Jag vill skriva av mig. Men jag vet inte ens vart jag skulle börja.
Jag har bott i Karlstad i två år nu. Det har gått fort. Samtidigt som jag har gått igenom helvetet och tillbaka här, i Karlstad. På åttkantslunden 3A, på norra Kyrkogatan, på herrhagens vårdcentral, på Centralsjukhuset, på våxnäsgatan 4, på verket, på koriander, på brasseriet, längst älven, vid skutberget. Egentligen överallt här. 9 av 10 minnen som jag har här är negativt laddade och associeras med stress, ångest, utmattning och en känsla av att ständigt misslyckas. Och framför allt; känslan av ensamhet. Första 6-8 månaderna var roliga, det var nytt och spännande. Och jag hade ändå en del personer att hänga med. Jag behövde inte ständigt sitta hemma själv, gå och gymma själv, fika själv, promenera själv, helt enkelt umgås med mig själv. Men jag är ändå en person som kräver mycket ensamtid för att orka ladda mina batterier. Eller så har jag väl blivit det, för det är det jag är van vid nu. Det senaste 1.5 åren i mitt liv har varit en utmaning, en utmaning som jag känner att jag nästan inte klarade av att ta mig igenom. Jag kämpade med näbbar och klor. För min hälsa. Och varje depression jag går igenom känner jag blir svårare och svårare att ta mig ur. Min kraft och ork försvinner liksom mer och mer för varje gång. Och jag känner mig ensam. Och uppgiven. Ofta. Allt har blivit som en ond, nedåtgående spiral för mig här i Karlstad. Och egentligen sen jag började jobba på Actic. Där jag gick från mitt ena jobb där jag hade en månadslön till jobbet på Actic, där jag inte hade någon fast lön över huvud taget. Men som jag ändå trodde skulle bli bra! För jag trodde så mycket på mig själv just då. Och jag vet också att jag har en tendens till att gå in i något som påminner om en mani. Alltså en manisk period där min energi aldrig går ner och jag ska påbörja 100 projekt samtidigt och ser väldigt optimistiskt på det. För att sen krascha. Och detta hände även nu. Men mest för att jag behövde slita som ett djur för att få ihop till vad man ens räknar som existensminimum.
Så jag tog på mig ett till jobb samtidigt, som städare. Där man åkte hem till folk och städade deras fina villor, praktiskt taget. För jag behövde bara något snabbt som betalade hyran.
Så jag hade båda de här jobben samtidigt. Dom sa på Actic att de förväntade sig att man skulle jobba en del gratis, att det ingick i jobbet som Personlig Tränare. Så jag gjorde det. Jag är en person som alltid vill göra mitt bästa på mina arbetsplatser och visa framfötterna. Oavsett vad det är för jobb.
I mars började jag känna att jag inte hann med något annat än att jobba. Jag fick svårt att somna och tillslut hade jag tagit på mig så mycket att jag fick börja prioritera bort saker i mitt liv för att hinna med. Det började såklart med nöjen. Min egna träning. Relationer. Lugna stunder. Återhämtning. Mat. För mig fanns det inte ens på världskartan att prioritera bort något utav mina jobb, för det hade jag inte råd med. Och det enda som tog tid från mitt liv bortsett från mina jobb var sömn och mat. Så jag slutade med det. För att hinna jobba ännu mer. För att hinna leva upp till alla krav och förväntningar som jag kände att jag hade på mig. Jag jobbade 60-80 timmar i veckan och ändå hade jag knappt råd att betala mina utgifter. Varje månad, varje vecka och dag var en stress. Och jag kände mig så fruktansvärt desperat. Jag kunde inte längre ta för givet att ha råd med mat varje dag. Jag har vänt på varenda krona. En tid åt jag bara varannan dag för att hålla ner kostnaderna och för att det jag väl hade hemma skulle räcka månaden ut. Jag grät så många gånger. Jag gick hungrig så många dagar. Tillslut tappade jag bara matlusten helt istället. Och jag sov ungefär 2-5 timmar varje natt, I MÅNADER. För jag var så stressad. Och jag kände att jag var så otroligt trött och utmattad men ändå kunde jag inte somna. Tillslut började min kropp säga ifrån. Det började med konstant huvudvärk och ett tryck över bröstet. Som aldrig gick över. Men så fort jag blev lite stressad så blev det värre, så pass att jag inte längre klarade av att ta djupa andetag för att det gjorde så ont i bröstet. Jag började svimma. Varje dag. Så fort jag blev lite väl stressad. Jag svimmade minst en gång om dagen, också i flera månader. I april svimmade jag på jobbet en dag och kände att jag inte längre kunde prata ordentligt och tappade känseln i min vänstra arm. Men jag städade vidare ändå. Som vanligt. Som jag gjorde varje dag. Hade inte tid, hade inte råd, måste jobba. Det var allt som cirkulerade i mitt huvud. Min kollega skjutsade in mig till akuten tillslut när hon märkte att jag knappt kunde svara på tilltal längre. Dom kunde inte se några fel och jag minns att jag bara grät och grät och grät. Och att det kom in en sköterska sen när läkaren hade gått. Och sa ”gråter du för att du har fått bra eller dåligt besked?”
Och jag kollade inte ens på henne. Jag kollade bara ut i fönstret och sa ”jag vet inte.”
Hon svarade: ”men vet du varför du gråter?”
Jag sa: ”ja” och sen la jag till, fast mycket lägre: ”jag gråter för att jag vill dö”. Men det tror jag inte att hon hörde. För sen sa hon att dom behövde rummet till någon annan och att dom kunde ringa taxi till mig om jag ville. Men jag bara drog. Och åkte hem med samma känsla. Att jag ville dö. För jag kände att jag var fast. Fast i ett beteende som antagligen skulle ta kål på mig tillslut, men jag hade inte råd att sluta. Så jag kämpade på i samma takt i 5 månader till. Jag fick träffa en kurator genom vårdcentralen som bara gjorde allt ännu värre. Det var så lätt för henne. ”Men skaffa ett nytt jobb, skaffa en billigare lägenhet och börjar plugga. Och äta.” Bara sådär. Så enkelt. Så simpelt.
Till saken hör att jag har ett kontrakt med Actic där jag blir återbetalningsskyldig på en viss summa om jag säger upp mig inom tre år från start. Om jag inte levererar upp till deras förväntningar. Och jag har inte den summan. Den här kuratorn skrev upp en hel punktlista på saker som jag MÅSTE göra. Inom två veckor. Jag bara kollade på henne. Och kände att du fattar ju verkligen ingenting. Har du ens lyssnat?
Redan här, i april 2018, försökte jag få till en sjukskrivning. För jag kände att det skulle vara det enda som kan rädda mig just nu. För jag kunde inte sätta ner foten själv, kunde inte sluta tacka ja till arbetspass. Jag hade totalt tappat kontrollen.
Jag försökte säga till folk på mitt jobb rakt ut: jag mår skit, det enda jag kan känna är att jag vill dö. Jag vill bli fri.
Men ingen vågade nog riktigt lyssna och jag hade blivit så utåtagerande och arg. För jag kände mig utnyttjad och att jag aldrig blev lyssnad på. Jag kände att: det är ni sol gör såhär mot mig! Fattar ni inte det?! Det är ni som utnyttjar hur svag jag blivit.
Jag kände bara snälla, kan inte någon stoppa mig. För jag kände ju själv att jag sprang rakt emot den där väggen med en dunderfart.
Kurstorn vägrade ta mitt önskemål vidare till en läkare och sa bara: så vadå? Du tror att en sjukskrivning och lite medicin ska fixa allt? Det är inte så det fungerar här i livet.
Jag kände mig så jäkla hjälplös och oförstådd. Och jag upprepade flera gånger: självklart inte men i det tillståndet jag är i nu så tror jag att jag skulle behöva det för att ens orka ta tag i det som måste tas tag i.
Vi träffades tre gånger och varje gång började vi bråka. Och jag skrek på henne. Och jag grät framför henne. Men hon förstod ändå aldrig. Jag var så extremt frustrerad! Det kändes som att jag skrek på hjälp hela tiden men att alla höll för öronen.
Så jag gav upp. Och tvingade mig själv att orka lite till. Men jag började återigen ta till alkoholen som en bedövning. Som en flykt. Jag var ute och festade eller bara drack på olika uteserveringar hela sommaren. Och jag hade kul. Men mina känslor var ju helt bedövade och jag var så otroligt destruktiv. Jag satte mig i dåliga situationer undermedvetet. Kanske för att straffa mig själv. Kanske som ett rop på hjälp. I augusti började jag även plugga också. Jag hade bestämt mig för att började plugga historia så att jag kunde söka in till juristprogrammet sen. För jag ville verkligen ta mig bort från där jag befann mig.
Men den 10e september så gick det inte längre. Jag bröt ihop och jag kan nog inte förklara hur mycket som jag bara kraschade den kvällen. Den enda som kanske förstår är min pappa. För han ringde mig mitt i mitt breakdown och jag råkade svarade. Det tog säkert 20-30 minuter innan jag ens fick fram ett enda ord. Jag bara skrek rakt ut. Och panikgrät och hyperventilerade. Och drog av hår från mitt huvud. Och den enda jag kunde säga var ”jag orkar inte mer, jag klarar inte mer, jag orkar inte mer” efter varandra. Som på repeat. Som att jag nog mer pratade till mig själv än till min pappa.
Dagen efter lyckades jag tillslut dra mig själv upp och ta mig till vårdcentralen och blev sjukskriven på dagen. Heltidssjukskriven. Och där var mina sista krafter. Efter det låg jag bara i sängen i veckor. Jag bara låg där. Som en jävla grönsak. Jag gick ner 10 kg på två veckor. Efter 2-3 veckor så försökte jag gå ut med min kompis på koriander men slutade med att jag gick hem tidigare för jag fick panik av alla människor. Och att jag konstant kände mig som en utomjording bland alla andra. Och påvägen hem fick jag en panikattack. Jag gick hem gråtandes den kvällen.
Jag hade självmordstankar i minst 6 veckor efter jag blev sjukskriven.
Jag funderade på om jag skulle proppa i mig alla mina kartor av mina tunga sömnpiller. Och bara sova för alltid. Jag kunde sitta ute på en bänk vid älven och fundera på hur man effektivast kunde dränka sig själv. Utan att det skulle verka suspekt för andra. Jag tänkte att jag kanske skulle blanda mina mediciner med starksprit, vänta på effekten och sen ta en simtur i älven. Jag kunde gå runt för mig själv och fundera vilket tak/byggnad som skulle vara bäst att hoppa ifrån. Vilken som man mest troligt skulle dö av. Jag låg bara hemma själv. Med mina självmordstankar. Min mamma ringde mig varje dag under en period. För att kolla så att jag fortfarande levde.
Det har hänt så jävla mycket för mig under de här 2 åren i Karlstad. Och jag har känt mig fast och otrygg här. Jag har känt att jag inte har någon trygghet här, alls. Och framför allt har jag känt mig ensam. Det har känts som att jag har två olika liv. Ett liv som jag har kvar i Stockholm. Där har jag mitt sociala liv. Jag har familj, vänner och pojkvän. Ändå känner jag mig så ensam. För här i Karlstad har jag inte mycket kvar. Förutom jobb. Mitt liv i Karlstad består utav jobb, jobb och mer jobb. Så får jag åka hem till Stockholm när jag känner att jag inte orkar vara ensam mer och vill umgås med någon.
I vintras började jag plugga till undersköterska och är klar i juni 2020. Det är första gången på 3 år då som jag kommer kunna känna mig fri. Fri att göra vad jag vill. Hoppfull nog att våga hoppas på att jag kommer kunna känna mig rofylld inombords. 2020. Då drar jag fan långt härifrån.
Wow hörni, nu har det gått nästan ett halvår. Igen.
Men jag har gått och blivit utbränd/gått in i väggen/blivit utmattad whatever you wanna call it.
Så jag har prioriterat bort alla sociala medier. Men jag har många gånger tänkt att jag velat skriva av mig här i bloggen under tiden men samtidigt har till och med det känts jobbigt och ansträngande. Att skriva på telefonen. Att svara på meddelanden, att prata med människor, att komma upp ur sängen, att äta mat eller att ens klä på sig kläder. Jag bara slutade fungera, både fysiskt och psykiskt, från ena dagen till den andra.
Jag blev sjukskriven i tre månader, gått i terapi och medicinerats. Men nu har jag lite mer ork.
Och någon gång när jag orkar så ska jag gå in lite mer på exakt vad det har inneburit för mig att bli utbränd.
För innan jag själv blev det så visste jag ingenting om det. Och trodde att det typ bara var medelålders människor med chefspositioner som blev utbrända.
2018 har varit ett tufft jävla år alltså. Men snart är det nytt år och 2019 blir förhoppningsvis mitt år, det bara måste bli det!
Ibland går jag och lägger mig med din T-shirt på. För den luktar som du. För det är liksom det enda jag har kvar av dig. Enda beviset på hur nära du en gång brukade vara.
I flera månader gick jag och la mig med din T-shirt på mig. I början var det jobbigt. Jag kunde komma hem från jobbet och ta fram din tröja och lukta på den. Och minnen med dig flög förbi i mitt huvud under en sekund eller två. Och för en sekund eller två så kunde jag fortfarande känna mig nära dig.
När du var och hälsade på för några månader sen så ville jag att du skulle ta tröjan med dig. För jag orkar inte ha den här längre, orkar inte bli påmind längre.
Jag orkar inte bli påmind om det vi kanske hade kunnat ha men inte fick. För jag ville ha hela dig. Inte bara minnen av dig. För nu ligger jag här själv, som alla andra nätter och tänker på dig. Nu har det gått fyra månader och du har valt att gå ifrån mig, helt och hållet. Och det fanns ingenting jag kunde göra. Du bara gav upp på det som jag kände att jag hade velat kämpa för. Men jag vill inte kämpa själv. Fyra månader och det känns som att jag har sprungit mot en brygga för att hinna med den där båten som är så viktig att hinna med. Och precis när jag kommit fram så har båten redan lossat ankar och åkt utan mig. Jag missade den precis. Och där står jag på bryggan, förvirrad och lämnad kvar och det enda jag kan göra är att se den segla iväg utan mig. Och ju längre tiden går ju längre bort åker båten och ju mindre blir den. För att sen helt försvinna i horisonten. Påväg någon annanstans. Där inte jag är. För jag står kvar här. Jag ligger kvar här. Och din tröja har slutat lukta som du nu. Det har gått fyra månader och lukten är helt borta nu. Och varje gång jag ser den så blir jag arg. Och sorgsen. För du gav mig så mycket bra, fick mig att känna så mycket bra. Och sen tog du tillbaka allt och drog. Så snälla, ta tillbaka din tröja. Ta din tröja med dig, för jag vill inte ha den längre. Jag behöver den inte längre.
Jag har velat skriva här så länge nu. I flera månader. Men tyvärr så gick jag in i väggen och blev utbränd för några månader sen. Så orken har inte funnits och har helt enkelt inte kunnat rent fysiskt. Svimmade varje dag, glömde bort allt, till och med min mammas namn och mitt egna personnummer. Åkte in på sjukhus. Hade ont i hela kroppen, orkade inte ens duscha eller äta. Jag var glad om jag lyckades duscha åtminstone var 10e dag. Varje dag gick jag runt med ett brutalt tryck över bröstet pga all ångest och stress. Jag blev självmordsbenägen, försökte börja gå i samtalsterapi igen. Men jag hade inte tid. För jobbet/jobben tog all tid. 10-14 timmar varje dag jobbade jag. Alltså VARJE dag. Slutade träna, slutade bry mig om allt. Och tog illa upp på allt folk sa, allt var riktat mot mig kände jag. Jag kände mig ensam, i ett totalt mörker. Och ingen såg mig. Jag kände mig desperat och hjälplös och ofta satt jag bara ensam i min nersläckta lägenhet och tänkte på hur skönt det skulle vara att avsluta allt. Och jag är fortfarande där. Inte varje dag, som det var förut men jag kämpar fortfarande varje dag. Kämpar för att hålla mig flytande och inte hamna på botten igen.
Och som ni vet så har jag ju mått dåligt länge. Men det började bli värre i vintras, runt november/december förra året.
Och mitt i all misär, mitt i all kaos, så träffade jag någon. Som en blixt från klarblå himmel slog han ned mitt framför mig.
Han hade varit inne och gillat några bilder på min instagram i början på december. Jag satt på jobbet då men jag gick in på hans profil lite snabbt och tog en print screen. Så att jag skulle kunna komma ihåg vad han hette och spana in honom sen. Kanske till och med börja följa honom. Men sen glömdes det bort någonstans mitt upp i all min stress och mitt hektiska liv. Sen tänkte jag inget mer på det.
Någon vecka senare, kanske två, så skrev han till mig. Jag svarade. Jag som aldrig svarar när folk jag inte känner skriver till mig. Men det var ju något med honom, som gjorde att jag ville svara. Vi pratade nästan varje dag i några veckor innan vi träffades. Jag var nervös i två dagar innan. Tänk om vi inte skulle ha något att prata om? Tänk om vi absolut inte klickar? Ska jag höra av mig till min vän ifall hon måste ”rädda mig” genom ett telefonsamtal? Borde jag berätta för någon vart jag är ifall han är en galning som rövar bort mig?
Det var i slutet på januari och minusgrader ute. Jag tog på mig min svarta kappa med svart fejkpäls och mina svarta stövlar och begav mig ut i den bitande kylan den där måndagskvällen.
Jag hade stått i minst en timme innan och provat olika kläder och haft minst 12 nervsammanbrott. Vi skulle mötas på hörnet på Kungsgatan här i Karlstad. Gamla tempel bar. Han var redan där och han reste sig för att möta mig vid dörren. Jag tror att vi kramades, jag minns inte riktigt pga all nervositet jag kände just i det ögonblicket.
Sen satt vi där, i det tredje båset vid fönstret och drack rödvin och pratade.
Han var snygg, han var lång, han var muskulös. Jag vågade knappt möta hans blick. Jag satt och hade inre, hetsiga diskussioner med mig själv samtidigt. Fan Agnes, skärp dig. Håll kvar blicken nu åtminstone två sekunder, det här är ju löjligt.
Min blick vandrade ner mot hans axelparti istället, under tiden han pratade. Han hade en svart långärmad tröja på sig, inte en tjocktröja utan bara en sån där vanlig tröja. Trots det kunde man se konturerna utav hans vältränade axlar trycka under tyget på tröjan. Jag kände hur jag blev nervös igen. Min blick fortsatte vandra neråt längst hans armar. Han hade dragit upp tröjärmarna en bit upp på överarmarna. Hans händer såg grova och maskulina ut och jag kom på mig själv med att sitta och fundera över hur hans händer skulle kännas mot min kropp. Jag slog snabbt bort den tanken och kände hur mina kinder blev röda. Han hade mörkblå ögon som sökte med blicken efter mina mörkbruna. Men jag vågade inte möta dem längre än en bråkdels sekund. Och om jag ska vara ärlig så hade jag inte hört ett ord av vad han sagt de senaste 2 minuterna.
Min vän behövde inte rädda mig ifrån detta möte med denna charmiga skåningen som helt plötsligt hade äntrat mitt liv, från ingenstans.
Jag hade ingen tanke alls angående vart det skulle leda, det enda jag visste var att jag tyckte om hans sällskap.
Vi fortsatte att träffas efter detta, flera gånger i veckan sågs vi. Och vi sov med varandra var och varannan dag. Han böjd ut mig på dejt. Första gången jag någonsin blivit utbjuden på en dejt. Vi åt middag på guldapan. Jag hade halsfluss och feber men tänkte inte missa denna dejt för allt i livet.
Jag var sen, som vanligt. Han satt vid ett bort i mitten, precis vid gången. Han reste sig, gick runt till min sida och drog ut stolen åt mig. Vi satt mitt emot varandra. Jag tog av mig min kappa och såg hur han stirrade på mig med öppen mun. Jag blev orolig och funderade över om mitt klädval var för avslöjande för ett restaurang besök. Jag hade en transparent blus på mig och jeans. Men han var nog mest van vid att se mig i träningskläder.
Vi satt där och drack vin och åt god mat och pratade om livet. Vi pratade alltid om livet. Vi hade alltid så mycket att prata om. Det var skönt att för första gången i mitt liv ha träffat någon av det motsatta könet som jag kände att jag kunde ha djupa samtalsämnen med. Utan att utesluta vissa saker eller tänka på vad man säger.
Fan, han var ju allt jag ville ha. Och lite till. Han var allt det där jag knappt vågat hoppas på att få uppleva. Han gav mig så mycket. Han överöste mig med komplimanger. Han behandlade mig som en prinsessa, hela tiden. Och jag var så ovan vid detta då jag alltid blivit behandlad som skräp.
Och när vi satt där vid bordet så kände jag en konstig känsla i kroppen men lyckades tillslut ignorera den. Jag hade känt den några gånger innan men kunde inte sätta fingret på vad det var.
Vi var båda trasiga själar men fann tröst i varandra, på något sjukt men samtidigt väldigt vackert sätt.
En morgon, ungefär en månad senare, så vaknade jag runt 06.00 den morgonen. Jag sov hemma hos honom och vaknade av att han tog sin arm runt mig och drog mig närmre intill sig. Sen andades han tungt i min nacke och gav mig en lätt puss i nacken. Jag antog att han inte var helt vaken. Och i detta ögonblick, i samma sekund som detta skedde, så hände något i mitt bröst. Det kändes som att jag blev knivhuggen i bröstet, lika snabbt och intensivt men absolut inte smärtsamt.
Jag kände en värme sprida sig i hela kroppen, som började från bröstet och sedan letade sig enda ut i fingerspetsarna. Det var som att mitt hjärta hade lyckats börja slå igen efter flera år. Eller som att jag hade fått tillbaka mitt hjärta efter att ha gått runt med ett tomrum där i flera år. Det var kärlek jag kände. Jag vände mig sakta om mot honom. Jag smekte honom försiktigt över högra kinden med mina fingertoppar. Jag ville inte väcka honom och jag visste att han hatar att bli petad i ansiktet. Men jag kunde inte låta bli. Det var som att jag var tvungen att röra vid honom för att verkligen säkerställa att han fanns på riktigt. Han var så fin. Hur kunde en person vara så fin? Var det här på riktigt? Är det här äkta?
Och helt plötsligt så förstod jag vad den där konstiga känslan i kroppen var, som jag hade känt vid flera tillfällen tidigare. Det var jag, det var jag som omedvetet föll för honom. Jag var kär.
Den morgonen sa jag hejdå vid 07.00 och gick till jobbet.
Den dagen flyttade han. Och det var slutet på vad som hade kunnat vara början.
Jag är en tänkare. Och jag är en kännare. Jag styrs av mina känslor. Och mina känslor styrs av mina tankar. Oftast.
Men på senaste tiden har jag känt mig förvirrad. Jag brukar oftast veta exakt vad jag känner och kunna sätta ord på det. Men inte den här gången.
Jag försöker ständigt gräva i mig själv. Jag är en analytisk person. Jag försöker alltid förstå, jag vill alltid förstå. Jag ifrågasätter mycket. Jag vänder och vrider på saker tills jag anser att jag hittat det mest logiska svaret. Och jag har på senaste tiden insett att jag har mer problem än vad jag tidigare vågat inse.
Jag har inte tagit steg bakåt, jag har fortfarande blivit bättre nu än om man skulle jämföra med för 5 år sen. Eller för 4 år sen bara, när jag beslöt mig för att ta livet av mig.
Men here it is: Jag har varit med om hemska, traumatiska saker som räcker för en hel livstid. Vilket också betyder att jag blivit förstörd för en hel livstid. Om jag inte gräver i mig själv och försöker se problemen och varför dem har uppstått.
Efter första våldtäkten så fick jag svårt med närhet och fysisk kontakt. Och har sedan dess haft det. I alla olika relationer. Det tog mig ca 2 månader innan jag kunde låta mina närmsta killkompisar få komma mig närmre än typ en meter. Minsta beröring fick mig att rycka till. Och jag ville skrika rakt ut i panik. Men någonstans så har jag också levt med tanken om att min kropp inte är min, sen dess. Att om någon vill ta på den så gör den det och jag har inget att säga till om.
Efter att ha blivit mobbad, våldtagen och efter år i ett fruktansvärt destruktivt förhållande där jag fick vara med om det ena och det andra så började mitt självhat att växa fram. För tjock, för ful, för värdelös. Aldrig bra på något. Aldrig älskad av någon. Hemsk att kolla på, en liten hora som ljugit om att hon blivit våldtagen. Smutsig.
Jag duschade tre gånger om dagen. Alltid med samma hopp om att känslan av att vara smutsig skulle rinna av och följa med vattnet ned i avloppet. Men det hände aldrig.
Alla mina vänner försvann. Lämnade mig. Ensam i all misär. Ensam med en pojkvän som inte lät mig träffa någon annan än honom. Betygen sjönk. Ännu ett kvitto på att jag var otillräcklig. Jag kunde inte längre vara på lektionerna utan att få panikångest och börja gråta. Jag kunde inte längre vistas i folkmassor. Det var deras blickar som var värst. Alla tittade på mig. Jag såg att dem tyckte synd om mig. Ännu ett bevis på hur misslyckad jag var som människa. En människa folk tycker synd om. Aldrig hade jag varit det förut. Men nu var jag det. Och jag hatade det. Hatade deras blickar. Vilka människor ger man såna där medlidande blickar? Svaga människor. Jag var en svag människa. Det hade jag fått höra i år av min pojkvän. En svag, liten människa som inte klarade av någonting. Och som han skämdes för. Varför? För att jag visade känslor. För att jag grät i skolan. För att jag ibland kunde börja hyperventilera tills jag nästan svimmade. För att jag alltid hade mardrömmar. För att jag ibland inte kunde greppa saker för att mina händer skakade för mycket. För att jag ibland sa rakt ut att ”nu mår jag skit”. Och det var aldrig okej. Det var aldrig okej för mig att känna. Så tillslut så slutade jag bara med det. Jag stängde av allt. Som med en off knapp. Och helt plötsligt var jag inte längre en människa. För det är väl vårt känsloregister som gör oss till människor? Och vår tankeverksamhet.
Jag satt hos psykologer och berättade allt. En psykolog började gråta tillslut. Och jag bara satt där och kollade på henne med tom blick. Jag fråga henne ”varför gråter du?” med monoton röst. Inte ens i mitt tonläge kunde man avläsa några slags känslor.
För att det du berättar just nu är väldigt hemskt att lyssna på. Det måste ha varit ännu hemskare att uppleva allt det här? Svarade hon.
”Jag vet inte”.
Jag vet inte var mitt svar på det mesta under dessa år. För jag visste ju ingenting. För jag kunde inte känna någonting.
Idag, 9 år senare, så har jag fått igång mina känslor igen. Jag kan känna saker nu. Jag kan bli ledsen, jag kan bli arg, jag kan känna mig lycklig. Men jag vågar fortfarande inte visa det. Jag vågar inte visa känslor för någon. Vågar fortfarande inte släppa ned garden.
En person som stått med armarna utsträckta, redo att ta emot en kram, hoppas på att bli omfamnad men istället ständigt blir slagen i ansiktet, med både en rak höger, vänster, krok, uppercut, om och om igen, kommer tillslut lära sig att hålla upp garden och skydda sig. För annars gör det ont. Vi har ett smärtminne. Vi minns vad som har gjort oss illa och sen reagerar vi instinktivt för att det inte ska skada oss igen. Där är jag. Med garden uppe. Och folk står med armarna utsträckta, väntandes på mig. Väntandes på att jag ska ta emot dem. På samma ställe där jag stod för några år sen med armarna utsträckta. Dem vill mötas halvvägs. Dem vill att jag ska sträcka ut en hand och ta deras. Men jag vågar inte släppa garden. Mitt hjärta tänker ”ta handen, du vill ju det”. Men min hjärna minns. Min hjärna minns att sist jag inte höll garden uppe så blev jag nästan ihjälslagen. Min hjärna kan inte riskera det igen. Men hjärtat bryr sig inte om vad hjärnan säger. För hjärtat längtar. Det är ett ständigt slagfält mellan mitt hjärta och min hjärna. Mellan 16 åriga Agnes och 24 åriga Agnes.
16 åriga Agnes,som blivit vänd ryggen av alla som borde funnits där, representerar hjärnan. Och 24 åriga Agnes som längtar efter att få ge till andra och som längtar efter att 16 åriga Agnes ska låta henne få må bra igen. 24 åriga Agnes är stark, självständig, initiativtagande, modig och kärleksfull. Hon representerar hjärtat. Men 16 åriga jag är rädd, osäker, förstörd, lämnad, sviken, sårad och ensam. Och vill aldrig riskera att bli det igen.
Och jösses vad dessa två krigar mot varandra. Kanske tar dem till och med död på varandra tillslut. Men jag håller tummarna för 24 åriga Agnes som inte längre vill leva i skuggan av sitt 16 åriga jag.
Egentligen känner jag mig inte i rätt sinnesstämning för att skriva om detta. Jag skriver bara om sexuella övergrepp och dylikt när jag är i rätt mode för det. Men jag ska försöka ändå. För att det här är så pass viktigt att upplysa folk om. För hur många har någonsin hört talas om frozen fright tidigare?
Jag hade inte det när jag blev utsatt för våldtäkt första gången. Vilket var en av anledningarna till att jag la skulden på mig själv. Vilket många gör. Jag förstod inte varför jag inte gjorde mer motstånd. Varför jag inte kämpade mer. Jag förstod inte varför jag bara låg där och lät det ske. Varför slogs jag inte? Varför sparkades jag inte? Petade honom i ögonen, knäa honom mellan benen, nöp honom, vad som helst. Jag bara låg där, utan att kunna röra mig. Varför var jag oförmögen till att agera? Trots att jag inte ville att det skulle fortsätta.
Jag visste inte då att detta är hjärnans egna överlevnadsinstinkt när man utsätts för en stressad situation eller ett trauma. Det är alltså vetenskapligt bevisat att hjärnan fungerar såhär, att det är en försvarsmekanism vi har. Det är alltså en reflex som sker automatiskt och snabbt, när hjärnan upptäcker fara, som gör att vi inte kan röra oss. Och här spelar vår kognitiva förmåga och kunskap väldigt lite roll eftersom att kroppen endast är inställd på att överleva situationen. Studier visar även på att 7 av 10 kvinnor som utsatts för våldtäkt ska ha upplevt att dem blivit som förlamade. Detta är alltså mycket vanligare än vad man kan tro.
I tillexempel militären är detta ett välkänt "fenomen" och man har förstått innebörden utav detta. Man vet att extrem rädsla förlamar och att det enda de har att förlita sig på i sådana situationer är reflexer och vanor. Så därför arbetar man väldigt mycket inom militären med just detta. När soldaterna sedan hamnar i just dessa stadier utav rädsla, när det enda som kvarstår är reflexer och vanor, så har de övat in vanor som fortfarande gör det möjligt för dem att agera trots den förlamande rädslan.
Eller som när en håller på drunkna. Man kan lätt tro att en person som drunknar ska skrika på hjälp och vifta med armarna. Att man ska se och höra när en person är påväg att drunkna. Vilket är fel. Oftast sker det väldigt stillsamt. För man fokuserar på att andas och att hålla sig ovanför vatten ytan. Och inte en enda läkare skulle efteråt fråga en varför man inte gjorde mer motstånd. För alla experter känner till detta. Att det är detta som sker i ens hjärna. Det är endast vid sexual brott som man blir ifrågasatt.
Men vilka inövade vanor har vi kvinnor att använda oss utav vid sexuella övergrepp? Den förlamande rädslan förekommer lika mycket vid överfallsvåldtäkter där offret inte känner gärningsmannen som det gör ifall man blir utsatt av någon man känner eller i sömnen.
Det förlamande känslan har att göra med att en annan människa förgriper sig på din kropp och inte med hur mycket fysiskt våld/hot om våld som utförs.
Väldigt viktigt att poängtera. Då många verkar leva kvar i bilden om att en våldtäkt endast är en våldtäkt om offret utsätts för fysiskt våld så som exempelvis slag.
En kvinna kan tillexempel som motstånd mot oönskade sexuella närmanden säga saker som "jag har pojkvän", "jag har mens", "jag är lesbisk". Man kan ha som vana att ha pyjamas på sig när man ska sova, eller vända sig med ryggen emot. Men alldeles för ofta så ignoreras lätt dessa motstånd.
Men jag samtidigt tro att dessa motstånd i många fall även fungerar. För att vi människor kan kommunicera (och förhoppningsvis respektera). Hur ofta säger man egentligen nej rakt ut? Om en person frågar om vi ska ses så säger vi sällan "nej jag vill inte träffa dig". Vi säger istället saker som "jag kan tyvärr inte idag" eller "jag har redan lovat X att vi skulle ses idag" tillexempel. Eller kommer på någon annan liknande ursäkt som gör att vi inte kan. Och dessa fraser skulle jag sägs fungerar i de allra flesta fall, mottagaren förstår att det inte finns något intresse. Samma sak borde gälla vid sexuella närmanden.
Och ju mer pressad en människa känner sig, ju svårare får han eller hon att säga nej. Samma sak som med grupptryck? Man trycker på och får en person att känna sig pressad, som gör att personen i fråga kan få svårt att säga nej till någonting, trots att han eller hon egentligen inte vill.
Och speciellt om det är en person som har makt över dig och som ber dig att göra saker.
Det jag vill förmedla med detta inlägg är att frozen fright är en överlevnadsreflex. Vi styr inte själva över det. Det är kroppens alla funktioner som stängs av och endast fokuserar på att överleva. Man blir förlamad av rädsla. Och det är en normal reaktion när man utsätts för ett trauma. Ingenting ett offer ska behöva hållas ansvarig för i rätten, för att kroppen har fokuserat på att överleva.
Jag kunde inte sova igår. Efter jag hade publicerat det där inlägget. Det tog mig över två timmar att skriva det. Ändå var det massa stavfel överallt och två stycken som tydligen inte ens kom med. Skyller på min jävla iPad som lever sitt eget liv.
Hur som helst, igår skrev jag väldigt övergripande hur mina dagar kunde se ut. Jag ville måla upp det så mycket som möjligt utan att det skulle bli för långt. Men så att man ändå förstod hur det var. På ett ungefär.
Nu tänkte jag mer berätta vad som hände inuti mig under dessa år, rent psykiskt. Jag tycker att det här är jätte viktigt att prata om. Jag skriver inte det här för att jag vill kasta skit på honom eller något liknande. Skulle vi träffa på varandra idag så skulle vi hälsa och kanske kallprata lite, utan problem. Men jag vet att det finns så många andra som befinner sig i såna här relationer utan att faktiskt veta vad det är som försiggår. Man blir blind. Man blir rent ut sagt hjärntvättad. Och man ser det oftast inte själv när man är mitt i det.
För det första så finns det en anledning till varför en person beter sig på det där sättet. Och det är för att de själva mår dåligt. Det sitter djupt inne hos personen. Och det är viktigt att komma ihåg det, att problemet ligger hos den andra personen och inte hos en själv. Det är inte du som är problemet.
Dessa människor har oftast ett sjukligt kontrollbehov och svartsjuka. Men det märks ju självklart inte i början. För då skulle man ju aldrig bli kär i personen från första början. I början är det nästan alltid bra och personen är charmig och underbar. Det är en gemensam nämnare för dessa relationer. Underbart i början. Och successivt under en tid bryts man ner. Och det kan ske långsamt så att man inte riktigt hinner reflektera över det. Eller att man vill och hoppas att det snart blir bättre. För man är ju kär. Eller så är man som mig, kär och redan väldigt skör sen innan. Hela mitt liv var upp och ned så han blev ju min enda trygghet och min enda stadiga punkt. Och jag visste ju att han mådde dåligt sen innan och jag ville hjälpa honom. Han sa ofta att jag var den enda han mådde bra med och som kunde hjälpa honom, vilket fick mig att känna mig viktig och speciell för honom.
När vi först träffades så var jag en glad och livlig tjej med många vänner. Och jag hade nästan mer killkompisar än tjejkompisar och blev alltid bjuden på fester. Jag hade gått ut nian några månader tidigare med bra betyg och många MVG:n i mitt betygsdokument. Jag var 16 år och hade precis börjat gymnasiet och njöt av livet. När vi gjorde slut hade jag inga vänner kvar, en mycket sämre relation med både mig själv och min familj. Jag blev aldrig bjuden på fester längre. Jag hade ingen livslust kvar och jag kunde sitta i flera timmar och bara stirra ut i tomma intet utan att faktiskt känna någonting alls. Jag skolkade hela tiden och när jag väl var i skolan kunde jag aldrig fokusera och bröt ihop hela tiden. Mina betyg sjönk sakta men säkert. Och jag brydde mig inte ens.
Jag kände mig ensammast i världen. Jag kände mig osynlig och mitt liv hade ingen mening. Jag hade tappat all kämparglöd jag innan hade haft inom mig. Och jag slutade under dessa år med både konståkningen och dansen som var en stor passion i mitt liv. Ingenting kändes roligt längre.
Jag minns en gång, när jag träffade en av mina gamla killkompisar som jag kände innan jag och den här killen blev tillsammans. Jag minns exakt vad han sa till mig. Han frågade mig hur jag mådde och jag sa bara att det var rätt mycket nu. Men jag berättade inte mer än så. Han kollade mig i ögonen och sa "du vet när vi lärde känna varandra sommaren 2009? Jag tror jag nästan var lite förälskad i dig då. Hela du bara sprudlade av liv, du var verkligen en glädjespridare som man ville ha runt omkring sig. Det var alltid något med dina ögon, du hade en speciell glöd i ögonen på den tiden. Men den finns inte kvar längre. Den där glöden. Nu är dina ögon bara helt tomma. Det är sorgligt."
Och det var första gången på flera år som jag kände någonting. Jag blev ledsen. Jag blev ledsen av tanken på den personen jag en gång hade varit men inte längre var. Det blev så påtagligt på något sätt. Vad de här åren hade gjort med mig. Och att andra såg det också. Jag var inte den personen jag ville vara.
I början var det mest att han kunde bli riktigt svartsjuk. Men jag tänkte inte så mycket på det. Eftersom det var mitt första förhållande och jag hade ingenting annat att jämföra med. Idag är jag allergisk mot svartsjuka. Och märker jag tendenser till svartsjuka eller kontrollbehov så vänder jag på klacken och drar på en gång.
Ju längre tiden gick ju mer lyckades han vända mig och mina vänner emot varandra. Och tillslut hade jag inga vänner alls kvar pga att han var så manipulativ. Jag umgicks bara med honom och hans vänner. Och jag hann aldrig ens märka att det hände. Helt plötsligt stod jag bara där utan vänner. Jag hade två stycken i min klass som jag umgicks mycket med i skolan och lite utanför. Men han blev alltid arg då.
I början försökte jag prata med många om vad som hände och om saker han sa och gjorde mot mig. Och alla sa samma sak. Gör slut med honom. Lämna honom.
Problemet är bara att det inte är så lätt att bara lämna en sån person. Eller att bara göra slut. Det är som att säga till en drogmissbrukare att bara sluta med droger. Det är väl inte så svårt?
Men när man väl redan sitter fast i skiten så är det jävligt svårt.
Så tillslut slutade jag berätta för folk. För jag kände att ingen förstod mig. Och jag började tro att jag kanske överreagerade, för om jag nu mådde så dåligt så kunde jag ju bara göra slut. Det var ju det alla sa. Ändå gjorde jag inte det.
De första 2-2.5 åren vek jag mig totalt för honom. Så fort han började anklaga mig för saker eller så fort något dåligt hände så bad jag alltid automatiskt om ursäkt. Även om jag inte hade gjort någonting. Det blev som en försvarsmekanism. Att be om ursäkt för att han skulle lugna sig och jag skulle slippa mer problem. Jag tog på mig skulden för allt. Hade han varit med om en bilolycka pga att han hade druckit så hade han säkert på något vis fått det att vara mitt fel och jag hade bett om ursäkt, även fast jag inte ens var på plats. (Detta har alltså inte hänt utan det är endast ett exempel)
En gång var jag och mina tjejkompisar ute med honom och hans killkompisar. Killarna stod i baren och vi tjejer skulle gå och hitta en sittplats. Den enda platsen som var ledig vid ett stort bord där det redan satt tre andra killar. Men det fanns gott om plats över. Vi frågade om vi fick sitta där och slog oss ned.
Killarna kommer tillbaka och min pojkvän ger mig en arg blick. Han viskar sen till mig att jag ska fan inte sitta bredvid någon kille. Så han tog min plats istället så fick jag stå upp. Det enda jag kunde få fram var "nej...förlåt".
Han försökte också väldigt ofta att vända mig emot min egna mamma och kallade henne för det ena och det andra. Att hon var en galen feministkärring som hatade män. Att han inte gillade henne och att han inte tyckte jag skulle bo hos henne. Dessa var det enda gångerna då jag orkade ta fighten mot honom, för ingen jävel säger ett ont ord om min mamma som gjort ALLT för mig under hela min uppväxt och mitt liv. Och dessa åsikter hade han endast för att han visste att jag hade berättat för min mamma om honom. Han visste att hon visste. Han visste också att min mamma inte ville att hennes dotter skulle vara med honom. Därför blev hon ett hot mot honom.
Efter ca 2.5-3 års tid så började jag ledsna mer och mer. Jag mådde dåligt men någonting hade förändrats inom mig. Det fanns en ilska där som inte hade funnits tidigare. Innan var jag ständigt ledsen och rädd. Nu var jag förbannad och trött. Trött på att bli behandlad som skit och förbannad för att han aldrig förstod eller lyssnade. Jag försökte prata med honom så många gånger. Dagen efter berättade jag alltid exakt vad han hade sagt eller gjort när han var onykter. Men han förnekade det alltid och sa alltid att nej, det där har inte hänt. Härskartekniker kallas detta för.
Och jag sa alltid att jo, det hände och jag var rädd för dig. Du måste sluta nu. Men han slutade aldrig. Och jag var trött på att alltid ta emot all skit.
Han hade ett alkohol och drogmissbruk och även aggressionsproblem. Och de aggressionerna tog han ut på mig.
Tillslut började jag kämpa emot. Dagen kom då jag vågade sätta ned foten och ifrågasätta allt han sa eller gjorde. Det förvärrade dock allting men det kändes bättre inuti mig. Bråken eskalerade och blev mer och mer våldsamma. Det sista halvåret vet jag inte hur många gånger vi bråkade. Och då menar jag inte bråk som att vi blev sura på varandra över ett litet missförstånd.
Jag hade försökt göra slut med honom så många gånger och sa åt honom att jag inte mådde bra med honom. Men han kunde inte se det. Han mådde bra med mig och det var allt som betydde något för honom. Men i mitt huvud så hade jag redan gjort slut med honom flera månader innan vi faktiskt bröt upp. Jag hade inga känslor kvar och jag förklarade detta för honom men han kunde nog inte förstå det då. Vi gjorde slut i slutet av januari 2014.
På julafton 2013 stod vi ute på en väg, mitt i en korsning och slogs. Jag nykter och han hade halsat en flaska sprit två timmar innan. Trots att han hade lovat att inte dricka så mycket. Det är många olika orsaker och aspekter som ledde fram till detta scenario men det är för mycket detaljer man måste veta för att förstå. Och hela den händelsen orkar jag inte skriva. Men vi satte oss i hans nya bil som han hade fått i julklapp, påväg hem. Jag, förbannad, över allt. Allt som hade hänt under den kvällen och hans beteende. Han får för sig att han ska hoppa på mig när jag kör och försöka ta nyckeln och kasta ut mig ur bilen. Så att han skulle kunna köra själv till vänsterhaninge och efterfesta. Efter att ha halsat en HEL flaska sprit, minst. Och möjligen tagit andra substanser också. Jag skrek i hans ansikte, en centimeter från hans ansikte. Att han var helt jävla dum i huvudet.
Det hela slutade med att vi stod ute på gatan och slogs. Och jag sa att om han inte backar så ringer jag hans mamma och berättar allt. Då fick han panik och blev ännu argare. Någonstans mitt i allt lyckas jag ringa hans syster och skrek att hon skulle komma fort (vi hade bara hunnit 100 meter ifrån hans kompis fest där hon var). Och att jag inte hade någon kontroll över situationen längre. Hans syster fick komma springandes och sära på oss. Risken finns att vi hade slagit ihjäl varandra annars, utan överdrift.
Efter ca en timme sitter vi i bilen återigen påväg hem. Och jag gråter samtidigt som jag kör.
Jag säger till honom att det känns helt sjukt att den enda människan jag någonsin slagit av ilska är min egna pojkvän och att det inte ska vara såhär. Och att jag mår dåligt över det här.
Hans enda svar är "äh, nu vet jag iallafall att du kan slåss, ifall någon kille skulle kladda på dig någon gång, då vet jag att du kan få in ett par bra slag. Jag är faktiskt stolt".
Ännu ett hån, ännu ett förminskande. Han förstod aldrig. Det var som att försöka kommunicera med en vägg. Han var så inne i sig själv att han aldrig kunde se från ett annat perspektiv.
Sista månaden innan jag gjorde slut så la jag mycket fokus på att bygga upp mina relationer igen. Jag började träffa mer vänner. Antagligen för att jag någonstans hade slutat bry mig om hans åsikter. Hans ord tog inte längre på mig. Jag var redan så förstörd som jag kunde bli.
Jag fick tillbaka många vänner som jag inte hade pratat med på flera år. Han som hade nämt det om glöden i mina ögon bland annat. Han blev ett stort stöd för mig under den tiden. Och jag minns att han verkligen tog emot mig med öppna armar och sa att han hoppades att jag skulle inse det här själv någon gång. Jag jobbade mycket med att få tillbaka mina vänner för jag visste att jag skulle behöva dom efter vi hade gjort slut.
Lång tid efter det tog slut så kunde jag höra hans röst i huvudet när jag kollade mig i spegeln. Fan vad äcklig du är. Du är så jävla värdelös. Du ska vara glad om någon någonsin kommer tycka om dig efter mig. Du tror du är så jävla speciell men det är du inte. Jaha, du vill sjunga? Ja tjena, du har inte vad som krävs för att bli något. Fattar du inte det själv? Varför tror du att du är så mycket bättre än alla andra? Att du skulle vara något märkvärdigt? Så jävla snygg är du inte. Du ljuger om att du blivit våldtagen för att du vill ha uppmärksamhet. Du är så jävla tråkig att ha sex med, mitt ex var mycket bättre. Du vågar knappt göra någonting (konstigt när ens enda erfarenhet av sex är en våldtäkt som nästan kostade mig livet). Fan vad jag skulle vilja knulla din syrra, men tyvärr hamnade jag ju med den sämre av systrarna Zielfeldt. Du är så ful när du gråter. Ingen tycker synd om dig iallafall. Du är en äcklig hora som bara knullar runt och ljuger.
Ja, listan kan göras lång. Dessa meningar levde jag med i mitt huvud varenda dag. Under flera års tid. Och ibland då och då, kan jag höra någon utav de där meningarna igen. Fast nu för tiden är det inte hans röst jag hör utan min egen.
Jag har jobbat sååååååå jävla hårt med att älska mig själv. Att bygga upp mig själv igen från grunden. Och fan vad svårt det är. Man har ingen aning om hur det är att vara i en sån här relation förrän man faktiskt hamnar i den själv. Och det kan gå läskigt snabbt. Och du hinner knappt förstå vad som hände. Det som räddade mig var att jag någonstans, djupt, djupt inom mig hela tiden visste att jag förtjänade bättre. Att allt som hände inte var okej. Att han gjorde fel och inte jag. Jag insåg också med tiden att det fanns ingenting jag kunde göra för att han skulle lita på mig eller för att det skulle bli bättre. För det satt alltid hos honom själv. Jag kunde inte rädda honom. Han var den enda som kunde rädda sig själv. Och detsamma gällde mig. Jag insåg det med tiden. Så då tog jag ett val och räddade mig själv innan det var för sent.
Ta aldrig era relationer med vänner och familj för givet. Håll dom alltid nära. Det är dom som kommer finnas där sen när allting skiter sig.
Jag har nu lev med psykisk ohälsa sen mars 2010. Och jag har brutits ner och rest mig upp och brutits ner och rest mig upp och brutits ner och rest mig upp över tusen gånger om vid det här laget. Och jag har förlorat så många nära och kära under tidens gång. Men har också många som stått stadigt kvar vid min sida i både oväder och solsken. Och för er är jag så tacksam!
I mitt jobb som säljare så krävs det verkligen mycket självförtroende och att man vågar trampa folk på tårna och inte ta ett nej i första hand. Och där har jag ett problem. För under min ungdom så har jag "lärt" mig att ingen lyssnar på mig. Alla gånger mina nej inte har lyssnats på och alla gånger människor har brutit ner mitt psyke gör sig så påtagligt i mitt yrke. Jag vet att jag måste gå in i en roll men det är svårt när man har så många spärrar. Det är inget fel på mitt självförtroende över lag. Jag är säker i mig själv. Men det här med att köra över folk är svårt för mig. För jag har alltid varit den som blivit överkörd. Jag är den som aldrig blivit lyssnad på eller respekterad. Därför har jag svårt att göra samma sak mot andra, även om det inte handlar om samma saker och situationer.
Jag är en analytisk person och rannsakar mig själv och andra väldigt ofta. Jag vill alltid förstå mig och andra. Varför en reagerar på ett visst sätt i situationer. Och det har varit till en fördel, både för mig själv och andra. Det har lett till att jag orkat mig igenom situationer, just för att jag förstår. För att jag förstår varför saker har skett, varför jag mår som jag mår och varför jag agerat på ett visst sätt. Men också för att jag förstått andra mycket bättre. Är en person på ett visst sätt så analyserar jag alltid varför denna person gjort eller sagt så. Det finns alltid en bakomliggande orsak. Vilket gör att jag aldrig drar förhastade slutsatser. Och inte dömmer folk eller mig själv.
I flera år levde jag med en människa som ständigt tryckte ner mig. Som ständigt förminskade mig och förödmjukade mig. Så fort jag grät (vilket jag gärna inte gör framför folk då jag vuxit upp med en tro om att jag alltid ska vara stark och att man inte är det om man gråter och är ledsen) efter att jag hade blivit våldtagen så sa denna person alltid åt mig att sluta gråta. För jag var så ful när jag grät. Och jag hade ingenting att vara ledsen över. Han ville inte heller att jag skulle prata om detta, inte med någon. Inte ens gå i samtalsterapi. Men det gjorde jag ändå. Men jag visste att efter varje gång jag hade varit hos psykologen så skulle han fråga mig vad vi hade pratat om. Och då var jag tvungen att hitta på en lögn. För annars blev han arg, om han visste att jag hade pratat med en psykolog om våldtäkten.
Varje gång jag var utomlands, både med min familj eller med personen i fråga så skulle han avsluta vår relation. För att jag var en hora. Jag förlorade min oskuld genom våldtäkten och efter det var jag endast med en person. Och det var denna person. Ändå var jag en äcklig hora och fitta.
När jag var i Grekland med min mamma och syster så sa han att jag var tvungen att smsa honom varenda gång jag gick utanför hotellet. Varje dag ville han ha minst två presentationer skickade till sig hur hela mina dagar hade sett ut och hur många killar jag hade pratat med. Jag fick inte ens ligga i närheten av någon kille på stranden. Även fast han inte ens var där. Han ringde mig mitt i natten och gjorde slut för att han tyckte jag var en hora som knullade massa greker. Jag var 17 och var på semester med min mamma och 14 åriga syster.
Varje dag kollade han igenom min telefon i smyg, när han trodde att jag inte skulle märka. Om jag sa nej så utpressade han mig och sa att i så fall var det ett bevis på att jag var otrogen. Vilket jag aldrig var. Jag ville bara ha lite privatliv. En gång kollade han igenom min telefon och såg att en kille hade skrivit hej till mig på Facebook i februari 2009. Han och jag kände inte ens varandra då och jag hade inte svarat. Ändå fick jag en utskällning och han sa att jag borde ha berättat detta för honom och att han inte gillar när jag underhåller saker för honom. Och att det var av just såna här saker som han inte kunde lita på mig. Under årens gång så eskalerade allting mer och mer.
Hade jag smink på mig så var det för att jag ville ha andra killars uppmärksamhet. För jag visste ju att han tyckte bäst om mig utan smink. Men ibland ville jag kunna kolla mig i spegeln och känna mig lite fin.
Hade jag något annat än mjukiskläder på mig så var det för att jag ville att andra killar skulle kolla på min kropp. För att jag ville visa upp mig. Om jag ville sova hemma mer än en gång i veckan så var det för att jag skulle vara otrogen. Inte för att jag saknade mitt hem och min familj.
En gång skulle jag träffa en av mina äldsta vänner hemma hos henne. Vi skulle bara hänga, som vanligt. När jag kom dit så visade det sig att hennes pojkvän var där också. Jag fick genast en klump i magen.
Denna kille satt och smsade mig under de timmarna jag var hos min vän och ville veta exakt allt vi gjorde och var vi var. När jag gick därifrån så ringde jag honom. Vi pratade om dagen och jag nämnde då att hennes pojkvän var där också. Jag fick mig en redig utskällning efter noter. Jag borde ju ha sagt det på en gång. Varför ljög jag för honom? Han ville ju veta på en gång om det var någon utav det motsatta könet i närheten av mig, jag visste ju det. Han sa att han inte ville fortsätta vara med mig och att jag kunde vara med alla andra killar nu istället.
En gång var jag och hans killkompisar hemma hos honom. Dom hade druckit. Inte jag. Aldrig jag. För jag fick inte. Eller jag fick väl, men det gjorde honom arg. Så jag lät alltid bli, för att slippa problem. Han var jättefull och jag stod med hans kompis och lagade mat. Vi var alla i köket och det var rätt sent. Han tappade ut asken med alla sockerbitar och sa på en gång "Agnes, städa upp det här.". Jag sa nej. Han säger okej, jag städar upp så kan du fortsätta knulla med mina kompisar som du hellre verkar vilja göra. För att jag stod bredvid hans kompis och lagade mat. Vi sätter oss ner vid bordet och ska äta. Han viskar i mitt öra att jag inte ska ha någon mat, jag ska följa med honom ut och ta ett snack. Klumpen i magen var där igen. Jag visste vad som väntade men jag sa återigen nej. Alla hans kompisar sitter vid matbordet med oss. Han tar ett grepp runt min nacke och trycker upp sin näve mot min kind och viskar att jag ska passa mig jävligt noga. Och att jag bara skulle våga ta en tugga av den där maten. Jag kollar upp mot de andra men alla kollar bort. Alla är medvetna om vad som händer och hur han var men alla låtsas som ingenting.
En gång blev han arg på mig för att jag hade stått och pratat med min bästa killkompis på en fest. Han tog undan mig i ett rum och tryckte in mig mot väggen. Hans ögon var svarta. Dom var alltid svarta när han var arg. Och jag var rädd. Jag var alltid rädd när hans ögon var svarta. Han höjde sin näve och slog den hårt in i väggen. En centimeter från mitt ansikte. Jag kunde känna luften från hans slag smeka min kind. Han sa att nästa gång, om jag inte skärper mig så kommer han inte träffa väggen. Och att jag skulle vara glad att han inte träffade ansiktet.
En annan gång blev han arg för att jag hade gått runt och pratat med folk på en hemmafest honom. Jag stod i köket och han utanför och rökte. Ensam. Han vinkade ut mig. Jag ville inte gå ut, jag visste att han var full och arg. Jag ville stanna inne bland alla andra för att vara så säker som möjligt. Men jag gick ut ändå. Han började skälla på mig och undrade vad fan jag höll på med. Och jag förstod aldrig vad han menade. Efter ett tag ryter jag ifrån och vi börjar bråka. Jag är på väg in igen när han sliter tag i min tröja och drar mig tillbaka. Jag försöker slita mig ur hans grepp och säger åt honom att sluta, att han beter sig dumt och att jag inte har gjort någonting. Hans ögon var svarta. Allting gick så fort och helt plötsligt står vi vid hans långa trappa upp till huset. Jag känner hur han tar tag om mina axlar och knuffar mig. Jag faller ner för trappan. Men i mitt fall så lyckas jag ta tag i hans tröja och drar med honom i fallet. Han faller längre än mig. Folk därinne hör det här och springer ut. En kille kommer fram och hjälper mig upp och undrar vad som hänt. Jag vänder mig om och han ligger kvar där och säger "jag vet inte asså, hon är helt galen". Jag skriker på honom att han är en jävla lögnare och ska hålla sig borta från mig. Jag springer in igen och låser in mig på toaletten med min kompis. Och där sitter jag och gråter hejdlöst. Medan han står och skriker och bankar på dörren där utanför. Och säger att jag ska öppna dörren nu, annars jävlar. Min kompis försöker lugna ner honom. Och jag minns att jag gråter helt hysteriskt och det enda jag kan få ur mig är att jag är rädd, jag är rädd för honom. Min kompis och hans syster lyckas eskortera mig in till hans systers rum medan två personer håller i honom för att han inte ska hoppa på mig. Jag har aldrig sett honom så arg förut, han var rabiat. Han ögon var kolsvarta och det flög saliv när han skrek på mig nedan dom höll i hans armar. Hans bankade på dörren, kastade sig mot dörren. Så att vi inte skulle lyckas hålla emot då det inte fanns något lås. Min kompis ringde sin bror och sa att han måste komma och hämta mig och att jag måste därifrån nu. Det här var en av de gångerna då jag faktiskt verkligen var rädd för mitt liv. Hennes brorsa kommer och hämtar mig och det var nu fyra personer som höll i honom för att jag skulle kunna passera honom genom hallen. Jag minns att han sa till mig att om jag går nu så är det slut mellan oss. Och jag minns att jag tänkte "äntligen". Sen gick jag.
Första julafton tillsammans så hade jag sparat pengar i nästan ett år för att ha råd med ett silver armband till honom. Där jag hade graverat in datumet vi blev tillsammans på. Det kostade 2500 kr. Jag var 17 år och hade inget jobb. Bara barnbidraget på 1050 kr. Två veckor senare blev han arg på mig för att jag sa att jag mådde dåligt över den här våldtäkten jag blivit utsatt för tidigare samma år. Han tog av sig armbandet och kastade det i mitt ansiktet och sa att det var den sämsta presenten han någonsin fått och att jag skulle dra därifrån.
När min pappa fyllde 50 år så hade han 50-årsfest. Han bad mig bjuda honom. Men jag ville inte det men jag ville heller inte berätta varför. Därför bjöd jag honom ändå och bad till Gud (fast jag inte ens är troende) att allting skulle gå bra och att han inte skulle dricka så mycket. Min bön besvarades inte.
I slutet av kvällen när vi bara var 3-4 stycken kvar så sitter min pappa och han och pratar. Både fulla. Dom kommer in på känsliga ämnen, vilket jag redan hade förutspått skulle ske. Då min pappa visste om en del av allt som hade hänt. Detta var i slutet av vår relation.
Han reser sig upp och börjar hota min pappa och vifta med nävarna. Jag skämdes ögonen ur mig. Tillslut ställde han ett ultimatum. Att ta min pappas parti eller hans. Självklart valde jag min pappas parti, då han hade rätt i denna fråga och jag inte kan ljuga för min familj. Jag såg hur hans ögon svartnade. Han kände sig förrådd och bortvald. Jag säger till honom att vi bara ska gå hem och sova nu. Sedan går vi in i köket. Han knuffar till mig och undrar varför jag inte backade upp honom. Jag knuffar tillbaka och säger att han är en idiot. Han knuffar då till mig ännu hårdare så att jag bokstavligen talat flyger in i kylskåpet och sedan ramlar ner på golvet. Jag reser mig upp och knuffar honom hela vägen ut till hallen samtidigt som jag skriker åt honom att gå ut ur mitt fucking hus och aldrig komma tillbaka. Vi står nu ute på verandan och bråket har eskalerat ännu mer. Han knuffar in i väggen så jag slår i huvudet. Sedan tar han ett hårt grepp om min hals och lyfter upp mig så att jag knappt når ner med tårna. Jag försöker få bort hans händer från min hals. Han kollar mig i ögonen och säger att jag är den värsta personen han någonsin har träffat. Att jag är äcklig, psykiskt störd och inte värd ett skit. I samma stund öppnar min faster ytterdörren och kommer ut och kollar allvarligt på oss. Han släpper i samma sekund som han hör dörren öppnas. Jag faller ner i gråt. Han kramar om mig som om han försöker trösta mig. Min faster frågar vad fan det är som försiggår. Han kramar mig och säger "nej ingenting, hon är ledsen bara, tror hon druckit lite för mycket" och klappar mig på huvudet. Jag hade inte druckit någonting den kvällen. Och jag vågade inte säga någonting heller. Min faster sa "passa dig jävligt noga nu" till honom och sen åkte jag med honom hem och vi gick och la oss som om ingenting hade hänt.
Sista gången jag försökte göra slut så hotade han med att han skulle ta livet av sig då. Så jag stannade kvar ett tag till. Jag var så jävla svag och nedbruten. Jag orkade inte ta mig ur och kände att ingen skulle någonsin kunna hjälpa mig ur den där destruktiva relationen. Så jag bestämde mig för att jag skulle ta mitt egna liv istället. Jag bestämde datum och plats och allting. Och jag kände en lättnad. Jag var 20 år och hade gett upp allting.
Jag vet att min mamma ringde kvinnofridsjouren och var förtvivlad över mig och min situation och vil,e ha hjälp. Det här var 1-2 veckor innan jag faktiskt lyckades göra slut. Sen sov jag hos mamma och väckte henne gråtandes varje natt och sa "nu är jag så nära på att vika mig för hans sms och gå tillbaka till honom. Snälla påminn mig varför jag inte gör det". Så fick hon sitta uppe med mig och påminna mig. För jag var så svag. Men någonstans inom mig visste jag hela tiden att det inte var jag som gjorde fel. Att ingenting utav det som hände var mitt fel. Efter jag avslutade vår relation så var mitt fokus bara att orks överleva dagen. Att orka ta mig igenom en dag i taget. Och försöka lära mig att älska mig själv igen. Och tiden efteråt var ju självklart svår för honom med. Han trodde ju att jag alltid skulle finnas där. Trots att jag hade sagt så många gånger att om du inte slutar med diverse saker och beteenden så kommer jag inte längre finnas där.
Så vände han på allt. Så att jag blev skurken i det hela och alla tyckte synd om honom och att jag var ett rövhål som kunde göra så mot honom. Men jag försökte att bara se förbi det och inte bry mig. Det räckte liksom med att han och jag visste sanningen.
Och det här är bara en liten del av allt som hände under de där fyra åren. Men jag orkar inte återberätta allt och gå in på när jag sett folk blivit slagna blodiga för att dom sagt hej till mig eller när jag satts i jobbiga situationer som att få en pistol riktad mot sin panna. Och se folk knarka ner sig totalt. Situationer som jag aldrig annars skulle hamnat i. Men nu blev min tonår såhär. Medan andra fokuserade på att få så bra betyg som möjligt så kämpade jag med att ens orka leva. Inte enbart pga det här. Men det känns orättvist. Jag var ute på krogen med mina vänner för första gången när jag var 21 år. Och då vågade jag knappt göra någonting. Vågade knappt dricka eller dansa eller prata med folk. För jag var så van att ha någon som bevakade minsta lilla rörelse jag gjorde.
Och det här har gett mig så många issues i livet. Inte minst med mig själv. Än idag kan jag ha svårt att tro att jag är värd någonting bra.
Det här är något som jag aldrig någonsin skrivit ut förut och jag känner mig lite nervös faktiskt. Men idag har varit en sån dag då jag tänkt mycket på det här.
Idag har vi inget otalt med varandra, det var trots allt snart fyra år sen vi gjorde slut. Men det tog lång tid för mig innan jag kunde förlåta och gå vidare helt.
Men idag mår jag bra och det hoppas jag att han också gör. Jag ville alltid hans bästa.
Alltså jag har verkligen vänt upp och ned på hela mitt liv det senaste året. Först valde jag att flytta helt själv till Australien och det var det bästa valet jag gjort. Det fick mig verkligen att växa som person! Och jag lärde mig så mycket om mig själv. Och jag fick möjlighet att uppleva så många nya saker med så många nya personer. Jag lärde mig också att våga släppa min ångest och rädsla kring sex och kunna njuta av det istället (och levde loppan där borta, minst sagt och även det var något helt nytt för mig. Jag har annars alltid känt att sex och kärlek hör ihop enligt mig.) . När jag kom hem igen ett år senare så var jag hemma i en månad innan jag flyttade ifrån Stockholm igen och denna gång till Karlstad. Där jag inte heller kände någon. För att börja jobba med försäljning. Som jag heller aldrig gjort förut. Snacka om att kasta sig utanför sin comfort zone. I detta arbete har jag också lärt mig väldigt mycket om mig själv. Och jag trivs bättre och bättre i Karlstad för varje dag som går.
Jag var hemma i Stockholm i helgen o det känns ju fortfarande som hemma med tanke på att det är där jag bott och vuxit upp under hela mitt liv. Men samtidigt längtade jag efter min lägenhet i Karlstad. För det här är ju mitt hem nu. Jag kände mig verkligen som en gäst nu, i det huset jag vuxit upp i. Och det var en konstig känsla men ändå en bra känsla. Jag har ju längtat efter det här så länge och jag har ju inte riktigt bott hemma sen augusti förra året. Och i Stockholm är det näst intill omöjligt att skaffa eget boende om man inte vill betala 10-15 tusen i månaden för en etta på 25 kvadrat. Därför bestämde jag mig för att leta mig bort från huvudstan. Och för att jag får en kick av nya utmaningar och att testa på nya saker och platser.
Och på tal om nya utmaningar så väntar jag på svar som kommer denna vecka angående en sak som verkligen kommer bli en ny utmaning och upplevelse som jag drömt om i flera år nu! Håll tummarna för mig!
För övrigt så var jag även i Italien under helgen. Det var min systers present till mig och min mamma från i somras. Vi fyller nämligen år dagarna efter varandra. När jag fick denna present så var jag ute på landsbygden i Australien och mjölkade kor och gick upp 05 varenda morgonen för att mjölka. Känns helt sjuk nu i efterhand. Saknar det lite faktiskt.
Denna vecka var det ett år sen jag var på Bali. Denna vecka var det ett år sen jag blev våldtagen, misshandlad, inlåst och nästan mördad.
Och det tog emot väldigt mycket att skriva den där meningen. För det finns någonting, någonstans inuti mig som inte kan acceptera det. Som inte vill acceptera att det här har hänt mig. Jag har levt ett år i förnekelse och alltid tänkt att äsch, jag klarar det här. Jag klarar mig alltid. Men helt ärligt, vem klarar egentligen någonting sånt? Vem klarar att gå igenom en sån upplevelse helt själv? Vem klarar det utan att må dåligt? För det är precis det jag gjort. Gått runt i ett år och tryckt undan allting. Väldigt naivt gjort. För jag har varit här förut, jag vet att det inte blir bättre för att man stänger av. Det blir snarare värre.
Men så gjorde jag iallafall, antagligen som en försvarsmekanism. Att mitt undermedvetna försökte rädda mig. För jag hade nog inte orkat med mitt påfrestande liv i Australien, helt ensam, om de där minnena hade jagat mig. Eller om jag hade låtit mig själv må dåligt över det. Så var jag rädd att det skulle bli mitt fall. Så vad gör man då? Man låter bli att falla.
Men jag känner mig själv allt för väl, jag rannsakar mig själv minst 2-3 gånger i veckan. Jag vet hur jag fungerar.
Men ju längre tiden går, ju mer börjar jag släppa fram de där känslorna som egentligen finns där under någonstans. Under min betongvägg jag byggt upp. Och allt oftare kommer jag på mig själv att tänka på det här. Och att gråta över det. Och det är väl bra. Men samtidigt inte, för ibland känner jag bara att jag drunknar i all ångest det ger mig.
Och jag känner att jag inte kan prata med någon. För ingen förstår mig. Knappt jag själv förstår.
Ibland tänker jag för mig själv "herregud, tänk att jag var nära på att bli mördad" och ibland jag kan liksom inte riktigt inse allvaret i det. För det är en sån sjuk tanke som jag inte riktigt kan greppa. Jag kan inte riktigt förstå innebörden av det. Och ibland får jag minnesbilder från när han håller ett hårt tag om min hals med båda händerna och jag känner hur jag inte får någon luft. Jag känner hur min kropp paralyseras. Jag ville skrika, sparkas och slåss. Jag ville göra allt för att ta mig därifrån. Men istället känner jag hur min lilla kropp, under hans tunga, automatiskt börjar slappna av istället och hur det börjar svarta för ögonen. Och all den överlevnadsinstinkten som jag hade haft innan förbyttes till insikt. En insikt om att jag höll på att dö. Mitt liv höll på att slockna. En annan människa höll på att mörda mig. Och jag minns att jag kände mig ledsen. Jag blev ledsen för att jag aldrig skulle få se min familj igen. Och för att jag tänkte på hur mycket dom skulle få lida. Skulle dom någonsin få veta vad som hade hänt med mig? Skulle man någonsin hitta min kropp? Skulle dom alltid få leva i ovisshet och inte veta varför deras dotter/syster aldrig kom hem igen?
Jag minns hans leende, varenda gång han gjorde illa mig så log han. Varenda gång han slog mig eller varenda gång han ströp mig tills han kunde se paniken i mina ögon, så log han.
Det är jobbigt att skriva om för att jag känner mig förnedrad. Jag känner mig så jävla förnedrad. Och någonstans så finns väl den där skammen hos mig med, den där skammen alla som faller offer för sexualbrott får leva med. Även fast det är fel. Så finns den där någonstans. När alla andra utifrån börjar peka finger.
Samtidigt är jag så jävla förbannad att ilskan tar över skammen. Ilskan gentemot denna hemska människa är större än förnedringen han utsatte mig för.
Alltså det är helt sjukt det här som har hänt. Helt sjukt. Ju mer jag tänker på det, ju mindre förstår jag! Hur kan man ha ett sånt mörker inom sig? Hur kan man vara kapabel till att göra något sånt? Hur kan man vara så störd att man kan lura en person totalt? Att man aldrig vet vem det egentligen är man har framför sig. Detta, mina kära vänner. Är en stor del till mina trust issues jag har nu för tiden gentemot män. Att jag aldrig litar på någon. Det går inte att ta för givet att det är en schysst, reko kille man har framför sig.
Och att han sen vägrade släppa ut mig? Han lekte som en katt och råtta lek med mig. Sa att han skulle släppa ut mig och när han gjorde det så hade han alltid baktankar. Han släppte ut mig på hotell-området och sa att det bara var att gå hem. Men han visste att jag inte skulle hitta vägen ut från hotellet i den där labyrinten. Så han dök alltid upp någonstans och släpade mig antingen in på de offentliga toaletterna eller tillbaka till hans rum. Det fanns en hotell-vakt på området. Han såg när han släpade iväg mig och att jag skrek. Men han gjorde ingenting. Han bara stod och tittade på obekymrat.
Och att jag sedan, flera timmar senare, fick packa ihop mina saker och smita ut medan han sov. Då var det ljust ute så fick jag fråga någon på hotellet hur man kom ut till vägen. Så fick jag gå där mitt på gatan med rivmärken och blåmärken lite överallt. Jag kunde inte röra huvudet eller nacken på flera dagar. Klockan var runt 08 på morgonen. Alla kollade på mig. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag var vilsen och visste inte var jag befann mig. Sen gick jag tillbaka till mitt hotell och satte mig i duschen och bara grät. Sen såg jag honom aldrig igen. Men jag vet att jag hade känt igen honom om jag hade sett honom.
Jag önskar ingen annan det här. Den psykiska misshandeln han utsatte mig för den natten, jag tror det är väldigt svårt för folk att sätta sig in i känslan av att veta att man dör. Och att man är helt själv på andra sidan jorden och ingen vet vart man är eller kan komma och hjälpa en. Jag struntar i slagen han utdelade eller att han våldtog mig så jag knappt kunde sitta på flera dagar och fick massa andra problem. Den psykiska delen är den som sitter kvar. Men det här är något mer än den första gången jag blev utsatt för sexuellt våld. Det här var mer. Det här var en vrede, som han njöt av att ta ut på mig. Det här var en riktigt sjuk människa som endast hade i avsikt att skada mig och se mig lida. Och mådde bra utav det. Och jag undrar om han någonsin hade tänkt släppa ut mig från hans rum.
Det här påverkar mig väldigt mycket, på senaste tiden, antagligen för att jag kommit i mer kontakt med mina känslor. Jag vet ju att jag kommer överleva det här också, det gör jag alltid. Men det har satt spår i mig och denna gång kanske det tar längre tid för mig att komma upp på benen igen. Och jag hoppas att alla i min närhet har förståelse för detta.
Detta är det enda sättet för mig att faktiskt få utlopp för mina tankar och känslor. Genom att skriva.
Jag gick tidigare från jobbet idag och satt i köket på jobbet och grät ett tag. Så jag är faktiskt redan hemma. Så nu tänkte jag gå och köpa choklad och kanske gråta lite mer. Så att jag kan gå tillbaka till jobbet imorgon och vara starkare och bättre!
