RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-03-30 23:13:14

Mamma till Maximilian

Sia blogg på Nouw

Att falla som mamma

2019-08-01 23:39
Från Sia
Alla mår dåligt. Alla har brister. Ingen är perfekt. Detta är inget som är unikt med just mig.


Ändå upplever jag att jag inte räcker till, vilket säkert många andra också gör. För mig handlar detta om att jag sätter för höga krav på mig själv, allt ska vara perfekt trots att det omöjligt kan vara det. Jag sätter orimliga krav på mig själv.

Just nu har jag hanterat ångesten, jag har tagit mig ur svackan jag befann mig i och jag är på väg att må bättre. Detta betyder dock inte att jag övervunnit svårigheterna jag haft, de finns fortfarande kvar. Jag har bara lärt mig hur jag ska leva med det och acceptera det för att orka lägga fokus på det som är viktigast.

I våras föll jag, över en natt passerade jag gränsen för vad jag orkade. Mycket på grund av de alldeles för höga kraven som endast varit mina egna. Jag skulle sköta skolan, jag skulle ta hand om mina barn och se till att de hade allt man någonsin kunde begära. Det innebar ständig planering, fasta rutiner, extrem kontroll, ett på limmat leende.

Jag hade pressat mig själv till max så när Maximilian fyllde år brast det första gången. Jag tog mig inte ut ur lägenheten den dagen, ångesten tog över och jag fick ta min vid behovs-medicin och sov till efter lunch. Patrick fick gå till förskolan med Maximilian och glassen han skulle bjuda avdelningen på.

En månad senare så skulle vi åka iväg, tanken var att vi skulle till Universeum med barnen och ha en bra helg. När planeringen fallerade då vi glömt både termos och nappflaska till Thea hemma började det gå utför. "Det är mitt fel" var meningen som upprepades i mitt huvud. Utöver det utsattes jag för stress utifrån och frustration bland sällskapet jag var med. Det var givetvis mitt fel det också.

Jag hade redan tidigare haft klåda på grund av hormonerna och nytt sköljmedel, men på fem minuter hade jag kliat sönder min vänstra arm av stress och ångest. När jag sedan inte kunde ge mina barn lunch i tid bröt jag ihop.

Dagen därpå blev verkligen inte bättre då jag prövades ännu hårdare. Jag kollapsade totalt, vilket jag gjorde ganska klart för Patrick också. Tyvärr fick även hans mamm bevittna min kollaps.

Jag har inte varit i skolan sedan innan den helgen. Jag sjukskrevs graviditeten ut. Men helt lugnt har jag inte kunnat ta det ändå. Då det hänt saker i familjen som tagit kraft har jag levt på lånad energi. Vilket i sig inte är stabilt. Det enda jag lyckats hålla flytande har egentligen bara varit barnen, visst har de märkt att jag inte orkar lika mycket men utöver det har de hållts skyddade från mitt mående.

Men självskadan infann sig igen, ett beteende som sitter djupt i mig då jag alltid tagit till det när jag mått som värst, när frustrationen varit som starkast. Och det är något jag nu, nästan fyra månader senare får leva med. Denna gången fick jag några riktigt fula ärr som många har svårt att missa. Jag har försökt dölja dom utåt, men att gå i långärmat i denna värmen är inte alltid rimligt.

Jag har omöjligt kunnat dölja ärren för min familj, och jag orkar inte längre dölja dom. De sitter, och de kommer sitta för resten av mitt liv - det är dags att acceptera dom. Det kliar fortfarande, det gör fortfarande ont. Jag hade kanske egentligen behövt tejpa eller sy, men det är inget man vill be andra om hjälp med när man precis gjort illa sig. Några sekunders explosivt raseri, det var vad det var. Och det är vad som kommer få utomstående att titta snett på mig. Några sekunder då jag förlorade kontrollen.


MEN! Jag tog mig därifrån och här är jag nu, vilande i acceptans i väntan på nästa steg. Nu är det mindre än 50 dagar kvar tills vi har bebis i våra armar.

Bättre dagar

2019-08-01 15:23
Från Sia
Jag var ganska nere sist jag skrev, och det visade sig att lite vila gjorde susen. Det räckte med att vila, sluta lyfta tungt och otympligt (Thea inräknad i den kategorin tyvärr) och lyssna på kroppen.


Jag har orkat följa med och bada flera dagar, även fast vi varit tvungna att ta bilen och därmed varit begränsade till att bada i sjöar. Jag har orkat kika in på dollarstore för att komma ut med en överfull kundvagn, och vi har fått det ordentligt städat här hemma!

Jag har även lyckats minska mitt dagliga tablettintag från 13 till 6 stycken. Och trots minskad dos för att somna så lyckades jag somna igår kväll!

Hur ser mitt liv ut?

2019-07-25 20:48
Från Sia
Mitt liv har haft en tendens att ändras hastigt, upp och ned - fram och tillbaka. Därför tänkte jag göra en uppdatering på hur det ser ut just nu.

Jag är gift med han jag verkligen vill leva med, fortfarande lika kär efter två år tillsammans. Och jag har alla mina tre barn på heltid. Maximilian är fem år, Vilgot fyller fyra och Thea fyllde ett år i juni.

Vi bor i en lägenhet i Hjo. Jag tog äntligen körkort 8 juni 2018 och har hunnit äga två bilar sedan dess. Just nu har vi en sjusitsig bil eftersom vi snart blir sex stycken i familjen. Bebis nummer fyra är nämligen beräknad till 22 September!

Jag kommer nog vara hemma ett år framöver med bebisen, men därefter är det tänkt att fortsätta plugga.

Så ser det ut nu, och jag tror inte det kommer ändras speciellt mycket inom de kommande åren.

Besegrad

2019-07-25 17:22
Från Sia
Jag är verkligen sämst på att blogga. Men varför inte komma igång lite nu när jag går ganska sysslolös och rastlös?


Sysslolös borde man aldrig bli som trebarnsmamma tänker nog många, men jodå! Här har mitt bäcken gjort klart för mig att jag är ganska besegrad.


Jag har försökt röra på mig, försökt få saker gjorda men smärtan blir bara värre. Så jag har idag brutit ihop och kommit så långt som går i att acceptera att jag kommer få vara placerad i sängen och soffan ett tag framöver. Varenda lilla steg gör ont, hur litet det än är.


Det positiva med detta kan ju vara att jag kanske får mer tålamod med barnen, jag kanske blir lite gladare och får mer energi av att inte ha ständig smärta. Samtidigt känner jag mig ju ganska värdelös som inte klarar av de enklaste saker, alla vardagliga saker man gör.

Men kanske, KANSKE, så hjälper vila såpass att jag får en ny chans att vara försiktig och röra mig utan smärta i hemmet och vardagen. Jag håller tummarna för det!

Vecka 26

2018-03-21 22:06
Från Sia

Vecka 26 (25+1) idag 🌸

Förra veckan besöktes förlossningen en natt vilket gjorde att jag missade min bokade tid hos barnmorskan. Så i brist på tider i Hjo fick jag nu en tid till grannkommunen på måndag, jag har ju inte varit på mvc sedan inskrivningen i början på december så det är verkligen på tiden nu.

I måndags drog jag iväg till skolan för att där genomlida illamående hela dagen som efter lunch ledde mig till att gå från lektionen för att spy och sen spendera resterande tid i vilorummet.
Det hindrade mig inte från att ta en fika med mamma innan jag erkände mig besegrad och spydde ännu en gång hemma. Förkylningen slog till med all sin kraft och jag har inte kunnat sova mer än 4-5 timmar åt gången sedan dess och bebis har blivit tröttare i magen.

Just nu är jag ändå på bättringsvägen. Jag är väldigt tacksam för att det blev ett kort sjukdomsförlopp för en gångs skull, annars brukar jag vara sjuk i flera veckors tid. Nu ska jag bara se till att få ordning på kosten igen så att jag blir lite piggare.

Bebis i magen växer och mår bra. Vi fick se henne igen förra veckan när vi var på förlossningen och allt såg bra ut. Jag har den senaste tiden haft lite svårare att märka av hennes rörelser på samma sätt som tidigare, men gissar att det beror på stress och ångest.
När jag tänker på det så vet jag ändå hur hennes dygnsrytm ser ut eftersom jag nu känt hennes rörelser i över tio veckor. Hon är en aktiv bebis och hon ligger gärna med ryggen inåt, precis som sina bröder gjorde, vilket gör att minsta lilla rörelse från ben eller armar syns. Fötterna ska dock oftast vara placerade nedåt, så minst några gånger om dagen får jag känslan av att en fot är på väg ut ur (ursäkta infon) underlivet på mig när hon prickar in sina sparkar.

Jag känner mig redan stor och kan inte riktigt förstå hur min mage ska klara att växa ytterligare i 14 veckor till! Storleken på magen just nu är liksom perfekt, den är lagom stor på ett sätt som gör den fin. Men blir den större kommer det fina försvinna lite för att nästan bli läskigt istället. Så går tankarna i alla fall, vi får väl se längre fram om jag har rätt!

Taggiga rosor

2018-02-23 22:08
Från Sia

Just nu känner jag verkligen att livet är som en dans på riktigt taggiga rosor. Visst är det vackert, men fy så smärtsamt.

Trots allmän ångest har vi idag beställt en vagn till bebis. Ska bli underbart att få hem den, montera ihop, få klämma och känna och bara längta efter första promenaden med bebis i sommar!

Patrick smörjde in min mage med bio-oil förut och fick en mysstund med den lilla i magen. Hennes rörelser känns väldigt mycket nu och minsta lilla rörelse syns på magen redan ❤

Det positiva testet

2018-02-12 21:12
Från Sia

Jag började studera på folkhögskolan i höstas. Det flöt på bra fram till oktober som blev en riktig sjukmånad med öroninflammation följt av sömnproblem.

23 oktober fick jag det chockartade beskedet att jag var gravid.

Såhär i efterhand kan jag se de tidiga symptomen så som tydligare drömmar, ömma bröst, extra känslighet och tydligare luktsinne. Jag kunde börja gråta till reklamfilmer på teven... Men just där och då väntade jag bara på mensen.

Jag hade haft problem med mina cykler en längre tid och när jag i september försökte få ordning på kroppen med hjälp av p-piller hade jag en blödning i över tre veckor som först gav med sig när jag slutade med pillren. Jag hade köpt ett två-pack graviditetstest och tog det första innan ett läkarbesök där mina sömnproblem och medicinering skulle diskuteras. Det var som väntat negativt.

När jag veckan efter besöket fortfarande väntade på mens tog jag det andra testet mest för att det fanns hemma. Patrick låg fortfarande i sängen och sov, jag hade varit ute och rökt första ciggen för dagen och tog med mig och gjorde testet på toan innan jag skulle förbereda mig inför en ny dag i skolan. Chocken som uppstod när jag insåg att ett plus visades i rutan går inte att beskriva. Jag tog med mig testet in i sovrummet, tände lampan i taket och nästan tryckte upp testet i ansiktet på Patrick. Jag visste knappt själv vad jag höll på med.

Han blev väl inte så förtjust i uppvaknandet han fick, men jag behövde honom för att ta mig själv samman där och då.
Jag ska tillägga att det då var exakt en vecka sedan vi gick ut med att vi var tillsammans igen efter ett uppbrott på två månader - inte den bästa tiden för ett positivt graviditetstest.

Chocken lade sig ganska snart och vi började diskutera och kunde smått fantisera om livet med en liten bebis till sommaren. Vi var in på ett tidigt ultraljud för att fastställa graviditetens längd eftersom mina cykler varit så oregelbundna. Först där sjönk det in att det låg något i min mage, något som vi två lyckats skapa. Vi bestämde oss för att behålla.

Illamåendet dök upp och försvårade vardagen och jag blev sjukskriven till slutet av december. Jag bytte sömnmedicin till Lergigan som också underlättade illamåendet och började nu skolan 8 januari igen. Planen är att gå heltid fram till sommarlovet och då gå på föräldrapenning och invänta bebis, vilket jag tror jag klarar.

Detta inlägget blev långt, men eftersom jag inte bloggat på bra länge behövdes ändå en liten uppdatering på vad som hänt och hur det gått till.

Trean på väg!

2018-02-12 20:07
Från Sia

Jag kanske skulle försöka blogga lite smått igen, framförallt för min egna skull.


Jag har nu gått halvvägs i graviditeten och trots att jag antecknat lite under tidens gång så har tyvärr mycket försvunnit ändå, man glömmer väldigt lätt tyvärr...

Denna gången väntas troligast en liten flicka! Imorgon knallar jag in i vecka 21 🌸

Offer

2017-10-15 03:02
Från Sia

Jag har aldrig velat att någon ska tycka synd om mig, jag har aldrig velat vara ett offer. Med min diagnos och mitt liv har jag alltid känt mig missförstådd och därför sökt förståelse av andra. Vilket ofta resulterat i att folk får uppfattningen om att jag är ett offer som tigger uppmärksamhet och bekräftelse. Det har alltså blivit totalt tvärtom, jag har blivit mer missförstådd än innan jag valde att öppna min mun.

Jag är en person som tror gott om människor, vilket jag i många fall själv får lida för. Jag är för naiv och intalar mig att andra människor fungerar ungefär som jag själv gör. Men eftersom det finns folk av alla slag är det lätt för de som vill att utnyttja min naivitet och se mig som svag. Min familj har sagt att det är en bra egenskap att tro gott om andra men jag har lärt mig med tiden att många tycker att det är idiotiskt, att en del tycker synd om mig på grund av just det. Även fast jag ibland kan hata mig själv för det så är det även något jag är glad för. För jag ger människor en chans, jag vill se människor. Men man kan inte se och hjälpa alla, och det är där jag ofta faller.

När jag knappt kan prioritera mig själv och min egna psykiska hälsa finns det inte mycket jag kan göra för andra. För helt ärligt, många dagar orkar jag inte ens prata med folk eller vara social. Det blir som en ond cirkel där resultatet är att självkänslan gång på gång sjunker, för varje gång cirkeln upprepas.

Mitt syfte har alltid varit gott och det kommer rakt från hjärtat, så när människor vänder sig mot mig eller uppfattar mitt syfte på ett annat sätt blir jag ledsen. Jag själv kan inte förstå hur någon kan uppfatta mig som ond, när jag bara vill att alla ska ha det bra. Jag är inte ond.

Självklart måste man såra ett antal personer genom livet, man måste göra sånt man inte tycker om. Och självklart kommer de man sårar ha en annan bild än de man inte sårar. Det får man bara acceptera. Men jag som knappt kan hata personer som förstört mitt eller andras liv kan inte förstå hur så många kan hata mig. Är det för att jag gjort det mer okej eftersom jag hatat mig själv så länge jag kan minnas? För att jag tagit på mig all skuld för allt och låtit andra ha rätt istället för att ge dom sanningen? För att jag ljugit i syfte att skydda andra från smärta?

Jag må vara ett offer, men jag vill inte bli sedd som ett offer och jag tänker definitivt inte leva som det. Men jag tror att det nu är dags att sluta ljuga för mig själv och andra, sluta skydda andra och vara rädd för att bli sedd som offer och även sluta tycka synd om de som ser mig som ett offer. Jag behöver stå upp för mig själv, för gör inte jag det så kommer ingen att göra det. De senaste åren är klara bevis på det.

Gammal bild från en lärorik men smärtsam period.

När allt rasar

2017-04-21 01:53
Från Sia

Folk har lätt att döma. Ingen är särskilt intresserad av att se hela bilden och förstå, eller så är de kanske bara för trångsynta för att kunna förstå. Jag var utsatt för något som fick min värld att rasa. All trygghet jag byggt upp bara försvann och jag vaknade upp på botten. Jag hade tänkt att ta livet av mig men valde att kämpa, även om det så bara var för att hålla mig kvar en dag extra.

Jag kämpade en dag i taget, försökte allt jag kunde för att bara överleva. Jag blev alltid påmind om min situation så fort jag var ensam, så jag försökte att alltid ha någon nära.

Mina barn fick jag lämna hos sin pappa, jag tog mitt ansvar som mamma och såg mina begränsningar. Jag kände mig inte stabil nog att ta hand om dom då jag in te ens kunde lova mig själv att jag inte skulle falla.

Jag var inne i en riktigt manisk period där jag pratade mycket, gjorde idiotiska saker, var väldigt lättretlig och tålamodet räckte inte till för att vara den mamman jag annars kan vara. Jag kände inte igen mig själv, men jag tyckte om den jag var.

Varje dag kämpade jag emot impulser, jag kämpade mot självmordstankar. Ingen visste, för de såg bara mitt leende och hur mycket jag pratade, hur glad jag verkade.
Men bakom allt låg det mörka som jag själv var rädd för.

En dag lyckades jag inte, jag gick ett steg längre än tidigare. Jag ångrade mig efter en halvtimme men det var för sent. Jag ångrar att jag ringde ambulans, för hade jag låtit bli så hade ingen fått reda på det. Folk ser ju som sagt bara det som flyter upp till ytan, just min handling gick inte undgå att se. Men att jag kämpat dagligen för att inte göra så kan ingen se, med all rätt alltså! Jag har dolt det förjävla bra.

Så, jag sökte tillslut hjälp. För jag behöver det. Jag har väntat på att få en läkartid länge, jag har bara tänkt att stå ut tills dess. Men det var uppenbarligen för svårt. Nu ska jag ta tillvara på stödet jag kan få. Jag ska börja på mina mediciner igen, börja med att bli stabil först och främst. Att stå i så mycket, samtidigt som man greppar efter halmstrån bara för att ens överleva är inte mänskligt. Jag förstår nu varför jag inte lyckades.

Men att man inte skulle kunna lita på mig är skitsnack. Jag har varit tydlig med att jag inte känt mig stabil, jag har valt att inte ta hand om mina egna barn för att jag inte varit stabil. Jag älskar dom, JAG behöver dom. Men jag har ändå insett att dom behöver trygghet, något jag inte kan ge dom när jag mår så som jag mått. Det handlar först om vad dom behöver, inte vad jag behöver.

Så, det kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig. Jag har prioriterat barnen först i detta läget, oavsett vad någon idiot än säger. Jag har gjort det jag kunnat för dom.

Men jag kämpar inte för dom just nu. Jag kämpar för mig själv. Man kan aldrig klara sig igenom något sånt här om man inte gör det för sin egna skull. Jag behöver må bra för att kunna ta hand om mina barn, och det är det jag vill och ska göra.

Det är mina misstag, jag kan inte skylla detta på någon annan. Jag har varit för godtrogen och naiv, hoppats för mycket, önskat för mycket, lite för dålig verklighetsuppfattning. Jag får ta konsekvenserna såklart. Det som gör mig arg i det hela är att det inte bara var jag dom drabbades, det känns skit när ens egna val går ut över de man älskar.

Jag mår verkligen inte bra för tillfället, jag skäms som fan, jag är arg på mig själv och självhatet ligger där och vill fram. Jag kämpar emot det, för tar det över så har det ju rätt om mig. Jag är starkare än så. Jag måste bara bevisa det än en gång för mig själv så att jag kan visa alla andra också.