RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-09-14 21:03:46

Ebba Tinander

ebbatinander blogg på Nouw

Tror att dom kommer döda mig

2018-10-05 13:09
Från ebbatinander

En sak som jag har funderat över många gånger... När jag är ute bland människor brukar jag le mot dom flesta jag möter och får ögonkontakt med, eftersom jag själv tycker det är trevligt när andra gör det mot mig. Det sjuka är dom människorna som inte ler tillbaka! Det måste vara så oerhört stela och tråkiga människor. Det är så svårt för mig att förstå för mig hur man inte kan le tillbaka mot någon som har ögonkontakt och ler mot en. Det kan nästan göra mig provocerad ibland och jag vill bara stoppa personen och ge dom en kram, för antingen måste det ju vara osäkerhet eller att personen har en dålig dag? Ibland får jag känslan att personen vill dööööööda mig för jag kanske uppfattas som käck haha?

Hur gör ni? Brukar ni le tillbaka när ni får ett leende från någon okänd människa?

Någon snodde babynestet!

2018-10-02 10:36
Från ebbatinander

När ungen är närhetsgalen

2018-09-29 16:54
Från ebbatinander

En sak som jag mår bra av när jag får tid göra är att få sminka mig. Jag känner mig helt plötsligt väldigt mycket mer fräsch och pigg än när jag är osminkad. Jag var helt förstörd när jag insåg att jag kanske inte skulle kunna göra det, men som förälder till en liten närhetsgalen knodd, hittar man sina små knep!

ATT BLI MOBBAD SOM VUXEN

2018-09-29 12:34
Från ebbatinander

2017 var ett känslofyllt och jävligt jobbigt år. I april 2017 sökte jag till Idol och gick vidare, vilket sedan ledde till att jag blev handplockad till Anders Bagges låtskrivarskola, Dreamhill Music Academy. Jag hade inte skrivit en enda låt själv från början till slut när jag började där. Jag har levt ett år av ”fake it ’til you make it” och jag makeade det flera gånger där uppe i Norrland. Jag fick jobba med flera extremt duktiga låtskrivare, stötte på flera problem, motgångar men lyckades även flera gånger. I augusti 2017 blev jag och Oskar särbos och i november 2017 blev jag gravid, vilket också blev en otrolig omställning. Det har varit fruktansvärt att vara ifrån min älskade men jag är så stolt att vi klarat detta.

Jag har träffat några fina vänner som jag har släppt in på djupet. Speciellt Alex och Pauline. Jag vill tacka er för att ni gjort en stor del av min resa helt fantastisk och underbar. Det finns även människor jag träffat som jag aldrig skulle träffat om jag inte börjat på en skola i denna stilen. Av dom har jag också lärt mig väldigt mycket, men jag lämnar det där.

Jag tänker dock inte vara tyst och låtsas som att allt i Örnsköldsvik var najs längre. Någonting vi måste prata mer om är mobbning och vuxenmobbning. I högstadiet var jag extremt ensam och utsatt av utfrysning och mobbning. Jag mådde skit. Känslan jag hade där har under den senaste tiden dykt upp igen och jag har som vuxen i en vuxen grupp inte fått föra fram mina åsikter, men varit tvungen att lyssna på andras. Vissa av er som har mig på facebook kanske minns att jag la ut en bild på min mamma i polisuniformen dagen efter NMR-demonstrationen som fick himla mycket uppmärksamhet. Efter det fick jag höra att min mamma visst var värd att få stenar och våld mot sig. Jag har även blivit kallad för rasist, då jag var på en maskerad för fyra år sedan där en person var utklädd till något som provocerade en person.

Vi är vuxna människor. Vuxna jävla människor som måste kunna prata med varandra och inte kommunicera i text. 2018 är människor så extremt rädda för att prata med varandra i verkligheten och kommer man undan med ett sms så är det rätt gött. Jag är en människa som hatar att smsa, varesig det handlar om att jag vill att Oskar ska handla bananer på vägen hem från jobbet eller ifall det är någon som är irriterad över någonting.

Jag tror att världen hade blivit en bättre plats ifall vi kunde lyssna på varandra och inse att vi inte alltid kommer vara överens, men att det inte spelar någon roll. Man kan hänga och ha det rätt gött trots att man inte tycker lika. Det är inte många människor jag tycker illa om och just därför gör det mig så himla ledsen när någon tycker illa om mig på grund av dålig kommunikation.

Jag vill bara säga att vi måste ge alla människor en chans, för jag tror faktiskt att dom flesta människorna här i världen har en fin insida.

En sak till. Jag är fan kung som klarade mig igenom året i Övik.

Kram på er.

Ett år av kämpande

2018-09-27 09:23
Från ebbatinander

När jag blev gravid skrev jag om min och Oskars resa till att bli med barn. Jag har funderat lite över ifall jag vill dela med mig av detta, men jag har faktiskt kommit fram till att jag vill det. Jag vill dela med mig av att det inte alltid måste gå så snabbt trots att man kan bli gravid.

I december 2015 skymtade jag och Oskar varandra för första gången och i slutet av januari flyttade vi ihop. Han var 23 och jag 20. Vårat första möte var dock under extremt konstiga omständigheter och just då förstod i alla fall jag knappt vem han var och att han lyckligtvis skulle bli min. Jag kommer inte dra hela våran historia utan kommer ta det kort eftersom detta kommer bli ett sjukt långt inlägg ändå.

Inte alls långt efter att jag flyttat in hos Oskar blev jag gravid trots preventivmedel. Någonting som skulle bli ett av dom största besluten i mitt liv. Jag har alltid älskat barn och viljat ha mina egna. Även drömmen om att vara en ung mamma har alltid funnits i mina tankar, men jag har aldrig känt lika starkt och haft så självklara känslor för någon som för Oskar. Trots att vi bara hade varit tillsammans i några månader kändes det absolut inte omöjligt att behålla barnet, så vi gick fram och tillbaka i tankarna men beslutade oss tillsist att faktiskt njuta av varandra lite till innan vi ville skaffa barn "för det är ju sååååååå enkelt att skaffa barn igen när vi redan lyckats en gång".

Tiden gick och och vi hann smälta aborten (som gjordes i vecka 12) lite även att den alltid kommer leva vidare med oss. Jag tyckte och TYCKER det värsta var att tänka att vi hade haft ett litet hjärta nu som skulle fötts i December 2016. Samtidigt känner jag att jag tycker det är så bra att jag och Oskar fick hinna lära känna varandra ordentligt och flytta till en underbar lägenhet innan det var dags.

Det dröjde dock inte länge tills vi faktiskt kände oss redo och ville försöka börja igen. Det var typ i samma veva som bebisen skulle kommit. Jag var extremt ledsen över att tänka "idag kanske vi hade haft våran lilla, eller kanske imorgon, eller nästa vecka". Jag började lära känna min ägglossning och vi försökte pricka in den varje månad. Vi var ju båda medvetna om att det kanske inte skulle fungera DIREKT men jag tänkte att det kanske skulle ta två-tre månader MAX kanske, då man alltid när man var yngre fick höra att det är "så hiiiiiimla lätt att bli gravid, så skydda er alltid".

Efter sex månader av besvikelse varje gång mensen kom, tog vi kontakt med en gynmottagning då jag skulle kolla upp ifall jag hade endometrios, då jag alltid haft extrema menssmärtor och det kan även rubba ens fertilitet. I samband med det pratade vi med en barnmorska om att det inte gick att bli gravida igen. Hon berättade att det är ungefär 12 procents chans att bli gravid och att graviditeten ska komma igång runt ägglossning. 12 PROCENT. Det är så sjukt lite och det fick mig att få lite hopp, samtidigt som det kändes ännu mer omöjligt. Jag hade även en kollega på mitt dåvarande jobb som ständigt pratade om sina 12 aborter hon hade gjort på två år. Det gjorde mig så himla ledsen och arg när hon kunde med att prata öppet om detta med folk hon inte kände och inte hade någon aning om vad jag (och säkert många andra) kämpade för när vi kom hem från jobbet.

Augusti kom och jag hade kommit in på en skola i Örnsköldsvik. Jag funderade länge på ifall jag ville och vågade flytta hundra mil ifrån Oskar men då detta jäkla hoppet om att bli gravida tog hårt på oss så bestämde vi oss ihop att det kanske var detta som behövdes för oss. Att vi båda två, både mentalt och fysiskt fick fokusera på något helt annat. Vi bestämde att vi skulle försöka ses ungefär en gång i månaden i alla fall och FÖR EN GÅNGS SKULL började vi älska att Oskars gig låg högt upp i landet - vilket har underlättat väldigt mycket för oss då det gjort det lättare för oss att ses.

I november hade det dröjt ganska länge sedan jag och Oskar setts senast och den 18 november hade han gig i Sollefteå som ligger ungefär 15 mil ifrån Örnsköldsvik. I min app där jag trackade min ägglossning var den 18 november fetmarkerad, vilket betyder att det är då det kan hända. Jag kände i hela kroppen att det är nu det är dags så jag hyrde en bil och brände snabbt som tusan till Sollefteå. Det var den värsta bilresan jag gjort i hela mitt liv för det var sånt fruktansvärt snöoväder. Jag såg ingenting och när jag körde enligt gpsen hamnade jag på en smal, smal väg som ledde ut i en skidbacke... MEN det skulle löna sig. Den 4 december gjorde jag ett graviditetstest och ett svagt streck visade sig på stickan.

WE FUCKING MADE IT!!!

Jag ville inte ringa Oskar utan ville hålla det till julafton... Det gick att hålla hemligheten inne i två dagar. Jag ringde Oskar på facetime när han stod och väntade på tåget och åt korv. Korven satte sig i halsen och vi grät tillsammans genom våra mobilkameror. Livets lyckligaste ögonblick.

Jag vet att ett år av försök inte är någonting egentligen, men när man är i den bubblan känns ett år som tio år. Jag var så orolig att något gått snett under aborten och att jag aldrig skulle kunna bli gravid igen men nu är jag så himla lycklig att vi faktiskt lyckats och jag tar absolut inte för givet att det kommer fungera igen. Mitt tips är att inte stenplanera för mycket för man blir helt jäkla galen efter ett tag...

Tips från en nybliven förälder till en blivande

2018-09-25 14:22
Från ebbatinander

Att det är en djungel av saker som man bara måste ha innan bebisen kommer är det inga tvivel om. Våran inköpningslista var sååååå lång och det är svårt att tänka igenom en inköpningslista för första barnet, då man inte har några som helst erfarenheter och ingen annan kan svara för en själv vad man kommer behöva, eftersom alla bebisar är olika. Jag tänkte i alla fall dela med mig av mina tips, vad jag själv både känner att vi gjort en miss med och vad jag är så nöjd med.

- Vagn. Alltså, detta var typ det svåraste tycker jag. Hur kan en vagn kosta mellan 3000 och 16000? Vad är det som gör den dyra bättre? Mitt tips är att gå till en affär och testklämma på vagnarna och hitta den som man själv tycker känns bra och mysig. En sak som jag dock skulle rekommendera, som vi själva missade är att skaffa en vagn som ni kan klicka i babyskyddet i, ifall ni ska ha ett sådant. Det är så rötet när Sigge har somnat i bilen och man ska lyfta över honom i vagnen, då han oftast vaknar då. Då hade det varit skönt att bara flytta över babyskyddet. Jag kommer förövrigt skriva ett eget inlägg om våran vagn ifall ni undrar över vad vi valde!

- Ha alltid alltid alltid med bröstpumpen! Ni som vet, ni vet. Den sprängande känslan när brösten bara fylls på mer och mer. AJ! Då uppskattar man den älskade pumpen.

- Skaffa en najs vattenflaska som alltid finns tillgänglig bredvid dig. Jag har aldrig känt mig så lätt känt mig uttorkad och lökig som när jag började amma. Man ska även dricka 1-2 liter mer vatten om dagen när man ammar och det gör det så mycket roligare med en fin flaska!

- Kuddar är livets gåva. Ett av mina mest ovärda köp är babynestet och amningskudden. Istället för nestet använder jag en jättesliten gammal kudde eller ett hopvikt täcke som Sigge älskar att sjunka ner i och somnar så gott. Samma när jag ska amma. Amningskudden är liksom inte anpassad för alla bebisar eller hur man vill sitta. Det är enligt mig bättre att bulla upp och skräddarsy sin egna lilla amningshörna.

- Näsfrida. Häromdagen blev Sigge snorig och jag insåg att det var så grymt att vi införskaffade en näsfrida. Vips är allt snor borta och Sigge blev såååå nöjd.

- Jag fick höra innan förlossningen att det var onödigt att skaffa kläder i 44 och 50. Nej, nej, nej. Vi hade skaffat en 50-body och det var det enda, sedan hade vi bara 56 och större. Sigge har nu efter 5 veckor smått börjat gå över till 56, men 50 passar fortfarande. Ta inte för givet att det blir en lite större bebis bara för att magen känns stor!

- Våran skötbädd!!!! Vi har den i skötväskan och den är så fantastisk. Plats för våtservetter, blöjor, olja och krämer. Den är toppen när man är på vift och med en liten handduk på är man redo att byta exakt vart som helst.

Caesarsallad och minus fyra kilo

2018-09-24 12:33
Från ebbatinander

Gjorde en sån jäkla go caesarsallad till lunch igår. Har typ aldrig varit ett fan av det, eller i alla fall hittat min favvo någonstans, men NU. Denna var så sjuuuuuukt god och till och med Oskar som inte är ett fan av sallad älskade den! En till najs sak är att på 6 dagar så har jag gått ner fyra kilo - genom att verkligen äta. Jag har till och med ätit några rutor mörk choklad!! Jag har inte varit hungrig en sekund, men har ändå så intensivt gått ner i vikt och det gör mig så sjukt taggad att fortsätta.


Recept för två personer:
300g Kycklinglårfile
1 paket bacon
1 romansallad
gurka

Till dressing
1 ägg
1 msk vitvinsvinäger
olivolja
lite salt
1 dl majonnäs
1 tsk dijonsenap
2 vitlöksklyftor
salt & vitpeppar

Riven parmesan

Min förlossning

2018-09-23 08:18
Från ebbatinander

12 Augusti 00.20 (vecka 38+6)

Jag och Oskar satt och kollade på ”Förlossningskliniken” där man får följa norska par som föder barn. Under kvällen hade jag haft en ihållande mensvärk och sammandragningar men det var absolut ingenting jag hade reflekterat över, utan tänkte att det bara var vanligt under slutet av graviditeten och sammandragningarna hade jag haft sedan vecka 17 i graviditeten.

Lite efter midnatt började dock värken bli mer regelbunden och jag tänkte att detta var ett ypperst tillfälle att börja öva ordentligt på att profylaxandas och jag bad Oskar att klocka värkarna ”bara för skoj skull”. Vid klockan 2 på natten var dock andningsövandet inget övande längre, utan jag var verkligen tvungen att andas igenom och totalt gå in i mig själv.

Klockan 02.20 ringde jag förlossningen första gången och hon i andra änden sa åt mig att ta en värktablett och en varm dusch och se ifall det blev bättre. Nope. En timma senare kändes det nästan som om den där värktabletten hade motsatt effekt.

03.30 ringde Oskar in till förlossningen igen och förklarade läget. Jag hade minst fyra värkar per tionde minut och vi fick komma in på kontroll så vi satte oss i bilen och brände mot Borås. Så fort vi kom utanför dörren hemma sa Oskar ”Var beredd på att vi kommer bli hemskickade så vi inte blir besvikna”. Jag tror aldrig 45 minuter till Borås har gått så snabbt. Jag räknade vägstolpar för att tänka på något annat än smärtan. Värkarna snittade på 20 vägstolpar och det var verkligen så skönt kunna fokusera på dom och på att våran bebis förhoppningsvis kommer ikväll.

Väl framme klockan 04.33 fick vi vänta utanför förlossningen och det var så himla kallt. Jag gick igenom värk efter värk och tillslut öppnade dom entrén för oss. När vi kom in fick vi gå in i ett skittråkigt rum och jag fick sätta mig i en underbar fåtölj (som dock var förfärlig att sitta i när man hade värkar) och dom kopplade på CTG för att se bebisens hjärtljud och mina sammandragningar. Jag fick sitta med det i en halvtimma och klockan 5 undersökte en barnmorska mig. Jag var öppen 5 centimeter som hon kunde massera till 6-7 och vi fick stanna på förlossningen!

Vi fick vårt förlossningsrum och undersköterskan började fylla upp ett bad åt mig som jag hade önskat. Då gick mitt vatten och jag höll på att svimma. Jag fylldes upp av ett sjukt illamående och fick världens svettattack och var inte alls sugen på att bada längre. Barnmorskan introducerade då lustgasen (som jag var så sjukt rädd för, då jag har en galen fobi för illamående) men jag kan säga att det var det bästa valet jag gjort att jag faktiskt använde den. Lustgasen satt som klistrad på mig fram tills klockan 06.15 då jag hade ett sådant extremt tryck nedåt. Jag har aldrig tidigare känt en sådan känsla i hela mitt liv. Det var liksom helt underbart fast kändes samtidigt som om hela mitt underliv skulle spricka och som om jag (förlåt) skulle bajsa ut den största vattenmelonen i hela världen. Jag sa åt undersköterskan att jag ville börja krysta men hon gav mig blicken att ”det är lång tid kvar” men hämtade ändå barnmorskan. Hon hann bara in i rummet och klockan 06.20 fick jag börja krysta. Jag minns att barnmorskan vände sig om en gång under krystningsskedet och att jag då skrek till henne att ”antingen så spricker jag eller så skiter jag ner mig”. Något jag aldrig trodde skulle komma ur min mun. Till svar fick jag ”Då är allt precis som det ska - exakt så ska det kännas”. Klockan 06.53, 33 minuter efter jag halvsittandes börjat krysta, hade jag min underbara son på mitt bröst. 3790 gram och 49 centimeter BARA KÄRLEK. Vi hade skrivit ett önskemål i min journal, att Oskar skulle få se könet först och få berätta för mig om det var en kille eller tjej. Vi var under slutet av graviditeten stensäkra på att det var en flicka men när Oskar berättade att det var en pojke så kändes det så himla självklart.

Efter att Sigge (som absolut inte hade något namn än) kom ut, var det dags för moderkakan att krystas ut och jag hade tidigare varit lite orolig för detta momentet, då jag hört att det kunde bli problem med den men jag minns bara att den snällt slank ut och att dom slapp göra någonting mer än det.

Sedan till bristningarna, något jag dock inte var jätteorolig över. Jag sprack grad 2, vilket är typ det vanligaste att man gör och fick sy två stygn utanpå och ett inuti. Detta är ingenting jag led över över huvud taget varken under tiden dom sydde eller efter. Jag har kunnat sköta mina toalettbesök precis som vanligt redan från dagen efter, trots att det känns lite obehagligt att sätta sig på toa första gången efter förlossningen.

Att föda barn är det coolaste jag gjort i hela mitt liv och jag hoppas att jag någon gång i livet får chansen att göra det igen.

Lördags(godis)frukost

2018-09-22 09:39
Från ebbatinander

Idag blev det plättar till frukost. Jag trodde verkligen att dom skulle smaka så annorlunda mot vad ”vanliga” plättar smakar, men det var verkligen svårt att känna skillnad. Med vispad grädde och bär blev det dunder. Hade även kunnat ha smält åttioprocentig choklad på istället för bär, men jag vill verkligen maxa nu i början så jag kommer in ordentligt i mitt nya lchf-liv. Jag är så taggad och det känns just nu faktiskt väldigt enkelt trots att jag är så extremt sockerberoende!

Recept för två personer:
3 ägg
3 msk creme fraishe
2 msk fiberhusk
Lite salt

Chockad utan bebis

2018-09-22 08:06
Från ebbatinander

Somnar ammandes i vardagsrummet vid klockan 5 imorse och vaknar en halvtimma senare av att Sigge skriker. Då jag var sååå trött så ropade jag på Oskar som fick äran att byta blöja. Direkt när han tagit över Sigge däckar jag igen och vaknar två timmar senare igen. Tyst. Varken Oskar eller Sigge är i vardagsrummet med mig. Jag har inte somnat ensam en enda gång utan Sigge på bröstet, så jag går in i sovrummet för att kolla läget och möts av detta. Man smälter ju... Åh vad jag älskar mina killar.

Nu ska jag somna om en stund till med mina älsklingar och sen laga lyxfrukost.

Hoppas ni får en fin dag!