Jag ligger mitt i sängen. I skarven mellan madrasserna. Ena armen runt Anton. Den andra runt dig.
Vi gosar. Myser. Jag berättar en halvt påhittad saga. Om Bamse och Leijonet. Sagan finns visserligen, men jag minns inte hur den går. Så jag har hittat på en egen version, som vi kört med de senaste åren. Den slutar i att vi kittlas. Det gillar Anton. Det gillar du.
Varje kväll vill Anton mysa. Gosa. Det hör till hans kvällsrutiner. Förr ville du alltid vara med. För mysstunden slutar ju i kittling. Men du har blivit äldre, och numera är du inte med varje kväll.
Men idag vill du. Ni ligger där, med mina armar runt er och sagan slutar sedan - som sig bör - i att jag hejvilt kittlar er.
Anton börjar sedan dra i mina händer. Vill ha mig att ligga i sängen. Lyfter mina armar, för att du ska komma till att kittla mig. Ett litet, men viktigt, samarbete börjar forma sig mellan er.
Jag ligger kvar. Där i skarven mellan madrasserna. Tittar på er. Jag ser hur du först plirar på mig, sedan viskar i din storebrors öra. Jag hör vad du viskar: "ska vi rymma?".
Jag vet vad som nu händer. Ni båda rusar upp, och springer ned till vardagsrummet. Eller springer och springer. Anton kan inte springa i trappan. Han dunsar ned steg för steg. Jämfota. Tadam, tadam, tadam låter det när han tar sig ner framför dig.
Du låter honom "rymma" först. Du kommer själv ned i samma stil. Tadam, tadam, tadam låter det.
Ni springer till vardagsrummet. Båda hoppar upp i soffan och börjar hoppa jämfota. Jag kommer efter er, står med händerna vid sidorna och ajabaijar er och säger: "nu mina busungar ska ni raka vägen upp och sova!"
Vi går upp tillbaka igen. Jag ser att ni plirar på varandra. Jag låtsas att jag inget märker. Och så upprepas proceduren. Tre gånger denna gång. Anton är till sig då han tror han rymmer ifrån mig.
Jag har låtsats att jag inte får fast er. Jag har låtsats att jag inte vet vad som är på gång.
Och jag vet att du vet att jag nog kunde få fast er. Jag vet att du ser när jag låtsas att jag inte ser. Men det gör inte er gemensamma - delade - glädje mindre.
Det är nämligen inte mycket ni tillsammans kan leka. Han är din storebror. Han är ett år, åtta månader och en dag äldre är du. Men redan i flera år har du varit som en storasyster åt honom. Men "ska vi rymma leken?" kan ni leka tillsammans.
Du har varit den som lockar med honom i leken. Du har också varit den som försvarat honom, i stunder då min ork inte riktigt velat orka med det jobbiga. Då har du sagt: "mamma, han kan inget åt det..."
I de stunderna funderar jag på varifrån din empati, din kärlek, din omtanke kommer. För stunderna kan vara rätt jobbiga. Också för dig, tror jag. Trots det tittar du då lugnt på mig och upprepar: "Mamma du behöver inte vara arg eller ledsen. Han kan inget åt det... Det är okej"
Skillnaden mellan er växer vartefter du bli äldre. Den är redan nu rent kognitivt flera år. Och fler kommer de att bli.
Vi hade hemhjälpen hemma idag. Hen skröt så om dig. Tillsammans kom vi ihåg incidenter när du visat ditt temperament. Din envishet. När du fått svetten att rinna för oss. Hen känner dig sedan du var två år.
Vi konstaterade att du kommer att klara dig i världen. Ingen kommer att trampa dig på tårna. Och jag hoppas du kommer att använda envisheten till det goda.
Du har en sorts envishet och empati som jag inte är säker på att kunde ha utvecklats utan livet här i landet Annorlunda. Utan livet i vår familj med allt vad det innebär. Jag vet att det format mig. Och jag anar att det format - och formar - dig.
Det är som det är och det är bara att acceptera. Du har accepterat det bättre än jag kunde ana. Du har hittat din egen väg. En väg som mellan varven tar med din storebror.
Den vägen innehåller rymningsleken. Leken som funkar. Leken som även han är med på. Leken som gör att ni tillsammans skrattar tills ni kiknar.
Tillsammans låtsas vi i leken. Jag att jag inte får fast er. Du att du inte kunde komma ifrån mig. För du tar det i hans takt.
Vi ska fortsätta att leka "ska vi rymma" leken alltid när du känner för det. Jag tror det är en lek som du kanske ännu får leka länge. Kanske ännu som vuxen, med en vuxen man till storebror.
Men vet du, mellan varven ska också bara du och jag rymma iväg. För ibland behöver också du få komma iväg från landet Annorlunda. Ta en paus från det. Precis som jag.
Då ska vi rymma iväg nånstans dit du vill. Där du bestämmer takten. Det må då sedan vara en hamburgermiddag på en bensinmack med alfabetets tre första bokstäver.
Men i väntan på bara din och min nästa rymning, ska du veta att jag är evigt tacksam för att just du blev min dotter.
