Jag har en ständig match med mina känslor.
Som texten ovan lyder, jag försöker dag in och dag ut att inte känna så mycket. Det är som att varje liten sak som betyder något för mig går rakt in i mitt hjärta och äter upp mig. Jag har ingen gråzon för mina känslor, det är lika väl positiva som negativa och det visar sig alltid mest i tårar oavsett. Som min syster säger till sin dotter när dottern frågar varför vi gråter när vi är glada - det är kärlek i ögonen. Kärleken visar sig så också och jag är ledsen för er som inte har fått uppleva dessa känslor. Mitt problem är..att när jag känner så blir jag intensiv oavsett. Det kan vara jobbigt, för det mesta är det jobbigt, för människor förstår inte hur jag känner eller varför och det går heller inte att förklara. Det är som att jag lever varje dag som att det är DERAS sista. Något i mig vill alltid göra dom säkra på hur jag känner för dom men även behöver jag på något sätt få bekräftelse på att jag gjort vad jag kan. För..tänk om dom försvann? gick bort? Skulle jag då ångrat att jag inte sa eller gjort något? Jag vet inte. "Det är både en välsignelse och en börda att känna allt så djupt", för det blir tungt och det rinner över tillslut. Jag vill tillägga, att jag gör givetvis inte saker jag själv inte vill. Men kärlek är så himla himla viktigt, för oss själva och vår omgivning.
OCH sekunden efter jag blivit arg på någon, så blir jag ledsen för att det är viktigt att vi tar vara på tiden vi har med varandra. För tiden kommer ta slut, vår tid sträcker sig inte för alltid. Vi lever NU och det är nu vi behöver hjälpa oss själva att ta oss framåt och göra oss själva så lyckliga vi kan. Vad blir jag glad av? Vad behöver jag? Hur ska jag göra för att komma dit? Vi kan inte gå och vandra samma väg dag in och dag ut. Vi lever inte för att göra någon annan lycklig. Vi lever för oss själva, och det är dig själv du ska fokusera på. Vi lever nu och vi behöver ta vara på vårt liv som vi har, vara rädda om det, inte nöja oss, alltid fortsätta kämpa. För..tänk vad du kan gå miste om.
Hur vill du leva? Kör.
Långa uppehåll som sagt, men jag har så himla svårt att få ut exakt i ord hur jag menar med saker och ting. Det behöver bli helt rätt.
För ett tag sedan gick jag till beteendevetaren för sista gången. Han talade om för mig att mina egna strategier jag har för mig själv fungerar tillräckligt bra, att jag inte behöver någon mer hjälp med hur jag ska hantera eller lägga upp mina dagar för att allt ska fungera. Han berättade att jag kan själv. Och jag tror honom. Jag vet att jag behöver framförhållning med mycket..att till exempel packa en väska om jag ska iväg på match eller sova borta en natt och så vidare, jag kan behöva en timme på mig, för att jag fastnar så lätt i saker. Det är enklare att packa med någon för då håller personen mig i fokus. Eller när jag håller på med något som kräver fokus av mig så kan jag känna mig klar efter två minuter och då har jag accepterar att det faktiskt är okej att resa på sig och gå ett varv för att sedan fortsätta.
Det är helt enkelt många små saker som behöver stämma för att jag ska slippa tänka..och bli trött. Men han berättade för mig att jag är bra på att analysera mig själv och förstå mina egna behov, att jag förstår vad jag behöver och vad jag mår bäst av. Det som fortfarande är svårt, är att våga säga det högt till människor omkring. Som när man sitter i möte..jag försvinner efter en stund och hör inget. Då skulle jag behöva resa på mig och göra något för att hitta fokuset igen. Och det har jag svårt för att våga säga. Men jag jobbar på det varje dag och försöker att inse att allt är okej..för det är ju så jag är?
Genom att jag har slutat svälja vad jag känner och istället accepterat det så har jag blivit mycket piggare, fått mer energi, eftersom jag slipper lägga energi på att hålla tillbaka mina behov. Nu liksom hamnar energin på rätt saker. Det jag är mest glad över att jag orkar umgås mer med mina vänner. Förr orkade jag bara hem och sätta mig i soffan, ofta grät jag för jag var trött. Frågan ”hur mår du?” gav mig gråt i halsen. Visst har man svackor, MEN nu är jag mestadels glad och nöjd i min tillvaro och det är så jävla skönt att känna. Glad av erfarenheten jag får, glad för att jag lär känna mig själv så enormt bra.
Hur är det med dig? Hur mycket jobbar du för dig själv? Är du lycklig?
Jag har börjat läsa igen...
Jag har haft ett avbrott från böcker ett tag för jag kom ingenstans, jag fastnade helt enkelt. Jag läser heller inte ”vanliga” böcker. Utan jag läser ju sånt med psykologi, hur människan fungerar, varför vi gör som vi gör, varför en konflikt blir som den blir, varför det ens blir en konflikt med mera. Jag läser mycket om hur vi människor borde/ska tänka på för att må bra, hur vi ska kunna förändra vår vardag till det bättre när man bara ser det negativa. Mycket handlar om VAR vi lägger vårt fokus, VAD vi väljer att se och ha fokus på.
Jag hamnar ju själv i ”svackor” och då är det lätt att bara klaga, vi människor är ju rätt bra på att klaga..inte ofta vi berömmer. Ett ord som stressar mig är ”måste”, måste är ett negativt ord och vi måste inget, vi gör saker för att vi vill. Vi måste inte städa till exempel, vi städar för att vi VILL ha det rent hemma. Det är svårt att komma ihåg att tänka på vad man egentligen säger, man måste helt enkelt träna.
Som Pippi sa ”Det har jag aldrig provat så det klarar jag säkert!” Vi borde tänka mer som Pippi.
Dagarna rullar på och jag känner ett mycket starka lugn än jag gjort förut, lugn över livet. Jag var så stressad förut, hela tiden. Men stressad på det sättet att jag gjorde absolut inget och grät istället...Jag jobbar exakt lika mycket som förut (i somras) men jag är allmänt mycket lugnare. Beteendevetaren jag pratar med titt som tätt har förklarat för mig att jag behöver lära mig se mina behov och acceptera dom istället för att hålla på och försöka svälja dom hela tiden. Det har hjälp mig mycket. Att acceptera läget hjälper mycket ofta.
Livet ska kännas som när man öppnar en flaska bubbel.
Jag är så himla frusen av mig..typ alltid. Jag blir väldigt arg och ledsen när jag fryser. Ligger jag på en strand i +25 och det blåser till börjar jag frysa. Detta resulterar i att jag inte gillar senhösten och verkligen inte vintern. Jag vill verkligen inte sätta min fot utanför dörren, spelar ingen roll om det är strålande solsken och massa vit glittrande snö. Jag skulle behöva så mycket kläder på mig att jag inte kunde röra mig...
MEN
Detta år ska jag försöka fokusera på allt det trevliga som kommer med kylan:
- Julafton.
- Relativt mycket ledigt från jobbet på grund av röda dagar.
- Massa tända ljus och brasor.
- Fina promenader genom en upplyst stad eller en tyst skog.
- Umgås med familjen
- Julbak
- ÄTA SÅ MYCKET MAN KLARAR AV.
Jag har ju lite att fokusera på och se fram emot så jag har bestämt mig för att gilla kylan och vintern. (Försöker i alla fall) Måste bara ha på mig kläder för -10 när det är +4 grader ut..vad ska jag då ha när det faktiskt är -10? Hm.
Ciao!
(Bilder från förra julen, hur mysigt ser det inte ut?!)
Återigen har mitt fokus och min energi gått åt fel saker. Jag har liksom låtit det ta över, det negativa..men det är så himla svårt när man är trött och utmattad. Man orkar liksom inte fokusera. Det jag tycker är underligt med människan är att vi har så lätt för att se det tråkiga runt om, problemen vi har. Det är som att det är ett lättare samtalsämnen, att det är lättare att prata om dåliga saker, varför?
Oftast när vi frågar en människa hur den mår så är svaret ofta ”jo bra tack, men....” och så kommer det negativa..problemet. Vadå men? Varför men?
Tänk om vi skulle ändra och säga ”Nae, inte så bra..men” och så kom något positivt istället. Då skulle ju samtalsämnet hamna runt det som faktiskt varit positivt...eller hur? Har jag fel?
Jag förstår inte riktigt varför vi själva påminner oss hela tiden om det som faktiskt är tråkigt. Så himla tråkiga vi är. Vanligtvis kollar ju folk på nyheterna på morgonen som typ 9/10 fall är negativa saker. Redan där har det börjat, så kommer man till jobbet och ”vet du vad jag såg på nyheterna, så himla tråkigt” och så är det igång. Varför?? Varför gör vi så emot oss själva?
Jag vet att det är svårt att ändra på sig, svårt när man är trött och utmattad. Svårt att tvinga sig till att säga något positivt och påminna sig om det som faktiskt är bra när man är på pissigt humör. Men för att komma bort ifrån det behöver man hitta dom små positiva sakerna och hjälpa sig själv till att bli gladare. Jag vet ju allt det här, jag tror ni också vet. Vad är det som är så svårt då? Varför gör vi såhär? Varför väljer människa att fokusera och prata om det tråkiga? Är det mer spänning i det?
Jag vet inte, men jag vill ändra på mig själv.
Morgonkvistens analys klockan 06.59.
Ciao!
Det händer mycket vissa perioder och det blir uppehåll. Det största som faktiskt hänt är väl att jag flyttat till egen lägenhet. Visst har jag flyttat hemifrån typ 3 gånger, men inget har varit mitt egna. NU, NU har jag faktiskt en egen lägenhet. En tvåa på 62kvm och jag kan inte vara lyckligare. Jag hade verkligen tur med att få lägenhet. Ett mail till en hyresvärd och lägenheten var min 2 månader senare...sånt flyt har man ju aldrig när det gäller att hitta lya. - Tacksam.
Jag fick tillgång till min lägenhet ca 1 vecka innan jag skulle åka på utbildning till Boden. Jag och min flytthjälp (som bestod av min älskade far och en kompis) åkte till lägenheten på torsdagen och slängde in allt innan jag skulle åka tidigt på lördagmorgon. - Tacksam. På fredagkväll satt jag i lägenheten med en nära vän och packade upp alla påsar med småprylar och kläder så det var klart till jag kom hem. - Tacksam. Min kära mor och hennes karl hade sagt att dom skulle vattna mina blommor och sätta ihop mitt köksbord medan jag var borta. Men när jag kommer hem...så har dom fixat mattor, fruktskål, gardiner, dukar, knäckebröd och havregryn, tvättkorg, skurhink, Ajax, papperskorg, hatthylla och skoställ, skruvat ihop mina kastruller och stekpannor och på köksbordet stod det rosor med ett prydnadshjärta och ett kort där det stod ”Välkommen hem mitt hjärta, älskar dig.” ja ALLT sånt där smått som man själv kanske inte riktigt prioriterar. När jag klev in med nervösa steg på kvällen och såg allt som min lilla mamma o hennes karl hade fixat blev jag tårögs-glad. Jag älskar min mam så fruktansvärt. Ordet jag söker är - Tacksamhet
I tidigare inlägg har ni läst om hur viktigt jag tycker det är med tacksamhet. Man kommer så otroligt långt på att visa människor och livet tacksamhet. Vad man ger får man tillbaka. Jag är så tacksam för att jag varje dag på jobbet får massvis av kramar, att jag varje dag får vakna upp till en ny dag, att min familj fan är den bästa, att dom älskar mig, att mina kompisar står ut med mina nervösa och analyserande tankar, att mina kollegor försöker förstå sig på mig och mina tankar om saker. Att människor lägger ned sin dyrbara tid på mig gör mig så otroligt tacksam och jag kommer för alltid visa dom tacksamhet.
Jag är stolt.
Jag har kommit in i någon sådan här jättehärlig period igen. Jag känner mig tacksam och glad hela tiden. Jag känner mig stark och positiv till saker även om jag tillexempel har dragits med en förkylning i två månader. Ett ”mål” som jag haft är att orka gå upp och gymma innan jobbet på morgonen, DET har jag lyckats med! Och jag är stolt över mig själv att jag har klarat av det. Det är så viktigt att ge sig själv en klapp på axeln och ge sig själv beröm för det man faktiskt gör och klarar av. Viktigt är ju att man inte sätter för stora mål, vilket är väldigt lätt att göra, men då är det lika lätt att göra sig själv besviken.
Träningen har gått lite segt på grund av förkylningen, jag har vakant genomförkyld ca varannan dag, vilket gjort att jag valt vila istället för träning. Jag har helt enkelt inte orkat. Dock har jag jämfört och sett så stor förändring på mig och min kropp sen jag började med kost&träningsschemat. Man blir så mycket gladare och positivare till ALLT. Verkligen. Så det är absolut något jag kommer fortsätta med.
Grundutbildningen till ordningsvakt närmare sig och jag är SÅ HIMLA nervös. Så nervös att jag nästan inte vill åka..men fan vilket upplevelse. Lärorikt att ha det i ryggsäcken tänker jag, och vad man växer som människa. När jag kommit hem från utbildningen är det dags för flytt! Då är lägenheten MIN. Galet vad jag längtar. Allt flyter på och går så bra nu! Yes!
Just NU ligger jag på ett hotellrum i Ö-vik. Pappa och jag tog en roadtrip upp hit för att lämna farmor. Hon har varit nere hos oss i 1 månad ca, så nu skjutsade pappa och jag hem henne! Min faster och kusin bor även här, så vi alla åt hotellfrukost ihop och bara myste. Skönt att komma hemifrån lite! Men alldeles strax så bär det av hemåt igen. Vi är väl hemma runt 22 ikväll ca.
Hadeee!
Dags för en update. Vad har hänt i livet? Jo. Det som hänt är att: Jag har gått ned 7 kg (kost och träningsschema), jag ska iväg på en grundutbildning till ordningsvakt i två veckor, jag har skrivit kontrakt på lägenheten och jag är så glad! Jag liksom längtar till att gå upp på morgonen, åka till jobbet där jag möts av barnen i dörren som skriker ”SOFIA!!” Och får 100 kramar. ”Kolla! Sofia kom nu!”. I mitt senaste inlägg skrev jag ju om en väldigt jobbig dag. Jag undrar vad jag har gjort eller ändrat på..som har skapat en så stor sinnesförändring för mig? Jag undrar om det beror på att jag väljer att se det positiva. Jag tänker att det är det. Arbetet är fortfarande tufft, men allt blir ju så mycket bättre när jag väljer att se det lilla som gör mig glad. Jag går inte runt och småirriterar mig på saker, eller blir sur för något irriterande som hänt. Utan jag bara är och lever på. Och det gör ju att jag får tillbaka det jag ger. Jag mår så bra!
Igår var det en asbra lördag!! Sovmorgon, gick upp vid 07, åt frukost vid 8. Tvätta, städa sen hämtade David mig vid 12.30 för att åka till gymmet! Efter gymmet åkte vi och handlade lite på Ingelstad. Jag behövde VERKLIGEN en almanacka. Har ingen koll på mitt liv. Tänker att jag ska komma ihåg saker men det gör jag eeeej. Nu när semestern ska läggas in på jobbet och allt sånt kan det vara skönt att komma ihåg när man skulle va ledig. Haha.
Ny film uppe på yt, promenad med mannen i mitt liv...
- Coda.
https://youtu.be/W9YBzopeGKo
Nu var det ett tag sedan jag skrev. Kanske blivit lite mycket med flytten ut till pappa, träning och kostschemat och allt sånt. Direkt när jag kommer hem om dagarna ställer jag mig och lagar massa mat och packar väskan till nästa dag. Sover i stan två nätter eftersom jag spelar innebandy två dagar i veckan, att åka 6 mil hem efter en sen träning är inget jag orkar. Hinner inte så mycket mer om kvällarna. Ska även försöka att få in en rutin på att gymma på morgonen innan jobbet, men måste ju då ibland gå upp aaassssstidigt när jag typ börjar 7.00. Eftersom det tar 45 minuter för mig att åka till stan också. Men mycket hellre gymma på morgonen än efter jobbet vid typ 16.30, smockat med folk då.
Jag har även tackat ja till en lägenhet i stan. Jättecentralt och helt PERFEKT storlek! Kommer ÄLSKA den. Sjukt glad. Flyttar typ i april.
Dagen då jag bestämde mig för att säga ja till lägenheten, var en väldigt jobbig dag på jobbet, det gick inte riktigt som jag ville. Och i matsalen då när vi hade satt oss för att äta gick jag till mikron för att värma min matlåda. Glasskivan som snurrar runt i mikron bestämde sig för att ramla ned i golvet och gå sönder i tusen bitar, och barnen vid mitt bord samtidigt skriker mitt namn i bakgrunden hela tiden. Då bröt jag ihop, det bara kom. Jag klarade väl inte att hålla allt inne, stressen för livet och jobbet. Eller ”lättnaden” över att jag faktiskt i april kommer ha en egen lägenhet. Jag vet inte egentligen varför jag grät. Kokerskan på jobbet räddade mig, hon satte sig vid mitt bord så satt jag på hennes kontor och grät lite. Irriterad blev jag också för att det behövde komma just när vi skulle äta mat. Och att jag inte visste vad jag grät över. Men sedan nästa dag var det över. Det bara behövde komma en skvätt och sen var det bra. Heléne (kokerskan) räddade mig lite där. Tack. Jag är också tacksam över att det kom två andra kollegor och frågade hur det var med mig sen. Att dom bryr sig. För mig är det viktigt att visa uppskattning och tacksamhet, när jag tänker på något som någon gjort bra, eller om jag bara helt enkelt vill säga till någon ”jag uppskattar dig”, så tvekar jag inte. ALLA mår bra av att höra sådant. Jag blev glad att dom visade att dom brydde sig. Den ena kollegan sa sedan ”Man är inte svag för att man gråter, man gråter för att man varit stark för länge”.
Annars mår jag faktiskt bra. Försöker ändra mina negativa tankar till det lilla som faktiskt är bra. För allt kan knappast vara dåligt, det handlar ju lite om vad man lägger sin uppmärksamhet på...egentligen.
Hadeee!
I mellandagarna ska jag flytta ut till pappa igen, för Johanna och jag är inte ett vi längre. Det är bara en Johanna, och en Sofia. Som bor på varsitt håll och inte pratar som man brukade. Jag är ledsen, hon är ledsen. Men man kan inte bygga ett förhållande på halva känslor, börjar en backa och inte vill fortsätta är det bara för den andra att acceptera. Vad ska man göra? Nåväl.
Igår hade vi Lucia på jobbet. Alla barns föräldrar kom och kollade på deras 4/5 åriga små knattar. Vilket gjorde mig så glad för deras skull. Dom stod upp som tända små ljus och sjöng, mitt pedagoghjärta kan inte vara mycket stoltare. Jobbet för övrigt går bra, jag vet inte om det är för att jag själv ändrat inställning? Visst är det fortfarande jobbigt. Men jag har börjat accepterar min tillvaro och det kanske gör livet mer enklare?
Jag tycker det är rätt jobbigt att inte veta vad som kommer händer i framtiden. Och då menar jag..hur länge kommer jag bo hos pappa till jag får egen lägenhet? Dröjer det länge? Ingen ungdom som flyttat hemifrån vill behöva flytta hem till mamma eller pappa 2(!!!) gånger. Men, det är ju bra att man har ett säkert ställa att flytta till om något kör ihop sig. Som det gjort nu.
Johanna och jag är vänner.
