”Life changes every minute of everyday. You lose friends, you gain friends. You realize your friend wasn’t ever really your friend and the person you used to hate can make a really good friend. You look for love. You find love. You loose love. You realized that all along that you have been loved. You laugh. You cry. You laugh so hard that you cry. You do this, you do that. You really wish that you hadn’t done that. You then learn from that, and you’re glad that you did. You have your ups. You have your downs. You see good movies. You see bad movies. You wonder if your life is just a big movie. You look at others and you wish you were them. You then realize who they are, and you are glad you’re you. You love life. You hate life. In the end you find yourself happy to be living life, no matter what’s being thrown at you”.
Det finns stunder där rörelse, aktivitet och välmående samspelar, som här, på en strandpromenad i Sitges, sep 2016.
Att vara en prestationsdriven person kan i många situationer vara bra, det finns ofta en drivkraft svår att knäcka och en mentalitet som inte ger vika i ett första skede. När det finns en balans mellan denna drivkraft och realitet, då kan den här egenskapen gör dig till en vinnare i det mesta. Men vad händer när prestationsångesten blir till en fiende istället? Jag har försökt förklara hur min verklighet ser ut tidigare. Jag vill dock innan belysa att min verklighet inte är någon annans och alla upplever vi effekten olika.
Jag är uppväxt med att berömmas för mina prestationer och det jag lyckas med istället för att bekräftas för den jag är som person, det har såklart skapat en egenskap hos mig som gör att jag drivs att prestationer för att få bekräftelse. Detta har ofta varit till min fördel i många situationer, jag har lyckats bra i det jag tagit mig för, jag är omtyckt och presterande på min arbetsplats och jag vet att jag klarar det mesta jag testar, för min drivkraft av att lyckas är enorm.
Min historia kring träning och kost har jag berättat om tidigare och finns längre bak i arkivet för den som vill påminnas. Det är också här min drivkraft istället blev min fiende.
I helgen gick Tyngre Classic IV av stapeln i Solnahallen i Stockholm för fjärde gången. Samma tävling som jag själv deltog i, men version I i maj 2015. En helg fylld av glädje, förväntan, spraytan, nakna kroppar & massa annat som för omvärlden kan verka väldigt suspekt och svårt att ta på.
Jag kommer aldrig ångra att jag valde att kliva in i denna bransch för tre år sedan, den har lärt mig mycket om mig själv. Jag kan däremot önska att jag hade klivit in i ett annat skede i mitt liv där jag haft mer motståndskraft att inte påverkas negativt. Idag har jag valt att stå helt utanför, för mig och min egen skull. Jag kan inte stå för dom ideal som förespråkas och dom tillvägagångssätt som används på framför allt unga, okunniga tjejer för att nå, det många tror är en toppform. Det finns dock sidor av allt, och jag tänker inte svartmåla branschen för att just jag inte var rätt för den. Det enda jag kan göra, är att välja hur jag själv vill förhålla mig till den.
Jag har många vänner som jag lärt känna genom fitness, och det är en av dom positiva delarna i den tiden av mitt liv. Jag kommer aldrig att lägga någon värdering eller döma dessa personer för att dom vill vara en del av branschen. Dom är mina vänner för deras personlighet, och därför stöttar jag dom i deras val, och så även i helgen där många stod på scenen. Michaela som både varit min coach även blivit en nära vän avslutade sin säsong igår på Tyngre Classic i Athletic fitness, och jag kunde inte vara gladare av att få vara där och dela glädjen med henne, och många andra som presterade över förväntan igår! Michaela kammade hem guldpokalen, och det finns ingen mer värd än henne att få avsluta detta år både som svensk mästarinna, men också vinnare av Tyngre Classic IV.
Men det som kanske betydde mest för mig igår, var att jag kunde kliva in i Solnahallen och bara vara så nöjd över att jag valt att ta avstånd, att stå utanför men också att vara helt nöjd i det. Jag påverkas inte längre just där av alla toppformer, nerdeffade kroppar och i mångas ögon drömformen. Jag är också glad i att jag hittat vad jag tror är en normal "året runt form", där det varken handlar om en i mina ögon rätt så osmaklig viktuppgång som följd av hårt dietande och sedan ursäktas i "offseason och gains" eller en hårt nerdeffad kropp.
Detta kanske var den största vinsten för mig i helgen med mitt bagage i livet - att känna glädje av att stå bredvid och faktiskt vara nöjd där!
Stort grattis till dig Michaela och ditt guld, och även Simon, Ali, Roman, Angelina och många fler som presterade fantastiskt igår!
Några av Er har redan sett mig, några av Er har jag pratat med & några av Er går fortfarande ovetandes. Jag är kvar i Stockholm - och jag är helt trygg i att det var rätt beslut!
När jag kom ner till Halmstad i somras kändes allt plötsligt bara så fel, det var som att livet tog ett strypgrepp om mig och känslan av att göra något som inte känns rätt satte sig som en klump i magen hos mig. Halmstad är en fantastiskt vacker stad, men det var inte där jag ska bo. Jag var tvungen att göra val ganska omgående - att testa plugget och staden, eller att gå tillbaka till min anställning på Atrium Ljungberg. Det föll på val nummer 2, och redan första dagen tillbaka på jobbet så kändes det helt rätt. Detaljer om hur, vad och varför lämnar jag till dom närmaste, det känns ganska oväsentligt. För det är här, hemma i Stockholm som jag trivs bäst!
Igår bjöd jag hem lite familj för att säga "hej då" för nu då flytten börjar närma sig på riktigt!
Eftersom jag brinner för hälsa, välmående och en aktiv livsstil så innefattar det som många av er redan märkt att sundare val när det kommer till kosten. Dock äter jag både socker och andra onyttigheter, men inte till vardags eller hela tiden. Så jag valde att baka socker-, gluten- och laktosfritt till fikat. Hade spanat in ett enkelt och snabbt recept på en smulpaj hos Emma Barremyr som jag följde receptet rakt av från. Istället för grädde serverade jag pajen med Propud Proteinpudding med vaniljsmak, som är ett minst lika bra substitut till vaniljsås. Både gästerna och jag var positivt överraskade av pajens goda smak och konsistens och även min mamma som är "sockerfettmumsig äppelpaj frälst kunde tänka sig att testa att göra denna topping till äpplena nästa gång!
Recept på smulpajen:
1 liter hallon och blåbär
4 dl havregryn (använd glutenfria om ni vill ha garanterat glutenfritt)
20 st dadlar
6 msk kokosolja
1 tsk vaniljpulver
Mixa dadlar och kokosolja tillsammans med vaniljpulver till en smet. Tillsätt havregrynen och mixa till en smuldeg. Strö över bären och in i ugnen på 175 gr i ca 20 min. Passa pajen något då min blev lätt bränd på toppen ganska fort. Servera med valfri topping, jag använde som sagt Propud Vanilj.
Så kom den där tidpunkten på året som inte bara signalerar att halva året passerat, utan också innebär höga höga förväntningar, festligheter, dans runt stången, gummistövlar, sommarblomster och överfyllda buffébord. Ja, midsommar har gjort intåg och även passerat för 2016.
Min midsommar var fantastisk i år, inte för att vi hade den roligaste festen, och inte heller dansade vi runt stången eller upplevde en kalasfylla till svenska klassiker på högsta volym. Min midsommar var fantastisk för att jag fick spendera den med vänner jag älskar, på ett otroligt vackert landställe utanför Stockholm, äta himmelsk god mat och utbyta intellektuella konversationer med värdefulla människor. Lägg därtill klassiker som kubb, sillunch, skratt i massor, gemenskap, grillkväll, livestreaming av styrkelyft VM och en magisk vy som avslut, det är för mig en perfekt midsommar!
Började morgonen på SATS med ett snabbt benpass och löpintervaller. Om SATS medvetet ville att vi skulle svettas lite extra eller faktiskt hade fel på ventilationen förblir en gåta, men oj vad vi svettades hela bunten. Noll cirkulation pga trasig ventilation, så jag fick bekänna färg under löpningen, och det visade sig tydligt i mitt ansikte ;) Men glad och nöjd att benen tillät löpning efter ett benpass. Aldrig är det smärtfritt, det handlar bara om vart på skalan jag befinner mig - välkommen till livet med kompartment!
Lite selfietime under förberedelserna till sillunchen. Hungrig som en varg efter morgonens pass!
Ingen midsommar utan kubb och lek. Men att göra detta med ett gäng tävlingsmänniskor slutar oftast bara på ett sätt ;) Intog sedan åskådarbänken med några av dagens damer.
Slängde snabbt ihop en fantastisk fransk potatis sallad bestående av färskpotatis, scharlottenlök, kapris, dill och en vinegrette på dragondijonsenap, ekologisk rapsolja, vitvinsvinäger och salt/peppar. Perfekt tillbehör till grillat! Senare dukades det upp ett hav av diverse grillat och tillbehör. Smakade en himmelsk tryffelbea som blev en favorit!
På vägen hem under strax före midnatt bjöd Tyresö på en fantastisk himmel och jag var självklart tvungen att stanna, fota och bara njuta en stund! Tack Kristian & Mela för att vi i år igen fick inta ert sommarparadis denna dag och att ni som alltid är de fantastiska människor ni är! <3
Vaknade som alltid tidigt på midsommardagen och begav mig ut på min morgonpromenad. Soligt, varmt och fantastiskt lugnt. Mötte knappt någon på min promenad och jag har nog sällan njutit så av lugnet! Tog en sväng förbi ICA och köpte färsk frukt till frukosten som intogs på ett ännu bättre ställe.
Nämligen på mamma & Stefans båt ute på Dalarö. Jag agerade kaffeleverans och passade på att ta med min frukost ut dit istället. Närmare 30 grader varmt, vindstilla och havsdoft, kan det blir så mycket bättre? Midsommardagen bjöd sedan på en minivisit i Mariefred, mer båt och hav, minigolf, trevligt sällskap, årets första dopp och svensk högsommar! Jag var smått hög på livet!
Svårt att inte le efter en fantastisk (missbrukar nog detta ord) helg! Att vakna till regn och bli dyngsur på söndagens morgonpromenad gjorde inte så mycket och med en oplanerad dag som innebar städning, handling och matlådefix. I mitt "tidigare" liv hade träning varit ett måste en helg som denna som ofta innebär mer mat och godsaker. Men jag lät min helg bara styras av lust, och under lördagen fanns inget sug på träning, därför lät jag det vara så. Söndag däremot bjöd på transportlöpning, ett av dom mest effektiva sätt att träna på ! Jag var nämligen tvungen att lämna bilen hos min mamma, och vad passar inte bättre än att använda kroppen för att ta sig hem. Så jag startade klockan och begav mig iväg från mamma, ovetandes hur långt det kunde vara. Jag hade mina aningar runt milen och därför kändes det inte omöjligt. Min gissning stämde ganska bra, så i ett behagligt tempo med en kort promenad som uppvärmning fick jag mig en 10K löprunda hem genom en magisk natur (Nackareservatet som gränsar mellan Älta och Hammarby Sjöstad där jag bor). Sedan fanns det inte mycket energi kvar till annat, så efter en snabb middag parkerade jag mig i soffan resten av kvällen framför en film och somnade nöjd och glad!
Jag kan summera midsommarhelgen 2016 som otroligt bra och precis i min smak! Denna ska jag leva länge på!
"Var glad att du har två ben att gå på åtminstone" - Såklart! Jag evigt tacksam att jag har två förhållandevis friska ben som bär mig dagligen. Men det betyder inte att det är smärtfritt och en dans på rosor varje dag!
Som jag berättat lite kort om i mina tidigare inlägg så har jag sedan 1,5 år tillbaka haft smärtor till och från i mina underben. När tänker efter så började det långt innan dess, men i en annan form av smärta. Jag började löpträna ganska intensivt 2013, fann kärleken i friheten att löpträna och endorfinruset det gav mig. Men jag fick ofta problem med vaderna, en blandning av kramp, mjölksyra och syrebrist samtidigt. Vissa löprundor fick jag stanna och andas mig igenom några minuter innan jag kunde fortsätta. Utan att egentligen veta varför så la jag inte mycket mer krut på det än att gå till en sjukgymnast som regelbundet fick massera ut dessa otroligt spända vader. Det är först nu jag kan förstå att detta var början på mina problem - jag har för trångt i mina underben.
Men det är alltså från tidig vår 2015 som jag började uppleva att smärtorna ökat och ändrat skepnad. Stelheten i vaderna fanns kvar men nu gick smärtan på utsidan av smalbenen istället, likt benhinneinflammation. Jag tröstade mig i att min cardio inför kommande fitnesstävling snart var slut och att allt då skulle bli bättre. Vissa dagar kunde jag knappt stödja mig på benen, andra var helt ok, dock sällan/aldrig smärtfria. Detta pågick under sommaren och hösten, men det var inte förrän under hösten när jag konstaterades med överträning som jag också sökte hjälp för benen. Min läkare var då övertygad om att detta var en konsekvens av min träning och att vila och mat var lösningen. Jag gav det ett försök, men så fort jag la på belastning igen så kom smärtorna tillbaka. Så jag krävde mer eller mindre en remiss till ortopeden. Första steget blev ett par gjutna inlägg och 2000 kr fattigare. Förvisso är dom underbara, men det löste inte problemet, snarare min pronation. Efter ett par veckors väntan fick jag äntligen träffa ortopeden på Capio Artro Clinic i Stockholm, ett besök jag helst vill glömma. Jag har aldrig känt mig så missförstådd, förminskad och underskattad . Jag var fast bestämd innan att jag ville utreda för kompartmentsyndrom som var en högst trolig diagnos. Men ortopeden var inte lika övertygad, visst hade jag symptom som stämde, men inte tillräckligt. Under våren 2016 blev jag runtskickad på diverse undersökningen, röntgen (för att utesluta stressfraktur), Neuro Clinic (för att utesluta nervinklämningar eller trasiga nerver). Inget visade något... När oprtopeden ringde en sista gång och erbjöd magnetröntgen så bad jag själv om en tryckmätning som är det enda sättet att konstatera kompartment. Lyckligtvis med en suck om hur dyr denna mätning är så lovade han att skicka en remiss. 1 månad senare, 9 juni hade jag tid på Fysiologkliniken på Sankt Görans Sjukhus för tryckmätning.
Jag hade vid denna tidpunkt nästan gett upp hoppet om en lösning/diagnos. Smärtan har jag lärt mig att leva med, men jag har också varit tvungen att ta bort all benträning och spinning, promenader och löpning har skett i den mån det gått.
Men skam den som ger sig, den 9 juni fick jag det svar jag hävdat och stridit för under nästan ett halvår! Jag har ett för högt tryck i mina underben vilket ger mig diagnosen Kompartmentsyndrom! Gissa om jag var arg på ortopeden som aldrig trodde på mig?
En kort beskrivning av Kompartmentsyndrom:
Kroniskt kompartmentsyndrom i underbenet är relativt ovanligt som i huvudsak drabbar den främre muskellogen. Skadan är vanligast hos personer som tränar mycket löpning och spänst, till exempel handbolls- och fotbollsspelare, men även inom styrkeidrotter som tyngdlyftning. Tillståndet beror förmodligen på en kraftigt ökad muskelvolym i samband med intensiv träning där den relativt lite töjbara muskelfascian inte töjts ut tillräckligt i förhållande till muskelns volym. Under träning ökar muskelvolymen, delvis på grund av ökad blodtillförsel, vilket leder till ökat tryck i muskellogen, nedsatt kapillärcirkultion och efterhand ischemiska smärtor. När belastningen upphör minskar trycket, blodförsörjningen normaliseras och smärtorna försvinner.
Smärtan liknar krampliknande smärtor vid isättning av foten och belastning på underbenet och försvinner snabbt vid vila. Smärtorna kan bli så kraftiga att den skadade får svårt att lyfta foten uppåt (dorsalflektera).
Efter ett samtal med ortopeden efter tryckmätningen så blev jag bättre bemött. Vi hade ett långt samtal där han förklarade vad som är nästa steg och hur man går vidare. Även om mätningen visar kompartment och jag därmed är berättigad operation, så finns det inga garantier att man blir bra. Jag har fortfarande vissa symptom som inte tyder på Kompartment, tex myrkrypningar/nervpåverkan vid högt tryck och långvarig belastning, jag har också smärtor som går ut bak i knävecket och vader som stelnar. Men, ett steg i taget. Första lösningen är operation, och gladeligen en lättsam sådan. Det man i praktiken gör är att man gör två snitt i smalbenen, där man öppnar muskelfascian och ger muskeln plats att svälla. Sedan styr man ihop huden och igen och förhoppningsvis är man helt återställd inom 2 månader. Operationen görs ett ben i taget med ca 2 veckors mellanrum om att går som det ska. Om problemen kvarstår efter detta, då fortsätter utredningen.
Jag kom tillsammans med ortopeden fram till att vänta med operation till i höst. Dels för att jag inte vill vara behindrad att röra mig under sommaren, samt att jag hittat ett läge just nu där smärtan är under kontroll. Jag får snällt låta benträningen vänta och fortsätta mina kroppsviktsövningar. Promenader och löpning gör jag så gott det går, men aldrig helt smärtfritt. Jag är dock väldigt glad att vi nu hittat ett spår att gå på. Jag ska ärligt säga att detta varit otroligt påfrestande mentalt under året som gott, att leva med kronisk smärta utan svar tär på en till slut. Så nu hoppas jag mest att jag får vara förhållandevis smärtfri under sommaren, och att operationen till hösten kan vara lösningen.
Foto: Daniel Ekstam
Del 1 kan ni läsa här och del 2 här.
Innan jag börjar nästa del vill jag att ni, när ni läser tar hänsyn till att en ätstörning är lika unik och komplex som vi människor är. Det jag upplever, känner, gör och tycker är helt mina egna erfarenheter och varje person som lever med en ätproblematik av något slag kommer att ha sina egna upplevelser och erfarenheter. Men vi har alla något gemensamt - sjukdomen styr vårt liv och det är något vi behöver arbeta bort.
Jag har fått så otroligt mycket fin feedback på mina tidigare delar, många som hör av sig och känner igen sig men också många som visar stöttning. Jag är tacksam ska ni veta! Att dela med mig av min historia och mina upplevelser hjälper mig mycket i min utveckling framåt men det är också otroligt energikrävande och uttömmande att öppna upp något som legat så djupt under ytan. Men jag gör det för mig, för att hjälpa någon annan och för att prata om något som många inte vågar ta i.
När jag hör eller läser ordet ätstörning så ryggar jag en aning, ordet är så starkt, så dömande, så negativt och kategoriserande på något sätt. Självklart är en ätstörning inget positivt, inget en person är glad och stolt över eller för den delen vill leva med. Men det är inte heller något som definierar en personlighet, och ingen är störd som ordet syftar till. Därför försöker jag välja andra ord, så som ätproblematik tex, för det är just vad det är, ett problem kopplat till mat och ätbeteende.
Sist avslutade jag del 2 med att i nästa del berätta lite mer om vart jag står idag, hur jag skall gå vidare men också hur en ätproblematik kan se ut. Jag kommer att dela med mig öppet, men jag kommer också lämna delar jag känner är för privata eller som jag anser inte har något syfte i sammanhanget
Jag är långt ifrån frisk, har en lång väg kvar innan jag återigen får uppleva ett okomplicerat förhållningssätt till mat. Men jag är fullt övertygad om att jag ska dit, för ska jag vara ärlig så är den här skiten inte något jag vill leva med. Min största tillgång just nu är min medvetenhet, att jag är så fullt medveten i vad jag gör, när jag göder sjukdomen och hur den styr mitt liv. Men det har tagit långt till att våga erkänna det för mig själv. Ett annat steg är acceptans, acceptans i att problemet existerar men också acceptans i att en behöver hjälp för att komma vidare. När medvetenheten och acceptansen finns, då har man möjlighet att ta sig ur detta.
Jag har upplevt många olika faser i min ätproblematik. Jag har gått igenom både svält, överätning, kompensationsträning, extremt kontrollerat men också extremt okontrollerat. Likt många andra former av missbruk eller psykisk ohälsa så styrs väldigt mycket i hur jag mår för stunden. Stress, nedstämdhet, lycka och glädje har alla sin inverkan. Mår jag bra, känner mig lugn, tillfreds och lycklig så har jag oftast lättare att släppa kontrollen och vara mer avslappnad. Är jag istället stressad, nedstämd, ledsen eller otillfreds med livet så visar det sig återigen i mitt ätbeteende, då blir jag hård och kontrollerande mot mig själv. En balans existerar inte men är målet.
Något som är starkt ihopkopplat med en ätproblematik är ångest. Många är bekant med känslan medan andra är skonade med att inte upplevt den. Definitionen av ångest är högst individuell, då det är en känsla. Men många ord som kommer upp när man pratar om ångest är oro, en krypande känsla inombords, magproblem, hjärtklappning och yrsel. En känsla kopplad till nervsystemet som ger fysiska symptom. Det viktiga att veta är att ångest inte är något du styr själv, därför är det viktigt att aldrig be en person med ångest att "skärpa sig". Däremot kan man kontrollera ångesten genom att inte bli rädd för den, och/eller avleda den. För mig kommer ångesten ofta när jag känner att jag inte har kontroll över situationen eller när jag känner att jag tappar kontrollen. Det kan vara inför ett socialt sammanhang där jag inte kan kontrollera vad som ska ätas, eller så kan det vara efter en middag där jag känt att jag ätit mer än jag borde. Det kan också vara när jag känner att jag inte tränat eller förbrukat energi i samma mängd som jag intagit energi. Ofta är det ångesten som skapar kompensation, känslan av att behöva fixa problemet snabbt, eller kompensera för något som jag anser inte var okej eller rätt. Har ni upplevt den där känslan efter en stor middag eller en härlig kväll med frosseri av diverse goda saker, känslan av att man vill röra på sig och göra av med energin som lagrats? För många stannar det som en tanke och sedan löser kroppen det där själv genom mer spontan aktivitet dagen efter eller genom att öka den termogena effekten i kroppen, eller reglera mättnaden som gör att intaget blir mindre dagen efter automatiskt. För en person med en ätproblematik så är den känslan så stark att en ofta reagerar på den. Jag vet inte hur många löprundor jag gjort sena kvällar och tidiga mornar för att kompensera känslan. Gått mil för att i förhoppning förbränt några av kalorierna som intagits. Helt ologiskt i en frisk persons tänkande.
Mat ska i en okomplicerad värld vara energi, energi som gör att vi orkar vara aktiva, att våra organ fungerar och att vi kan känna glädje och motivation. I en komplicerad värld är mat ett hot, något vi måste förtjäna och något som är stark kopplat till aktivitet och förbränning. Jag själv upplever den sista delen, för mig är mat något jag förtjänar beroende på hur jag rört mig. Går min aktivitet ner, måste jag äta mindre, ökar min aktivitet är jag duktig, men maten , den förblir ofta oförändrad. Har jag varit "duktig", vågen visar en för mig godkänd siffra till helgen så är det ok att unna sig något gott, för min del lösgodis eller sushi tex. Men glöm inte kompensationen, inget godis utan träning eller aktivitet och särskilt dagen efter. Det som är viktigt att förstå är att hur sjukt detta än kan låta så skulle nog 90% av er se mig som vilken normal tjej som helst, jag är varken underviktig eller extrem till vardags och det är detta jag menar med en osynlig ätstörning. För allt detta pågår i mitt huvud, och träna, ja det har jag ju alltid gjort så det är ju inget avvikande, och mat det äter vi ju alla dagligen, inte heller något avvikande. Det som avviker är tankemönstret kring mat och träning.
Så vad blir konsekvensen av för lågt intag av mat och för hög aktivitet i kombination? Låg energi. Ganska enkelt svar. Så vad gör man då? Jo man äter mer och vilar och efter någon dag eller två så mår man ofta bra igen. I en okomplicerad värld. I den andra världen så följer ofta låg motivation och livsglädje, håglöshet, värk och inflammationer i kroppen, man drar sig undan och blir mindre spontan. För att äta mer och vila är inget man "bara gör", det är ju emot vad hela tankemönstret säger åt en. Istället fortsätter man, pressar sig själv lite hårdare. Sen kommer det dagar då kroppen faktiskt inte orkar, hungern blir okontrollerad och man orkar inte längre hålla ihop allt, då äter man, allt och lite till en dag. I detta skede tappar man den kontroll man så hårt hållit sig fast vid, och genast är ångesten ett faktum. Men eftersom drivkraften inte är problemet så pågår detta oftast bara en eller två dagar och sedan är man tillbaka i sina trygga zon, med full kontroll och destruktiva mönster. I denna problematik saknas balansen, och det är det som skapar svängningarna som gör att en pendlar mellan svält och överätning, ofta fysiska konsekvenser som kommer av saknad balans i både intag och kontroll.
Nu är det viktigt att också förstå att det inte ser ut såhär dygnets alla 24 timmar, många dagar är bra och avslappnade, fortfarande med kontroll. Vissa dagar är man starkare och då mer mottaglig för att våga kliva utanför sina rutiner. Men mat är fortfarande något som finns i huvudet ständigt, inte i den form att man vill äta hela tiden och är sugen på allt, utan i den form där varje måltid planeras in i minsta detalj, dagen planeras för att ha full kontroll och att inte hamna i en situation där man tvingas vara spontan och äta det som finns just där och då. Så fort frukosten ligger i magen, en är mätt och tillfreds, så är tanken på var, när och hur lunchen ska intas, detsamma gäller dygnets övriga måltider. Vi tror att vi har kontroll, men är kanske dom som saknar den mest.
Något jag själv upplever är att jag lätt hamnar anammar olika former av dieter (diet står ej för viktminskning, diet är ett ord för kosthållning oavsett syfte), det är ett sätt för mig att få kontroll och hålla en plan. När jag följer någon form av diet så vet jag exakt vad jag får och inte får äta och det är på något sätt ångestdämpande. Det jag samtidigt gör är att jag låser mig. Med en allt-eller-inget personlighet så går jag då in till 110% och därmed går ännu längre ifrån ett okomplicerat förhållande till mat. Detta är ofta något jag kommer på i efterhand, när jag analyserar mig själv och något jag personligen behöver arbeta med i mitt tillfrisknande.
Mitt senaste val - Paleo - kom dock efter för många år av en mage som blivit förstörd av alla mina svängningar i maten. Jag var tvungen att hitta en kosthållning där jag slipper ballongmage, halsbränna, magkatarr och smärtor. Men givetvis kunde jag ganska snabbt se att jag fastnat i samma mönster som ovan. Så jag har istället arbetat fram ett sätt som idag fungerar för mig, där Paleo är grunden men där jag ibland även lägger inte mejeriprodukter, spannmål och lösgodis, för det funkar för mig och min mage. Jag tror att vi alla behöver hitta vår egen väg, oavsett om det är med eller utan kontroll. Men ingen av oss mår bra av extremiteter åt något håll.
Jag lever idag med en mage som är skadad från min ätproblematik. Jag har inte fått någon diagnos men upplever att IBS är ett bra samlingsnamn. Jag kan inte längre äta "skräpmat" utan plågsamma följder, och måste hela tiden tänka mig för innan jag väljer mat eller måltid på restaurang. Hade jag vetat vilka fysiska följder ett destruktivt förhållningssätt till mat kan ge, hade jag nog tänkt en gång extra innan jag började mixtra med maten. Dock så lever jag idag betydligt hälsosammare än tidigare, jag äter väldigt ren och oprocessad mat till 95% vilket alla gånger kommer vara bättre för min hälsa. Men jag känner att jag ibland blir begränsad i sociala sammanhang och att vara spontan är svårt. För hur gott vore det inte att testa den där Foodtrucken med rykande färska hamburgare, eller köpa med sig den där pizzan eller pastan och sätta sig på bryggan nu i sommar?
Jag skulle kunna skriva oändligt om detta, det finns så otroligt mycket att berätta, och jag kommer att fortsätta. Kanske inte i milslånga texter, men genom inlägg med reflektioner. Vi blir nog aldrig fullärda inom ämnet och vinden kan vända snabbt, därav tror jag på att vara öppen.
Jag har fått många frågor om var och hur man kan söka hjälp om man har en ätstörning/ätproblematik. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte tagit mig an hjälpen än, men det är mitt mål. Men mycket handlar om att förbereda sig, att våga ge kontrollen till någon annan. Jag är inte riktigt där ännu, men jag har kontakt med vården och den finns när jag känner mig redo.
För er som, precis som jag fått nog så sök på www.1177.se efter er närmsta Ätstörningsmottagning i ert län. Det finns hjälp lokala organisationer över hela Sverige, både genom landstinget men också privat vård. Googla och läs på, men framför allt våga! Det går även att läsa mycket på www.ätstörning.se samt www.friskfri.se.
Utstrålning och välmående är något jag längtar tillbaka till, här är jag och min Ridgeback tik Ronja en dag i juni 2014.
Efter min första Rep Power tävling våren 2014 behövde jag hitta ett nytt mål med min träning. Jag är en driven och prestationsinriktad person, så ett mål har alltid varit viktigt för mig för att både orka kliva in 110% men också veta vart jag ska. Då jag under senaste året introducerats sakta till fitnessbranschen så började jag nosa på tänkbara mål där. Då jag varken kan föra mig snyggt i klackar eller har en märkbar midja med välsvarvad bakdel men däremot en helt ok muskulatur så uteslöts bikini fitness som då var väldigt nytt, istället la jag sikte på body fitness. Jag tog kontakt med John, min första riktiga coach som fick i uppdrag att både vägleda mig genom en så kallad offseason och sedan vidare in i diet och till tävling. Målet blev därmed Luciapokalen 2014 i Göteborg.
Jag har inte tänkt göra min fitnesshistoria så lång, då jag inte anser att det är grundorsaken till min ätstörning. Däremot tänker jag vara ärlig och säga att mina dieter och tävlingar och med den samling av kunskap jag fått under dessa år, har varit en trigger till att jag återigen föll tillbaka i en ätproblematik,
Jag tävlade alltså Luciapokalen 2014 i Göteborg och sedan Tyngre Classic I i maj 2015. Inga resultat att tala om, men målet var egentligen bara att bevisa för mig själv (och andra..) att jag kunde, jag kunde ta mig i mål och knyta ihop säcken.
Efter tävlingen i maj 2015 gav jag det ett riktigt försök att inleda en "Reversed diet", dvs en omvänd diet där man sakta ökar intaget och återintroducerar fetare livsmedel och högre kaloriintag, vecka för vecka. Jag och min dåvarande dåvarande pojkvän hade en resa till Gran Canaria inbokad ca 3 veckor efter tävling, så motivationen att behålla formen stor. Att för första gången få åka på en utlandssemester med en bra form och inte behöva skämmas i bikini. Tyvärr är ekvationen inte så enkel, så jag skämdes precis lika mycket där som jag gjort åren innan 10 kg tyngre. Ett bevis på att det inte sitter i det yttre, om du inte älskar dig själv spelar storleken ingen roll.
Tre bilder från Gran Canaria i maj 2015, här ansåg jag mig "fluffig" och bilden i mitten skämdes jag över efter överätning på frukostbuffén varje dag.
Resan i sig var underbar, sol varvat med träning, mat och kärlek är ofta ett vinnande koncept. Men jag förstod ganska snabbt att min syn på både mig själv, min uppfattning av en normal kvinnokropp, normalt ätande och träning var långt rubbad från verkligheten. Men, jag fortsatte som jag gjort senaste åren. Jag tränade i stora mängder, vilade ogärna och höll mitt låga kaloriintag för att inte lägga på mig fett. Min referensram höll sig till dieten och jag tyckte att om jag klarat mig på det så kan jag ju ligga lite under för jag tränar ju inte alls lika mycket cardio längre.
Under vårens tävlingssatsning började jag sakta få värk i mina underben. Jag försökte tänka bort det med ursäkten att tävlingen snart var över och så även konditionsträningen. Är det något man blir duktig på så är det att pressa sig över smärtgränser, på gott och ont. Sommaren fortlöpte och min rädsla för att äta blev mer och mer överhängande. Jag höll igen allt jag kunde för att på lördagar få äta godis och ev någon godare måltid. Minsta avbrott från min rutin var ett misslyckande, och att "misslyckas" ofta bryter tillslut ner vem som helst. Men jag var fast, fast i mina hjärnspöken.
Smärtan i benen fortsatte att eskalera och så även smärtan i övriga kroppen. Jag blev tröttare och tröttare, men fortsatte mitt mantra att "på lördag får jag äta då blir det bättre". Dock innebär "äta" också kompensation, så var jag inte ute och sprang på lördag kväll så var söndag morgon likställt med löpning/morgonpromenad och sedan ett tungt styrketräningspass. Denna ekvation, kan fungera utan tråkiga följder om balansen i återhämtningen finns. Dvs om du sover gott på nätterna, äter ordentligt när du väl fyller på och har en normal stressnivå i kroppen sedan innan. Men jag var långt ifrån det. En inre stress som var skyhög och en knacklig sömn, lägg därtill ett ständigt dåligt samvete att inte kunna vara en bra vän/flickvän/familjemedlem.
Hösten 2015 kom droppen, jag låg kvar på ca 2-3 kg över tävlingsvikt (på tok för lågt), jag fick mjölksyra i kroppen av att bara tänka tanken på gymmet och att ta promenader eller gå i trappor var likställt med ett maraton. Men jag höll igen, jag ville inte visa mig svag, ville inte visa att jag minsann inte kunde hålla skeppet flytande. Tillslut sa både Daniel och min kropp ifrån. Jag tränade mindre och mindre, för att det helt enkelt inte gick, jag fick yrsel av minsta ansträngning. Jag minns en promenad jag skulle ta runt kvarteret (siktade på 30 min), jag kom en bit, yrseln ökade och ansträngningen likaså. Jag blev där och då väldigt rädd, försökte komma på en plan B om jag inte skulle ta mig hem och drog ner tempot. Jag skulle ju handla och ha maten klar på bordet, det hade jag ju lovat! Andas, ett steg fram, andas, två steg fram. Tog mig inte till ICA... men hem och till soffan. Den kvällen insåg jag att kroppen inte var ok. Jag fick en läkartid och jag var helt säker på att något av mina blodvärden var dåliga, det var ju det enda tänkbara. Jag menar, jag åt ju hälsosamt, tränade och jobbade. Efter lite tjat på läkaren så fick jag ta nästan hela registrets blodprover, jag fick ta sänkan och ett EKG. Sjuksköterskan skrattade och sa ja du är minsann vältränad med en puls på 43... Jo tack, nog känner jag att blodet knappt går runt. Men blodvärdena var ok, något svajande sköldkörtelvärden men fortfarande inom ramen. Så diagnosen - överträning. När "receptet" blev vila och äta mat så vart jag mest arg, vadå vila? Jag har ju redan legat på soffan i 6 veckor mer eller mindre. Så jag lyssnade med ena örat, försökte ta mig igenom en del träningspass och äta lite mer. I själva verket fortsatte jag äta snålt på veckorna men överäta/hetsäta av ren panikhunger på helgerna.
Under vintern började allt sakta sjunka in och jag började acceptera läget men också acceptera att jag mitt liv präglas av min ätstörning/ortorexi. Jag hade under vintern både avslutat mitt förhållande, började ta mer och mer avstånd från vänner och familj och kände mig inte trygg någonstans, förutom hemma själv. I sociala sammanhang kunde jag ju tvingas behöva äta något jag inte kunde kaloriberäkna, jag orkade inte längre säga nej och behöva stå emot, då var det lättare att vara hemma och äta mina matlådor. Träningen tog jag i den mån det gick, men värken i benen gjorde mig otroligt hindrad. Eftersom jag fortfarande inte var synligt undernärd så kom jag ofta undan med min ätstörning, inte många reagerade och den största kampen pågick inom mig, med min ångest, mina kompensationstankar och min stress. Utåt sett så var jag fortfarande "duktig" som åt så himla bra mat, jag tackade nej och kunde stå emot fika och sötsaker och jag tränade, det är ju hälsosamt. Att jag i själva verket åt för lite för min storlek, tränade utan vilodagar och hetsåt på lördagar, det var det ju ingen som såg. Hetsätningen i kombination med min extrema fobi för kräkningar har varit min räddning från bulimi men också att jag aldrig blivit sjukligt undernärd.
När ångesten tillslut blev för stor så insåg jag att jag måste få hjälp, men jag vågade inte riktigt prata med någon. Att söka till Ätstörningsenheten var uteslutet, varför skulle dom vilja hjälpa mig? Jag har ju varken anorexi eller bulimi. (oj det fel jag hade, återkommer till det). Så jag tog kontakt med en tjej som dels studerar till psykolog med inriktning på ätstörningar men också har erfarenhet av fitnessbranschen. Tillsammans inledde vi ett samarbete för att hitta tillbaka till ett sunt ätande och tränande, men också att återuppbygga min stackars kropp. Detta påbörjade i januari 2016.
Samtidigt så bokade jag och Emma (en stor stöttepelare i min sjukdom) en träningsresa till Fuerteventura i slutet på januari med fokus på att träna, äta och vila. Jag tvingades nu att hantera stressen och oron inför hotellbuffén i en vecka och min rädsla för att överäta/hetsäta och tappa kontrollen. Men tillsammans med min A som jag beskrev ovan så hade jag fått både stöd och verktyg för att hantera en sådan situation. Det i kombination med Emma som har en fantastisk syn på mat, så behöll jag lugnet. En fantastisk resa som gjorde mig så gott, och jag lyckades i mina ögon klara utmaningen, som förvissa innebar inga kliv utanför mitt sockerförbud (något jag själv satt upp) och istället åt vi ren och bra mat hela veckan. Jag kom därmed hem utan några semesterkilon och var glad! Mitt mål i framtiden är dock att kunna åka på semester och våga äta annat, våga ta den där glassen utan att kompensera.
Väl hemma insåg jag att min kropp kanske inte riktigt var reda för 3-5 pass om dagen i en vecka, så jag var glad men otroligt trött i kroppen och mina ben värkte mer än tidigare. Så det blev även startskottet för en remiss till ortopeden för utredning eftersom jag själv ansåg att jag dragit ner träningen under vintern, börjat äta mer med hjälp av A och även lagt på mig lite mer i vikt, dvs gjort det läkaren sa.
Under mina månader med arbetet med A så fick jag mer och mer insikt i vad som egentligen är grunden i min ätstörning och varför den utvecklat sig som den gjort. Jag fick uppgifter i att våga titta bakåt, se på min uppväxt med objektiva ögon och skapa en förståelse utan att egentligen döma. Dessa svar är både skrämmande men också nyckeln till att bli frisk. Jag har utvecklats otroligt mycket under våra 4 månader tillsammans, men ju mer min medvetenhet ökade, ju mer komplex blev min sjukdom, och jag förstod att vårt arbete skulle inte vara tillräckligt. Så jag valde att söka mig vidare inom sjukvården, det som jag från början varit så rädd för, och tillsammans avslutade jag samarbete med A men med stor ödmjukhet.
Min mamma sa till mig en gång något som både gjorde mig arg och ledsen men som jag vet inte var illa menat men också gav mig en tankeställare. Hon sa att "var bara försiktig med att inte hamna i ett fack där du gömmer dig bakom en ätstörning". Det hon egentligen menade var att jag istället skulle arbeta med att bli frisk istället för att skylla på ätstörningen eller sjukdomen. Hon har rätt, men samtidigt tror jag att man måste våga erkänna för sig själv, våga förlika sig med tanken att "jag har en ätstörning och den styr mitt liv" för att också verkligen få motivationen och styrkan att bli frisk.
Jag är inte sjukdomen, och jag är heller inte hon med sjukdomen, men jag lever med den varje dag, den styr mitt liv och den hindrar mig från att leva lycklig. Utöver det är jag Sarah, inget mer och inget mindre. Så trots att jag öppet delar min historia är min önskan att ni fortsätter se mig som Sarah, inget mer och inget mindre.
Jag kommer att i del 3 dela med mig och var jag står i dag och hur jag ska gå vidare, men också vad ätstörningen mer detaljerat i praktiken innebär. Jag kommer att förklara hur jag ser på och upplever ångest, vad det innebär med kompensationstänk och vad svält kontra överätning kan te sig i verkligheten mer än på pappret. Jag hoppas ni orkar läsa!
Det här är jag, i grunden en glad, sprallig, impulsiv, idéspruta och skrattande tjej. På ytan en helt normal 27 årig tjej, med en gnutta åldersnoja och några rynkor rikare sen dom berömda 20th.
Jag har många gånger frågat mig själv hur mycket jag ska dela med mig av mig själv, både bland vänner och familj men också i sociala medier. Men så kommer jag oftast till en punkt som säger att jag har inget att förlora, för kan jag bara få en annan person att känna sig mindre ensam, ja då är jag faktiskt rätt nöjd. Sedan är ju detta också något jag kommer att vilja arbeta med i framtiden, när jag känner att jag har alla mina pusselbitar på plats. För jag tror att kombinationen av studier, forskning, kunskap och framför allt egna erfarenheter är en god väg till något framgångsrikt (inte mätt i pengar eller uppmärksamhet). Det jag pratar om är att leva med en ätstörning som inte syns.
För många tror jag att ordet eller diagnosen ätstörning kopplas till anorexi, dvs ett tillstånd där personen är extremt undernärd. Men inom diagnosen ätstörning/ätproblematik ligger många fler tillstånd, så som bulimi, ortorexi, hetsätning eller ätstörning utan närmare specifikation. Många av dessa syns aldrig på utsidan. Personer med en ätproblematik är också ofta väldigt duktiga på att dölja detta, eftersom kriget ofta pågår inombords.
Jag har under min barndom aldrig haft ett komplicerat förhållande till mat, snarare tvärtom, jag är uppväxt med god aptit och sällan varit kräsen med livsmedel. Jag är en idrottstjej som sportat så länge jag kan minnas, gått idrottsklass sedan årskurs 7 hela vägen genom gymnasietiden. Mat har varit en del av mitt liv.
Min första kontakt med min ätstörning hade jag under gymnasietiden, jag började mer och mer intressera mig för gymträning och konditionsträning och fick resultat på kroppen, jag insåg också att jag genom maten kunde ta kontroll, och min "fröken duktig" fick sin bekräftelse. Denna perioden höll i sig i ca 2-3 år och jag han under denna tiden bli rätt smal, sådär så att min omgivning påpekade det. Jag var ofta ute och sprang eller på gymmet medan min dåvarande pojkvän sov. Ett par år senare kom jag ut i arbetslivet och träffade min nästa, dåvarande pojkvän, och genom bekräftelsen där så flyttades mitt fokus bort från kontrollen kring mat och sökandet i bekräftelse från andra. Jag kan inte påstå att vi levde särskilt hälsosamt liv mestadels. Jag har alltid gillat att laga mat, men fokus fanns inte på lightprodukter eller någon annan form av lågkalorikost. Vi levde ganska glatt på snabbmat varvat med lite nyttigare alternativ och lördagsgodis. Jag skulle ändå säga att vårt förhållande till mat var okomplicerat. Under denna perioden hade jag både häst och hund och det utgjorde den största delen av min träning, men med långa pendlingssträckor och ont om tid så blev det svårare att leva sunt. När vi några år senare valde att dela på oss fick jag nog ett litet uppvaknande och dom där klassiska "sambokilona" satt fint kring magen på mig. Jag var aldrig överviktig, men långt ifrån bekväm och hälsosam.
Så jag valde helt enkelt att göra något åt det, jag tog återigen kontroll över maten och tog kontakt med gymmet igen. Den våren och sommaren varvade jag mycket löpning med gymträning och jag fann ett intresse i dom båda. Kilona började sakta rinna av och jag kände återigen att jag började hitta tillbaka till mig själv. På den här tiden var mina kunskaper kring kost och träning enbart på hobbynivå, jag visste såklart vad nyttig mat kunde bestå av, men jag förbjöd aldrig några livsmedel och inte heller hade jag ett komplicerat förhållande till maten, utan jag njöt absolut av godsaker och några bitar mörk choklad till kaffet en vardag kväll. Under den perioden minns jag mig själv som glad, nöjd över mina resultat och duktig som faktiskt förändrat min livsstil till något bättre. Det här var våren/sommaren 2013.
I augusti samma år började jag träna tillsammans med min första PT - Peter på SATS. En supergo och trevlig kille som la grunden till min kunskap inom styrketräning. Han förflyttade mig ut bland skivstänger och stål och plockade fram mycket att oanad styrka i basövningarna. Jag ökade snabbt i både knäböj, marklyft och bänkpress. En trigger såklart! Så tillsammans satte vi upp ett mål - Rep Power! En gren där man tävlar inom knäböj, bänkpress, chins, dips och bicepscurl. Vikterna bestäms utifrån din kroppsvikt och sedan avgörs tävlingen på antal reps under 80 sekunder. Självklart en fördel att väga mindre, så min första diet startades!
Det var nu mitt riktiga intresse för kost tog fart, jag lärde mig snabbt att räkna kalorier och macronutrienter (kolhydrater, protein, fett). Eftersom min personlighet är av den typen som går in 110% i det jag tar mig för så var jag inte sen att suga åt mig av all kunskap. Nu hade jag full kontroll på mitt intag, och jag mixtrade i köket för fullt för att få ihop matlådor som passade min totala kaloribudget. Det var också nu jag började plocka bort livsmedel ur min kost och begreppet "kyckling, ris och broccoli" blev en del av min vardag också.
Som alltid till en början, innan något utvecklas till extrimiteter, så var detta en stor fördel för mig. Jag hittade en hälsosam vikt och jag utvecklade både en fin muskulatur och styrka inne på gymmet tillsammans med en hälsosam syn på maten, dvs att äta det som kroppen mår bra av. Mindre processad mat, medvetna val och kontroll över socker och transfetter. Självklart unnade jag mig, jag var ju, och är fortfarande en godisråtta! Men med tiden ökade mitt intresse och övergick till än mer kontroll, och jag introducerades till fitnessvärlden...
Fortsättning följer i del 2...
