RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-04-06 11:00:48

Livet innan dig - en blogg om IVF & ofrivillig barnlöshet

livetinnandig blogg på Nouw

15 månader sen

2019-02-13 08:58
Från livetinnandig

Jag är ledsen för brist på uppdateringar men december och januari har varit smått kaotiska månader. Även om julen var fin på många sätt var den också tuff att ta sig igenom. Minnena från missfallet året innan gjorde sig påminda och att känna att vi under året som gått tagit steg tillbaka istället för steg framåt var tufft.

Sedan kom januari och vi tillbringade en hel förmiddag på Livio i Falun på ett konsultationsmöte. Efter många om och men bestämde vi oss för att byta klinik från Linné till Livio. Det var ett svårt beslut eftersom vi har varit så nöjda med Uppsala, men det som i slutändan fällde avgörandet var att vi i Falun skulle få chansen att prova mer experimentell medicin. Redan några dagar efter mötet började jag äta Prasteron - en i Sverige dopingklassad medicin som i vissa studier har visat sig haft positiva effekter på äggkvaliteten. Läkaren avslutade mötet med att säga att han gav oss cirka 5-10 procents chans att lyckas med IVF, "men bara för att jag säger detta kommer ni att ringa snart och säga att ni väntar barn".

För cirka en vecka sedan ringde vi till Livio och berättade att vi väntar barn.

Jag vet. Jag kan knappt tro att det är sant men för knappt tre veckor sedan fick jag rusa ut från uppvärmningen av ett träningspass på grund av yrsel och illamående. Några dagar senare plussade vi. En spontan graviditet som Gud vet var den kom ifrån men som är allt vi någonsin kunnat önska oss av detta nya år.

Det var 15 månader sen sist men nu är det äntligen glädjetårar som rinner här igen. Vi har långt kvar att gå men genom tur eller genom något mirakel är jag är gravid igen. Jag är faktiskt det.

Tjugo graviditetstest kan inte visa fel.

Bokad tid och terapi

2018-12-12 19:36
Från livetinnandig

Nu har vi pratat med Falun och första veckan i januari ska vi dit för ett konsultationsmöte med en läkare. Jag ser fram emot detta. Förhoppningsvis kommer det att bli ett givande möte och kanske lämnar vi med vetenskapen om att Livio blir vår nya klinik. Vi får se vad som framkommer under mötet.

Min man har också tagit kontakt med landstinget igen för att ställa oss i kö för kuratorsamtal. Vi känner inte längre att vi orkar bära detta ensamma och behöver få prata av med oss med någon som själv inte är känslomässigt involverad i detta, eller har en historia med oss.

Så vi går sakta framåt.

Vi kämpar vidare

2018-12-09 12:30
Från livetinnandig

Veckorna rullar på och snart är det jul. Jag ser fram emot några dagars ledigt i mellandagarna och äntligen få chans och tid att sova ut och reflektera över hösten och vintern som har varit.

Den senaste tiden har vi försökt lägga vårt misslyckade försök bakom oss och istället fokusera framåt.  Vi har begärt ut våra journaler från såväl landstinget som CvL och påbörjat förberedelserna för vårt sjätte försök. Det är ju lite annorlunda den här gången då vi inte kan skicka in förfrågan till landstinget utan själva ska dra i alla trådar. Det är skönt att känna att kontrollen helt ligger hos oss men det är också stressigt då så många fler beslut ska tas. 

Just nu ligger våra journaler och en förfrågan om behandlingsplan hos Livio Fertilitetscentrum i Falun. Vi är väldigt nöjda med CvL men känner att vi behöver titta på andra alternativ också. Ett av dessa alternativ, och kanske det enda realistiska alternativet sett till restid, är Livio. Är det någon läsare här som har erfarenhet av kliniken? 

Så där är vi just nu. Vi väntar på att höra tillbaka från Livio och efter det tar vi vårt beslut. Vår förhoppning är att vara igång med vårt sjätte försök i januari. Ni som gått från landstingsförsök till privat vård, hur gjorde ni med val av klinik? Valde ni att fortsätta med samma klinik eller gjorde ni ett byte? 

Längtan bär en människa halva vägen

2018-11-25 13:10
Från livetinnandig

I torsdags tog jag min sista dos Crinone och i fredags började jag blöda. Jag tog mig igenom fredagsfikat på jobbet och det sedvanliga bebispratet som nästan alltid uppstår under fikarasterna men i bilen på väg hem orkade jag inte mer och jag lät tårarna komma. Även om vi visste att chansen var nästan obefintlig efter vårt negativa test så slutade jag aldrig hoppas på miraklet. Att det var något fel på testet eller att hormonerna var för låga på testdagen eller Gud vet vad.

Men nu är det över på riktigt.

Även om det är kämpigt just nu tar vår kamp inte slut här. Inom oss finns fortfarande en glöd och på något sätt kommer vi att hitta kraften till ytterligare försök.. "Längtan bär en människa halva vägen", finns det ett isländsk ordspråk som lyder och så är det nog. När allting annat känns mörkt och hopplöst och tungt är det den som trots allt bär oss framåt.

Tanken på det lilla liv som ännu inte finns hos oss men som är så djupt och innerligt efterlängtat. 

Det är över

2018-11-19 16:00
Från livetinnandig

Det tar knappt en minut att göra ett graviditetstest. Det är nästan fascinerande hur snabbt två månader av kämpande och skört hopp kan bytas ut mot sorg.

Testet i går var tydligt: Jag är inte gravid. Vi är förtvivlade och vet inte hur vi ska orka ta oss upp från mörkret igen. Vi tar bara ett andetag i taget just nu, timme för timme - tills ångesten har lagt sig och vi kanske kan hitta upp till ytan igen.

Ett år sedan

2018-11-18 18:00
Från livetinnandig

Det är nu ett år sedan vi för ett kort tag i tiden fick vara lyckliga. När vi under några veckor i november och december trodde att vi väntade ett litet julibarn. Ett kort tag innan lyckan byttes mot sorg.

På det stora hela har vi gått vidare men det finns stunder när sorgen över missfallet gör sig påmint igen. Som vid det beräknande födelsedatumet eller som nu, när vi påminns om lyckan vi kände vid den här tiden förra året. Jag tror inte att vi helt kommer att kunna gå vidare förrän detta kapitel i vårt liv har fått ett slut - och förhoppningsvis ett lyckligt sådant. Tills dess kommer det att ligga där i hjärtat och vara vårt "tänk om...". Tänk om klockan hade fått fortsätta ticka den där vintern.

Under tiden vandrar vi vidare. Vi ser säsongerna bytas. Vår blir till sommar, sommar blir till höst, höst blir till vinter. Våra vänner har hunnit få både sitt första och sitt andra barn och någon planerar ett tredje. Kollegor försvinner i väg på föräldraledigheter medan vi står kvar här på samma ställe, säsong för säsong. Sommar är inte längre sommar utan tiden då "kliniken stänger ned". Hösten är "tiden då vi är utvilade efter sommarsemestern och redo för ytterligare försök". Vintern är "hinner vi ett till försök innan juluppehållet".

Vårt liv är scheman och säsonger utan variation och kylskåp fyllda med mediciner, hopp och förtvivlan och rädslan över ännu ett misslyckande. Säsongerna byts men vi står kvar på samma ställe och den klocka vi allra helst ville se ticka stannade för länge sedan.

Vi saknar det som aldrig fick bli.


Snart jul

2018-11-18 13:00
Från livetinnandig

Ute är det grått och småkyligt och julen står för dörren. Om detta försök misslyckas blir det vår tredje jul som ofrivilligt barnlösa. Ännu en säsong där julen är gjord av vuxna för vuxna, där julgranen är lite för fint klädd och pepparkakorna för perfekt formade. Jag drömmer om en jul där friden blandas med kaos. Där julgranen är fylld av färggranna smällkarameller och där pepparkakorna är lite småbrända i kanterna och formande av otåliga barnahänder. Där vi för hundraelfte året i rad tittar på ett luciatåg och för länge sedan borde ha tröttnat på sångerna men fortfarande älskar dem för att det är vår son eller dotter som står där och sjunger dem och där varje julaftonsmorgon är fylld av den förväntan och spänning som bara ett litet barn kan uppbringa.

Trots att jag snart går sönder måste jag fortsätta tro att just den julen finns någonstans där ute och väntar på oss.


Ruvardag 10

2018-11-18 10:16
Från livetinnandig

I fredags, på ruvardag 8, hade jag ytterligare en episod av kraftig mensvärk som varade cirka en halvtimme. Jag såg sedan att lite av Crinone-resterna var färgade svagt ljusrosa. Det var så lite att jag troligtvis hade missat det om jag inte hade inspekterat så noggrant. Jag var så orolig att det var starten på en blödning men det kom aldrig något mera och efter några timmar byttes mensvärken mot ett svagt molande istället. Den varade resten av natten och delar av lördagen men sedan ett dygn tillbaka känner jag absolut ingenting.

Inget molande, inga ömmande bröst, ingen direkt trötthet, inget illamående. Ingenting.

Jag vet inte vad som gör mig mest orolig.

I dag sitter vi på ruvardag 10 och kommer troligtvis att tjuvtesta. Förra omgången valde jag att inte göra det vilket resulterade i att jag satt på en jobbtoalett och grät i en halvtimme när mensen bestämde sig för att komma i förväg. Den här gången vill bestämma själv när och hur jag får reda på resultatet.

Att ha bytt från Lutinus till Crinone

2018-11-18 10:07
Från livetinnandig

Efter alla problem jag hade med Lutinus förra omgången bad vi läkarna att få byta till Crinone. Till skillnad från Lutinus som är en vaginaltablett är Crinone en gel, men det verksamma ämnet Progesteron är detsamma.

Hittills måste jag säga att jag föredrar Crinone. Till skillnad från Lutinus som ska tas tre gånger om dagen och där man behöver stå på en mer eller mindre fräsch jobbtoalett och trilskas med våtservetter och små förpackningar och en applikator som ska återanvändas behöver Crinone bara tas två gånger om dagen - och det är engångsapplikatorer. Bara det är skönt. Crinone är inte heller ens i närheten av att vara lika kladdig och rinnig - åtminstone inte för mig.

Nackdelen då? Ja, det som inte kommer ut stannar ju kvar någon annanstans och byggs upp tills det tillslut blir stopp. Med Crinone behöver jag ta bort överflödet på egen hand och det är ungefär lika mysigt som det låter...Tycker mig också känna av starkare biverkningar av Crinone. Humörsvängningar, nedstämdhet, molvärk, illamående, etc.

Trots detta skulle jag utan tvekan välja Crinone framför Lutinus.

Ruvardag 7

2018-11-15 23:00
Från livetinnandig

Första veckan avklarad. Jag längtar tills ruvningen är över samtidigt som jag är livrädd för det. Vill stanna kvar här där det fortfarande finns hopp.

I går trodde jag förresten att hoppet redan var ute. Jag satt på jobbet i ett möte när jag helt plötsligt fick kraftig mensvärk. och kände att det började rinna. Det är precis så min mens brukar starta och jag sprang helt darrig till toaletten.. Det visade sig vara Crinone-rester. Kanske var det några efterverkningar från äggplocket eller en biverkning från medicinen - svårt att säga. Lättnaden var enorm när jag förstod att det ännu inte var kört men det tog flera minuter innan hjärtklappningen lade sig. Herregud - om man bara kunde få slippa dessa två veckor.

Måendet annars på sjunde ruvardagen: Huvudvärkskänningar, mensvärk, trött. Brösten har slutat ömma.