Sheimas blogg

Hej igen på er!

Jag har lagt bloggandet lite åt sidan på grund av tidsbrist och andra prioriteringar. På instagram är jag ganska aktiv dock men tänkte ändå att jag skriver ihop ett litet inlägg från vår härliga helg.

I torsdags packade vi ihop vår bil, lämnade Luna hos mormor och morfar, plockade upp ett par vänner och begav oss i en bilfärd mod Gedser, Danmark för att ta färjan över till Rostock, Tyskland. Därifrån bilade vi ner till en bit utanför Berlin för att besöka Tropical Islands.

Egentligen hamnade detta på en helg som var högst oläglig avseende allt som behöver göras i skolan, men weekenden bokades redan under sommaren så det var ganska hugget i sten. Och det var ju en himla tur för det var verkligen en intressant och rolig upplevelse. Jag har filmat massor och tanken är att det ska komma en vlogg inom kort, men först måste denna helvetes-vecka passera så att jag kan börja pusta ut efter allt som göras skall.

Generellt var vi vuxna något besvikna över upplevelsen i den stora bubbla som Tropical Islands finns i. Vi förväntade oss fler rutschkanor, varmare temperatur och varmare vatten. Jag badade förvisso inte på grund av sår som ej har läkt efter operationen ännu men de övriga tyckte det var kyligt i vattnet.

Trots det tycker jag att det var en maffig upplevelse. De har lyckats få in väldigt mycket i bubblan. Allt från tält på "stranden" till hotellrum i pittoreska små byggnader. Två luftballonger var verksamma varav vi provade på att åka i en av dem. En regnskog med tillhörande växt- och djurrike. En spa-avdelning. Barnpool. Fiktiv strand. Lekland. Shoppinggata.

Ja men ni ser.

Det fanns massvis att göra för både barn och vuxna.

Barnen var alldeles lyriska hela helgen. Både för upplevelsen i sig men också för att vi var ett så stort gäng som reste tillsammans. Även om det är svårt att synkronisera 14 personers olika viljor ibland så är vi generellt sätt mycket nöjda med vistelsen.

Det var dock en ganska tröttsam resa både dit och tillbaka eftersom vi körde nattetid. Det fick bli två vakna nätter på fyra dygn.

Vi landade hemma kl 05:30 på måndag morgon efter en resa som påbörjades 20:30 kvällen innan.

Vi bodde i ett stugområde på campingen utanför bubblan. Om jag förstår det rätt så kom vi över ett erbjudande där vi betalade ca 4300 kr för tre dagars inträde i bubblan och två nätter i lilla stugan. Inga måltider inkluderade.
Första kvällen åkte vi till en livsmedelsbutik ca 20 minuter bort för att handla på oss lite snacks, frukostprovianter och annat gott. Vi åt ca en måltid om dagen inne i bubblan, förutom all dricka, slush-ice o dyl. till barnen.
Barnvagnar är tillåtna inne i bubblan.
Vi såg inga skyltar på att det skulle vara förbjudet att ha med egen mat så vi hade faktiskt smörgåsar, dricka, snacks o så med oss in.
Vi tillbringade ca 10 h per dag där inne så vi ville undvika att äta samtliga måltider i deras restauranger.

När man checkar in i bubblan får man ett armband som är kopplat till en kredit på 250Euro. Varje gång du gör ett köp inne i bubblan blippar du armbandet så läggs det till på din slutgiltiga faktura. Denna betalas vid utcheckning.
Det finns naturligtvis omklädningsrum och duschar inne i bubblan men det kan vara bra att känna till att de är öppna för alla och inte särskilt privata.

Det kommer som sagt en video så småningom men tills dess får ni hålla till godo med bilder. Har ni frågor om annat ni funderar över så bara hör av er.

Hej gänget!

Kul att så många tyckte det var roligt att läsa om operationen. Har ni några specifika frågor så bara kör. Jag kommer skriva mer om operationen så småningom, även visa fler (påklädda) foton!

Men idag är en annan dag. Idag är det lilla Lunas födelsedag!

Hon har hunnit bli ett helt år nu, vår minsting i familjen.

Den senaste månaden har hon blivit så mycket mer medveten om sin omgivning och olika objekt. Hon reagerar glatt på djur som passerar oss när vi är ute och promenerar med vagnen. Hon kan peka mot fåglar, hundar och katter som är de mest förekommande djur vi stöter på. Hon skriker glatt åt dom och blir alldeles glad och lycklig.

Hennes relation med syskonen är helt annan idag jämfört med för bara några månader sedan. Varje morgon när hon vaknar gör hon ett speciellt ljud som vi har tolkat som ett tillrop efter brorsan. När hans små steg hörs längs golvet blir hon helt begeistrad och lyckan i hennes ögon och kroppsspråk som uppstår när Ludde äntligen kommer och pussar henne godmorgon går inte att beskriva med ord.
Han är så mån om henne, pussar henne, håller hennes hand, inkluderar henne i alla hans lekar.

Leia är mer vårdande. Hon bär på henne. kramar henne, vill ha med henne i alla moment.

Hon kan numera äta själv med sked, även om mycket av maten hamnar under henne på golvet. Hon klättrar upp och ned för soffan, även om hon en del gånger har trillat ner (inte slagit sig särskilt hårt hittills gudskelov). Hon är inte alls intresserad av att sitta i vagnen särskilt länge längre. Hon kan peka åt olika saker, gestikulera till olika sånger och uttrycka sin önskan delvis.

Hon somnar hyfsat oproblematiskt om kvällarna numera, men har fortfarande inte många nätter där hon sover rakt igenom. Hon kryper för fullt och går längs med möbler, men visar inga direkt tendenser till att stå på benen på egen hand.

Hon är en glad liten tjej med fyra små tänder och god aptit.

Hon kom och vände uppochned på familjens tillvaro. Men efter en tid av noggrann återhämtning och skifte av fokus är familjen mer än komplett. Det går inte att föreställa sig en vardag utan detta kaos som tre barn skapar.

Vår lilla bebis. Du växer så det knakar och förgyller våra dagar med spänning och kärlek. Som vi älskar dig!

Idag har vi haft en hemmaversion av en Smash The Cake-fotografering. Har inte fått tillgång till proffsfotona ännu så bjuder på foton från telefonen.

Ha en fin söndag bästa ni! Vi ska iväg o fira mammas namnsdag innan vi återvänder hit och go-fikar!

Hej finisar!

Ligger just nu i en sjukhussäng på Citadellkliniken i Landskrona och är helt tagen av alla känslor som pyr i luften och i kroppen.

En snabb genomgång bara på lite sånt som hände sedan förra inlägget.

Jag skrev ju att jag har försökt att tappa några kilo inför operationen för att få genomgå anestesin. Det har gått hyfsat okej, lite upp och ner men operationen är genomförd!
Dessvärre har vikthetsen åter väckt alla mina flashbacks från tonåren om att det är så man "ska" se ut och inget annat är tillräckligt bra. Jag har tampats med mycket känslor kring denna karusell vilket är supertrist. Jag är fullt medveten om att kliniken inte avsåg att väcka detta hos mig utan tänker utifrån ett medicinskt och patientsäkert perspektiv, men dessvärre har det blivit så ändå.

Å andra sidan har kroppen mått kanon av regelbunden träning och mina ångestbesvär vid ägglossning och PMS har reducerats markant. Så det är fantastiskt skönt!

Mitt i allt trodde jag mig känna en knuta i bröstet. Då kirurgen som skulle operera mig har stor erfarenhet av bröstrekonstruktioner hos cancerpatienter vände jag mig till henne för råd. Hon hänvisade mig till rätt vårdinstans och sa att knutan skulle vara färdigutredd innan operationen blev av. Detta var drygt en vecka innan OP.

Jag började ringa runt till mottagningar samt vårdcentraler och hamnade i systemet. Fick blixtsnabba tider och resultat som lyckligtvis var GODA! Så operationen har kunnat genomföras trots min lilla misstänkta knuta.

Samtidigt har jag lagt ner massor av tid på att få färdigt en stor skoluppgift för att ha den klar innan operationen. Detta så att jag ska slippa sitta med det postoperativt. Det har tagit mycket av min och familjens tid tyvärr. Utöver det har jag även klämt in en del arbetspass för att kompensera för kommande fyra veckor då jag inte kommer kunna jobba alls.

Familjelivet har fått ta den stora smällen och mina skuldkänslor likaså. Sebbe har varit hemma mycket helt ensam och roddat hushåll, barn, lämningar, hämtningar, matlagning, tvätt, läxor, läggningar, tandborstningar, bad etc. Ni som vet, ni vet att det är en pärs att vara helt ensam i detta med tre små barn. Det GÅR. Men det är alltid lättare att vara två. Jag har tyvärr mått lite dåligt över att vara iväg så mycket och blivit lite ledsen när jag kommit hem om kvällarna och alla sover utan att jag har fått träffa barnen alls under dagen.

Men är det något jag vet och är trygg i så är det att jag och Sebbe har en fantastisk grund att stå på. Det ska mycket mer än så för att rucka på vårt förhållande. Det har varit en stor lättnad under dessa veckor.

MEEEEEEEEN HÖRRNI.

Nu har dagen äntligen kommit. och faktiskt snart passerat!

Tidigt i morse kom en vän och hämtade mig (återigen för att Sebbe skulle ordna med barnen, skola, förskola, öppen förskola etc).
Jag och min vän körde mot Landskrona. Hon följde med in och hängde med mig hela vägen in tills det var dags för operationen.

Efter dusch, BH-provningar, information och premedicinering sa vi hejdå och jag gick iväg med läkaren som ritade på mig och lyssnade på mina sista önskemål. Därefter hon och jag in på operationssalen och där fick jag lite panik pga rädsla av att sövas. Men rätt som det var sov jag och vaknade flera timmar senare tillbaka på mitt rum.
Ganska omtöcknad och sömndrucken.

Jag ringde några enstaka samtal till familjen och bad om lite produkter från personalen utan att ha något minne av det. Men successivt piggnade jag på mig och kunde känna mig vaken.

Jag fick in smörgåsar som satt som en smäck efter nattens fasta.

Blev så småningom uttråkad och ställde mig upp för att se mig själv i spegeln. Jag är stenhård lindad och svullen så det är såklart väldigt svårt att ana slutresultaten men redan nu är det en sån riktigt enorm skillnad. Det är så gaaaalet!!!!!

Jag kommer bjuda på en liten före/efter bild här nere (påklädd såklart). Men som sagt. Det är långt ifrån det riktiga resultatet och jag vågar egentligen ropa hej riktigt än men alltså wowowowowoowowowowow!!!!!

Nu ska jag sätta på ngn serie och vila lite. Och våndas mentalt över att jag inte får träffa barnen på en hel dag IGEN. och att Sebbe måste dra hela lasset hemma ensam IGEN.
"Du är kvinna, du har gjort detta förut själv och ingen tyckte synd om dig, han är deras pappa det är hans uppgift, ingen blir lika förvånad och chockad när en kvinna/mamma gör allt vad han gör" .. blablabla.

det handlar inte om det. Det handlar om MIG. Om att JAG saknar att vara en del av barnens vardag de senaste veckorna!!!!

Okej. Håll tillgodo för läkning, och slutgiltigt resultat.

13 år har jag väntat. Dagen är kommen. Och snart förbi.

Läs med kärlek!

Hej gänget!

Stort tack ska ni ha för den superfina responsen jag fick på mitt förra inlägg. Så härligt att läsa alla lyckoönskningar, egna erfarenheter och peppande ord!

Nu börjar skolstressen infinna sig i min själ. Trycket över bröstet och den smygande ångesten gör sig tillkänna. Jag känner såväl igen det från när jag läste min grundutbildning. Ångesten som kommer och går i takt med inlämningsuppgifter/tentor och dylikt. Det är dessutom en stor omställning att gå från föräldraledig till student. Att plugga och ha tre barn är inget jag har någon erfarenhet av så bara det är en stor förändring.
Det blir många sena kvällar. I synnerhet när vi snart ska lämna in en stor uppgift.

Hur som helst tänkte jag skriva nästa del av min operation. Jag vet att en del undrar hur jag har tänkt kring val av klinik och så.

Redan från första början har jag aktivt valt bort operation via landstinget. Det vill säga att eventuellt kunna få det subventionerat - alltså betalt. Det finns många anledningar till det men den största är att jag, egentligen helt obefogat, har större tillit till en privat klinik. Fråga mig inte varför! Det är mycket möjligt att jag kommer ångra det sen.

Jag har läst massor på diverse forum och bloggar. Jag har ringt till olika kliniker för att få en känsla, dock hjälpte inte det särskilt mycket då alla i receptionen såklart ville ha mig som klient. Jag kastade ut en förfrågan på facebook och fick mängder med svar och rekommendationer. Efter denna lilla undersökning landade jag i att jag ville gå på ca tre konsultationer och utifrån dessa fatta mitt slutgiltiga beslut.

Första samtalet ringde jag till Citadellkliniken här i Malmö. Jag fick tid för konsult hos en kvinnlig läkare som heter Helena Sveinsdottir efter två veckor - den 30 augusti. När jag blev varse att det var väntetider blev jag för ivrig och tidssnål så jag ändrade min plan. Från att ska ha gått på tre konsultationer bokade jag bara en. Jag hade ett öppet sinne och tänkte att jag ville känna av stämningen. Kändes det ens lite tveksamt skulle jag söka mig vidare.

Två veckor passerade och det var dags för konsultationen.

Det var en väldigt intressant och spännande upplevelse. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men jag gick därifrån med mycket fler känslor, tankar och intryck än vad jag kunde föreställa mig. Detta är så stort och känsligt för mig så det är knepigt att förklara.

Hur som helst så pratade jag och Helena i ca 15-20 minuter. Hon beskrev ingreppet och riskerna. Hon beskrev eventuella resultat och möjligheterna. Jag beskrev mina förväntningar och farhågor. Hon lyssnade till dessa och lämnade ganska genomgående och realistiska svar.

När jag sen skulle boka tid för operation hos sjuksköterskan blev jag lite besviken och ledsen. De ville ta min vikt och längd vilket i kombination till varandra resulterade i att jag tydligen har sjuklig fetman enligt BMI. Egentligen är jag en stor motståndare till BMI-mätningar men eftersom jag har längtat efter detta ingrepp i 13 år och att det är något jag känner mig desperat inför så föll jag för alla negativt laddade känslor kring vikten igen. Tråkigt eftersom jag egentligen vill jobba bort allt sånt.

Men hur jag än vrider och vänder på det så är jag ju överviktig och om narkosläkarna nu vägrar operera mig om jag har ett BMI över 30 så får jag ju försöka jobba bort några kg så att jag faktiskt får genomföra operationen. Sjuksköterskan berättade att landstinget kräver ett BMI under 25. (Vet alltså inte om detta stämmer, men OM det gör det så är jag nu ännu gladare över att jag valde privat klinik).
Egentligen är jag en stor motståndare till detta resonemang över huvudtaget men som jag nämnde tidigare så ser jag en efterlängtad anledning till att "lyda".

Detta var alltså den 30 augusti. Sedan dess har jag försökt att inte överäta speciellt mycket samtidigt som jag varit noga kring vilka matval jag gjort.  Något jag är glad över i situationen är att jag har kommit igång med träningen igen. Och den har ju endast positiva effekter på min tillvaro så det är jag tacksam för. Det har gått snart fem veckor sedan jag var där och bortsett från några enstaka tillfällen då jag ätit på tok för mycket så går det överlag ganska bra. Jag har gått ner några kilo hittills så nu är jag "bara" fet enligt BMI. Alltså ni hör ju.
Nog för att jag inte är pinnsmal. Men sjukligt fet? Ni kanske förstår varför jag är så skeptisk till skalan.

Nåja. Jag kämpar vidare. Min stora rädsla är att åka till kliniken på operationsdagen och bli nekad operation pga min BMI!

Bokat datum för operation är alltså torsdagen den 18 oktober. Det är två veckor bort!
Det är betalat och klart.
Jag har planerat att bli klar med vissa uppgifter till skolan innan dess.
Jag har planerat in ett par arbetspass innan dess.

Jag är så otroligt nervös och egentligen inte alls taggad och förväntansfull.
Men det är ett kapitel för sig som jag kommer skriva om i nästa inlägg.

Hej på er!

Bloggen har fått vila lite över sommaren på grund av bristande tid, intresse och lust.
Den fjärde september påbörjade jag dessutom en specialistsjuksköterskeutbildning, så tiden har blivit ännu mer knapp.

Egentligen har tänkt att avvakta med återupptagandet av skrivandet här inne men nu ska jag snart göra något som har väckt mängder med frågor, intresse, funderingar och så.
Istället för att svara på enskilda frågor så kommer jag att berätta allting här allteftersom under förloppets gång.

Det jag ska göra är en bröstoperation.

Det är något jag har väntat på och längtat efter i ca 13 år.

En del tycker det är alldeles förfärligt att jag ska göra det, medan många - de flesta faktiskt - har väldigt positiv inställning till det.
Egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket om vad folk ska tycka och tänka men som jag nämnde tidigare så har det alltså väckt en massa funderingar och frågor hos min omgivning.

Jag har alltid varit en tjej med stor byst. Så långt jag kan minnas har jag behövt någon form av stöd för brösten. Att jag var mullig och i vissa perioder kraftigt överviktig gjorde inte brösten mindre heller.

Innan jag fick barn var det inte så stort besvär faktiskt. På sin höjd var det lite knepigt att köpa kläder som hade en knäppning på grund av att det alltid var för tight precis runt brösten. Dessutom har klädinsdustrin alltid varit skev för oss som är lite större och behöver lite större kläder.

Någon ryggsmärta har jag under alla dessa år inte haft besvär av. Den kom för bara två-tre år sedan.

Generellt har jag varit ganska skonad från besvär relaterade till mina stora bröst.

Något som däremot alltid har stört mig har varit att människor, i synnerhet killar och män, har tagit sig friheten att kommentera, röra och påpeka min byst. Det har alltid äcklat mig. Än idag.
Under perioder när självkänslan har sviktat så har jag känt mig som två vandrande bröst istället för en person. Hemsk känsla!

Under hela mitt liv har jag varit definitionen av viktpendlare. Det har jag ju skrivit om förut, min orimliga och osunda relation till mat. Det är supertrist men tyvärr är det min sanning som jag lever med.
Viktpendlingen har satt stora spår på brösten. De har vuxit och töjts, därefter minskat men lämnat huden kvar. Om och om igen.

Jag har burit på tre barn vilket även det har medfört stora förändringar på brösten. Jag har ammat dessa tre barn, om än endast några veckor på sista omgång men mjölken har ju runnit till oavsett.

Man kan säga att mina bröst har varit med om massor. Inte minst tyngdlagen haha!

Mina bröst är ett otillåtet område.
Obehöriga äga ej tillträde, brukar jag säga.
En av mina värsta mardrömmar är att någon "obehörig" ska få se mig utan BH. (Sebbe och barnen är inte obehöriga)
Att inte kunna köpa BH i en "vanlig" butik. Att behöva åka långt och länge för att hitta en BH som passar någorlunda. Att behöva ha en kvinna som klämmer, känner, trycker och spänner. En öm och vårdande kvinna som ledset säger "vi har bara denna som passar dig" och visar upp den, ursäkta, tantigaste BHn som finns.
En BH som kostar 999 kr.

Jag har behövt några stycken. Och ett par bikinis. Kan ni räkna ut hur mycket pengar jag har lagt på BHar genom åren?
Träning! Jösses vad det har varit svårt att hitta en träningsBH som har gjort sitt jobb. Jag har bara haft en. EN!! träningsBH. Kan ni föreställa er planeringen avseende användningen kontra tvättningen av den? Så att den alltid finns tillgänglig.
Den kostade skjortan, annars hade jag köpt två. Men jag vill säga att den har hållit måttet. Har haft den i snart 4 år och den sitter och stödjer fortfarande som den ska! Galet.

Jag har turen att vara lång, 181 cm för att vara exakt, och mullig. Min I/J-kupa ser inte så gigantisk ut i proportion till övriga kroppen, även om den är tillräckligt stor för att väcka uppseende och lämna kommentarer. Uppseende och kommentarer som för varje gång förminskar mig självkänsla och självtillit. Som för varje gång får mig att bryta ihop inombords innan jag kan bygga upp en stålmur inför nästa gång.

Känner du mig privat så vet du att jag under lång tid har vantrivts med brösten. De har inneburit stora känslor för mig. Varje gång någon kommenterar dem (japp, det händer alldeles för ofta) har jag blivit så galet ledsen och arg. För kommentaren såklart men mest för det faktum att jag faktiskt har abnormalt stora, tunga, hängiga bröst.

Känner du mig privat har du säkert hört att jag har snäst eller sagt ifrån på skarpen när kommentaren har givits. Kanske har du sett eller hört mig gråta en skvätt efteråt.

Känner du mig privat så har du hört mig prata om en bröstoperation i många år. Men du har antagligen också hört att jag ska bli klar med alla barnen.

Nu är jag det. Nu är jag klar med barnen. Vi ska inte ha fler barn nu.

"Ett år efter mitt sista barn ska jag genomföra en bröstoperation" har jag sagt i många år.
Nu. Nu är det äntligen snart dags.

Jag ska göra en bröstreduktion och bröstlyft.

Alla detaljer är inte riktigt klara ännu men jag insåg nyss att inlägget blev väldigt långt så jag håller här sålänge. Kommer mer imorgon. Och framöver.
Jag kommer, precis som vanligt - öppet och ärligt - dela med mig av hela resan!

Varför? Jo, för att jag är övertygad om att det finns fler som har liknande besvär som känner sig ensamma. Det är ni inte!

Har du erfarenheter? Dela gärna med dig. Skicka mail om du känner att det är för personligt.

Innan jag avslutar vill jag bara nämna två saker kort.

1. Jag har ALDRIG klagat på mina bröst framför mina barn. ALDRIG. Tvärtom tror Leia att jag älskar mina stora, hängiga bröst. Hon ska inte växa upp med att jag klagar och klankar ner på mig själv.

2. Jag tycker genuint inte att det är fult när någon annan har stor och hängig byst. Jag förstår inte det där. Jag fattar inte att jag kan tycka att någon annans stora, tunga, hängiga byst är "normal" och problemfri, medan jag själv har så mycket tankar och åsikter om min egen.

Okej. Fortsättning följer...

På översta raden här nere finns två väldigt gamla bilder. Ca 8 år gamla. Före barn.
Och fotona längst ner är från i somras. Efter alla barn.

Läs med kärlek är ni goa!

Jag har haft barnen hemma hela veckan och i vanlig ordning är det utflykter och äventyr som gäller. Främst för barnens skull såklart men även för min då jag inte är någon hemmasittarmamma.

Som jag har skrivit många gånger förut så blir jag så stressad och irriterad ju längre tiden går o vi är hemma pga barnen blir så rastlösa och vill iväg.

Så vi brukar ta vårt pick o pack o ge oss iväg.

I måndags hade vi Sebbe hemma så vi var iväg på ett bad.
I tisdags sov han så vi var iväg på ett annat bad med min vän.
I onsdags sov han så vi var iväg på ytterligare ett annat bad och denna gång fick jag stöttning av mina föräldrar. Det är lite kusligt att ha två ögon på tre barn vid vatten tycker jag så det är så skönt när där är åtminstone en vuxen till med.
Igår var vi på inspelningen av Sommarlov hos SVT och såg Mendez och populära Sommarskuggan. Sååå mycket folk.

Efter inspelningen hängde vi hos mina föräldrar ett tag för att sen ta en eftermiddagspromenad bort till vackra Katrinetorp.

Har ni inte varit där så rekommenderar jag det varmt. Det finns små butiker, fik och restaurang, en enorm och fantastiskt välskött trädgård och nästan obegränsat med utrymme för barnen att röra sig på.

Det ser olika ut i trädgården varje gång vi är där för de ändrar allt efter årstider och säsonger. Jag är inte särskilt intresserad eller kunnig inom trädgårdsvärlden men jag kan säga att det är så mysigt att strosa omkring där med barnen och bara titta på allt som växer och blommar.

Har du inget att göra en dag så ta dig dit. Det är verkligen värt det.

Katrinetorp Malmö. Ligger vid Svågertorp ungefär. Googla!

Ja tänk!

Hon har alltså hunnit bli åtta hela månader nu. Va!?!

Hon har tagit ett ordentligt skutt i utveckling och, trots att man inte ska jämföra barn med varandra, så kan jag inte låta bli att göra det ändå.

Det är nämligen så att Luna befinner sig i en väldigt jobbig period nu. Och jag minns att Ludde hade exakt samma beteende när han var lika gammal. Igår var vi på BVC med Luna och sköterskan bekräftade det. Barnen behöver mer stimuli nu och blir mycket lättare uttråkade och gnälliga än tidigare.

Luna kan alltså sitta ner på golvet, leka med leksakerna som är placerade framför henne, och vara väldigt nöjd och glad. Tills jag lämnar hennes åsyn. Då drabbas hon av panik. Skriker och kastar sig efter mig.

Det spelar ingen roll om det är någon annan i rummet. Försvinner jag så får hon panik. Ludde var precis likadan.

Hon har fått vara ensam med sin pappa i en vecka redan. Det var när jag, Leia och Ludde var på semester. Den veckan gick jättebra enligt Sebbe (och mina föräldrar som hade henne de nätterna Sebbe jobbade). Jag trodde att det skulle vara hemskt att vara ifrån henne men sanningen är att jag knappt hade tid att känna efter. Vilket ju är skönt.

Efter vår hemkomst blev Luna återigen väldigt förkyld. Förkylning är Lunas mellannamn alltså. Det är hennes signum. Hennes paradsjukdom. Luna och Den Täppta Näsan. Eller uppföljaren - Luna och Den Snoriga Näsan.

Sjukt jobbigt med dessa små sjuka näsor. Men jag har lärt mig tricket med utspädd nässpray, koksalt och nässug. Mina bästa vänner i förkylningstiderna.

Så fort hon blev bättre efter förkylningen hände något. Vi kände inte igen henne. Ingen gjorde det.

Gallskrek. Gnällde, Grät, Nya insomningsproblem. Vaknar på kvällarna och vägrar somna om. Skriker. Skriker ännu mer.

Vi alla väntar ivrigt på den där första tanden som vi har trott är på väg i ett par månader nu. Men ingen tand i sikte. Inte ens en tillstymmelse till tand.
Det har varit väldigt jobbigt att inte kunna trösta henne.

Hon pratar massor. Skrattar högt. Kryper inte än även om hon visar tydliga tendenser till intresse och vilja, men motoriken sviker henne.
Hon har fått en gåstol och jag kommer ångra länge och bittert att jag inte höll kameran redo när vi satte henne i den för första gången. Hon blev så rädd'! Jag har aldrig sett henne så rädd och förvirrad samtidigt.

Idag, tre dagar senare, har hon fattat galoppen och är lycklig i sin gulrosa gåstol. Förflyttar sig. Kommer upp på nya höjder. Som en helt ny värld.

Hennes storasyskon dyrkar henne. Leker med henne. Skrattar med henne. Tar hand om henne. Och ingen är stoltare än jag för att få bevittna det.