RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-16 09:39:02

bergstromiida blogg

bergstromiida blogg på Nouw

itsy bitsy spider

2018-09-10 22:22
Från bergstromiida


mirror mirror on the wall, who's the biggest fool of all?

Must be the girl who can't stop crying or maybe it's the girl who kept on trying..


du kan vara den största skitstöveln..

2018-07-08 21:00
Från bergstromiida

att försöka leva vidare när man saknar en person så det gör ont är inte lätt. Det är omöjligt på något vis. Allt man gör bär med sig skuld och ångest och det enda som fladdrar i tankarna är personen jag saknar. Trodde aldrig det skulle ske igen, att jag verkligen skulle träffa någon som jag sedan saknar 24 timmar om dygnet, i hemlighet. Det värsta är att jag vet att det är ömsesidigt men omständigheterna gör det ännu svårare. Och jag vill inte vad den, den som ger upp. För din skull kommer jag nog förmodligen göra vad som helst. Jag kommer svika människor för din skull, vilket jag insett at jag redan gjort, i hemlighet. Mina mardrömmar har övergått till att jag drömmer om dig, om oss. Vilket är både härligt och skrämmande. Du vände liksom upp och ner på hela mig och jag varken vill eller kan släppa dig. Trots att du kan vara den största skitstöveln mellan varven så är du den människan som fick mig att återgå till livet. Och ja, jag saknar dig så förbannat. Och det vet du. Jag saknar att få somna i dina armar, jag saknar att skratta åt sina dåliga skämt och jag saknar av att bara få vara runt dig.

Jag har lovat mig själv att sluta ljuga för mig själv. Och helst av allt vill jag sluta ljuga för alla andra, som inte vet om dig, eller som tror att jag lagt dig på hyllan. Det är lätt att säga att man är kär i en människa. Men är det någon som inte är lätt är att jag faktiskt älskar dig.




För övrigt ser livet ganska lika ut. Jag är sjukskriven, men bara två veckor till, och gissa vem som längtar tillbaka till jobbet om inte jag.. Avslutar min sista vecka som sjukskriven med att spendera en vecka på Öland tillsammans med min morbror och hans familj. Ska bli underbart skönt att få bara komma bort från lilla Torsby och väggarna i lägenheten. Trots att ekonomin egentligen säger stopp så tror jag att alla behöver ett break från vardagen. Jag har haft ett vemod i magen men känner nu att det ska bli otroligt skönt. Men ska stå ut en vecka till hemma först. Och jag kommer väl förmodligen vrida och vända på allt tusen gånger innan jag väl sitter där i bilen och är påväg. Livet är en brustablett, de löser sig, eller hur?

Gjorde en ny inspelning. Väldigt mycket brus vilket har börjat störa mig. Sen så börjar det ta slut på idéer och låtar. Det är inte bara och bara. Jag är sämst på engelska vilket gör att jag måste har texten framför mig vilket i sin tur leder till att jag nästan hinner tröttna innan jag fått ihop en hel inspelning. Och ni får fortfarande stå ut med att det är svarta klipp då man inte kan dela enbart ljudspår här. Man kan säkert det men jag vet inte hur man gör.


citat okänd

2018-06-26 02:20
Från bergstromiida


"Man föds, man dör. Man skriver och man suddar ut. Man skrattar man gråter. Man minns, man finns, man återvinns. Man tvivlar, man tror. Man ramlar, man svamlar och man samlar.... ihop spillrorna av det som en gång var.

Det var en gång och det var vi."


från djupet av mitt hjärta...

2018-06-21 11:27
Från bergstromiida

Vill jag bara säga tack för alla fina ord och kommentarer som haglat in angående min filmsnutt. Även om jag har svårt att ta in allt positivt så får ni mig att vilja fortsätta sjunga..
Jag vill så gärna visa mycke mer men jag är inte där än. Så jag hoppas ni står ut med att få höra och se svarta klipp. Men jag lovar att träna vidare. En dag kanske ni ser mig sjunga också.

Vad sker i livet annars? Jag har börjar jobbat, och hunnit bli sjukskrivenven igen. Inte pga av min bakgrundshistoria utan för att jag klämt av en bit, (hela toppen till första leden) av lillfingret. Jag har nämligen sadlat om. Jobbar nu på Vestre production AB, i verkstaden. Okej tänker du. Vad gör ni där? Jo vi gör parkmöbler, cykelställ mm om jag ska beskriva det kort och enkelt. Och oturligt nog fastnade mitt lillfingret i en vals tredje veckan jag jobbade. Suck. Men men, fingret läker och jag börjar jobba tillbaka vecka 30. Trivs jättebra och har blivit bemött på ett helt fantastiskt sätt. Har aldrig mött en arbetsgivare som är så mån om sina anställda. Livet rullar på trots allt.

Lovade ett klipp till. Här får ni ett ❤️ och tack tack tack fina människor!

Alla bär vi på hemligheter.

2018-06-17 23:10
Från bergstromiida

Försöker finna något positivt att lägga upp. Kanske någon ni inte visste men jag älskar att sjunga men jag vill inte stå i ljuset. Kommer ge er en kort snutt (dålig kvalitet då det är inspelat på mobilen) på vad jag gör om kvällarna när jag inte kan sova.




förlorad i känslan

2018-06-16 23:13
Från bergstromiida

Är tom på ord. Vill skrika ut men jag kvävs inombords.

Har ni någonsin funderat på hur livet ser på oss?

question

2018-06-16 01:01
Från bergstromiida

how much pain do you have to go through until giving up is okey ?

Skulle du stolt stå och berätta detta?

2018-06-13 20:35
Från bergstromiida

Att leva med en ätstörning är för många svårt att förstå. För mig är det en vardag. Och eftersom det har blivit ett hett ämne så tänkte jag försöka förklara på allra bästa sättet hur det är att leva med just en ätstörning.

Det finns olika benämningar av ätstörningar. Vi har anorexi, uns och vi har det jag lider av, bulimi. Kan börja med att berätta att det här inte är någon gullig berättelse, men det är såhär det är. Som sagt, bulimi går ut på i allra största grad att äta äta äta och sen göra sig av med maten genom att träna överdrivet mycket, svälta, kräkas eller proppa i sig laxermedel.

Även fast jag kommit långt och är friskare idag än jag var för tex 1 år sen så behövs det inte mycket för att falla tillbaka i gamla mönster. Man är ständigt utmattad av att tänka mat, göra sig av med mat, äta mat, träna.. Lite, mycket, mer och sjukligt för mycket. Det finns aldrig något som är lagom. Allt är ingenting. Det begår en ständig tävling i huvudet mellan det goda och det onda. Perfektion är aldrig bra nog.

Lilla jag, en kort medelfet tjej på 27 år kan väl inte lida av en ätstörning är det många som tänker. Trust me, jag vet att folk tänker så. Men faktum är det att bulimi är den vanligaste ätstörningen av dom alla. Det vi med bulimi "älskar" är ju just det att det inte syns utan vi får vara sjuka ifred. Bara genom att ni läser det borde förstår hur sjukt det är. Att man är så insyltat i en sjukdom så att man älskar den. Till skillnad från anorexi så brukar det oftast synas genom är extremt underviktig. Man är inte lika gömd men det är lika sjukligt och lika farligt. Det många inte heller förstår är en ätstörning kan gå så långt att man till och med dör av det.

Så hur kan en dag för mig se ut? Vi kan börja med en dag då jag är hemma en hel dag, ensam. Börjar dagen med att tänka, som många andra; frukost. I huvudet har jag en plan av att äta en bra frukost, kanske fil och musli, en macka med smör och pålägg, kaffe, ett glas juice och till och med en frukt. Som sagt, detta är en plan tills jag står mitt uppe i det. Hur svårt kan det va att äta detta tänker många. Men jag ska säga att när matmonstret så kallas ångest kommer fram i huvudet och man hör röster som; OJ vad mycket, ska du verkligen äta detta? det räcker nog med en kopp kaffe, har du nån plan för dagen? kan du verkligen göra dig av med detta? osv.. Då slutar det oftast med att ångesten tar över och man hoppar frukost, sen så tänker man att ja, jag äter en bra lunch istället. Sen så har vi tiden mellan frukost och lunch. Då jävlar är det bäst att vara som mest effektiv, allt ska göras, städas, tvättas, tränas. Sen kommer den där lunchen, men nej jag är inte hungrig så jag väntar ett tag. Kan ta något litet, lite senare. Dagen försätter i samma mönster. Stress stress stress, inte stanna upp för då kan jag känna hunger och det vill jag absolut inte göra. Men samtidigt är jag sugen på en glass, kanske lite chips, en kaka eller varför inte ett helt kakpaket? Åh vem skulle inte älska att slänga i sig allt detta? Jo min ätstörning. Vid denhär tiden på dagen ligger jag redan i underskott av energi och kroppen skriker efter kolhydrater. Måste ha, stå i mot. Kriget i huvudet. Förstå den känslan, att vara sugen på något som du inte har hemma och bara känner att det där måste jag ha. Då åker du till affären och köper det, om den är öppen såklart. För mig funkar det inte så. För skulle jag göra det så måste jag straffa mig själv, kompensera genom att kräkas. Efter alla tankar fram och tillbaka så kanske jag äter en "normal" middag, helst tillsammans med någon för att inte bli sedd. Oftast slänger jag då i mig maten, för att jag är så hungrig och får följder av det, ont i magen och illamående. Kan tillägga att jag hinkar mängder av kaffe under dagen för att få den där lilla energikicken av koffeinet och dricker vatten för att lura mig själv att känna mig någorlunda mätt. Sen lever man ju med sina andra vardagsproblem också, kärlek, familj, vänner.. livet är ju en berg och dalbana i sig, även om man är en frisk människa. Jag är en grubblare, jag tänker mycket utöver min ätstörning och detta eskalerar oftast på kvällarna när jag gått ner lite i varv och det är dags att krypa ner i sängen. Det är oftast då jag förlorar min kontroll. Hungern kommer, man känner den så väl, man vill ha allt. Det spelar ingen roll vad det är, bara det är proppat med kolhydrater, fett. Det är här den mesta av skammen kommer, för tidigare under dagen så är man så duktig tycker man, man kanske petar i sig lite sallad och äter nyttigt men när kvällen kommer då är det allt anat än nyttigt. Det är grisigt. Nu är det inte frågan om vad som är gott. Kroppen måste ha, samtidigt som ångesten skrattar en i ansiktet. Det här är något jag aldrig berätta om för någon mer än min behandlare men när min värsta hunger kommer då äter jag till och med rent smör direkt ur paketet, jag kan slänga i mig en påse chips, samtidigt som jag steker bacon eller korv i mänger av fett och kokar snabbmakaroner för 5-6personer som jag vänder ner i stekfettet för att få ut det absolut mesta av allt fett. Jag klämmer i mig detta, och skulle jag inte vara nöjd med det så kan jag fortsätta till frysen, där det oftast finns bröd (som är förbjudet) och glass. Värmer på bröd, öser på smör, ost, skinka.. ja allt jag har hemma. Sen tar jag glass på det. Har jag grädde hemma kan jag dricka det direkt ur paketet. Kan i nu förstå varför vi med bulimi inte pratar öppet om detta beteende? Om din vardag såg ut som min, skulle du stolt stå och berätta det då? Nej det skulle du inte. Ingen gör det. För det är en skam. Inte bara det att du slänger i dig overkligt stor mänga av just detta utan det är också en skam om misslyckande.

Efter en grisfest, som jag kallar det i min värld så fortsätter ångesten och den tar över helt, och ångest talar om för mig hur jävla värdelös jag är som inte ens kan stå emot mat, att jag är en simpel människa som lortar ner min kropp med alla dessa kalorier. Jag kommer aldrig kunna bli vacker om jag fortsätter såhär så därför ska jag bannemig stoppa fingrarna i halsen och kräkas, allt ska upp och det på en gång. Ångesten ger sig inte förrän allt är uppe och sen kommer skammen tillbaka. Då kommer den lite snälla sidan fram, den inre tröstande sidan som frågar mig varför jag gör detta, varför jag tillåter mig att skada mig själv på dehär viset. Om och om igen pågår detta. Och faktum är att jag vet, så väl att man inte kan varken känna sig vacker eller bli vacker genom att leva med denna sjukdomen då den förstör mer än vad den hjälper. Genom att svälta, hetsäta och kräkas så samlar kroppen vätska vilket gör att man sväller, vilket i sin tur inte gör oss smala, bara mer sjuka. Inte ens träningen gör oss till den vi, eller ångesten vill att vi ska vara. Man bryter bara ner kroppen inombords, men oftast ser man inte det på utsidan.

En dag jag jobbar är allt svårare att hoppa över, då vi äter frukost och lunch tillsammans. Skillnaden här är att jag rör mig i jobbet och jag har ALLTID stegräknare på mig då. Och eftersom jag rör mig mer är jag oftast hungrig när jag kommer hem, och ska jag då får äta så ska jag ha gått minst 18000 steg innan annars blir det ingen middag. Och skulle jag då äta middag och inte gått mina steg då tar ångesten hus i helvete. Då är det bara att kräkas upp skiten och sen skämmas.

Jag vill tillägga att alla dagar är olika, jag kan ha bättre och sämre dagar. Det jag beskriver här är när det absolut är som värst. Det är slitsamt att leva med detta och det är ett mönster som är otroligt svårt att bryta. Jag ljuger fortfarande för omgivningen att jag mår bra nu, men jag är inte frisk, men kanske bättre. Jag har genom mina år lärt mig hur jag ska göra för att inte bli ett samtalsämne att det är lättast att förvränga sanningen. Men min dröm är att bli frisk och jag vet att jag kan bli det. Det hänger på mig, det är mot jobb att våga bli frisk och gå i mot min egna ångest och mina egna dumma tankar.


Så innan du dömmer någon med en icke synlig sjukdom, skulle du vilja bli dömd om du levde mitt liv? Vi lever på 2018, det är dags att öppna ögonen.



Balans, kaos och nattskräck

2018-02-21 21:18
Från bergstromiida

även om jag mår bättre är jag långt från frisk. Jag gör små staplande steg framåt men jag trillar även stora kliv bakåt. Även fast livet är tufft försöker jag att hålla mig uppe och hela tiden tänka på att det blir bra. Men alla dagar är inte sig lik. Vissa dagar är det svårt att förstå varför man kämpar och vissa dagar vet man varför man för det. Ser ni skillnad?

Min ätstörning är "under kontroll" enligt mig själv men jag ser fortfarande ett mönster som gör mig livrädd att falla tillbaka. Medvetet lyfter jag mina svagheter genom att bryta ner mig själv, kritisera mig själv istället för lyfta mig positivt med det enormt tunga jobbet jag faktiskt gjort hittills. Mycket handlar om att finna en balans, vilket jag har väldigt svårt att stå fast vid då det blir allt eller inget. Men jag lär fortfarande.

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har överlevt nästan 3 månader under samma tak som mina föräldrar. Jag är nog inte lätt att leva med och dom är absolut inte att leva med, så förstå det kaoset som varit. Men nu har jag äntligen fått tag på ett litet kryp in och försöker landa i det. Trivs jag? Ja det gör jag, men det är svårt att få ihop allt. Både rutiner kring mat, träning, det sociala, egentid och det ekonomiska. Lever fortfarande i min lilla skam av att fortfarande vara sjukskriven. Men jag har bestämt mig. Jag ska börja jobba efter 10 mars, eller åtminstone stå till arbetsförmedlingen förfogande och ta på mig det jag får. Har även en plan om att ta C-körkort. Villl sadla om och göra något helt nytt vilket jag inte rädd för. Vad har jag egentligen att förlora?

Målen i livet just nu är väl att komma tillbaka i banan med det mesta, men framförallt ekonomin. Den är inte rolig nu och det är en inre stress som även påverkar min ångest enormt mycket. Man vänder och vrider på varenda krona för att få det att gå runt. Vet inte ens om jag borde skriva om det här men just nu är det ju så situationen ser ut och jag är nog långt från ensam att sista i en ekonomisk kris. samtidigt tycker jag det finns viktigare saker i livet än just pengar.

Det är många pusselbitar som ska falla på plats innan man är i mål. Jag jobbar otroligt hårt och ibland driver det mig till vansinne. Man kämpar och kämpar men man ser inget slut. Ändå fortsätter jag. Kanske en dag.

Som jag skrev innan har jag ju väldigt svårt för att lyfta det som faktiskt är positivt i mitt liv. Men det tror jag har men min rädsla att stå ensam men "skägget i brevlådan". Men det finns även saker som skett den senaste tiden som är positivt men jag låter tiden få avgöra när jag är redo att berätta det. Det krävs en hel del mod. Töntig? du får tycka vad du vill men jag är rädd för ännu ett fall i botten.

Min ångest, den ständiga plågan som faktiskt hänger sig kvar trots att jag får medicinering och går i gruppterapi. Jag har mer kontroll på den men den gnager trots allt hela tiden. Allt jag gör och den där lilla förbannade jäveln ifrågasätter mig. Det tär på psyket och därför har träningen blivit ännu viktigare än innan. Träningen håller den psykiska hälsan i balans. Även fast jag vet att träningen kan ta över hand vissa dagar så är det fruktansvärt skönt att få vila den stunden från sin egen ångest. Men jag kommer aldrig bli bra nog. Eller jo det kommer jag ju såklart bli men det är så tankesättet går.

Nattskräck, mardrömmar och panikattacker är också något jag fortfarande kämpar med men kan hantera på ett helt annat sätt än tidigare. Men som med allt annat så är det ju bättre och sämre från natt till natt och hur jag mår dag från dag. Det finns de nätter jag inte sover alls men mår hyfsat okej dagen efter, och de finns nätter jag enligt mig själv sover, sover och sover men mår som ett vrak dagen därpå. Det är min nattskräck. Den har blivit allt mer påtaglig än innan. Och jag kan inte säga vad det beror på. Mina mardrömmar och panikattacker, dom minns jag och kan till och med berätta om i detalj hur dom är, hur det känns men när det kommer till min nattskräck då är jag förlorad i något jag inte har kontroll på. Jag har väldigt svaga minnen av vad som händer, vad drömmarna handlar om. Men det händer att jag är uppe och nattvandrar på nätterna och vaknar av att jag inte är där jag var när jag la mig.. Jag kan ha en brännande känsla efter och minnas just i stunden vad jag drömt om men minns inget när jag vaknar upp ordentligt. Som att sova och vara vaken samtidigt. Det är komplicerat med andra ord. Men panikattackerna och mardrömmarna är det samma som innan. Skulle till och med kunna iscensätta allt till en film om det nu. Det enda positiva, om det nu finns något positivt med mardrömmarna är väl att jag vet att jag överlever när det går över i panikattacker. Vilket jag inte gjorde innan.

Lite rörigt är det ju än men jag har lite bättre koll på läget just nu.. Skulle kunna sitta i timmar och skriva om vad som händer och sker från ena dagen till den andra, hur humöret förändras mellan dygnets 24 timmar. Hur jag ena minuten skrattar tills jag i nästa sekund gråter så luften går ur mig.

Men jag mår hyfsat bra ändå.

Jag har valt att lägga "ur dagboken" lite åt sidan för tillfället. Kanske kommer det ett inlägg ur den lite längre fram där det är flera incidenter och tankar i samma inlägg.

// iida

Oviktig och ointressant

2017-12-13 18:12
Från bergstromiida

Ja här har ni mig, jag lever !

Vart är jag i livet just nu? Ja jo, jag mår efter alla omständigheter ganska okej. Jag går i gruppterapi och jag är fortfarande sjukskriven. Har avslutat gruppdagvården då jag inte tyckte den gav mig något mera. Vad mer? Börjat träna igen, hunnit haft 500 förkylningar och sömnen är fortfarande ett stort frågetecken. Alltså ingen förbättring trots alla jävla metoder. Men trots min dåliga sömn så är jag oftast vaken tidigt varenda morgon, ska inte säga att det alltid är så för även sömnen tar ut sin rätt. Utan att gå in i alla detaljer om vad jag gör om dagarna så kan jag bara säga att jag fungerar som människa trots allt.

Nackdelen med detta att vara sjukskriven är dock att, iaf när det gäller mig så blir det väldigt mycket tid för mig själv så jag hinner tänka, analysera och grubbla på allt möjligt. Grejen är den at jag är inne i helt annat stadie när det gäller mitt grubblande. Jag har börjat grubbla på framtiden. Hör och häpna, jag vill ha en framtid. Nej men skämt å sida, det kommer upp så många konstiga bubblor så ibland kan man bli lite mörkrädd för sig själv. För även om jag är sjukskriven så är jag inte ledig från mig själv. För att lägga till och krångla till det lite så kan jag med rak rygg faktiskt erkänna att jag skäms över att vara sjukskriven. Man känner sig så enormt oviktigt och ointressant, vet inte men lat på någon sätt. Man vill liksom krypa genom jorden när någon frågar " Vad jobbar du med då?" "När ska du börja jobba?" . För det sista jag vill är att svara, jag är sjuk, jag jobbar inte, jag vet inte när jag börjar jobba.. Jag hatar när jag inte har ett svar att ge utan bara står där som ett jävla frågetecken.

Jag har liksom hakat upp mig lite på jobb-fronten. Jag vill inget annat än ut i arbetslivet, är inte gjord för att "gå hemma". Men samtidigt vet jag ju att jag är i den här situationen av en anledning och det är inte pga lathet eller att jag inte vill jag jobba. Tvärtom, jag vill för mycket.

Varför jag skriver om det här är för att jag börjar tro att min sjukskrivning påverkar min sociala del i livet. Just för att man är ointressant. Vad har jag för kul att berätta om någon frågar? " Nej jag gick upp i morse, gick till gymmet, åt mina måltider, städade, diskade, skickat en rad tråkiga och meningslösa snap samt ringt folk och frågat vad dom gör fast jag egentligen vet det" Låter det kul? Va? Nej för mig är det sorgligt. Och det här får mig tro att de människor jag har runt mig umgås med mig för att vara snälla. Låter kanske idiotiskt men de så grubblet går. Jag kan till och med tycka att jag anses vara en fulare människa för att jag inte jobbar och att jag inte drar in pengar och lever på försäkringskassan ska vi inte ens diskutera här. För det sliter jag med nåt enormt med. Att inte tjäna mina egna pengar från ett riktigt jobb är för mig ett nederlag av egen botten-grad. Sen är det ju det här att man ser sig själv som ett problem för alla andra, att det är därför jag är "ensam". Ensam är ett svårt ord, men helt enkelt att jag inte lever i en relation med någon. Det är svårt, svårt att förklara hur alla dessa tankar går runt och det är svårt att sätta ord på. Kan tycka många gånger att jag blivit lite feg att ta för mig som jag gjorde innan.

Är inne i stimm där jag känner mig väldigt oklar på något vis. Jag saknar bekräftelser från människor som egentligen inte vet det. Osäker och luddig. Men jag vill. Vill så mycket. Samtidigt som jag vill är jag livrädd för att stå här ensam, Det där jävla ordet ensam. Jag är inte ensam fysiskt, det kan jag inte säga. Men psykiskt ensam, oförstådd, missförstådd, tråkig och ointressant.


Och tyvärr får jag väl leva ett tag till med att "gå hemma" då min läkare inte litar på att jag kan ta det lugnt och arbeta mig uppåt sakta men säkert utan kör på från 0 till 100 och sen står jag här igen. Till viss del har han rätt, för jag känner mig rätt såpass väl.

"Vila får man göra i graven"

Så nu har jag även fått dig att slösat viktigt tid på att läsa detta.

Ha de. // sida

Jag hade otur, igen.

2017-11-19 23:15
Från bergstromiida

Det finns läkare och så finns det läkare, i alla olika former. Som jag skrev sist, så var jag inlagd på 46an men det tog inte länge för än jag var utskriven. Eftersom jag mött det absolut största idiot till läkare genom tiderna så blev de så. Har aldrig någonsin varit så arg och känt mig så jävla illa behandlad som jag gjorde när han påvisade att han ingenting kunde göra för mig, om jag inte åt upp min mat. Mmm just de, det var han FÖRSTA argument till att jag borde skrivas ut. Sköterskorna tycke inte riktigt samma men dom får tyvärr inte fatta beslut. Jag petade i maten en vecka och sen blev de frågan om en dagspermission som jag blivit lovat innan men efter möte med sköterska och läkare så hade läkaren svarat sköterskan med; kan hon åka hem över dagen kan hon lika gärna skriva ut sig! Och de var droppen för mig! Ett samtal med läkarens sekreterare eller vad fan hon nu var så kan jag säga att jag gick ut genom dörren efter 30 sekunder och hade absolut ingen lust att dela rum med denna jävla människa. Jag va förbannad, med all rätt. När man inte ens har tid att läsa en journal när man jobbar som läkare, eller sekreterare då ska man inte yttra sig om hur ens mående är heller!

Efter många om och men så sa jag bara, skriv ut mig för helvete, min skjuts är påväg och jag tänker inte sitta i samma rum som denna idioten till läkarejävel. Sagt och gjort så blev jag utskriven. från en vårdgrad 1 (vårdgraden där du inte får lämna avdelningen på egen hand utan tillsyn) till utskrivning. Harmonierar fint det här. Eller? Och med en rad jävla massa nya mediciner som blivit insatt utan att ens veta hur jag ska ta dom. Eftersom jag vet hur medicinerna fungerar sedan förut så tycker jag inte att planen är speciellt bra med tanke på tiden för utskrivning och alla resor jag måste göra framöver. Sobril är ingen bra kombo med bilkörning, och till Karlstad är de väl i ca 10 mil enkel resa. Undrar hur skrället tänkte där. Plus att jag skulle ha en stående Lergigan kl 14 varje dag, vilket jag berättat att jag inte kan äta för att jag blir yr och väldigt dåsig av. Funkar inte heller med bilkörning. Så ja.. eller nej.. Jag finner inte ord om hur jag känner. Idioter hela bundet.

Jag hade otur, igen. Han var förvisso hyrläkare då ordinarie var på semester och skulle komma tillbaka veckan därpå. Henne har jag träffat förr och hon är riktigt bra. Men tyvärr blev de den största skiten som blev inhyrd. Han måste ha en fyhelvetes bra samvete som skriver ut personer hur som helst utan att ens läsa journalerna. Men men, de är väl så de jobbar. Dom får väl betalt ändå. Även om folk blir utskriva och tar livet av sig så får sånna som han betalt. Inte för att jag tagit livet av mig men jag kunde lika gärna gjort de då tankarna om de fortfarande finns kvar. Okej, ni behöver inte vara oroliga för de men läs en gång till, TANKARNA finns kvar men det finns ingen handling. Utan det är bara tankar.

Så ja, jag har suttit hemma i Torsby en vecka, inte lyft luren för alla samtal som kommit från sjukhuset. Jag har fått tider hemskickade i postlådan men jag har totalt skitit i att gå på dom. Så besviken är jag. Och att sätta en tid vid öppenvården i Torsby när det också står klart och tydligt att jag inte vill ha kontakt med den skitvården som är här i Torsby men ändå blir skickad dit gör mig rent ut sagt förbannad. Nu har jag kommit till stadiet att jag inte orkar stå kvar i sjukvården då man blir behandlad som en påse skit. Jag kommer vara sjukskriven tills i början av januari sen tänker jag jobba, fullt ut. Så är det bara. Jag skiter i detta här och försöker på egen hand, jag har ju orkat 13 år förut så jag borde väl fan fixa 13 år till..


Inget positivt denna gång heller.. Och att stavfel finns med och att meningarna inte går ihop det skiter jag också i.. Kan du inte läsa mellan raderna eller förstå vad som skrivs här då kan du sluta läsa.

// bitter-ida


Så känner jag. Samtidigt som jag inte vill dö.

2017-11-04 13:52
Från bergstromiida

Min plan var att ta en vecka hemma, typ "skolka" från dagvården bara för att få lite distans. När min förkylning kom som ett brev på posten så tänkte jag, bra då åker jag till Karlstad, träffar min behandlare och går i dagvården som alla andra fredagar. Då kan jag ju stanna hemma med gott samvete på måndag, dom hörde ju hur förkyld jag var. Allt var så planerat in i minsta detalj. Men ack så fel det blev allting. Min behandlar och läkaren på cfä hade andra planer. Inläggning. Då jag påvisat försämrat mående tidigare under veckan. Och ja, det har inte varit alls kul. Så dom tog beslutet om att lägga in mig, mer eller mindre med tvång då de är faktiskt är rädda för att jag kommer göra mig själv illa. Och nej, jag skär mig inte i armarna. Jag får dumma tankar, impulser och ja, mitt svältbeteende är tillbaka. Det var inte lätt att få mig kvar denna gången, men efter många kompromisser och en permission för klipp och färg så gick jag med på det. Och nu sitter jag här. Avdelning 46. Det väcker minnen sen jag var här sist. Men då kom jag in pga att mina impulser tog över. Nu har jag ett vakande öga på mig. Dag som natt. Jag kan någonstans känna att jag tycker att de känns löjligt och överdrivet, men jag är här av en anledning. Och för tillfället är inte ätstörningen den störa orsaken. Utan tankarna, mående. Kanske blir det bra trots allt.

Med en vårdgrad 1 får jag inte lämna avdelningen ensam utan måste ha personal eller nån närstående med mig för att få gå ut. Avdelning 46 är inte alls gruppdagvården då man har ett större ansvar för maten, att den äts upp och att man får i sig alla måltider. Jag kommer helt ärligt nu att berätta att jag får inte i mig mer än morötter, frukt och kaffe. Men för att inte förvärra mitt ätstörda beteende att spy efter maten så låser de min toalettdörr efter alla måltider, i en timme. Jag har panik efter måltid, då jag vet att jag ingen annanstans att göra av med det lilla jag får i mig, vilket är bra med just i detta är tanken alltid större.

Hur mår jag då? Inombords som ett rent jävla helvete. Efter allt som hänt den sista tiden så har det rört till sig än en gång. Jag nämnde det i inlägget tidigare, jag är så förbannat äcklad av mig själv. Jag hatar min egna spegelbild och jag känner inte alls för att leva just nu. För med det här måendet är det inte värt att leva. Så känner jag. Samtidigt som jag inte vill dö. Men då har jag mina impulser. Rätt som det är så gör jag saker jag inte kan styra över. Och jag har insett vad min ångest gör med mig. Det är hemskt och jag skäms.

Det är så mycke jag vill häva ur mig här men är så rädd för att bli dömd. Att jag får skylla mig själv. Att det är jag som orsakat dehär från första början. Att jag inte är värd mer.

För vem ser upp till en människa som sitter inlåst med tillsyn på psykiatriska avdelningen?

Vill ha livet tillbaka fast jag inte orkar just nu.

2017-10-30 20:25
Från bergstromiida
Nu har jag hamnat i ett gammalt tankesätt igen. Och det gör förbannat ont när jag vet vad jag åstadkommit fram tills idag. Men ändå lever tankarna ett spratt med mig och jag blir på riktigt rädd och ledsen. Ska det aldrig ta slut.

Jag är äcklad av mig egna spegelbild. På riktigt blir jag ledsen när jag ser vad som hänt med min kropp. Jag vill inte vara med i det här längre. Vill inte. Jag vill ge upp. Vad spelar det för roll om jag aldrig blir frisk. Ingen har sett min sjukdom tidigare. Vi kan bara fortsätta som innan jag hamnade här. Så många tankar om att får avsluta, att allt vore så mycke bättre utan mig, att jag är en börda för samhället.

Jag vet, jag har kommit långt men jag kan inte stoppa tankarna. Jag är äcklad av mig själv. Av allt. Jag är äcklad över vad som hänt min kropp, jag är äcklad för jag vet vad folk har gjort med min kropp och jag är inte mindre äcklad av att jag tillåtit det att fortsätta utan konsekvenser. Jag vill egentligen inte skriva det här men ibland känner jag bara för att dö.

Såhär är det att leva i mitt liv. Ena dagen okej, andra dagen botten. Sen blir det absolut inte bättre av att jag inte kan sova, slappna av utan går på högvarv både natt och dag. Jag har ingen matlust vilket också påverkar hela situationen. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam på nätterna för att jag vet att mardrömmarna tar över mig och att jag inte kan känna mig trygg. Hela tiden är man rädd för att panikattackerna ska ta över, att jag inte kan andas eller tar mig ur de nog fort. Ställer inte kravet att du ska förstå, vill bara att du inte ska döma mig för mitt mående.

Ja jag vet inte.. less är vad jag är. Vill ha livet tillbaka fast jag inte orkar just nu.

Allt går i vågor, men jag strävar mot strömmen.

2017-10-19 17:56
Från bergstromiida

Klämt igenom fyra säsonger av East Los High. Av någon anledning så blev jag helt fast. Är det något jag verkligen älskar så är det serier och filmer där dans är inbladat, sen att det är drama åt alla håll gör det lite mer spännande.. Serien fick mig att sakna dansen, inte bara hemma i vardagsrummet eller i en dimmig festlokal utan på riktigt. Dans har alltid varit av ett stort intresse men jag har aldrig riktigt vågat då jag själv inte tycker att jag har kropp till det eller självförtroende nog. Sen har jag varit ganska inlåst i mitt liv av annat. Men jag saknar det. Kanske kan dansen vara nästa sett i livet?

Sitter på mitt lilla rum i Karlstad. Gör så lite som möjligt, då min behandlare tvingar mig att vila och personalen ser till att jag gör de. Full koll på allt. Men det är för min egen skull. Skulle egentligen legat på avd 46 denna vecka och helgen men så blev det tyvärr inte. Någon behövde platsen mer än mig så jag får helt enkelt kämpa på egen hand här på patienthotellet. Hittills har veckan inte varit alls så bra då det hänt lite grejer. Men men. Bryt ihop och kom igen. Jag tänker inte förlora denna gången.

I Tisdag började jag en ny samtalsterapi. Fantastiskt grupp och jag tror jag kommer ha nytta av den. Den kunde inte börja mer lämpligt än nu. Annars ser dagarna likadana ut som alla andra veckor. Jag går i gruppdagvården, träffar min behandlare, går i samtalsterapi och sist men inte minst alla andra som jag spenderar och delar mina dagar

Jag saknar min "riktigt" vardag. Gå upp på morgonen, dricka en kopp kaffe, ta en löprund och sen gå/åka till jobbet. Endel älskar att vara hemma men det gör inte jag. Inte för att jag är de nu heller men ni fattar vad jag menar. Man vill tillbaka till rutiner, känna att man lever, på riktigt. Just nu är det en bubbla. En bra bubbla men ibland blir man också trött på den. Man tröttnar lätt på frågor som, Hur mår du? När ska du börja jobba? Hur länge pågår gruppdagvården? Vad gör ni ens? Äter du? osv. Men jag gillar ändå läget då jag vet att det leder till något gott. Allt går i vågor, men jag strävar mot strömmen.

Imorgon är det fredag, och eftersom jag inte är på avdelning så får jag åka hem på premiss. Ska bli skönt ändå. Ska åka hem och packa ihop så mycke jag bara orkar. Sen ska jag ringa min hyresvärd så vi får klar med kontrakt osv. Sen får se vart jag tar vägen.

Hoppas ni har haft en bra vecka. Ta hand om er // iida


en liten smyg-annons mitt i stormbyarna

2017-10-11 16:59
Från bergstromiida

Höstmys är det bästa myset.

Hemma i Ransby denna vecka och laddar om för en ny period på CFÄ. Har ont i magen för allt som händer just nu. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel men orken finns liksom inte kvar. Vet inte varför jag ens skriver det här, jag har ingen skyldighet att göra det och det är bara jag som kan påverka mina beslut. Jag är kluven vad jag vill men har kommit till insikt att jag inte kan bo kvar här. Jag trivs jättebra här och skulle mer än gärna bo kvar om jag vore frisk och hade ett jobb att gå till. Men eftersom jag nu inte är det och jag insett att det kommer ta tid innan jag är tillbaka i arbetslivet så vill inte jag spendera mina dagar med att känna panik över ved, snöskottning, eldning, gräsklippning, ja och så vidare. Så ja, jag har sagt upp kontraktet på huset. Och det gör ont i hjärtat och det gör lite ont i min stolthet. Men men.. det blir nog bra.. eller vad tror ni?

Ja som sagt, hemma denna vecka och laddar om. Blir dock lite annorlunda på måndag. Kommer inte checka in på patienthotellet utan på avd 46. Som man bäddar får man ligga sägs det och dumt huvud får kroppen lida av. Kommer även vara inlagd under helgen också. Så förstå min stress nu när jag är hemma. Jag kommer vara borta i minst 10 dagar. Blä!! Men allt har något gott med sig.


Hoppas ni har det bra där ute i höstmyset iaf. Och skulle du vara intresserad av ett lite mysigt hus i norra Värmland får du gärna höra av dig. Stort kök och sov/tvrum, stor gård men stora uthus. Kallhyra 2140kr/mån (ink.sophämtning), ström: vedspis och direkt-el. Ström i månaden ligger allt från 300-1500 beroende på hur mycket man vill elda eller inte(ved finns). Men det är långt från dyrt. Som sagt, skulle intresse finnas så hör av dig. Vill du komma och kika, ja men gör det. Ni kanske kan hjälpa mig att sprida detta.

// lida

nu vill jag fan inte vara med längre..

2017-10-04 17:07
Från bergstromiida

Idag la jag upp ett foto på huvudentrén till psykiatrin med texten:

"Fem dagar i veckan går jag in och ut genom dessa dörrar i hopp om att snart kunna leva ett "normalt" liv på hemmaplan. Jag vet vägen är lång och att bli 100% frisk är något jag inte kan jäkta fram hur mycket jag än vill. Det svåraste med denna behandlingen är att ska bli frisk till ett ätstört samhälle. Ett samhälle som skriker träning, dieter, ideal mm. Vi borde acceptera och älska att vi alla är olika på vårt naturliga sätt. Jag önskar det vore enkelt, för är det något jag verkligen vill så är det att älska mig själv för den jag är och inte vad samhället förväntar sig att man ska se ut"

Jag har varit en del av detta ätstörda samhälle i tretton år och känner att nu vill jag fan inte vara med längre. Det kostar inte bara en jävla massa energi på att bli friskt, det tar för fan död på en. Det tar död på verkligheten. Det tar död på den man vill vara. Och ändå så vet jag någonstans att man alltid kommer få stå ut med att det är såhär. Men det gör det inte enklare att blir frisk. Varje dag möts man av nya dieter, hur slanka våra kroppar ska vara, hur en perfekt man eller kvinna SKA se ut, hur vi tränar på gymmet, hur vi aldrig är nöjda med våra prestationer, att det är pinsamt att äta godis, chips ja allt dedär förbjudna.

Jag har varit en del av allt detta, men jag vill inte längre. Jag vill bannemig kunna träna för att jag tycker det är kul och för att må bra, till och med kunna hoppa över ett pass och känna att aja, det gör ingenting. Inte för att prestera, känna tvång eller för att man förväntas att göra det. Okej, jag har aldrig blivit tvingad att träna, men med det idealet vi lever i så är det någonting vi "alla" borde/ska göra. Jag älskar att träna, med måtta.

Och så har vi maten, alla gränser, kalorier, vikt, mått, förbjuden mat, mängder, skam, pinsamheter. Varför skulle det vara pinsamt att äta en glass efter lunch, eller som ett mellanmål? Varför kan inte jag äta en eller till och med två kanelbullar och njuta? Varför ska inte jag tycka att grädde gott? Listan kan göras så lång. Men varför är det såhär? Jo för det är så samhället ser ut och vi är lika lättlurade allihop, mer eller mindre. Allt eller inget. Visst? Vi matas konstant av vad vi inte ska äta och vad vi ska äta, hur vi ska träna för att bränna så många kalorier på så kort tid för att få ett snabbt resultat. Vi ska utesluta livsviktiga livsmedel annars kan vi inte bli sådär smala, snygga eller gå ner i vikt alls. Jag ska inte dra alla över en och samma kam, för det finns dom som kan hantera detta och sen har vi sånna som mig som går över gränsen.

Har haft väldigt mycket tid till att tänka under dessa veckor jag varit under behandling och jag vet inte hur många gånger jag frågat mig själv, varför är det oftast det yttre vi kommenterar, nu säger jag inte att alla gör det men jag kan erkänna att jag själv är sån. Man tror att det yttre på något vis påverkar hur individer i fråga är som person. Det är ju faktiskt ren jävla bullshit! Vi kan inte älska alla, och vi kan inte tycka om alla, vi är olika. En del passar ihop, en del inte. Men jag tror inte det överhuvudtaget har med utseende att göra, egentligen. Trust me, I know! Så många gånger jag mött den där perfekta killen med vältrimmad kropp, han som skulle vara perfekt pappa till mina barn, han som kan allt och bara är perfekt...på utsidan men som tyvärr bara är ett jävla svin. Sen så finns det många andra som är svin också. Har ju väldigt dålig erfarenhet av snälla pojkvänner överlag. Men jag tror inte det spelar någon roll hur vi ser ut. Krånglar jag till det? Eller fattar man vad jag menar?

Skit samma, jag vill iallafall tala om för alla er som faktiskt skiter i mat och träning och faktiskt njuter av livet att jag fanimig älskar er! Fortsätt med det, var nöjd för den du är.

Kanske tänker du såhär nu; "men hallå, varför säger hon inte det till sig själv? det är ju hon som behöver bli frisk" Och ja, jo jag borde göra det, men jag lär mig fortfarande. Jag jobbar på att acceptera mig själv. Men att efter att jag levt det destruktiva livet i så många år så kan jag bara inte tänka så. Men jag vet att en dag ska jag göra det. Och jag har lovat mig själv att en dag aldrig påverkas av vad alla andra tycker, eller vill att jag ska göra. Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, för jag vet att jag förtjänar det. Innerst inne, bakom mitt ätstörda jag och mina dåliga erfarenheter av livet så vet jag att jag förtjänar att leva ett lyckligt liv, med någon som älskar mig för den jag är och aldrig någonsin höjer varken rösten eller handen för att få sin vilja igenom.


Jag vet inte om jag svamlar, eller om ni håller med. Jag bryr mig inte. För det här vad jag tycker. Jag är sjuk, annars skulle jag inte vara inskriven på sjukhus, men jag vet också att jag är stark för att jag vågar erkänna det nu. Sen en sak till, kom ihåg att alla sjudomar syns inte utanpå. Så många gånger jag får höra, det är väl bara att äta det och sluta spy.. hm är det så? Du skulle aldrig be en som brutit benen att släppa kryckorna och springa en mil. Varför skulle du inte göra det? Just det, benet måste ju läka först.. hm.. värt att tänka på.


Ha det gött // iida

Förövrigt är livet ganska luddigt

2017-09-13 16:16
Från bergstromiida

Förbannad över att jag finns till!
Förbannad över att jag vill ge upp!
Förbannad över att jag skadat min kropp!
Förbannad över att jag inte vill inse!
Förbannad över att känna mig jagad i mörkret!
Förbannad över att låta drömmarna hålla mig vaken om nätterna!
Förbannad över att minnerna lever kvar!
Förbannad över att jag överhuvudtaget tillåter mig vara förbannad på något som jag inte orsakat själv från början!

Man kan nog tolka mellan raderna vad som pågår på insidan av denna människa!
Jag har hamnat lite i botten av en dal. Normalt sägs det vara men om ni bara visste hur jävla slitsamt det är! Inte bara att "frossa" i mat hela dagarna, prata mat hela dagarna eller att vara begränsad i träningen utan också alla andra tankar man brottas med. Man brottas med att överleva, vilja fortsätta kämpa samtidigt som den där jävla rösten hånskrattar åt en och tycker man är mer värdelös än innan. Den där förbannade rösten som ständigt talar om för en att man kommer misslyckas hur man än vänder och vrider sig.

Ja, jag är ganska trött på mig själv nu. Jag är så förbannade trött att inte kunna svara att jag mår bra när någon frågar. Jag känner mig som en börda för världen! Jag skäms över att jag sitter där jag är idag!!
Önskar bara att de vore slut nu! Att tankarna och mardrömmar brinner upp i helvete!

Vet ni vad? Kollar tillbaka på mina inlägg och känner en gnutta hopplöshet! När kommer den dagen jag får skriva något positivt, hur vackert livet är, hur nöjd jag är över mig själv och min insats och funktion här på jorden.. det känns för mig långt borta!

Förövrigt är livet ganska luddigt..


Citat ur dagboken "om jag inte flyr nu kommer han ta livet av mig"

Ta hand om varandra // iida

Så att du och jag är överens!

2017-08-31 19:38
Från bergstromiida

Trots att jag delar med mig av vad som händer och sker i mitt liv så måste "ni" tillåta mig få läka ifred. Jag vet att många menar väl men ibland blir det för mycket! Jag har nog med mina egna tankar, funderingar och känslor! Jag vill inte ha pressen på mig att jag inte svarar och ser att jag har 10 missade samtal/sms efter lunch, på morgonen, på kvällen, Det händer till och med att jag nu mer ställer telefonen på flygplanslägen och i vissa fall faktiskt slår av telefonen för att ångesten väcker sig så stor för att jag varken vill eller orkar svara! jag vill inte vara "elak" och jag menar absolut inget illa med att jag "håller mig undan"
Jag måste få lov att fokusera, vara här och nu. Jag vill inte planera, jag vill inte ha mer tider att passa än dom jag redan har!
Jag vill inte ha frågan "hur mår du" varje dag för jag mår skit inuti men det betyder heller inte att varje dag är dålig!

Lite hänsyn tack!
Och som jag sagt hundra gånger innan! Detta är ingen blogg för att DU ska stryka mig medhårs och, eller tycka synd om mig! Denna bloggen handlar om att jag vill ge er en blick i hur livet ser ut i verkligheten när det inte syns utanpå!
Jag ser det mer som självläkning genom att sätta ord i skrift på hur jag mår/mått när jag aldrig kunna formulera orden i munnen.
Ville bara säga de.

Förövrigt har jag påbörjat första av sex veckor i gruppdagenvården. Jag har en helt annan syn på min behandling nu än vad jag hade sist. Jag har bestämt mig! Nu är det nog! Jag ska bli frisk! Jag vill kunna njuta av livets alla goda ting. Jag har bestämt mig för att släppa kontrollen kring min ätstörning och inte inte minst jobba bort min dagliga ångest och psykiska självskadebeteende. Jag har levt allt för länge med skam om att inte duga som jag är! Jag vill kunna få rutiner, njuta av mat, träning, livet.. ja allt! Jag vet att jag inte är frisk om 6 veckor men jag vet att jag kommer bli väl förberedd inför vad som komma skall!
Jag kommer va egoistisk, jag kommer tänka på bara mig just nu, iallafall dessa veckor!
Det sista jag behöver är flera krav!

Jag hade tänkt dela med mig av dagboken idag men jag kände att jag var tvungen skriva det här först så att du och jag är överens!

All kärlek till er // iida

Kanske tvingar jag ut mig i regnet...

2017-08-15 14:40
Från bergstromiida

Två nätter, 5 timmar sömn, inte en enda medicin hemma! Jag är utmattad, jag vill inte ens sätta mig i bilen och åka till apoteket. Jag orkar inte. Humöret är så djävulskt lågt och det minsta motstånd och jag blir påmind av att jag har fått en diagnos på adhd. Saker flyger, frustrationen kokar.

Trots att jag haft en kanonhelg så här det såhär det ser ut, det kan vända lika fort. Efter regn kommer solsken sägs det, men det kan även bli storm, hagel, drivis, tsunami, okontrollerad orkan efter solsken också. Och jag är så stressad inombords. Jag är stressad för att jag står still, att jag inte fungerar som människa. Jag är stressad för att jag påbörjat mina nya behandling och jag är stressad för att jag ska in i gruppdagvård igen. Det är rörigt med andra ord. Jag har så mycket jag vill göra och hinna med. När jag förklarar dethär så får jag ofta svaret, ta det lugnt, du hinner, tänk på dig själv bla bla bla. Har man inte levt fröken Bergströms liv då ska man inte heller yttra sig . (självklart vet jag att det är välmening från motparten) Det är inte så bara. Tyvärr. Det funkar inte så. Varje dag är en ny lärdom, men även framsteg och bakslag. Man har rätten att få vara frustrerad, utmattad och stressad, men man har även rätten att få må bra dom små glimtarna man verkligen vågar ta in och känna.

Jag har tyvärr inget nytt att dela med mig av för tillfället. Jag ska krypa ner tillbaka i soffan och fortsätta mitt grubblande. Kanske tvingar jag ut min i regnet på en promenad sen. Idag finns inga självklara "to do". Jag vill bara ingenting just nu.

Ta hand om er / iida

Det enda jag är värd i ordboken är hora

2017-08-08 22:38
Från bergstromiida

Har hamnat lite i en svacka. Jag är inte speciellt nöjd med tillvaron. Tror de är ett efterskalv från två bra veckor på semester. Kanske borde jag resa året runt. Kanske vore de min grej? Har varit sängliggandes sen i söndag eftermiddag. Yrsel, ångest, panikattacker, feber, allt i ett. Idag kom jag äntligen upp men det tog emot från alla håll och kanter. Har haft ett ganska lågt blodsocker idag och mat är det sista jag är sugen på. Jag hoppas det vänder snart.

På torsdag ska jag träffa min nya läkare på CFÄ och göra utvärdering av sömnmedicin, jag hoppas att jag kan få något annat än det jag har idag. Får muskelkramper av den jag äter nu vilket leder till att jag inte törs ta dom. Har även tid på CTS på torsdag. Jag är nervös. Det är nu resan börjar. Allt ska ut. Jag har redan ont i magen och har redan känslan av att jag inte är trodd. Att allt jag säger är bullshit, att jag bara förstorar, att jag får skylla mig själv. Är det verkligen såhär man ska behöva tänka? 26 år och isolerad i mina egna känslor.

Från ingenstans så kommer ordet bekräftelse upp i huvudet. Varför just det ordet? Jo för att jag ständigt söker bekräftelse att jag ä nog fin, att jag är duktig nog, att jag blir sedd. Men ibland blir det så fel. Endel bekräftelse blir mer eller mindre en bestraffning ur min egen synvinkel. Jag har nämt det tidigare. Man gör saker man ångrar men som man för stunden tror att man mår bra av för att man får en lite del bekräftelse. Eller är det verkligen så? I mitt huvud känns det som ett självskadebeteende. Bekräftelse är inte alltid bra. Speciellt inte bra när jag hela tiden sabbar det. Varför kan man inte bara vara glad för ett ynka hej, eller en kram.

Ur dagboken får ni en inblick i hur mitt liv sett ut. Det här är ingen engångsgrej, utan det här pågick om och om igen. Idag är jag fruktansvärt arg. För allt jag skrev innan, om bekräftelse är pga det som hänt. Jag har blivit så illa tilltygad psykisk och fysiskt och det är därifrån mina bekräftelsebehov kommer ifrån. Inte bara utseendemässig utan allt jag gör.


Ur dagboken 2006…

¨hora, din jävla HORA¨…

Ordet hora är tydligen en beteckning på mig. stämplad och hatad. Ibland vill jag tro att det är så men samtidigt vet jag vad jag gjort eller inte gjort. Jag vet iaf att jag aldrig tagit betalt för att ligga. Men de är de enda jag är värd i ordboken. Hora… Vet inte hur länge jag ska orka med att bli väckt med nätterna av att du sliter och drar i mig! Varje gång jag hör mig själv skrika nej skriker du ; håll käften hora! Jag gör vad fan jag vill med dig!” Jag är förlorad i min egna kropp. Kommer de någonsin ta slut? Vad ska jag säga till alla andra, eller vad ska jag inte säga? Hur jag än gör känner jag mig förlorad, överkörd, ensam..


Ta hand om varandra // iida


Utan för boxen

2017-07-30 12:51
Från bergstromiida

Har utmanat mig att åka på semster, två veckor med morbror och hans familj. Förra året fanns det inte i min värld. Semester, behöver man de? De kan jag svara på nu. Ja man behöver semeter. Den lärdom jag dragit med mig av dessa två veckor är att de är tillåtet att njuta, tillåta sig att bara va och att ta dagen som den kommer. Varje dag har varit en utmaning då jag är van att ha späckat schema, städa, tvätta, diska.. ja jag har aldrig "tid" att vara ledig trots min sjukskrvning.
Till och med maten har fungerat hyffsat bra, har inte haft någon större ångest för att jag inte tränat och för att jag drickigt en hel del alkohol. Jag är stolt över mig själv! Till och med det kan jag tillåta mig va, stolt!

Jag tror att jag någonstans kände att nu är dax att riva lite murar, jag är ung, jag har rätt att leva det liv jag egentligen vill. Så mycke som jag skrattat dessa veckor vet jag inte när jag gjorde sist. Och allt var för en gångs skull äkta. Jag behövde inte anstränga mig för att dra på smilet, ibte en enda gång! Så underbart.

Visst, jag är lite rädd för att komma hem och känna att den känslan jag har nu försvinner. Men ska ta vara på alla känslor nu och plocka fram dom när jag faller.

Som sagt, påväg hem till verkligheten, möten, gruppdagvård och allt kaos. Vi håller tummar och tår för att jag får avsluta sommaren med en bra känslan och mer stabilitet i mig själv.
Återkommer med inlägg från dagboken när jag kommit hem.

Sköt om er där ut! / iida

"Med detta brev vill jag säga att jag älskar er"

2017-07-10 19:28
Från bergstromiida

För några år sedan skrev jag ett brev. Brevet var ett avslut. Jag hade bunkrat upp en hög med sömntabletter(som jag tagit på för er en okänd plats), om jag inte minns fel så var det närmare 100 st. Jag skrev mitt brev, jag minns att jag kände en lättnad. Någonstans var jag beredd på att släppa taget och få gå vidare. Vid den här tidpunkten mådde jag nog som sämst. Ung, söndertrasad, bortglömd, misstrodd. När jag läser brevet idag blir jag ledsen samtidigt som jag blir glad över att jag blev störd och aldrig kom till handling. Men man ska inte behöva gå ensam, ingen är värd att leva det liv jag levt. Livet är fortfarande tufft men jag vet att jag förtjänar det mer än en plats på kyrkogården.

Jag önskar att jag kan öppna ögonen på flera att inte blunda för dehär. Misstro aldrig någon som säger att dom blivit misshandlade, våldtagna, psykiskt manipulerade. Ta det på allvar, ta tag i det! Och sen till alla er som inte vågar säga något, kom ihåg att det är DIN historia och DU äger den. Gör inte som jag gjorde, jag lät dom gå, allihop. Jag möter dom fortfarande, jag lever fortfarande med att de som skadad mig för livet går på fri fot. Jag kommer fortsätta att få leva med det, jag har skrivit det i tidigare inlägg att jag inte orkar dra upp anmälan på alla händelser. Jag har ingen bra förklaring på varför, jag känner bara att nej, jag vill inte. Inte nu. Men en sak vet jag och de är att de är MIN historia och JAG äger den. Punkt!


Ofta blir jag påmind av händelser genom, ljud, doft, rörelse, smaker, listan kan göras lång. I länken finns en låt som jag spelade på repeat den kvällen jag skrev brevet, När jag hör den låten idag så hugger det i bröstet på mig. Jag kan till och med komma ihåg hur jag städat min köksbord, de två värmeljusen med doft av vanilj som tränger sig in i nästan. Jag minns hur jag hörde varje hjärtslag i huvudet. Jag minns hur lättad jag var, hur beredd jag var. Jag lyssnar inte gärna på låten idag, inte för att jag tycker den är. dålig eller så men den väcker så många känslor jag klara mig bra utan.

https://youtu.be/4jAyZ4njHsc


".. på bordet ligger tabletterna som ska få mig att dansa i himlen. Äntligen är det min tur att få vila! Med detta brev vill jag säga att jag älskar er! Den dagen ni finner detta så vill jag att ni ska veta att jag inte gjorde dehär för att jag gett upp eller är svag, jag orkade bara inte vara stark längre. Jag har kämpat dag och natt och jag är helt slut, jag behöver få vila. Har man kämpat i så många år utan att bli trodd så finner jag inte någon annan utväg än detta. Ni må tycka att jag är självisk men detta är nog förmodligen det enda jag gjort för min egen skull. Jag vill bara att ni ska veta att jag kommer vara med er, jag kommer vaka över er och jag kommer alltid stå vid eran sidan. Jag kommer aldrig svika er. Jag önskar bara att ni förstod tidigare. Att den jag alltid kommer vara för er i himlen, hade jag behövt för länge sen. Men min kraft och ork är slut. Min själ är så söndertrasslad att den aldrig kommer läka. Men hur som helst, trots att jag är på andra sidan kommer jag aldrig sluta älska er. Lova mig en sak, sluta aldrig älska varandra! Vad som än händer, håll ihop!

Vi ses på andra sidan. Puss & Kram er lilla Ida ..."


Efter att jag skrivit av mitt brev för att visa er så har jag tagit beslutet att bränna upp det. Det finns inte mer. Men såhär ser sanningen ut bakom min fasad. Detta är ett av två brev. Det andra brevet försvann i samband med min överdos i december 2016. Lika glad är jag för det. Jag står för mina handlingar och jag vet vad jag gjort. Jag behöver inte ha breven kvar för att påminnas. Jag minns det varje dag och jag tänker på dt mer ofta än vad jag erkänner. Med det så sätter jag punkt för denna gång.

Ta hand om varandra // Ida

Ständigt självhat

2017-07-05 15:42
Från bergstromiida

Ständig påminnelse och ständigt självhat. Ibland undrar jag om det någonsin kommer bli bra. Mitt skick idag är inte alls bra. Ångest och åter ångest. Magen väller över, benen ser ut som korvar, dubbelhakan är numer i grad trippelhaka, bröstan är för små och hela jag är helt enkelt bara ful ful och ful. Trött på mitt inre styr mitt yttre. Visst ni om att det är tabu att skriva just om det här? För så som jag känner kan man inte känna, och absolut inte tänka. Man ska bara tänka positivt. Men en sak vill jag bara berätta, för mig hjälper det inte att du säger att jag är fin, eller att jag är vacker som jag är, att jag är stark och att jag kommer fixa det här galant. Det är inte JAG som styr mitt liv just nu, det är inte jag som valt att må dåligt. Att leva med psykisk ohälsa är inget man bara rycker i axlarna för. För hur det än är så påminns man hela tiden om det negativa och när man gått så länge i det så blir det en vardag, en verklighet som inte är så bara att skjuta undan.

Jag tänker ofta på hur jag ser ut, hur obekväm jag är med mig själv samtidigt som jag försöker utstråla en helt annan bild för er. Efter den respons jag fått från alla håll sen jag började skriva här har nog väckt en och annan tanke. Jag får ofta höra att man inte trodde att mitt liv sett ut såhär, att jag visar mig vara stark och självständig osv. Ja, utåt sett kanske det ser ut så. Men det är en bara en skyddsbarriär för att kunna stå ut och för att kunna leva vidare. Utan mitt yttre skydd hade inte jag varit vid livet idag. Så många gånger jag nästan gett upp men samtidigt satt på ett leende och tänka, en dag till. Vi ska fixa en dag till. Nästan tretton år tog det inte barriären trillade ner. Nu ska den byggas upp igen, men denna gången är inte bygget lätt. Denna gången kan jag inte ta några genvägar eller fuska, jag måste gör allt från en stadig grund.

Svamlar i vanlig ordning, men idag är en sån dag. Jag mår piss rent ut sagt. Haft två rejäla panikattacker i natt vilket resulterar i att jag är helt slut idag. Det känns som jag blivit jagad i ett maratonlopp. Jag har till och med ont i halsen idag för att jag haft svårt att andas. Det är såna dagar man önskar att man kunde rycka upp sig, men hur lätt är det? Det är ju ungefär som at be en person med amputerade ben att springa. Det går inte. Man får stå ut, ta en minut i taget. Försöka leva för de små sakerna. Just nu är jag hos L i Torsby, har varit här sedan söndagskväll. Vill inte vara själv och man får en distans från ångesten när man får gosa runt med T.

Hade egentligen vela berätta om min helg i Höljes, VM i rallycross. Men jag betalar priset för mitt fusk nu så jag tar det en annan gång.

Kommer inom kort att börja dela med mig av mina gamla dagböcker. Men tills dess vill jag att ni tar hand om varandra. // ida

Oorganiserat inre kaos

2017-06-22 13:01
Från bergstromiida

Idag är en sån där dag då jag bara vill krypa under sängen, hålla andan och hoppas på att allt är över när jag drar in ett nytt andetag.
Om de vore så enkelt!
De senaste dagarna, veckan har jag inte varit speciellt snäll mot mig själv. Jag har tagit på mig saker utan att tänka efter, jag har kört på i 110km/h för att få ångesten att backa. Självklart kostar det mig en hel del! Det kostar min energi!
Trots sömnmedicin låg jag vaken hela natten igår! Det är vad jag får betala!
Igår var jag till CFÄ och träffade sjukgymnasten och min behandlare. Dagens tema med sjukgymnasten var beröring . Jag fixade det, jag fick massage. Men tankarna och oron finns alltid med. Hela tiden går tanken "snart smäller det" samtidigt som en annan tanke med tröstande säger att min sjukgymnast aldrig skulle skada mig. Hon vill bara hjälpa mig, hjälpa mig att slappna av nån sekund.
Det är sjuk hur tankarna och kroppen reagerar på vissa saker, hur skadad man blivit av alla händelser. En kram är okej, det gör mig inget för det tränar jag på dagligen. Alla borde kramas mer!
Jag och min behandlare disskuterade hur sommaren ska funka för mig, då det redan har skitit sig totalt med maten. En bra grund är god planering. Varje måltid MÅSTE planeras utifrån min förutsättningar för att de ska bli så bra som möjligt. Det låter kanske enkelt, men tyvärr är det svårare än man tror. Jag trodde ju jag skulle bli frisk efter 8 veckor! Hur dumt låter inte det då? Nu i efterhand så har man ju insett vad sjuk jag varit. Och jag kan inte påstå att jag är friskare utan snarare sjukare. Men jag jobbar med det, varje dag, varje minut. Hela tiden måste jag utamana mig. Våga! Jag måste våga tro att jag ska fixa det! Utan att kompensationer, kräkningar och överdriven träning! Meb som sagt, de kommer ta tid. Jag kanske aldrig blir frisk helt och hållet men jag kan lära mig att leva med det på bästa sätt.

Inatt, värsta natten på länge. Det har gått i ätstörningstankar, ångest, kräkningar, mardrömmar och panikattacker. 3 timmars sömn orkade jag tillslut skramla ihop. Känner mig som en zombi idag. Och som jag skrev innan, ingen sömn igår natt.. då kanske ni kan tänka er hur livet känns idag.

Just nu försiggår det väldigt i mitt huvud, jag önskar jag kunde skriva allt men jag kan inte formulera mig. Jag får inte ut det jag vill ha ut.

Bilden ovan är en ständig påminnelse! Tagen en vecka efter att jag "svimmat" 2015.
När jag tittar tillbaka på allt som hänt så undrar jag "varför jag" "är det mitt fel" "vad har jag gjort för att förtjäna detta". Tankarna är många och svaren är få.

Nu vill jag önska er alla en trevlig midsommar!
Tack hand om varandra ❤️

// Ida

När masken trillar av..

2017-06-13 22:59
Från bergstromiida

Ibland får jag en känsla av att folk runt omkring ständigt tror att jag lever ut efter min bakgrund. För mig är det inte jobbigt att leva i vetskap av vad som hänt, utan de tankar som påverkar mitt liv, där är skillnaden. Jag kan inte ändra på det som hände men jag vet att jag kan jobba med tankarna. Men städigt påminns man, den där lilla jävulen som sitter med vaknade öga på axeln och spottar på mig, som trycker ner mig och skrattat högt åt mig och min spegelbild.
Ibland känner jag mig ensam, ibland känns det som jag har hela världen med mig..

Idag är det väldigt snurrigt så jag väljer att inte skriva något längre inlägg.
Jag kommer dela en fil som jag fick av en vän för några dagar sen, den berörde mig. Och jag vill säga åter igen tack ❤️ inte bara till dendär personen utan också till er andra som något sätt stöttar och hejjar på! Det är guld värt! En dag, ska jag spotta ur mig allt jävulen spottar på mig! Och då, då vill jag lova att jävulen ska bli ett minne blott.

/ ida



" när jag hör den här låten, då tänker jag på oss. En tid som jag iblabd vill spolas tillbaka till. Den tiden jag såg att du var lyckligt och kunde le det finaste leendet på jorden..." P&K din xxxxxx

Mörkrädd och skadad för livet.

2017-06-12 14:24
Från bergstromiida

Blev några dagars uppehåll här. Men nu är jag tillbaka. Har samlat mig lite.

Tidigare har jag berättat en rad jobbiga saker. Idag ska jag berätta en sak som ständigt sitter på näthinnan. Något som gjort att jag idag drömmer mardrömmar, har blivit mörkrädd och så får mig att misstro alla av det motsatta könet.

Hösten 2015 var jag hos en kompis. Vi hade en jättemysig kväll och jag gick hem med ett leende på läpparna. Efter en mycket turbulent sommar med uppbrottet med exet så kändes denna kvällen väldigt bra. Jag och min kompis bodde kanske 50 meter från varandra så det var ingen lång bit att gå. Men den korta biten hem blev den längsta biten jag fått leva med.

Klockan var runt 23.00 på kvällen. Det blåste och det luktade sådär härligt höst. Minns att jag började bli sliten. Väl hemma på min trapp, satte nyckeln i dörren ovh PANG! Kände ett hårt slag i ryggen, jag minns att det sved, vände mig och och där stod han. PANG! där blev det svart. Vaknade upp med blodsmak i munnen, kändes som hela huvudet var krossat. Kravlade mig upp och såg hur golvet var smetat med blod. Fan! tänkte jag, det här händer inte. Allt måste bort, fort! Under tiden jag skrubbade golvet gjorde jag allt i min makt för att komma på en anledning till vad som hänt. Och min briljanta idé blev att jag hade svimmat. Inget konstigt med tanke på att jag hade tappat ca 15kg i vikt vilket resulterade att jag hade många blodtrycksfall. Så det blev min lögn. Mina två systrar kom, mina vänner kom också efter att jag skickat snap. Jag drog min lögn och bägge systrarna blev osäkra, det trodde inte riktigt på mig. Men jag höll fast vid min historia. Efter många om och men så fick dom iväg mig till sjukhuset. Där blev jag inlagd med hjärnskakning och söndertrasslat ansikte. Tror det blev tre dagar totalt sen ville jag hem. Jag vägrade att vara kvar en natt till. Jag fortsatte med min historia. Idag önskar jag kanske att jag gjort annorlunda. Jag har blivit erbjuden att göra en polisanmälan men jag har sagt blankt nej. Det hjälper inte mig med mina mardrömmar. Och jag har aldrig riktigt orka dra upp det igen. Jag vet att många tänker att jag borde göra en anmälan, just för att det kan hjälpa någon annan. Men jag vill inte just för att processen är så jävla lång och det känns som den kommer tära mer än det hjälper mig. Och det finns inga pengar i världen som kan ta bort mardrömmarna. Jag hoppas att du som gjorde dehär mot mig läser detta, jag hoppas du skäms och jag hoppas för din egen skull att du aldrig mer rör någon på det fega sätt du gjorde mot mig! Det är ditt fel att jag är mörkrädd, att jag inte vill vara ensam och att jag aldrig någonsin kommer att kunna lita på någon. Det är ditt fel att jag inte kan inleda ett förhållande och ja jag skyller dig för att jag misshandlar min kropp genom att förnedra den psykiskt!

Nu kanske en del tänker, men hon verkar inte må dåligt, hon är ju ute på helgerna och dricker alkohol samt skrattar högt med andra. Hon lägger ju ut selfie med #levalife osv. Men det är mitt sätt att hantera det och det må vara lite lögn bakom varje hashtag men den får mig att må bra för stunden. Sen att jag får positiv bekräftelse genom likes och kommentarer är bara gott för mig även om jag ibland inte tror på dom. Det är likadant med alkoholen, jag använder den inte bara för att ha kul, jag använder den också för att bedöva mig lite, att på något sätt slippa känna det onda, att få slappna av lite för stunden. Men då jag lever också med ständig ångest över att jag kanske varit otrevlig, att jag rumlat runt med fel människa, att jag gjort saker jag ångrar. Men långt inne vet jag också att så länge som jag inte skadar någon annan så överlever jag också. Men det är inte lätt att leva det liv jag lever och jag skull för allt i världen inte önska någon annan det jag går igenom.

Sen vill jag också påminna att denna blogg inte skrivs för att jag ska strykas medhårs eller att någon ska tycka synd om mig. för det vill jag inte. Jag skriver detta för att det är enda sättet för mig att få ur mig allt. Jag kan inte prata om det. Jag vill inte prata om det. Det räcker med en kram sen är det bra.


Nu vill ja önska er en fortsatt trevlig dag.

/ Ida

Ätstörning, sexuella övergrepp och misshandel...

2017-06-07 16:43
Från bergstromiida

Inte för att det är kväll än men jag tillfället då jag inte har fullt upp med annat..

Misshandel, det har varit en vardag för mig. Det låter hur sjukt som helst men så är det. Misshandel sker på så många olika vis. Jag har blivit utsatt både psykiskt och fysiskt. Ibland undrar jag hur jag stått ut med detta, och hur jag klarat att bara "leva vidare". Ja kan också många gånger fundera på varför jag inte tog mig ur det? Hur jag kunde tro att det var vad jag förtjänade. Jag kommer längre fram att dela med mig av en händelse, men inte nu. Jag är inte redo. Det jag tror gör mig mest ont idag är att ingen trodde på mig. Att jag fått leva med detta själv utan någon som helst stöttning. Man känner sig sviken. Jag har sökt hjälp i så många år men inte blivit tagen på allvar. Jag har försökt att hintat in i nära och kära utan att få någon respons. Tillslut ger man upp. Men besvikelsen lever kvar.

Än idag kan jag reagera på hur människor rör sig, pratar och agerar. Vissa ljud får mig att påminnas av vad som hänt. Ibland räcker det med att jag känner en viss doft som parfym och få ett "ångestpåslag" som sedan leder till en panikattack.

Ätstörning, sexuella övergrepp och misshandel. Som om det inte vore nog. Nej då, vi lägger till depression, panikattacker, ångest och adhd på det också. En härlig blandning, eller vad tycks?

Under mina tretton år i hemlighet så har det ena efter andra eskalerat. Jag har bara låtit hjulet snurrat, fortare och fortare för varje år. Ni vet hur det ser ut när en hamster springer i sådan hjul, precis så. Man springer tills man tappar fotfästet. Man tappar fotfästet om sig själv. När man börjat snubbla och kraven på en själv blir högre så byggs alla känslor upp och tillslut exploderar man! Min explosion blev en överdos.

Jag har väldigt högra krav på mig själv, så fort jag gör något så har jag alltid det kravet att jag kan bli bättre och göra mer. Jag har svårt att säga nej, det beror på att man lever kvar i gamla vanor, rädd för at veta att om jag säger nej så smäller det eller att få höra både det ena och det andra. Det enda jag kan säga nej till idag är mat, för där har jag skapat en kontroll som ingen annan kan ta ifrån mig(eller ja, kontrollen bär min ätstörning). Jag känner mig ofta otillräcklig även fast jag vet att jag inte kan gör så mycket mer. Jag är rädd för att misslyckas. Ett misslyckande och jag förfaller på plats. Jag ältar det jag misslyckas i månader, och tänker alltid på hur jag kunde gjort allt så mycket bättre. Jag hatar meningen "kan inte".

Ta in och smält. Vi hörs

/ Ida

När jävulen föddes

2017-06-07 09:21
Från bergstromiida

Två propavan, en sobril och en "dyrgrip", jag har sovit hela natten förutom mina standardtider då jag måste upp på toa, 02.04 & 04.02. Behövde bara upp en gång i natt.

Jag tänker förtsätta lite framåt i tiden..

Sexuella övergrepp.. de stoppar inte där.
Fysisk och psykisk misshandel i 4 år! Och ingen märkte något, inte ville tro mig. Trots ärr på kroppen var de ingen som trodde mig! Jag blev beskylld för självskade beteende! Och varje gång jag tänker på detta så blir jag så förbannad! Hur är de möjligt att slå sig själv på ryggen? Och ha en handflata med fingrarna upp mot nacken är omöjligt att göra själv!
En smart jävel brukar jag säga, de är en sån som slå under halsen för att sen tala om för dig att bära kläder så ingen ser.
Under denna tiden var jag hemskt manipulerad. Alla slag fick mig att tro att de skulle vara så, att jag var värd det onda. Hur sjukt låter det inte! Här har vi också en berättelse som går i skov, ibland var det bra och ibland var de ett rent helvete. När jag tänker tillbaka på denna tid så är de inte fysiska misshandeln som gör ont idag utan den psykiska. Den psykiska delen lever jag fortfarande med, sänkt självförtroende, dålig sjäkvkänsla, otillräcklig, ful, tjock, att inte våga säga nej. En del av den fysikska misshandeln har jag "gömt" bakom en skyddsängel på högra skuldebladet.

Återkommer med nytt inlägg ikväll.. ska åka och hälsa på mina "barn" ❤️
Ses vi ikväll?
Lämna gärna en kommentar, frågor eller liknade. De kan vara en bra del i min bearbetningsprocess.
/ Ida

Processen är igång

2017-06-06 11:59
Från bergstromiida

Inte trodde väl jag att jag skulle få sån respons på första inlägget ❤️ det betyder mer än vad jag kan sätta ord på.

Har grubblat en hel del i natt, trots medicinering mot sömnen så funkar den inte alls. Sover fortfarande väldigt dåligt vissa perioder vilket också gör att jag i helhet mår mycket sämre och ångesten tar över mig. Men samtidigt har jag fått utskriven en antideppresiv medicin som jag tycker verka fungerar, eller ja jag känner de när jag fuskat att ta dom. Nog om de..

I mitt förra inlägg berättade jag för första gången om min ätstörning, det är de jag grubblat över i natt. Jag är livrädd att berätta allt dehär för er men jag vet att i slutänden blir nog bra, har fått så mycke fin respons hitills.

Under en period på 8 veckor har jag deltagit i gruppdagvård på centrum för ätstörningar. Det kan man kalla berg och dalbana. I dagvården får man specialiserad hjälp med att få en sund relation till maten. 4dagar i veckan träffades vi för att äta lunch, disskutera och öppna upp oss. Känner att de är en lång historia dra upp, så vill du veta mer hur dagvård går till kan du alltid googla på de.
Gruppdagvården hjälpte mig otroligt mycket men det tog två veckor innan jag ens öppnade munnen, var så skeptiskt till en början. Dagarna gick och maten har aldrig varit så jobbig. Ju längre tiden gick ju mer insåg jag själv vilket sjukligt beteende jag hade till mat. En full portion för mig var som att sitta och äta ur en fullastad kärra. (Jag är utbildad kock vilket gör allt ännu värre) Jag grät varenda kväll för att jag såg i spegeln hur kilon la sig över mig. Innan den nya medicineringen så åt jag en antidepp som samlade en del vätska vilket också resulterade till viktökning. Så det blev en dubbelskjuts på ätstörningen när jag började på gruppdagvården.
Men under tiden på cfä lärde man sig hantera både mat och känslor. En ätstörning försvinner inte på en kvick-fix, utan de kan dröjja år. Har man otur blir man aldrig frisk utan man få helt enkelt lära sig att leva med det. Jag har fortfarande samma inställning till mat idag som jag hade innan men jag utmanar mig varje dag för äta och behålla maten. Så jag är på väg iaf..

En kort version av min ätstörning. Men vad är det som en dag gjorde att jag bestämde mig för att stoppa fingrana i halsen för fösta gången?
Jag önskar att de vore lätt att berätta. Jag har aldrig någonsin berättat detta för någon, inte för min bästa vän, inte för min familj. Så för många kan de komma lite som en chock. Men som min kurators sa "det är din historia..."
Nu åker vi....
Ida 13år gammal, ny skola, nya männsikor, nystart.. trodde jag. Hela åk 7 var en pest men jag satte på mig en mask och lät andra tro att jag mådde jättebra.
Några månader innan skolbytet hände en sak som alltid kommer finnas kvar i mig.
Redan på den tiden drack jag en del alkohol.
Den natten kommer va den första händelsen som gör att jag sitter här idag.

Ur min dagbok: juli 2004. (kommer inte skriva ut exakta datum)
" ..äcklad och skamsen. Vad hände ? Varför gjorde han så trots att jag sa nej? Jag minns det men jag kunde inte göra något. Vad fick honom att tro att jag ville? Det gjorde så ont. Förstod han inte det? Att de gjorde ont och att jag inte ville. Var det mitt fel? För att jag druckigt alkohol? Får man göra som man vill då? Vad ska jag säga till mamma? Hon kommer hata mig och tycka att jag får skylla mig själv. Skylla mig själv för att jag som 13år druckigt alkohol bakom ryggen på henne tillsammans med äldre killar. Kanske får jag skylla mig själv.. snälla någon, hjälp....."

Nu kanske ni anar vad som hänt? Just precis, jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som 13åring. Jag har aldrig berättat. Varför? Jo för att jag någonstans trodde att jag fick skylla mig själv, för att jag drack alkohol och bar lätta kläder. Jg kan än idag känna hur de känns, hur ont det gjorde och förnedrad jag kände mig. Så otroligt äcklad och skamsen över min kropp som någon bara tagit del av utan att ens bry sig om att jag skrek nej. Jag minns fortfarande hur han tryckte ner mig i sängen, med huvudet i kudden. Jag minns att jag hade svårt för att få luft och jag kan fortfarande känna greppet runt min nacke. Jag mår fortfarande illa när jag tänker på de. Mer illa mår jg idag för att jag låtit det gå 13år innan jag ens sa något, att jag i 13 år burit skulden för något som inte är mitt fel!..
Första gången jag stoppde fingrarna i halsen kände jag en lite befrielse, att de smutsiga som hände min kropp försvann för en stund.. tyvärr blev det till en vana och processen var igång.

Måste bearbeta, ett steg till på vägen.

/ Ida

Lilla äckliga jag...

2017-06-05 23:28
Från bergstromiida

Ja då var dagen kommen. Första inlägget. Och som rubriken lyder så är det precis vad jag känner.

Vem är då jag? Jo, Ida 26år från norra Värmland. Utbildad kock men har sedan studenten jobbat mestadels inom barnomsorg och skola och fritidshem. Idag är jag anställd på en skola som HKK-lärare. Kan vara det roligaste men det mest krävande jobbet jag någonsin haft. Älskar mina elever/kollegor och jag vet någonstans att dom kommer läsa detta.

Hur är jag som person? Hm, jag vet inte hur jag ska beskriva mig själv men jag vet att en del mina vänner skulle beskriva mig som glad, energisk, pajjas, livsglad, snäll, bla bla bla.. Ja ni vet hur ens vänner brukar beskriva en, men är det verkligen hela sanningen?..vi kommer dit sen..

Jag lever idag ensam, i en liten stuga ute på vischan och trivs underbart bra där. Jag har en fantastisk familj bestående av mamma och pappa som är ett av få par som fortfarande är gifta idag, en bror och två systrar (helsyskon). Sen så har jag lyckan att få vara moster till tre, varav ett är änglabarn. Mina syskonbarn är mitt allt. Jag värderar min familj väldigt högt trots att man många gånger bara vill ge fingret och skrika dra åt helvete. Men det är väl så äkta familjer fungerar. Sist men inte minst så har jag ju en rad underbara vänner som får mig att vara där jag är idag.

Ovan beskrev jag hur jag är som person, utått sett så stämmer det. Men jag har inte alltid mått så bra inuti. Därför har jag börjat med denna blogg. Jag har lovat mig själv att släppa ut allt jag aldrig kunnat, vågat berätta. Jag skiver inte denna blogg för att bli strykt medhårs eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver denna blogg för att jag behöver det och för att jag inte kan öppna upp mig verbalt. Sen så har jag lovat mig själv och en grupp tjejer jag lärde känna att ta tag i detta nu. Jag önskar det vore lättare men nu är det dax!

Anledningen till att jag hamnat här idag är för att jag i december 2016, 17e för att vara exakt valde att ta en överdos ihopp om att få avsluta mitt liv och mitt egna lidande. Under denna kväll tillbringade jag tillsammans med min underbara kollegor. Vi var på julbord och kvällen var helt fantastisk. God mat, trevligt umgänge, sång och skratt. Det blev också en hel del alkohol. Jag har tidgare under året rasat en del i vikt som också påverkade mitt intag av alkohol så jag blev väldigt berusad. Grejjen var inte det att det hände något speciellt denna kväll utan tankarna om överdos/självmord har funnits med förut och jag vill lova att jag kämpa hela tiden tills den kvällen. Visst fanns de en despyt denna kväll men det var absolut inte pga det som jag valde denna vägen. Ska jag va helt ärlig så kan jag säga att jag gav upp för första gången och kände att nu, nu är jag klar med detta livet. Ville verkligen inte kämpa mer då jag kände att allt ändå va meningslöst och kroppen har sedan tidigare tagit så enormt mycket stryk både psykiskt och fysiskt så för mig kvittade det liksom. Mina tidigare tankar blev denna kväll även en handligen. Överdos tillsammans med enorma mängder alkohol.

Efter denna kväll har det varit totalt kaos i mitt liv. Jag spenderade jul och nyår på psykiatriska avdelning 46 i Karlstad, tror jag var inlagt 4 veckor totalt. Sedan dess har jag varit sjukskriven och är fortfarande och kommer att vara det till oktober. Då kankse ni underar varför? Eller egentligen skiter jag i vad ni undrar då detta mest är för min egen skull. Jag har i tretton år lidigt av bulimi, en ätstörning som för mig i alla år har varit tacksamt då det inte syns. I tretton år har jag misshandlat min kropp genom att svälta den, hetsäta och kräkas samt träna som en galning. Detta har också en bakomliggande orsak, jag kommer att berätta det längre fram. Tillsammans med ätstörningen har jag lidigt av hemska kroppskomplex som också i sin tur leder till att man lever med ständig ångest. Och ingen märkte någonting. Men min ätstörning har varit lite i skov, den har kommit och gått och ibland har den varit värre och ibland bättre. Det var väl under 2016 den satte igång som värst. Jag tappade 20kg på väldigt kort tid, tränade mer än någonsin, åt väldigt små mängder mat och kräktes upp allt, jobbade som en galning och helgerna spenderade jag genom att dricka alkohol. Alkoholen blev tyvärr en väg till att kunna släppa det som en gång var, den fick även ångesten att låta mig vila lite.

Jag skrev också om en grupp tjejer innan som jag lärt känna. För mig en grupp helt fantastiska och underbara tjejer som fick mig att känna mig trygg och för första gången på åratal kände jag ingen skam över att jag är där jag är idag, för det är inte mitt fel. Vi sitter inte i samma båt men vi kom till samma hamn, men olika historier. Dessa tjejer har jag lärt känna genom centrum för ätstörningar och gruppdagvård. Gruppdagvården fick mig att öppna mig för första gången någonsin och det kändes otroligt skönt att få det stödet man fick, inte bara av tjejena utan också från behandlare, kurator, läkare mm. En mening jag aldrig kommer glömma kommer från vår underbara kurator och det är: "det är din historia och du äger den oavsett vad andra säger" ....

Jag tror jag avslutar här för idag för att inte trött ut er innan jag ens kommit till sak. Hoppas DU vill följa med på min resa till ett friskare och starkare liv..


/ Ida