RSS - xml

Kontrollerades senast: 2022-06-25 10:01:46

Danieljesaja blog

Danieljesaja blog on Nouw

Min berättelse!

2019-01-08 22:52
Från Danieljesaja

Hej allihopa!

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen och det ber jag om ursäkt för, men jag har lagt ner mycket tid på träningen och få min Youtube kanal i rullning. Jag kommer försöka kombinera Youtube kanalen med bloggen så ni inte missar något av det jag gör. Med det sagt, nu finns berättelsen om mitt liv uppe på min Youtube kanal. Denna berättelse spelade jag in 2017 tillsammans med min mamma, här berättar hon och jag om min resa genom livet, samt målet med #roadtosuccess. Har ni tid och lust får ni mer än gärna lyssna och dela vår berättelse❤️

Jag kommer länka spellistan till avsnitten om mitt liv här
https://www.youtube.com/watch?v=BeJn7hhQkHM&list=PLzsziCJvaDOpnxLng4ORzsKOgHHzvB2rd

Om ni tycker om det jag gör får ni mer än gärna prenumerera på kanalen, lämna en kommentar, stödet från er betyder jätte mycket för mig!❤ Jag hoppas ni vill följa mig på min resa och jag vill mer än gärna höra vad ni har för mål under 2019. Ha det bäst så länge, vi hörs snart igen! ❤

Ett meddelande till min psykiska ohälsa

2018-12-01 23:09
Från Danieljesaja

Jag vaknar i pölar av svett, mardrömmar varje gång jag lägger mig till sängs. Jag har röster i mitt huvud som upprepar sig varje kväll och hur mycket jag än försöker kan jag inte få dom att lämna mig ifred. Jag är 21 år nu, men jag hatar fortfarande att vara ensam när jag är hemma, det är då rösterna blir högre. Att öppna mig för er såhär är långt ifrån mitt stoltaste ögonblick, men dessa falska demoner fortsätter att pressa mig.. Mina drömmar är deras lekplats och mina tankar deras palats och jag försöker bli av med dom, men dom kommer tillbaka med mer.

Ångest är inte något du kan lämna tillbaka i en butik. Jag var 13 år när jag upplevde min första panikattack och det var som ett slag i magen, det finns ingen förvarning för den. Jag berättade inte för någon hur jag kände, jag var rädd för vad dom skulle säga och jag vet innerst inne att det inte fanns mycket att göra. Det var min strid, min kamp att vinna och ingen annans.

Jag ligger vaken hela nätter, bara tittar upp i taket och försöker fly från mina känslor. Känslan att vara ensam, känslan att vara förlorad, känslan att känna sig sjuk när ljuset släcks, känslan av ångest, känslan av depression, känslan att skrika till gud, be honom ta det, men jag får bara tystnaden till svar. Jag ligger i min säng, vrider och vänder mig åt alla håll och det gör jag än idag. Doktorn vill ge medicin, andra säger be. Jag har testat båda och min ångest är fortfarande här, så förlåt mig om jag fantiserar om att försvinna ibland.

Jag har blivit som en skådespelare som kan agera glad, men när jag stänger av går jag tillbaka in i skuggan igen. Jag vill vara positiv och glad, men om jag berättar sanningen kanske dom inte tänker lika högt om mig. Allt dom vill att jag ska vara är den jag vill vara mest av allt, men allt som jag är försöker jag hindra. Jag vill att ni som går igenom depression ska veta att ni inte är ensam. Jag vaknar i tårar och somnar om i pölar, och jag tror att jag inte kan ta mig ur dalen jag hamnat i. Jag tänker om gud kunde samla min synd, då skulle numren vara Astronomiska. Allt som ni tror jag är, är inte allt. Jag önskar jag kunde öppna upp mig för er och bara släppa lös. Det finns något som hindrat mig varje gång jag tänkt tanken, och jag är tillbaka i att hålla det för mig själv.

Från och med nu är det jag som drar i trådarna , jag tänker inte låta mig vara fången längre. Jag kan inte ta mig ur sängen, men det var inte manat att bli så. Ångesten kan inte hindra mig från att springa, jag tänker inte vara en slav under ångesten. Jag puttar tillbaka djävulen för varje gång han ljugit för mig och jag går ifrån demonerna som sagt tvivel i mina öron. Jag ignorerar varje nejsägare som står och stirrar på mig när jag är i närheten. Jag rör mig uppåt, ut ur detta hål. jag har fått mina ärr, jag föll ner men tog mig upp, ge mig en fackla så tänder jag den! Jag sätter eld på den djävul som bott i mitt huvud och jag dränker mina demoner i bensin. Jag kommer säga till dom: "Se på er nu, nu skrattar ni inte åt mig. Titta nu vem som blir torterad och nersparkad, titta nu vem som går och stänger det förflutnas dörr, titta nu vem som bränner ner er till aska. Om ni försöker ge er på någon annans liv så kommer jag stoppa er. Ni tog 21 år av mitt liv och det kan jag inte få tillbaka den tiden. Ni sa åt mig att ta mitt liv och att det skulle bli min död."

Ni tryckte ner mig men jag kom upp igen. Jag var förlorad men nu är jag funnen och allt ni sa att jag inte är värd, sa någon annan att jag var. Allt som ni hatade med mig, sa någon annan att han älskade. När ni försökte ta livet av mig med depression och ångest, så sträckte han ut sin hand och gav hopp i mitt hjärta. Jag är färdig med att lyssna på er och jag säger er nu att djävulen har inget grepp om mig. Jag går iväg från mitt gamla jag, och begär en återbetalning för varje lögn du sålt till mig. Du visste att jag skulle hitta en väg ut förr eller senare, och jag hittade min flykt i form av en frälsare!

Systra mi, steget emot ett bättre liv

2018-11-18 19:32
Från Danieljesaja

Jag har aldrig varit så stolt över att få dela ett inlägg med er. Detta inlägg är skrivit av min älskade storasyster, och när jag läste detta började jag gråta, så gör er redo för en resa med mycket känslor! Min syster vill bjuda er på en djupdykning in i hennes liv, ett liv fyllt av missbruk, självskadebeteende mm. Sist men absolut inte minst vill hon berätta om sin väg ut ur detta helvete, sin #roadtosuccess. Nu ska jag sluta skriva och låta Sofies berättelse börja. Jag älskar dig mer än livet själv syster, för dig gör jag allt!❤

Hej!
jag heter Sofie och är en beroende. Dom orden har jag fått lärt mig faktiskt, men jag är också en helt vanlig tjej från Ockelbo. Jag har också haft många andra namn så som pundare, tjackis, hora, slampa och idiot. Kanske har det varit självförvållat att jag blivit kallad dessa saker men det jag vet nu idag är att ingen, INGEN ska behöva bli kallad något sådant, tillslut så är det etiketten man sätter på sig själv. Jag har levt därefter..

Min första tid i skolan: jag var en tjej som höll mig i bakgrunden, fråga aldrig om hjälp, mycket frånvaro pga urinvägsinfektioner och magont, det här var mellan 6-10år. När jag blev 10 så introducerades jag för alkohol och det blev rätt mycket och ofta för att vara i min ålder, samtidigt som jag kände att jag hör inte hemma i denna värld, Jag är annorlunda, JAG ÄR FEL. vart dom känslorna kom vet jag inte. Min mamma och pappa skildes omkring där också när jag var 11 vilket spädde på mitt dåliga mående, jag var så orolig för pappa och jag blev arg på min mamma. Sedan började jag mina självskadebeteenden, gud vad skönt tyckte jag, att få all den smärtan som var på insidan till utsidan, åtminstone för stunden. Så stunderna jag satt med rakblad blev allt oftare. Jag visade inte det för någon men en dag när mamma och jag hade bråkat så drog jag upp min tröja och visade mamma mina armar, kommer ihåg att hon blev så arg och chockad dessutom. Där började min resa med BUP samtidigt som min lillebror hade kommit till världen med ett handikapp som krävde mycket av mammas tid. Min lillebror har blivit och betyda mer än livet själv för mig och vi har alltid funnits för varandra i vått och torrt..

Mamma försökte sitt bästa med att jag skulle få hjälp, men mest av allt så tror jag att jag bara vela bli sedd. Jag har 7 syskon, så jag tror att jag någonstans kanske inte kände mig sedd. På BUP och alla ställen jag besökt så har dom gett mig mediciner såklart.. Sedan har jag alltid fått höra att det går inte hjälpa någon som inte vill ha hjälpen, men herregud jag var ett barn HUR SKA JAG VETA VAD JAG SKA HA HJÄLP MED? någon gång vid 12 så testade jag röka på och kände att fan det här gillar jag, jag träffa sen en kille när jag var i slutet av mitt år som 12år, jag har sex och jag blir gravid.. När jag sen får reda på att jag är gravid är jag 13år och varit gravid i nästan 3 månader, precis på gränsen att inte kunna göra en abort skrapning, jag gör en iallafall och mitt mående eskalerar, mitt beteende försämras och jag börjar ligga runt för att döva min ångest samtidigt som jag skär mig i armarna, dricker och röker på då och då, förmodligen för ofta som jag ser nu i efterhand.. Vid 16 hittar jag det som blir min huvuddrog alltså amfetamin, wow jag var hemma! Jag slutade skära mig själv.. Jag blev lugn, jag mådde bra! Den känslan var ju bara för en stund med det kom kriminaliteten snabbt och jag var inte längre bara en pundare utan också en tjuv. Jag och amfetaminet var som en person. Vi hörde ihop och jag vela ha det så för evigt. Jag skaffade olika förhållanden på vägen, kommer inte ihåg så mycket av dom för några hade annat att fylla mig med, än bara amfetamin..och många gånger vaknade jag upp naken och fatta inte vad som hade hänt eller vad jag hade gjort, bara att jag hade ont..

Någonstans däremellan träffar jag också en bra kille men som jag kom på snabbt att jag kunde utnyttja med boende och pengar för att sedan ligga med andra för att få mitt tjack. Det som jag vela ha i mitt liv för alltid, men förhållandet höll inte för jag var inte beredd att överge det jag älska, alltså drogerna! Träffar en ny kille som också var bra på alla vis men som punda lite då och då, gick två månader så satt vi häktade för grovt narkotikabrott med ett fängelsestraff på 2år, och där tänkte jag… “Sofie vad håller du på med!” Jag söker mig ut på behandling och får en behandling på 14 månader, arbetade med min ilska emot mamma och skrev ett brev och ilskan försvann! skönt för mig men jag var ändå inte redo att sluta med drogerna fast jag vela tro det, jag höll mig rätt bra ifrån droger men jag kände mig inte klar.. Jag muckade 2011 i januari och det tog mig kanske 1 månad så var jag där igen.. Sålde droger och tog, träffar även en psykopat som gjorde ALLT i sin makt att jag skulle krossas psykiskt och det gjorde jag. Jag var fel, jag var hora, jag var opålitlig, jag var fet, jag var ful.. Ja de och mycket mer, han är idag ett av skälen att jag aldrig komma röra droger igen. Så tack för det men du har förstört alla sätt att se mig som en värdig människa eller människa överhuvudtaget..

I mitt missbruk har jag sett unga som gamla personer gå av denna sjukdom, varav en var mig extra pappa som led av psykisk ohälsa, och tog starka tabletter för sitt psyke som tillslut inte orka mer och lämna in. När jag var 18 tog han sitt liv.

Jag har åkt på en blodförgiftning utan att ens varit sprutnarkoman, badat i klorin för att få bort känslan av äcklighet, försökt avslutat mitt liv flertal gånger och jag har tagit flertal överdoser av tabletter, varav en av gångerna kommer jag inte ihåg mer än att jag var i en lägenhet i Stockholm på en toa. Jag vaknade i ett annat rum med en tjej över mig som satt och slog mig i bröstkorgen med gråten i ögonen och en annan man som stod och trampade nervöst bredvid med känslorna på utsidan, och lilla jag i underkläder i någons kök som jag inte ens kände. Allt jag försökte när jag låg där på golvet var att få ut orden: “sluta slå”, men rösten gick inte fram och ögonen gick inte upp, tillslut fann jag en hes röst i låg ton som kunde säga “sluta” och allt smärta försvann och hon slutade slå.

Mitt i mitt missbruk skickar min lillebror en låt - “kära bror” ifrån björnbröder en låt som kommer följa med i huvudet fram till dagen jag slutar. Min lillebror är en stor anledning till att jag bestämde mig för att sluta!

2011 i december la jag av med amfetaminet och har inte rört denna drog sen dess!
Jag började efter någon månad dricka och ta tabletter.. Så det gjorde jag samtidigt jag försökte jobba och få till ett liv år 2012.

År 2013 ringde jag min mor och berätta alla jag fallit dit i alkohol och tabletter och att jag behöver hjälp och jag behöver åka på avgiftning, väl vid avgiftningen bestämmer jag mig för att åka hem igen för det var så mycket rullians på droger där, mamma fick till så jag kunde göra avgiftningen hemma hos henne, efteråt fick jag komma till ett stödboende för missbrukare. Fick göra en Adhd utredning och fick den tillsammans med depression, ångest och antisocialtbeteende. På den vägen är det

Jag bestämde en dag för att aldrig någonsin vilja dö igen och börja sträva efter att få leva. Det blev en hel vändning.. Jag börja i skolan med en sjukskrivning vid min sida, jag gjorde en IVF behandling tillsammans med min sambo för att få ett barn, vi fick en pojke jag arbeta med mig själv, var mammaledig och sedan började jag jobba och blev fast anställd rätt snabbt. Kom på efter 1 ½ år att det är inte där jag vill jobba resten av livet, jag sa upp mig! Hoppa på en utbildning som behandlingsassistent och jobbar kvar som vikarie på förra ställe, gjorde slut med min sambo som jag haft i flertal år pga att vi tappat det som en gång var.För det första har jag svikit honom så många gånger, vi slutade prata om saker som behövdes prata om och tappade kärlekskänslorna.. Idag har jag min son varannan vecka, pluggar fortfarande och jobbar fortfarande som vikarie på ett underbart jobb. Jag har träffat en kille som jag nu är sambo med, en kille som jag tror mig veta att han är den jag kommer leva med resten av livet. Han är fd missbrukare och kriminell, han har månaders nykterhet, men jag känner att hur lite eller många år, så har vi alla nyktra varit där än gång i tiden och jag tror på den här mannen så himla mycket. Vår dröm är att öppna familjehem och det kommer vi sträva efter! Jag tror på oss och vad vi kan åstadkomma tillsammans! Jag lever i dag i ett liv jag inte skulle byta bort mot något i världen, förutom när vi tar oss vidare till steg 2 i våra mål och drömmar!

Livet går att ordna till hur det än sett ut och hur mycket skulder du än har, glöm aldrig det. Det krävs lite vilja och arbete men framförallt att inte glömma arbeta med sig själv. Jag kommer få jobba med mig själv livet ut, jag blir aldrig klar, för jag kommer alltid vilja utvecklas och bli det bästa jaget jag kan bli. Jag älskar mitt liv, men min självkänsla och självförtroende lär jag arbeta med många fler år. Det tar tid att bygga upp något trasigt. Man måste bara ge det tid!


Ta ingenting i livet för givet

2018-11-14 04:14
Från Danieljesaja

​Jag vill att du lyssnar på mig nu och lyssna noga, ta inte någonting i ditt liv för givet. Just i detta nu finns det någon där ute som tar sitt sista andetag, och skulle ge vad som helst för att få stanna på jorden en liten stund till.  

Sanningen är att du har fått så många gåvor av livet, och jag vill att du tänker på dem gåvorna precis nu. Jag vill att du ska känna hur välsignad du egentligen är, jag vill att du erkänner för dig själv hur välsignad du är. Skrik ut det bara. "Jag är välsignad!", skrik det om och om igen tills du tror på det själv. Du har fått gåvor i livet, gåvor som inte alla har en chans till att få. Du kanske inte upplever de som gåvor eller välsignelser just nu, men tro mig, det finns dem där ute som skulle ge vad som helst för få det du har!  Mitt råd till dig är att säga tack för alla gåvor och välsignelser du fått.

Jag vill att du litar på att allt kommer lösa sig för dig, kanske inte som du hade tänkt dig, men på ett sätt som kommer göra både dig och din själ starkare.. Jag vill att du litar på att allt det du bett om är på väg, det kommer komma när tiden är inne och när du är redo att ta emot. Stress kommer inte göra så det sker fortare, inte ångest eller brist på tålamod heller. Nyckeln är två ord... Positivitet och tro! 

Du måste ta beslutet att fortsätta må bra, oavsett om du fått de du bett om eller inte. Jag kan lova dig att med den inställningen kommer allt kännas bättre. Det kommer kännas som om du redan har allt du bett om. Känn hur du skulle känna, om du inte behövde något mer på hela jorden Det är den känslan som vi alla söker, känslan som säger att vi redan har allt. Vi har faktiskt redan allt, det finns inom oss och det är sann lycka. Känslan som säger att vi inte behöver något, men som ändå får oss att känna att vi har allt vi kan önska!

Ibland ger inte livet dig de du ber om precis när du bett om det. Inte för att du inte förtjänar det, utan för att du förtjänar något ännu mer, du förtjänar resan dit, du förtjänar att få gro. Lita bara på att allt kommer bli bra i slutändan, kanske inte som du tänkt dig, men ändå på ett perfekt sätt och exakt som det behöver vara just nu i ditt liv. 

Ge aldrig upp på det du tror på, varje storm tar slut på regn och efter det kommer solsken, men bara om du själv väljer att fortsätta framåt.. Om du ger upp nu, kommer du aldrig få uppleva ditt solsken, men om du fortsätter framåt kommer du se att det ljusnar. Du måste bara ha tro på att allt du går igenom bär på något gott i slutändan. Säg efter mig, "jag tror att det jag ber om kommer komma till mig". Du måste bara vara redo att ta emot det.


Min tro!

2018-11-14 02:08
Från Danieljesaja

Innan du läser vidare på detta inlägg, vill jag att du ska veta att detta är vad jag tror på, och jag säger absolut inte att du måste tro som jag gör. Alla tror vi på olika saker och det är helt okej, vissa tror inte på något, det är också okej. Detta är vad jag tror på och jag vill bara dela med mig av det till er. Några kanske kan känna igen sig i det jag skriver, och jag kanske kan sprida något positivt till er som läser detta.

Jag lär mig nya saker av min tro varje dag, och nu tänkte jag dela en av det viktigaste sakerna jag lärt mig. För några år sedan drabbades min mormor av en obotlig cancer, och hur svårt det än har varit för henne med behandlingar och massa resor, så har aldrig min mormors tro lämnat henne. Under dessa år har mycket hänt hit och dit, många stormar har dragit förbi. Just nu väntar vi bara på att saker och ting ska bli normalt igen. Det har varit en kamp alla dessa år med mycket tårar och obesvarade frågor.

Mitt i allt det här som händer med mormor har jag bett en och samma bön, "Jesus kan du snälla ändra på det här, kan du snälla stoppa mormors cancer?". Men just nu har han valt att inte stoppa det som händer. Jag börjar dock inse att ibland är inte den bästa frågan, "Jesus kan du ändra på allt som händer runt om kring mig?" Utan snarare, "Kan du ändra på mig så jag kan hantera allt som du som du tar mig igenom?" Med det sagt, Jag fortsätter skriva, jag fortsätter be och fortsätter tro att hans plan är större än vad jag kan se. Jag vet att just i detta nu så förändrar han mig, för att jag ska kunna hantera allt som kommer komma i min väg. Det är vad jag har lärt mig!
Kram från mig till er!

Hitta din mentala styrka

2018-11-01 19:36
Från Danieljesaja

Tuffa tider, separerar dem som väljer att ge upp och dem som väljer att fortsätta kämpa oavsett vad. Tuffa tider, kommer visa hjärtat inom dig, tuffa tider, kommer visa modet du bär inom dig. Det är i våra tuffaste stunder som vi ser vilka vi egentligen är på insidan. Min fråga till dig är... Vem är du?

Du har ingen aning om hur stark du egentligen är, tills stunden kommer då du inte har något annat val än att vara stark. Du vet inte hur stark du är! Det du har inom dig är något stort, något så djupt, något så starkt, du måste bara gräva djupt inom dig för att hitta det. Vad du än går igenom just nu så vet jag att du kan klara det, eller rättare sagt, du kommer klara det och det kommer göra dig ännu starkare! Du kommer bli visare och bättre på alla sätt du kan. Det min kära vän, är vad mentalt starka människor gör! Dem låter ingenting få förstöra dem, dem låter tuffa situationer forma dem till något bättre. Dem Lär dig av det som är tufft just nu, lär sig och se ljuset och framförallt, fortsätter dem kämpa!

Om du frågar mig, vad är det viktigaste någon kan göra för att kunna övervinna allt? Jag säger bara tre ord och det är... HITTA DITT SYFTE.. Om du vet ditt syfte, om du vet varför du gör det du gör, om du vet varför du kämpar, då kommer du fortsätta kämpa. Du kommer kämpa för ditt syfte, du kommer kämpa för din kärlek, du kommer kämpa för för din familj, dina vänner och sist men inte minst dig själv!

Jag vet att jag kommer fortsätta kämpa, till jag drar mitt sista andetag. Jag vill inte att framtida generationer, mina barn och barnbarn ska ge upp, bara för att jag gjorde det.. Jag vill att dem fortsätter framåt, för att dem såg mig göra det. Jag vill att dem säger, "jag kommer kämpa, för att jag såg dig kämpa". "Jag kommer vara stark, för att du var stark.". Detta är vad man kallar "MENTAL STYRKA!"

Följ min #RoadToSuccess på Youtube

2018-10-22 22:20
Från Danieljesaja

Hej!
För det första, vill jag bara säga förlåt för att jag varit så inaktiv på bloggen den senaste tiden.
För det andra, vill jag bara tala om för er som missat det att det går att följa min träning på Youtube nu. Jag lämnar en länk till kanalen här: https://www.youtube.com/channel/UCYowcQ7i9maqJuUw_e8TCuQ
Tycker ni om den och det jag gör så får ni jätte gärna prenumerera!
Tack för att ni tror på mig!

"What if I gave everything"

2018-10-10 12:00
Från Danieljesaja

I dagens inlägg tänker jag dela en låt med er, en låt som heter: "What if I gave everything av bandet Casting crowns. Den här låten representerar min tro, och hur jag inte vågade stå upp för den förut, men idag har det ändrats och jag bär min tro med stolthet.

I början av låten finns det en vers som börjar såhär: "All my life I longed to be a hero, my sword raised high, running to the battle. I was gonna take giants down, be a man you would write about ,deep in my chest is the heart of a warrior.
Jag vill att det här ska vara jag, en hjälte som vågar stå för sin tro och inte vara rädd för vad andra kommer tycka och tänka. Idag vill ge allt och sluta hålla tillbaka.

En en gång vill jag bara säga att detta är vad jag tror på, och jag säger absolut inte att du måste tro precis som mig. Jag accepterar helt och hållet om du tror på något annat, eller om du inte tror på något alls.

.

Träningen fortsätter - #RoadToSuccess

2018-10-09 13:27
Från Danieljesaja

Min träning fortsätter och jag får bättre resultat för varje gång. Jag kommer fortsätta dela klipp till er som vill vara en del av min #roadtosuccess och jag har stora planer för mitt projekt framöver, jag hoppas ni vill vara en del av det också?

Jag vill också tacka för alla positiva kommentarer jag får på bloggen, Tack för att ni tror på mig och det jag gör!❤️❤️

Gästbloggare: Viktor Högnäs - #RoadToSuccess

2018-10-07 21:57
Från Danieljesaja

När jag startade #roadtosuccess så var aldrig taken att jag skulle göra det till min grej, jag vill att det ska vara allas grej. Majoriteten av oss har någon gång upplevt, kanske sett någon uppleva psykisk ohälsa eller missbruk av något slag, och det jag tycker är intressant att höra är om deras väg tillbaka, deras RoadToSuccess. Jag tänkte därför att ni ska få läsa en berättelse från en person vars blogg jag hittade för några veckor sedan. Jag tyckte han bar på en intressant Historia, därför frågade jag honom om han ville dela med sig den på min blogg och han tackade ja! Här har ni Viktor Högnäs historia, hjälp gärna min vän att dela sitt budskap vidare.

Mitt namn är Viktor Högnäs! Jag bloggar om psykisk ohälsa, missbruk samt epilepsi. Jag delar med mig om min resa från att inte veta om mitt alkoholberoende till att kunna leva med att känna begäret varje dag och nästan ibland sakna tiden då jag festade. Men även hur det helt enkelt är att leva med epilepsi som uppstod i tonåren!

Ni hittar mig hos www.nouw.com/viktorhognas

Jag har försökt skriva detta hundra gånger, men jag får inte ner orden i text, jag har alla bilder i huvudet som sitter fastprintade på hjärnan, olika låtar och lukter får mig att tänka på allt som hänt. Minnen där jag snurrar runt ensam i min lägenhet, slår händerna mot något hårt, där jag försöker ropa på hjälp, men vågar inte ens erkänna för mig själv vad som hänt, efter en stund så inser jag att jag knogen är helt blå av alla slag. Inte visste jag det var så enkelt att hamna i denna situation jag satt i, låna pengar hit och dit, planka tåg och gå flera, flera kilometer. Men vart började denna resa egentligen?

Under lång tid så har jag varit fri från alkohol, jag har gått på stark epilepsimedicin som gjort att jag måste avstå detta. Men varför gick jag ens då på afterworken med jobbet och skämde ut mig totalt? Jag tappade kontrollen, min psykiska ohälsa tog över och jag dämpade min smärta med alkoholen. Från att gå hem till en kompis efter jobbet och ta en kopp kaffe, till att byta ut kaffekoppen mot en öl, ölen byttes ut till en starkcider som inom kort byttes ut till en spritflaska. Där var jag, festandes och drack massvis av olika sorter. Varje morgon jag vaknade, så var mitt psykiska mående nere i botten igen. Jag försökte sova bort min ångest, vad som hade hänt kvällen innan, jag intalade mig att det var en engångshändelse som inte skulle hända igen.

Ju längre tiden gick, så började jag missköta min kost, jag byggde upp en stor fasad för alla nära och kära som inte visste eller vet, jag försökte sköta mina studier så gott jag kunde, medan jag festade till på kvällen, men lika trasig varje morgon. En ilska inom mig byggdes upp, en ilska jag inte sett på många år och det hela gick över till okontrollerat drickande. Jag kunde köpa på dagen massa alkohol som jag skulle ha till kvällen, men jag satt på dagen hemma och drog i mig det mesta innan ens någon annan startat sin kväll. Jag kunde inte ens beställa en pizza utan att också beställa något glas sprit. Man kan skälla och fråga ”hur fan tänker du?”, men dem vet inte heller hur det är att ha ett beroende i kroppen, hur det känns att känna ”åh, jag måste ha alkoholen”.

Jag vaknade som sagt lika trasig varje morgon, jag mådde lika dåligt varje gång, men trots detta, så fortsattes mina dagar i samma veva, jag försökte få i mig lite pommes frites som stod på bordet sen kvällen innan, försökte tänka "inge alkohol idag tack", men när man mår så dåligt, och vet att något glas får allt att försvinna, så är det så himla svårt att inte kliva upp ur sängen, gå till pizzerian och hälla ned spriten i kroppen. Jag hade ångest för jag drack, jag hade ångest för jag ljög om att jag drack, jag hade ångest varje stund jag inte var påverkad av alkoholen.


Samma resa varje dag, någon ville hälsa på och jag behövde snabbt plocka undan allt skräp och alla flaskor som fanns, jag vädrade ut lägenheten som luktade så instängt det bara gick. Jag visade min fasad, mitt leende och att det inte var något fel på mig. För hur ska jag kunna erkänna för mina nära och kära, när jag inte ens kan erkänna för mig själv hur trasig jag var. Hur ska jag kunna vara glad, när jag svek varenda människa runt mig? Ibland känns det som jag inte är den dem vill att jag ska vara, ibland vill jag bara vara på ett annat sätt.

Det gick till gränsen att jag var så full så jag kunde inte ens stå på mina två egna ben, jag försökte ta mig upp med hjälp av bordet som stöd, men vinglade till och ramlade över skivstången som låg på golvet. Huvudet blödde, blodet kom över golvet, och en del i sängen som stod intill och till slut fick jag åka till akuten sent på natten, av två vänner som funnits där och stått vid min sida i vått och torrt, som jag idag inte ska veta hur jag ska tacka för allt. Jag fick erbjudande om att läggas in för mitt alkoholmissbruk, men i sista stunden vart det inget och jag åkte hem och fortsatte som jag tidigare gjort.

Ju längre allt gick, så försvann ännu mer pengar på alkohol och snus. Ibland köpte jag cigaretter för att röka medan jag drack min alkohol jag köpt. Allt gick till den gräns att jag tittade på kontot, från ca 50.000-55.000 kr till 200 kr på väldigt kort tid, pengar som spenderats på onödiga prylar, alkohol och snus. Klumpen som bildats i magen blev ännu större, hur skulle jag nu kunna betala hyran? Eller ens maten? Jag visste med mig själv att det inte längre skulle bli mycket alkohol av dessa pengar, ibland fick jag krita lita mat på pizzerian. Men jag lyckades ibland festa med vänner, så jag slapp betala alkoholen. Jag lånade pengar av vissa vänner, fick lite mat och snus av vissa. Jag försökte skrapa ihop pengar på alla möjliga sätt till hyran och alkoholen.

Det finns mycket mer att berätta, men denna del är avklarad men resan har inte tagit slut, men jag har förstått att till slut att jag måste förändra mig om jag ska ha någon chans i livet. Jag borde ha sökt hjälp för mitt mående för länge sen och helst lagts in för mina problem. Efter att flera ha påpekat vilket alkoholproblem jag har, ju fler gånger jag tittat på mitt tomma konto och inte längre orkade svika alla runt om mig, så förstod jag att jag behövde förändra mig. Jag fick ett meddelande av personen jag hyrde lägenheten av, jag skulle inte längre få bo där. Jag blev alltså av med min bostad, där började jag tänka om jag skulle flytta hem igen. Jag kände mig misslyckad igen, jag tryckte ned mig ännu mer.

Jag är idag fri från alkoholen, jag jobbar med mig själv och har mycket kvar att bearbeta. Jag är inte helt perfekt, men vem är det? Skrivandet är en sorts terapi för mig och det blir enklare för varje dag att skriva något nytt om mig. När jag började blogga så trodde jag aldrig att jag skulle dela en del av mitt alkoholberoende. Denna texten skriver jag och delar med mig av, just för att du ska veta hur viktigt det är att söka hjälp i tid!
Jag var en vanlig elevassistent, en hårt arbetande kille, som drack kaffe efter jobbet och som trodde livet hade vänt, jag blev en trasig och psykiskt instabil människa, som slutade med 0 kronor på kontot.
Känner du att du inte mår bra, känner du att något är fel, ta till professionell hjälp! Det är mitt stora råd till dig!

Vill du också dela din historia på min blogg?

Om du känner att du också vill dela din historia och vara en del av detta, Mejla din berättelse till mig på: [email protected]