En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn.
Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns...
Livet, du gav mig detta. Tack!
Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för mig, en fullständigt normal förlossning.
För första gången märkte vi att det var fullt på varenda sal på förlossningen, vi fick vänta lite på att väga och mäta.
Jag uppmanades komma upp och kissa lite. Med tanke på att jag haft EDA så kunde det vara lite svårt, men det gick hur bra som helst.
Hon läggs på pappas bröst när jag duschar och där blir hon liggande.
Innan dess har den nyblivna pappan meddelat de allra närmaste att hon är här nu. Vi bara tittar på varandra, hon är här nu och allt har gått bra.
Så fin, så stark och bara vår.
Det vackraste vi skapat.
Efter 6 timmar, strax före 23 så skrivs vi ut från förlossningen. Min livmoder har kontrollerats, att den dragit ihop sig som den ska och att jag får höra att den är väl sammandragen.
POX-prov tas på lilla älskling, efter mycket om och men. Lite haltande värden men efter ett nattligt besök på barnkliniken där mätningen görs om så får vi gå den där korridoren till patienthotellet.
Under mina missfall då jag legat inlagd så var det just detta jag fick se - lyckliga nyblivna föräldrar som går genom vårdavdelningen för att komma till vårdhotellet.
Och nu var det min tur.
Sån lycka!
Vi får info från barnmorskan och alla tider eftersom vi blir utskrivna på tidig hemgång.
Klockan är efter midnatt och vi har henne där på rummet i en balja. Bara vi!
Mr somnar snabbt, men även den natten kan jag inte sova. Jag tittar på henne hela tiden och kan inte sluta le i varenda cell i hela kroppen.
Jag sover knappt något den natten men det gör ingenting. Vi har en tidig tid hos läkaren så vi packar ihop och är hemma redan kl 10.
Jag är så otroligt känslomässigt berörd och grät mängder de första dagarna. Vi var hemma med henne och vi är hemma med henne, vår egna dotter.
Jag hoppas och tror att hon känner hur mycket vi älskar henne och hur lyckliga vi är.
Att få se kärleken mellan en fader och ett barn, den kärleken är magisk att bevittna.
Och nu landar vi hemma, försöker hitta en vardag. De första veckorna kan lätt beskrivas som en bubbla och jag är den första att skriva under på det.
Tillvaron och livet blev så mycket annorlunda, men till det bättre givetvis.
Jag är mamma, jag är hennes mamma och kampen och längtan var såååå värd detta.
Och så var fjärde delen över.
Resan är komplett.
Kanske blir det några sporadiska inlägg framöver, eller så får vi följas åt på annat vis. Instagram finns ju. Om du vill följa oss där, lämna gärna en kommentar (som jag givetvis inte publicerar) så kanske vi ses där...
Till dess, tack alla ni!
Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg.
Klockan är strax före 7 på morgonen och jag har fått ett sms från Aurora-BM att hon kommer kring 8. Hon är ledig men styr om så hon ska kunna jobba dag. Jag är också med i en studie som går ut på att se om man får en bättre förlossningsupplevelse om man blir förlöst av samma BM som man gått på samtal hos. Så målet var att hon skulle kunna vara med. Och så såg det ut att bli.
Under dessa två dygn vi varit inskrivna är det många gånger vi mött varandras blickar och konstateras "nu blir vi föräldrar, det är nu det händer, vi kommer åka hem med henne i babyskyddet". Det babyskydd vi packat bilen med på söndagkväll så att ingen granne skulle se, då jag fick frågor varje dag om när hon kommer och det var spaning på markiser och bilar på uppfarten för att veta om vi var på förlossningen. Vi var många som väntade på henne! Och den vetskapen gjorde mig varm i hjärtat.
Många hejarop där på onsdagen när Mr meddelade att vi nu är inskriva på förlossningen och att det nu blir bebis!
Jag är öppen 4 cm när jag skrivs in. Min Aurora har haft läkarkontakt och det bestämts att jag ska få värkstimulerande dropp från start så vid 9.00 kopplas droppet och jag börjar träna på lustgasen. Det krävs lite teknik. Jag får dessvärre inte bada då vattnet gått och hon bajsat i det. Men en varm dusch tar jag. Skööönt! Sedan kopplas en skalpelektrod på henne för att ha bättre koll. Jag kämpar på med lustgasen men efter några timmar kommer jag till en fas då jag blir fruktansvärt smärtpåverkad då det värkstimulerande droppet höjs i rekordfart. Jag får ingen paus. Jag mår illa och ber om ett glas fil. Fil och sockerdricka blir min kost under förlossningen.
Här går jag in i mina värkar, vill helst vara tyst och möta dom inom mig själv. Jag går in i min egna bubbla och kämpar.
BM hejar på och påminner mig om att hon mår bra och att allt går som det ska. Allt det som var viktigt för mig.
Kring lunchtid går det inte längre, jag får ingen värkvila. Vi reviderar om planen och jag bestämmer mig för att prova EDA. Efter en lång stund kommer narkosläkaren. BM hade särskilt bett om en erfaren pga min rädsla, då jag verkligen inte ville ha EDA med risk för alla komplikationer.
Och när han kommer så är jag i en dimma. Mr går ut en sväng och har berättat för mig att det var hemskt att se mig ha så ont. När undersköterskan frågar hur han mår så började han gråta, han led av att se mig plågas så.
När narkosläkaren kommer så dröjer det en halvtimme innan den värsta smärtan försvinner. Himmel så skönt! Jag ber honom om ursäkt att jag tappat behärskningen, att jag är alldeles utom mig av smärta. Jag ber om ursäkt så många gånger.
Smärtan försvinner men trycket neråt försvinner inte så det fick jag kämpa på med, men det var betydligt mer hanterbart.
Jag lägger mig för att vila en stund och lyckas slumra till mellan några värkar, jag vaknar av att jag hör hur jag snarkar. Bredvid mig sitter Mr och Aurora-BM, som har väldigt hög salnärvaro. Jag varvar mellan att stå, ligga på sida och jag tar de fortfarande intensiva värkarna med lustgas.
Kl 14.50 byts värkarna mot krystvärkar och i dom finns det kraft. Gud så skönt. Jag får instruktioner och följer henne till punkt och pricka. Jag gör som jag blir tillsagd och tycker krystvärkarna är rätt häftiga, smärtan är som bortblåst, och det var väldigt välkommet.
Droppet höjs återigen och jag får hela tiden höra att hon mår bra och att allt går som det ska.
Vid varje värk får jag trycka på.
Mr har i efterhand berättat att han frågade BM om när det blir barn och hon trodde det skulle bli inom 40-50 min.
Jag ser i ögonvrån hur bordet dukas upp och hur hon tar på sig förkläde. Jag blundar men ser det ändå, fastän jag även nu är helt inne i min egna förlossning. Trodde jag skulle hålla Mr i handen, men jag går helt in i mig själv.
När BM ber Mr trycka på knappen så vet jag vad det betyder. Nu ska hon födas fram, eftersom man alltid är två BM vid framfödandet. Och in kommer en till BM och så tar jag några värkar till, som jag andas mig igenom istället för att trycka på, allt enligt instruktion.
Jag känner mig som en 7-åring som lyssnar på fröken. Jag lyder.
Och så säger hon: "Vid nästa värk kommer hon".
Då får jag kraft och så vid nästa värk så känner jag hur hon rinner ur mig.
Och hon frotteras och vi gratuleras. Till vänster om mig står Mr och jag ser att han gråter, jag gråter och hon läggs på mitt bröst.
Så underbart fin var min första tanke.
Mörk och inte alls så stor som dom varnat för på TUL.
Så vacker.
Klockan 15.25 en dag i slutet av maj, pågår livet utanför fönstret - men hos oss har livet stannat upp och fått en mening. Allt vi väntat på...
Flera års kamp är över och det ögonblicket har förändrat mig för alltid.
Jag blev mamma - till just henne.
Vår underbara dotter... 52 cm och 4180 gram - det vackraste vi skapat och mitt livs största kärlek.
Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen så blev det ingen sömn för mig på natten eftersom det skulle kontrolleras med CTG hela tiden. Jag fick dock en sömndos när allt var klart kl 5 på morgonen och så fick jag sova till kl 9 och läkaren kom på ronden.
Mr åkte hem tidigt på tisdagsmorgon för att hämta lite mer kläder, det här skulle ju ta tid.
Efter läkarronden och ny undersökning, beslutades det att vi fortsätter på tisdagen med samma metod - Cytotec.
Under dagen hade vi fortsatt kontakt med Aurora-BM som hejade på och fanns där.
Tisdagen löpte på med samma rutiner som måndagen. Cytotec varannan timme och däremellan CTG. Nu började jag dock se att CTG'n såg annorlunda ut. Jag hade också börjat få en täckningsblödning. Och jag började få kännbara sammandragningar under eftermiddagen. Vi kämpade på, och när kvälls-BM kom så klickade vi direkt och när hon undersökte mig pp kvällskvisten så kunde hon bekräfta att det hänt en del. Och hon och hennes kollega gav mig verkligen hejarop. Det kunde vara hur lätt som helst att ta hinnorna på mig nu sa dom. På kvällen hade jag rejält ont men ändå bestämde vi oss vid 22.30 att återigen ta en prommis runt sjukhuset och i korridorerna mellan doserna.
Flera gånger fick jag stanna och andas mig igenom sammandragningarna. Sjukhuset var tomt på folk nere i korridorerna och dag gick mot natt.
Mr somnade i sängen bredvid mig och jag låg redo för återigen en natt utan sömn, då kontroller gjordes varannan timme och sammandragningarna gjorde ont.
Får ett sms av Aurora-BM som berättar att hon finns på förlossningen imorgon bitti, om vi är på förlossningen då. Jag hoppas ju givetvis, men har svårt att tro att vi skulle komma dit då. Ställer in mig på ytterligare en dag med Cytotec. 3 dygn är max. Nu hade jag fått 2 dygns doser, 15 doser. 8 på måndag och 7 på tisdag innan jag ringer pp klockan.
Strax före kl 5 på morgonen efter en natt helt utan sömn känner jag hur det rinner till, och jag ringer på klockan. Mr vaknar till och frågar om det var jag som ringde. Ja jag sa jag.
In kommer BM och jag säger att jag tror att vattnet gått men är orolig att det är blod.
Hon kollar efter och mycket riktigt. Vattnet har gått och det visar sig också att hon bajsat i vattnet. Jag blir livrädd. Rädd för att det nu ska bli kejsarsnitt och rädd för insikten att det nu är verklighet. Nu är vi igång. Skickar ett sms till Aurora-BM och berättar att vattnet gått. Hon svarar direkt att vi ses kl 8, då hon kommer in och finns tillgänglig för oss. Vilken klippa!
BM ringer förlossningen och rådgör, och Mr packar ihop allt. Aldrig förr har det väl gått så snabbt att få honom att vakna som när det konstaterats att vattnet gått.
Jag får ingen sista dos Cytotec utan slutar på 7 doser det dygnet. Nu ska vi flyttas över på förlossningen.
Strax före klockan 7 på morgonen får vi promenera över till förlossningen ledsagad av nattens BM som inväntar att dagpersonalen ska ta över.
Tårarna rinner på mig när vi leds in på rum 4, här ska vi föda barn!
Och vi kommer inte härifrån förrän vi har blivit föräldrar. Det är nu det händer...
I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi åkte upp till Spec.MVC där vi skulle vara klockan 8. Jag grät av alla känslor när vi parkerade nere i garaget, det vad känslosamt. Nu skulle vi bli föräldrar och det fanns ingen återvändo. Jag ville egentligen inte bli igångsatt och såg alla komplikationer framför mig.
Kände mig lite snuvad på min förlossningsupplevelse.
Väl på Spec MVC blev vi väldigt fint bemötta som vanligt. CTG gjordes och sedan fick vi träffa läkare som gjorde undersökning och konstaterade att min livmodertapp inte alls var särskilt mogen för detta med förlossning. Planen var fortfarande att sättas igång med Cytotec.
Vi fick sitta i väntrummet efter undersökningen och vänta på att bli hämtade till avdelningen.
Min underbara Aurora-BM höll koll på oss, och det kändes fantastiskt att hon fanns där i bakgrunden.
Vid 11-tiden hämtades vi till avdelningen där det återigen blev lite väntan på att få komma igång med medicineringen. Aurora-BM kom förbi och tårarna rann på mig. Vi hade gjort upp med de närmaste om att all kommunikation skulle gå via Mr, så jag slapp känna att något annat fanns än vår bubbla. Ett superskönt beslut och varje gång Mr läste upp sms från mamma eller annan när & kär, så grät jag. Jag var så känslosam.
Aurora-BM kollade med personalen på avdelningen när jag skulle komma igång. Klockan var lunchtid och vi funderade på om vi skulle äta lunch nu eller invänta info från personalen. Hon kom tillbaka och berättade att det blir efter lunch, så vi kunde mer än gärna gå ut och äta lunch. Vi gick till patienthotellet och åt lunch där, då tanken på sjukhusmat inte gick ihop hos mig och jag visste att min förlossning skulle kunna ta tid.
Allt var en bubbla och lyckan, förväntningarna och alla tankar och känslor bara bubblade inom oss...
Nu var vi snart igång, mot att bli föräldrar. Jag jobbade med att sparka av mig alla känslor över att förlossningsstarten inte blev att klocka värkar hemma eller upptäcka att vattnet gick.
Nu när det gått några dagar när jag skriver detta så ser jag ändå tillbaka på min förlossning, som ni ska få ta del av, som något väldigt fint och varmt ändå.
Och stunderna där på igångsättningsdagen var sååå fina ändå, vi var igång. Nu skulle det bli barn...
Hon är här nu, min älskade dotter. Vårt allt! Lyckan har inga gränser...
Jag trodde jag visste vad lycka och kärlek är, men så fel jag hade.
Vi har varit hemma någon dag och landar som mest i allt nu. En bebisbubbla.
Förlossningen har gått bra, och nu i efterhand är jag så stolt över mig själv - att jag fick den förlossning jag drömde om. En underbar upplevelse som jag bär med mig varmt.
Funderar på att skriva en förlossningsberättelse, men det dröjer någon dag.
Allt är såå underbart, jag är komplett, jag är MAMMA och det är ingen dröm, det är verklighet. Älskade älskade lilla liv, du är mitt allt...
Ett litet livstecken från mig, trots att det inte går att kommentera i detta inlägg.
Tack för era kommentarer, som jag läst varenda en, och blev rörd till tusen.
Arbetet med att tömma över bloggen pågår, och jag står fast vid att jag kommer uppdatera er på slutet.
Det är nedräkning nu, men än finns hon i min mage och beräknas vara en stor tjej enligt det två TUL som gjorts.
Jag är höggravid och full av känslor och inte minst av tacksamhet...
Nu väntar vi och längtar...
Kommentarerna rullar in, och jag står fast besluten om att jag inte kan blogga just nu.
Men det är många som vill veta slutet på denna resa och frågar om lösenordsskydd eller någon annan lösning. Och jag kan förstå...många vill se slutet på denna resa.
Så jag ska sätta mig och ta bort möjligheten att kommentera och lovar att bjuda er på slutet av resan, på ett eller annat sätt. Om det så är en tom blogg, så ska ni få veta slutet.
På något vis...
Jag tycker att denna blogg varit anonym, avidentifierat namn osv.
Men tydligen inte tillräckligt. Å det må vara om någon skulle få veta vem jag är. Men när en kommentar som idag ramlar in, då finns det tyvärr inget val.
Då måste man sätta sin egen säkerhet och trygghet långt före...
Under nästa vecka kommer jag att stänga ner bloggen, jag ska skynda mig att spara ner vissa saker - då bloggen ändå varit viktig för mig.
Men från och med nu kommer ingenting längre att delas här. Jag har inget annat val.
Jag har varit er alla som delat min resa otroligt tacksam för allt stöd. Vänner har tillkommit och kunskaper och stödet har varit ovärderligt.
Tack för mig!
Jo tack. Jag är oerhört trött och orkar knappt något. Igår kväll var jag orolig, hade inga som helst krafter kvar efter kl 19, så jag gick och la mig i sängen och där låg jag i över 12 timmar.
Idag känns det något bättre men inte bra.
Min barnmorska sa att det kan kännas så kring denna vecka, och så är det verkligen. Helt slut.
Vaknade med huvudvärk också.
Men jag vill inte gnälla, för jag är tacksam. Rädd att vakna och att någon ska säga åt mig att detta bara är en dröm.
Idag åkte vi iväg och köpte en mobil till skötbordet och en pandakudde.
Jag är glad att det mesta är inköpt och klart, för jag orkar ingenting.
När vi kom hem så sov jag en bra stund på soffan.
Ute spelar vårfåglarna, våren kommer...
Och jag tror att jag får ta en dag i taget ett tag framöver...
... och med våren kommer vår flicka.
Jag är inne i vecka 30 nu och har nyss kommit hem från ett besök på Spec.MVC Min favoritläkare var det idag, han jag mött på gynakuten så många gånger under alla förbannade missfall.
Han är så innerligt glad att det gick vägen för mig, och det känns underbart att få höra hans glädje.
Idag var det bara ett besök för fortsatt sjukskrivning på deltid. Det sista intyget, och bara det känns som en milstolpe.
Han frågade om jag börjat fundera på vilken förlossning jag ser fram emot.
Så abstrakt, men kanske dags att börja fundera på det.
I magen hoppar hon runt, leker rövare och tänjer ut den runda magen.
Jag själv börjar bli ruskigt trött, igår och idag ligger jag helt under isen och orkar ingenting annat än att ligga.
Men det är mars, det är vår!
Och snart är hon hos oss...
Idag välkomnar vi vecka 30, och längtan slog ner som en smäll inom mig. Jag längtar så enormt efter henne, och i detta nu känns det som en hel evighet kvar innan hon beräknas komma.
Just i denna stund känns det som att målet ligger flera åååååår framför oss, medan jag borde förstå att vi "bara" ska klara av mars och april innan hon ska komma.
Några tårar har kommit nu på morgonen, jag längtar efter henne och vill ha henne här...och tiden kommer krypa fram.
Jag hade tänkt att vi skulle ha en massa weekendresor att se fram emot i väntan på att få bli 3, men där har jag fått backa, orken finns inte och jag vill helst vara hemma när illamåendet griper tag om mig.
Ja det var inte så muntert det här.
Vi är i stugan och strax på väg hemåt, då ska jag smita in i hennes rum och snosa lite på hennes små kläder i garderoben.
Kanske har ni något råd eller tips när längtan slår till och känns så där olidligt hanterbar?
Idag var det BM-kontroll.
Magen mättes till ett SF-mått på 29, så vi är inom kurvan men på den övre kurvan.
Hjärtljuden var fina och regelbundna med ett medel på 144 slag/minut.
Det var bebiskontrollen det...
Och stickan var blank för mig, så ingen protein och ett riktigt fint blodtryck på 115/75.
HB på 110 och blodsocker på 6,9 efter frukost.
Jag känner mig riktigt nöjd med de värdena, och ska fortsätta att kollas varje vecka med tanke på att det funnits protein där.
Det känns tryggt och bra.
Vikten visade på 3,5 kg plus och det är jag också nöjd med.
Jag gick därifrån riktigt lättad och med en informationstid på förlossningen om just förlossningen, amning och första tiden hemma.
Känns smått overkligt, men så underbart.
Nu ska jag ägna några timmar åt att fortsätta förbereda för min frånvaro på jobbet, även det känns smått overkligt...
Vecka 28 är här och med den också känslan av att vara tung och trött. Det börjar kännas helt klart.
Och längtan börjar också smyga sig på, den där riktiga verklighetslängtan.
En sommar med henne! Vår dotter, hon som ofta sparkar på nätterna och som inte alls gillar när jag sitter med benen hopdragna på soffan.
Hennes rum börjar bli till just ett rum. Med hennes grejer. Jag älskar att vara därinne och jag är glad att vi började i tid med allt.
Inom någon vecka börjar jag ordentligt att lämna över mina arbetsuppgifter och ska dra ner på tempot.
Dessa två veckor kommer bestå av medarbetarsamtal och överlämning av personalbiten, vilket känns väldigt viktigt att det blir rätt.
I magen är det full fart och mer där till. Bästa stunderna är när vi ligger nära varandra och Mr får känna hennes rörelser i magen.
Jag ser fram emot fler fina stunder som familj...
Jag ser fram emot våren, att möta våren med glädje. I fjol var det missfall och tunga besked.
I år tänker jag ta revansch på våren!
I måndags var jag på Spec.MVC och träffade den där underbara läkaren igen. Uppföljning av illamåendet, och som vanligt togs blodtryck, som var högt.
På tisdagen igår fick jag ett samtal om att alla andra prover som togs var bra och att natriumet nu såg bättre ut.
Hon sa att hon glömde be mig om ett urinprov, så imorse skulle jag komma in för nytt tryck och ett urinprov.
Sagt och gjort. Idag åter mot sjukhuset. Blodtrycket var bättre efter 20 minuters liggvila men nu hade det tillkommit protein i urinen.
Läkaren skulle sökas och hon kom för att prata med mig och förklarade vad som fiskar efter.
Och jag förstår. Havandeskapsförgiftning.
Hon berättade om symptom och hur det kan arta sig, att vissa har snabba förlopp och andra har smygande förlopp och i vissa fall går man en hel graviditet ändå, kanske får blodtrycksbehandling och mår helt okej.
Jag blev lite tagen på sängen faktiskt. Jättebra att dom har koll, men mina värden har varit topp tills nu.
Det blev många känslor...
Söndag betyder ny vecka - 27!
I helgen har jag mått si så där. Lördagens planer fick strykas och jag låg i sängen till klockan 16 innan jag gjorde allt jag kunde och genomförde tjejmiddagen nere på stan.
Men jag mådde verkligen inte bra under dagen. Så fort jag ställde mig upp så sköljde en våg av svaghet, yrsel och allmän sjukdomskänsla över mig. Jag blev riktigt orolig och låg därför nästan hela dagen. Tog några extra Resorb och försökte vila.
Imorgon får jag svar på om det är mitt hb som är lågt igen eller om det är så man kan känna då och då.
För imorgon är det nämligen återbesök på spec.MVC
Idag har jag fixat lite mer i flickans rum, tvättade upp alla textilier så att det kunde plockas in i lådor och inte ligga i plastpåsar.
Det blev så fint! Exakt så som jag hade föreställt mig hennes egna rum.
Nästa helg hoppas jag på att tvätta upp och sortera hennes kläder så att jag får en bättre överblick över vad vi har.
Lite lagom passande till dess att Livly släpper sin vårkollektion till veckan.
Och nu ligger jag i sängen, och inne i mig pickar livet på. I över en timme har hon snurrat runt, sparkat lite på sin pappa.
Jag njuter varje dag över att vi får uppleva detta mirakel.
Älskade lilla mirakel!
Idag skulle jag ha åkt till Stockholm på konferens. Helgens utflykt till grannkommunen gjorde mig trött så jag var väl inte så där jättepepp när jag packade väskan igårkväll.
Och i natt kom oron, jag vill inte åka. Jag känner mig trött, illamående och vill vila. Saker som annars görs per automatik tar nu energi att göra.
Och efter att jag under middagen på showhelgen fick slänga in handduken och lägga mig på rummet och krama hinken, så blev jag ännu mer rädd.
Vid fyratiden kröp jag snyftades nära Mr och sa att jag inte åker, jag blir hemma. Jag behöver en dag hemma.
Vila, sova, göra ingenting.
Och så blev det.
Tack till er som svarade på mitt förra blogginlägg -resultatet av vår weekend talar sitt tydliga språk. Jag vill vara hemma. Jag tror inte att jag bokar någon mer weekend innan maj.
Vecka 26 är här! Knäppte ett magkort idag och jag var svårt att se skillnad men det gör min omgivning.
Och jag känner henne, hon känns aktiv och väldigt envis i magen där hon bökar runt och bjuder på shower i magen.
Älskade lilla liv - tänk att vi får uppleva detta mirakel, för det är vad det är, mirakel!
Magen växer, brösten spänner och i det så ska man känna sig bekväm. Häromdagen hade vi ett snack här hemma om hur osynkade vi är vad det gäller det intima.
Och så verkar det vara för många, män som är rädda att skada och göra illa.
Något som konstigt nog hjälpte Mr var när vi i veckan var hos barnmorskan och hon skulle mäta
SF-måttet. Mr tyckte att hon var hårdhänt och tryckte och bände. Ingenting jag noterade. Helt plötsligt så sa han senare på kvällen att nu var han inte rädd att råka komma åt magen längre när vi är intima.
Ja det är inte lätt det där, och inte lär det bli lättare heller...
Vintersemester är alltid något som jag ser fram emot, att i februari/mars lämna landet för varmare breddgrader. Solljus, rekreation, total avkoppling och tid att vara.
I år har vi inte bokat någon vinterresa just för att jag är gravid.
Tankarna går på mig, vad jag vill hinna göra innan jag blir mamma.
Som det är nu är jag ganska trött.
Imorgon knackar vecka 26 på och jag tycker att det märks att magen blir större och tyngre.
Och jag lär ju knappast bli piggare ju längre veckorna går.
Men kanske kan vi göra något på hemmaplan eller närmare hemmet?
Eller vill man bara vara hemma sista tiden? Typ sova i sin säng?
I skrivande stund har vi faktiskt tagit oss till en grannkommun, checkat in och ska på show ikväll.
Jag somnade under den 1,5 timmes långa bilfärden och har nyss vaknat upp efter ytterligare 2 timmars sömn för att klara showen.
Hur är era erfarenheter av den sista tiden? Jag tar gärna del av den...
I veckan har jag satt igång och börjar planera min föräldraledighet. I mitt fall blir det lite speciellt då jag kommer jobba (om än lite) redan i början av föräldraledigheten. Ett val jag själv gjort och som jag hoppas kommer kännas lika bra då som det känns nu.
Men en del av mina sysslor ska ersättas och det är det jobbet som jag satt igång med nu. Det känns overkligt att lämna över till någon annan, det man drömt om så länge.
Det är många sådana moment nu, det man drömt om så länge-moments...
Den senaste tiden har tempot på jobbet börjat kännas, och jag känner mig väldigt trött.
Nätterna är väl inte direkt min favorittid på dygnet med kass sömn och femtioelva kisspauser.
Känner tack och lov inte av något i rygg eller fogar och är väldigt glad över det.
Vikten är ca 2-3 kg plus och det är jag glad över, försöker tänka på vad jag äter, men känner helt klart att jag är mer hungrig nu än tidigare.
Hoppas på att inte behöva gå upp så vansinnigt mycket men i duschen såg jag att anklarna har börjat svälla redan nu.
Så det är väl nu kroppen kommer visa sina gravidkrämpor, men en dag i taget.
Varje kväll så myser vi tillsammans med magen, så mysigt. Jag är glad att det är verkligt för Mr också och jag blir så varm i hjärtat när han avslutar varje mysstund med att säga att han älskar henne, och mig.
Och vi älskar varandra...
Så djupt och så innerligt.
Vi ska få bli en familj och vi börjar undra vad det är förrän liten människa som ligger därinne och sparkar sig runt.
Ca 30 cm är hon nu, lilla älskade skatt! Vi älskar dig redan!
