Har insett att jag bara skriver här när jag behöver ventilera eller det händer saker i mitt liv som jag behöver processa i mitt eget huvud och därför få ner tankarna på pränt...
Och, nu sitter jag här.. fick ett av få samtal från pojkvännen ikväll... jag tror att på dryga tre år har vi nog inte pratat i telefon mer än 10-15 gånger.. messenger har varit vårt medium... och med tanke på att han ringde för att han ville bryta upp vårt förhållande så får jag väl vara tacksam för att han iaf valde telefon framför messenger..
Så, tre år och dryga två månader senare så är jag tydligen snart 50 år och singel... Fy faaaan.. jag är chockad, ledsen.. förtvivlad rent av.. Men jag är inte arg på honom.. Utifrån hans ståndpunkt om att det är nåt som inte stämmer, nåt som inte är helt som det ska så har han gjort alldeles rätt..
JAg kan bara inte få hjärnan att varva ner.. vad har jag gjort som är fel? Har jag varit för på för hans livsstil och behov av egentid... Har jag varit för avståndstagande så han känt sig distanserad då jag bara velat ge honom utrymme..
Är jag inte snygg, smal, sexig nog??..
JAg VEEET att det bara är min hjärna som driver mig till vansinne just nu... Men alla tankar och miljarder fler snurrar i skallen just nu och jag kommer inte att vara en bra människa på jobbet imorgon...
Får se om det här korta inlägget iaf gör att jag kan få sova nåt inatt eller om jag bara kommer att snurra runt och fundera..
/Altariel - rödgråten och förtvivlad..
Ibland tror jag att jag aldrig mer kommer att skriva men så kommer det över mig, ett behov av att ventilera.
Mitt liv är bra, jag har ett jobb jag trivs med, kollegor som är underbara, ett schema som är drägligt och bra arbetsuppgifter...
Jag har fortfarande samma pojkvän, det är fortfarande ett steg i taget och igår så togs ett stort steg framåt när han för första gången på två år och nio månader frågade mig om jag inte kunde komma upp till honom.. DET är stort i min värld när man har en pojkvän som inte är så verbal och som tassar försiktigt som fasen runt allt som har med känslor att göra.. så att han frågar mig om vi ska ses är enormt..
Förra gången jag var upp till honom så sa han också att han saknat mig.. och han upprepade det den här helgen.. enormt stora ord för honom...
Nu har vi inte så många steg kvar innan de stora tre orden är på tapeten.. och även om jag tvivilar på att han någonsin kommer att säga det så är jag inte tveksam på att känslorna finns där.. Men han som jag har blivit misshandlad av livet i tidigare förhållanden och då får det ta den tid det tar helt enkelt..
Hade någon frågat mig för 3-4 år sedan hade jag nog inte trott att jag någonsin skulle kunna uppvisa det tålamod jag har i den här frågan, men med denna man är det fortfarande sååå värt det...
Med lite tur dröjer det inte två år till nästa uppdatering...
Insåg förra veckan att det var ett tag sen jag hade energi och tid att orka skriva här... det är över två månader sen sist...
Pojkvännen är frisk nu... det är ett par veckor sen han fick åka hem och i måndags fick han börja jobba igen... Livet börjar återgå till den vanliga rutinen på den punkten..
Sonen bor fortfarande på min soffa... Rättegången mot killen som hotade honom med kniv är över och om några dagar kommer domen.. Han har börjat jobba igen och även om det inte är en dans på rosor så känns det som att han ändå klarar av sin vardag och sitt arbete...
Det är det där med separationsångest, sorgen efter flickvännen som försvann och att orka göra ett hem av en halvmöblerad lägenhet som saknas... dit har han inte kommit än och även om jag älskar min son och vi kan bo på samma ställe utan att driva varandra till vansinne så saknar jag att ha ett eget liv... Att få göra vad jag vill när jag vill utan att behöva tänka på att höra av mig till nån för att inte riskera att sonen drabbas av en ångestattack.. om jag inte kommer hem när han förväntar sig det...
Jag vill att pojkvännen ska kunna komma ner hit och sova över, eller iaf att vi ska kunna ha en snabbis om vi vill det.. Det funkar inte direkt..
Det är väl bara att ta en sak i taget och ha tålamod.. just nu går tålamodet åt till att hoppas på att min förkylning ska gå över.. Älskar inte direkt att snora, snörvla och hosta... än mindre att ha förkylningsastma som gör att det ibland är som att andas genom ett ganska smalt sugrör...
En dygd varken jag eller tydligen karln min besitter i så stora mått...
Han sitter fast med "mat" i sond minst fram till söndag enligt besked från läkare idag..
Han är inte nöjd och lgad på något vis alls just nu... Så uttråkad och rastlös.. och samtidigt är det ju inget att göra åt utan bara väntan som gäller..
Håller både tummar och tår för att han ska slippa ha snabel efter helgen iaf.. Han mår så mycket bättre när han inte måste ligga i sängen med sond i dryga två timmar 3-4 ggr om dan för att få i sig näring och utöver det få antibiotika intravenöst var sjätte timme... Han behöver få komma ut en stund, få lite luft, se nåt annat än samma avdelning, samma rum och samma korridorer...
JAg tog en paus idag, vill inte nöta på honom.. Så idag blev det storstädning av golven och mattorna och ett bad innan det var dags för första innebandymatchen live på mycket länge...
Det var DM-semifinal för mina grabbar i IBK Dalen .. De vann bekvämt med 11-3 mot Umeå City så nu väntar finalen på måndag mot Thorengruppen... Det blir ett lite vassare motstånd då båda lagen spelar i högsta ligan... Det ska bli spännande att se hur årets lag står sig mot ett annat lag i samma liga så h'är innan säsongen går igång på riktigt i september...
Igår fick jag langa mjukglass till pojkvännen på sjukhuset...
En liten mjuk kylväska med kylklampar och en förpackning cholkadsås vid sidan av och en snabb promenad till sjukhuset så fick jag en väldigt glad pojkvän...
Idag är han mindre glad.. Då han fortfarande har ett hål i kinden som inte läkt ihop så får han inte längre äta.. det blir sondmatning i minst tre dagar och bara vatten och antibakteriell munskölj för hans del... Han surar definitivt och det hade jag också gjort om jag inte ätit nåt på nästan två veckor och sedan fått äta i två dagar och så tar man bort det igen och stoppar en slang i nosen på en igen...
Det är bara att beväpna sig med en skottkärra tålamod och hoppas på att det går över snart...
Då han får minst två andra besökare idag och jag ska roa mig ute i tvättstugan så blir det förmodligen ingen tripp till sjukan för mig idag.. Jag tror jag ska ta en tur på AVION shoppingcenter istället.. titta på mäniskor och se om jag behöver shoppa nåt..
Efter att ha haft pojkvännen en vecka på IVA har han äntligen fått komma upp på öppen avdelning...
Nu går det framåt med stora steg.. Iförrgår började det försvinna nålar ur hans armar så sakteliga.. Han började dessutom att kunna prata igen och få äta lite flytande föda för första gången på drygt en och en halv vecka..
Igår blev han av med sonden och fick äta riktig mat igen och katatern försvann alla världens kos...
Idag tog de bort Trakeotomin och han slipper ha en slang i halsen.. så nu är det bara en nål kvar för att ge intravenös antibiotika...
Han är så fantastiskt mycket piggare, äter i dagrummet och orkar med att få besök av me rän en person och bara en liten stund..
Han är fortfarande svullen, men det är en himla skillnad mot den morfindrogade ynkliga lilla gube som blinkade mot mig när jag var på IVA för en vecka sen....
Så sista veckan av semestern kan jag äntligen slappna av igen och njuta av de sista lediga dagarna..
Pojkvännen blev opererad i fredags... de plockade bort ett par tänder, spolade ur så mycket de kunde, lämnade operationssåret öppet så det är dränerat och sen dess har de spolat honom minst en gång varje dygn...
Imorse hann han tala om att han blivit opererad igår kväll/natt igen... De var klara med honom vid 2 i natt..
Han är fortfarande svullen, men nu är han iaf feberfri... Det lär dröja innan han får komma hem, första delmålet är att få andas själv, få ner svullnaden så han slipper ligga på IVA.. Han är less på att inte kunna prata, less på att inte få dricka nåt.. Men samtidigt är han rätt trött av allt de gör med honom..
Hann träffa hans mor på eftermiddagen.. Tror det var bra att hon kom ner och fick träffa honom och fick lite tid med mig så hon fick prata av sig lite...
Nu blir det en lugn och stilla kväll.. även jag är trött, en till två besök på IVA varje dag är en viss anspänning.. JAg vet ju att han har det bra där, att han får den bästa tänkbara hjälp.. Men att kunna slappna av när nån faktiskt ligger på intensivvårdsavdelningen är liksom inte helt naturligt...
Upp och äta frukost och iväg med polaren Per för fotozafari...
En skön dag trots att jag blivit biten av myror och halvdränkt av en regnskur i Hummelholm.. massor av roliga bilder att ta och nya vatten att undersöka..
Hem igen och skulle börja hitta mer social tid med vänner när pojkvännen plingade in på messenger.. Hans befarade halsfluss var inte alls nån halsfluss.. Det var en infekterad tand och när hela karln börjar se ut som en blandning mellan en kalkn och en hamster och febern stigit tillräckligt så inser även envisa män som kan klara sig själva att det är dags att hitta en läkare...
Bor man sen ute i skogen så är det bara att sätta sig i bilen och köra in 8 mil till stan.. För at göra en lång historia kort så sa primärvårdsjouren att det var akuten nästa med en remiss i högsta hugg.. Akuten slussade in oss oroväckande snabbt och överläkare med bakjour tillkallades omgående..
De var rädda för blodförgiftning, inte alls nöjda med snabbsänkan och har tagit så många prover att jag var rädd att han skulle tuppa av inte bara av febern utan även av blodbrist...
Nu ligger han på en avdelning där blodtryck, temp och syresättning ska kollas minst varannan timme i natt... så fort som möjligt ska han röntgas och senast imorgon ska tanden ut.. om de sen måste öppna upp och tömma ut en massa annat visar sig eller om det räcker med ful och vass antibiotika...
Kunde gå hem i lugn och ro strax efter 10 ikväll och äntligen hitta en middag..
Nu har jag varvat ner och kan sova.. så trött att ögonen går i kors, men trött på ett bra sätt, trött på ett sätt jag inte varit på ett bra tag och trots att det är mycket nu så har jag ändå landat i balans..
Trots att jag verkligen gråtit ögonen ur mig idag så börjar saker och ting lätta... Hjärnan funkar bättre.. det där med att tvätta ögonfönstren så man ser lite bättre är nåt som faktiskt hjälper...
Att sen både P2 och P3 ringt ikväll och talat om att jag är en bra mor som inte behöver ha dåligt samvete över att jag inte orkar svara i telefon utan måste se till att ta hand som sig själv gör inte saken sämre...
Tack älskade ungar för att ni står ut med en mor som är lagom asocial och trasig ibland och som aldrig tycker om telefoner...
Så det där med att bryts ihop och komma igen verkar funka rätt bra... En lång konversation med pojkvännen som är alldeles trasig i halsfluss i sin ände av världen gjorde väl saker och ting både värre och bättre... värre för att det kommer att fröja tills han är frisk innan vi kan ses igen och bättre för att jag faktiskt vet att han VILL ses...
Har jag sagt att jag avundas män deras förmåga att tänka på ingenting.. kunna koppla bort hjärnan och bara släcka ner.. Det kan inte vi kvinnor och jag tycker att det är vansinnigt orättvist.. Hade vi kunnatg det hade jag förmodligen inte varit lika övertänkande och resonerande när det kommer till allt..
Nu blir det te och vitlöksbröd... Man äter konstiga saker mitt i natten...
Gjorde som vanligt... kunde inte somna.. klockan var över 4 .. närmare 5 i morse innan jag somnade..
Vaknade vid 10:30.. så trött att hela världen snurrade och ingenting verkade vettigt...
Åt frukost och satte mig för att titta igenom lite saker på datorn, insåg att jag hade nåt avsnitt kvar av Rom-supermakten så jag såg det och somnade lagom till eftertexterna och vaknade nyss... Jag det är ett ofog att sova hela dan.. Det är sånt som tonåringar gör och itne damer på över 45... Men fy fasen så skönt det var.. Känner mig utsövd för första gånen på säkert två veckor...
Visst, det kommer att gå åt hel**te att försöka somna efter det här, men jag kan alltid dygna och se om jag kan ställa kroppsklockan till rätta igen.. Just nu är jag bara törstig som en kamel i sahara och hungrig som en varg.. får se till att göra nåt åt det...
Tog mig ut idag... Livet kändes lättare bara jag lyckades ta mig ut ur lägenheten... att jag sen tog mig iväg ut till havet och fick sitta där på en klippa i närmare två timmar och promenera runt i skogen i ytterligare en timma gjorde livet bra mycket bättre...
Jag ska inte säga att jag mår bra, inte när ja sitter här och skriver och tårarna fortfarande rinner ner för kinderna, men jag mår så mycket bättre än jag gjorde igår iaf...
Jag har börjat inse varför jag mår som jag gör .. nu gäller det bara att försöka ta itu med det hela..
Det är lite tulipanaros över det... lättare att skriva än att göra då det på alla sätt och vis går emot min antur, men i det långa loppet och för min hälsas skull så måste jag göra och säga saker som är trögt att få ur sig.. Jag måste vara öppen, ärlig och totalt blotta mig för en annan människa.. Något jag bara inte gör..
Något jag aldrig gjort...
Något som skrämmer mig mer än nåt annat...
En dag i taget, ett steg i taget... Först hitta balans, hitta jämnviken... sen jobbar vi på resten..
Starten av andra semesterveckan och jag gick helt plötsligt sönder...
Jag sover inte som jag ska... verkar omöjligt att somna före 3 på morgonen och omöjligt att sova längre än till kring 10.. det är en dålig ekvation i det långa loppet...
Jag vaknar trött och ledsen och orkar inte göra nåt alls på dagarna samtidigt som jag blir arg på mig själv för att jag inget gör... Det står fortfarande saker i köket efter lördagens födelsedagsfirande jag bara inte orkat ta rätt på...
Jag vet att jag kommer att må bättre bara jag tar mig utanför dörren, men det känns som ett oöverstigligt hinder..
Jag vet att jag har vänner som lyssnar om jag behöver det, som jag kan prata med om allt.. Men när jag inte ens vet vad som är fel så kan jag inte prata med någon.. När jag inte har en susning om varför jag tillbringar flera timmar om dagen med att låta tårarna rinna fritt utan att ens veta varför jag är ledsen... Då kan jag inte ens prata med mina vänner om det..
Det blir inte bättre av att jag som vuxen, självständig kvinna med ett eget liv som inte är beroende av någon saknar pojkvännen så det gör ont av och till.. Men han hade en mördarvecka förra veckan på jobbet och har öppet och ärligt sagt att han behöver några dagar av egentid när han får ladda sina batterier... Något jag både förstår och fullkomligt accepterar...
Planen är att ta sig ut idag... utanför lägenheten.. ut i världen men att försöka undvika människor.. Hitta en sten eller en stock i skogen eller vid havet där det inte finns några andra så jag får sitta där och hitta balansen en stund.. Får se hur det går, får se vad jag orkar...
Hur var det nu... Pojkvännen överlevde att träffa vännerna..
Jag har jobbat en vecka och gick på semesterförra fredagen.. Avslutade arbetet med att ta en after work med kollegan L.. en kväll på rådhuskällaren på Rex med god öl och galna ölnördar...
Fick en lördag och söndag med L-O.. solsken, grill, bastu med dopp i sjön och en skogsutflykt till en helt fantastisk utsikt..
En seg söndag i solen när jag som på beställning lyckades bränna mig.. och en avslutning på veckan när Polaren Per kom upp från Stockholm och var social så där en stund..
Den här veckan börjades med shopping med Per, en runda discgolf och socialisering på måndag och fiske med grillad korv och en sväng på stan för att lyssna på Sten, Sax, Påse på Sjöbris med Per och Soffan innan vi promenerade hem..
Onsdag blev det lite handling och annars bara soffhäng.. hade inte energi till nåt egentligen, även om man borde..
Får se om jag kan ta tag i saker och ting och få nåt gjort om det så bara är en promenad idag.. Det är svårt att somna när man varit overksam hela dagen...
Det räcker ju inte att sitta och tacka för födelsedagshälsningar på FB.. Man måste ju göra nåt också...
Jag har en ganska modig pojkvän...
Graden av hur officiell han är har väl varit lite varierande kan man väl säga... Men från och med igår är han nog så officiell han kan bli..
Bästaste vännen Fia fyllde 40 igår och från att inte ha träffat någon av mina vänner och bara två av mina barn så hann han med att få skjuts av P1 med sambo till festen och träffa alla mina närmaste vänner inklusive mitt ex som jag levde med i 15 år...
Det blev en helt fantastisk fest med prat, skratt, kramar, förbrödring och ganska lagoma doser av icke barnanpassade drycker...
Hur mana en kväll kan hinna prata pedagogik, löneanspråk, trigonometri, likörtillverkning, resor, släktskap, kryddningar, foto, matlagning fiske och allt däremellan...
Är så glad att pojkvännen smälte rakt in i gänget och att de verkade acceptera honom från första stund..
Livet blir så mycket enklare då..
Att sen klockan var 3 innan vi var hemma inatt och närmare 6 innan det var dags att somna på riktigt gjorde inte kvällen och natten sämre...
Idag är jag en mycket harmonisk och lycklig människa...
Inte blev det något eldande på midsommarafton... några ynglingar lade rabarber på min betongring...
Istället blev jag tillsad att gå på fest sådär en 50-75 meter bort...
Att gå på fest 22:30 och komma hem 04:30 är säkert något som funkar bra för 20-25 åringar... Men jag kan tala om att åldringar som jag har lidit hela dan... inte av baksmälla.. det klarade jag mig ifrån... Men bakismage så nånting och så trött att jag förmodligen hade kunnat sova hela dan... Nu var jag inte så sugen på det.. ville inte sova hela dan när jag ska börja jobba 7 på måndag...
Det får väl räknas som vuxenpoäng det med.. att tänka på "en annan dag" att det kommer en måndag med jobb och att man vill vara lite utsövd då... inte vill ha svårt att somna för att man sovit till mitt i dan...
Så därför blev det en lugn dag framför tvn, lite Munchkin med P1 och hans sambo och som vanligt lite prat med pojkvännen på messengern... En ganska harmonisk dag om det inte vore för att hjärnan går på halvfart och allt jag vill är att sova...
Svensk tradition säger, silllunch, dans kring majstång, grilla, öl, massor av människor blommor i håret och nubbe.. Det är en familjehögtid där man ska umgås och fira ..
Nope säger jag.. Min plan är att sitta i lugn och ro hemma, njuta av lugnet.. äta räkor och rökt lax och dricka bubbel.. När kvällen kommer och det blir kyligare tar jag med mig den stora påsen med ved och drar ut i "parken" och sätter mig och eldar och njuter av lugnet en stund..
Sänder en tacksametens tanke till pojkvännen som kom hit direkt från jobbet igår med en stor "ikeakasse" med ved bara för att jag skulle slippa köpa nåt att elda..
Trodde jag skulle få en vecka till när vi inte hann ses, men han erbjöd sig att komma ner igår.. middag, massor med prat, umgänge, samvaro... och helt plötsligt så är min tillvaro så mycket lättare..
Visserligen hade jaggärna behållit honom här över natten, men det är ju praktiskt omöjligt när hundarna vill ha hem sin husse.. så jag fick nöja mig med 4-5 timmar...
Får se om han är modig nog att bli väldigt officiell nästa fredag.. Bästaste Soffasaken fyller jämna år då och ska firas med middag på Båten och han låter som om han är väldigt sugen på att följa med.. Han skulle bara kolla så att han inte var uppbokad med annat...
Lite skräckblandad förtjusning att introducera honom för mina galna vänner när de kommer i flock sådär och dessutom kommer att ha alkohol i kroppen....
På tal om kanoter... Hur läng är preskriberingstiden på ett förhållande??.. Mitt EX kommer att vara med på sagda fest och min fundering är om det är god ton att tala om i förväg att jag inte kommer att komma ensam eller om närmare tre år är tillräckligt lång tid för att jag inte ska behöva ta någon som helst hänsyn till honom...
Nu var det ett tag sen jag skrev sist... Har just haft en av mina tvillingar på besök... Efter ett femårigt förhållande är han både singel och utan katter och han behövde komma bort ett tag och få lite miljöombyte...
Det har varit trevligt att ha honom här men när han kom lagom tills jag slutade jobba i lördags och åkte nu så var det också en lagom lång visit... JAg äslkar mina barn men har samtidigt ett ganska stort behov av att få vara själv, ladda mina batterier efter en tung vecka på jobbet etc...
Att det sedan var den enda helgen på ett tag och och pojkvännen hade kunnats ses visste jag inte i förväg när jag lovade ongen att komma upp... Nästa helg, den om några dagar har han fullt upp med saker som måste göras och sånt han lovat bort sig till och helgen efter är det midsopmmar och han har lovat sin mor att hon ska slippa fira den ensam så hennes karl dog för ett år sedan...
Jag försår så väl att det inte finns tid för mig, för oss de här helgerna.. Det gör jag visst, men det känns inte lättare för det.. Sen har jag ingen aning om hur han kommer att jobba framöver.. på måndag börjar han nytt jobb, ett jobb där han ska gå skift, ettt jobb där han inte behöver pendla lika långt... ett jobb som gör att han inte kommer att vara här i stan på samma sätt som tidigare när han jobbade här...
JAg är orolig, jag är osäker, jag hade behövt lite bekräftelse.. förmodligen är jag bara fånig, men det betyder inte att jag kan få stopp på min hjärna som viskar fula saker till mig... Som är rädd att förlora honom...
Jag får uppfinna ett tålamod, vart jag nu ska få det ifrån... Jag måste ta det lugnt och se tiden an...
Fan så svårt det är...
Kryper i säng för att få gråta en stund i stillhet nu...
Sitter här och är så arg och ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen..
En av mina söner blev singel efter ett femårigt förhållande för inte så längesen.. Det var verkligen inte hans val, det kom som en blixt från klar himmel och han är så eländigt trasig just nu att det värker i mammahjärtat..
Den värsta biten är att han inte får något avslut, hans exsambo vägrar att prata om det hela och ge honom någon vettig anledning varför. Till sina vänner har hon sagt en par, tre olika saker och till P2 säger hon inget alls.. Han håller på att grubbla ihjäl sig och vet inte vart han ska ta vägen och jag har mest lust att leta rätt på tösen och ruska henne tills hon fattar att efter ett femårigt förhållande sticker man inte bara sin väg utan att reda ut saker och ting.
Man lämnar inte någon hur som helst utan anledning och utan att ha respekt nog för den man levt större delen av sitt vuxna liv med utan att vara öppen, ärlig och faktiskt kunna kommunicera...
OM en dryg vecka kommer han iaf upp hit för att få lite miljöombyte och slippa ifrån allt ett tag.. Tror han mår bra av att få den distansen... Men det är långt dit och jag hoppas att han orkar med att ta hand om sig tills jag kan göra det ett tag..
Efter att bara träffat pojkvännen kortare stunder de senaste två veckorna var tanken att jag skulle åka upp och få en helg i lugn och ro med honom nu imorgon...
Det blir inte så, igår tyckte han att han skulle åka ner till stan istället så vi kunde gå ut och äta och gå på bio och se en film... Sen frågade han om det var oki att han sov över... som om han behövde fråga?...
Det känns lite märkligt att ha honom här istället för att åka upp till honom och kunna springa omkring mer eller mindra naken stärre delen av helgen om man vill.. Men samtidigt så är det kul att göra nåt annat och vansinnigt trevligt att få ha honom här hos mig över natten... Det är ju första gången han har barnvakt (Hundvakt) och kan stannan kvar...
Nackdelen är att jag tillbringar större delen av den med att städa soch röja här hemma... Visst, han säger att jag inte behöver göra det, men vem som helst kan bli astmatiker av mängden katthår som legat i drivor i lägenheten... så nu är det rant och fint... kattsandlådan är kvar att sanera och soppåsarna ska ut men annars är det bra..
Restgen av kvällen har tillbringats med galna småbarnsföräldrar , en grill och ganska stora mängder öl oh vin... Så nu ska jag borsta tänderna, sova min skönhetssömn och vänta ivrigt på att pojkvännen kommer ner till stan så vi kan umgås...
Han kallade mig dessutom för hjärtat härom kvällen... blev alldeles varm inombords..
Jag fick mig ingen råbock förra helgen... men vi fick titta på både en hög orrtuppar som spelade på åkrarna och fem rådjur som inte direkt var samarbetsvilliga för att bli skjutna... Men det var en bra lördagskväll i vilket fall..
Nu blir jag utan pojkvännen i helgen då han får besök av vännen från Kiruna, men det gör inte sååå mycket då han slank förbi här ikväll efter jobbet... Jag tog mig en ofrivillig tupplur i soffhörnet när han väckte mig med att kittla mig på nosen..
Det blev en trevlig fikastund, montering av sovrums-tv:n på väggen och en stunds köttslig samvaro innan han var tvungen att ta sig hem igen... Men nu har jag något att leva på under helgen och veckan som kommer..
Sitter i soffhörnet och lerr fånigt och känner mig väldigt nöjd och belåten med hela världen på det hela taget...
