IMPLODE

du frågar om jag pratat med mina vänner om det och jag svarar nej typ inte för jag vet inte riktigt vad det är. det gör att det blir svårt att prata om. men att jag borde försöka sätta ord på det. 

 

jag vaknar varje morgon med en boll av oro i magen. sen ägnar jag dagen åt att försöka andas bort den med djupa andetag. jag promenerar runt i lägenheten som är mina föräldrars. 100 kvm på våning 6, med utsikt över ulvsunda och bällsta å och bromma flygplats. det här blir mitt palats och/eller fängelse och jag går omkring över parketten och andas. lägger mig i soffan. tittar på svt forum. de arbetslösa måste vara samhällets mest allmänbildade, om det är det här de ägnar dagarna åt. jag vet nu allt om bioflygbränsle, vårt komplicerade pensionssystem, varför klyftorna växer och regeringsbildningen. ibland promenerar jag utomhus. i min hälsa-appen i iphone finns en graf som visar hur mycket man gått i år, hur många steg per dag man snittat de olika månaderna. min graf speglar perfekt mitt psykiska mående 2018. ju sämre jag mått, desto fler steg har jag gått. rastlöshet och ensamhet äter upp mig, och därför går jag ut och går. utomhus är man i alla fall inte ensam. och promenerar man så gör man i alla fall någonting. januari och februari promenerade jag runt kungsholmen nästan varje kväll. nu i november och december har jag knappt åkt kollektivt alls, promenerat till allt. i lördags för en vecka sen bröt jag en tå på fest. blev livrädd för att inte kunna gå. det är ju det enda jag gör. jag gör ingenting annat alls.

 

när jag berättar det här för dig säger du att allt kommer lösa sig när vi ses. att det inte ens kommer ta en kvart innan allt blir som vanligt igen. jag svarar att det är väldigt skönt att höra. sen pratar vi om nåt annat tills jag somnar, o nästa morgon är bollen av oro tillbaka. 

 

det blev ett år utan höst. det är november, men 21 grader varmt i brooklyn. ikväll åker jag hem och i stockholm verkar första snön redan ha fallit. jag har gråtit i en vecka. imorse flög emil till nepal och sedan dess har jag gått våra avenyer och gator: lafayette, nostrand, flushing, kent, metropolitan, lorimer, broadway och moore. man pratar om processen att flytta till en ny stad och göra den till sin egen, men för mig är den vår. jag hittar överallt ensam, vet vilka tunnelbanelinjer som går vart, vilka som är avstängda på helger, behöver inte längre söka i google maps när jag ska någonstans. men ändå är den inte min. den är delad och den känns tom utan honom. 

imorse stod jag i pyjamas på trottoaren utanför vår nya port, väntade på hans taxi, grät och sa hejdå. vi har varit ihop i 8 månader, jag blev kär i honom första gången jag såg honom och jag har nog älskat honom sedan augusti. ändå kunde ändå inte berätta det. varför är det så läskigt. när man sagt allt annat: du är min bästa vän, jag tycker om dig mest av allt i hela världen, jag är så jävla kär i dig, jag tycker om dig en skvadriljon upphöjt i skvadriljoner skvadriljoner. varför är det ändå så jävla läskigt att älska någon och berätta.

 

när taxin åkt och jag duschat smsar jag något om ”ville säga att jag älskar dig ifall ngt händer dig osv, men jag vågade inte o nu ångrar jag mig” och får svar ”jag ville också, men jag var för svag. hade börjat gråta jättemkt. älskar dig smulan” så nu har vi sagt jag älskar dig för första ggn, på sms. det är bättre än inget. mycket annat i vår historia är så filmiskt, allt kanske inte måste vara det. 

jag älskar nog den här staden också. inte på sättet som typ sofi farman gör, för att allt händer här och för att staden aldrig sover. utan för att avenyerna och gatorna verkar oändliga, och det får mig att verka oändlig när jag promenerar dem. för att ingenting händer om jag inte får det att hända, vilket jag nästan aldrig får. det finns ingen vän som skriver ”vi borde ses någon dag”, nästan inga pubrundor eller fester, inga inplanerade fikor, inga familjemiddagar. ingen som tycker att man borde skaffa ett jobb, gå på en konsert, dricka öl lördagskväll, klippa sig. det är nästan bara jag och emil och vi gör nästan bara exakt det vi vill. går till apoteket för att köpa lördagsgodis, tittar på paradise hotel, dricker iskaffe på väg till greenpoint på söndagarna, spontanflyttar för att det vore kul att bli hemmastadda i en ny stadsdel. det här är inte en semester, det är en typ vardag. och jag har aldrig trivts så bra i en vardag som jag gör i vår. ikväll åker jag hem och folk kommer fråga vad jag gjort här sen i juni. jag har ingen aning egentligen. vad gör man? jag har läst en hel kursbok för första gången. druckit jättemånga kaffe. pussat samma hals jättemånga gånger. promenerat jättemånga oändliga gator. egentligen inte gjort så jättemycket. men det är själva grejen. vi ses igen i jul. om 51 dagar.

11/6
det är juni nu. en vår har passerat sen vi sågs sist. under vårt första hångel skakade jag av köld. när vi gick ner mot nattbussen stannade du till för att titta på ombyggnationerna. mycket hade hänt sen du var här senast. jag frös ihjäl. när vi gick hem till miranda för att se melodifestivalfinalen och hon slängde ner nyckeln från vindsfönstret så gömdes den i snödrivor. en vecka senare åkte du hem och sen dess har snön smält och kommit tillbaka, för att smälta igen. vitsipporna i backen bakom tunnelbanestationen har blommat och blommat ut. häggen och syrenerna slutade lukta för länge sedan. kastanjeträden har fått små ljusgröna minikastanjer. våren gick snabbt och jag gick snabbt genom den. nu är det sommar. jag har varit civilingenjör i en vecka. i lördags hade vi examensfest. lägenheten, balkongen och alla våra vänner badade i orange juniljus. idag flyttar jag till new york. ikväll har 79 dagar äntligen gått. jag undrar om du är samma. om jag är samma. om vi kan vara ett vi utan tidsbegränsning, på obestämd tid. vi får se. mitt liv kretsar kring tid som går. kanske gör allas det. men jag räknar alltid tid. nu är det två timmar till jag ska vara härifrån. 

 
10/7
en månad har strax gått. jag sitter på kaféet precis vid oss. det som har för surt cold brew men tillräckligt bra ljusinsläpp för att jag ska orka läsa min geologibok. Ska börja med kapitlet ”metamorphism: a process of change” idag. spiller kaffe över byxorna, alla hippa människor med tatueringar över armarna och små kepsar ser. det spelar ingen roll, det var länge sen jag brydde mig om sånt egentligen. torkar bort med händerna, torkar händerna på byxorna. den första veckan här hade jag svårt att tolka omgivningen. jag ville förstå och kunna normerna, dom man kan utantill hemma, och att bryta normer hemma är det enklaste som finns. att besöka sturegallerian utan att ha duschat på en vecka, att vägra gå på il caffe-personalens bild av sig själva som universums coolaste människor, att sjunga högt på tunnelbanan med alicia. här var jag rädd att ha fel outfit för att gå på en viss gata, att råka beställa iced coffee när det klart o tydligt står cold brew på menyn på väggen, dricksa fel antal dollar. allt det där är okej nu. jag har lärt mig. men jag pratar fortfarande knappt engelska. insett att jag klarar mig bra på fraser som ”hej” och ”ja”. alla förstår ändå, hej låter ändå så likt hi och ja låter så likt yeah. hela vårterminen diskuterade jag genmodifiering, kloning, proteinproduktion, uppsatsskrivning, svåra laborativa metoder på engelska. förde lunchkonversationer med labbkompisar på engelska. skrev en masteruppsats och presenterade den på engelska. i new york vågar jag bara säga ”hej” och ”ja”. på svenska. det kanske kommer. 

trots att jag helt saknar rutiner har livet här blivit ngn sorts vardag. ingen dag är lik någon annan, men livet här är inte längre främmande. jag har skaffat simkort, tbanekort, promenerar moore st upp och ner som om det vore odengatan, tar L-tåget till manhattan som om det vore blå linjen till fridhemsplan, köper iskaffe på mataffären istället för stor studentkaffe på pressbyrån, träffar emma och carro på något fik i williamsburg, som om det vore miranda och alicia på string. planerar en fest på tak, tittar på serier på kvällarna, läser pocketböcker på tunnelbanan, lagar mat med majonäs och pasta som huvudingredienser. ser på bio i någon park i harlem. somnar och vaknar bredvid emil. svettas. är aldrig riktigt mätt. verkar inte få csn i sommar. men känner ändå ingen oro, ingen stress, ingen ångest.

i övermorgon åker vi hem, tillfälligt. en månad i stockholm, sen tillbaka hit igen. jag vill testa om mitt utmärkta mående beror på staden eller på emil, eller kanske på båda. jag är ovan vid att nyförälskelse känns såhär enkelt. det ska överskuggas av ovetskap, ständig oro över att känna för mycket, sorg för varje sms som inte besvaras inom 15 minuter. det vi har här är motsatsen till det. emma sa häromdagen att det känns som att vi varit ihop jättelänge. att det är självklart för henne, att jag o emil är ett par. så känner inga av våra vänner hemma. det är skönt att umgås i ett sammanhang där vi är givna. ingen av mina vänner här tycker att emil är min ”nya kille”, ingen är chockad över att vi bor tillsammans, att vi gör allting ihop. i det här sammanhanget är vi alla nya för varandra. du är lika ny som någon annan. jag också. nu ska jag läsa det där kapitlet i geologiboken. 

efter två glas rödvin och fem samtal som inte gått fram, ansluter facetime. vi pratar i mindre än 2 minuter o sen säger hon att vi fått rummet. i juni flyttar jag till new york. jag och emil flyttar ihop. vi har varit ihop alldeles för kort för att offra allt för varann. ljugit för hyresvärden och sagt att vi dejtat i 6 månader. det är absolut inte sant, men det spelar ingen roll för vi vet att vi kommer vara för alltid. då är några månader hit eller dit ingenting. vi känner oss knappt vuxna och inser att vi är världens naivaste människor. men jag behöver att något ska hända efter examen, något annat än ett laboratoriejobb på ett läkemedelsföretag och ett andrahandskontrakt i en stockholmsförort. han behöver en bästa vän. främst behöver vi varandra så himla mycket. 

vi umgås konstant med atlanten mellan oss. på vardagarna ställer han sitt dygn efter mitt, på helgerna ställer jag mitt dygn efter hans. vi pratar i telefon dygnet runt för det finns inte någon anledning att lägga på. ”jag ska duscha, vänta här”, ”nu e jag på väg till jobbet, hör du trots vinden?”, ”jag somnar nu, du kan ju redigera bilder tills det är natt hos dig, men lägg absolut aldrig på”. vi pratar om vårt torpet vi ska ha, sen när vi blir rika, tittar på svtplay (räknar 3, 2, 1, play för att vi ska vara i synk) samtidigt som vi glömmer bort hur varandras hud känns. 

en tisdag i början av mars satt jag på carmen på årets tolfte första dejt. jag har fört något sorts projekt i år, att dejta en ny person varje vecka. för att mota bort en odödlig rastlöshet, få dricka mängder av fulöl mitt i veckorna, få hångla med nya killar hela tiden och hindra mig själv från att få känslor för ngn som ändå inte vill ha mig. att alltid ha någon i telefonen som gärna vill ses igen, som back-up ifall jag håller på att dö av brist på stimulans eller bekräftelse. någon att ghosta, någon att sova med, någon att vakna hos. och i början av mars satt jag mittemot en som visste om projektet, men ändå sa ”jag vill ju att du bara ska dejta mig” redan en halv öl in i vår första dejt. ett dygn senare bestämde vi oss för att vara ihop. 

hånglar i trappan ner mot toaletterna på dovas mariatorget, i ett mörkt hörn på lion bar gamla stan, på en buss ut mot solberga, i ett studentrum på ett nykteristboende, i korsningen nere i fridhemsplans tunnelbana, ni vet där man ska bestämma om man vill till blå eller gröna linjen, eller upp mot buss 3 eller 4. med någons kompis på chovas, med en 96a på perrongen i medborgarplatsen, på strands dansgolv, i en soffa i sundbyberg och i en annan på katarina bangata. jag känner igen mitt eget beteende från augusti. när varje natt o människa var möjligheter att fly från mig själv ett tag. och jag tog varenda en. nu upprepar sig historien: jag sover inte hemma en enda helgnatt och tillbringar all tid någon annanstans. 

det här året har funnits så kort tid, och har redan förändrat mig så mycket. jag är inte längre rädd för någonting av det jag brukade vara rädd för. i labbet sitter jag och googlar på hur man ska gå tillväga för att lyckas flytta till usa, på luncherna rantar jag inför arbetskompisarna med sambos och bostadsrätter om att det fan är dags att leva lite. för nu har vi varit civilingenjörsstudenter jättelänge och om tre månader tvingas vi bli något annat. frågan är bara vad. 

15/1
de första femton dagarna på det nya året har redan passerat. jag har inte skrivit ett enda tecken i dagboken för det finns inget att skriva. den första veckan satt jag, alicia och mina och frös. nymble, chokladbollen, fjällhuset, hos alicias föräldrar i ängby. jag processade en hel kurs. fick ner 7,5 hp till 370 instuderingsfrågor med svar. så fort jag slutade tänka på fördjupad genetik, cancermutationer och epigenomet kändes allt tomt kallt mörkt. mellan 20 och 22 varje kväll promenerade jag runt kungsholmen, för att ge tankarna hela rymden att diffundera. de blir så koncentrerade i min etta. lättare utomhus.

efter en vecka kom kajsa o miranda hem från norrland och jag kunde bosätta mig i kajsas soffa i midsommarkrasen igen. vi lagade mat, tittade på tv och swipeade. alla killar va fula. jag skrev en tenta, och en till. min allra sista tenta. så vi hade vår allra sista tentafest. nu behöver jag inte vara utomhus för att tankarna ska kännas lätta. det räcker att sitta bredvid kajsa.

 

26/1
lyssnar på något radioprogram. en person ringer in och frågar ”varför älskar vi dom som inte älskar oss”. jag sitter under lysrören på vårt pyttelilla kontor på glyco-science på kth. läser artiklar om cellulosanedbrytning och blir tårögd. är fyra öl bakfull, dvs fullt kapabel att lämna sängen vid 06 och utföra en western blotting för första gången, men väldigt känslomässigt instabil. varför älskar vi dom som inte älskar oss och varför varför varför älskar dom inte oss tillbaka. jag vet inte.

en kväll i förra veckan satt vi i min säng igen. nästan en månad sedan vi sågs senast. allt var som vanligt och ovanligt. pratade igenom allt som hänt under hösten, och här månaden. varför allt blev som det blev och varför det inte kommer bli något mer. vi pratar bara om det som gått fel, det blir för sorgligt om vi tar upp sådant som varit bra o fint, tycker du. jag håller inte med. det är ju minnena av allt det bra o fina som får mig att palla fortsätta med sånt här. för killar e empatilösa o precis när man vant sig vid det så lämnar dom en. så jävla mycket dåligt o fult med dom. men det bra o fina, det är så jävla bra o fint.

som jag skrev i september: ”han får vara värd att bli ledsen över. för att den här hösten förtjänar något fint och han är något av det finaste jag sett.”

efter fyra timmar går du hem, måste hinna med sista pendeln. du säger att det känns konstigt att åka hem, att inte sova över. jag säger att jag kan skaffa en madrass att ha på golvet. för nu ska vi va vänner, eller kanske inte nu, men sen. jag kan bara kramas hejdå en halv sekund. det går liksom inte längre. du får en kasse med dom saker du lämnat hos mig. och så var det över. vår kärlekshistoria HT17. 

 
27/1
när vi slutar jobbet åker vi till hellströms o äter tacobuffé. efter åtta öl åker jag hem till nån i hornstull och får sova nära på en loftsäng. vid 11 morgonen efter sitter jag på fyran över västerbron, medan han fortfarande sover. man tror så lätt att man behöver någon som e kär i en. men kanske räcker det att hitta någon som tycker att man e ”helt sjukt jävla sexig”, eftersom det gör att den vill sova med en. för jag behöver ju egentligen bara sovsällskap. för nu. 

ibland tar saker slut och ibland gör dom inte det. natten mellan tjugonde och tjugoförsta december är något på väg att ta slut. vi ligger i min säng och du har inte sovit på 36 timmar men kan ändå inte somna. för första gången lär jag mig saker om dig som jag inte vill veta. jag håller på att göra slut på något som aldrig funnits. istället har vi sex och du lyckas äntligen somna. på morgonen tar jag tillbaka allt jag sagt. jag lurar mig själv, intalar oss båda att jag behöver dig istället för vemsomhelst. och du åker hem och säger ”vi hörs och ses, jag skriver när jag kommer hem” och jag orkar inte ens lämna sängen för att säga hejdå. luften är för tjock, atmosfären för tung. kan inte röra mig.

det här året har mitt liv känts mer än någonsin. ni vet ju vad som hänt. jag har gjort slut för första gången, blivit kär för andra gången och blivit dumpad för första gången. gjort ett ytterligare kärleksförsök som gått åt helvete. mitt årshoroskop säger att jag gått igenom en sjuårig turbulent period som nu tar slut. det hade något med uranus att göra. jag minns knappt hur mitt liv var innan den här påstådda perioden, men nog har det varit turbulent ett tag. fast det vill jag ju att livet ska vara. jag vill att saker ska kännas hela tiden. och i år har det alltså känts mer än någonsin. jag är tacksam över allt som hänt i år. jag är olyckligare nu än när året började. men jag vet att det går över. att jag kommer bli sådär lycklig som jag var i våras, igen. saker tar bara tid. och allt jag har är tid. 

ibland tar saker slut och brytpunkten mellan 2017 och 2018 är den tydligaste jag varit med om. så länge jag kan minnas har jag varit elev och student. tagit in information, processat, förstått. i en kedja har kunskaper och förståelse byggt på varandra. jag har suttit på föreläsningar och känt en enorm tacksamhet och respekt för de gamla föreläsarna som vigt sina liv åt naturvetenskapen och tekniken. som suttit i liknande föreläsningssalar, forskat, blivit doktorer och professorer, varit med när genombrott skett. och som nu lägger tid på att berätta saker för mig, så att jag ska orka lära mig och fortsätta på den här märkliga grejen vi människor håller på med. att förstå verkligeheten med naturvetenskapen och förbättra den med teknik. allt vi gör och vet bygger på sådant någon annan tagit reda på. det är så himla viktigt att kunskapen förs vidare och det är så himla viktigt att bra föreläsare finns. gå på universitetet är det finaste jag varit med om. inte tack vare festerna eller kompisarna, utan på grund av kunskapen och intresset jag fått. fy va fint.

det har slutat vara höst o blivit vinter. nu är det maximal mängd tid tills det blir höst igen. klart det är tråkigt. ett gäng helt personlighetslösa årstider ligger framför oss innan dimman o regnen kmr tillbaka. rosa himmel över odengatan en måndag kl 15 och Viktigt Meddelande till Allmänheten studsar mellan fasaderna. tryggt, allting fungerar, allt är som vanligt. som det varit på dagisgårdar, gymnasieklassrum och i flogsta. vissa saker består. rosa himlar o viktiga meddelanden o grus på asfalt. 

skrivit och klarat två tentor. sista året på mastern går snabbt och är alldeles för segt samtidigt. ingenting jag lär mig har potential att blow my mind. allt är självklarheter och tekniska tillämpningar och cancermedicin. har börjat läsa mina absolut sista kurser, bara två veckor kvar av normal vanlig studietid. efter jul börjar exjobbet och sen är det över. inser att de roligaste kurserna jag läst de senaste fem åren är fysik o programmering. har uppenbarligen gjort märkliga livsval. men nu sitter man här, ett halvår ifrån en civilingenjörstitel. vad gör man med en sån. ingen kmr tilltala en som ingenjörN i alla fall. jävla sverige. 

har sex till white noise. köper två flaskor vin i hornstull o sveper med kajsa framför idol. vi swipear bäst på fyllan. och när det egentligen inte behövs. jag kmr få sova nära någon hur jag än lyckas på tinder ikväll. inatt igen. har lyckats träffa samma person en hel årstid nu, en hel höst. undrar när vi slutade dejta och började utnyttja varandra. han får mat och sova nära stan när han varit ute, jag får någon att sova med. vi lever i en balanserad symbios, för tillfället. livrädd för att det ska övergå i parasitism. livrädd att inte ha något att erbjuda.

i mitten av oktober brukar jag tänka på löven, regnen, dimman. jag ser hela norrort från mitt nya fönster på våning 8. scandic i helenelund glittrar i horisonten när det är sol och syns knappt under disiga mornar. asparna i ursvik lyser gula oavsett. trots tydliga årstidsmarkörer har jag svårt att fatta var i tiden jag befinner mig. jag upplever de senaste månaderna som simultana och ständigt pågående. det finns ingen kronologisk ordning. även om min dagbok har tydliga datummarkeringar för varje anteckning känns alla 16k ord lika mycket nu som de gjorde när de skrevs. jag tänker på löven, regnen, dimman samtidigt som jag tänker på hägg i blom, caprisonne på badlakan, bubbel på balkonger, hummuswraps på kristinebergsklipporna och sommaråskan över sickla. jag vet att det är höst nu men våren och sommaren känns precis lika närvarande. och jag måste sluta älta det här halvåret. snart.

sitter i sängen. mitt rum är kaos: fullt av flyttkartonger, gamla föreläsningsanteckningar, häftmassa och vidöppna, tomma garderober. imorgon flyttar jag härifrån. från gröna linjen till blå, från västerort till solna, från ett hundra år gammalt mentalsjukhus till nyproduktion. från ett rum där allting har hänt till ett där inget hänt än. 

här har jag bott ihop med en pojkvän för första gången. beställt onlinepizza, legat i sängen och sett serier med någon som älskade mig igenom otaliga söndagar. här tog jag det ogenomtänkta, 100% luststyrda beslutet att gå ut och festa fredagen i valborgshelgen för att få chans att hångla upp den där lockiga killen från den där hemmafesten igen. här har jag gjort slut. suttit med tårar i ögonen på citronlakanen medan 6 år passerat på näthinnan. sagt ”förlåt men jag är inte kär i dig längre”. utelämnat detaljen om att jag råkat bli kär i någon annan. hit drog jag hem den där lockiga killen för många maj-, juni- och julinätter. under nattpromenaderna mellan råcksta och här lärde jag mig vad hans föräldrar heter, varför javascript är det bästa programmeringsspråket och att han var kär i mig tillbaka. här har jag dragit händerna genom hans hår. här har vi blivit höga på varandras lukter och våra egna signalsubstanser ihop. här har jag legat en hel natt och ältat orden ”jag vill verkligen inte ha ett förhållande”. här har jag insett att jag aldrig mer kommer träffa honom. här möblerande jag om eftersom jag inte stod ut med att ha sängen i samma vinkel som när han brukade ligga i den. här har jag fyllehånglat till oasis med någon som var jättefin och inte betydde någonting alls. en gång för mycket. här matchade jag med en extremt snygg kille och bjöd ut honom på öl. hit tog jag med mig honom en vecka senare, efter att han sagt ”förlåt jag blir så yr av att hångla med dig. vi får hångla nyktra någon gång” och jag svarade ”ja imorgon, du sover väl hos mig?”. nu har han varit här fyra gånger och idag har vi dejtat i en månad. 

allting har hänt här. det bästa ever och det sämsta ever. vid årsskiftet börjar de renovera här. 1935 till 1995 var det mentalsjukhus. min pappa brukade sommarjobba här när han pluggade. 2016 och 2017 har det varit mitt hem. 2018 kommer väggarna i mitt studentrum slås ut. plastgolvet kommer ersättas med parkett och 2019 kanske en barnfamilj kommer köpa mina kvadratmeter för miljontals kronor. undrar vad som kommer hända dom, här. och vad som kommer bli av mig, nu.

igår var livets sista sommarlovsdag och idag börjar jag sista året på civilingenjörsprogrammet. det känns så jävla mäktigt och jag är så stolt över mig själv. tänk att jag bloggat här i nio år, sedan jag gick i åttan och precis började inse att naturvetenskap nog va rätt kul x3 XD xp osv. nio år senare har jag klarat av högstadiet, naturlinjen på gymnasiet och varenda kurs under fyra år på två olika civilingenjörslinjer. flyttat till uppsala, flyttat tillbaka. skaffat ett jättestort gäng bästisar. blivit ihop, gjort slut, blivit kär, blivit lämnad, kommit över. 

 

för nu har 5 veckor gått och jag är fri, över, klar. i fredags drack jag öl med en annan och tänkte inte på honom en enda gång. 

 

8/8
var vi mest extremt bra på att hångla upp varandra? 

9/8
har slutat swipea ja på alla med samma hår som han. skönt. slipper chatta med exakt alla fula lockiga killar på tinder.

10/8
drack nog 10 öl för mycket på slakthustaket igår. träffade mitt ex och hans bästa kompis. kramades och berättade att jag drömt om dom hela natten. jag gick hem med en 95a med världens mjukaste läppar. sov i svedmyra och låg med en främling för första gången. gick därifrån på morgonen när han var i duschen, träffade miranda på tunnelbanan hem. hon och alla andra var på väg till jobbet, så som man ska va en torsdagsmorgon.

11/8
idag åker jag till tallholmsfestivalen! blir kul! 

14/8
nu har det gått tre veckor och i helgen likeade han tre av mina instagrambilder. i fyllan skriker jag ”ska jag ringa och fråga om han vill ha tillbaka mig eller let it go?” och alla svarar let it go. det betyder inget. jag blir ändå orolig över vad den lilla bekräftelsen gör med mig. 3 likes. han har i alla fall inte glömt mig. hånglar med den enda snygga på ön. han är verkligen svinfin men alldeles för långsam på att hångla. varje kyss varar i en evighet. jag refererar till honom som "min kille" trots att han ligger med lollo resten av festivalen. går vidare med livet.

drack 3 liter rödvin och minns inte nattbadet jag tydligen tog. jag och miranda hade dj set vid midnatt, det roligaste som hände! vi spelade indie i tre timmar, sedan fick ett gäng hiphopkillar nog och sa att såhär länge får man fan inte stå och spela från spotify. nehe. 

två veckor sommarlov kvar. tipsa i kommentarerna hur jag ska fördriva ytterligare 330 timmar. besatt av klockan. tittar på den varje kvart, vad jag än gör. att vara stilla och ensam i en enda sekund gör mig rastlös. funderar på att åka alla tunnelbanelinjer från slutstation till slutstation eller promenera till köpenhamn bara för att få vara i rörelse. 

7/8

nu har det gått två veckor sedan förra måndagen. sedan han sa ”jag hade inte tänkt berätta det här förrän senare, men, sofia, jag vill verkligen inte ha ett förhållande.” sedan jag sa ”jag kan inte fatta att jag lämnade någon som älskade mig, för dig” och sedan vi sågs senast. och jag frågade ”så du vill inte träffa mig mer?” säkert tio gånger, och han svarade ”inte på det här sättet” varje gång. vi gick till bussen tillsammans för sista gången och jag upprepade ”det var det” om och om igen och han svarade ”jaa…” varje gång. och jag sa ”jag hoppades så himla mycket på att vi skulle bli något fint” och han svarade ”men vi har varit något fint”. och jag höll med, ändå. 

vi var något fint. han var något fint. han var att få ett vykort med texten ”varför tänker jag på dig så mycket?”, när vi bara känt varandra i en vecka. vi var att viska ”jag är så jävla kär i dig” ”och jag i dig” i slussens bussterminal när vi bara träffats totalt fem gånger. vi var att hångla till radio dept på vinyl en hel fredagskväll för att det inte fanns något annat i hela världen vi hellre skulle göra. han var sommaren 2017. från slutet av april till slutet av juli. det enda jag tänkte på i tre månader. men nu är det slut. jag sörjer inte vad vi var, utan vad vi hade kunnat bli. allt jag hoppades på att få göra ihop med honom. allt som inte blev. 

den första natten lyckades jag inte somna innan väckarklockan ringde. så jag sjukanmälde mig från jobbet och låg i alicias säng och grät hela dagen istället. googlade hur lång tid det tar att komma över någon, någon man kanske inte älskar, men som man fortfarande är helt sjukt jävla förälskad i. 4-6 månader. alldeles för länge. jag bestämde mig för 5 veckor. och nu har det alltså gått 2.

och jag gråter en hel middag på grand hotels veranda. en servitris ger mig en servett. och en till. och det känns lite bättre. på vägen hem lyssnar jag på i can buy you på repeat. gråter igen. och jag skaffar tinder, mest för se att det finns andra. och jag matchar med någons ex, som ser exakt ut som han, fast längre. han vill mötas upp ute och jag svarar inte. och det känns lite bättre. går på spelning på gröna lund och istället för att lyssna på musiken spanar jag och alicia på popkillar. det känns lite bättre. jag flyttar hem till min lillebror för att slippa vara ensam om kvällarna. och det känns lite bättre. jag träffar totalt fyra killar från tinder och alla vill hångla med mig men jag skrattar mest åt dom. och det känns lite bättre. när jag cyklar hem vid 04:30 kan jag lyssna på jonathan johansson igen. jag, fanny och alicia delar en vinbox och åker till debaser. jag hånglar med två. och det känns lite bättre. och jag hånglar med någon som är 33, det är åldersrekord. och det känns lite bättre. mitt livs sämsta hångel, men det är roligt att slå ett rekord. och jag flyttar hem igen och möblerar om lägenheten. och det känns lite bättre. och alicia umgås med mig varenda dag. vi gör ingenting. möts upp, går omkring, sitter på ett fik, skrapar en trisslott, tar en öl, dricker en drink hennes föräldrars trädgård klockan mitt på dagen, gör quiz som vem i hamtaro eller cirkeln vi är. och det känns lite bättre.

 jag är singel på riktigt för första gången sedan jag var 17. hur fan gör man det här nu då

13/6
vi har inte hörts sedan vi sågs och vi sågs i söndags. nu är det tisdag kväll. jag är okej med det. tror att vi både är rädda för att den andra ska spela svår och inte svara på ett dygn när man väl skriver. därför skriver ingen. undrar hur länge vi kan pågå såhär. en vecka? en månad? till slut måste ju någon bli full.

14/6
han smsade igår. vi ska ses imorgon. 

16/6
tror mest jag är rädd för att bli sådär ledsen igen, som 2011 och 2012. vill verkligen inte det. aldrig mer. 

19/6
jag har tittat på alla på trädgården och allt jag vill ha är dig.

21/6
blir hög på endorfiner eller dopamin eller seretonin eller oxytocin eller vilken signalsubstans det än är som frisätts i överflöd i hjärnan när man får hångla med han man tänker på konstant. inte hög som ett förstärkningsord eller en överdrivt. det känns som knark på riktigt. blir pinsamt snurrig, borta. måste blunda och tänka på något annat ett tag.

2/7
det har blivit juli, innebär det högsommar? det har varit midsommar. jag har varit i kroatien och kommit hem. igår mötte jag honom i brommaplan och vi handlade mat. sen åkte vi hem till mig, åt maten och drack lite vin. han hade med sig ungefär 3/4 flaska och nu är hälften kvar. så lite behövde vi vin för att kicka på endorfiner och dopamin. har saknat honom så himla mycket. sen låg vi i sängen i 22 h. utanför sjukhuset berättade han att han tagit bort tinder.