Monika Häägg

Under mitt och Ulfs första år på kvartersteatern och Andersberg började vi diskutera och fundera på hur vi skulle bygga en större och mer stabil teaterverksamhet. Vi närde ett hisnande mål med att hälften av Andersbergs invånare skulle i en framtid vara med i teaterföreningen. ”Målet är intet – vägen är allt”, blev vårt måtto. Vi blåste liv i en teaterförening, som startats året innan och då av någon outgrundlig anledning fått namnet Andersbergs fria teaterförening. Kanske var namnet en protest mot tidigare ledare. Jag blev ny ordförande i föreningen och såg också till att föreningen genast bytte namn till Andersbergs kvartersteater, för det var ju det vi var, vi var Andersbergs kvartersteater och vår plats i världen var Andersberg. Några år senare bytte föreningen namn och blev Halmstads Kvartersteater. Med föreningen som grund sökte vi pengar från statens ungdomsstyrelse och allmänna arvsfonden till ett treårigt projekt som vi kallade för Andersbergs historia. Vi startade en barngrupp och en ungdomsgrupp och vi funderade på att med hjälp av pengarna från arvsfonden göra en större teaterföreställning som kunde samla många deltagare. Efter en del diskussioner fastnade vi för att dramatisera boken Calle och Chokladfabriken av Roald Dahl.

Under tiden fortsatte vi att leta pengar. Vi pratade med Lars Broman, ombudsman på hyresgästföreningen och blev erbjudna att göra ett jubileumsprogram till HFAB, det lokala fastighetsbolaget, som firade sina första femtio år. För en liten ekonomisk ersättning, till föreningen, knåpade jag och Ulf under vår sommarledighet ihop ett musikprogram som speglade den historiska tiden i både text och musik. Vi hade en snabb repetitionsperiod, lyckades få med några musiker och under en intensiv ”födelsedag” i början av september reste vi genom alla HFAB:s bostadsområden i Halmstad och spelade programmet. På kvällen blev det stor final i Norre Kattsparken och allt avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri.

Under sommaren 1992 hade jag använt mycket av min lediga tid till att skriva ett manus på boken Calle och Chokladfabriken. Sommaren användes också till att skriva sånger och musik. Vi skulle göra en stor musikteaterföreställning med premiär i maj 1993. I mitten av den sommaren gjorde vi också sommarlovsteater med barnen på fritidsgården. Barnen spelade sagan Guldgåsen, som jag skrivit manus till några år tidigare när jag arbetade med ett projekt som kallades ”Besök på teatern”. När jag ser tillbaka och minns undrar jag om jag ens hade någon ledig tid på den tiden. Jag tror inte jag upplevde det så, men när jag idag tittar tillbaka på den här sommaren ser det verkligen inte ut som att jag hade speciellt många lediga dagar.

I slutet av augusti bjöd vi in till medverkan i den stora pjäsen. Vid första träffen kom, till vår stora glädje, mer än fyrtio anmälda teaterentusiaster. Det var både ungdomar och äldre. Vid första dekorerade fritidsgårdens stora sal med rönnbär och höstens färger och bjöd på fika.

För att lära känna alla nya deltagare inledde vi arbetet med att under en månad träffas och göra olika teaterövningar. Det blev mycket skratt och glädje. Under tiden hittade vi också bland deltagarna vilka som kunde klara att bära lite större roller. På det sättet slapp vi att göra audition, som alltid ger prestationsångest och till och med kan vara förnedrande för den sökande. I oktober startade repetitionerna. Vår plan var att spela föreställningen i ett stort cirkustält. Så blev det inte.

Monika

1991 – 2006 arbetade jag som verksamhetsledare för HalmstadsKvartersteater.

När jag 1991 började arbeta med amatörteaterföreningen, som på den tiden kallades Andersbergs Kvartersteater, förde den en ganska tynande tillvaro. Verksamheten hade startat 1986 som ett ABF-projekt och med en god idé om spirande teaterverksamhet, men som med mycket annat hade entusiasmen falnat och teaterledarna kommit och gått. 1988/89 studerade jag till teaterledare på Arbetarteaterförbundets utbildning i Bredsjö. Genom min utbildning bar jag med mig en idé om att amatörteater och egenskapande kulturverksamhet har stor betydelse för människor, inte bara som en fritidssysselsättning utan också som en utveckling av människors liv.

”Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod - när den vilsne kommer till Kulturens dörr hittar den inga nycklar - men amatörteatern bär på en murbräcka”.

Med de orden vill jag måla en bild av att kulturen ofta stänger ute människor och att det är nödvändigt att få kliva in i kulturens värld genom många olika ingångar. Det första steget är inte att gå och se en föreställning på Dramatens stora scen. Innan dess måste du hitta kulturens nycklar.

Andersberg är ett bostadsområde i Halmstad som stod klart under tidigt 1970-tal. Ett miljonprogramsområde med bra och funktionella bostäder till ganska låg kostnad och med ett vackert grönområde i områdets mitt, men också ett område som under åren brottats med stora problem.  Kriminalitet och droger, som ofta följer i ett starkt segregerat samhälle. Människor väljer inte i första hand att bo på Andersberg, men fattigdom och ojämlikhet tvingar socialt utsatta att välja det billigaste, oftast inte högst upp på önskelistan, men nödvändigt när plånboken är tunn. Under mina år med Kvartersteatern har jag också sett och upplevt mycket kreativt skapande, mött fantastiska människor som bär på en stor solidaritet och en förmåga att entusiasmera. Andersberg är inte bara svart och vitt, det är ett område med många färger.

Hösten 1991 kom jag tillsammans med min make Ulf till fritidsgården Metropol. Vi hade nyligen påbörjat en anställning som teaterledare. En mager tjänst på 50 %, som vi delade, men samtidigt bar vi också på en tro att teatern och den egenskapande kulturen, den som människor skapar själva, kan förändra världen. På den tiden var Hallands Bildningsförbund huvudman för verksamheten och Halmstads kommun gav stöd i form av lokaler på fritidsgården och medel till en halvtids pedagog. Vi blev uppdaterade av fritidsledarna, som entusiastiskt tog emot oss och var nöjda och glada med att det äntligen kanske kunde bli lite fart på teaterverksamheten. Den hade legat i träda och den senast anställde hade för länge sedan försvunnit ur lokalerna och var både hatad och icke önskvärd att återvända. Fritidsledarna hoppades att de nya ledarna skulle återupprätta förtroendet bland ungdomarna på gården. Med en viss oro gick jag till mötet med den lilla skara på fem personer som återstod av teatersugna ungdomar. Jag hade bakat en äppelkaka och kanske blev det också någon slags försoningskaka. Vi lyssnade och försökte skapa oss en bild av vad som hänt. Efter hand tinade den frostiga relationen och när vi gick hem bestämde vi dyrt och heligt att aldrig svika deltagarna i vårt teaterarbete. Vi skulle vara välplanerade och alltid komma i god tid. Ingen skulle behöva stå och vänta på oss. Vi skulle vara teaterledarna som det gick att lita på.

Vi startade med drama, övningar för trygghet och glädje, och så småningom improvisation. Under hösten och vintern skapade vi den första teaterföreställningen, som till viss del byggde på den frustration som fanns i deltagarna efter att ha blivit svikna av tidigare ledare. Vi improviserade och mellan teaterkvällarna skrev jag och byggde ett manus som vi kallade Use your brain – alltså använd din hjärna - och som handlade om en påhittad teatergrupp där både regissör och deltagare svek och blev svikna. För den fiktiva pjäsens deltagare blev det aldrig någon pjäs, men våren 1992 framförde den lilla spillran av kvarvarande teaterungdomar pjäsen om att använda sin hjärna. Det blev mer än tio offentliga föreställningar och dessutom spelade vi på en teaterfestival i Skövde. Kvartersteatern var på fötter igen – och nu började stora planer att smidas.

Monika

På lördag den 25/5 kl. 14:00 gör jag ett av mina, nu för tiden, fåtal framträdanden.

Hallands Författarsällskap och Akademibokhandeln i Halmstad city håller gemensamt i en författarträff med lokala författare.

Jag kommer att berätta om min senaste roman Völvans spådom. Det blir en historisk tillbakablick på slutet av vikingatiden och år 1062 när det stod ett stort slag mellan danskar och norrmän i Laholmsbukten utanför Nissans mynning. Min senaste roman är uppbyggd kring denna historiska händelse.

Författarna Jerker Hultén och Uno Grönkvist kommer också att medverka och berätta om sina senaste böcker.

Det är fri entré och väldigt trevliga bokhandlaren Ulrika Larsson är på plats och bjuder in i sitt boktempel.

Välkomna!

Monika

I morgon utkommer min roman Völvans spådom. Det är min tionde bok och kanske också min sista.

Med Völvans spådom återknyter jag till mitt historiska skrivande – mina första fyra böcker handlade om Solbarnet, en flicka i bronsålder. Nu har jag flyttat mig 1500 år framåt i tiden. Den här romanen har jag arbetat med ända sedan jag skrev klart Kungsgården– sista delen i serien om bronsåldersflickan.

Völvans spådom utspelar sig i det tidiga Halmstad, som då var beläget uppströms Nissan vid det som vi idag kallar Övraby. Vikingatiden lider mot sitt slut. Olof är drottens son och trolovad med den halländske jarlens dotter. Men Olof älskar Saga, som är barnbarn till den gamla völvan Frejdis. En omöjlig kärlek. Völvornas och de gamla gudarnas tid är snart förbi, men människornas tro till den nye guden är svag. Halmstads drott har byggt den första träkyrkan, men byborna går i lönndom till völvan för hjälp och råd. Nu kräver den danske kungen att völvorna förnekar sina gamla gudar, men när Halmstad hotas tar drotten åter de gamla gudarna till hjälp.

År 1062 står ett stort slag utanför Nissans mynning. Den norske kungen Harald Hårdråde har länge härjat utmed den halländska kusten. Den danske kungen Sven Estridsen befäster sin makt och kristendomen genom sockenindelning av sitt rike. I Laholmsbukten blir det en våldsam sammandrabbning. Völvans spådom utspelar sig i brytningstiden mellan det gamla och det nya. En historisk roman om maktstrider, starka kvinnor och en omöjlig kärlek i skuggan av völvornas sista tid.

Med Völvans spådom riktar jag mig den här gången till vuxna läsare. Den historiska romanen bygger på fakta om det stora slaget år 1062 vid Nissans mynning och Laholmsbukten, som på den tiden kallades för Lovufjorden. Romanen är skönlitterär, men med en grund i fakta om den tidens Halmstad och Halland.

Efter mer än sju års arbete, och ett antal andra boktitlar som kommit emellan, är jag äntligen klar med Völvans spådom. Det känna enormt skönt och befriande. Nu hoppas jag den hittar många glada läsare och att jag kanske kan väcka ett litet historiskt intresse.

Monika

Völvans spådom hos Adlibris och Bokus

För några dagar sedan var jag på boksläpp för Inka Perssons tredje och avslutande bok i Violatrilogin. Tidigare har jag skrivit om NÅGONSTANS BLOMMAR ASFALTEN sa hon och packade ryggsäcken samt andra delen SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och reste sig upp. Nu har författaren, poeten och musikläraren samt mångsysslande kulturmänniskan Inka Persson återigen haft boksläpp vid Kvarnen i Knäred. En vidunderligt vacker och mysig mötesplats, som är väl värd ett besök även när det inte bjuds på böcker. Tredje romanen har den lovande titeln MAN TAR VAD MAN HAR sa hon och sträckte sig efter månen.

I tredje delen arbetar Viola fortfarande kvar som parkarbetare, ett arbete som hon trivs med, men ändå gör henne trött och nedstämd. Hennes manliga arbetskompisar har fortfarande inte insett att deras unkna sexistiska skämt inte är uppskattade. Viola har trots detta stöd i den unge sommararbetaren Bob och den äldre säsongsarbetaren Günter. I inledningen har Viola mycket funderingar över livet och kärleken. Ska hon aldrig någonsin hitta kärleken som hon längtar efter och måste verkligen livet ta slut och packas ihop när +55 är passerat? Det är dystra tankar, samtidigt som Viola ändå på ett kreativt sätt letar en lösning på sina problem. Grannflickan Kinas liv och bekymmer blir en del av Violas liv och återigen ger sig den sprakande Viola ut på en resa.

I sista delen får läsaren en slags upplösning och en punkt för historian. Viola hittar lösningar på sina problem och märkligt vore väl annars med en sådan sprudlande och livsglad människa. Det känns som att Inka Persson knyter ihop säcken på ett bra och trovärdigt sätt. Hon skriver lättläst och lättsamt men ändå med ett ingående djup i livets mysterier. Det har varit spännande att få följa Violas liv under ett drygt år med små nedslag i hennes minnen och liv och jag kände plötsligt en stor lycka när jag läste slutet av boken. Den gav mig en sprudlande och stärkande känsla. Med ett leende läste jag de sista raderna och slog ihop pärmarna om Violas liv. Jag kan varmt rekommendera att läsa denna serie.

Monika

Eftersom jag har varit författare i snart tio år träffar jag då och då andra författare. Två som jag träffat under den här tiden är Eva Swedenmark och Annica Wennström. De skriver båda var för sig, men också tillsammans. Jag har tidigare skrivit om deras böcker Spår i snö under pseudonymen Emma Vall, Lappskatteland av Annica Wennström och Familjen kring la Stella av de båda författarna. 

Nu har jag läst den nyligen utkomna romanen Det hemliga rummet. Ett gemensamt projekt för de båda författarna.

Romanen utspelar sig i Fredrika, Åsele kommun i Lappland. Den handlar om Magda, som skriver blogg och precis har återvänt till sitt barndomshem efter många år med arbete i utlandet. Hon har ärvt en gård efter sin morbror Nils. Magda har bjudit in några bloggvänner, kvinnor som hon bara träffat på nätet och aldrig mött i verkligheten. En efter en dyker de upp på gården. Det är Simona med sina två barn Vera och Ella, prästen Vibeke och den unga Amelie. Alla bär på hemligheter som de aldrig visat eller avslöjat i sina bloggar. Dessutom är det någon som smyger runt huset och ortens jaktlag kommer då och då förbi med mer eller mindre hotfulla ansikten. Allt är mystiskt och oklart. Bit för bit rullas hemligheterna upp.

Det hemliga rummet är en spännande och lättläst roman. En blandning mellan feelgood och kriminalhistoria och samtidigt en bild av dagens samhälle. Miljön är mysig. Vem skulle inte vilja bo på en sådan liten trevlig gård med sjöutsikt? Eva och Annika är drivna författare med lång erfarenhet och det märks i deras skrivande.

Extra roligt var det att läsa boken eftersom min första bekantskap med Eva skedde via hennes blogg. Sedan har vi träffats i verkligheten, dock inte i något hus på landet.

Det här är en stundtals väldigt spännande bladvändare som jag kan rekommendera!

Monika

Det hemliga rummet hos Adlibris/Bokus

Den här hösten har jag varit extremt dålig på att skriva om mina läsupplevelser. Jag har väl nästan aldrig läst så mycket, men däremot inte gett mig tid att skriva om mina upplevelser. I årets sista skälvande dagar gör jag därför ett försök att sammanfatta mitt läsande.

Här är samtliga titlar månad för månad:

Ett fjärran krig                                                                                       Göran Redin

En skärva hopp                                                                                      Göran Redin

Ett bräckligt liv                                                                                      Göran Redin

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre                            Fredrik Backman

En Marialegend                                                                                     Niklas Rådström

Martha                                                                                                   Doris Lessing

Mossvikenfruar – Chansen                                                                  Emma Hamberg

Drömmaren och sorgen                                                                        Eva-Marie Liffner

Vi mot er                                                                                               Fredrik Backman

Mannen som sökte sin skugga                                                              David Lagercrantz

Den lilla bokhandeln runt hörnet                                                          Jenny Colgan

En rasande eld                                                                                      Andreas Norman

Den stygga flickans rackartyg                                                              Mario Vargas Llosa

Madame Bovary                                                                                    Gustave Flaubert

En vilsen själ                                                                                         Göran Redin

Charlotte Lövensköld                                                                            Selma Lagerlöf

Dagar av ensamhet                                                                                Elena Ferrante

Återstoden av dagen                                                                              Kazuo Ishiguro

De otrogna                                                                                             Andreas Norman

Swing time                                                                                             Zadie Smith

Begravd jätte                                                                                          Kazuo Ishiguro

Amandas bröllop                                                                                   Jennie Colgan

Grace                                                                                                     Anthony Doerr

Utöver dessa titlar har jag påbörjat några romaner, skummat igenom några, och helt enkelt tröttnat på ytterligare ett antal.

Men vad tyckte jag då om de titlar som jag faktiskt läst?

De flesta har lämnat ett ganska starkt minne. Göran Redins historiska serie är både spännande, informativ och välskriven. Jag kommer säkert att fortsätta läsa den serien om det kommer fler titlar. Likaså Andreas Normansvälskrivna spionthrillers bjuder in till ett fortsatt läsande. Fredrik Backmans serie om den lilla ishockeyorten och laget Björnstad kommer jag definitivt att följa även framöver. Eva-Marie Liffners historiska romaner ger mersmak och Zadie Smith var en överraskande författare (kommer nog att backa bakåt i hennes produktion och läsa äldre utgivningar).

Vår senaste Nobelpristagare Kazuo Ishiguro är jag mycket imponerad av. Efter Återstoden av dagen och Begravd jätte läser jag just nu Den otröstade och den får nog också bli årets sista bok.

Med dessa ord vill jag önska alla ett gott nytt läsår!

Hoppsan, höll på att glömma att speciellt omnämna Grace av Anthony Doerr. I början av året läste jag hans underbara Ljuset vi inte ser och Grace,som nyligen blivit översatt till svenska men utkom redan 2004 på engelska, är också en roman som fick en speciell plats i mitt hjärta. Jag hade något svårare att få upp den berömda bokdörren i inledningen av Grace, men sedan var jag helt fast och väldigt fascinerad av hans förmåga att låta läsaren krypa in i en människas innersta vrå.

Så återigen – till alla – ett gott nytt bokår!

Monika

Jag har den senaste tiden läst och lyssnat på tre ganska olika böcker. De två skönlitterära böckerna Någonstans brister himlen av debuterande Erika Olofsson Liljedahl och Till min allra bästa vän av arbetarförfattaren Maria Hamberg. Under tiden jag läst dessa två böcker har jag också lyssnat till Elisabeth Åsbrinks 1947, som var nominerad till Augustpriset 2016. Men jag finner ändå något gemensamt i dessa tre böcker, de bär alla på ett stort hjärta. Det finns något varmt och beskyddande, en slags känsla och empati för den lilla och utsatta människan. För att riktigt nå in i fackboken 1947 har jag dessutom lyssnat till Elisabeth Åsbrinks egen uppläsning av sin bok två gånger.

Någonstans brister himlen är en historisk berättelse som utspelar sig i slutet av 1920-talet. Den handlar om trettonårige Elis som växt upp i en enkel fiskarfamilj i Bohuslän. En dag försvinner hans äldre syster Signe och en mörk hemlighet avslöjas. Fadern och modern tiger om något som har hänt. Elis ger sig iväg för att leta efter sin syster.

Erika Olofsson Liljedahls berättelse om Elis är en fin berättelse om fiskarpojkens utsatthet och väg till ett nytt liv. En skildring av ett fattigt Sverige och en förändringens tid. En intressant historisk berättelse som berör.

Fackboken 1947 är som en tidslinje med nedslag i korta texter som speglar händelser och beslut under det specifika året. Fredsfördraget i Paris efter andra världskriget, Europas nazister och fascister som försöker samla sig efter nederlaget, Simone de Beauvoir som upplever sitt livs stora kärlek, arbetet i kommittén för att lösa Palestinaproblemet, ett tyskt flyktingläger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna, den tioårige Joszef som återvänder till förföljelsernas Budapest och som många år senare blir Elisabeths far. George Orwell som befinner sig på den skotska ön Jura och skriver på sin stora roman.

Elisabeth Åsbrinks bok och text är som en pendel mellan gott och ont. En sammanfattning av händelser som haft stor betydelse för framtiden. Texten är så klar och tydlig och mitt i allt finns också det varma hjärtat. Återigen slås jag av att varje människas öde är unikt, att varje människa och familj som blev utsatt för nazismens förföljelse är unik, och att varje berättelse är en ny berättelse, aldrig densamma. Jag lyssnar två gånger. Jag vet att jag utan problem kan lyssna på denna text fler gånger.

Till min allra bästa vän handlar om Kristina som växer upp på en bondgård i Ångermanland. Som ung i början av 1970-talet åker hon till London för att arbeta som au-pair. I våningen under finns också barnflickan Anabell, en walesisk gruvarbetardotter. De två flickorna blir vänner, en vänskap som fortsätter genom livet, trots att deras liv går åt skilda håll.

Maria Hamberg har en förmåga att teckna miljö och händelser med en stark och tydlig känsla. Jag dras in i texten om den hunsade Kristina och hennes uppbrott från den instängda familjevärlden på gården. Rädslan att lämna gården finns i varje steg hon tar. I London möter hon ett ännu mer utpräglat klassamhälle. Men mitt i all hopplöshet lyser återigen det varma och empatiska hjärtat. Att se den lilla människan och förklara och synliggöra hennes utsatthet.

Tre olika, men väldigt bra böcker.

Monika    

Den tyska författaren Dörte Hansen debuterade 2015 med Körsbärslandet (Altes land) som utkom på svenska 2016 i översättning av Christine Bredenkamp.

Romanen utspelar sig i det vackra Olland, söder om Hamburg och intill floden Elbe. En landsbygd med stora korsvirkeshus och fruktodlingar. I slutet av andra världskriget kommer flickan Vera Eckhoff, som flyktingbarn från ostpreussen, tillsammans med sin mamma. Sextio år senare är hon fortfarande kvar på gården, där hon fick tak över huvudet, men hon känner sig ändå som en främling. En dag står Veras systerdotter Anne och hennes lille son utanför dörren. Anne flyr från ett liv i Hamburg och det plötsliga uppdykandet väcker upp gamla minnen.

Det här är en helt underbar roman. En berättelse om hur svårt livet kan vara att leva berättad med en humoristisk ton. En berättelse om människors flykt undan krig, och med en sorg som aldrig utplånas. En historia berättad med stor kärlek. En av de bästa böcker jag läst i år. Jag hoppas verkligen Dörte Hansen utkommer med fler böcker. För övrigt blir jag väldigt sugen på att resa till Olland.

Monika

Körsbärslandet hos Adlibris/Bokus

Då och då läser jag en klassiker. Nu har jag läst Orlando av Virginia Woolf (1882 – 1941). Romanen utkom 1928, och är förmodligen en av författarens mest lästa.

Orlando är en historisk roman som sträcker sig över flera århundraden. Den handlar om den unge adelspojken Orlando som i bokens tidiga skede har en nära relation till den åldriga drottning Elisabeth I. Genom en poetisk text vandrar den unge Orlando både som man och kvinna genom historiska händelser fram till tidigt 1900-tal.

Fullständigt hänförd läser jag inledningen av denna roman. En skildring av miljö och en förflyttning i hus och natur som är bländande. Det är värt att läsa Orlando enbart för denna upplevelse. Romanens kringelikrokar, humor och genialiska berättarstil är verkligen värd en guldstjärna. Jag är glad att jag plockade fram denna klassiker och tog mig tid att läsa den.

Monika

Orlando hos Adlibris/Bokus

För några veckor sedan gjorde jag ett besök på världens minsta filmmuseum eller som det också kallas för världens största Hasse- och Tagemuseum. Det ligger så klart i Tomelilla. Då blev jag inspirerad att läsa någon eller några av de båda superroliga männens böcker. Den första blev Mytologi av Tage Danielsson. Jag passade på att lyssna på den som ljudbok med Gösta Ekman som uppläsare.

Boken utkom första gången 1978 och har underrubriken Ny svensk gudalära. Tage Danielsson fabulerar fritt runt framförallt de nordiska mytologiska figurerna och med sedvanlig humor byggs nya och ”moderna” historier.

Det blir många skratt under tiden jag lyssnar på Mytologi. Tage var en ordmästare, och bar på en fantastisk fantasi. Han kopplar också ihop sagorna med nutida (1970-tal) händelser, problem och personer i samhället. Det här är en riktig bokskatt.

Monika

Mytologi hos Adlibris/Bokus

Jag brukar vandra ganska långa sträckor varje dag. Under våren har det i genomsnitt varit mellan 15 och 20 km. För det mesta vill jag gärna betrakta omgivningen och nyfiket se mig omkring när jag vandrar, men vissa sträckor har jag gått så många gånger att det känns mer spännande att lyssna på en ljudbok (det fungerar ju också alldeles utmärkt när jag gör enahanda sysslor, som att diska, plocka och rensa bär eller sortera tvätt). En utmärkt bok att lyssna till är Av skuggor märkt av Marianne Cedervall.

Romanen handlar om Anki Karlsson, som efter att hennes make avlidit, vill börja ett nytt liv. Hon flyttar från Stockholm och köper en liten gård i Mullvads socken på Gotland. Den pensionerade kvinnan vill återuppta sin hobby från tidiga ungdomsår, att rida, och köper två islandshästar. Men Anki Karlssons lugna tillvaro blir nästan genast en strid ström av mystiska och otäcka händelser.

Den här romanen är både feelgood och kriminalhistoria och passade utmärkt att använda som ljudbok. Det var trivsamt och lätt att lyssna till texten som mot slutet blev riktigt spännande. Jag kan tänka mig att även lyssna på Låt det som varit vila, som är andra och fristående delen i deckarserien om Anki Karlsson.

Monika

Av skuggor märkt hos Adlibris/Bokus

Jag har läst de flesta av Per-Anders Fogelströms böcker. Hans romanserie Stad, som inleds med Mina drömmars stad har sålts i över 2,5 miljoner ex och är förmodligen en av de mest lästa böckerna i Sverige. Jag blev därför väldigt nyfiken när jag såg att det utkommit ett manuskript som inte tidigare blivit utgivet. Texten skrevs redan 1939, och har nu utkommit oredigerat och med inledning av Karl-Olof Andersson. Den okuvliga friheteninnehåller också en del svartvita foto som speglar tidsåldern.

Den okuvliga friheten är en spänningsroman som färgats av det sena 30-talets strömningar och Hitlers frammarsch med förföljelser av minoriteter, judehat, inskränkningar av det fria ordet och normaliseringar av våld och övergrepp. Med andra världskriget inom en nära framtid skriver den unge Fogelström om hjältemod och olika levnadsöden i ett påhittat land. Den maktfullkomlige Ledaren regerar med hjälp batongisterna, det enda tillåtna partiet. Motståndet växer och den Röda Ligan kämpar för friheten.

Det är intressant att läsa om Per-Anders Fogelströms liv och stora engagemang för frihet och fred. Han var med i arbetet mot svensk atombomb och under många år ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Texten i Den okuvliga friheten håller fortfarande det något föråldrade språk som användes när boken skrevs, men den är obehagligt aktuell i sin fiktiva historia. De främlingsfientliga och nazistiska strömningarna ökar, och det som under lång tid efter andra världskriget kändes som en omöjlig utveckling är nu vardagsmat. Det här är kanske inte Per-Anders Fogelströms bästa roman, men den är väl värd att läsas.

Monika

Den okuvliga friheten hos Adlibris/Bokus

”Drömmar bygger människors liv. Det är människor som bygger bilar”. Så står det på baksidan av Maria Hambergs roman Drömfabriken, som utkom på Ordfront förlag 2010. Författaren är född 1954 och bor i Ullånger i Ångermanland. Hon har utkommit med några novellsamlingar och debuterade 2008 med romanen Greklandssommaren. I år har hon också utkommit med romanen Till min allra bästa vän.

Drömfabriken utspelar sig på en bilfabrik och läsaren får följa några arbetares monotona och slitsamma arbete, men också livet utanför fabriken med kärlek, drömmar och längtan. Huvudkaraktärerna är Gunilla, som älskar att resa, Svenne som vill bli rockmusiker, Gunnar, som är en av fabrikens veteraner, Thabo, som är snabb och duktig men möts av fördomar och Anna-Greta, med värkande axlar och en arbetslös make. Läsaren möter också förmannen Lennartsson.

Maria Hamberg är en duktig berättare med en skicklig förmåga att måla upp en bild och känsla av fabrikens miljö och det slitsamma och stressiga arbetet. Jag dras snabbt in i boken och har svårt att släppa den. När jag läser blir jag både arg och ledsen. Det är inte rättvist att människor ska arbeta under sådana förhållanden. Det ska finnas en glädje i att arbeta – inte en upplevelse av ett åttatimmars helvete. När jag läser boken funderar jag på en fråga som jag ställt mig i hela mitt yrkesverksamma liv: lever jag för att arbeta, eller arbetar jag för att leva? Jag vill inte att mitt liv bara ska levas när jag är utanför arbetet utan att arbetet ska vara en del av mitt liv, och att jag ska finna glädje i det. Maria Hambergs roman väcker mycket frågor och tankar. Det tycker jag är bra. Den är väl värd att läsas. Jag har reserverat författarens senaste roman för jag vill läsa fler böcker av henne.

Monika

Drömfabriken hos Adlibris/Bokus

Nu har jag läst sista delen i Elena Ferrantes formidabla svit av böcker om de två väninnorna Lila Cerullo och Elena Greco och deras liv i Neapels fattiga kvarter från 1940-talet och in i 2000-talet. Jag reserverade tidigt Det förlorade barnet, och stod först i kön på mitt bibliotek för att få läsa den efterlängtade boken.

I Det förlorade barnet är det snart 1980-tal och Elena har utkommit med flera romaner, som rönt stort intresse och fått fina recensioner. Hennes äktenskap med Pietro är på väg mot sitt slut och hon lever tillsammans med sin ungdoms kärlek Nino. Hon flyttar tillbaka till Neapel med sina båda döttrar. Samtidigt har Lila blivit en framgångsrik företagare inom databranschen, men bor ändå kvar i de gamla barndomskvarteren. Återigen dras de båda väninnorna till varandra.

Trots att det gått en längre tid sedan jag läste tredje delen är jag snabbt inne i berättelsen. Pseudonymen Elena Ferrante har en suverän förmåga att måla upp bilden av kvinnornas och alla de andra karaktärernas liv. Emellanåt känns det som att jag själv är en del av det som händer. Dessutom lurar hela tiden känslan av att jag måste snabbt fortsätta att läsa för att få veta hur den här historian slutar. I texten och mellan väninnorna finns dolda hemligheter, vetskap som borde sägas men inte sägs. Återigen slås jag av detta brutala klassamhälle och svårigheten att lämna det som man en gång föds in i. De här böckerna handlar både om bristande jämlikhet och om kvinnans problem i ett patriarkalt dominerat samhälle. När jag läser sista raden känns det tomt, som alltid när jag läst en väldigt bra bok. Men det känns också vemodigt. Det är något med livets gång och ålderdomens ofrånkomlighet som vibrerar i slutet.

Monika

Det förlorade barnet hos Adlibris/Bokus

På 1980-talet läste jag en del romaner av Marianne Fredriksson (1927 – 2007). Bland annat Evas bok och Kains bok. Nu, väldigt många år senare, har jag läst Noreas saga, som också ingår i trilogin Paradisets barn.

Romanens huvudperson Norea är dotter till den bibliska Eva. Hon är född långt efter sina bröder Kain och Abel. Norea har övernaturliga krafter och i konungariket Nod blir hon omhändertagen i Inannas tempel. Hennes sinnen tränas och hon lär sig att se med örnens blick och att vara modig som ett lejon. Hon blir så småningom prästinna och en slags profet.

Det här är en saga som bygger på den bibliska berättelsen om Adam och Eva. Inanna var en gudinna i den sumeriska mytologin. I romanen fantiserar författaren om vad som hände efter att Kain dödat Abel och om den märkliga systern och hennes liv. Den här berättelsen går att läsa fristående från de två första delarna. Det var väldigt länge sedan jag läste dem och mycket har försvunnit ur mitt minne, men det gör inget. Noreas saga är en alldeles egen berättelse om en märklig flicka och vad som kan döljas i en människas medvetande.

Monika

Noreas saga som ljudbok hos Adlibris/Bokus

Jag har tidigare läst NÅGONSTANS BLOMMAR ASFALTEN sa hon och packade ryggsäcken, första delen i VIOLATRILOGIN. Min kära poesivän och författare Inka Persson har nu utkommit med SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA sa hon och steg upp, andra delen i trilogin. Jag köpte andra delen när Inka hade ett trevligt boksläpp på Morfars Kvarn vid Krokån i Knäred.  En underbar mötesplats som drivs av entusiasterna Lisbeth och Roland Davidsson. En plats som är väl värd ett besök, även utan boksläpp.

Serien handlar om femtiofemåriga Viola, som längtar efter kärlek och närhet. Hon arbetar som parkarbetare, ett arbete hon trivs med, förutom ”gubbarna” som ständigt kommer med sexistiska skämt. I andra delen av trilogin får läsaren följa en besviken Viola, som känner sig väldigt lurad och sviken av Marek, den polske mannen som hon träffade i första boken. Kärleken blommade, men det visade sig att Marek hade dolda hemligheter. Grannflickan Kina och hennes lillasyster Gisela hälsar på i Violas lilla hus, och det uppstår en förtrolighet mellan de yngre flickorna och den äldre Viola. Men Viola längtar återigen ut, och snart är hon iväg på en ny resa.

Boken är lättläst och stundtals ganska spännande. Som läsare känner jag mycket för Viola, som är en sympatisk kvinna, full av liv och glädje, men som ändå inte lyckas finna den kärlek hon så gärna vill ha. Jag ser framemot att få läsa den sista delen i serien.

Monika

SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA  sa hon och steg upp  Adlibris/Bokus

Jag och min författarkollega Annika Bengtsson har under hösten och våren anordnat regelbundna författarmöten i Halmstad, för Hallands författarsällskap. En tisdagseftermiddag i månaden har vi lokala författare träffats på kafé och pratat om allt som känns viktigt för oss, både i stort och smått.

På sista mötet köpte jag Annika Bengtssons senaste roman Hundra dagar kvar. Det här är hennes åttonde roman och jag har läst alla. Det är alltid spännande att läsa en författarkollegas senaste.

Hundra dagar kvar utspelar sig på 70-talet. Året är 1976 och socialdemokraterna har nyligen förlorat valet. Den unga kvinnan Eva börjar arbeta på en livsmedelsfabrik i Laholm. Hon har mer eller mindre flytt från ett förhållande, där hon hoppats på giftermål och barn, men istället upptäckt att pojkvännen säljer narkotika. På fabriken möter hon den några år yngre Malin, som i hemlighet vet att hon bara har hundra dagar kvar att leva. På fabriken möter hon också den något äldre Greta och en lång rad andra karaktärer som arbetar på fabriken. Spriten flödar under arbetstid och många män kommer med sexistiska skämt och en klapp eller ett nyp i rumpan är vardagsmat.

Jag dras snabbt in i Annikas text. Den känns levande och jag som är född på 50-talet känner genast igen mig i miljöer och ting. Det är länge sedan, men ändå nära, och sitter starkt i minnet. Berättandet om livet på fabriken får mig att tänka på arbetarförfattare. Annika har under många år arbetat på Hallandsposten, men har också ett förflutet inom livsmedelsindustri. Hon är en god iakttagare och har lagt både miljöer och händelser i minnets arkiv och plockar lätt upp ett skildrande av arbetarnas många gånger slitsamma tillvaro. Den här romanen tillhör absolut en av Annikas bästa. Jag hoppas hon fortsätter på den banan.

Monika

Hundra dagar kvar hos Adlibris/Bokus

En av mina favoritromaner är Vi de drunknade av den danske författaren Carsten Jensen. Jag blev till och med så fascinerad av Ærö och den lilla staden Marstal att jag gjorde en resa dit i höstas. Nu har jag också läst hans senaste roman Den första stenen.

I romanen får jag som läsare följa en pluton danska soldater under Afghanistankriget (det där kriget som faktiskt fortfarande pågår och aldrig verka ta slut). Det är unga människor som kastas in i en krigsvärld där fienden är dold bakom försåtliga minor och krypskyttar. De försöker skapa en dialog med befolkningen, men förstår inte landets kultur och klarar inte av att läsa människors signaler. En av soldaterna kallas för bipersonen, han filmar hela tiden. Han vill göra någon slags minnesfilm över livet i danskarnas camp. Hannah är den enda kvinnan. Flera har sökt sig till tjänstgöringen för att få mer spänning i sitt liv. Som att spela animerade dataspel, men på riktigt. Det ganska enahanda livet i förläggningen förändras totalt när en av danskarna gör myteri.  

Carsten Jensen har besökt Afghanistan under många år. Han har sett krigsherrar komma och gå och har stor kännedom om utvecklingen i landet. I en intervju i Babel på SVT säger han att han inte vet om han vågar resa dit mer. Det har blivit alltmer osäkert att besöka landet. Han berättar också att han till en början var positivt inställd till kriget, men att han alltmer som tiden gått blivit motståndare.

Det här är en fiction-historia, som förmodligen ligger ganska nära verkligheten. En fruktansvärt grym verklighet, som är omskakande att läsa. Trots den stora textmassan (652 sidor) blir det aldrig en tråkig läsning. Det är en spännande historia som berättas, och det blir ett naturligt driv i läsandet. Carsten Jensen lyckas skildra både danskarnas vilsenhet i en kultur de inte förstår, och det svåra livet hos de bönder som trots allt försöker odla och leva ett försök till normalt liv mitt i en osäker krigszon. När jag läser börjar jag förstå varför det är en omöjlighet att bringa någon slags demokratisk ordning i detta hårt krigsdrabbade land. Jag är full av beundran för författarens försök att förstå, och att i text ge en slags förklaring till oss som lever i västvärldens trygghet. Carsten Jensen skriver vackert, ibland nästan poetiskt. Det finns ett stort hjärta dolt i hans text.

Monika

Den första stenen hos Adlibris/Bokus

En av mina poetiska favoriter är den norske ordmästaren Olav H. Hauge(1908 – 1994). Diktaren, läsaren och filosofen levde hela sitt liv i Ulvik, en liten ort längst in i den vidunderliga Hardangerfjorden. Innesluten av de branta bergen som stupar ner i fjordens mörkblå dunkel. Poeten var äppelodlare på gården Rossvol. En gård högt belägen på sluttningarna, omringad av äppelträd. Sedan jag, för mer än tjugo år sedan, hörde talas om denne ödmjuke och jordnära poet har jag närt en önskan om att få göra ett besök i Ulvik, och nu har det äntligen blivit av. En önskeresa, en önskedröm som äntligen gått i uppfyllelse. Kanske var det hans dikt Det är den drömmen vi bär på, som jag försiktigt bar in i min egen dröm.

Önskeresan gjordes enkelt genom en flygresa till Bergen. Inte miljövänligt, men snabbt och billigt. I ena stunden sitter jag på tåget mot Kastrup och i nästa har jag landat på Flesland, Bergens flygplats. Med hyrbil rullade jag sedan in i min efterlängtade dröm. Nästan femton förunderligt, vackra mil. Snön smälter på Hardangervidda och forsar i mängder av spontana vattenfall. De smala och krokiga vägarna ger mig nästan hjärtklappning.

Ulvik är en turistmagnet, inte så mycket för ortens store poet, mest för den undersköna naturen. Mycket snö på vintern och varmt på sommaren. Fyra stora hotell på liten ort. Jag har bokat rum med fönster mot fjorden.

Mitt i den lilla byn ligger Haugecenter. En hyllning till poeten och hans liv. Ett vackert stenhus som speglar sig i fjordvatten. Denna eftermiddag är det bara jag och mitt ressällskap som vandrar runt bland poesi, filosofiska tankar och äppelodlarens vardagsslit. 1924 – 1994 skrev Hauge dagbok. Sista anteckningarna gjordes bara några dagar före hans död. Här blandas vardagens bekymmer med drömmar och poesi. Hauge var en läsare. Han arbetade, han läste och han skrev. Hela dagboken, nästan 4 000 sidor, utkom på norska 2007. På svenska finns utgivet valda delar från denna enorma textmanifestation. Det är som att tjuvkika in i poetens tankevärld.

Hauge var länge en enstöring. Skygg och tillbakadragen. På äldre dagar blev han uppmärksammad för sin poesi. Beundrad, men fortsatt återhållsam i sitt umgänge med andra människor. I dagboken skriver han om en brevväxling med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. 1975 flyttar hon in på gården och 1978 gifter de sig. Då var Hauge sjuttio år. Den gamle enstöringen är till slut besegrad. Han ångrar sig inte.

På en svindlande smal väg vandrar jag upp till gården Rossvol. Det är inte långt, men brant. Det kräver starka ben. Vilken tur att jag inte bara är en drömmare utan också en vandrare! Hauges Rossvol är ett litet rött trähus som balanserar på branten. Det står där precis som jag sett i mina drömbilder med äppelodlingarna i rad efter rad.

Innan vi lämnar Hauges Ulvik är vi med och firar Norges nationaldag. Hela byn är klädd i flaggor. Det uppstår en alldeles speciell känsla och till och med jag, som den svensk jag är, blir berörd. Det finns inget fientligt i firandet, bara glädje.

Sista dagen passar vi på att göra ett besök i Bergen. En vacker stad med en spännande historia.

Monika

Jag är väldigt fascinerad av träd. Under årstidernas gång är det spännande att se hur träden utvecklas. Från de kala, svarta vintergrenarna, via de små knopparna, de framväxande ljust gröna bladen, den mörknande juligrönskan och slutligen färgprakten innan bladen släpper och dalar mot marken. Vissa träd, som t ex den unga eken, släpper inte sina blad förrän de nya börjar bryta fram i maj månad, men under vinterns kallblåst bjuder eklöven på en rasslande konsert för den som vill lyssna. Jag har också en gång hört träd gråta, något som jag knappt vågar berätta om, finns det någon som tror mig? Nej, knappast.

Därför var jag extra nyfiken på Trädens hemliga liv av den tyske författaren Peter Wohlleben.

I boken berättar han om det okända liv som ständigt pågår i grenar, rötter och blad. Hur träden kommunicerar med varandra och är förbundna med sina rötter. Hur träden tar hand om varandra, hur de hjälper en granne som är i behov av vatten, hur träden har känslor och minnen. Peter Wohlleben är skogvaktare och visar på vetenskapliga rön, men också egna iakttagelser.

Jag var redan innan jag läste den här boken, trädfrälst men ändå får texten mig att se skog och träd med nya ögon. Det finns ett samspel mellan jordens mikroorganismer, vatten, solens strålar, det återkommande ljuset och de uråldriga träden som gör mig andäktig. Vår utmätta tid på jorden är så liten i förhållande till trädens livslängd. Människor föds och dör, medan träden fortsätter att år efter år slå ut sina bladmattor för att fånga solens strålar. Det här är en bok som alla borde läsa.

Monika

Trädens hemliga liv hos Adlibris/Bokus

Den norske poeten Olav H. Hauge (1908 – 1994) förde dagbok i sjuttio år. Dagboken utkom år 2000, i sin helhet, på norska omfattande 3 700 sidor i fem bokband. Ett urval av hans anteckningar har gjorts av hans änka Bodil Cappelen, och dessa utkom i en översättning av Lars Molin till svenska 2015.

Hauge levde hela sitt liv på gården Rossvol, som är belägen i Ulvik, längst in i Hardangerfjorden. Han var poet och tänkare, men framförallt äppelodlare. På de vackra sluttningarna ner mot fjorden levde han ett stillsamt och tillbakadraget liv. Sent i livet gifte han sig med konstnären Bodil Cappelen. I dagboken får läsaren följa hans liv.  Under perioder är han intagen på den psykiatriska kliniken Valen. Första gången redan 1934.

När jag läser dagboken funderar jag över om Hauge någonsin tänkte sig att den skulle bli läst. Han skriver som att han berättar för någon, som att det finns en tänkt lyssnare. Ändå hade inte ens hans änka någon aning om omfattningen av hans dagboksskrivande och vad jag jag förstå inte heller någon vetskap om vad han skrev. För mig som läsare är dagboken både fascinerande och tänkvärd. Det är mycket kloka ord, som Hauge samlat i texterna. Sådant som han själv funderat över och även ord från andra författare och filosofer.

Under tiden jag läst dagboken har jag också läst hans diktsamling Gängelstrån som finns översatt till svenska av Jörgen Antonsson. Inom kort reser jag till Ulvik. Hauge är en favoritpoet, och jag har tidigare skrivit om Carl-Göran Ekerwalds biografi Det stora självporträttet. En resa till Hardangerfjorden har länge varit ett önskemål. Jag är glad att jag hann med att läsa dagboken innan jag påbörjar resan.

Jag avslutar med en av hans vackraste dikter. Den har följt mig i nästan tjugo år.

Monika

HAUGE Dagbok 1924-1994 hos Adlibris/Bokus

Jag har vid ett flertal tillfällen fått tips om Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones. Romanen utkom på svenska 2008, och har säkerligen blivit läst av många innan mig. Nu har jag också tagit del av denna bästsäljande tegelsten på 657 sidor.

Katedralen vid havet är en historisk roman som utspelar sig i Spanien under 1300-talet. Den handlar om den livegne bonden Bernat Estanyol och hans son Arnau som flyr från plågande feodalherrar till Barcelona. I staden finns åtminstone en chans att bli fria och leva ett bättre liv. I romanen får läsaren följa Arnaus uppväxt under tiden som byggandet av Maria del Mar, folkets egen katedral, pågår. Under de mer än femtio år som passerar får han uppleva fattigdomens gissel, men också pestens härjningar, krig och inkvisitionens grymma framfart.

Jag är inte alldeles hänförd av denna bok. Stundtals blir jag nästan trött på att läsa, och håller på att lägga den ifrån mig. Jag tror det är för att händelserna snurrar väldigt snabbt och åren passerar i en svindlande fart. Jag förstår visserligen författarens ambition och vilja att skildra denna väldigt dramatiska tid, men kanske gapar han över för mycket. Jag saknar det mer ingående berättandet. Men jag är en envis läsare och fortsätter ändå fram till slutet och i den sista fjärdedelen får berättelsen äntligen ta sin tid. Plötsligt blir det ganska ointressanta läsandet en ren fröjd. Äntligen öppnas den berömda ”bokdörren” och jag sugs in i bokens värld. Så sammanfattningsvis vill jag nog ändå påstå att det här är en bra bok om en spännande tid.

Monika

Katedralen vid havet hos Adlibris/Bokus

Jag har tidigare inte läst någon bok av den under senare år väldigt populäre författaren Fredrik Backman. Däremot har jag sett filmen som bygger på hans roman En man som heter Ove. Jag gillade filmen, men kände ingen större lust att läsa boken. Men filmen väckte min nyfikenhet på att läsa något annat av författaren, och nu har jag läst hans senaste: Björnstad.

Romanen är första delen i en serie och handlar om människorna i det lilla fiktiva samhället Björnstad. Allting i samhället rör sig runt hockeylaget. Peter har, efter en karriär som hockeyproffs i NHL, blivit värvad som sportchef för sin gamla moderförening. Hans fru Mira, som arbetar som advokat, har motvilligt följt med till det tysta livet med snö och kyla. Efter flera år med motgångar för föreningen verkar äntligen juniorlaget få framgångar. Snart kommer de att spela i A-laget och genom framgångarna kanske lyfta hela samhället.

Jag är förstås ganska förvånad över mig själv. Varför valde jag den här boken? Jag är inte intresserad av sport eller ishockey, men fastnar ändå totalt för den här romanen. Dels skriver författaren väldigt skickligt. Jag liksom sugs in i texten och berättelsen som kretsar runt väldigt många människor i olika åldersgrupper. Det finns ingen riktig huvudkaraktär, men det gör absolut ingenting. Berättelsen handlar om så mycket mer än ”bara” hockey. Föreningsarbetet och den totala kärleken till en förening känns genuint äkta. Jag kommer säkert att läsa andra delen, Vi mot er, när den kommer ut någon gång under andra halvan av 2017.

Under tiden har jag placerat boken hos några idrottsintresserade som inte så ofta läser böcker. Kanske kan den väcka läslusten. Jag är inte alldeles säker, men jag hoppas att det är så.

Monika

Björnstad hos Adlibris/Bokus