801

​​lillebror, Jag älskar dig nu och för alltid som om du fortfarande lever sidan om mig.

När jag under så lång tid poppat livets gåta tio gånger om, tvivlat, funderat eller aktivt gjort observationer över hur vi faktiskt fungerar... dök du upp med en teori som var allt annat än ny för mig. Jag kunde bara inte förklara det. Men det gjorde ju du en dag våren 2016.. och aldrig glömmer jag den känslan när insikten slog mig likt en elstöt genom hela kroppen, fan så mäktigt!
Äntligen så förstod jag så mycket mer, jag förstod att det finns mer att förstå. Jag förstod att det skulle bli ett evigt arbete att hålla livsglädjen levandes.
Jag förstod teorin om hur vi fungerar, vidhöll min egen och drevs av att förmedla den vidare.

Tills en dag... en dag vintern 2017-18 när jag helt plötsligt stod där. Nytt hem, själv med en 6 månaders bebis, avliden lillebror och en helvetes resa bakom och framför mig... Det var då jag förstod hur separerade vårt mentala är från vårt fysiska, men ändå sammankopplat på ett obegripligt vis. Hur det vi tänker inte har ett skit att göra med det vi förstår, hur våra önskningar om ett obegränsat välmående inte gör oss friska ett jäkla dugg.. jag förstod också att hur mycket vi än vet, hur mycket vi än kan, hur jävla smart du än må vara.. så finns där ingenting som stoppar din fysiska funktion från att successivt äta upp sig själv, utplåna din existens rent av, om ditt liv och ditt nu består av kaos, stress, ångest, sorg osv.

När jag förstod min maktlöshet så började jag att ifrågasätta teorin om tanken. För jag visste ju? Jag förstod och jag levde därefter? Varför dör min kropp då? Jag hade min sort av guru att lyssna på när jag behövde hämta tillbaka mig själv, den gurun var då er podd. 
Men ändå.. ändå så ville min fysiska funktion allt annat än att överleva.

Kommer du ihåg att jag ifrågasatte teorin med rubriken ' hur räddar man livet på sig själv?'
Du ringde mig dagen därpå och frågade om jag ville träffas. Ja men självklart!! 
Jag tänkte att du önskade mötet för att jag var ett så självklart exempel på att vi överlever mer än vad vi tror utifrån det som du och din kollega Tomas vill förmedla.

I Mars staplade jag in i ditt hem och helt ärligt.. det var det mest underliga samtal jag någonsin varit på.
Men... i tystnaden så såg jag ditt budskap och förstod mer än vad jag tidigare gjort.
Jag sa inte många ord under dom två timmarna vi sågs.. för jag fick fasiken inte säga något!
Men det är okej. För jag förstod även det.. Trots att du slängde ur dig meningar som jag nu härefter flera gånger tänkt att 'det var en jäkla tur att det var jag som satt där..'

Efter det mötet kände jag mig förbannad.. min guru försvann, det jag lutade mig på försvan. När jag fattade ytterligare, kom till fler insikter.. så försvann hoppet om ett liv i full harmoni.

Kommer du ihåg Dennis att du sa att jag skulle vara tacksam för min brors bortgång, att jag inte skulle vara så jäkla viktig och hur fan en jäkla jänta från Höör kunde förstå och veta det jag förstår och vet?
Minns du?

Jag vill bara säga tack för att du sa det till mig! Tack Dennis! För jag har hittat det igen.. det jag en gång lutade mig mot har jag funnit på riktigt och kan bara säga att fasiken vad jag är viktig! Jag klarar mig inte utan mig! Och hur kan då en jäkla tös från Höör fatta?! Men det är ju svar nog på att jag verkligen förstår! Eller hur? Tacksam för min lillebrors bortgång.. aldrig. Men jag förstår din poäng.
Du sa att jag kommer att bli något i detta, lära andra.
Det gör jag och kommer att göra ännu mer framöver!
(Fast med en 2.0 version såklart)

Så tack Dennis Westerberg för vårt väldigt märkliga möte. Du har öppnat många dörrar för mig att fortsätta utforska i och jag ska i all evighet fortsätta veta hur jävla viktig jag är.. Jag menar.. Det syns ju för guds skull.

Ciao

Sponsrat inlägg

Jag ska berätta om en av mina återkommande önskningar, något jag i alla år önskat att få kunna göra! Hold it...

Att få ge precis vad jag än vill till min familj! Jag älskar att få visa uppskattning till mina nära och kära! Allt från att skicka ett brev om hur värdefull man är för mig till att ge bort en upplevelse.
Personligen så tror jag att en upplevelsepresent ger mer i tillvaron. Men ändå så är det så lätt att det slutar med att man handlar materiella ting.. eller hur?
Kan det bero på att det är svårt att komma på något på rak arm eller ens hitta vart man beställer någon form av upplevelse?
Jag har iallafall kommit över en sida som är helt fantastisk om du står helt tom på idéer så som jag ofta gör.
Det som också är så magiskt bra med denna sidan är prisklasserna! Allt från 100 :- och uppåt.. Upplevelser, kurser, romantik.. you name it.. något som passar alla personlighetstyper! Hur bra är inte det?!
Födelsedagar, julklapp, uppskattning osv det är ju faktiskt lika kruxigt varje gång.

Men iallafall.. som jag nämnt tidigare så är min pappa en klippa i alla lägen! Varför? Jo.. Han har händerna fulla i sin tillvaro med att driva fastighetsbolag, sköta allt kring sina fastigheter, han är även brottningstränare på sin "fria" tid vilket innebär fullspäckade helger/kvällar med träningar och tävlingar. ÄNDÅ så löser han alltid tid för oss, ordnar med det hans familj behöver hjälp med, världens bästa morfar till Elias m.m. Han ger så mycket av sig själv och hur visar man sin tacksamhet i det som ger en 'wow'-effekt? Tänker att nu när han fyller 49 år så borde man ordna något som han verkligen skulle tycka va roligt! Happy-day är defintivt till hjälp i detta eftersom att pappa är svår att imponera på. Jag gick iallafall igenom deras utbud och om det är något jag direkt känner att det här passar honom så är det 'spaka flyget själv' - upplevelsen. Hur ballt hade inte det varit!? Särskilt när han redan har gjort allt annat. Riktigt awesome, enkelt och smidigt!
Slänger in en direktlänk här för dig att klicka på om ditt huvud ekar lika högt som mitt när det kommer till att komma på bra presenter.

Bästa!

Texten nedan är en av de bästa sammanfattningarna jag kommit över, en text om hur det är att leva med någon som successivt bryter ner dig. Så simpelt förklarat.. men ändå så extremt viktigt att ta del av. Viktigt att man ökar den kunskap om vad det kan komma att bli för konsekvenser av att leva i en relation som den som beskrivs nedan.

Vet du vad PTSD är, posttraumatiskstressyndrom? Kan du föreställa dig vilket sjukt förhållningssätt man tvingas ha i förhållandet till sig själv och sin partner om resultatet landar i att du drabbas av en PTSD? Kan du förstå vilken psykisk påfrestning man utsätts för och hur svårt det är att sätta ord på, förklara?
Det är farliga relationer att leva i och en så sjuk miljö för barn att växa upp i. Ta informationen på allvar. Ta dina nära på allvar om du märker att något inte går rätt till. Det må vara ett osynligt våld. Men det är ett grymt våld.
Jag har erfarit båda former av våld i relation, fysisk som psykisk. Och med handen på hjärtat... hade jag haft möjligheten att välja våld om det så illa tvunget skulle utövas. Så hade jag utan att tveka valt det fysiska våldet alla gånger. Det är enormt kränkande i sig, men det är synligt på ett helt annat sätt. Jag menar... du sympatiserar väl ändå inte med en person som fysiskt slår sin partner? Så egentligen... Varför är det då så lätt att göra det med en person som mer eller mindre har ihjäl sin partner.. osynligt? Fast synligt blir det så småningom på ett sätt. För man förändras, man blir fördärvad och har flera år av läkning framför sig.. om man någonsin läker helt? Vilket jag nog vågar påstå att man inte gör. Det är heller inte ovanligt att man ser döden som den enda utvägen att bli fri när man befinner sig i eller med "faran". Men ändå så är det mer ofta än sällan som "offret" blir den man pekar fingret åt.

Våga ifrågasätta mer. För helt ärligt.. har du hört någon säga ' Ja, jag slog skiten ur henne igår igen. Blev bara så irriterad och hon säger ändå inget. '

Tror inte att många räcker upp handen i den frågan..

Så varför i helvete skulle man högt och ståtligt berätta om att man psykiskt misshandlar sin partner?

Logiken mina vänner..

https://livetefterpsykiskmisshandel.com/2018/01/26/trauma-bindning-varfor-det-ar-sa-svart-att-lamna/

”Men varför stannade du kvar?” Är en vanlig fråga (ofta med lite anklagande ton) till offer av misshandel när de väl tagit sig därifrån och vågar berätta om vad de varit med om. Det är jättesvårt att förklara, inte minst för att faktorerna är många och diffusa innan man blivit medveten om dem.

En orsak är ”Trauma bonding” eller ”Trauma bindning” som somliga översätter det med på svenska, det har blivit ett känt begrepp som ofta refereras till som ”Stockholms syndromet”. Det namnet uppstod efter gisslandramat på Norrmalmstorg i Stockholm 1973 där några ur gisslan blev vänner med gisslantagarna och tog dem till försvar när dramat väl var över. Jag tror tom det slutade med giftermål i något av fallen. Hur som helst så beskriver det fenomenet när offret binds närmare till förövaren pga av faran han utsätter henne för samtidigt som han blir hennes enda klippa att hålla fast i.

I en mer lättsam form så har somliga använt det för att i dating stadiet av en relation snabba på anknytningen genom att åka en läskig berg-och dalbana eller se en skräckfilm tillsammans. Men i en mindre lättsam form så används det för att knyta ett offer till sig och ta ifrån dem förmågan att vilja rymma. Men detta är bara en del av förklaringen till trauma bindningen.

Tvära kast mellan eufori eller förtvivlan

Eller som Kate Perry sjunger: ”Cause you’re hot then you’re cold, You’re yes then you’re no, You’re in then you’re out” en målande beskrivning av en relation med en psykopat/narcissist. Trauma bindningen uppstår genom att förövaren pendlar mellan att vara ”varm” och ”kall” mot sitt offer. Han tar sitt offer till höga toppar av lycka och svänger snabbt ner till lika djupa dalar av olycka. Offret lever hela tiden på minnet av de fina stunderna och hoppet att få uppleva det igen.

För att förklara detta fenomen har det jämförts med laboratorieråttors beteende när de har en knapp som de ska trycka på för att få mat. Ställer man sedan in knappen på att slumpmässig förse råttan med mat så vet råttan inte längre när eller hur många gånger den ska trycka för att få sin mat. När relationen mellan knapptyckandet och maten blir oförutsägbar så går råttan in i en besatthet och trycker på knappen tills burens golv fylls med mat. Råttan blir beroende av att trycka på knappen (i förhoppning att det ska fungera förutsägbart) och knapptyckandet blir viktigare än något annat, precis som en spelare vid en spelmaskin på kasino.

På samma sätt blir ett offer av psykisk misshandel närmast besatt av att försöka få ett sunt och kärleksfullt bemötande från psykopaten/narcissisten. Att få hans bekräftelse och kärlek blir viktigare än någonting annat, inklusive ens egna behov. När belöningen väl kommer så sorteras alla dåliga minnen bort och man är bara så lycklig och tacksam att allt är bra igen. När omgivningen försöker påminna dig om det som han utsatt dig för innan så förnekar eller förklarar du bort det.

Isolering och hot utifrån

Isolering är en viktig faktor i trauma bindningen. Att offret får så lite influenser och påverkan utifrån som möjligt. Förövaren målar upp en alternativ verklighet som offret med tiden (genom bla gaslighting) tar till sig som sanningen. Samtidigt som hon bryts ner och tappar självkänslan så tror hon på psykopatens/narcissistens bild han målar upp av sig själv som grandios, stark och bättre än alla andra. Så vi har alltså ett offer som tror att hon är värdelös och att hon har en fantastisk tur och förmån att få vara med den bästa av dom bästa, det är väl självklart att hon inte vill förlora det… Hot utifrån är ett utmärkta verktyg för isolering, att skapa en gemensam fiende. Ofta är det offrets vänner och familj som psykopaten/narcissisten tidigt i relationen börjar kritisera och tolka, på ett för hans ändamål, fördelaktigt sätt.

Kemisk bindning

Att ta sig ur en relation som inehåller psykisk misshandel kan jämföras med att ta sig ur ett drogberoende eftersom offret blir beroende av de kemiska bindningarna med förövaren. Detta gör att relationen med psykopaten/narcissisten är väldigt svår att bryta utan stöd från vänner (som offret blivit isolerad ifrån) och avgiftning. Avgiftningen kräver absolut avhållsamhet och noll kontakt. Här är några ämnen som ofta nämns i sammanhanget:

1. Oxytocin gör att du känner tillgivenhet och kärlek till psykopaten/narcissisten. Oxytocin frisätts bla vid beröring, sex och orgasm och främjar anknytning och känsla av tillhörighet. Starten på en relation med en psykopat/narcissist innehåller ofta väldigt mycket och intensivt sex vilket gör att offret snabbt känner en stark anknytning till förövaren. När han har varit dum så gottgör han även det med sex (så kallad ”make up sex”) så att du ska knyta an hårdare istället för att ta avstånd.
2. Dopamin är en signalsubstans i hjärnans belöningssystem som är ansvarig både för kokainberoende och beroende av toxiska relationer. Det ger dig ett ”vill ha mer begär” och gör att du har väldigt svårt att hålla dig borta ifrån psykopaten/narcissisten. Det får dig att selektivt bara minnas de bra stunderna, och ofta gå tillbaka till relationen gång på gång på gång.
3. Kortisol, adrenalin och noradrenalin. Stressen som uppstår av de oförutsägbara skiftningarna mellan himmel och helvete frisätter dessa stress hormoner. Dessa hormoner ansvarar också för ”fight or flight” mekanismen som tillslut hamnar i ett sorts konstant påslag (CPTSD) om man stannar för länge.

Denna ”himmel och helvete” berg- och dalbanan gör offret beroende av dessa toppar och dalar och gör att det kan bli svårt att känna sig tillfreds utan dem. En sund relation kan uppfattas som tråkig. Det är förmodligen en del av förklaringen till varför samma person ofta söker sig till samma typ av destruktiva relationer gång på gång.

Ta in informationen. Ta den på allvar.

'People are like mirrors. What you see in others has more to do with you than them'

Fundera över vad det egentligen betyder..

Vad betyder det egentligen? Att du ser dina egenskaper hos andra? Eller att du rent av är en bitterfitta som klankar ner på din omgivning och att det på så vis talar om vem du är?

Jag som då utsett mig själv till livets guru.. har självfallet en typ av tolkning som för mig är så glasklar.

Mycket riktigt.. Du ser på andra utifrån ditt eget värde, det du fattas och hur du mår..oskyldigt. Vi umgås och integrerar med människor som speglar vår självbild, oftast. Det är ett ämne för sig som jag så gärna kommer att fördjupa mig i, för det finns så mycket som är glasklart i det.. sättet vår omgivning kompletterar oss på. Men först och främst vill jag lyfta alla 'NEJ' ' DONT´S' 'RÖDA FLAGGOR´osv.

Jag har så många gånger reflekterat över alla 'NEJ du får inte' m.m. Hur man ständigt pratar i det negativa. Om din partner gör detta.. om ditt barn gör detta.. om du mår dåligt av detta..

Jag ska hålla det simpelt. I en relation, i alla former av relationer.. men främst vill jag rikta det till kärleksrelationer. Vill jag lyfta det som du faktiskt bör känna, det positiva. För det finns vissa punkter som är ett måste för att det ska vara en fungerande relation. Vad som händer utöver det är upp till dig att avgöra och lyssna på din intuition, det är upp till dig att förstå skillnaden, det är upp till dig att vara i nuet så pass mycket att du kan höra dina egna signaler. Ingen annan än du kan sätta den gränsen eller veta hur pass töjbar den gränsen är. För varje situation i en relation ter sig olika av olika anledningar. Man behöver ha överseende i sin relation, men man behöver också lära sig veta vad som går över sin egen gräns. Har du tappat bort förmågan att känna av din gräns? Är även det svar nog på att du min kära, behöver egentid. 

Oavsett ert förflutna, oavsett era förutsättningar.. kan du bocka av minst 10 punkter så har du en bra grund i din relation. Vad som händer utöver kan man alltid jobba på.. antingen med hjälp av par-terapeuter eller andra nätverk. Det är aldrig fel att investera i en långvarig relation..

I min relation...

• kan jag skratta hjärtligt och hysteriskt tillsammans med min partner
• känner jag mig älskad oavsett hur jag ser ut
• känner jag mig trygg i att vara mig själv 110 %
• kan vi kompromissa i vardagen och möta varandras behov
• får jag ha privata intressen utan att bli ifrågasatt
• känner jag att jag kan berätta när något inte känns bra utan att relationen sätts på spel
• kan vi ha tråkigt och ändå trivas i varandras sällskap
• pushar vi varandras intressen
• behöver jag inte dölja något för min partner
• är vi lojala och ärliga mot varandra
• prioriterar vi varandra
• ger vi varandra utrymme
• lyfter vi varandras egenskaper

Stämmer det in på dig/er? Grattis, så jäkla mycket grattis. Ni har lyckats! Dreamteam! Men om du nu tvekar, eventuellt börjar förhandla med dig själv mellan punkterna. Försöker tolka, göra om eller kompenserar med annat i din tanke? Då är ni ute på villovägar. Ibland försöker vi på tok för mycket. Livet är alldeles för kort för att försöka forma din partner till att bli din soulie.. Ibland så håller vi gärna kvar vid vår partner för att sexet är bra? Ibland för att vi inte står ut vid tanken av att vara ensamma, ibland av ekonomiska skäl? Det finns många orsaker till att vi håller kvar vid en kass partner. Men vet du vad.. Den här dagen, den här stunden.. den får du inte tillbaka. Du får inte tillbaka någonting av det som passeras. Välj rätt. Om så valet innebär att du för en stund kommer att stå utan en partner. Grattis till det säger jag. Det är magiskt att komma till den insikten att vi inte kan förändra någon. Du ska aldrig behöva be en människa att sluta med dumheter, be en människa att se dig, ge dig kärlek. För det är inte kärlek. Kärlek är något som ska vara genuint och ömsesidigt. Kärlek är något som bara är. Den bara finns. Hinder har vi alla, motgångar kommer vi aldrig undan. Men den genuina kärleken består trots allt vi möter med livets gång.

Men det är bara du som kan lyssna på din intuition, det är bara du som verkligen kan känna om det är rätt eller fel.

Det enda jag kan rekommendera är att du aldrig ska behöva ta av dig själv så pass att du börjar förlora den du faktiskt är. Du är du och jag lovar att det finns någon som kommer att älska dig för precis den du är. Tänk vad magiskt det är. Att bara bli älskad för att man är som man är? Men så länge du håller fast vid det säkra före det osäkra, så kommer den personen aldrig att få träda fram.

Jag förlorade mig själv efter att ha försökt passa in i nästan 3 år. Jag förlorade egenskaper, mitt driv.. jag förlorade mina värderingar och principer, jag förlorade mitt jag. Jag förlorade så många möjligheter och tillslut så förlorade jag även min lillebror. Jag minns att jag sa det.. 'Jag tog avstånd från honom för det här?! För någon jag inte är värd ett skit för! Min lillebror som var mitt allt! Men som jag aldrig får se igen..'

Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det. Aldrig någonsin. Men jag trodde att jag gjorde rätt och förstod inte hur insyltad jag var i att försöka anpassa mig dygnet runt. Jag kan inte få det ogjort och jag har förståelse för mig själv idag när jag ser tillbaka på det. Men jag förlåter inte mig själv. Däremot kan jag förmedla vart man inte vill hamna till dig som undrar, till dig som lever i en relation där du inte får lov att leva ut och bara vara dig själv, till dig vars partner ställer en jävla massa krav.

Din partner ska komplettera dig på ett sätt som känns rätt, du ska känna dig älskad och värdefull 7 dagar i veckan. Bråk har man. Men inte bråk som gör att du för varje gång förlorar en del av dig själv.

Prata med dig själv för en stund. Fråga dig högt vad du vill ha och vad du faktiskt förtjänar. Lever du det livet du förtjänar? Känner du den ömsesidiga kärleken du är värd?

Livet har så mycket mer att ge än du tror. Nöj dig inte med att sexet är bra eller kanske att just nu är det till det bästa.

Det bästa kommer när du släpper kontrollen och låter livet bli precis som det ska vara. Jag lovar.

Just idag, just nu.. känner jag mig förtvivlad!

Kommer varken att dela med mig av goda råd eller peppande kommentarer om hur fantastiskt livet är. För just nu känner jag allt annat än 'you can do this' och min optimist-bank står helt utan personal. Men jag välkomnar dig att ta del av hur man kan tänka, må och känna sig en dag där det mesta tycks vara en bristvara. Jag är ok med det, jag vet att det är övergående och jag är helt jävla fine med att avsky mig själv och många andra för tillfället. 

Min ettåring har visat en sida som jag känner mig brista i att möta honom i. Iallafall just idag, just nu. Om det är på grund av inskolningen som han protesterar vet jag inte. Däremot kan jag tänka mig att det är lite av en katastrof inom honom samtidigt som han faktiskt har roligt där(?) Kan bli rörigt för en liten... För som du kanske vet (eller inte?) så har jag inte lämnat bort Elias på det viset och definitivt inte flera timmar. Han är trygg, det är inte det.. men han är också ett barn som bara haft sin mamma under ansträngda omständigheter och jag har hållt fast vid att det är viktigare att han har mig och vår rutiner än att fara runt. Men utöver mig då, så är hans morfar den som han håller närmst. Min pappa har sen Elias föddes gett 110% för att visa och ge honom all kärlek i världen. Utan pappa vet jag inte vad jag hade gjort...

Men! Idag känner jag mig usel, otillräcklig och som den sämsta mamman i ett par skor. Morgonen började med en katastrof och med 3 timmars sömn på kontot är det svårt att hantera ytterligare katastrofer som en ettåring kan orsaka.

Elias har då börjat ha i sönder väldigt mycket, utmana mig vart femte minut, skiter fullkomligt i att jag försöker avleda honom med annat, kunde inte bry sig mindre av att jag bär bort honom från platsen han inte ska vistas på i stunden.

Just imorse tänkte jag ett steg längre tills det inte gick mer.. men tänkte att han kanske haft mardrömmar efter en obehaglig händelse igår, då en bit äpple satte sig tvärt i halsen på honom. Även det blev katastrof för oss båda..

Men nej.. han fortsatte med sitt humör trots att jag satte mig med honom en stund och bara kramade honom. Kunde gjort det i flera timmar.. men plikter, frukost, klockan som tickar tid att ta sig till förskolan.. gör att jag inte kan sitta så hela tiden. Just det där, precis det du läste. Det är sjukt slitsamt som ensamstående. Att inte räcka till.. att man måste en massa hela tiden. Jag väljer mina måsten med det som går att välja. Men just tiden till förskolan kan jag inte välja annat än att ta oss dit i tid.

Jodå, så att sen jag vaknade idag av en krossad ljusstake 05.50 som därefter eskalerat.. har jag funderat över mina brister som mamma, ifrågasatt mitt förhållningssätt, undrat över om min son ens tycker om mig(?!), känt och känner mig förtvivlad och ledsen för att fullkomligt misslyckas. Allt detta varvat med att jag känner mig förbannad, riktigt jävla förbannad på människor runt omkring som.. enligt mig just nu.. är så jäkla dumma i huvudet rent ut sagt. För att dom sympatiserar med en människa som orsakat så grymt mycket skada och går på de lögner som uttalats. I detta ska jag även förväntas vara så jävla bra och tillmötesgående, granskas och glöm för fan inte att jag ska ha en förståelse. Samtidigt som jag biter ihop, lägger band på mig själv och inte ska tappa fattningen fullkomligt. Det är inget krav, jag vet.. Men jag vill inte att Elias ska ha den typen av upplevelse.

Det som också känns skit i stunden är att jag inte har det där bollplanket som man annars har när man är två vuxna eller den andra som kan kompensera med massa bus och skoj när man bara inte kan leverera 100 %.

För jag måste leverera det oavsett antalet timmars sömn och uthållighet. Detta suger och är verkligen inte det jag vill.

Vill inget hellre än att min lille gosse ska känna lycka, känna sig trygg och älskad villkorslöst. Vill inget hellre än att ha en stressfri vardag, njuta av vartenda stund tillsammans med Elias, att avslappnat få glädjas åt varje ny utveckling han visar. Jag vill verkligen inte jäkta mig fram med något!

Önskar inget hellre än att få bli fri från det som orsakat missöde och skada. Fri från mardrömmar. Önskar verkligen att min hjärna kunde reparera sig igen, att jag fick tillbaka min kontroll över den. Önska att få bort obehaget av att sova och istället få känna känslan igen om hur skönt det är att gå och lägga sig. Och styrkan.. styrkan i min kropp. Den saknar jag.

Skitmög. För tillfället känner jag mig inte som den mamman jag vill vara. Den föräldern som han förtjänar, som alla barn förtjänar.

Om det är något man borde satsa mer på i dagens samhälle, så är det fasiken ensamstående. Sen borde man verkligen se över lagar och förordningar gällande föräldraskap, tvister och umgängesrätt. Ta hänsyn till den vårdande föräldern och de omständigheter som råder. Se över vad barnet egentligen behöver för att få utvecklas till en trygg individ.

Jag vet att detta går över. Men just idag, just nu.. känns det hopplöst!

Adjö!