RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-15 21:09:49

I Ärlighetens Namn

Kontroll

2008-06-25 13:04

Det är vad jag måste återta, tänk att det är så lätt att tappa kontrollen över sitt liv.

Har nu i denna sund gått hemma med min sin i över ett halvår, och dess för innan gick jag hemma ett par månader och väntade, längtade efter hans nedkomst. Då kan man tycka att man borde reda ut sitt liv.. börja med lite bättre vanor, kanske rent ut av skapa lite rutiner. Men nej inte då. Och nu sitter jag här fet och ful och bara ett år kvar tills jag ska gå ner för altaret.

Började att gå med i ett program för överviktiga och det funkade bra ett tag men så fort vi fick fria tyglar att bestämma över oss själva så brast det.

Jag är förvånad över att jag har så dålig självdiciplin och karaktär, jag förväntar mig mer av migsjälv.

Kanske blir det en ond spiral, man äter onyttigt , får ågren, äter lite till för att döva smärtan... och så håller det på i all oändlighet.

Jag har aldrig försökt att komma till botten med varför jag "överäter" men förmodligen handlar det om mitt dåliga självförtroende.

Men nu ska jag jobba med det och låta bli att äta förmycket och fel. Jag måste ta itu med detta nu för jag vill inte att mina dåliga vanor ska överföras på min son.

Han är så liten och oförstörd, han vet inte mycket om världen och jag vill att han ska bli ett så lyckligt barn han bara kan, jag vill ge honom allt jag fick, inte fick och mer därtill. Och för att bli en så bra mor som jag kan måste jag börja jobba med mig själv.

Here goes.

Min blogg

2008-06-19 10:39

Välkommen till min blogg. Den är högst annonym då jag skriver precis det jag känner ... för stunden.

Inte för att jag har problem med ärlighet , men ofta får man lägga locket på för att inte såra folk och behovet att få ut saker och ting är stort.

Jag lever ett typiskt Svensson-liv i en  liten stad. Min sambo och jag planerar giftemål nästa år och vi har en liten son under året.

Bor i en liten villa i ett bra område och har helt okej grannar.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva för när jag tänker på det så har jag ingenting att klaga på, men behovet att få ventilera är påträngande.

Sitter just nu hemma och har tittat lite på tv, sonen sitter i sin babysitter och leker nöjt med sitt babygym. Borde städa undan lite då vi ska resa bort över midsommar, men varken lusten eller orken vill infinna sig.

Kommer förmodligen sätta igång då lillen har somnat. Vill ju inte komma hem till ett rörigt hus efter helgen.

Min blivande man är ju inte direkt någon "husgud" och rent av kass på att se vad som behövs göras. Men men , det är vanlit har jag förstått. De flesta av mina kompisar klagar på deras pojkvänners "städinkompetens"

Jag har försökt få honom att öppna ögonen men än så länge har jag inte lyckats.

Oftast kan jag hantera slängda kalsonger och strumpor men ibland kan jag bli så grymt irriterad, hur j-la svårt ska det vara att lägga smutstvätten i korgen.

Fast han är underbar på många sätt, och jag ser verkligen fram emot att bli hans fru.