Idag var första gången jag var hos en kurator sen jag flyttade ifrån mitt älskade åtorp.
var en bedömnings samtal för att se om jag ska hamna på psyk, vuxenhabb eller kvar hos henna jag var hos.
kändes så svårt att berätta allt om från början igen. allt sånt som man trodde att man aldrig skulle behöva berätta igen fick man gräva upp och börja om ifrån början.
Blir väll så när man flyttar till en annan kommun.
Tony följde självklart med in, kände mig inte riktigt hundra på att gå in själv första gången. om jag någonsin kommer känna mig redo för det, det får man se då.
När vi kom hem så kom Tonys Mormor och morfar med chaufför hit och drack kaffe och fickade, Liam fick ha sin tid med dom och han var så nöjd över besöket
nu ligger vi i soffan och ska snart lägga Lilleman för natten och invänta en ny dag med nya tag.
sjukt länge sedan jag skrev här. Men har inte direkt haft något att skriva om. vet inte ens om jag har det nu heller för den delen.
Om 3 månader flyttar jag.. ajjemen, tjejen som aldrig skulle flytta ifrån åtorp som inte har något under kontroll. hon ska flytta.
jag ska flytta till råda, jag ska flytta tillsammans med min underbara pojkvän och Liam. Vi ska bli en egen liten familjen annorlunda ♡
samtidigt som det här känns så rätt, så är jag ändå nervös. nervös. för jag har aldrig innan tänkt den här tanken att flytta ifrån åtorp, flytta från min familj, pappa och mormors grav och min trygghets zon.
Men jag måste, jag måste försöka att bygga upp mig, hitta mig och vad jag vill och sluta vara så förbannat rädd hela tiden. jag vill inte missa livet för att jag har Aspergers.
Jag och Tony har snart varit tillsammans i ett halvår, och jag har hunnit gjort och levt livet mer än vad jag hunnit gjort på 25år.
jag måste tro att även jag kan och ska klara det här.
under den här tiden fick även min livskamrat, bästa vän somna in. våran älskade vovve som jag älskar så otroligt mycket blev plötsligt jätte sjuk och vi fick välja att hon inte skulle lida mer. min pojkvän följde med för jag klarade det inte. så jag var hemma med Liam och han åkte med. han var med henne in i hennes sista andetag. och det kan jag inte tack honom nog för. man tror att man inte kan älska en person mer än vad man gör. Men när sånt här händer och man får se andra sidor av personen man älskar så älskar man den personen mer även om man trodde att det aldrig skulle vara möjligt. ♡
i och med att jag har förlorat min trygghet med att veta att jag får ekonomin att gå ihop och slippa allt vad socialen heter, med att kopiera papper och allt sånt där. Men nu är det inte så..
ska till socialen på måndag, och det här är en sjuk press på mig. och sen alla möten som måste göras innan jag ska träffa läkaren som ska göra ett nytt läkarutlåtande som ska göra att aktivitetsersättnibge ska omprövas.
innan så kunde jag säga nej till ett möte om jag hade en sjukt jobbig dag och inte hade någon energi att ens gå utanför dörren. och det går inte längre..
jag sliter som fan men jävlar vad känslan inom mig är hemsk. alm press gör att jag är helt tom, allt jag känner är en sjuk rädsla, typ som när man är livrädd för en sak men blir tvingad till att möta rädslan, allt går i slowmotio, man blir yrrslig och vill bara sätta sig ner och ge upp, man dör hellre än att möta sin värsta rädsla. sådär har jag det varje dag nu. Jag är rädd att inte få aktivitetsersättnibge och fortsätta med socialen och pressen att jag ska börja jobba när jag inte ens passar in i den här världen.
innan det här hade jag byggt upp mig så långt. Jag började tycka livet var otroligt rolig, ingen press eller försöka passa in, jag fick vara mig själv och ta mina steg i den takt jag orkade. tänk känslan att ha spelat någon man inte är och verkligen sitta och studera i 25 år hur man ska bete sig i sociala samarrangemang, och sen få sin diagnos och känna "jag är fri" jag behöver inte lotsas mer, här är jag!
Och sen nu hamna här igen 1 år senare där jag måste passa in i en värld som inte ser livet på samma sätt som mig.
plus på det här så saknar jag Tony som fan.. vill bara ha hans kramar som håller alla mina bitar på plats.
hatar också att när vi träffades var jag den bästa jag, jag var glad, positiv och glad på livet. Jag var stark och självsäker.
men efter ett här har jag tappat allt. Jag är e än ångestfylld tjej med fake leenden och mitt självförtroende är sämst. och jag hatar att du älskling får möta den här sidan av mig direkt i början, jag vill att du ska ha det bästa utav mig. men jag känner inte ens igen mg själv längre och jag hatar det. Jag vill inte förlora dig för att jag inte är den tjejen du blev kär i.
Men jag älskar dig! och önskar du vore här! ❤
Nu ska sanningen fram.
Jag mår inte så jävla bra!
Jag ler och skrattar och försöker. men det är sjukt mycket nu som gör att min livsglädje inte direkt är på topp..
för drygt en månad sen fick jag brev ifrån försäkringskassan att jag går avslag på min aktivitetsersättning, och att dom kunde skriva in mig på arbetsförmedlingen.
försäkringskassan struntar helt i vad läkaren har skrivit, de anser att jag klarar av att jobba, när dom inte ens har träffat mig eller sett hur min vardag ens ser ut.
Att varje dag är en kamp att ta mig igenom. att saker suger men energi eftersom jag har aspergers syndrom så tar små saker min energi. saker normal begåvade gör utan att ens tänka som att gå förbi någon på gatan är 1000 steg för mig. vilken sida ska jag gå på? om den säger något så kanske jag ska säga så? ska jag hälsa? kommer jag skrämma den där personen när jag kommer nu?
allt sånt gör mig utmattad.
träffar en kurator nu som säger att vi ska ompröva aktivitetsersättning, för annars kan jag bli dåligare. för det här tar på mitt psyke, allt som måste fixas..
jag klarar inte av det här.
Jag är sjukt glad att jag har min familj, och även min lilla familj Tony och Liam, de är mina ljuspunkter i livet, de är dom jag kämpar för. ❤
en liten update
är nu i uddeholm hos mannen jag älskar och hjälp honom och hans son att flytta till en annan lägenhet ❤ känner mig lyckligt lottad som har dom, dom är dom som fått mig att börja leva igen, testa nya saker och han ser mig för den jag är ❤
mannen, myten, legenden, min man ❤
Jag hoppas att mitt 2018 blir bättre än vad mitt 2017 var.
Jag tror nog att ingen direkt har förstått hur dåligt jag har mått det här året, inte ens jag själv.
nu i efterhand när jag läser mina små notiser i telefon jag skrivit så skrämmer jag mig själv.
Jag har ett självmordbrev i min telefon. Jag har mått så dåligt så jag till och med förberett ett självmordbrev ifall något skulle hända mig.
allt efter david har förstört mig ända in i benmärgen. varje andetag är jag rädd, rädd för min framtid.
har någon ens älskat mig!? vad har jag gjort för att förtjäna det här!?
Jag vet inte om jag är för naiv eller för godtrogen som tror allt gott om alla.
Men får nog börja inse för mitt eget bästa att det inte är så.
mina masker börjar komma tillbaka. där jag hela tiden skrattar, säger att det är bra. Men ser man in i mina ögon och förstår mig så ser man nog hur hela min själ skriker i panik.
GOD JUL
försöker göra bästa av situationen när vi inte direkt firar julen nu eftersom mamma är sjuk. men jul känsla kan man ju få till iallafall 🤗😉
nu ligger jag här med gråten i halsen igen.
varför kan jag inte bara fungera normalt!?
skäms människor för mig!?
varför förändras människor efter ett tag!?
just nu känner jag att jag försöker FÖR mycket för att passa in igen. och jag börjar helt ärligt tappa greppet och jag börjar bli rädd för mig själv.
varför kan jag inte bara vara som alla andra, varför kan det inte vara lika lätt för mig att vara social.
jag har försökt. men jag passar inte in..
känner att jag måste skriva av mig av allt som hänt.
bloggen har alltid varit något jag gått tillbaka till och kollar igenom för att se hur min väg varit, om jag gått bakåt eller framåt.
oj vad har hänt sen sist..
Jag gjorde slut med david i april efter att hans kompis tjej skrev på våran 6års dag att vi hade gjort slut och jag var inne på hans Facebook och ändrade hans status från singel till upptagen.
(varför känner jag igen det här sen innan?)
trodde att David skulle kommentera detta och skriva till den där tjejen att hon hade fel. men gjorde han det? nepp han tog bort din facebook..
här borde jag redan ha förstått att något var fel och sprungit min väg.
men gjorde jag det?
nepp, för jag älskade honom..
i över ett halvår försökte jag få det att fungera igen..
Jag lyssnade på varje ord han sa, gick på ALLT som han vore min högsta chef.
en dag frågade han om vi skulle träffas ansikte emot ansikte den 16de oktober för att reda ut allt.
eftersom han ändå skulle vara i örebro.
han kom inte och hörde inte ens av sig den dagen.
den 23 oktober ingick han i ett förhållande..
Och jag gick sönder inombords.
allt han sa var lögn..
älskade han mig ens när han höll om mig!?
Varför skrev han 20 dagar innan han blev tillsammans med någon att han älskade mig!?
allt var bara ett spel.
Men nu efter allt kanske det här var det bästa som kunde hända.
Men hur kan människor behandla andra människor med känslor såhär?
Är ju inte förstå gången detta händer mig nu.
Jag har mått så himla bra nu ett par dagar, jag har försökt att inte tittar bakåt och levt som jag skulle dö imorgon.
Men idag kom verkligheten ikapp och jag mår sämre än sämst.
Hur kan man vrida och vända på allt så det blir mitt fel!?
Hur kan man vilja skadda en människa så himla mycket!?
minsta ord och jag är förlorad på 2 sekunder. 🙁
Just idag känns det som att jag aldrig kommer le igen. att jag aldrig kommer kunna gräva mig upp igen..
Men jag vet innerst inne att det bara är just idag jag känner såhär, det kommer bli bättre. imorgon kommer en ny dag med nya utmaningar.
over and out
