Hej igen. Det var ett tag sen nu. Jag har haft bloggen låst, nu är det dags att öppna upp den igen. Precis som det är dags för mig att öppna upp mig själv igen, varit sluten alldeles för länge nu. Suttit och läst gamla blogginlägg här på kvällen, djupa inlägg, reseinlägg, inlägg om kärlek, vänner, familj och om tacksamhet. Läst inlägg ifrån flera år sedan. Reflekterat över livet. Vart jag var för två år sedan och hur långt jag kommit, för att sedan backa tillbaka några steg och nu bestämt mig för att komma framåt igen. För det är bara vi själva som har kontrollen över våra liv. Jag över mitt och du över ditt. Sen är det klart att vi kan hjälpa varandra, men det stora arbetet ligger i sig själv.
Jag fick väldigt snabbt tillbaka den där lyckan och tacksamheten när jag läste på min blogg. Hur öppen jag en gång varit. Västerås har ett lite mer tuffare klimat än Avesta, ett klimat som gjort att jag stängt inne mina tankar och känslor. Tankar och känslor som jag förut hade så lätt att sätta ord på. Jag har inte riktigt vågat sätta ord på dem, har varit rädd att bli dömd och kanske till och med dumförklarad. Samtidigt har jag länge känt att det är någonting som fattas mig. Jag tror jag vet nu vad det är. Den här delen av mig, öppna och kärleksfulla Elin. Jag behöver och bör inte heller ändra på mig för att jag flyttat till en ny stad, en stad jag bott i i 10 månader på måndag!
Jag har därför för ett tag sedan tagit steget och börjat träna i en Crossfit-box. För Crossfit builds better humans. En låda med positiva och likasinnade människor. För är det någonting jag lärt mig så är det att det lättaste sättet att bli den du vill vara är att umgås med människor som redan är som du vill bli. Jag kommer hitta tillbaka till mig själv igen, snart så. Jag behöver dock lite hjälp på traven. Jag har försökt förnekat det länge nu. Jag har till och med försökt att "fixa mig själv" i mina tankar. Har köpt en bok där jag varje morgon skriver 3 saker jag är tacksam för, 3 saker som skulle göra dagen bra och en affirmation, för att på kvällen skriva 3 bra saker som hänt under dagen och en sak jag skulle kunna gjort annorlunda. Jag har tänkt att dessa små åtgärder skulle lösa allt. Men jag har kommit i en negativ spiral där jag vaknar upp negativ, har en klump i magen och är allmänt deppig. Jag har ångest, är oroligt för minsta lilla och har inte vetat varför. Men inners inne vet jag nog varför, jag har tappat mig själv på vägen och det är nu dags att hitta Elin igen.
Bara utav att skriva detta mår jag bättre. Jag har alltid mått bra av att skriva, prata och dela med mig. Men även lyssna, lyssna på människors berättelser. När jag bloggade som mest var det inte ovanligt att jag fick meddelanden ifrån människor om hur jag inspirerade dem. Det är en sån fin känsla att kunna hjälpa andra samtidigt som man hjälper sig själv. Jag har därför bestämt mig för att gå utanför min Comfort Zone, öppna upp bloggen igen och börjar SKRIVA! För mig själv. Men vill du får du gärna ta del av mina tankar och känslor. Jag har även tagit upp kontakten med min gamla terapeut, så nästa torsdag har vi vårt första samtal efter ett långt uppehåll. Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot resan jag har framför mig. Jag är trött på att ha ångest och vara orolig för minsta lilla, så nu tänker jag göra någonting åt det.
Kärlek till er alla.
Nu sitter jag här, i studiernas värld. Jag hör en låt, ser en musikvideo, får upp gamla bilder och blir illa till mods. Det är år sen jag inte hade en resa inbokad. Det ända inplanerade jag har nu är tentor. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag rest innan, jag vill ju upptäcka mer! Har varit på svensk mark två månader i sträck nu, det är en väldigt lång tid för att vara mig. Har en klump i magen som är orolig att det kommer ta många många fler månader innan jag får testa mina vingar igen. Detta gör mig galen!
Missförstå mig rätt. Det är kul att plugga, men på första gången på flera år är jag verkligen bunden till någonting. Det kommer antagligen ta ett tag för mig innan jag vänjer mig vid det. Jag tycker om att vara fri. Jag tycker om att upptäcka nya ställen, kulturer, maträtter. Jag tycker om att spela spel in på morgonen, gå runt i flipflop och inte förstå varandra pga språksvårigheter. Fast vem tycker inte om det? Vem tycker inte om att resa?
Men är detta då livet alltså, livet som alla pratat om men som jag inte förstått ett skvatt om vad de snackat om? Min verklighet har varit väldigt simpel. Jobba lite, sen reser du vart du vill och kommer hem när du känner för det. Funkar liksom inte nu. Varit borta ifrån skolan en vecka pga har varit inlagd på sjukhus, har hamnat massa efter!
Tycker alltså att 2 månader i Sverige är lång tid, min utbildning är 3 år. Har ni några överlevnadstips?
Igår hände någonting fantastiskt! Jag kom in på sjuksköterskeprogrammet i Västerås! Jag fick beskedet att i januari börjar jag studera på högskolan! Hur stort är inte detta? Kanske inte för mänskligheten, men för mig är det ett stort steg!
Det ligger så himla mycket jobb, tankar och framtidsångest bakom mitt beslut av utbildning. Många pluggade vidare direkt efter gymnasiet, jag var inte en av dem. Jag behövde tid. Tid att njuta av nuet, jobba, resa och fundera. Jag behövde erfarenhet, livserfarenhet. Jag behövde träffa många olika personer med olika bakgrund. Få tankeställare och inse att det finns många sätt att leva sitt liv på. Jag behövde bli kär, hitta lugnet. För att en dag vakna upp och vara helt säker på en sak. Få en magkänsla som skrek "DU SKA BLI BARNMORSKA!"
Jag hade tänkt ta ett sabbatsår efter studenten, men ett år blev visst till 2,5 år. Hoppsan. Men nu, nu är det dags för mig och jag känner det i hela mig! Nu är jag redo att ta nästa steg i livet!
Nästa år kommer bli ett spännande år! Det kommer bli mycket nytt! Inte nog med att jag ska börja studera på heltid. Jag ska även flytta till en ny stad och bli sambo med min kärlek. Det känns så himla rätt alltihop!
Men ännu är det några dagar kvar av detta året, och även dessa dagar är det mycket spännande som händer! Pontus håller på för fullt i lägenheten, nu är det bara lite "småsaker" kvar i köket sen har han gjort sitt! (Hur grym är inte han då?? Renoverat en hel lägenhet på egen hand! Otroligt imponerad flickvän!!) Då är det bara för de inhyrda att göra klart badrummet, sen är hela lägenheten färdig!!
Nästa helg blir de julfirande hemma i Avesta med min familj på lördagen. På söndagen är det vår traditionella 3e adventsfika ute i myrsjön! En mysig helg att se fram emot med andra ord! Över jul åker jag och Pontus ned till Öland och firar jul med hans familj. Väldigt trevligt! Ser fram emot julen! But dont worry! Vi hinner hem lagom till utgången på torp på juldagen! Nyår kommer vi fira i Stockholm med Karolina och Daniel! Karolina som för övrigt OCKSÅ KOMMIT IN PÅ SJUKSKÖTERSKEPROGRAMMET!!!
Alltså hur kul är inte detta?! Min min min MIN Karolina ska börja plugga samtidigt som mig, samma linje dessutom! Dock i Stockholm. Men de är bara 40min med tåg mellan Stockholm och Västerås! Känns så fint att fira in det nya året med henne då vi båda kliver in i samma kapitel i livet nästa år! Tänk att vi varit vänner i snart 9 år, vart tar tiden vägen?
2018 kommer bli ett bra år, jag känner det i hela mig!
Bilder ifrån igår, då jag efter mycket övertalande av min blivande sambo drog ut på torp och dansade med några vänner! "Du har kommit in på högskolan, ut och fira nu!" Tacksam är jag idag att han inte gav sig då jag hade väldigt väldigt kul!
Moanalua Valley Trail to the Haiku Stairs (Stairway To Heaven) is a 9.3 mile heavily trafficked out and back trail located near Honolulu, Hawaii that features a river and is only recommended for very experienced adventurers.
Innan vi begav oss till Hawaii fick vi strikta order ifrån många av er där hemma, speciellt min syster att vi inte fick gå upp för Stairway To Heaven då det är olagligt. Du kan bland annat få $1000 i böter, bli arresterad och hamna i rättegång. Varken jag eller Pontus hade någon vidare lust att få problem med polisen, men äventyrarna i oss gav inte upp hoppet om den berömda trappan.
Vi läste på om olika vandringar och snubblade över en hike som skulle ta oss till Starway to heaven. En vandring på 15km, höjdstigning på 1400m, repklättring, leriga och hala stigar och stup på var sida om dig. Den var endast rekommenderad för erfarna vandrare. Och den var laglig! Perfekt, tänkte vi. Elin har ju vandrat i Bjursskogarna i Dalarna och Pontus runt bondgårdarna på Öland. Vad skulle gå fel? Let's do this!
Till en början var det stora stigar, nästan som vägar. Våra naiva hjärnor tänkte att detta, detta kommer bli lätt som en plätt! Med raska steg begav vi oss ut i vildmarken. Naturen bytte skepnad vart efter. Jag är fortfarande i extas för naturen här, det är såååå vackert!
I vår fullan ro gick vi runt och skrattade lite. Tänkte på vad lata amerikanerna är "hur kan de säga att detta är en svår vandring, de har nästan gjort upp en väg för oss här". Detta, detta kommer vi senare få att äta upp. När vi hade gått en timme började utmaningen på riktigt. Väg blev till stig, vandring blev till klättring. Innan vi tog oss ann utmaningen var det dags för mat och vätskepåfyllning!
Vandringen fortsatte upp mot toppen. Hjärtat dunkade och andningen blev svårare, det vart varmare och varmare desto högre upp vi kom. De blev brantare och brantare. Vi trodde under ett flertal gånger att snart, snart är vi framme! Bara upp för detta hinder sen måste vi vara framme. Men ack så fel vi hade!
Vi mötte en kille som kom ifrån andra hållet, så vi antog att han varit på toppen. "Har vi långt kvar till toppen?" "Ni har gått kanske 1/4 del nu, få vi som svar" Oh crap! 1/4 och vi har redan vandrat i nästan 2h! Men då kommer räddningen "alltså en 1/4 från att det blev terräng!" Okej, fine då har vi alltså drygt 3h kvar innan toppen.. "yeah Buddy, it's nothing but a peanut!" skrek vi som Ronnie Coleman och fortsatte vandringen.
Han vi mötte sa även att vi om fem minuter kommer nå en plats med 360 graders synvinkel, då har vi kommit precis 1/3! När vi väl kom dit var vi så himla lyckliga! Dock smått oroliga. Vi hade parkerat bilen på en parkering som stängde portarna 19.00. Vi började vandringen 11.45 och hade bestämt oss att 15.00 måste vi vända, så vi hinner ner till bilen igen. Nu var hon 14.00 och vi hade 2/3 kvar på den svåra terrängen. Precis här, tog vi ett beslut som inte skulle vara så bra för oss längre fram. Vi bestämde att vi ska nå toppen, vi får helt enkelt sova i bilen om det är så. Mer om detta sen.
Så vi fortsatte vandringen. Vi gick, klättrade och kröp. Japp, vi kröp! Vi halkade i lera, ramlade och slog omkull oss. Vi höll i rep som var fastbundna i en pelare i marken, rep som var vår ända livlina när vi på en smal smal stig gick med stup på båda sidor om oss. Det började regna, blåsa och ovanför oss var ett svart moln. "Jahapp, nu kommer vi väl bli fast på ett berg under ett oväder också", men då precis då såg vi skjulet som Pontus läst ska vara högst upp vid trapporna. Aldrig varit så glad! Dock var det långt kvar, vi såg det liksom bara. Det var bara att fokusera! Fortsätta framåt!
(Tog inga bilder på ovädret som kom över oss, försökte bara fokusera på att komma framåt då)
Tillslut mötte vi människor som var påväg neråt igen "nu har ni inte långt kvar, den sista sektionen är väldigt lerig men sen är ni framme!" Okej okej! Japp, de stämde! Vi ramlade ett x-antal gånger i leran. Men sen, sen var vi framme!!!!
Ovädret åkte förbi, vi klättrade upp på skjutet och åt lite, njöt av utsikten och knäppte lite kort. Försökte smälta allt vackert vi sätt! Naturen är helt magisk! Vandrade ner på den berömda trappan och var i himmelen! Sen hann vi inte vila mer, klockan var 4. Om 1,5h skulle det börja skymma och sen bli kålsvart. Det hade tagit oss runt 4h att ta oss upp, dock med ett x-antal fotopauser.
Vi startade vår färd ner. Ramlade lite, sprang lite och var evigt tacksamma när vi äntligen kommit ner till "vägen".
Det hade börja skymma. Benen skakade och krampade. Fötterna värkte och knäna likaså. Vi var inte direkt utrustade för detta, utan hade endast våra löparskor på oss. Tidigare hade jag tänkt att "äsch det är lugnt om det blir mörkt, vi har ficklampa med oss". Men när vi hör vildsvin grymta precis bredvid oss i en buske, då var jag inte så övertygad längre. Aldrig har jag varit så rädd. Vi sprang för våra liv, med vildsvin i ryggen på oss. Skymningen la sig och det blev kålsvart, precis som att någon slagit av lyset. Och där var vi, mitt i den hawaiianska vildmarken. Livrädda. Det var inte lika rofyllt, mysigt och vackert som på vägen upp.
Vi kom fram till bilen, 18.20. Vi tog oss alltså ner på 2h och 20min. Helt otroligt! Sprang gjorde vi som stuckna grisar, ramlade gjorde jag så mitt knä är helt uppsvullet nu. Men wow vilken upplevelse! Vilken natur det var!
Idag ligger vi i sängen, ont i precis hela kroppen men med ett stort leende på läpparna. Vi har precis bockat av Starway To Heaven på vår bucketlist.
Så igår vart det en heldag uppe i bergen med 8 stycken olika linbanor! Naturen här är som jag nämt tidigare helt magisk! Nu vill jag bara se mer och mer!
Idag är det bara en vecka kvar för oss här i paradiset. Tiden har bara rusat förbi! Det känns ändå helt okej, vi har så mycket fint att se fram emot när vi kommer hem! Tänk att vi ska bli sambos på heltid, jag och min Pontus. Ser även väldigt mycket fram emot julen nere på Öland! Sen i Januari börjar jag förhoppningsvis att plugga, håll tummarna för mig att jag kommer in nu bara!
God morgon alla partypeople! Hoppas ni mår bra nu såhär på lördagmorgonen. Här är det fredagkväll! ☺️ Vi har skickat in bakpotatis i ugnen, ska göra lite yoga medan potatisen blir klar sen blir det ugnspotatis med avokado och räkröra med vitt vin till. Men först njuta av solnedgången och lugnet!
Igår åkte vi till Pearl Harbor och flygmuseum, min darling har en förkärlek till flygplan och jag till historia så det passade utmärkt.
Idag har vi haft en lugn dag på stranden. Vi har nu varit här på halvtid. Tiden går så snabbt! Men samtidigt känns det som att vi varit här superlänge, så känns bra att vi har lika lång tid kvar!
Vi har en del vi vill göra innan vi åker hem, några olika vandringar osv. Jag har (såklart) varit lite krasslig med feber och ont i halsen, så vi har inte kunna göra så mycket sånt. Men nu äntligen känner jag mig piggare!
Vi har hittat ett utegym relativt nära oss som vi besökt två gånger nu, fler lär det bli! Pontus har varit superduktig hela resan och tränat innan frukost varje morgon!! Själv har jag suttit med min kopp te, dreglat lite och nypt mig i armen.
Här om dagen åkte vi in till Honolulu och skulle shoppa! Åkte till ett köpcentrum, hann med två affärer inprincip. Sen blev vi hungriga (standard!), så vi tog första bästa restaurang. Men de var de stördaste vi varit med om! Aldrig varit på en så fin restaurang i hela mitt liv. Tänk er överklassen på Titanic! Där har ni det! Det sprang 4-5 personer och vaktade upp på oss hela tiden, ett under att vi fick tugga maten själva ens. Och där satt vi i en varsin halvsvettig t-shirt. Malplaceringen var stor.
Nu ska jag gå och pussa han där på bilden ovan på kinden, köra lite yoga ihop och bara njuta av närvaron. Denna resa är så himla viktig för oss båda. En hel månad bara vi två. Utan några måsten. Helt kravlöst, på Hawaii. Jag tror jag drömmer! ❤️
I'm alive! Don't panic!
Vi har det helt underbart här borta, så glömmer bort att blogga. Har knappt mobilerna i närheten av oss. Vilket är lite dumt då vi suger på att ta kort också, vi bara lever i nuet!!
Idag har vi alltså varit här en vecka. En hel vecka. Vi vaknar runt 6 tiden på morgonen och somnar senast 9. Vi har blivit riktiga pensionärer. Igår blev vi dock barn på nytt då vi besökte ett vattenland! Dagen innan gick vi upp för en vulkan.
Vi har även varit en sväng till north shore, kollat på surftävling och ätit världens godaste ananasglass. Pensionärerna har även varit på Doles plantation vilket vi fann mysigt.
Idag ska vi dock bara ta det lugnt! Vi ska göra såna där nödvändiga saker som att tvätta, men mellan varven är det vår alldeles egna strand som gäller. Kram
PS! Naturen här är MAGISK! Går inte att få med på kort, har försökt men de blir inte rättvist. Ni får åka hit ist.
Vi lever. Vi njuter. Vi trivs.
Nu har vi varit här 2 hela dagar, och den tredje börjar snart. Klockan är 05.33 i skrivandets stund. Jag kan inte sova, varit vaken sen 4. Jetlaged. Men det är okej, för vi tar dagen efter vad vi vill och orkar göra.
Resan hit gick smärtfritt. Den var lång, väldigt lång, närmare bestämt 30h lång. Alltså från det att vi åkte ifrån Västerås tills att vi låste upp dörren här i Waianae. Vi kom hit söndag kväll lokal tid, då tog vi en dusch och gick till 7 eleven för att köpa lite kvällsmat samt frukost till morgonen efter.
Vi har mest tagit de lugnt de här dagarna. Försökt landat liksom. Vänja oss vid klimatet, atmosfären, tidsskillnaden och ledigheten. Vi har en helt magisk strand precis utanför dörren, så det går ingen nöd på oss. På bilden ovan ser ni vår balkong, har haft sämre frukostutsikter om jag säger så.
Där i huset på bilden bor vi, det är vårar hem den närmsta månaden. Det känns fint. Påbörja sambolivet lite, på Hawaii. Hur stört är inte det? Vi är på Hawaii, haha!
Igår gjorde vi ett tappert försök med att ta bilen och bara åka iväg, se vart vi skulle hamna. På samtliga "top 10 things to do in Hawaii" som jag läst har detta nämligen varit med! Så vi testade. Men misslyckades. Det ända vi hittade var återvändsgränder. Så idag ska vi nog sätta oss ner och kika lite närmare på vad vi verkligen vill se, göra och upptäcka. Kolla hur vi tar oss dit osv, lite planering, men av den sköna sorten.
Nu ska jag lägga mig i soffan och läsa en bok. Pontus ligger kvar i sängen, kanske sover han, kanske vilar han. Om 45min går solen upp, och då börjar våran dag på riktigt. Kram
