Det är inte så ofta jag och min man hinner umgås på tumanhand, men precis som ifjol, fick vi gå på julbord.
Genom makens jobb, var vi på Torpshammars Herrgård och fick avnjuta god mat och trevligt sällskap.
Synd jag inte hade laddat telefonen tillräckligt för att dela med er av allt fint. Herrgården i sig var så otroligt vacker, med alla dessa gamla detaljer och härliga inredningen. Super mysigt var det.
Men som jag uppskattar dessa få tillfällen, vi faktiskt får komma ifrån lite. Släppa vardagen och bara vara. Det gör att man orkar kämpa vidare en stund till.
Skriver snart igen!
Kram på er ❤
Usch, inatt skulle jag kunna skriva en roman... så mycket tankar, sorg och ilska som bubblar inom mig.
När fan ska det bli lungt! När ska vi få vara ifred, från alla dessa som slänger skit!?
Men jag väljer att INTE skriva om det här... inte nu, för infekterat ännu. Offerkoftan sluter sig hårdare om en och jag vill bara ge upp! Känner för att fly, för att slippa undan, till något man tror är bättre.
Jag saknar mina RIKTIGA vänner, de som läser av mig, som är okej med att jag sluter mig, men ändå förstår. Ni fattar inte hur ensam jag känner mig mellan varven. Ångesten som kommer över mig, sånna här kvällar.
Fy sjutton, önskar inte ens min värsta fiende denna känsla.
Nä, ibland flyr jag i sinnet istället, till en plats där jag känner mig hemma. Tankarna finns där, de finns hos dem som finns där och en önskan att de någonstans saknar mig lika mycket.
Tänk om ni visste ALLT, hur förbannat jobbigt det är just nu och hur svårt det är att faktiskt berätta som det är :(
Hoppas ni andra har en bättre natt än mig ❤ Kram Jill
Jag har gått på ett projekt genom AF, som gett mig så mycket. Även om det varit struligt med så mycket kring familjen ett tag, så kändes det alltid skönt att komma till projektet.
Dels för att ledarna var så sjukt härliga människor, som såg en precis som man är. De öppnade upp mina (iallafall) ögon för att börja använda min egna handbroms. Säga ifrån och börja tänka mer på mig själv. Tänk att så många som sagt det, men aldrig har man lyssnat. Thommy och Jenny! Fy fan vad ni är bra ❤
Men nu är det tråkigt nog slut på det roliga, så lite nervös inför vad som komma skall kan jag erkänna att jag är. Men samtidigt känner jag mig lugn. Det blir som det blir och så tar vi det som det kommer :)
Sköt om er alla fina ❤
Lilla O har fått nytt medicin. Och vi har märkt en stor skillnad. Från att gå från konstant hispig och evigt exploderande - till (gamla medicinen) zoombi liknande O, som pratade så tyst att man aldrig hörde honom, osäker, introvert och såg massa saker som ej fanns där - till att nu med nya medicinen fungera som vilken 7åring som helst. Absolut gnälls det, blir små utbrott och lite hispig. Men vilken unge är inte det när man är 7? Så skönt att se att han kan få vara sig själv nu, men lite lugnare.
Nu hoppas vi bara att det funkar ett tag och att vi slipper ställa om igen snart. Detta eviga pysslande för att hitta rätt medicin. Stackars mammas hjärta.
När vi hade varit hos doktorn och vägt/mätt osv. Sen fick han som belöning gå på BurgerKing. Han tryckte i sig 11nuggets!!! (nä, jag gillar inte att barnen äter sånt, men känner att ibland får man faktiskt få halva vägen var och nu ÄNTLIGEN åt han!)
Nöjd son och nöjd mamma. Onsdagen var en härlig dag! ❤
I fredags blev ju superduper förkyld som jag skrev. Så sjukt sällan jag verkligen blir riktigt sjuk. Men det var vidrigt rent av.
Under helgen blev jag mycket bättre. Inget ont eller så som i fredags. Det övergick helt enkelt till lite vanligt förkylningskänsla.
På lördag kväll känner jag små stickningar i huvudet. Inget jag sen bryr mig om utan lägger mig som vanligt. Vaknar på söndagen och det riktigt hugger i huvudet, så pass att jag drar ihop hela kroppen och grimaserar hemskt. Sen släppte det på bara några sekunder. Tänkte inte mer på det, men det började komma fler sånna där hugg.... Kortvariga och på samma ställe. Folk som såg en undrade nog om jag fått problem med tics eller nått. Kändes som det, dock väldigt onda sånna.
Lät det vara, prova äta Alvedon som hjälpte lika mycket som en droppe i havet. Så sa till gubben "om det inte släppt imorgon grå jag nog kolla med hälsocentralen vad sjutton det är. Hänger nog ihop med förkylningen, men behöver ju hjälp till smärtan iaf."
Måndag morgon och ja, vad säger man huggen fanns kvar, jag ticsade mig igenom lämning av barnen och ringde sen. Halv 3 fick jag en tid samma dag. Tacksam och glad över det. Försökte sova bort smärtan men utan resultat. Ticsa trots mörker, lungt omkring och totalt avslappnad. Spelade ingen roll hur jag låg, sätt, stod, gick eller vad jag än gjorde. De bara kom, när man minst anar det!
Gubben körde mig till hälsocentralen och följde med som stöd. Dock fick vi vänta över en halvtimme innan vi fick komma in till läkaren. Där gjordes en grundlig nevroulogisk undersökning och genomgick alla andra undersökningar som är typiska. Gubben far och hämtar barnen, medan jag fortsatte undersökas. Läkaren fick råda med annan läkare som sen dök upp och pratade lite om hur de tänkt.
"Vi skickar dig till akuten i Sundsvall direkt nu med sjuktaxi. Då vi vill att de ska göra en MR på dig. Så vi kan utesluta "de värsta sakerna vi misstänker"
Jag bara: Men jag trodde ju att det bara berodde på att jag varit förkyld.
Iaf så fick jag skicka hem gubben med barnen igen, vänta på sjuktaxi, som i sin tur skulle plocka upp lite andra patienter. Så kl 19 kom jag in och anmälde mig. Kl 20-20.30 kom gubben, efter att barnvakten tagit över hemma. 21 ropas jag upp och blodprover, temp, blodtryck, syresättningen kallades. "Det är lite fullt just nu, så du får vänta i väntrummet ett tag"
Ut u väntrummet och lillebror kommer förbi med lite macka och dricka. Inte ätit sedan 13tiden. Ni ska bara veta hur gudans god mackorna var!!!
00 fick jag komma in på ett rum, för att fortsätta vänta fram till ca 01,då kom medicinläkaren in. Jäktad och väldigt stel å kall. Presenterade sig och frågar "varför är du här? Vad tror du att det är för fel?" sen piper hans jourklocka och försvinner snabbt. Jag och maken kollar förvånat och lite smått chockad på varandra.
Om jag nu visste själv vad det kunde vara, kanske jag inte skulle behöva träffa denna läkaren. Och varför jag var där? Jag blev ju dit skickad för att de i Ånge ville kolla upp vad som var tokigt genom en röntgen.
Nåja, han kommer iaf tillbaka vid 02 och säger. Vi kommer inte göra någon röntgen av dig. Du är bara förkyld. Din hjärna är också förkyld, då känns det det i hjärnans muskler. Du får åka hem och ta Alvedon. Sen reste han sig och gick.
kl 04 kom vi hem inatt, tok trött, irriterade och fortfarande svarslös när det kom till varför jag hade så ont. Eller nä inte riktigt... hjärnan var ju förkyld... så när huggen kommer nu, så skriker jag prosit rakt ut med mina tics.
Så nu har jag tics och touretts!
Vände mig till Hälsocentralen här i Ånge idag igen. Läkarna som skickat mig till Sundsvall, blev förvånad och irriterade. För nu kunde de fortfarande inte ge mig behandling eller fortsätta utredningen, då de behövde svar från röntgen...
Ja, sjukvården är rolig ibland!
PROSIT / Jill
Här står vi, eller sitter rättare sagt i bilen. Mitt ute i skogen och kommer inte längre just nu.
Som vanligt när vi varit i Östersund, så tar vi genvägen hem över skogen. Denna dag stod det jägare efter vägen och vi var tvungna att hålla ut en del. Strax efter börjar det durra nått förskräckligt i bilen... gubben säger "här vi fått punka tro" och stannar.
Jodå! Ett rejält hål och platt däck!
Kollar igenom bilen, inget reservdäck, inget fäljkors och ingen domkraft. Hahahaha vad ska man säga...
Efter några samtal, så sitter vi iaf nu och väntar på hjälp. Världens bästa Torbjörn kommer. Alltså herregud vilken tur att vi känner en sådan snäll man. Ah, vi får nog se till å bjuda på den där middagen nu. En stor härlig middag, med gott att dricka. ❤
Var tacksam för vilka ni har i ert liv. Se till att berätta det för dem också! ❤ Ge tillbaka till dem som ger till er ❤
Alltså jösses säger jag bara. VILKEN film! Den väckte så mycket inom mig, så jag nästan blev rädd.
Har ni inte sett den, försök göra det. Så värt det.. glad att jag beslutade att fortsätta kolla på 4an ikväll.
Kram på er ❤
Fler mammor som gillar att följa med dessa ungdomar på tv?
Har ni redan en tippad vinnare?
Själv tycker jag det är über svårt att avgöra!
Kram på er ❤
Jag har gått och varit småförkyld till och från så gott som sedan augusti. Men man har kört på ändå och inte tänkt på det så mycket.
Men så vaknade jag 5 imorse och insåg att jag knappt kunde röra mig. Det gjorde så ont i kroppen och huvudvärken var olidlig. Kunde inte prata eller göra nått ljud, för var så svullen runt halsen och inuti den. Tom nacken är uppsvullen! Ögonen kläggar igen, öronen värker och febern låg på 39.
Så mamman har gått under för en stund och jag har då aldrig varit med om liknande. Antar att detta är vinterinfluensan alla pratat om. Tänk om man hade vaccinera sig ändå? Har du gjort det?
Får vara tacksam att vi endast har minstingen hemma i helgen och be till nån högre makt, att jag inte smittar honom eller maken.
Krasslig kram skickas till er alla ❤
