RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-10-20 08:53:46

Paradiset

- en blogg om konsten, litteraturen, livet och hur man överlever det

Fortsättning

2019-01-07 12:50
Från [email protected] (anette)

Hej igen! Vill gärna berätta hur det gick med mina julböcker. Och det är ömsom vin, ömsom vatten.
Började med Elly Griffiths The Stranger Diaries som är en underbart berättad mysskräckhistoria (om det finns en sådan genre), berättad i nutid uppdelad dels på tre olika berättare, dels direkt, dels via dagbok och dessutom blandat med historisk skräckberättelse. Sofistikerat så det förslår och en ren njutning att läsa. Misstänkte alla och blev ändå lurad. Sååå skickligt! Sörjde lite när boken tog slut.
Så grep jag mig an Cassandra Clares Queen of Air and Darkness och här kommer tyvärr vattnet. Har väntat länge på boken, den är del 3 i serien The Dark Artifices. nästan 900 sidor om skuggjägare, älvor, överbesvärjare och demoner. Och det är inte roligt längre. De romantiska förvecklingarna är lite för ansträngda och överdrivet sökta. Hela konceptet är på det hela taget väl stelt. Tröttnade efter något hundratal sidor och övergick till
Louise Pennys Kingdom of the Blind. Åter till den lilla byn Three Pines, alltså. Så fantastiskt mysigt. Och roligt. Och spännande. Intrikat berättelse på flera plan, välbekant och underhållande persongalleri. Det är bara det att … Kära Louise Penny - det är väl inte den sista boken? Inser med fasa att så kan det nog vara. Ok, hon lämnar lite utrymme för en fortsättning, men desto större för att nu får det räcka. Jag väntar och hoppas.

Nu skall jag gå till attack mot Bokus. Ofelia hälsar.



Vårt nya husdjur

2018-12-15 17:09
Från [email protected] (anette)
Nytt litet husdjur till vår samling. Sitter ovanför en boll med jordnötter. Egentligen till fåglarna, men vi utfodrar gärna ekorrar också.

Nytt husdjur
Skulle egentligen skriva om mina nyinköpta julböcker  som just kommit från Bokus. Är full av beundran för Cassandra Clare, som totat ihop ytterligare nästan 900 sidor om skuggjägare, varulvar, vampyrer och lite annat smått och gott. Queen of Air and Darkness. Ska bli sååå roligt att få ta itu med, har väntat länge.
Så är det Elly Griffiths senaste. Den heter The Stranger Diaries. Älskar hennes böcker om arkeologen Ruth Galloway, så även denna får en chans.

Min sista julbok är Louise Pennys Kingdom of the Blind. Tillbaka till den kanadensiska byn Three Pines. Hurra! Alltid lika roligt.
Problemet är nu: Var skall jag börja?? Väldigt svårt, tar man den man tror är bäst först? Eller sist? Dessutom är alla tre garanterat bra, läser i princip allt dessa tre damer skriver. Man ska ju vara upplagd för vampyrer/kanadensiska byar/brittisk gotik när man tar i tu med det.
Gammalt husdjur. Hon hälsar.
Önskar er alla en fin julhelg om vi inte hörs innan dess-

Hus och husbil

2018-10-12 17:34
Från [email protected] (anette)


Det här är Ellen Kays Strand. Ett underbart hus jag gärna skulle flytta in i när som helst. Byggt vid Vätterns strand (givetvis). Om du snubblar i backen här rullar du i vattnet. Byggt 1910, ett rum brett, det vilar på en klipphylla. En sorts liten herrgård, influerat av Ellens italienresor, jugendstilen  och Arts and Crafts. Huset är fortfarande i bruk. Man kan, om man läser litteraturhistoria och, jag förmodar, pedagogik och konsthistoria, söka stipendium och bo här några veckor på sommaren.  Ellen Kays skrivbord står vid andra fönstret från vänster på övervåningen och jag kan försäkra att utsikten därifrån över Vättern är överdådig.
Ellen Kay skrev boken Barnets Århundrade. På vilken mycket av dagens pedagogik och synsätt grundades. Utan henne hade vi kanske fortfarande haft separata flick- och pojkskolor. Boken översattes till 26 språk. Det ni! Detta var år 1900, så man kan med rätta säga att hon var en världsberömd författare. Hon skrev också Skönhet för alla, vilket går igen i skriften Vackrare vardagsvara (Gregor Paulsson) ett tiotal år senare. Ellen var en av sin samtids främsta influencers.

Huset som skymtar bakom träden är Karin och Carl Larssons Lilla Korsnäs. I den underbart vackra orten Sundborn. Övergången? De var vänner med Ellen, och åtminstone Carl besökte henne på StrandLilla Korsnäs är inte så vackert på utsidan som man skulle önska sig (därav träden) , men spännande och romantiskt på insidan.
Så till husbilen. Vår pyttelilla, uråldriga, älskade Gamla Bettan. Det är med hennes hjälp vi tar oss runt till alla sevärdheter som annars hade varit svåra att nå.

Böcker och auror

2018-10-09 13:38
Från [email protected] (anette)
Känner att jag måste göra en liten knuff för en nyutkommen bok. Anne Youngson heter författaren, Vi möts på museet heter boken. Det är en charmig historia om tankar, vägval och tings aura. En brevroman, en form jag tycker mycket om. Huvudpersonerna är väl så medelålders, liksom författaren, vilket faktiskt, åtminstone i det här fallet, har sin betydelse. Brevväxlingen sker mellan en engelsk lantarbetarhustru och en dansk museiintendent och är både vältänkt och tankeväckande. Rekommenderas med värme.

A propå tingens aura märker jag, efter lång betänketid, att jag är tvungen att göra mig av med Marion Zimmer Bradleys böcker. Jag älskade dem, och läste och läste om dem tills jag upptäckte att författarinnan hade sidor jag inte kunde acceptera och inte hade kunnat drömma om. Har inte kunnat ta i böckerna sedan dess. Det går alltså inte att skilja konstnären från  verket och det går inte att bortse från något man vet. Hur gärna man än vill. Packar alltså böckerna i papperskasse, ställer den i källaren. På väg ut mot pappersåtervinningen.

Den översta bilden är från Hästholmen vid Vättern, från våra Sverigeresor med husbilen Gamla Bettan. Här skrämde Ofelia oss genom att göra en rymning. Det var några hemska minuter innan hon kom, glatt viftande på svansen.
Den undre bilden är tagen i Sundborn. Jag står i Carl och Karin Larssons trädgård. Visst ger den kunskapen bilden en helt annan aura?

Hyllar idag:

2018-03-14 16:22
Från [email protected] (anette)
.... Ofelia, som fyller 1 år. Igår visserligen, men då hade jag fullt upp. Firas med god mat och mycket godis. Vi tränar nu på att "gå fint". Jag går fint, vad Ofelia gör är oklart.

Hyllar också Nora Roberts som jag ägnat mig åt den senaste tiden. Tyckte förr att hon var omöjlig att läsa innan jag bytte perspektiv: Hon skriver sagor. Bra sagor. Hon har inte sålt över 400 miljoner böcker för inte. Nora Roberts får ur sig ca 2 böcker per år och har en beundransvärd arbetsmoral. Skriver 8 tim om dagen, även på semestrar. Kul persongallerier, underbara miljöer, visserligen har de flesta personerna gott om pengar, men här är inget snobberi. Så är det sexscenerna. De är ofta förekommande, men enligt mig av mycket begränsat intresse. Mycket svett och kolossalt himlastormande. Det blir tjatigt, men det går att bläddra förbi. Roberts man fotograferat i,  vad som så förskönande kallas vuxengenren. En genre jag med lätthet klarar mig utan. Kan möjligen förklara något. Nora Roberts byter miljöer för sina böcker med stor framgång, från bröllopsarrangemang
-branschen till arkeologi och det här är en stor del av nöjet.


Hyllar så P. D. James vars böcker jag nu läser om. En helt annan genre och en helt annan nivå. Hennes skarpa, faktiskt lite elaka, eller åtminstone lite dystra, personbeskrivningar, hennes så skickligt återgivna miljöer. Och så denna fantastiska intelligens. Intrigen kan emellanåt vara väl tillkrånglad, men det får man ta. En lycka att läsa om.

Tankarna går förstås också till Stephen Hawking. En gigant har gått ur tiden.

Planterar idag julens amaryllislökar och hoppas att de skall ge fin avkomma till nästa jul. Har tidigare år planterat ut i trädgården, men aldrig hittat dem igen 😉 Man skulle kunna tro att vi har park, men så är det nu inte. Planterar denna gång i en sorts balja, så att jag vet var jag har dem.

Fast i TV-träsket

2017-11-30 17:11
Från [email protected] (anette)
Gillar också TV. Åtminstone TV-soffan.Närmare bestämt den förskräckliga kanalen TNT. Ännu närmare Body of proof, en (ännu en) deckarserie i rättsläkarmiljö. Går ett avsnitt om dagen plus repris förutom att man sänder det ena avsnittet efter det andra på söndagar. I söndags såg jag fyra eller fem avsnitt. Eller var det sex? Jag kom liksom in i tittandet. Bra story, gulliga slut. Ni vet så där så man får en klump i halsen. Går på detta enkla trick varje gång. Händer mig bara framför TVn. Verkligheten lämnar mig förbluffande oberörd. Alternativt är människor inte så rörande goda i verkligheten som i manusförfattarnas kreationer. Roligast är vår huvudfigur Dr Megan Hunt. Oerhört skicklig i sitt yrke, förstås, inte så bra när det gäller privatlivet. Förutom att hon är smidig som ett kassaskåp socialt (påminner om Bones utan storhetsvansinne), är hon en urusel förälder. T o m när hon mot slutet av avsnittet skall ha fattat poängen och ändrar sig är hon fortfarande usel. Enligt mig, inte enligt manusförfattarna. OK, inte varje gång, då. Kan knappt bärga mig tills på söndag. Det går ett avsnitt 19.10 i afton, det tänker jag ju inte missa, men det är alldeles för lite. När man nu är fast....
Minsta barnbarnet. Närmast OLIIIDLIGT söt hon ocksåSå är det Aurora Teagardenfilmerna. Som jag redan berättat om. Har hittat hela två nya den här veckan. Såå roligt! Trodde jag hittat en tredje, men ack! Visade sig vara en jag redan sett. Oroar mig nu för att jag redan sett alla som finns.  Candace Cameron Bure spelar huvudrollen. Väl flickigt för någon som skall vara i 30-årsåldern och definitivt är närmare 40. Men ok, det gör inget, filmerna är roliga, åt det absurda hållet. Och gulliga, också åt det absurda hållet. Hittade en julfilm som även den hade Cameron Bure i huvudrollen. Christmas under Wraps. Gullig den också, utan att vara fånig. Rekommenderas. Vill bara varna lite för att Candace Cameron Bure är närmast OLIIIDLIGT söt.



Fantasier

2017-11-15 13:06
Från [email protected] (anette)
är tråkigt nog klar med Marie Lus gamer-sci fi Warcross. Underbart hopfantiserad som vanligt. Detta är en ny serie av Lu och hon gör allt bra. Hennes framtida världar är möjliga, närmast trovärdiga. Hennes personer mångfacetterade och framför allt olika varandra. Man slipper blanda ihop dem. Storyn är MYCKET bra, även om jag kanske inte blev så väldigt överraskad av ett av överraskningsmomenten. Till och med själva spelet är spännande, även för mig som inte spelar den sortens spel själv. Briljanta Marie Lu!

Läser nu Karen Baos tvåa: Dove Exodus. Tyvärr känns den lite blek i jämförelse med Warcross. Men ok så här långt, jag är bara i början. Vi är på översvämmade jorden i den här boken. Förra utspelade sig på månen. Tillräckligt nära för att kittla fantasin ordentligt.

Ofelia fantiserar om att hennes löp ska ta slut så att hon äntligen ska få springa lös igen. Annars är hon väldigt nöjd med mitt läsande. Då kan hon hålla mig sällskap i soffan. Det fungerar fint. Det som inte fungerar så fint är den tänkta putsningen. Har nu köpt effileringssax  och rent teoretiskt skulle jag nu kunna frisera min stiliga (nåja, gulliga) hund. Emellertid är hon inte särskilt samarbetsvillig och hon sitter inte alls still när man ber henne. Vi jobbar på processen men har inte nått ända fram ännu. Eller hur det nu är man uttrycker ett totalt misslyckande i  politiska kretsar.

Utelåst

2017-11-10 20:41
Från [email protected] (anette)
från min egen blogg har jag varit. Förbannelse över Google och deras säkerhetsrutiner som jag inte bett om. Tog mig flera dagar att  bryta mig in.

Under tiden har jag läst del två, och nästan del tre av Aveyards Red Queen. Över förväntan, måste jag säga. Intrigerna är intrikata men inte helt otänkbara, magin, dvs silvrarnas och blandblodens olika förmågor är spännande och fantasifulla, personteckningarna är fängslande. Till min förtjusning skriver Aveyard på en fjärde bok.

Tur det, jag blir klar med tredje delen i kväll, då övergår jag till Marie Lu och Warcross. Har också planer (vaga sådana) på att övergå till fantasy för vuxna. Goodreads är min informationskälla. Där listar man årets bästa böcker i olika kategorier. Är inne och röstar på mina favoriter då och då.
Håller fortfarande på med att fotografera himlar. Här är solnedgång i min trädgård. Mot havet.

Nya paket

2017-11-01 16:45
Från [email protected] (anette)

Jaha, nu är Halloween över. Åtminstone tror jag det. Här i Sverige råder en viss begreppsförvirring som gör att man får vara beredd med godispåsarna i en vecka ungefär, innan man äntligen får äta upp det som eventuellt är kvar.  Vi hade fint besök i går, men så hade vi annonserat tydligt med lysande pumpa på trappan och kusligt spöke i köksfönstret. Sista omgången barn var verkligen inte stora och var åtföljda av frysande förälder. Men underbart utklädda och sminkade var de! Tror det är nyttigt, dels med utklädningen som sådan, dels att det avdramatiserar både död och mörkrädsla. Dessutom är det ju kul för oss!

Spöket är verkligen kusligt, åtminstone om man inte stänger av ljudet. Det Uuhuuu-ar och Oohooo-ar  så lilla spöket Laban hade blivit alldeles grön av avund.

Har precis fått nytt paket från Bokus. Denna gång med bl a Marie Lus senaste: Warcross  Utspelar sig i gaming-världen. Ser SÅÅ mycket fram emot att få läsa den. Marie Lu är en stor favorit. Liksom då Samantha Shannon vars trea om Paige Mahoney jag just varit inne på Goodreads och röstat på. Den är välförtjänt nominerad till fint pris.
Måste bara läst klart Röd Drottning-serien först. Det Aveyard gör bäst är personporträtten. Inga schabloner här inte, och man vill verkligen följa med på äventyret. Dvs man önskar så att rebellerna skall få ihop en armé och lyckas störta regimen.

Ny väderbild som ni ser. Beror på att Ofelia jagar upp mig på tider jag aldrig varit uppe på förr. Jo, när jag jobbade, men då var jag i det närmaste medvetslös på morgonen och såg inga vackra soluppgångar 😊

Tid för pumpor

2017-10-29 20:30
Från [email protected] (anette)
Var på Halloween på Liseberg i lördags. Parken var SÅ fint pyntad med  massor av figurer och ett överdåd av pumpor. Kände att jag var absolut tvungen att karva mig en egen. Pumpa, alltså. För första gången. Gjorde dessutom pumpasoppa, också detta en premiär. Riktigt gott. Hade potatis och morötter i, pumpan är inte jättestor. Har hängt mitt spöke i köksfönstret och inhandlat godis. nu kan det bli Halloween när som helst!

Upptäckte att det kommit ut en ny samling  deckarnoveller av P.D. James. Lite oväntat kanske, hon har varit död sedan 2014. Emellertid ett absolut måste ha så här i hösttider, när regnet smattrar och vinden viner och det är ren lycka att få sitta inomhus, med massor av tända ljus och en bok. Bryr mig alltså inte om hur det har gått till, skall beställa i morgon.

Förundrad, förutom över "spök"-skrivande
deckarförfattare, även över alla dessa märkliga svampar som dyker upp i gräsmattorna denna höst. Har aldrig sett fenomenet förut. Om de går att äta har jag mat fram till våren, tror jag, men har inga planer på att provsmaka. Misstänker att de kan utgöra ett effektivt mordvapen i vilken deckare som helst.

Läser vidare i Aveyards fantasytrilogi. Den är faktiskt prisbelönt. Naturligtvis är filmrättigheterna uppköpta, här finns det faktiskt planer, framskridna sådana, på att filmatiseringen skall bli av. Kan nog bli riktigt bra, bomber och granater, rebeller och förrädare i vartenda hörn.




Fler klagovisor, nu om tv 😈

2017-10-27 19:30
Från [email protected] (anette)
...och ännu en väderbild. Varsågoda!

Känner att jag måste avslöja mina böjelser för snälldeckare på tv, samtidigt som en varning är på sin plats. Jag är just nu hemfallen åt en förfärlig tv-kanal som heter TNT. Visar till största delen rena lågvattenmärken, men också en och annan pärla. Nåja, en pärla i alla fall. Bland lågvattenmärkena hittar man bl a Garage Sale Mystery, en långfilmsserie där fina antikviteter visserligen skymtar förbi, och där storyn inte är helt värdelös men där alla kvinnor ler till förbannelse, springer omkring på höga klackar  (Jo, de springer. Försök själv får du se hur dumt det ser ut och hur svårt det är!) och du inte kan skilja mammorna från deras tonåriga döttrar. Osmakligt. De skriker också. Alla kvinnor, både mammor och döttrar. Brrr! Det är över huvud taget svårt att skilja de kvinnliga skådespelarna åt, de är så intill förvillelse lika.
Så är det Gourmet Detective som jag verkligen måste varna för. Huvudrollsinnehavarna spelar två så otrevliga människor så det är svårt att veta vem som är mest obehaglig. Satsar på den kvinnliga polisen som har mer och större tänder (som hon ständigt visar) än en häst. Inte ett vänligt ord från henne. Själva gourmeten är lika olidlig han, självgod, nedlåtande och påstridig. Möjligen skall detta vara roligt. Är i så fall totalt humorfri. Lyckades bara ta mig igenom ett avsnitt, det fick räcka.
En annan pärlaSå till pärlan. Aurora Teagarden Mysterys. En kanadensisk långfilmsserie. Ja, jag vet, namnet är inte lovande och OK, Aurora pratar med en röst som en liten flickas, i de senare filmerna är hon ofelbart klädd i ljusblått och rosa, kläderna har barnsliga skärningar. Och hon trippar. MEN den här serien är gjord med den svartaste humor. Jag älskar den! Kan knappast bärga mig till nästa avsnitt. Favoritepisoden av ett flertal är när Aurora och hennes bästa väninna försöker laga en läckande kran i Auroras trädgård och liket av den tämligen storvuxna, kolossalt sura, högsta polischefen kastas ut ur ett litet flygplan och landar vid deras fötter. Väldigt tidigt i filmen, så jag avslöjar egentligen inget. Efter detta är jag såld. Dessutom dyker Yannick Bisson upp, välkänd, prydlig och välkammad hjälte från en annan kanadensisk pärla: Murdoch Mysterys. Den serien har gått fler säsonger än jag vågar tänka på.

I väntan på nästa Aurora-avsnitt läser jag Victoria Aveyard. Röd Drottning-trilogin.  Riktigt bra hittills. Hade glömt jag köpt böckerna, hittade dem igår. Återkommer när jag är klar.

Hundar och kråkor

2017-10-26 13:50
Från [email protected] (anette)
Hej på er! Det var ett tag sedan. Har saknat er, men har helt enkelt inte haft tid. Mycket märkligt med tanke på att jag inte behöver slösa min tid på arbete. Men det är så mycket annat....
Har tittat för mycket på tv-metrologernas väderbilder. Här är en alldeles för tidig morgon hos oss.

Läser på som vanligt. Kan med glädje meddela att Roths Dödens märken ingår i en serie, alltså inte en enstaka roman som jag fruktade i förra inlägget. Ser fram emot nästa.
Julianne Donaldsons andra roman är inte en direkt kopia av debutromanen. Men nära nog. Böckerna är absolut inte de sämsta i genren (romantik i 1800-talsmiljö), men knappast de bästa heller. Kommer inte att läsa nästa. Om jag inte blir desperat, förstås.
Knappast Yggdrasil, det var en ask
Så var det Leigh Bardugos duologi Six of Crows. Köpte den efter att ha studerat recensioner. Blev mycket förvånad och nästan arg när jag läste inledningen som är som stulen från Samantha Shannons Bone Season. Kriminellt gäng, victorianska kläder, ledaren som dessutom heter Kaz i jämförelse med Shannons Jax, komplicerad relation med sin kvinnliga andreman Bardugos Wraith (vålnaden), Shannons Pale Dreamer. Det är ALLDELES för mycket för att vara slump. Emellertid, Bardugos historia utspelar sig inte i London utan i ett fiktivt Amsterdam, det holländsk-influerade språket är lite kantigt i mina öron. Men man vänjer sig. Vad man som svensk däremot inte vänjer sig vid är hennes egendomliga nordbor. Jodå,  jag är säker på att de är nordbor; en av de onda sådana heter Ahlgren, vilket får varenda svensk att relatera till Ahlgrens bilar, påsar med skumgodis som funnits i handeln sedan min i dunklet försvunna barndom. Jo, det blir komiskt. För övrigt är Bardugos nordbor djupt religiösa (en sorts vikinga-religion med fiktiv Yggdrasil i centrum) och mycket puritanska. Tämligen förbluffande för i alla fall min generation som vant sig vid att utomlands möta egendomliga synpunkter på den svenska synden och vad detta kan innebära. Sverige är dessutom ett av världens mest sekulariserade länder. Men ok, det är ju saga det här. Väldigt roligt är också kartan där man kan hitta landet Avfall(e), alltså sopor, på svenska. För i helvete, Bardugo, kan du åtminstone inte googla dina infall? Tror att någon i din närhet driver med dig.
Dock, det är en spännande och genomtänkt historia, upplägget andas Oceans 11, men genomförandet är bra. om än något omständligt. Bardugo får (något oförtjänt i mina ögon) mycket bra kritik för denna duologi, däremot blir hon totalt nedsablad i sin debuttrilogi. Tja, jag kommer i alla fall aldrig att läsa den.

Ofelia, lite retlig eftersom jag stör henne i hennes lur på badrumsgolvet. Som har värmeslingor. Perfekt för en förmiddagsslummer. Ofelia har idag varit och fått manikyr, pedikyr samt tassarna friserade inför höstens regn och rusk. Hon har nu underbart söta tassar! Och jag skall inhandla en effileringssax. Det, kära vänner, blir dyrt.

Surar, omgiven av halvlästa böcker

2017-10-02 15:51
Från [email protected] (anette)
Surar över att jag inte kan fastna ordentligt i någon bok. Banner har jag lagt ner. Inte tillräckligt intressant för min del och allt för likt CS Lewis. Som jag visserligen läst igenom alla böckerna av, men egentligen inte gillade så där helhjärtat (tillhör alltså Tolkien-falangen). Banners böcker jämförs med Harry Potter. Plågade mig igenom några av Potter-böckerna; gillade inte dem heller (ni ser: supergrining är vad jag är!) OK, Ugglorna är kul, och tågperrongen och Diagonally, men resten? Varje bok skulle med fördel kunna kortas 100-200 sidor.


Stilig trut i Gustafsberg

Läser Roths Dödens Märken istället. Visserligen mycket bättre, men jag slås av den hemska tanken att detta kanske inte är en trilogi, kanske inte ens en duologi! Vad är det då? En monologi? En singellogi? I det närmaste otänkbart i dagens fantasyvärld(ar). Är det värt besväret att sätta sig in i just den här världens strukturer för bara en bok? Jo, det är det faktiskt, det är ett intressant bygge och det är just de olika fantasyvärldarna som  intresserar mig. Själva storyn är ofta lätt att förutse, det är ju en genre med hyfsat bestämda regler. Alltid sedelärande. Sedelärande! Vilket ord! Uppfostrande är väl kanske inte bättre. Alltid utvecklingsbygge, alltid det onda mot det goda. Säger inte att det alltid är helt uppenbart men . . .
Surnade alltså till över att jag troligen läser en monologi(?) och gick över till Julianne Donaldsons Blackmoore. Ve och fasa! Det verkar vara debutromanen Edenbrooke en gång till!
Nu surar jag för det! Har alltså, jag-vet-inte-hur-många halvlästa, fortfarande uppslagna böcker omkring mig. Känns ganska överväldigande.

Sent om sider....

2017-09-26 15:28
Från [email protected] (anette)

.....kom det lite sol och värme. Härligt om hösten. Blir fina strandpromenader med hund då. Väldigt glad hund blir det också.

Läser för mig nyupptäckt fantasy-trilogi: The last decendents av Catherine Banner. Tydligen väldigt lovordad men den har jag missat. En konungs ögon heter första boken. Kom ut 2008. Litterärt högklassig, intrikat och på något sätt spännande  trots, eller kanske t o m tack vare, lågt tempo. Jag får emellertid upp en bild i  huvudet av CS Lewis Min morbror trollkarlen. Sämre förebilder kan man ju ha, men...... det är något med stilen som är bara alltför likt. Kanske tonar ut så småningom, jag är bara i början.

Fick ett nytt bokpaket häromdagen. (Fick och fick ...) Med bl a Dödens Märken, Veronica Roths senaste, och den är jag oerhört nyfiken på, så att jag fortsätter läsa Catherine Banner är nog högt betyg i sig

Gustafsberg i regn

2017-09-24 14:23
Från [email protected] (anette)
Dagens bilder är från Gustafsberg, den vackra kurorten strax söder om Uddevalla. Höjdpunkten nåddes väl sådär i mitten på 1800-talet, men Gustafsberg är fortfarande en attraktion, särskilt sommartid. Här finns vandrarhem och hotell, restaurang och café, underbar natur och underbara gamla trähus. Och så bad och båtar och faktiskt så kan man gå en bryggpromenad in  till Uddevalla.
Vi gick åt andra hållet, alltså till Lindesberg. Inte långt, fin naturupplevelse till och med när regnet hänger i luften. Min  barndoms älskade Bohuslän i sin prydno.

Vi var ute och åkte med Gamla Bettan, som syns som en liten vit prick i mitten av översta bilden.
Ofelia, som hade legat still en hel dag i bilen, passade på att göra en av sina (tack och lov) sällsynta rymningar. Hon hoppade ur bilen bakom ryggen på mig och ville INTE komma. Sprang i stället lyckligt runt i parken i det dyvåta gräset och var blöt  ända upp till sin lilla tofs på huvudet innan hon fick nog. Man kan ju förstå henne.


Läser förstås, fantasy av Victoria Aveyard. Röd Drottning heter den första boken. Riktigt bra, åtminstone hittills. Makt och intriger, spännande världsbygge, nyanserade personporträtt.  Klart underhållande. Finns två till utgivna. Tur för mig, fullkomligt avskyr när man måste vänta. Dit kommer man ju förstås så småningom, men . . .

Mer från Öland

2017-09-19 12:13
Från [email protected] (anette)
Har några fler bilder från Ölandsresan jag vill dela med mig av: Här är Sollidens vackra entré. Vacker villa och vacker park. Kan bara beundra kungafamiljens generositet; de tillåter besök VARJE DAG.
Villan byggdes av arkitekt Torben Grut med drottning Victoria som byggherre. Tydlig inspirationskälla var Axel Munthes San Michele Capri. Det finns en lång, underhållande historia här, men den kan ni lätt läsa genom att googla drottning Victoria.

Vattenkonst i parkenSollidens park är verkligen fin och de 3-4 trädgårdsmästarna måtte jobba som slavar. De är visserligen fler på sommaren, men ändå! Vi som knappt kan hålla ordning på vår egen trädgård.
Vi hade verkligen inte tur med vädret. Det regnade under större delen av vår resa, men gudarna var oss nådiga och vi hade uppehåll den timman vi promenerade i Sollidens park.

Så måste jag bara få ta med Ölandstoken, fotograferad i sitt rätta element. Dessvärre då i ösregn, förstås.

Läser Elisabeth Fremantles Flickan i Glastornet. Vad hände med Arabella Stuart? Tja först måste man ju veta vem hon var, och inte ens jag som verkligen är inläst på perioden hade hört talas om henne. Det visar sig att hon var den skotska drottningen Mary Stuarts brorsdotter och den som hade bäst anspråk på den engelska tronen efter Elisabeth I. Striden om den engelska kronan genom historien får sannerligen verkligheten att vida överträffa dikten. Spännande som 17, underbart välskrivet, rekommenderas varmt.

Stranden igen

2017-09-17 20:51
Från [email protected] (anette)
Idag är det dag 2 med både fint väder och hävt hundportförbud på Skrea strand. Och dag 2 Ofelia springer som besatt i sanden. Här sitter hon med husse på strandcaféet På G, väldigt nöjd tror jag att hon är. Det är dag 2 på stranden för mig också den här säsongen, har inte varit där på hela sommaren. De 3(?) dagarna det var fint väder har det inte passat.

Inser att mitt senaste biblioteksbesök var en begränsad succé. Edenbrooke, som jag skrev om igår, var helt ok. Knappast Jane Austen, men väl Victoria Holt i hennes bästa stunder och det är inget dåligt betyg.  Lånade en bok varderaav två svenska författare som jag inser att jag inte kan läsa. En deckare, en fantasy. Fattar inte varför jag inte kan läsa svensk litteratur. Den här gången är det de platta självgoda personbeskrivningarna i det ena fallet och det konstiga språket i det andra. Stolpigt, misslyckat försök att skriva poetiskt. Det händer att jag tänker att det inte krävs särskilt mycket för att bli publicerad när man skriver på svenska, urvalet författare (använder här begreppet väldigt lösligt, dvs att man är författare om man är publicerad) verkar begränsat och när det gäller deckare och fantasy ger förlagen ut vad som helst i förhoppning om att det säljer. Och det verkar det göra. Gud vet varför i många av fallen.

Nåja, försöker med Elisabeth Freemantles Flickan i glastornet. Historisk (Elisabethansk) thriller. I alla fall välskrivet, men jag fruktar att jag läst för mycket från perioden. Väntar paket från Bokus: Veronica Roths senaste, Dödens märken  och Julianne Donaldsons Blackmoore, uppföljaren till Edenbrooke. Det ni!

Bild nr 2: Paradisets egna plommon. Måste skynda mig att baka plommonkakor och göra kompott!

Glass Houses

2017-09-16 17:57
Från [email protected] (anette)
Har precis läst ut Louise Pennys senaste Gamache-deckare. Lika skickligt upplagd som vanligt och lika full av filosofiska, möjligen moraliska dilemman, liksom vänskap, kärlek, ansvar, plikt. Underbart persongalleri som man saknar så snart man lagt boken åt sidan. Utspelar sig i den fransktalande delen av Canada, alldeles vid gränsen till USA. Det är svårt att inte trivas där. Och vi är många som gör det. Läser Louise Pennys deckare innan trycksvärtan hunnit torka, men för den som hellre läser på svenska (böckerna förlorar en aning i översättning) så finns det flera att tillgå. På biblioteket också, tror jag. Översta bilden är från min yttertrappa, tidigare än jag strängt taget hade tänkt mig. Ofelia har andra idéer om sovtider än sin matte.

Läser just nu en lyckad debutroman i Jane Austens anda. Att sikta mot Jane Austins höjder är att lägga ribban högt. Denna värda dam skrev inte bara om romantik, det fanns åtskillig samhällskritik (för att inte tala om hennes vassa personskildringar, rent elaka emellanåt). Riktigt så lysande är inte Julianne Donaldsons Edenbrooke, men nära nog. Dessutom slipper man 1800-talets omständliga, pratiga stil som liksom aldrig kommer till punkt. En stor lättnad. Rekommenderas för den som vill ha något  lättläst, men har krav på intelligens och språk.
Bild nr två är från husets andra sida. Senare på dagen.

Öland

2017-09-12 15:32
Från [email protected] (anette)
Är ute och turnerar med husbilen så mycket vi kan. Öland denna gång. Översta bilden är från Borgholms slottsruin.
Syftet med resan var dels ett antal utställningar, dels att ta en ordentlig titt på Öland, och dels, men inte minst att hälsa på en väninna som just flyttat till Nybro.
Borgholm var en ny, trevlig bekantskap. Gullig  liten stad, fina hus och trevlig hamn med ställplats för Gamla Bettan, vår i det närmaste antika husbil. "Hon är pålitlig, gamla Bettan", för att citera en av Prins Johns vakter i Disneys Robin Hood, och vi pysslar om henne så mycket vi kan. Hon ska få omklädda dynor i höst 😊 Husbil är nästan ett måste om man vill göra kortare turer och inte vill lämna bort sin hund.

Utställningar, alltså: Vi såg Kosta Bodas om glasets historia, där jag bl a imponerades av Vicke Lindstrands enastående elegans. Paret Vallien, förstås, men dem såg vi mer och bättre av på VIDA museum och konsthall, spännande utställningar, spännande byggnad. Ca 1 mil söder om Borgholm. Mest fascinerad av Bertil Valliens skulpturer, men allt var värt att se. En flygel tillägnad Ulrica Hydman Vallien, en åt Bertil. Funderade över hur sällsynt det är med ett konstnärspar där båda blir så berömda. Dessutom Lars Wallins Fashion Stories, en utställning jag såg vid vernissagen på Waldemars Udde, men Wallins fantastiska klänningar ser jag gärna både en och två gånger till.

Och Makode Linde, han med den famösa tårtan, ni vet. Jag är full av beundran. Hans verk är fyndiga, träffsäkra, roliga. Och väldigt otäcka. Som bara riktigt bra konst kan vara.

Bild från Borgholms slottsruin, imponerande och spännande, med välgjord utställning om borgens historia. Kul, med ljud- och ljusillustrationer och häpnadsväckande information. Bl a om Karl X Gustaf, som mot slutet av sin levnad (han blev bara 37 år) uppnådde ett midjemått på 2 meter. Undrar vad BMI-förespråkarna skulle sagt.

Tales of Darkover

2017-09-06 11:03
Från [email protected] (anette)
Hade för en tid sedan tänkt skriva om en nyutkommen samling noveller från Darkover, skrivna av olika författare. Men..... det vilar mörka moln över Darkover. Nattsvarta faktiskt. Eller snarare över Marion Zimmer Bradley, författaren. Och jag har behövt tid för att hämta mig.

Marion Zimmer Bradleys dotter berättar om otaliga övergrepp i barndomen, inte bara från mamman utan också från Zimmer Bradleys dåvarande man. Marions son som också utsattes intygar. Det finns inget utrymme för tvivel här. Och det förändrar allt. Det går inte att skilja konstnären/författaren från verket och nu kan jag inte läsa om böckerna.
Marion är död sedan 15 år tillbaka och dottern valde länge att hålla tyst av hänsyn till Marions många fantasy-fans. Men ändrade sig. Bra för henne, mindre bra för oss läsare. Men sanning är sanning och den är viktig, hur obekväm den än är.

Både Marion och hennes man var bisexuella, hade varit utsatta för övergrepp som barn och ansåg att homosexualitet var det optimala och bisexualitet önskvärt. Ju tidigare i livet man invigdes i sexlivet ju troligare att dessa mål uppnåddes. Dottern var tre år. Marions man dömdes för pedofili och dog i fängelse. Inte för övergrepp på Marions dotter, det gällde en 12-årig pojke. Det finns många offer här, fler än dottern och sonen. Jag får ont i hjärtat när jag skriver, för att inte tala om när jag läste artiklarna.

Väljer att se även Marion och hennes man som offer. Och förövare, naturligtvis. Har inte kastat böckerna. Än.

Novellsamligen Masks of Darkover är absolut läsvard.

Dark Artifices

2017-08-17 14:40
Från [email protected] (anette)
Hej! Nu är jag här igen och det är för att jag bara måste berätta om Cassandra Clare som skriver så det ryker om det. Två tjocka böcker har hon hunnit få ihop medan jag i princip bara blinkade till. Urban Fantasy är genren, unga vuxna är målgruppen. Vilket inte hindrar mig ett ögonblick. "Dark Artifices", seriens titel,  kan väl översättas med "smutsiga trix" eller "fula knep" men det låter ju lite elegantare.  Läser första boken Lady Midnight. Utspelar sig i Los Angeles, i vår samtid. Vi följer skuggjägaren Emma Carstairs, som råkade så illa ut redan som barn i den förra serien. Nu har hon vuxit till sig och vill hämnas. Världen befolkas, förutom av vanliga människor, av varulvar, vampyrer, älvor och inte minst trollkarlar.(Magnus Bane är min favorit och hans katt ordförande Mjau. Måste vara bästa kattnamnet någonsin.) Och skuggjägare. För dem som har ögon att se dem med, förstås. Har skrivit massor om Cassandra Clare, det är bara att leta i bloggen. Hon skriver verkligen bra, det är dessutom väldigt roligt. Och vackert, stundtals, rent av poetiskt.

Clare skriver uppenbarligen för att hon tycker att det är kul, hon har sas sitt på det torra. Har sålt för 6,5 miljoner. Pund. Bara i Storbritannien. Det, ni!

Bilderna är från mina hundpromenader med lilla Ofelia. Som har växt väldigt sedan sist. Ska försöka ta några bilder. Vi går inte så långt, så det är så här det ser ut nära där vi bor.


Unga valpar och gamla mammor

2017-06-13 11:43
Från [email protected] (anette)
Vi hade bara haft vår lilla valp i 14 ljuvliga dagar när himlen föll ner över våra huvuden. Inte i form av hundproblem. Det var gamla mamma som plötsligt måste tas in på vårdhem. Av tvingande skäl, annars får man liksom ingen plats. Bra för henne, mer jobb för oss. Vi bär möbler, tvättar kläder, slänger oändligt mycket både möbler och kläder, skänker bort, flyttar till vårdhemmet. Pust!

Nu har vi haft vår lilla Ofelia i en hel månad. Hon har växt sedan bilden togs, här är hon nog ca 10 veckor. Det är full fart vill jag lova. Morgonpigg och kvällspigg är hon. Jag är ingetdera. Träningen går bra och dåligt. Kommer på inkallning (om hon inte har något roligare för sig), snart rumsren. Koppelträningen går inte alls, men JAG HAR EN PLAN! för att citera Gösta Ekman som Sickan i Jönssonligan. Hoppas min plan fungerar bättre än hans brukade göra.
Mitt älskade uterum, fotograferat till uttjatning
Läser med största förtjusning The Song Rising, del 3 i Samantha Shannons excellenta fantasyserie. har skrivit om den tidigare, skall inte trötta ut er. Men jag har så roligt!
Häremellan har jag läst om gamla Maria Lang-deckare (alltid läsvärt, språkligt genialt) och försökt läsa Diana Gabaldons Outlandersaga. Det går faktiskt inte, den är så trååååkig. Personerna är minst sagt träiga, böckerna säljer på sexavsnitten. De är inte så roliga de heller. Kiosklitteratur. Inte för att man inte skulle kunna läsa det, men jag har blivit kräsen med åren. Behöver en viss språklig finess och jag känner igen ren kommerssatsning när jag läser den.

Rosenapeln

2017-05-22 13:32
Från [email protected] (anette)
Vårens höjdpunkt är här! Vår rosenapel står i blom. Går inte att motstå att ta bilder. Likadant varje år.  Gårdagen solbild överst, morgondis nederst. Blir nog en kortvarigt nöje i år, det har redan börjat singla rosa blad efter bara några enstaka dagar.

I väntan på Samantha Shannons trea läser jag om gamla Maria Lang-deckare. Väljer ut mina favoriter. jag kan dem utantill vid det här laget. Personteckningarna är fantastiska. Jordnära och ändå glamorösa personer befolkar Maria Langs böcker, språket är skenbart enkelt och glasklart. Ett rent och oförfalskat nöje, detta. Befinner mig just ni i den på ytan så idylliska småstaden Skoga (Nora) på semester, boende i villa Åbrädden med Puck och Einar Bure, Pucks berömda pappa arkeologen Johannes Ekstedt och kattan Thotmes III. Tidpunkten är ett likaledes ytligt idylliskt tidigt 50-tal.

Läser. Och leker med hunden.

2017-05-18 10:53
Från [email protected] (anette)
Så lycklig över mina tulpaner! I full blom och har klarat sig ganska länge tack vare kylan. Nu är det slut på den. Vi får sommarvärme idag. Det är plus och minus med allt, inte sant, Gitte? 😉

Så var det Samantha Shannon och hennes Dreamwalker Paige Mahoney. Har nu läst igenom del 2. Bättre än förväntat, del 2 är oftast ett svagare nummer, men intrigen håller riktigt bra. Avslöjar inget när jag berättar att det blir en slutstrid. Det blir alltid en slutstrid i alla fantasyböcker och den brukar bli lite fadd och förstärkas med att blodet forsar. Här får hon dock till det och jag blev positivt överraskad. Borde varit beredd på knorren på slutet, men blev överraskad här också. Bra jobbat, Samantha Shannon! Mindre bra jobbat av mig som inte beställde del 3 i tid. Nu får jag vänta en hel vecka!

Så köpte jag för ett tag sedan inte mindre än 3 Molly Murhpy-deckare av Rhys Bowen. Och hur tänkte jag då? Rhys Bowen är för mig ett oskrivet kort och jag hade helst sett att det så förblivit. Trodde i min optimism att de skulle vara i stil och klass med Jaqueline Winspears Maisie Dobbs, men ack vad jag bedrog mig. Det enda som är sammanfaller är tiden och det faktum att berättaren är en kvinnlig detektiv.  Rhys Bowen skriver "romantiska spänningsromaner" på vad som förr kallades kiosklitteraturnivå. Har svårt att hitta på något positivt att säga. Storyn är besvärande förutsägbar och hjältinnan går mig på nerverna. Och så köpte jag TRE!!!

Lilla Ofelia är en väldigt rar liten hund! Vi jobbar på med valpträningen. Halsband är inte kul och badning (i diskhon, vårt badrum renoveras) är en ren förolämpning. Annars är allt kul, särskilt rabatterna i trädgården.

Ofelia. Och Paige.

2017-05-11 14:24
Från [email protected] (anette)
En sådan cool liten hund! Sov hela natten utan ett enda pip. Sover, leker och äter. Mest sover. Hon och husse är helt överens och ligger nu i soffan. Ofelia heter hon, vi fortsätter vår Shakespearianska linje. Vill bara varna för att det i fortsättningen kommer att bli löjligt mycket hundbilder i den här bloggen.

Så var det Samantha Shannons fantasyserie. Den första boken är översatt, ett jobb jag inte skulle åta mig, men jag håller mig till den engelska versionen. En kul språklig grej är att en av huvudpersonerna är svensk, och säger "djävla telefon" och "sötnos" med jämna mellanrum. Ser ju helt annorlunda ut mitt i en engelsk text och får mig att hoppa till varje gång. Åtminstone hoppar jag mentalt.

Våra clairvoyanter lever i en slags, på det hela taget ganska välorganiserad, undre värld i ett framtida London. Hon skall vara streetsmart, vår drömgångare Paige, men hittills verkar detta betyda att hon blir sönderslagen så fort hon visar sig. Böckerna är, mycket medvetet, späckade med fysiskt våld. Inte så många brutna ben, men massor av blåmärken. Personligen finner jag denna fascination för fysiskt våld bottenlöst naiv, men detta är en trend. Suck. Icke desto mindre, blinkningar åt Hungergames, m fl och det är ju alltid roligt. Åtminstone när man fattar åt vilket håll det blinkas. Gör dessvärre att jag anar oråd beträffande storyn som då alltså skulle kunna tänkas följa en alltför enkel linje. Hoppas jag har fel. Nu är ju ofta, men inte alltid, fantasy upplagd på ett likartat sätt. Det är inte slutet, det är resans gång som är det väsentliga.
Läser alltså på. Men Ofelia tar GANSKA mycket tid.😁